-Alla älskar vi tillväxt. Det sa alla vid gårdagens toppmöte i Bryssel. Det är som med äppelkakan. Alla tycker om den men ingen har samma recept. I sju sorters kakor ska det vara två ägg och 3dl socker. Medan Hembakat tar tre ägg och mindre socker och lite mer bakpulver.

Så var det också i Bryssel. Där den tyska regeringen vill ha tillväxt med mycket åtstramning och sänkta löner i Grekland och hos andra latmaskar tycker Hollande att ”eurobonds” (en gemensam europeisk obligation) skulle sätta piff på kakan och få den att svälla vackert.

En euroobligation eller inte var egentligen enda tvisteämnet vid mötet. Merkel sa Nein och menade att det är inte ett instrument som kan skapa tillväxt.

Hollande sa att Merkel har rätt i att det ”i sig” inte stimulerar tillväxten men att det kan ha sidoeffekter som hjälper till att uppnå målet tillväxt. Det gäller att vara diplomatisk när man talar till en ekonomisk stormakt.

Men vad är egentligen en eurobond? Sveriges Riksbank ger ut statsobligationer i kronor. En eurobond skulle vara en obligation utgiven av europeiska centralbanken ECB med en och samma ränta för alla länder i eurozonen och garanterad gemensamt av hela eurozonen.

Är eurobonds bara en hägring vid horisonten för François Hollande?

Vad är då skillnaden mot i dag? Den stora skillnaden är att varje euroland ger ut sina egna obligationer i euro men med helt olika räntor. Den så kallade marknaden kräver av den spanska regeringen att en obligation ska ge sex procents avkasting medan samma marknad nöjer sig med 1,4 procent för tyska 10-åriga obligationer. Det innebär att Tyskland kan finansiera sin statsskuld på 79 procent av BNP till ett mycket lägre pris än den spanska med sin statsskuld på 80 procent. För länder som Grekland och Irland går det inte ens längre att finansiera räntorna på statsskulden med nya obligationer eftersom marknaden (nu är den där igen) kräver hutlösa räntor.

För alla älskare av EU är iden att kontinenten ska bli en enhet där alla lever i harmoni, utan hot om nya krig och med en allt djupare social, politisk och ekonomisk integrering. Men den hårda verkligheten är att alla håller en kniv bakom ryggen på grannen.

Den tyska regeringen och landets centralbank vill inte skapa en gemensam europeisk obligation eftersom det innebär att Tyskland skulle bli tvungen att betala omkring 2,5 procent i ränta i stället för närmare noll som nu. Ja, till och med noll procent i ränta. För det var vad Bundesbank bjöd i går när en nyemission av två-åriga obligationer på 5 miljarder euro bjöds ut på marknaden.

Grekiska centralbanken kan inte längre ge ut obligationer.

Men vem lånar ut pengar till noll procent? Ja, till negativ ränta eftersom inflationen i Tyskland just nu ligger kring 2,5 procent. Det är främst andra centralbanker, i första hand asiatiska, och försäkringsbolag specialiserade i livförsäkringar som placerar sina pengar i tyska obligationer med negativ realränta. Det kallas en ”flykt till säkerheten”. Det är finansinstitutioner som inte kan riskera det kapital som sätts in av sparare och som enligt finanslagen inte kan stoppa insättningarna i madrassen, de måste placeras någonstans. Då blir det tyska obligationer som garanterar kapitalet trots att det ger ingen avkastning.

Då kan vi också förstå varför Merkel tvärnitat inför alla krav på eurobonds. Dagens finansiella kris i Europa tillåter nämligen det tyska finansväsendet att låna pengar till extremt låga räntor och noll ränta för Bundesbank. Så var det med den solidariska Europatanken. Var och en bakar efter sitt eget recept. Då blir det både grädde och smör i vissa kakor medan andra snart får blanda barkmjöl i smeten.

Media: DN1,DN2,SR1,DN3,DN4,DN5,SR2,DN6,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Eurobonds, Merkel, Hollande, ECB, Grekland,

Rubriken inbjuder till en vits. Hollande anlöper i Nya Amsterdam. För så hette kolonin som holländare grundade 1621 på ön Manhattan. Sedan blev det ett nytt York när de engelska kolonialisterna tog över.

Men det var länge sedan och inget som dryftades mellan Barack Obama och François Hollande. I stället besökte han sin kollega Barack Obama för att presentera sig. Tillsammans med Angela Merkel, David Cameron och andra statschefer för de rikaste och mäktigaste staterna i världen samlades de till ett G8-möte.

Slipslösa riddare kring runda bordet.

Den grekiska krisen dominerade mötet. Det är nog första gången ett så litet lands ekonomiska problem stått i centrum för G8. Vilket bara bevisar vad den grekiska vänsteralliansen Syriza säger, att det inte är ett grekiskt problem utan ett internationellt problem.

Det finns flera saker att peka ut som viktiga. Alla var eniga om att ”tillväxt och jobbskapande” är nödvändigt för att saneringen av statsskulderna och budgetunderskotten ska lyckas.

Alla var också eniga om att andra länder ska stå för stimulansen till tillväxt, inte det egna. Barack Obama uppmanade hela EU att utveckla en tillväxtplan och inte bara mera svångremspolitik. Han ser om sitt eget hus och vill ha draghjälp för den amerikanska exportindustrin som inte lyckats få igång hjulen riktigt trots dollarns fall, lönernas stagnation och det stora utbudet på arbetsmarknaden.

Tandlös krispolitik kräver avslappnad samvaro

Inför det franska presidentvalet sa många att Hollande skulle stå isolerad i EU med sitt krav på klausuler om tillväxt i den budgetpakt som Tyskland mer eller mindre tvingat på resten av Europa. Nu var det i stället Merkel som plötsligt befann sig isolerad sedan många ledare i EU plötsligt backar upp Hollandes krav. Kakafonin visar att alla är rädda för följderna av en generaliserad recession men att ingen vet vad som krävs för att undvika den.

För David Cameron är kravet på stimulans för tillväxten välkommet bara det inte drabbar världens största finanscentrum –City. Därför ställde han sig totalt avvisande till Frankrikes förslag till en beskattning av kapitalrörelser. Enligt Hollande skulle det ge 57 miljarder euro per år att använda till investeringar i forskning och produktutveckling.

Plötsligt är det då Angela Merkel som ensamt bär den finansiella ortodoxins fana. Ja till tillväxt, sa dock också Merkel men menar att det ska ske enbart via motreformer på arbetsmarknaden så att svaga länders konkurrenskraft ökas. Under tiden speglar hon den tyska exportindustrins glädje över underskotten i Europa, det vill säga det egna överskottet.

-Tillväxt och budgetsanering är två sidor av samma sak, sa Angela Merkel som om det vore en självklarhet. Ännu en av dessa grodor som politiker är kapabla till i parti och minut. Ingen har undgått att se vilken effekt Trojkans åtstramningspolitik har på tillväxten i Europa. Man måste antagligen vara statschef för att mynta något liknande.

Vad har Obama i handen bakom Angelas rygg?

Trots de slipslösa luncherna och de glada minerna avslutades ännu ett G8 med ett berg som födde en mus. Inga konkreta beslut, bara vaga önskningar om tillväxt och jobb, om att Grekland ska stanna i EU och att balans ska uppnås i medlemsstaternas finanser.

Redan nu på onsdag får vi bekräftat att det inte finns någon plan för stimulans av den ekonomiska tillväxten i EU. Då möts EUs statschefer för att hålla mer konkreta diskussioner om en tillväxtpakt som komplement till den budgetpakt som lagts. Då kommer slipsarna att sitta stramt om halsen igen och Merkel, utan slips men med handbroms, göra allt för att de ”lata” staternas skulder betalas av till de kapitalägare som villigt spekulerat i grekiska, spanska, portugisiska och italienska statsobligationer MED pengar de fått låna av ECB till en procents ränta.

Det katastrofala i situationen är att ingen förespråkar en politik som verkligen kan vända situationen. Vare sig den ortodoxa svångremspolitiken eller Hollandes ”stimulanspakt” kan få horisonten att ljusna för Europas arbetande befolkning. För att inse det måste vi först titta lite i backspegeln och se hur dagens offentliga skulder och budgetunderskott skapades.

Syriza har skapat hopp om en lösning på de arbetandes villkor.

Fram till 2008 ökade de offentliga skulderna främst på grund av den skattepolitik som varit nyliberalismens honnörstecken. Den bäst ställda femtedelen av befolkningen inom OECD har sedan årtionden sett sina skatter sjunka till historiskt låga nivåer. För att kompensera inkomstbortfallet ökade staterna sin upplåning från just de som fått lägre skatter och därmed mera pengar att röra sig med. Det var bingo två gånger om på en och samma bricka.

När finanskrisen exploderade 2008-2009 tog statsskulderna ett nytt jätteskutt. Som alla numera vet användes tusentals miljarder dollar till att rädda banker och försäkringsbolag från att gå omkull. Som parantes sagt är det ju groteskt att ett hundratal miljarder euro i grekiska statsskulder inte kan avskrivas medan privata banker får tillgång till 1 200 miljarder euro i lån från ECB med 1 procents ränta utan några som helst krav på att använda dem till produktiva investeringar.

Detta är de två källorna till de offentliga skuldernas explosion sedan det nya seklets början. Det handlar inte om någon europeisk Svensson som levt över sina knapra tillgångar. Det är de rikas bingo på skattesänkningarna och det offentligas nödhjälp till de privata bankerna som grävt de enorma gropar som den arbetande befolkningen nu ska skyffla igen.

Därför är det absolut nonsens att det går att sanera skulderna genom att dra åt svångremmen. Parallellen med en ansvarsfull familjeförsörjare som anpassar utgifterna till inkomsterna är frapperande men helt vilseledande. När staten drar in på den offentliga verksamheten och minskar sina utgifter sanerar det ingenting eftersom ekonomin går in i allt djupare recession i takt med sparprogrammen. Det friger inga pengar till investeringar i produktiv verksamhet. Det ger bara mer pengar till de som redan spekulerar i statsskulderna och mindre skatteintäkter till det offentliga.

Den nedåtgående spiralen blir allt brantare och driver nu Grekland in i en situation ingen upplevt i Europa sedan den stora depressionens trettiotal. Andra länder kommer att följa efter om inte de härskandes svångremspolitik stoppas upp och rullas tillbaka av en enad motståndsfront över hela kontinenten.

Syriza framgång i valet skakar om Bryssel.

Det är också absolut nonsens att det går att skapa nyttig tillväxt med ännu mer av den sorts stimulans som använts hittills, det vill säga mer pengar till bankerna. François Hollande vill att en speciell investeringsbank ska skapas för att pengar ska kunna nå fram till småföretagen. Men samtidigt är han lika bestämd som Sarkozy i att underskotten ska saneras innan 2017. Det är det senare som kommer att dominera hans politik och redan nu står det klart att han kommer att stå helt på Trojkans sida i utpressningen mot den grekiska befolkningen.

Det går inte att skapa en jobbskapande tillväxt genom att bara ge mer pengar till bankerna. Den flod av pengar som ECB öst över kontinentens banker går inte till investeringar. Fakta visar att det i stället gett bankerna möjlighet att fortsätta spekulationen mot de svaga staternas obligationer. De får låna pengar till 1 procents ränta och kan omedelbart låna ut dem till 5-7 procents ränta i södra Europa. Den är vacker ”europatanken” –den starke skinnar de svaga.

Vem har för övrigt fått för sig att det saknas likvida privata medel till investeringar. Kan kapitalägare satsa tiotals miljarder på en oskriven bok som Facebook borde det också finnas pengar till skola och vård. Men si det är liksom en annan sak, tycker Marknaden.

Facebooks introduktion på börsen blev ingen höjdare.

Vare sig Hollandes ”stimulanspaket” eller Merkels ”åtstramningspaket” kommer att slita Europa ur recessionens allt hårdare grepp. För det krävs något helt annat som kan sammanfattas i en enda mening: Ta tillbaka lönernas förlorade andel av de producerade rikedomarna. Det kan låta pompöst men är en absolut nödvändighet för att sätta stopp för kapitalägarnas allt mer destruktiva jakt på profiter, profiter och ännu mer profiter. Som sedan inte används till investeringar och nya jobb.

Men hur sak det gå till? Den traditionella arbetarrörelsens första reflex är att vara resonabel och begära lite mer balans i fördelningen av inkomsterna. Lite mindre för de rika, lite mer för de fattiga. Låt oss förhandla. Problemet är bara att det inte längre finns någon att förhandla med. Det är de rika i samhället som bestämt sig för att föra ett öppet klasskrig mot den arbetande befolkningen. Hela det system av välfärd som byggts upp under decennier ska skalas ned till ett absolut minimum.

Det är den utmaningen som måste antas och den kan bara antas om de som angrips säger nej och i stället kräver åtgärder som bryter med kapitalägarnas race mot botten. Kort sagt måste en antikapitalistisk politik med konkreta åtgärder bli dagens melodi. Saltsjöbadsanda är lika ute som Snoddas.

I dag står Grekland i centrum för kampen mot svångremspolitiken. Inför utpressningen från Trojkan och de inhemska borgarnas kapitalflykt till Schweiz, Luxemburg och andra skatteparadis finns det inte en uppsjö av effektiva motåtgärder. Problemen är inte bara grekiska. De gäller lika mycket för alla i Europa om krisen ska kunna bekämpas.

Kapitalflykten kan bara bemötas effektivt om det finansiella systemet socialiseras och ställs under samhällets kontroll. Då kan också olika länders statsskulder genomgå en fullständig revision som visar vilka delar av statsskulderna som är illegitima och därför ska avskrivas till 100 procent. De extremt små belopp som ägs av småsparare ska naturligtvis skyddas och betalas tillbaka. Men för de stora kapitalägarna och fonderna som redan tjänat stora pengar på statsskulderna ska allt avskrivas. Det finns inga andra alternativ om inte hela befolkningar ska drivas ut i ren misär. Exempelvis har experter räknat fram att Grekland måste nå en tillväxt på 8 procent per år i 20 år för att statsskulden ska hamna på en normal nivå. Vilket naturligtvis är helt otänkbart.

De som säger att enda sättet för Grekland att ta sig ur krisen är att lämna euron och återinföra en nationell valuta förstår nog inte riktigt konsekvenserna av vad de förespråkar. För det är i första hand de sämst lottade i samhället som kommer att drabbas. De som hade kapitalreserver har redan tagit ut sina euro från de grekiska bankerna och placerat dem utomlands eller i madrassen. När en ny drachm införs kommer den omedelbart att devalveras kraftigt. Då stiger eurosedlarna i madrassen kraftigt i lokal köpkraft medan de svaga i samhället som inga reserver alls har får nöja sig med en drachm som faller drastiskt i värde.

När vinsternas andel av BNP ökar och investeringarna minskar blir det allt mer plats över för finanskapitalets spekulationer. Diagrammet visar ett genomsnitt för USA,EU17 och Japan.

Greklands sak är vår sak, hela den arbetande befolkningens sak. Den 17 juni ska Grekland på nytt rösta om parlamentets sammansättning. Den enda större kraft som har ett program mot åtstramningen och som inte faller tillbaka på nationalistiska lösningar är just nu den radikala alliansen Syriza. De säger nej till Trojkans åtstramning, säger att Greklands kamp är alla europeiska löntagares kamp, att de rikas kapitalflykt ska stoppas och de stora bankerna nationaliseras. De vägrar att låsa in sig i fällan –ja eller nej till euron.

Det är ett nödvändigt om än inte ett komplett program för att ta strid mot det europeiska och inhemska kapitalets försök att krossa allt motstånd i Europa. I den kampen står just nu Grekland i frontlinjen. Vår solidaritet är nödvändig och kan bidra till att den nyliberala offensiven lider nederlag i Grekland. Det vore också en seger för oss.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SR1,DN4,ETC1,SVT1,DN5,DN6,SVD2,SR2,SR3,SVT2,

DN7,SVD3,SR4,DN8,SVD4,SR5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G8, Obama, Hollande, Merkel, Grekland, Syriza

Det grekiska kommunistpartiet KKE är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa. De har alltid hyllat Stalin som en stor ledare och behållit sin ”renhet” i decennium efter decennium.

I dagens extremt allvarliga kris i Grekland krävs att den arbetande befolkningen i en gemensam front slår tillbaka Trojkans ”sparpaket” som enbart drabbar de arbetande. I det läget lyckas KKE i sin vanliga sekteristiska självförhärligande stil peka ut vänsterorganisationen Syriza som huvudfienden i kampen. Fram till Hitlers maktövertagande kallade det tyska kommunispartiet KPD socialdemokraterna för ”socialfascister” vilka enligt Moskva var värre än nazisterna. Så gick det som det gick. Hitler kunde ta makten medan den tyska arbetarklassen var splittrad mest på grund av KPDs sekterism. I dag verkar den tragiska historien från 30-talet gå igen som en grekisk parodi.

-Lita inte på Syriza, står det på väggen bakom de ”äkta kommunisterna”.  Det är KKEs paroll i dagens kris. Hoppas att de kommer att få betala dyrt för sin sekterism i nyvalet den 17 juni.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, KKE, Grekland, Syriza, Trojkan

Alexis Tsipras är ordförande för det grekiska partiet Synaspismos samt talesman i parlamentet för den bredare Koalitionen radikala vänstern, Syriza.  En roll som han hade också i den inflammerade valrörelsen och uppenbart var det då rätt man som hamnat på rätt plats, i rätt tid. I hård konfrontation formulerade han mycket skickligt många grekers avsky över de stora partiernas lögnaktighet, tygellösa korruption och trogna tjänande åt Greklands rika överklass. Han och Syriza vägrar också att godta dessa partiers budgetuppgörelser med trojkan EU,ECB och IMF. Det budgetavtal, vilket exempelvis Svenska Dagbladet prisar som ”Greklands finansiella livlina”, vill Syriza i stället kapa eftersom det är en strypsnara för landets ekonomi och sociala välfärd.

Under valrörelsen och under de stormiga nio dagarna efter Syrizas framgång den 6 maj har valkoalitionen vägrat att rucka på sin inställning i denna centrala fråga utan har fortsatt att benhårt försvara sitt fempunktsprogram för en grekisk vänsterregering. Vilket självfallet ger energi åt den politiska kampen i det nyval som kommer i juni. Det gör också solidariteten med Syriza till en viktig fråga för oss socialister!

Denna grundläggande inställning präglar Tsipras svar också i den uppmärksammade intervju som CNN:s populära programledare Cristiane Amanpour gjort med honom och som vi här lägger ut oavkortad. I Grekland har en del översittare från den gamla dekadenta politiska eliten försökt utnyttja denna till att håna Tsipras för att denne inte snabbt nog kunde formulera sig på en helt klanderfri engelska. Ett raljerande som bara visar att de själva inte med en enda stavelse ens på grekiska bryr sig om att många greker helt i onödan tvingas att leva i fattigdom. På vår blogg delar vi Tsipras och Syrizas grundinställning när det gäller landets skulder: ”En offentlig revision av alla avtal – Ogiltigförklarande av alla illegitima anspråk”. Men vi menar att det samtidigt på ett helt annat sätt än i intervjun är nödvändigt att klargöra för alla väljare att en framgång för de egna kraven också innebär ett öppet krig med det europeiska finanskapitalet. Den vänsterregering som ogiltigförklarar avtalen om åtstramning måste också vinna ett brett stöd för att genom demokratiska beslut stoppa kapitalflykt, ta kontrollen över landets banker och viktig utrikeshandel.

.

CHRISTIANE AMANPOUR: Mr Tsipras, thank you for joining me from Athens. Mrs Merkel has said you either do the reform and the austerity or you are out of the euro.

Do you think that the German chancellor is bluffing?

ALEXIS TSIPRAS: I don’t know what Mrs – Madam Merkel wants to do. But I know what we want to do. We don’t want Greece outside – outside Europe. We don’t want Greece outside – outside the euro. We don’t want Greece outside the Eurozone. We want Greece inside euro and inside eurozone.

But I – we feel that Madam Merkel puts euro and Eurozone in a big danger by keeping we – in these austerity measures. The austerity measures put Europe and the eurozone in a big danger.

So we want to change the austerity measures, also in Greece and also in Europe. That’s what we want to do and we want to do this with – in cooperation with the other forces and the – the – the people of – of Europe, the people who want a big change, because everybody now, at this time that, with this policy, we are going directly to the hell. And we want to change this – this way.

AMANPOUR: You know, you talk about going directly to hell. And a lot of people are concerned, because, obviously, this would be unprecedented, if Greece leaves the euro and goes back to the drachma. Nobody knows what that would mean.

If that happens, what do you think it would mean for Greece and for Europe?

TSIPRAS: We believe that if Greece go back to – to – to drachma, that the second day, the other countries in Europe will have the – the same problem. And I – I really disagree with a lot of things that Madam Merkel say and do.

But I – I – I – I agree with that that she said. She said before – before a month – a month ago, a month before, that if Greece go out of euro, the second day, the markets will find who will be the second. And the second will be Italy or Spain.

Italy has a very big debt, public debt, not like Greece. Greece have 3,500 million euros, but Italy has a debt about 1.9 trillion.

So you can understand what I was meaning when I was telling to you that this road goes to hell. We don’t want Europe to be in – in – in a catastrophe way. So if we want to save Europe, we need to change – to change these directions.

AMANPOUR: I hear you loud and clear. And you keep saying we do not want to do austerity, we need to change this.

What is your responsibility, as a Greek politician, to make this work?

TSIPRAS: No, I don’t believe that we will have a benefit if Greece goes back to the drachma. I don’t believe that because as – as I told you before, the second day, the Eurozone will be in a big disaster.

So I don’t – we don’t – we don’t want a whole catastrophe of the Eurozone and for Europe.

And, at the same time, we don’t want to go back to drachmas because, in Greece, we will have the poor people to have drachmas and the rich people to buy everything with euro.

And this evolution, it will not a good evolution for society and for the people. We – we are here to – to – to try to be with – with the majority. And the majority of people need to be in a safe way.

So that’s why we don’t that we will have a benefit with the drachma.

AMANPOUR: OK.

TSIPRAS: It’s clear for us, we will be – we will do whatever we could do in this direction, to keep Greece inside the Eurozone and inside Europe.

But as I told you before, we are watching this situation in – in – in the whole view of Europe and the eurozone. You can understand what will happen if Eurozone will – will be split – splitted and if Eurozone will be in – in this big danger.

AMANPOUR: Right. You said you…

TSIPRAS: So…

AMANPOUR: You said you’re…

TSIPRAS: – I think that our position is clear in this…

AMANPOUR: It’s clear.

TSIPRAS: – in these questions.

AMANPOUR: It’s very clear.

TSIPRAS: OK.

AMANPOUR: But you said you’ll do everything that you can do. Just tell me, what will you do?

TSIPRAS: First of all, we will cancel all – all Greece’s austerity measures in memorandum. Do you know the memorandum?

AMANPOUR: Yes.

TSIPRAS: We will cancel the memorandum. And then we will go to renegotiate, in a European level, about a common way to go out – to go outside of this crisis.

And we that this crisis is not a Greek crisis, but a European crisis. And we will try to find a common solution. And I said to you before, what’s – what’s our opinion about the solutions, about the role of ECB, about the Eurobonds, about the negotiation of the debt in the European level of – of – of the public debt of – of all the European countries.

That’s – that’s – that’s our opinion. That’s our position. And I think it’s a clear position.

AMANPOUR: And do you think you’ll…

TSIPRAS: Again…

AMANPOUR: – do you think you’ll have partners for that negotiation?

TSIPRAS: Yes, we think that we will find partners. First of all, in – in the south countries, I think that we’ll have the – the same problem with Italy, with Spain, with Portugal and also with Ireland. And I think that we will find partners, and also in the Central Europe.

I’m looking very positive the change in – in France, with Mr Hollande’s win in the elections. We will try to find – to find partners. But I think that the situation – the political situation in Europe will change the next days, especially after the big change in Greece. These…

AMANPOUR: And do you think you’ll win?

TSIPRAS: – these people instead in this – in this – in this opinion that we – we don’t want more state measures. We – we can’t go on with these austerity measures, because everything is – was destroyed in Greece.

If the Greek people stick in this opinion, I think that everything will change in Europe.

AMANPOUR: Mr Tsipras, thank you very much, indeed.

*****

Mer att läsa  om Greklands politiska vänster: Här.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Grekiskt nyval, Syriza, Alexis Tsipras,

I  Media: DN1,DN2,GP1,SR1,DN3,

Utgången av Greklands viktiga val blev alltså – nyval. Alla försök att bilda en ny regering har misslyckats. Under två år av våldsamt motstånd mot den egna regeringens och EU:s attacker på den sociala välfärden har landets gamla politiska mönster rivits sönder samtidigt som de nya ännu inte ritats.

.

Vi har vant oss vid att uppleva maktskiften i Europas parlament nära nog som slagen från en trygg, gammaldags pendylklocka, där makten allt efter tidens gång lugnt och stilla, med sin regelbundna rytm, skiftar från det ena lägret till det andra. Högern byter plats med vänstern. Vänstern byter plats med högern. Det ”blå laget” turas om med ”det röda” att vara serieledare.  Väljarna straffar sittande regeringar och de stora partierna turas om att skylla allt ont på varandra. Ibland kan man som jag, i mina mörka stunder, tro att väljarna helt saknar minne för tidigare politiska skeenden. Lars Stjernkvist, en gång socialdemokratisk partisekreterare, beskrev det här om dagen lite fyndigt så här:

”Borgerliga regeringar faller i stater och delstater i Europa. Men det handlar nog mer om motvind för sittande regeringar än en vänstervind. Sleipners seger i helgen (fotbollslag från Stjernkvists Norrköping) var emellertid helt och hållet en seger för just Sleipner och inte en förlust för motståndarna.”

Men samtidigt är det något nytt som hänt, vi lever mitt i ett väldigt skifte med globaliserad ekonomi och nyliberalism. I det nya seklets andra årtionde fäktar inte längre de traditionella regeringspartierna med varandra om takten i den offentliga tillväxten utan i stället strider de om hur denna ska skäras ner. Alla har de också ”statsskulden” eller ”budgetdisciplinen” som minsta gemensam ideologisk nämnare, som en bra förevändning för att ge sig på den välfärd de annars aldrig hade vågat röra.

.

 ”Risken” för att väljarna ska vraka dem allihop och pendylen stanna som i ett dödsbo har därför ökat.

Vad som hänt i Grekland är att ”bägge de stora lagen” har förlorat. Var och en på egen hand, men också tillsammans och trots det påslag, den väldiga bonus med 50 extra platser i det 300 personer starka parlamentet för största parti, som högerns Ny demokrati fick, kunde man inte ens få ihop en majoritet tillsammans med sina gamla mot- eller snarare medspelare, socialdemokraterna i PASOK.

Väljarna vrakade i avsky de två partier som alltsedan militärjuntans fall 1974 har turats om att i rasande fart styra Grekland ut över ruinens brant. Parlamentarismen som en väloljad transmissionsrem för folklig ilska fungerar därför inte längre. Den sprang av i valet den 6:e maj med en smäll som hördes över hela Europa. I meningen att det är svårt att hitta regeringsfähiga riksdagsmajoriteter har nyliberalismen lyckats med att skapa det nya seklets första Weimarrepublik.

Beskedet om nyval kom efter nio dagars politisk spärreld från alla håll mot den vänsterkoalition, Syriza, som i valet tack vare sitt motstånd mot landets åtstramningspakt med trojkan EU/ECB/IMF, ökade sitt stöd från 4.6 till 16.8 procent av väljarna. PASOK:s ledare, förre finansministern, Evangelos Venizelos, var sedan full av bitterhet när han konstaterade att ett val under så ogynnsamma omständigheter blivit nödvändigt bara för att Syriza kallblodigt och med arrogans och opportunism satt sina egna intressen före sitt fosterland. Som ett större parti hade Syriza nu också fått ett större ansvar för att ge en ny regering trovärdighet, menade han.

PASOK tillsammans med högerpartiet Ny demokrati och det mindre Demokratisk vänster var beredda att för två år bilda en ny regering med en majoritet i parlamentet på 168 av 300 platser. Men villkoret från Demokratisk vänster, en sorts politisk livförsäkring, var att Syriza, om partiet nu inte vill ingå i en regering eller rösta ja i själva förtroendeomröstningen, åtminstone skulle ge sitt passiva förtroende för den nya svältkuren (vilket i Grekland görs genom att man registrerar sig som frånvarande under själva omröstningen). Även Antonis Samaras från Ny demokrati vädjade om detta passiva stöd som ”en väldigt viktig politisk symbol för det grekiska folket”.

Greklands president bjöd  AlexisTsipras att delta i en nationell svältregering.

Men han och Syriza vägrade att svika sina väljare.

Men det som nu fick Venizelos att spy ur sig så mycket osande vitriol var givetvis att Syriza vägrade att ge de andra partierna frikort för en ny svältkur. “De vill att vi ska ge dem en fasad av trovärdighet för en politik som i valet tappade all legitimitet”, sa partiets talesman Alexis Tsipras till TV-kanalen AMNA. “Det Syriza som fanns den 5:e maj (dagen före valet) finns inte längre” underströk han. “Vi har återskapats och är inne i en process av att utvecklas till ett dominerande demokratiskt vänsterparti. Nyss har vi organiserat 70 stora och öppna partimöten runt om i landet.” I TV upprepade Tsipras också det fempunktsprogram som Syriza för fram under mottot “En vänsterregering för ett vänsterprogram”:

• Stopp för alla nedskärningar av löner och pensioner
• Stopp för alla attacker mot fackliga rättigheter
• Ett slut på riksdagsmännens immunitet och en valreform
• Statlig kontroll över bankerna
• En offentlig revision av statsskulden och inställelse av alla återbetalningar till dess denna är genomförd

Det grekiska kommunistpartiet KKE, med en medlemsbas bland viktiga arbetargrupper, men tyvärr helt infekterat av sekterism, kommenterade genom sin ordförande Aleka Papariga den nya utvecklingen med att: ”Kören har bytts ut, men sångerna är desamma. Landets politiska krafter terroriserar folket eller så fyller de dess huvud med falska förväntningar”. På sedvanligt manér avslutade hon sedan med att patetiskt slå fast att ”nu mer än någonsin behövs att folket ger makt åt Greklands kommunistiska parti”.

Med “falska förväntningar” syftar hon givetvis på Syrizas program. En synpunkt som det i en viss mening går att hålla med om. Syriza är positivt till EU:s nuvarande institutioner och för euron samtidigt som det egna programmet innebär en frontalkollision med Bryssel och det är självfallet nödvändigt att partiet klargör för sina väljare att en framgång för de egna kraven också innebär ett öppet krig med det europeiska finanskapitalet. Men dels är Syriza en antikapitalistisk valkoalition med många röster (Tsipras sa i samma TV-intervju at han “inte vet om eurozonen består”), dels är det mitt inne i en övergång till att kanske bli ett demokratiskt massparti. Men framförallt gör Syriza naturligtvis sjufalt rätt i att mobilisera kring regeringsfrågan  och då med det som blir krisens lika konkreta som  nödvändiga krav. Missnöjesdemonstrationer och proteststrejker måste ges en politisk dimension och det är precis vad Syriza har gjort och det är också därför som partiet har fått ett enormt uppsving, samtidigt som KKE stampat still.

Vi ska inte heller glömma att en stor majoritet av Greklands befolkning säger sig vara för euron och EU. För de flesta handlar det säkert om att de upplever en stor osäkerhet inför vad som skulle komma i stället. De tror inte, säkert klokt nog,  att en återgång till drachman i sig skulle lösa den sociala krisen. Ett uppbrott från EU måste  vara åtminstone en början till ett uppbrott från kapitalismen för att detta ska öppna för positiva förändringar. Att göra detta trovärdigt är bara möjligt genom att visa på förslag till politiska lösningar som får allt fler arbetande människor och andra befolkningsskikt att själva delta i förändringen. Syriza`s fempunktsprogram griper verkligen tag i människors nuvarande medvetenhet.

Vi ska heller inte glömma att siffrorna från den 6 maj inte i sig berättar om en våldsam vänstersving hos den grekiska befolkningen i stort. Nästan 46 procent av väljarna röstade för öppet borgerliga partier . Inkluderar vi Pasok i denna siffra rörde det sig om 59 procent och adderar vi dessutom resultatet från Demokratisk vänster blir slutsumman hela 65 procent. Vi såg en polarisering i samhället, men vänstersvingen var framförallt en rörelse inom vänstern själv. KKE:s förhärdade sekterism där man vägrar samarbete med alla andra politiska krafter än de egna “fronterna” gör inte heller bilden mer ljus. Sedan över ett halvt år strejkar exempelvis arbetarna vid stålverket Elliniki Halivurjia mot företagets brutala politik. KKE:s fackliga front PAME leder detta arbete och det väckte därför en stor offentlig uppståndelse när en stor solidaritetsdelegation från fascisterna i Gyllene Gryning hälsades välkomna av just stålarbetarna. Så stor att KKE:s politibyrå lät publicera ett deklaration där man angrep “pesudorevolutionärerna I Gyllene Gryning och Syriza”. En sådan makaber skrivning underskattar både hotet från fascisterna genom att ge dem ett bättre namn än de förtjänar, dessutom är synen  på en symmetri mellan dessa och Syriza politiskt pervers.

Ingenting är givet vare sig i nyvalet eller i de sociala och politiska strider som kan komma därefter. Runt om i  Europa byggs det i dag nätverk och solidaritetsgrupper som ställer sig bakom Syrizas fempunktsprogram och verkar för att motverka den desinformation som sker. Inte minst bland fackliga grundorganisationer. Självklart är detta ett åtagande också för Sverige. Inte minst om Syriza skulle göra ännu en stor framryckning I nyvalet.

******

Nedan en opinionsundersökning som publicerades i dag 10.00 och bara gäller för storregionen Attica (inklusive Atén). Valresultatet från den 6 maj inom parentes.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Nyval i Grekland, Syriza, Alexis Tsipras, PASOK, Ny demokrati,

I media: SVD1,DN1,DN2,DN3,SVD4,GP1,DN4,DN5,SR1,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

Jean-Luc Mélenchon och den franska Vänsterfronten hade en stor framgång i det nyligen hållna presidentvalet. Även om resultatet på närmare tolv procent av rösterna inte svarade mot frontens förhoppningar var det ändå en stor framgång och ett uttryck för det breda nejet till Europas åtstramningspolitik.

Jean-Luc Mélenchons personlighet och politiska egenheter kan dock bli till en framtida stor black om foten för den franska vänstern. Allt är verkligen inte vänster i hans agenda.

I artikeln här under analyserar Pierre Rousset den mindre attraktiva sidan i Mélenchons politiska fysionomi. Pierre Rousset är en av de som i decennier deltagit i Ligue Communiste Révolutionnaire och framför allt gjort sig känd för sitt solidaritetsarbete med den vietnamesiska befrielsekampen mot USA. Sedan dess har hans politiska intresse framför allt koncentrerats kring utvecklingen i Asien.

Artikeln här under finns i original på Pierres hemsida. Där finns tusentals artiklar att konsultera. Översättningen till svenska har gjorts av Björn Rossin och texten publicerats på Stigges News Desk.

*************************

Jean-Luc Mélenchon, presidentkostymen, kärnvapnen

och den franska vänstern

Pierre Rousset, Europe-Solidaire, 9 maj 2012

Den 27 januari 2012 besvarade Jean-Luc Mélenchon skriftligt en rad frågor från l´Action des citoyens pour le désarmement nucléaire (Medborgaraktionen för kärnvapennedrustning). Avslutningsvis kom han där med följande häpnadsväckande uttalande för någon som kandiderar för Front de Gauche: ”Jag kan inte lova att aldrig använda kärnvapen mot vilket folk det vara månde”.

Har man någonsin läst eller hört något liknande från en företrädare för ”vänstern till vänster om vänstern”?

Jean-Luc Mélenchons svar på frågorna var noga avvägt. De ingår i en helhet som lovsjunger ”kärleken till Frankrike”, som ger en positiv bild av Frankrikes agerande internationellt och som förordar ett stärkande av landets ”självständiga militära kapacitet”.

Denna inriktning är helt främmande för hela spektrumet av traditioner inom ”den militanta vänstern”, av brytning med den etablerade ordningen – från revolutionär antimilitarism till pacifism. Den strider mot en lång tradition av anti-imperialism och anti-kolonialism och som fortfarande går emot vår egen imperialism. Om Jean-Luc Mélenchon i våldsamma ordalag fördömer USA-imperialismen anser han i gengäld att den franska staten inte är imperialistisk och inte utgör något hot mot något folk.

Det här är ingen obetydlig fråga! Den handlar om statens själva karaktär och står i centrum för varje försök till radikal samhällsförändring i ett land som Frankrike. Ändå har inte Jean-Luc Mélenchons uttalanden gett upphov till några mer omfattande reaktioner. Andra synpunkter har förvisso framkommit, inklusive inom Front de Gauche. På Front de Gauche-Finistères (Bretagne) website dundrar exempelvis Yves Jardin (Douarnenez): ”Front de Gauche måste klart och tydligt ta avstånd från ’den livsfarliga heliga alliansen’ bakom kärnvapenkapprustningen, från uppslutningen bakom kärnvapnen och neo-imperialistiska interventioner.” – men den sortens ställningstaganden har bara förekommit ”i marginalen” i debatten inom vänstern till vänster om socialistpartiet.

Presidentkostymen

Inget tvingade Jean-Luc Mélenchon att i kärnvapenavskräckningens namn svinga med hotet om att använda kärnvapen ”mot vilket folk det vara månde”. Inget, om det inte var ett sätt att visa upp ”sin ansvarsmedvetenhet” som kandidat till landets högsta ämbete, ty han siktade verkligen på att bli vald till president och detta är ett viktigt faktum för att förstå hans ställningstaganden. Han satsade på ett bakslag för socialisterna och François Hollande och att detta denna gång skulle leda till ett maktskifte som förde vänstern till vänster om socialistpartiet till makten och inte högern eller extremhögern.

Det är ganska oroväckande att se hur lätt förespråkaren av en Sjätte republik byter om till kostymen hos en president i Femte republiken. Med denna hållning följer en rad åtaganden: framför allt att inta rollen av högste arméchef och en härold för nationen.

Stat, nation, armé

Jean-Luc Mélenchons syn på stat, nation och armé tycks emellertid inte bara ha att göra med rent konjunkturella omständigheter (att skaffa sig en bra position i kapplöpningen inför presidentvalet), utan förefaller även svara mot en mer djupgående vision. Det är den fråga François Sabado lyfter fram i en artikel nyligen: ”Den reformistiska hållningen hos ledningen för Front de Gauche på det historiska och politiska planet har sällskap med Mélenchons ’republikanska’ hållning. Inte den kommunarderna stod för, där en social republik ställdes mot de borgerliga klasserna, utan de republikaner som i sitt försvar av republiken blandade samman ’nation’, ’republik’ och ’Stat’. Detta synsätt underordnar ’medborgarrevolutionen’ eller ’en revolution via valurnorna’ till respekt för de härskande klassernas statliga institutioner.”

I sitt Brev till fransmännen utomlands beklagar Jean-Luc Mélenchon således ”nedrustningen” av Frankrikes ”diplomatiska nätverk”. I sitt svar till Medborgaraktionen lägger han fram grunderna till sin hållning: ”Det handlar om att åter hävda legitimiteten hos nationernas suveränitet utrikespolitiskt. Denna syn på internationella relationer, som grundas på nationalstater, gör det nödvändigt att stärka Frankrikes makt, det vill säga dess förmåga att få andra att vika sig. Det är resultatet inte bara av landets ekonomiska kapacitet, dess vetenskapliga och teknologiska potential utan också av dess militära kapacitet.”

Ett stärkande av Frankrikes militära kapacitet är också en av ledtrådarna i hans bidrag till tidskriften Revue Défense nationale: ”Ett Frankrike i fredens tjänst kan inte göra sig av med sin förmåga att försvara sig. Mitt förslag går inte ut på att öka Frankrikes militärbudget. Men jag är heller inte ute efter att minska den. Det skulle förhindra våra möjligheter att agera. Jag kommer att fatta beslut om ett moratorium på minskningen av resurserna.”

Det är särskilt fråga om att stärka det franska försvarets insatskapacitet: ”Insatserna i Afghanistan och i Libyen har visat vårt försvars begränsningar vad gäller organisation och resurser. Det är oacceptabelt att skicka ut dåligt utrustade soldater, att vara beroende av andra för trupptransporter eller för spaning eller att kunna tanka flygplan i luften. De olika arméernas storlek och programmen för deras utrustning ska värderas från fall till fall och anpassas efter ett nytt strategiskt tänkande. Under alla omständigheter är upprättande av en gemensam brigad för de olika försvarsgrenarna ett rimligt mål. Det förutsätter en ökad kapacitet vad gäller underrättelseverksamhet och understöd. Men också beslut om att förse sig med nödvändiga resurser för insatser såväl i luften som till havs.”

Det handlar också om att stärka sambandet mellan ”nationen”, ”det republikanska fosterlandet” och ”dess” försvar: ”Jag vill påminna om att värnplikten inte avskaffats för gott utan bara tills vidare. Banden mellan det republikanska fosterlandet och dess försvar får således aldrig ifrågasättas! Jag kommer också att ta initiativ till en granskning av civilförsvaret både vad gäller medborgarnas engagemang och dess operationella kapacitet. Det utgör förbindelsen mellan armén och nationen. Det är också en reservoar av kompetens och kunskap. Det är orsaken till att jag lovar att utveckla det.”

Kärnvapenarsenalen

Det är för att trygga Frankrikes maktställning som Jean-Luc Mélenchon motsätter sig varje tanke på ensidig nedrustning, ty ”i nuvarande läge är kärnvapenavskräckningen det bärande inslaget i vår strategi för att kunna skydda oss”. Om han vill avskaffa ”den flygburna delen” är det bara på grund av att han bedömer den som ”föråldrad idag”.

Mélenchon förespråkar förvisso en multilateral nedrustning, men detta har varken något originellt eller radikalt över sig. Talet om en värld som gjort sig av med kärnvapnen har varit ett av de centrala inslagen i Barack Obamas försök att profilera sig efter sitt makttillträde. Alla statschefer i de imperialistiska länderna hävdar att de förbereder sig på krig för att kunna försvara freden bättre. Alla svär på att deras politik är ”enbart defensiv”.

Frankrike är ett av få länder som inlett en ”modernisering” av kärnvapenarsenalen; man deltar aktivt i kapprustningen. Genom att tala om ”taktiska” eller ”rena” kärnvapen försöker kärnvapenmakterna göra användningen av dem politiskt acceptabel. De kom verkligen till användning 1945 och de kommer att göra det igen förr eller senare om inte folkliga rörelser driver igenom förstörelsen av dem.

Doktrinen om kärnvapenavskräckning har alltid varit det fikonlöv maktpolitiken dolts bakom. Den ger en bedräglig bild av balans eller nedfrysning men genom att rättfärdiga att några har rätt att inneha kärnvapen rättfärdigas också att andra skaffar sig dem. ”Avskräckningen” har bidragit till spridning på samma sätt som den gett näring åt en oupphörlig kapprustning. Den är på intet vis någon vänsterdoktrin eller progressiv sådan …

Utträde ur Nato

Samma gäller Jean-Luc Mélenchons syn på att Frankrike måste lämna Natos integrerade militära kommando. ”Det grundläggande i denna hållning är ett utträde ur Nato och en vägran att underställa sig all europeisk försvarspolitik som går ut på vara en underleverantör till USA, att låta någon annan kontrollera våra beslut, våra handlingsramar eller begränsa vår egen suveränitet.”

Om man undantar den centrala roll han tillmäter FN är hans argumentation mycket gaullistisk. ”Nato är inte längre något annat än USA:s väpnade redskap. Dess omvandling till en global allians måste klart stoppas.” ”Hur önskvärd den än kan vara är upprättandet av ett europeiskt försvar självständigt från Nato idag en chimär. Det skulle vara oansvarigt att för detta offra vår egen självständiga förmåga att försvara oss.”

Antiglobaliseringen som diplomatiskt vapen?

”Den försvarspolitik jag förordar”, skriver Jean-Luc Mélenchon i sitt inlägg i tidskriften Révue Défense nationale, ”handlar om antiglobalisering: den stöder framväxten av en multipolär värd, fri från all hegemoni. Frankrike måste ställa sig i spetsen för en ny internationell allians. Jag kommer därför att förorda gemensamma aktioner med utvecklingsländerna. Förutsättningen för en sådan politik är att vi återerövrar vår suveränitet på det militära området.”

I detta sammanhang vill vi påminna om ett redan citerat stycke ur hans svar till Medborgaraktionen: ”Det gäller att återta staternas suveränitet vad gäller utrikespolitiken. Detta sätt att se på internationella relationer grundade på nationalstaterna innebär att Frankrikes styrka måste förstärkas …”

Antiglobaliseringsrörelsen har sett en ny rörelse växa fram utifrån de sociala rörelserna och som just vägrat att identifiera sig med den logik som representeras av ”deras” respektive nationalstater. Mélenchon däremot – och där är han inte ensam – framställer antiglobaliseringsrörelsen som en ram för diplomatiskt ”multipolärt” samarbete mellan olika stater och där Frankrike skulle inta ”sin” plats. Den stora förloraren på detta skulle givetvis vara internationalismen. Är då antiglobaliseringsrörelsen då inget annat än summan av olika nationalismer och nationalstater?

Den franska vänstern

Givetvis handlar Front de Gauches valkampanj framför allt om samhälleliga frågor. Jag är på intet vis ute efter någon total bedömning av de politiska följderna av framgångarna för Mélenchons kandidatur.

Men hans hänvisningar under valkampanjen till ”Frankrike”, ”Mitt land”, ”Min nation”, dess så kallade ”storhet” och dess ”framträdande roll” internationellt har upprepats tusentals gånger och tills man tröttnat. Men Jean-Luc Mélenchon är inte den ende som ägnat sig åt lovsånger till nationen. Man kan fråga sig om detta är det mest effektiva sättet att bekämpa Front National, som idag vänder sig till ”alla patrioter till höger och till vänster”. Värre är att det inom vänstern – inklusive vänstern till vänster om socialistpartiet – gör nationalismen till något vardagligt. Och det är något ytterst farligt.

Man kan inte bara förlita sig på ”dynamiken” kring ”en revolution via valurnorna” eller att sociala protester skulle kunna utplåna den nationalism som lovsångerna till nationen ger näring åt. Vi kommer inte att komma undan den politiska strid försvaret av internationalismen handlar om.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Mélenchon, Vänsterfronten, Gaullism,

I dag möts eurogruppens finansministrar i Bryssel för att diskutera kris. Det är nog det enda de kommer att göra. För ingen av dem har ett krisrecept och ingen av dem vet egentligen vad som kommer att hända. De tyska ledarna talar hotande om att strypa Grekland om inte det ingångna avtalet med Trojkan följs till punkt och pricka.

Nu på morgonen rasar börskurserna över hela Europa. Osäkerheten kring vad som ska ske i Grekland sägs var orsaken. Men den osäkerheten har hängt över aktiekurserna och obligationsräntorna under lång tid.

Jag tror att något annat bekymrar ”marknaden”. I går fick Angela Merkels kristdemokrater storstryk i valet i den tyska delstaten Nordreihn-Westfalen. Det är den mest befolkade och mest industrialiserade delstaten i Tyskland, en delstat som väger mycket tungt i politiken i landet. Alla kommentarer över resultatet drar samma slutsats –att det är en proteströst mot åtstramningspolitiken och de sedan länge stagnerande inkomsterna.

Därför darrar troligen ”marknaden”. Ska helt plötsligt ”lata” tyskar ta över stafettpinnen från sydeuropéerna och i sin tur kräva ett alternativ till nyliberalismens ”enda-alternativets-politik” –uppoffringar och åter uppoffringar?

Tyska extremister sprider hatpropaganda mot den grekiska befolkningen.

Nu ser vi att de nyliberala åtstramningspaketen leder till en djup politisk kris redan innan de värsta sociala och ekonomiska effekterna slagit igenom till fullo. På europeisk toppnivå, i Kommissionen, i ministerråden, i Europeiska Centralbanken och i enskilda regeringar råder total förvirring om vilken plan B som ska sättas in om ”lata” befolkningar helt plötsligt i en oförskämd våg av otacksamhet börjar säga adjö till den nyliberala åtstramningspolitikens ledare.

Det franska presidentvalet ska ses i detta sammanhang. Att Socialistpartiet, Vänsterfronten och den yttersta vänstern tillsammans fick närmare hälften av rösterna måste ses som ett kraftigt Nej till Merkozys krispolitik, speciellt som en del av Marine Le Pens väljare också mobiliserar kring ett nej till EUs krispolitik.

Knappt har den nya högerregeringen i Spanien installerat sig så möts den av en ”ny vår” av protester på gator och torg. Den engelska högerkoalitionen straffades med katastrofsiffror i de lokala valen. Som russinet på kakan fick sedan i går Merkel storstryk i det viktigaste delstatsvalet i Tyskland. Valet i Grekland hänger redan som en kvarnsten runt halsen på Bryssel som inte vet vare sig in eller ut hur krisen ska sluta.

Det verkar nu i det närmaste klart att det blir nyval i Grekland. Allt talar också för att de partier som säger nej till EUs krispaket kommer att stärka sina positioner. Samtidigt försöker framför allt tyska ledare som finansministern Wolfgang Schäuble och Jens Weidmann, Bundesbanks chef, att hota Grekland med totalt stopp för ytterligare lån till Grekland om pakten som Pasok och Ny Demokrati skrivit under bryts.

Problemet är bara att ingen av dem vet med bestämdhet vad som kommer att ske om den finansiella livlinan till Grekland kapas. Weidmann säger arrogant att det blir värst för Grekland medan effekterna i Europa blir obetydliga. Han har kanske rätt. Eller kanske fel. Stoppas krediterna till Grekland faller nästan omedelbart de grekiska bankerna och avbetalningarna på statsskulden upphör automatiskt. Om de finansiella effekterna kan hållas inom Greklands gränser eller om de kommer att spilla över till i första hand Portugal, Spanien och Italien, men även Frankrike, vet ingen.

Alla hotar och svär, men ingen kan garantera att Greklands kris inte blir hela Europas kris.

Det är också vad Syrizas ledare Alexis Tsipras spelar på när han säger att EU bluffar. Med det menar han att Trojkan inte kommer att bryta allt finansiellt stöd till Grekland om en majoritet beslutar att bryta det avtal som antogs tidigare. Hans argument är att även EU har för mycket att förlora på att Grekland tvingas bryta med euron och eventuellt lämna EU.

Alexis Tsipras har lett Syriza till stora framgångar som ställer stora krav.

Det är ett högt spel från den unge ledaren av Syriza. Har han fel och EU verkställer sitt hot måste han och hans parti vara beredda att löpa hela linan ut. Om Grekland tvingas bryta med euron kommer Syriza, med sina regeringspartners, omedelbart tvingas att vidta åtgärder som direkt hamnar i total konflikt med ”marknaden” och finansen.

PS; Just nu börjar det spridas rykten att Syriza är beredd att ingå i en nationell samlingsregering. Är det redan slutet på den radikala linjen? Om det är för att omsätta EUs krispolitik till grekisk verklighet då riskerar Syriza samma öde som Pasok. Vi får hoppas att det inte är fallet.

För att stoppa en katastrofal kapitalflykt måste alla större banker förstatligas och alla konton som kan användas till att föra ut pengar ur landet blockeras. En ny drachm måste införas och för att undvika en galopperande inflation blir det nödvändigt att införa priskontroll på de flesta vardagliga konsumtionsvarorna. Kort sagt kan inte en frontalkrock med det europeiska finanskapitalet undvikas i fall Grekland ställer in sina utbetalningar. Då gäller det också att vara beredd att gå till motattack och stoppa allt ekonomiskt sabotage och de rikas kapitalflykt. Annars blir det att hoppa ur dagens aska in i morgondagens eld.

Det finns på den europeiska vänsterkanten vissa som har kort minne. Ett utträde ur euron och ett återupprättande av den ”nationella självständigheten” presenteras som en enkel och naturlig lösning. För att ge tyngd åt denna linje hänvisas ofta till ”fallet” Argentina, då landet år 2001 ställde in avbetalningarna. I dag tio år senare talar även radikala människor om Argentina som ett lyckat exempel på självständig krispolitik.

I december 2001 mobiliserade hela arbetarklassen mot krispolitiken

Den arbetande befolkningen i Argentina har antagligen en del att invända mot alltför rosenröda beskrivningar. För dem följde nämligen fyra år av social katastrof eftersom de snabbt tillsatta och snabbt avsatta regeringarna vägrade att löpa linan ut och i stället tvingade på de vanliga löntagarna kostnaderna för krislösningen. På kort tid kastades 54 procent av hushållen ner under det officiella fattigdomsstrecket. Inte mindre än 35 procent av den aktiva befolkningen blev arbetslös och i vissa fattiga stadsdelar blev nästan alla utan arbete.

Regeringarna sänkte lönerna kraftigt, ökade den direkta beskattningen, minskade drastiskt budgeten för skolorna och höjde pensionsåldern. De rikas kapitalflykt stoppades inte av regimen och i siffror var den mer omfattande än hela statsskulden.

Jamen, nu går det ju bra för Argentina, säger en del. Som om det skulle rättfärdiga att de vanliga löntagarna i landet pressades som citroner under flera år. Dessutom är det mer troligt att Argentina kunde bryta recessionen tack vare de stigande världspriserna på olika grödor som exempelvis sojabönor, inte tack vare krispolitiken.

Den som förespråkar att Grekland kan följa samma väg är ute på svag is. En egen valuta som devalveras och driver levnadsstandarden i botten kan inte skapa konkurrenskraft och sätta fart på hjulen. Landets exportindustri är minimal och det finns ingen snabbt expanderande världsmarknad för oliver och fetaost.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SR1,SR2,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Syriza, Pasok, EU, ECB, Merkel,

Los Indignados är tillbaka. Det är redan ett år sedan Spaniens ungdom ockuperade gator och torg och fick smeknamnet Los Indignados. I går lördag den 12 maj var de tillbaka i tiotusentals. Över hela landet samlades unga och inte så unga till protester mot regeringens och EUs krispolitik som leder rakt in i katastrofen. Snart är en fjärdedel av alla i aktiv ålder arbetslösa. Vansinnet har bara en orsak -bankerna och finansinstituten ska garanteras sina vinster. Deras hantlangare i Bryssel, Berlin och ECB säger att det finns inga alternativ. Europas ungdom säger Stopp -Basta

Tiotusentals samlades på Puerta del Sol i Madrid

Långt in på natten fortsatte protesterna och bröt dämed med förbudet mot folksamlingar efter klockan 22.00

Prick vid midnatt hölls en tyst minut följd av ropen ”ja, vi kan, ja vi kan”.

I 80 städer samlades stora folkmassor. 30 tusen i Madrid, 45 tusen i Barcelona. Allt enligt polisen. Mångfaldigt fler, enligt deltagarna.

I fjol var Puerto del Sol ockuperat av ett tältläger i en månad. I går var det massor av folk men inga tält.

Spaniens ungdom har inte resignerat. Kampen fortsätter.

Media: SR1,DN1,SVD1,GP1,

Bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Spanien, Los Indignados, EU, Kris

Länge har Stefan Löfven valt att försöka hålla tyst när det gäller politiska sakfrågor. Tiga är guld, tala är silver har varit mottot.

Efter att ha lyssnat på honom i lördagsintervjun med Tomas Ramberg är det uppenbart varför. I ett program där det ska talas klarspråk fick vi höra Löfven försöka sig på en nytolkning av det ”nyspråk” som i George Orwells berömda dystopi 1984  användes som ett verktyg för att beröva människorna deras eget kritiska tänkande.

.

Så här såg nyspråket ut i George Orwells 1984

–

På SR:s hemsida sammanfattas den nye partiordförandens besked om ny kärnkraft eller inte på följande sätt:

”Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven anser att nybyggd kärnkraft är förenlig med Socialdemokraternas kongressbeslut om att avveckla kärnkraften.”

Visserligen anser partiets taleskvinna när det gäller närings- och energifrågor, Jennie Nilsson, att kongressbesluten gäller om att ingen ny kärnkraft ska byggas. Löfvens kärva svar blir bara att ”Jag leder partiet och följer kongressbeslut”.

Socialdemokraterna har i sakfrågan en berömd tradition av oklarhet och oredighet. I folkomröstningen om kärnkraft 1981 stod man tillsammans med Folkpartiet bakom Linje 2 med dess snömos om ”att avveckla kärnkraften med förnuft”. Men ändå var valsedeln från det året ett under av klarhet i jämförelse med det övervåld mot vårt svenska språk som Löfven nu tar till. Då hette det bland annat:

”För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift.”

Linje 2 segrade och under de år som gått har partiet gång på gång bekräftat sitt nej till ny kärnkraft, senast vid kongressen 2009. Under den förra socialdemokratiska regeringen var det även i lag förbjudet med ny kärnkraft.

Dessa demokratiska beslut tycks inte betyda något för Löfven. ”Jag leder partiet”, heter det stramt och krävs det ny kärnkraft för att komma överens med moderaterna om en gemensam energipolitik är detta helt i sin ordning.

Avvecklingen sker genom att kärnkraften utvecklas…

Till och med vår gamle vän, Salig dumbom, skulle nog ta sig för pannan.

*****

I samma veva får den ordkarge och auktoritäre Löfven svar på tal av socialdemokraternas förre miljöminister Lena Sommestad. På sin blogg lägger hon ut intressant grafik från energiexperten Tomas Kåberger som visar på utvecklingen när det gäller världens energiproduktion.   Trender vilka Sommestad sammanfattar i fem korta punkter:

”Diagrammen nedan visar 1) att den nya energikapacitet som tillkommer i världen inte är kärnkraft, utan sol och vind; 2) att nyproduktionen i EU inte heller domineras av kärnkraft utan av naturgas, sol och vind; 3) att det finns mer vind än kärnkraft i Kina;  och 4) och 5) att produktionen av både solenergi och vindenergi har fått ett globalt genombrott.”

.

–

Ett av diagrammen. Ingen vidare stake i den löfvska kärnkraften…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, lördagsintervjun, Tomas Ramberg, Lena Sommestad, Stefan Löfven,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,SVT1,GP2,

Kommunistiska partiets tidning Proletären är ofta en sorglig historia. Fylld med förvanskade och förljugna berättelser där fokus är att i namn av anti-imperialism försvara allehanda diktaturer.

Det gängse upplägget brukar vara att Patrik Paulov, ansvarig för centralredaktionen, letar upp och i intervjuform låter politiskt närstående människor från dessa länder bekräfta vad han själv och partiet tycker om det som sker.

Nu senast har Paulov pratat med en irakisk flykting i Syrien. En diplomatdotter från eran med Saddam (”Att tänka tillbaka på denna vackra tid river upp gamla sår…”) som numer fungerar som talrör för Assad. Intervjun flankeras med citat från ”Ahmad och Lamis”, två flyktingar från Homs som för henne berättat att det verkliga dramat i deras hemstad var en ”ockupation utförd av en multinationell armé som gick in i Syrien via Libanon och andra gränsövergångar”.  Denna armé ”attackerade offentlig egendom, sedan attackerade de polisen och när situationen började bli kaotisk attackerade de civila”.

Med stöd av denna förvridna verklighetsuppfattning låter Paulov sedan sin diplomatdotter, May Almoudalal, själv slå fast att:

”Från första stund efter att vi anlänt till Syrien förstod vi att folket har frihet att säga och göra vad de vill, så länge de inte skadar allmän egendom eller hotar människors säkerhet”

”I Syrien har det politiska systemet starka band till merparten av folket.”

”Missnöjet på marken är ett faktum, men det är inte det som är orsaken till dagens konflikt. 80 procent av medlemmarna i de väpnade gängen kommer från andra länder.”

Trots den fullständiga frihet som hon menar ska finnas i Syrien och trots påståendet om majoritetens starka band till det politiska systemet, tvingas hon ändå för sin trovärdighets skull medge att det finns ”ett missnöje på marken”.  Men det har ingenting med dagens konflikt att göra. Medlemmarna i ”de väpnade gängen” kommer från andra länder. Punkt slut…

Visst agerar imperialismen och arabiska regimer som emiratet Quatar för sina intressen i regionen. Seriösa bedömare bekräftar dessutom att det på plats finns mindre grupper av tränade högerextrema salafister med en egen agenda. Det folkliga upproret i Syrien sker i en mycket komplex situation.  Detta ska givetvis vara med i bilden. Men socialisters utgångspunkt måste som ryggmärgsreflex vara att stå på samma sida som upproret och från denna ståndpunkt försöka att värdera alla de krafter som är i rörelse.  

Vare sig Paulov eller Almoudalal berör med ett enda ord regimens vidriga våld mot de miljoner människor som under mer än ett år visat sitt ”missnöje på marken”. I stället sätter de likhetstecken mellan ”folket” och ”regimen”. Allt i namn av en förment anti-imperialism.

Journalistik är aldrig objektiv. Proletärens Patrik Paulov är en bra bekräftelse på detta. En fotsoldat i tjänst hos diktaturen Assad.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syrien, Assad, Proletären, Patrick Paulov, Hezbollah, Quatar

I media: