I en strategi för ett annat Europa har debatten ofta handlat om hur statsskulden och valutan euro spelar in. I det manifest vi publicerar här under ger ett antal radikala ekonomer i Europa sitt svar på hur en konkret strategi för kampen bör se ut. Det handlar enligt dem inte bara om att bekämpa EU som det ser ut idag och att hoppa av euron. Det är lösningar som inte leder framåt för de arbetandes situation i det nyliberala Europa.
Inte heller räcker det med att säga nej till Trojkans diktat och abstrakta proklamationer om behovet av en socialistisk revolution. Deras Manifest försöker skissa hur en kamp i dag, mot EU:s krispolitik, kan föras vidare av en regering som inte hämtar sin legitimitet i Bryssels korridorer utan i de arbetandes dagliga kamp till försvar för löner, jobb, pensioner, vård, utbildning och andra sociala försäkringar.
En verklig vänsterregering med båda fötterna i masskampen, som inte räds ett brott med finansmarknaden och EU:s diktat, som försöker att bygga en europeisk solidaritet som blockerar finansens och den politiska maktens försök att bryta ned en regering som vågar slå in på en väg bort från nyliberalismens katastrofala återvändsgränd för de arbetande människorna, det är vad vi hoppas på och måste kämpa för.
Översättning till svenska av det franska orginalet: Benny Åsman
Ett krismanifest om skulden och euron
Av
Daniel Albarracin, Nacho Álvarez, Bibiana Medialdea (Spanien), Francisco Louçã, Mariana Mortagua (Portugal), Stavros Tpmbazos (Cypern), Giorgos Galanis, Özlem Onaran (Storbritannien), Michel Husson (Frankrike)
Krisen
Europa sjunker djupare ner i krisen och den sociala nedrustningen under trycket från åtstramningspolitiken, recessionen och strategin för ”strukturella reformer”. Det sker i en strikt samordning på europeisk nivå, under ledning av den tyska regeringen, den Europeiska Centralbanken och Europakommissionen. Det råder en stor enighet om att politiken är absurd, ja att den leds av ”analfabeter”: budgetåtstramningarna minskar inte kostnaderna för statsskulden, de orsakar en nedåtgående spiral, ständigt ökad arbetslöshet och sprider hopplöshet bland Europas folk.
Ändå är det en rationell politik ur borgerlig synpunkt. Det är en brutal metod, en chockterapi, för att restaurera vinsterna, garantera kapitalinkomster och sätta i verket de nyliberala motreformerna. I grunden handlar det om att staten garanterar finansens rätt att ta del av de rikedomar som produceras. Det är därför som krisen tar formen av en statsskuld.
Det falska dilemmat.
Krisen är klargörande. Den visar att det nyliberala projektet för Europa inte var hållbart. Det togs för givet att Europas ekonomier var mer homogena än i verkligheten. Skillnaderna mellan länderna har fördjupats som en funktion av deras integrering på världsmarknaden och deras känslighet för eurons växelkurs.
Inflationen har inte konvergerat mellan länderna och de låga räntorna har stimulerat finans- och byggbubblor och intensifierat kapitalströmmarna mellan länderna. Alla dessa motsättningar, som förvärrats av den monetära unionens upprättande, existerade före krisen men har sedan exploderat under de spekulativa attackerna mot de mest utsatta ländernas statsskulder.
Progressiva alternativ till krisen kräver en grundlig ombyggnad av Europa. Samarbetet inom Europa och internationellt är nödvändigt för en industriell omstrukturering, en ekologisk hållbarhet och för jobbskapandet. Men sedan en sådan grundlig ombyggnad tycks ligga utom räckhåll sett till de rådande styrkeförhållandena lyfts i flera länder ett avhopp från euron fram som en omedelbar lösning.
Valet verkar därför stå mellan ett riskfyllt utträde ur eurozonen och en hypotetisk europeisk harmonisering till följd av kommande sociala strider. Enligt vår mening är det ett falskt motsattsförhållande. Det är tvärtom avgörande att utarbeta en hållbar politisk strategi för en omedelbar konfrontation. Varje social omvandling innebär att de härskandes sociala intressen, deras privilegier och deras makt sätts ifråga. Visserligen sker dessa konfrontationer huvudsakligen på nationell nivå, men de härskande klassernas motstånd och de motåtgärder de kan sätta i verket går utöver nationsgränserna.
Att ha ”lämna euron” som strategi inbegriper inte tillräckligt behovet av ett alternativ för Europa och det är därför som man måste ha en strategi för en brytning med ”euroliberalismen” som skapar grunden för en annan politik. Det här manifestet handlar inte om programmet utan möjligheterna att sätta det i verket.
Vad måste en regering till vänster uträtta?
Vi är snärjda i vad vi kan kalla en ”bokslutskris”. Krisen som drar ut på tiden genom ett samspel mellan en skuldsanering i den privata sektorn och en politik av offentlig budgetåtstramning har sitt ursprung i en tidigare ackumulering av enorma fiktiva tillgångar som saknar en reell bas. I praktiska termer betyder det att medborgarna tvingas betala statsskulden, det vill säga förverkliga finansens dragningsrätter på aktuella och framtida skatteinkomster. Europas stater har genom en strikt samordning på europeisk nivå och även internationellt beslutat att socialisera de privata skulderna och omforma dem till offentliga skulder och att driva igenom en åtstramnings- och transfereringspolitik för att betala skulderna.
Det är ursäkten för att sätta i verket ”strukturreformer” med klassiskt nyliberala målsättningar som nedskärningar i den offentliga sektorn och välfärden, i de sociala utgifterna och ökad rörlighet på arbetsmarknaden i syfte att minska lönerna direkt och indirekt. En politisk strategi för vänstern måste vara att vinna en majoritet för en vänsterregering kapabel att göra sig fri från dessa bojor. Befria sig från finansmarknadens grepp och kontrollera underskotten. På kort sikt måste en vänsterregering hitta ett sätt att finansiera det offentliga underskottet utanför finansmarknaderna. Det är förbjudet enligt EU:s regler och det är därför den första brytningen att genomföra.
Det finns många möjliga åtgärder som redan använts tidigare av olika europeiska länder som att tvinga de rikaste hushållen att låna till staten, ett förbud mot att låna av skrivna i utlandet, ett tvång för bankerna att hålla en viss kvot av statsobligationer, en skatt på internationella transfereringar av dividender och kapitalrörelser och så vidare samt en radikal skattereform.
Enklaste metoden vore att de nationella centralbankerna finanserar den offentliga skulden så som sker i USA, Storbritannien och Japan. En möjlighet är att skapa en specialbank med rätt att refinansiera sig hos centralbanken, men med principiell funktion att köpa statliga obligationer, vilket är något ECB redan gör i praktiken. Problemet är självklart inte tekniskt. Det handlar om ett politiskt brott med den europeiska ordningen. Utan ett sådant brott blir varje politik avsedd att inte ”försäkra finansmarknaderna” omedelbart motverkad av en ökad kostnad för statsskuldens finansiering.
Befria sig från finansmarknadens grepp och omstrukturera skulden.
Dessa första omedelbara åtgärder räcker inte till för att minska bördan från den ackumulerade skulden och räntekostnaderna för skulden. Alternativen är därför: endera en evig budgetåtstramning eller ett omedelbart moratorium över den offentliga skulden och åtgärder för att skriva av den.
En vänsterregering bör säga: ”Vi kan inte betala av skulden med sänkta löner och pensioner, och vi tänker inte heller göra det”. Efter ett genomfört moratorium bör den organisera en medborgerlig revision i syfte att identifiera illegitima skulder som i allmänhet utgörs av fyra sorters skulder:
1/ utdelade ”skattegåvor” till de rikaste hushållen, företagen och kupongklippare.
2/ « illegala » skattefördelar som skatteflykt, skatteplanering, skatteparadis och skatteamnestier.
3/ Räddningspaketen till bankerna sedan krisens utbrott.
4/ skulden som skapats av skulden själv, via snöbollseffekten skapad av skillnaden i räntenivåer och BNP:s tillväxttakt undergrävd av åtstramningspolitiken och arbetslösheten.
En sådan revision öppnar vägen för ett obligatoriskt inbyte av statsobligationer som medger en avskrivning av en stor del av statsskulden. Det är det andra brottet. Statsskulden är också totalt sammanblandad med de privata bankernas resultat. Det är därför som räddningspaketen i ett land i allmänhet är en plan för att rädda bankerna.
Ett tredje brott med den nyliberala ordningen är nödvändigt i form av en kontroll över de internationella kapitalrörelserna, en kontroll över kreditgivningen och en socialisering av bankerna. Det är den enda rationella metoden för att reda ut skulderna. Det var vad som skedde i Sverige i början av 90-talet även om bankerna senare privatiserades igen.
För att sammanfatta, att slå in på en ny väg kräver en samlad enhet av tre brott:
1/ En finansiering av redan emitterade och framtida statsobligationer
2/ En avskrivning av de illegitima skulderna
3/ En socialisering av bankerna för en kontroll över kreditgivningen
Det är instrumenten för en verklig social transformering. Hur ska det gå till?
För en vänsterregering.
Dessa tre omfattande brott som krävs för att stå emot finansens utpressning kan endast föras i hamn av en vänsterregering. Även om de sociala och politiska förutsättningarna för en strategi för samordning och kamp för en sådan regering varierar kraftigt från ett land till ett annat, följde hela Europa sommaren 2012 möjligheterna för Syriza att vinna valet och bilda stommen i en sådan regering i Grekland. Sedan dess driver Syriza en kampanj kring de väsentliga teman som vi försvarar i vårt manifest: en vänsterregering är en allians för att fördöma Trojkans planer och för att omstrukturera skulden i syfte att skydda lönerna, pensionerna, den offentliga sjukvården, utbildningen och de sociala försäkringarna.
Vår hållning ligger i fas med Syriza som säger –”inga uppoffringar för euron”. Ett avhopp från euron är ingen garanti för ett brott med ”euroliberalismen”. Det är givet att en vänsterregering som vidtar sådana åtgärder måste vara besluten att genomföra ett socialistiskt program och ha ett stort folkligt stöd. Ett stöd som inte kan uppnås om inte programmet klart sätter som prioriterat mål kampen mot finansens intressen, bygget av en ekonomi med full sysselsättning och en kollektiv skötsel av det gemensamma.
Man kan inte avvika från strategin. Om avskrivningen av skulden är målet kan man inte avvika från målet. Konsekvens och tydlighet i politiken är förutsättningen för en seger –och att förtjäna att segra. En vänsterregerings första åtgärder måste därför vara kamp mot statsskulden och åtstramningen.
För att denna politik ska vara effektiv måste en vänsterregering stödja sig på ett brett folkligt stöd och vara beredd att använda alla nödvändiga demokratiska medel för att stå upp mot trycket från finansintressena, inklusive en nationalisering av strategiska branscher och en direktkonfrontation med regeringen Merkel, ECB och Europakommissionen. Kampen för och försvaret av de sociala rättigheterna måsta utvidgas till en kamp på överstatlig nivå. Men om Bryssels politik står i vägen måste striden tas inom de redan existerande nationella ramarna. Det får inte finnas några tabun i sammandrabbningen, inga tabun kring euron och alla vägar ska hållas öppna, inklusive att lämna euron om ingen annan lösning är möjlig inom ramarna för Europa eller om ett land tvingas dithän av Bryssel. Men det bör inte vara utgångspunkten.
Följderna för en vänsterregering av ett avhopp från euron måste klargöras. För det första återställer det inte nödvändigtvis det nationella demokratiska självstyret. Visserligen undkommer finansieringen av statsskulden finansmarknadernas kontroll. Men den kan utövas via en spekulation mot den nya/gamla valutan för ett land med ett underskott mot utlandet. Dessutom minskar det inte kostnaderna för skulden. Tvärtom ökar skulden proportionellt med storleken av devalveringen eftersom skulden är noterad i euro.
I det fallet tvingas en regering att konvertera statsskulden till den nya valutan vilket i praktiken är likställt med en partiell avskrivning. En stat har makt att ta ett sådant beslut även om en internationell juridisk konflikt är att vänta. De privata företagen och bankerna har inte samma suveräna makt och följaktligen ökar de privata skulderna i den nya valutan. I det fallet blir en nationalisering av bankerna nödvändig helt enkelt för att undvika hela kreditväsendets konkurrs med följden att den offentliga skulden visavi den internationella finansen på nytt ökar.
En devalvering av en ny valuta leder slutligen till ökad inflation som leder till ökade räntor och en förvärring av kostnaderna för skulden och ökad inkomstklyftor.
Ett avhopp från euron framställs som en strategi för att vinna marknadsandelar tack vare ökad konkurrenskraft via en devalvering. Det är en politik som inte bryter med konkurrensens logik av alla mot alla och som vänder ryggen åt en gemensam europeisk kamp mot åtstramningen. Utan att göra ett utträde från euron och EU till ett förhandsvillkor kan en vänsterregering öka sitt manöverutrymme och sin förhandlingskraft genom att stödja sig på en utvidgning av motståndet till andra länder inom unionen.
Det handlar därför om en progressiv och internationalistisk strategi som tar avstånd från en nationell och isolationistisk strategi.
För ett strategiskt brott och utvidgad kamp
Progressiva lösningar motsätter sig den nyliberala planen för generaliserad konkurrens. De är i grunden kooperativa och fungerar bättre ju fler länder de omfattar. Om till exempel alla länder i Europa minskar arbetstiden och inför en gemensam beskattning på inkomster av kapital skulle det göra det möjligt att undvika den bumerang som samma politik skulle utsättas för om den införs i bara ett land.
För att öppna vägen för ett sådant samarbete måste en vänsterregering föra en egenhändig strategi:
-Bra åtgärder som exempelvis att förkasta åtstramningspolitiken och att beskatta finansiella transaktioner kan införas ensidigt.
-De åtföljs av skyddsåtgärder som exempelvis kontroll av kapitalrörelser.
-Genomförandet av en sådan politik på nationell nivå i strid med de europeiska reglerna innehåller en politisk risk som måsta tas med i beräkningen. Svaret ligger i en utbredning av politiken så att samma åtgärder –som exempelvis stimulanspolitik och beskattning av finanstransaktioner- införs av andra medlemsländer.
Ändå kan inte den politiska konfrontationen med EU och de härskande klasserna i andra europeiska länder, speciellt den tyska regeringen, undvikas och hotet att lämna euron kan inte a priori uteslutas som en möjlighet. Ett sådant strategiskt schema erkänner att bygget av ett nytt Europa inte kan vara en förutsättning för att föra en alternativ politik. Eventuella bestraffningar av en vänsterregering måste neutraliseras av motåtgärder som faktiskt innebär införande av protektionistiska åtgärder. Men det är inte en protektionistisk inriktning i vanlig mening därför den skyddar en social förändringsprocess omfattad av folket och inte nationella kapitalintressen i konkurrensen med andra kapital. Det är därför en sorts ”övergångsprotektionism” avsedd att försvinna när väl de sociala åtgärderna för sysselsättningen och emot åtstramningen generaliserats i Europa.
Brytningen med EU:s regler vilar inte på en princippetition, utan på det rättmätiga i effektiva och rättvisa åtgärder som svarar mot majoritetens intressen och som andra grannländer uppmanas att vidta. Så kan den strategiska inriktningen stärkas av en social mobilisering i andra länder och därmed stödja sig på ett styrkeförhållande som gör det möjligt att ifrågasätta EU:s institutioner. Erfarenheterna av de senaste nyliberala räddningsplanerna som iscensatts av ECB och Kommissionen visar att det är fullt möjligt att gå förbi ett antal regler i Europafördragen och att EU:s myndigheter inte tvekat att göra så, till det värre. Det är därför vi försvarar rätten att vidta åtgärder i rätt riktning, inklusive införande av kontroll av kapitalrörelserna och alla dispositiv som medger ett försvar av lönerna och pensionerna. I det schemat är ett avhopp från euron ännu en gång ett hot och ett vapen att ta till i sista hand. Strategin baserar sig på de progressiva åtgärdernas legitimitet som följer av deras klasskaraktär. Det handlar om en gemenssam strategi för ett brott med EU:s nuvarande ramverk i namn av en annan utvecklingsmodell baserad på en ny arkitektur för Europa: en utökad europeisk budget via en gemensam kapitalbeskattning för att finansiera fonder för en harmonisering och samhälleliga investeringar av ekologisk betydelse.
Men vi väntar inte på att dessa förändringar kommer av sig själva utan sätter den omedelbara kampen mot skulderna och åtstramningen på dagordningen och rättvisa åtgärder till försvar av lönerna och pensionerna, de samhälleliga försäkringarna och den offentliga servicen. Så ser vår strategiska linje för en vänsterregering ut.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kris,
I media: SR1,
