Slutstrid i Sirte. Dags för politik

.

När du läser det här har kanske det sista motståndet från Khaddafis styrkor i Sirte brutits och revolutionens första steg säkrats –Khaddafis diktatur är begraven.

Men det som är slutet på en fas är början till en ny. Nu gäller det för de människor som med vapen i hand befriade Misrata efter en lång och krävande belägring, de som befriade Tripoli och de som innan dess besegrade elitstyrkorna i Benghazi att försvara de landvinningar som gjorts och kämpa för att allt de slagits för blir verklighet. Att alla demokratiska fri- och rättigheter för första gången blir till vardag för landets befolkning, att berbernas och andra minoriteters rättigheter blir verklighet och att landets rikedomar används till att bygga det samhälle som de enorma oljeresurserna möjliggör.

Redan kan vi se en process liknande den i Tunisien, där den enhet som rådde i förkastandet av diktaturen splittras upp efter klassgränser och gruppintressen. Det är närmast en historisk knäpp på näsan att oljearbetarna vid det amerikanska oljebolaget Conoco-Phillips anläggningar i Waha redan gått i strejk. De kräver att alla direktörer som aktivt stödde Khaddafi ska avskedas innan de återgår till arbetet.

.

.Så här såg de utländska oljebolagens inflytande i Libyen ut innan revolutionen.

.

Detta är säkert bara den första rörelsens bland de arbetande i landet, som inte offrat söners och sina egna liv i kampen mot diktaturen, som tar strid för sina egna klassintressen. Hittills har övergångsrådet TNC varit den samlande paraplyn för kampen. Om den inte visar att den kan möta de krav och förhoppningar som ställs på en ny regim kommer vi mycket snabbt att få se slitningar i dess led som går utöver de smärre ”stresstecken” som funnits hittills. I många vänsterkretsar har det tagits för givet att TNC kommer att bli en nickedocka i USAs band. Det kan bli så, men det är mycket troligare att motsättningarna i samhället kommer att speglas också inom TNC och många turer kring ministerposter kan väntas, på samma sätt som den tunisiska övergångsregeringen bytte ministrar var och varannan dag som eftergifter till kraven från gatan.

.

TNCs delegation vid ett möte med EU.

.

Sirtes fall är avgörande för diktaturens fall. Inte bara rent militärt. Utan kanske ändå mer av symboliska skäl. Sirte var Broderns stad. Den hade byggts upp från grunden med oljepengar i ett ”grandiost” projekt för att göra staden till Afrikas huvudstad med konferensanläggningar av internationell standard. Hela kvarter i staden består av bostäder för officerare i den fallna regimens elitförband och för många priviligierade ur Khaddafis egen klan.

Ur ren humanistisk synpunkt kan vi beklaga att tyvärr också oskyldiga människor råkat illa ut och dödats eller sårats under belägringen av Sirte liksom alla civila som fick sätt livet till vid upproret i Benghazi, resningen i Tripoli, krossandet av revolten i Zawiya och inte minst det heroiska motståndet i Misrata. Men i alla inbördeskrig och revolutioner drabbas ett antal oskyldiga civila som kommer i kläm när historien lämnar sina upptrampade fotspår och får ett utbrott.

.

Stora delar av Misratas centrala delar förstördes av Khaddafis artilleri.

.

Men det finns också alltid ”oskyldiga civila” som medvetet väljer att ansluta sig till de stridande krafterna i en revolution eller ett inbördeskrig. Tyvärr är det så ett samhälle i uppror fungerar. Bara för ta något så näraliggande oss som det finska inbördeskriget. Där var det inte bara arbetare i det röda lägret och aristokratiska officerare i det vita lägret. Det fanns också frivilliga fattiga arbetare i de vitas styrkor. De valde sida och fick betala för sitt val om de togs av de röda. Samma sak händer i alla konflikter. I Egypten är det många mycket fattiga personer som villigt lät sig engageras i de banditgäng som Mubaraks regim använde som stormtrupper mot politiska motståndare. De finns kvar fortfarande och går nu indirekt militärens ärenden genom att provocera och angripa demonstrationer.

.

Vissa väljer alltid att sluta upp på förtryckets sida.

.

I Sirte är det uppenbart att en del av stadsborna frivilligt anslutit sig till Khaddafis trupper för att försvara vad de anser ha varit ett gott och priviligierat liv. De har gjort sitt val och kämpar med livet som insatts på diktaturens sida. De beklagar inte själva sitt val. Varför ska vi beklaga det i deras ställe?

Detta reser en annan fråga. Hur många civila oskyldiga offer har mist sina liv i revolutionen sedan 17 februari? Jag vet inte och jag tror inte någon annan har en siffra som kan betraktas som den rätta. Ingen vet hur många som avrättats av Khaddafis trupper i de städer som togs tillbaka efter den första resningen över hela landet, med just Sirte som undantag. Ingen vet hur många civila offer som skördats av Natos missiler och bomber. Ingen vet hur många oskyldiga offer som fallit för rebellernas RPG och kulor. Gissningarna är lego i media och TNC självt säger att allt mellan 30 till 50 tusen personer dödats, civila och stridande inkluderat. Men det finns orsak att tvivla på att det är så pass många. Uppgifterna från olika städer, som kanske är bättre gissningar, adderar inte upp till de globala gissningarna. Sanningen, eller så nära sanningen som möjligt, kommer inte att låta vänta på sig.

.

Begreppen Holocaust, folkmord eller genocid ska man inte leka med.

.

Redan nu kan det ändå sägas att vissa media och ”bloggvänster” gjort till sin uppgift att hallucinera om Holocaust, Folkmord och Genocid. Till och med bloggar med anspråk på seriös källgranskning och vetenskaplig kyla gör sig till språkrör för de värsta överdrifterna. Det gäller exempelvis bloggen Klassperspektiv lyckas slå rekord. I en blogg från den 9 oktober citerar de en läkare på sjukhuset Ibn Sina som enligt AFPs reporter i all hast sa ”det här är Holocaust, inte ett lasarett”. Något som Klassperspektiv också lyfter upp till rubrik över hela bloggen.

Utan att höja ens ett frågande ögonbryn utropar bloggen det här århundradets första holocaust. Nu vet nog de anonyma skribenterna på Klassperspektiv vad ordet holocaust står för. Ändå drar de sig inte för att utan en enda kommentar publicera vad AFPs reporter sa sig höra. Man kan undra varför eftersom bloggen presenterar sig med följande högtidliga deklaration:

”Klassperspektiv är mycket noggrant med sitt val av källor. Vi som arbetar med Klassperspektiv är rutinerade och kunniga vad gäller källkritik och källkritiska principer. Vi har lång erfarenhet av bevakning av internationella konflikter, och känner till den roll som spelas av krigspropaganda och över huvud taget partsinlagor.”

Varje seriös politiker tänker efter två gånger innan ordet folkmord, eller holocaust och genocid, tas i munnen eller accepteras som beskrivning av en händelse. Många har dött i Libyen. Men att tala om folkmord och holocaust är rent nonsens. Redan termen innebär dessutom att dödandet drivs av en etnisk/nationell motsättning vilket inte är fallet i Libyen.

.

Revolutionen kommar bland annat att dömas efter den plats berberna får i samhället.

.

Men hur var det med sjukhuset Ibn Sina? I samma artikel från AFP där Klassperspektiv hittar sin feta rubrik går det också att läsa att ett femtiotal personer greps som misstänkta för att ha använt sjukhuset som bas för att skjuta mot de annalkande rebellerna. Det bekräftas av många andra medierapporter om beskjutning med RPG, granater och snipereld från sjukhusets byggnader. Enligt samma AFP-reporter och andra tidningsartiklar transporterades sedan skadade från sjukhuset som saknar läkare och personal till sjukhus i Misrata. Problemet som rebellerna stod inför var naturligtvis delikat. Hur eliminera de skjutande soldaterna i sjukhuset? Bara låta dem skjuta vidare i lugn och ro eller försöka inta sjukhuset?

Sirtes fall öppnar dörren för en ny politisk epok i Libyens historia. Hur en vald parlamentarisk församling kommer att se ut och vad den kommer att uträtta beror till största delen på de komplicerade styrkeförhållandena som existerar mellan sekulära och religiösa krafter som stridit tillsammans mot Khaddafi liksom på de regionala och etniska spänningar som finns. Det är också hur de kommande politiska striderna formar sig som avgör hur banden mellan Tripoli och Washington, Paris och London kommer att se ut.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVT1,

Bloggar:KLassperspektiv,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Sirte, Revolution,

-Vi är 99%

.

Det står det att läsa på många plakat som demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99% , riktar blickarna mot de enorma orättvisor och inkomstskillnader som råder i USA.

Om vi är 99% vilka är då den procent som blir över, eller som sitter överst kan man säga? När rörelsen kräver ett mer rättvist och jämlikt samhälle svarar de som representerar 1% att ”massan” hotar med klasskrig. Nu tänker de inte på barrikader, miliser och hårda strider. Nej det krig de säger hotar består av en liten skattehöjning för den översta procenten på inkomststegen.

För att tala konkreta fakta går det att vända sig till den utmärkta tankesmedjan Economic Policy Institute, som arbetar intimt med den amerikanska fackföreningsrörelsen. Bilden som EPI ger talar för sig själv och besvarar vem som för krig mot vem.

För att tillhöra topprocenten av de amerikanska hushållen krävdes 2010 en inkomst på minst 516 633 dollar per år. Då räknas löner, transfereringar och inkomst av kapital in. Tänka sig att även den rikaste procenten känt av krisen. För 2007 krävdes det 646 195 dollar för att kvala in i enprocentsligan. Börsen har ju rasat sedan dess. Men med en halv miljon dollar om året, eller cirka 3,5 miljoner kronor, lider de nog ingen nöd.

Däremot ser det mörkare ut för stora delar av de 99 procent som inte når upp i toppligan. För de 60 procent i botten, alltså mer än halva befolkningen, gäller att de tjänar högst 33 870 dollar per år, cirka 230 000 kronor per hushåll, knappt 20 000 kronor i månaden innan skatt.

För de 20 procenten i botten ligger inkomsten under 16 961 dollar per år eller cirka 78 000 kronor, knappa 7 000 kronor i månaden.

.

.

Tillhör man däremot topprocenten och dessutom bor i New York då ligger genomsnittsinkomsten på 3,7 miljoner dollar per år. Visserligen kostar det att bo i finansborgen men det går ändå ingen nöd på de som räds klasskriget.

Nu speglar ju den årliga inkomsten inte hela situationen. Hushållens samlade tillgångar har minst lika stor roll i hur ojämlikheten i samhället ser ut. För 1%-gruppen är det inga problem. Deras genomsnittliga förmögenhet är 14 miljoner dollar. Innan finanskrisens början 2007 var siffran 19 miljoner dollar. Ska vi kanske fälla en tår?

.

.

Nej, tårarna sparar vi till de 20 procenten i botten. Deras genomsnittliga tillgång 2009 var negativ, minus 27 200 dollar i nettoskulder, upp från minus 13 800 dollar två år innan. Två års finanskris visar vilka som drabbats hårdast.

För de 80 procenten i botten var genomsnittsförmögenheten 62 900 dollar. Det innebär att topprocenten äger 225 gånger större tillgångar, vilket är upp från 125 gånger 1962. Så gick det när finanshajarna gavs fritt spelrum. De behövde bara ett par decennier på sig för att skapa lika stora samhällsklyftor som de som rådde 1928. Ska vi ta det som ett varningstecken för vad som komma skall?  

.

Media: DN1,DN2,SVD1,AB1,

Bloggare: Röda Lund,Internationalen,Röda Linköping,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Wall Street, NY, Skatter, Inkomster, Rika, Fattiga

Allt från rena dumheter till mytomani

Den arabiska revolutionen, speciellt den libyska, har gett tändvätska till en rad av bloggar som i allmänhet presenterar sig som vänster, anti-kapitalistiska, anti-imperialistiska och ofta anti-auktoritära.

Här i Sverige har vi till att börja med de överlevande produkterna av den stalinistiska och maoistiska ”rörelsen” och som företräds av Kommunistiska Partiet (före detta ”errarna”) och SKP med rötter i den gamla stalinistskolan i Norrbotten. För båda gäller att världen kan delas upp i två läger som drivs av en ”huvudmotsättning” mellan USA-imperialismen (med allierade) och ”världens folk”. Utifrån den analysen, om den nu ska kallas för analys, gäller det att hålla sig på rätt sida och stödja alla som på ett eller annat sätt ”bekämpar USA-imperialismen”.

Det är anledningen till att dessa strömningar sluter upp bakom diktaturer som Khaddafis och Assads och menar att ledare som Ahmedinejad inte ska ”demoniseras”, underförstått han bekämpar ju huvudfienden. Att han offentligt hänger oppositionella och homosexuella måste räknas in under kontot ”sidoeffekter”. Det gäller nämligen att hålla sig till det väsentliga –hur huvudmotsättningen ser ut.

Den senaste galenskapen som kan skrivas upp på huvudmotsättningens konto är Proletärens hyllning av det stenreaktionära islamistiska al-Shabab i Somalia. Så här avslutas en artikel om utvecklingen i Somalia:

–I ett längre perspektiv är kamp mot den USA-stödda övergångsregimen och det otidsenliga klanväsendet nödvändigt. Vi kan tycka vad vi vill om sharialagar men i dagens Somalia är det just islamisterna och al-Shabab som står för en sådan kamp.

I det långa perspektivet är vi alla döda sa den berömde ekonomen John M. Keynes. Men det gäller inte offren för al-Shababs terror. De dog på kort sikt, ja omedelbart. De fanatiska mördarna körde in en lastbil fullastad med sprängämnen i undervisningsministeriets port och dödade 70 unga studenter som inte ville annat än att utbilda sig. Men för al-Shabab är det bara studier av Koranen som godkänns. Deras bombattentat var riktat mot människornas rätt till en allsidig utbildning. För KP är det en underordnad detalj.

.

De som ser al -Shabab som allierad i kampen mot USA är ute på hal is.

.

Att SKP gått i taket efter att upproret i Libyen startade är ännu enklare att förstå. Partiet anser helt enkelt att Libyen under Khaddafi var ett socialistiskt samhälle. Med ”huvudmotsättningen” i huvudet och socialismen redan installerad var det naturligtvis självklart att komma till Khaddafis försvar. Det lika hängivna försvaret av Assads regim kanske bottnar i en syn på Syrien som socialistiskt. Det upplyser inte partiets press om.

Vid sidan av organisationer som KP och SKP finns det dessutom en flora av bloggar som kan klassas under rubriken ”konspirationsteorier”. Den ena värre än den andra. Efter en genomgång av ett tiotal svenska och utländska bloggar verkar det som att ett par av dem utgör ”källor” till alla andra. Den mest citerade bloggen av alla går under namnet No Spin News by Christof Lehmann.(NSNBC.wordpress.com) där han presenterar sig som ” Clinical Psychologist, Psycho-traumatologist, and Political Advisor.”

En annan stjärna i galenskapen är fransmannen Tierry Meyssan som gjorde sig berömd på bekostnad av offren för den elfte september 2001. I en bok med den franska titeln ”L’Effroyable imposture”, (Det förskräckliga bedrägeriet) gör sig Meyssan till tolk för hela den surdeg av konspirationsteorier som flöt upp till ytan efter terrorattacken den 11 september. Allt var ett direkt verk av det ”militärindustriella komplexet” i USA i syfte att rättfärdiga angrepp mot Irak och Afghanistan, enligt Thierry Meyssan. Sedan dess har han arbetat mest för ryska, libanesiska och iranska media samt startat en egen blogg –Voltairenet.org. Upproret i Libyen väckte honom till liv igen. Inte revolutionen förstås, utan uppdraget att försvara Khaddafis regim. Han utmärkte sig den 20 augusti 2011, mitt under inledningen av de avgörande striderna mot Khaddafis trupper i Tripoli, hävdande i franska media att inga strider pågick, att det var rena påhitten av media i väst. Allt var lugn och ordning i staden, han visste bäst eftersom han var ”på plats”.

Men den som slår alla rekord är Dr. Christof Lehmann. Inget är för galet för att inte sättas på pränt. Jag tror faktiskt att mannen lever i en parallell värld av fantasier och grav mytomani. Att han kan vara huvudkälla till de svenska bloggar som dagligen fördömer ”rebellernas krigsbrott” visar att behovet att tro på det absurda existerar. Det ligger närmast något religiöst fundamentalistiskt i deras hållning. Allt som skrivs och sägs i vanliga media är lögn och undanhållande av sanningen. Bara de udda figurerna talar sanning. Alla andra ingår i den tysta konspirationen. Att han tillhör de som ser 11/9 som ett verk av Bush förvånar inte. Alla bloggfreak som hoppat upp i knäna på Khaddafi verkar ha det som gemensamt tankegods.

.

Ett verk av Bush och CIA?

.

–En solig septembermorgon 2001 i New York förändrades världen. En välplanerad och skickligt utförd attack, med lydiga media, satte hela den tevetittande befolkningen i chock och trauma. Sympatin flödade från de mest otänkbara platser och människor. Bara ett fåtal visste då att många av de som kallade sig offer, figurer djupt ner i USAs statsapparat och dess allierade, var de som utförde brottet, skriver doktorn på sin blogg.

För Lehmann ser situationen i dag i Libyen ut så här: I Tripoli kontrollerar ”befrielsestyrkorna” (Khaddafis trupper) 80 procent av staden och den gröna flaggan vajar överallt. Inte mindre än 90 procent av övergångsrådet TNCs medlemmar har flytt sin kos. I Benghazi pågår intensiva strider och ”rebellerna” kontrollerar bara stadskärnan. Södra Libyen ligger helt under Khaddafis kontroll och stora truppförstärkningar är på väg över den algeriska gränsen. Häromdagen slog tuareger i Khaddafis sold ut 35 stridsvagnar på en timme.

Än en gång gäller samma regel för dessa mytomaner. Att inget står i vanliga massmedia om den ”libyska befrielsearméns” framgångar bevisar bara att de är tystade.  

Storhetsvansinnet placerar Lehmann i centrum. Han säger sig få direktinformation från ryska säkerhetsagenter, stå i ständig kontakt med informatörer på plats i olika städer och på bloggen ger han dagliga lägesrapporter om ”striderna” i Tripoli, Benghazi, Sirte och andra platser.

.

I Baron Münchhasens värld var allt möjligt. Hans moderna efterföljare är inte sämre.

.

Några citat från doktorns blogg klargör mycket och gör det möjligt att inse vidden av hans fantasivärld:

–I kväll mottog nsnbc informationen att resterna av TNC befinner sig i kaos sedan 90% av dess medlemmar hoppat av. Med över 90% av Libyens befolkning som är emot den olagliga ockupationen av deras land och med tilltagande militärt stöd från hela Nordafrika är bästa chansen till att lag och ordning återupprättas att Belhadj, Jalil, Jibril och Nato lämnar Libyen.

–Benghazi är befriat, med undantag för stadens centrum där TNCs trupper förskansat sig.

Medan doktor Lehmann hallucinerar beskriver den egyptiska dagstidningen Ahramonline hur Benghazis skolbarn samlas till ny skolgång efter 8 månaders avbrott. Hur den skolstarten ägde rum med bara centrum kontrollerat av ”rebellerna” förblir ett mysterium.

Här måste man ju fråga sig vad hundratalet utländska journalister i Benghazi sysslar med? Kan de inte se att staden håller på att återtas av Khaddafi? Eller har de fått betalt för att hålla tyst? Eller är det kanske så att doktor Lehmann hallucinerar?

Citatet nedan förklarar mycket. Hyllningen av Khaddafi är något i hästväg, på gränsen till en kärleksförklaring.

–Han är en politisk och revolutionär ledare som gett ett lysande exempel på hur direkt demokrati kan fungera, som befriat sitt folk, befriat det från slaveriet under internationella ”banksters” och bringat välmående till en nation och dess folk. Så tragiskt som det libyska kriget är, är det först nu som Khaddafi börjar förstås för vad han verkligen är: en av världens största och mest godhjärtade revolutionärer.

.

En missförstådd och förtalad revolutionär?

Ridå. Vad kan man säga efter en dylik hyllning? Egentligen inget annat än att beklaga doktor Lehmann för hans galna diagnos och rangera honom bland kategorin politiska knäppgökar, så ”political adviser” han anser sig vara.

Men vad ska vi säga om alla de svenska bloggare som dagligen använder sig av Christof Lehmann som källa utan att inse vilken personlighet de har att göra med? Ska vi dra slutsatsen att de själva tänker och tycker likadant eller att de inte tänker alls?

Det är ett antal bloggare som borde tänka över vilka källor de använder och hur de tolkar verkligheten. Annars kommer de att få stå till svars för de kompletta galenskaper som Lehmann och Meyssan sprider och som de torgför på sina bloggar. Det gäller i första hand för följande svenska papegojor för mytomanerna Lehmann och Meysson.

Maverablogg,Motvallsbloggen,Old Wolf, Fritenk, Third World,

Så vad blir till slut svaret på frågan i rubriken, är det ”vänster” att stå på Khaddafis, Assads och andra diktaturers sida?

KP och SKP kan fortfarande kallas för ”vänster” i samma mening som Vänsterpartiet är vänster, det vill säga att det representerar historiska traditioner i arbetarrörelsen. Därmed inte sagt att de är revolutionära socialister.

Däremot finns det ingen som helst anledning att kalla Meysann, Lehmann och deras högtalare i den svenska bloggvärlden för vänster. De har helt enkelt tappat kontakten med verkligheten, ägnar all sin energi åt att sprida grumliga konspirationsteorier och stöder ett par av de värsta diktaturer som existerat. Det är minst sagt trist men det handlar helt enkelt om före detta radikala personer som tappat fotfästet.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,DN2,SVD3,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA;Libyen, Khaddafi, Bloggar, Diktatur, Imperialism, Revolution, 11/9,

Europas politiker kryper

för marknaden

.

-Kostnaderna för ett sammanbrott blir alltför enorma för att ens övervägas. Medlemsländerna måste förhindra det. Allt annat vore vansinne, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf angående de europeiska statschefernas vinglande hit och dit i hur skuldkrisen ska lösas.

Han har rätt. Europas statschefer, finansministrar och centralbankschefer är bara överens om en sak –det är den arbetande befolkningen i Europa som ska betala skuldkrisen så att ägarna av grekiska och andra länders statsobligationer går oskadda ur den kris som blir alltmer långdragen och alltmer närmar sig en katastrof som inte kommer att stå trettiotalet efter.

Vad är det egentligen som händer inom EU? Tills synes slåss olika länders politiker med varandra som om de vore fiender och inte med i samma ekonomiska union. Det ser ut som om beslutsfattande politiker inte ens kan fås att se till deras gemensamma intressen av en fungerande kapitalism i en gemensam europeisk marknad.  

Har de blivit galna? Har de inget lärt av historien? Vet de inte hur det gick senast när världens ledande kapitalistiska ekonomier slet varandra i stycken? Det verkar som att Herbert Hoover ynglat av sig i varenda västerländsk industrination. Hoover var presidenten som mitt i recessionen efter börskraschen 1929 beslutade att stampa alla ekonomiska bromsar i botten, strypa bankernas kreditgivning, halshugga statens budget och att resa protektionistiska murar runt USA. Resultatet lät inte vänta på sig. En bankkris i Europa 1931 drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet och sedan hela världen ner i den Stora Depressionen, som den kom att kallas av eftervärlden.

.

Ett offer för depressionen 1931. I dag ser vi början till en liknande missär i alla storstäder.

Inte ens kläderna känns främmande.

.

Krisen centeraras just nu kring Greklands statsskuld men egentligen handlar det om samma sak som 1929-33, nämligen vilken roll politikerna låter staten ha i regleringen av den kapitalistiska krisen. Då hade finanskapitalet under ett par decennium getts fria händer, spekulationen på börsen blev en vardaglig aktivitet långt ner i samhället. Vem minns inte att John F. Kennedys far hoppade av börsen strax innan kraschen med den slående kommentaren att ”när taxichaufförerna börjar ge dig börstips då är det dags att hoppa av”. Med det räddade han familjens förmögenhet.

Nu har finanskapitalet getts allt mer fria händer i flera decennier, ja sedan början av 80-talet med den nyliberala ”revolutionens” framfart under Reagan och Thatcher. När finanskapitalet intar en dominerande position följer spekulation och vem-skiter-inte-i-jobbenmentalitet bara vinsterna för kapitalägarna garanteras. Långsiktiga investeringar och planering för framtiden skjuts undan till förmån för siffrorna i nästa kvartalsrapport.

.

Vem vill lita på honom?

.

Så vad ger det oss om Grekland? Med förvånade miner lät i veckan IMF och ECB veta att prognosen för tillväxten i Grekland skrivits ned till minus 5,5 procent av BNP i stället för minus 3,7 procent. Men det är inget att förvånas åt. Det är helt logiskt och det vet alla finansministrar i EU. De sparpaket som tvingats på Grekland kan bara leda till ett resultat –recession med lägre tillväxt och snabbt ökande arbetslöshet. På tre år har nu landets BNP minskat med hela 12 procent, 2 procent 2009, 4,5 procent 2010 och beräknade 5,5 procent i år. Sparpaketen som håller Grekland i ett strypgrepp sägs vara till för att reda ut statsskulden och därmed få fart på ekonomin igen. Men det är alkemi. När BNP minskar så drastiskt som den gjort minskar automatiskt statens inkomster eftersom summan av inkommande skatter minskar med färre personer i arbete och en minskad konsumtion. Bördan av statsskulden blir värre, inte tvärtom som vansinnets profeter påstår.

.

Europas borgerlighet har ingen gemensam färdriktning.

.

Mycket riktigt ligger den grekiska statens skatteinkomster 10 procent under prognosen för i år. Och mycket riktigt beror den minskningen nästan uteslutande på minskade inkomster från direkta skatter på konsumtionen, 11,9 procent under prognos, medan skatten på inkomster ligger ”bara” 2,2 procent under prognosen.

Detta är självklarheter och det vet alla finansministrar som med rynkade pannor förklarar att enda vägen ut ur krisen för Grekland är att döda landets ekonomi, för det är vad som väntar om Papandreous alla sparpaket drivs igenom. I år ska inte mindre än 28 000 offentligt anställda avskedas. En del kommer att få behålla sina jobb i två år med bara en fraktion av sina löner. IMF anser att det borde vara 30 000 avsked och gnäller. Alla ska tvingas att betala en ”solidarisk” engångsskatt på 2-5 procent av årslönen. I nästa års budget ska 5,8 procent av utgifterna för löner och pensioner till de anställda i staten kapas, utöver de lönesänkningar och sänkta pensioner som redan drivits igenom. Inte undra på att stora skaror människor brände upp sin ”solidariska” skattsedel i protest.

.

Greklands arbetare har en gemensam färdriktning: -Vi betalar inte krisen.

.

Men det handlar inte bara om den europeiska borgarklassens oförmåga att se till sina gemensamma intressen i den grekiska krisen. För i dag drar varje finansminister åt sitt håll som om staterna i EU inte är med i samma union. Syndromet från trettiotalskrisen går igen. I går kraschade exempelvis i praktiken den fransk-belgiska banken Dexia eftersom den sitter inne med stora poster av grekiska statsobligationer. Bankens aktie föll med 20 procent på en dag. Trettiofem tusen anställdas framtid står på spel.

Alla europeiska länder försöker just nu att spara sig till tillväxt. Det är helt dömt att misslyckas. Det är en veritabel krigsförklaring mot den arbetande befolkningen som vi upplever. De nedskärningar som drabbar de grekiska arbetarna är dramatiska men den generella sparpolitik som nu förs över hela Europa lägger grunden till en kraftig recession över hela kontinenten.

Men varför gör de så? Är den europiska borgerligheten helt galen, har den tappat sin självbevarelsedrift? För det finns åtgärder som den redan hade kunnat vidta om det funnits en gemensam idé om hur krisen ska bekämpas. Stora satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn hade stoppat ett fritt fall ner i avgrunden som nu kanske väntar. I stället för att snickra ihop sparpaket hade finansministrarna kunnat lägga fram omfattande stimulanspaket för att stoppa avskeden och den negativa tillväxten. ECB hade kunnat skapa EU-obligationer som gjort det möjligt för Grekland, Portugal och andra ”krisländer” att låna till normala räntor och inte 10-20 procent som i dag. Den hade kunnat anta en europeisk plan för stora investeringar i ett europeiskt transportsystem på räls och en energiplan. Men inget har gjorts. Jo ändå, de arbetande ska tvingas dra åt svångremmen som aldrig förr så att kapitalägarna går oskadda genom krisen.

Varför kan inte den europiska borgerligheten komma överens om en ekonomisk politik som stoppar kräftgången? Det handlar inte, som man kan tro, uteslutande om en förlegad nationalism där var och en drar åt sitt håll i hopp om att andra ska betala räkningen. I stället är det två mer grundläggande faktorer som förklarar den till synes vansinniga politik som förs.

För det första sliter finansministrarna i varandras halsar av den enkla anledningen att det finns inget europeiskt kapital som har hela kontinenten som hemmabas. Även de största företagen som Siemens, ABB, kontinentens biljättar, energibolagen eller flygbolagen lutar sig i många frågor mot moderbolagets nationella regering för att uppnå konkurrensfördelar på världsmarknaden. I Bryssel försöker byråkraterna att medla mellan olika kapitalgruppers intressen och skapa ramverk som alla kan acceptera.

.

Van Rompuy och Barroso inkarnerar byråkraten i Bryssel 

För det andra och viktigast av allt är dock kapitalismens mutation de senaste decennierna, från en kapitalism där den materiella produktionen i kontinentens industrier dominerade agendan och nationernas ekonomiska politik till en period där det allt flyktigare finanskapitalet dominerar allt som sker. När långsiktiga investeringar och stadiga vinster dominerade upplevde vi inte heller finanskris på finanskris. Nu är det bara högsta möjliga vinst det kommande kvartalet som räknas. Politikerna har avreglerat hela den finansiella sektorn så till den grad att inte ens de mest välbevandrade finanshajarna längre i detalj vet vad som sker. Finanskapitalet kräver sina pengar tillbaka, det vill säga full återbetalning av de grekiska statsobligationer som bankerna köpt av den grekiska staten mot löfte om mycket högre avkastning än vad de tyska statsobligationerna ger.

Grekerna anklagas för att ha lånat ansvarslöst. Men för varje ansvarslös låntagare finns det en ansvarslös långivare. Nu har europisk regeringar gjort det till sin uppgift att hålla den ena ansvarslösa partnern skadelös på hela den europeiska arbetarklassens bekostnad. Det kallas för att sitta i knäna på finansen.  

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,SVD6,SVT3,SVD7,DN5,DN6,DN7,SVD8,

Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Svensson,Reflekt.&Spegl.,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Kris, Euro, Skuld, Budget

Håkan Juholts och Tommy Waidelich`s första så kallade skuggbudget ska ses som alla andra sådana. En budget i skuggan. Som inte behöver tas ut och prövas i skarpt solsken. En liten valrörelse tre år i förtid. När det gäller de stora dragen, de stora pengarna i budgeten, handlar den trots detta verkligen om att just skugga regeringspolitiken. Ingen kan påstå att den skillnad i statens bokföring som finns skulle handla om en avgörande systemförändring. Vi ser inga spår av den efterlängtade ”berättelsen om framtiden”. I sak diskuteras prioriteringar bara när det gäller två procent av statens utgifter…

I Danmark har socialdemokratin och SF – tillsammans med ”de radikale” kommit ut ur skuggan och presenterar sin regeringsdeklaration. Den förtjänar eftertanke även i Sverige.

********

Resultatet av valet i Danmark blev ett glädjebud. Högerliberalen Lars Lökke Rasmussen som styrt landet i tio år fick gå och därmed kördes också stödpartiet Dansk Folkeparti på porten från sitt spring till  regeringskansliet i Christiansborg.

.

.

Slut med Pia Kjaersgaards spring hos danska ministrar…

.

Men gårdagens regeringsbildning innebar att det som skulle bli ”en riktig slåtter” av de rika och bankerna fick ställas in. Danmarks första kvinnliga statsminister Helle Thorning-Schmidt bjöd inte in landets löntagare till någon skördefest.

Visst blir det politiska klimatet bättre. Lågtrycket över Danmark när det gäller immigrationen lättar något. Nya vindar blåser när det gäller kultur, regler i sjukförsäkringen, viss arbetsmarknads- och kriminalpolitik samt tänkta investeringar i gröna jobb.

Men samtidigt sviker den nya regeringen viktiga vallöften från socialdemokratin och Socialistisk Folkeparti. Regeringsdeklarationen och Thornings öppningstal i riksdagen fick därför logiskt nog ett fång rosor av den bortkörde förre statsministern. ”Riktigt fint att de redan har gett upp sina vallöften om miljonärs- och bankskatt och att de inte tänker återinföra ”efterlönen” och de gamla reglerna i a-kassan”, utbrast han förtjust i tidningen Politiken.

.

.

Lökke Rasmussen lovsjöng Helle Thorning-Schmidts trontal…

,

Inför sina egna väljare försvarar de bägge arbetarpartierna sin politik med att de inte kan regera utan det vänsterliberala Radikale Venstre.

En situation som till stor del är självförvållad. I februari när frågan om ”efterlönen”, som är en form av förtidspension vid 60 år (delvis avgiftsfinansierad) var på allas läppar och socialdemokratiska fackliga ledare höll stormöten mot Lökkes kontrareform, då visade opinionsmätningarna att en egen ”röd” majoritet var inom räckhåll. Men under valrörelsen, när det blev klart att (R) skulle ingå i den eftersträvade regeringen, tonades frågan ner, (s) talade dessutom om ”år med lönetorka” och de bägge ”röda” partierna förlorade katastrofala 11.4 procent av sitt tidigare stöd…

Enhetslistans politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen kom också med rosor. Men i hennes bukett fanns dessutom törnen. Partiet, som tredubblade sitt väljarstöd, hade redan för valet gjort klart att det inte tänkte delta i regeringen. Men samtidigt förklarat sitt stöd för Thorning som regeringbildare. Nu kritiserar hon regeringen hårt för att ”de radikale” fått bestämma stora delar av den ekonomiska politiken och inte levt upp till viktiga vallöften och lovade sedan att ”Enhedslistan ska kämpa från förhandling till förhandling för att dra den nya regeringen till en mer solidarisk kurs”.

Medlemmarna i Socialistisk Arbejderparti (SAP), systerparti till Socialistiska Partiet, som arbetar inom Enhedslistan, är som alla andra bakom valskrällen för det egna partiet glada och stolta över det ökade väljarstödet från 2.2 till 6.7 procent av rösterna. Det skrevs politisk historia. SF:s  språngmarsch högerut spelade in, partiets fokusering på bara ett par viktiga frågor samt att den egna profilen var arbetarklassfrågor, menar kamraterna. Med teman som arbetslösheten, lågavlönade offentligt anställda, barnfattigdom och – kravet att de rika ska betala! Enhedslistan var också det enda parti som tog väljarnas intressen för klimatet på allvar och krävde gröna offentliga jobb. Samtidigt säger de i sin valutvärdering att sättet att popularisera kraven i skrift och ord fungerade bättre än förr. Det blev klart för alla vilka frågor Enhetslistan ska prioritera i den politiska kampen efter valet. ”Johanne” var dessutom enastående. Hon talar om politik på människors eget språk och kan gå in i polemik ”utan en skrämmande aggressivitet”.

.

.

SF:s skatteminister Thor Möger Pedersen lovar

på sin första arbetsdag att sänka skatten

för de rikaste med 1.7 miljarder…

.

Men allt är inte solsken. Viljan att ”röstmaximera” har haft sitt pris, fortsätter SAP. Skillnaderna i förhållande till S-SF-R har tonats ner. Maningar till utomparlamentariska aktioner har varit nästan totalt frånvarande. Partiets mer vittgående antikapitalistiska paroller har varit borta i valkampen.

Med alla nya medlemmar och ett nytt väljarunderlag kan dessa egna brister nu skapa problem med den besvärliga parlamentariska sits som gäller och den låga nivån på sociala och politiska mobiliseringar ute i samhället. Det räcker inte med att  ”kämpa från förhandling till förhandling för att dra den nya regeringen till en mer solidarisk kurs”, som Johanne Schmidt-Nielsen lovat. Regeringsdeklarationen är i stora stycken ett nyliberalt credo och den lär inte rubbas utan framtida stora proteströrelser runt om i Danmark.

SAP:s valutvärdering är ett måste för alla som är intresserade av revolutionär politik. Den pekar på ömma punkter när det gäller att både vilja vara ett antikapitalistiskt parti och få ett stort stöd, ställer rätt frågor och försöker komma med positiva förslag. På nätet finns den här:

Brug valgsejren til at presse regeringen og opbygge Enhedslisten

.

Läs också:

Lökke Rasmussens ”sista smörjelse”

Historisk valframgång för Enhedslistan

Valdramatik i Danmark

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Christiansborg, HelleThorning-Schmidt, Johanne Nielsen, Enhedslistan

I media: DN1,SVD1,AB1,GP1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,DN3,GP2,SVD4,

Bloggare: Jinge,

.

Lite märkligt var det. Morgonrundan med hunden blev något kortare än vanligt och kaffet bar jag in till SVT:s frukost-TV där Håkan Juholt skulle komma till soffan och berätta om socialdemokraternas budgetförslag.

Han hade också med sig ”det enda färdiga exemplaret” av det som vi gärna skulle se som en onådig och mot systemet helt upprorisk lunta.

Men sedan blev det västgötaklimax av det hela. Trots att Juholt är smålänning.

.

.

Fortfarande vilar dimman över Juholts höstbudget…

.

Vi fick inte reda på en enda siffra. Den tjocka luntan hade han med sig bara för att reta vår nyfikenhet. Först på onsdag ska helheten presenteras. Självklart kommer media innan dess att skvätta lite här och där med olika ”avslöjanden”. Ungefär som hanhundar på vift. Men slutsummorna när det gäller utgifter och tänkta intäkter får vi vänta med.

Men när kaffekoppen var tom hade jag ändå fått mig en viktig nyhet till livs:

 ”Jag som har varit med i riksdagen länge har aldrig varit med om att riksdagsgruppen i förväg överhuvudtaget fått se och diskutera en budget”, berättade Juholt helt plötsligt.

”Vi ville ha en diskussion i riksdagen”, fortsatte han. Men  avstod som partiordförande att kommentera ”rykten och skvaller” om mötet med sin partigrupp.

Här är det bara att hålla med. Ett fall framåt. Motsättningar, upprördhet och öppet redovisade politiska skillnader är blodomloppet i en levande arbetarrörelse. Medias rapportering om ”kris” så fort det är en ”debatt” är mer än trist. Lena Mellin skriver i dag exempelvis om ”veliga veckan” och refererar då inte bara till socialdemokraternas debatt utan också till diskussionerna i (v) och (kd) om nya partiledare. Vilket är tramsigt. När det gäller (v) är den öppna debatten naturligtvis något positivt. Problemet med den diskussionen är i stället de mycket vaga och små politiska skillnaderna mellan kandidaterna. Den ”radikala systemkritiken” är inte heller särskilt närvarande. Ingen av kandidaterna har ännu så länge sagt sig vara för en socialisering av våra viktigaste kreditflöden. Vilket i sak innebär att våra liv även fortsättningsvis ska bestämmas av marknaden. När det gäller kristdemokraterna är det bara bra att Göran Hägglund har tvingats att peka ut de religiösa fundamentalisterna bakom Mats Odell som en ”höger som bara vill ha skattesänkningar för de rika”. Vad sedan Marcus Birro står för. Det vet nog bara gudarna. Knappast han själv.

Var sedan siffrorna landar när det gäller Juholts budget. Ja se, det är en helt annan berättelse…

Läs mer:

Socialdemokratisk brittsommar

Först Olofsson. Sedan Ohly. Blir Hägglund nästa ”cliffhanger”?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Håkan Juholt, Jonas Sjöstedt, Göran Hägglund, Mats Odell,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,SVT1,DN3,SVD5,SVD6,DN4,GP2,DN5,DN8,

DN6,DN7,SVD7,DN8,DN9,DN10,SVD8,SVD9,AB1,

Upproret vid ett vägskäl

I går fredag den 30 september var det som alla andra fredagar i Syrien. Ett trettiotal personer dödades av regimens elitstyrkor när kraven på frihet och värdighet restes i många städer, ifrån Damaskus förorter till Homs, Hama, al-Rastan, Idlib, Deraa och andra platser.

.

Det har nu gått över sex månader sedan den arabiska vårens första spirande skott slog ut i Syrien. Den groteska regimen i Damaskus svarade omedelbart med brutalt våld. Liksom i Libyen finns det ingen ersättare till diktatorn. Khaddafi och Assad kan inte bytas ut. De kan bara segra eller störtas. De som går i diktaturens ledband kan inte bryta banden och sluta upp bakom nya ledare som fortsätter i de gamla spåren. I stället gäller det att sluta upp bakom diktatorn eller helt bryta med regimen och riskera mycket av den personliga säkerheten.

Därför har utvecklingen i Syrien inte följt samma mönster som i Libyen. För till skillnad från det libyska samhället är Syrien mer delat mellan olika religiösa samfund som speglar de historiska motsättningarna mellan bland annat sunni- och shiamuslimer. Dessutom finns det en betydande kristen minoritet i landet som hittills gett regimen ett passivt stöd orsakat av en rädsla för vad en seger för upproret skulle innebära för de kristna. Till det kommer att Assads makt har sin sociala rot i den alawitiska minoriteten. Alla officerare i armén är alawiter, en gren av shiamuslimerna, och de fruktade säkerhetstrupperna under inrikesministeriets kontroll har också sin bas i den alawitiska minoriteten som utgör cirka tio procent av Syriens 23 miljoner medborgare.

.

.

 Den sociala och framför allt religiösa sammansättningen av landet har gjort det möjligt för Assad att tills nu stå emot den revolt som hittills bara omfattat den stora sunnimuslimska befolkningsmajoriteten, strax över 70 procent är sunniter.

I huvudstaden Damaskus och storstaden Aleppo, världens äldsta kontinuerligt bebodda stad, har Assad också lyckats mobilisera ett stöd från en stor del av de rika affärsmän som inte gett mycket för ”demokratiska frågor” så länge de tjänat stora pengar i skydd av diktaturen.

Nu, sex månader in i upproret, har ändå Assads regim hamnat i en återvändsgränd. Regimens elitbrigader åker från stad till stad för att slå ned protesterna. Minst två tusen personer har enligt olika källor redan mördats av elittrupperna och de svartklädda Shabiha, en sorts civilmilis med sitt ursprung i en smuggelmaffia i kuststäderna i norr, som agerar ostört tillsammans med militären. Ändå sprider sig protesterna från stad till stad och även i Damaskus folkliga förorter demonstrerar nu oppositionella. Den brutala repressionen har inte den effekt som regimen räknat med.

.

Att visa sitt ansikte under demonstrationer är inte att rekommendera.

Regimen står alltmer med ryggen mot väggen. Våldet fungerar inte och inga politiska alternativ i form av reformer och förhandlingar med den brokiga oppositionen ligger inom räckhåll. Samtidigt står upproret mot regimen också inför en osäker framtid. Besvara regimens förtryck med väpnat våld eller inte? Det är ett problem som ställs akut sedan en tid tillbaka. I vissa städer som Hama och Homs där elitbrigaderna och Shabiha utmärkt sig mest har det förekommit väpnat motstånd. Exakt vilka som deltar i det väpnade motståndet är inte lätt att belysa eftersom utländska journalister inte kan förflytta sig i landet. De senaste veckorna finns det dessutom trovärdiga rapporter om att hela arméenheter hoppat av och strider mot de reguljära förbanden i städer som al-Rastan och Homs. I al-Rastan har ett stort antal soldater deserterat och strider sedan fyra dagar mot regimens elitstyrkor.  Enligt överste Riad Asaad, som hoppat av från Assads armé, är det inte mindre än 10 000 soldater som deserterat. Vi har ingen möjlighet att verifiera detta. Men det faktum att officerskåren rekryteras i den alawitiska minoriteten och soldaterna till sin majoritet är sunniter kan bli fatal för Assad. Soldaterna ställs inför valet att skjuta på bröder och vänner eller att ansluta sig till upproret. Regimens agerande driver soldater till avhopp.

.

Zainab, längst till höger, kidnappades av säkerhetspolisen och

mördades brutal när hon utfrågades om hennes brors aktiviteter.

.

I staden Homs mördade säkerhetsstyrkorna den 18-åriga flickan Zainab al-Hosni bara för att hennes bror deltog i organiseringen av demonstrationerna i staden. Hennes kropp med avkapat huvud återlämnades till familjen med ursäkten att ”extremister” var ansvariga. Människorna i Homs vet var ansvaret ligger. Zainabs död verkar har elektrifierat många unga som vill hämnas med vapen i hand.

Efter att sex månaders fredliga protester mötts av allt kraftigare våld frågar sig nu delar av oppositionen om våld ska mötas med våld. Inom oppositionen råder delade meningar om vilken väg som bör följas. Faktum är att det redan pågår ett väpnat motstånd och att grupper av officerare och soldater anslutit sig till upproret. Om det är en framkomlig väg och rätt taktik kan vi inte bedöma. Bara utgången av striderna kommer att ge svar på den frågan. Assads regim har ett starkare grepp om landet än vad Khaddafi hade och stödjer sig på minoriteter som är tveksamma till oppositionens kamp eller rent av fientliga till den. Det ger honom en starkare position än Khaddafi. Men räcker det?

.

Än är det bara affischer av Assad som brinner även om han har det hett under fötterna.

.

För regimens manöverutrymme krymper. Inom landet börjar det ekonomiska läget att snabbt förvärras. Regimen har gett order till landets industrier, statliga och privata, att bara betala ut 65 procent av lönerna och de statsanställda ska beläggas med en extra inkomstskatt på 15 procent. Statskassan börjar sina under den internationella blockaden och Assad behöver pengar för att hålla sin förtryckarapparat vid gott mod.

Assads internationella ställningar ger också vika. Det goda förhållandet till Erdogans Turkiet sviktar. I dagarna har det kommit fram diplomatisk information som kastar ljus över Erdogans tilltagande avoghet mot diktatorn i Damaskus. Under sommaren erbjöd tydligen Erdogan Assad att hjälpa till med att få ett slut på protesterna i Syrien. Det skulle enligt Erdogan kunna fixas om det Muslimska Broderskapet i Syrien gavs tre eller fyra ministerposter i regimen. Enligt diplomatiska läckor avfärdade Assad planen. Det skulle i så fall kunna förklara Turkiets plötsliga kärvhet mot Damaskus. Att ett stort antal flyktingar dessutom nu befinner sig på turkisk mark förbättrar inte humöret i Ankara. Dessutom innebär USAs och EUs blockad av den syriska oljehandeln ett stort avbräck för regimen som nu därför tvingas till extrabeskattning av grupper som varit lojala mot regimen. Vilken effekt det kan få är inte klart. Det finns redan rapporter om affärsmän som börjar knyta näven i byxfickan.

.

I staden Idlib demonstrerade många i fredags

 .

I dagarna samlades också ett antal oppositionella i Ankara och bildade Syriska Nationella Rådet med 140 medlemmar, varav hälften finns i Syrien. Rådet är en samling med en stor ideologisk och religiös spännvidd. SNR har nära kontakter med de lokala råd som finns i de flesta städer och byar i Syrien. Samtidigt har en annan oppositionell gruppering, Nationella Rådet för Demokratisk Förändring, bildats inom landet i opposition till SNR som NRDF anser lämnar dörrar öppna för en utländsk inblandning i kampen mot Assad. Det är ännu omöjligt att som utomstående bedöma oppositionens taktiska problem i kampen mot diktaturen. Vilket inte hindrar oss att till fullo solidarisera oss med alla i Syrien och den arabiska världen som kämpar för frihet, värdighet och demokratiska fri- och rättigheter.

.

Media:DN1,SVD1,SVD2,DN1,SVD1,DN2,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Libyen, Khaddafi, Turkiet, Homs, Hama,

.

.

Vi kommer nog aldrig att få reda på om det fanns en strategi bakom det ­hela. Tydligen ville han även i sjukförsäkringsfrågan lägga sig mycket nära Reinfeldt. Kanske tänkte han inte alls. Hela soppan kan vara ren och skär ­inkompetens. Juholt har lyckats med det förr. Vi har turerna runt Libyen i färskt minne.

Håkan Juholt måste ta sig samman. Så här kan det inte fortsätta.

Från Katrin Kielos ledare i Aftonbladet

.

”Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankans kranka blekhet öfver”

.

Bättre än så, med William Shakespeares rader för snart femhundra år sedan, går det inte att beskriva det budgetförslag som Håkan Juholt och Tommy Waidelich i veckan presenterade för sin riksdagsgrupp. Den ytliga retoriska vänsterradikalismen från Juholts tidigare så kallade linjetal var helt bortflagnad. De våldsamma vänstersvingarna 1 Maj förvandlade till en lam höger. I stället ska  vi fortsätta att leva med en A-kassa som är bland de sämsta i Europa. Pensionärerna får en löjlig allmosa på 50 kronor i sänkt skatt. Sjukförsäkringssystemet förstärks med felräkningspengar…

.

.

När det begav sig i våras jublade partiets vänster. ”Kosläppet” hade börjat. Göran Greider, Daniel Suhonen och alla de andra radikala debattörerna dansade runt i glada krumsprång, lika ystert som kalvar på grönbete. I den nyvalde partiledaren Juholt såg de aningslöst och okritiskt än en gång ljuset och en ny vår.

Men uppvisningen då, handlade bara om att karska upp stämningen i rörelsen, om att få till stånd åtminstone en känsla av dåd och handlingskraft.

Ingen ny vår. Bara en kort brittsommar med de gamla välkända retoriska figurerna.

.

.

I själva verket är det en mörk, kylig och blåsig höst som väntar för socialdemokratin.  Inga nya grönbeten. I stället ska både kor och kalvar in för gott. Slakten ska fortsätta av alla de ”heliga kor” som sinat för gott.

Inte konstigt att borgerlighetens ledarskribenter roar sig kostligt på socialdemokratins bekostnad. Dagens Nyheter i dag slår an tonen:

.

”Håkan Juholt red in på den politiska arenan som de traditionella socialdemokraternas riddare med röd lans. Nu äntligen skulle partiet hitta tillbaka till kärnan. Flörten med storstädernas medelklass var över. Debattörer från partiets radikalare falang jublade över den kommande positionsförflyttning vänsterut som skulle verkställas av Sir Juholt.”

.

Svenska Dagbladets Johan Ingerö stämmer sedan in:

.

”Idag är stämningen delvis en annan. Håkan Juholts och Tommy Waidelichs första budgetreservation har åkt på kompanistryk i riksdagsgruppen. Siffrorna är, har det visat sig, något mindre runda än orden. Regeringen lägger 1,1 miljarder på att stärka sjukförsäkringen. Juholt/Waidelich föreslog 1,2. Efter alla ramaskrin om ”pensionärsskatten” föreslås en ynka femtiolapp i sänkning. Skattehöjningar, däremot, ska bara åläggas de få promille som tjänar över 100000 kronor i månaden. Inte heller vill partiledaren skrota rut-avdraget eller höja a-kassan. Socialismen tycks, försiktigt uttryckt, vara uppskjuten på obestämd framtid.

I sak är det naturligtvis klokt av Juholt att inte vilja gå bärsärkagång med statens checkhäfte. Men att först anklaga regeringen för att ha ”slagit sönder a-kassan” eller ”rivit itu välfärden” och därefter presentera en i huvudsak likartad politik är inte ansvarsfullt, i synnerhet inte gentemot väljarna. Det är ohederligt – politiskt, ekonomiskt och intellektuellt – att hävda att gränsen mellan civilisation och barbari går vid några tior i plånboken eller vid ett kommatecken i skattetabellen.”

.

De borgerliga tidningarnas glädjeutbrott är självklara. Men lika självklart skulle det ha varit med våldsamma protester från fackföreningsrörelsen. När Juholts och Waidelichs konfrontation med sina egna väl blivit offentlig hade det varit mer än klädsamt om Lundby-Wedin och alla andra ledare i ”arbetarrörelsens andra del”, i vår fackföreningsrörelse, hade gått ut med våldsamma protester.

Men från fackligt håll hörs inget. Inte ett ord.

Brittsommaren är över. Det är så tyst att vi kan höra hur höstlöven faller.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAP.LO, Håkan Juholt, Tommy Waidelich,

I media: SVD1,DN1,DN2,AB1,AB2,

.

Abbas passionerade tal i FN kontrades

med Obamas ännu mer passionerade försvar

av extrem sionism i hans nyårshälsning

till Israels judiska befolkning.

.

”Det pågår en ”lågintensiv”

etnisk rensning av alla palestinier

från Västbanken…”

.

Mahmoud Abbas passionerade begäran i förra veckan om att FN ska erkänna ett självständigt Palestina fick många röster i Israel att varna för ”en diplomatisk tsunami”. Men landets utrikesminister Avigdor Lieberman viftade bort all kritik. Den mediala euforin under en dag, med fokus på palestiniernas sak, den var för honom långt ifrån någon tsunami. Ja, ”inte ens en molnig dag med en eller annan regnskur”, menade han upprymt. ”De som såg det hela som ett diplomatiskt fiasko borde i stället läsa Barak Obamas tal och kommentaren från USA:s utrikesdepartement”, underströk han bestämt. Även Medlarkvartettens (Ryssland,USA,EU och FN) nya krav på att ”parterna nu ska sätta sig i villkorslösa förhandlingar” fick mer än godkänt av denne rabiata försvarare av sionistisk extremism och i praktiken banérförare när det gäller den israeliska statens glupska annekteringspolitik av de landområden som  är tänkta som hemland för det nya Palestina.

Detta hemland ser i dag på en karta  ut som en fläckig leopardpäls eller som Benny skrev i förra veckan:

”Israel har i flera decennier prioriterat ”förhandlingar” med den palestinska ”partnern”, under USAs ”medlande”, medan bosättning efter bosättning, koloni efter koloni, motorväg efter motorväg byggts ut på sedan 1967 ockuperad mark. Det ”Palestina” som den Palestinska Myndigheten i dag kontrollerar ser mest ut som Ålands skärgård – små karga öar omgivna av israeliskt vatten. Vem som tar sig från en ö till en annan kontrolleras av den israeliska ockupationsarmén medan de israeliska ”bosättarna” tar sig fram obehindrat på motorvägar reserverade för bosättarna.”

Liebermans eufori över Obamas tal delas helt av Israels inrikesdepartement. I tisdags, endast tre dagar efter Abbas` tal i FN, meddelades att 1200 nya bostäder ska byggas i Gilo. Ett illegalt bostadsområde i en de facto annekterad enklav av sydöstra Jerusalem.

USA:s utrikesminister Hillary Clinton tyckte att beslutet var ”kontraproduktivt”. Vår egen Carl Bildt hängde självfallet på och menade att det var ”provocerande” så här bara några dagar efter FN-diskussionerna. Men det var också allt. Det ingår så att säga i låtsasföreställningen. Självklart är både Clinton och hennes lilla eko i Sverige fullt medvetna om att Obama till hundra procent ställt sig bakom den inställning som slogs fast av George Bush i april 2004:

“USA tar hänsyn till den förändring av verkligheten som ägt rum, inklusive existensen av stora israeliska befolkningscentra”

.

.

Här övar kvinnor med sin skjutvapen

i den illegala bosättningen Pnei Kedem

.

Dessa bevingade ord om att det är ”the reality on the ground” som ska räknas och som Obama gjort till sina innebär självklart att det för Israel bara är att fortsätta med sin Andra Nakba eller Den Andra fördrivningen. Allt under täckmanteln av ”förhandlingar mellan parterna”. Men i sak en lågintensiv etnisk rensning av hela Västbanken från alla araber. Alla vägskyltar för den ursprungliga befolkningen är vända bort från Palestina, de pekar ut över Jordanfloden och bort till Jordanien. Först kör några judiska religiösa extremister ner en sionistisk flagg på en kulle i närheten av en arabisk by och gör anspråk på att detta är ”det land som judarna fått av Gud”. Samtidigt – med många provokationer och sammanstötningar – drar alla nybyggen i gång. En del palestinier köps ut. Andra tvingas bort. Blir det för mycket bråk griper IDF, Israels försvarsmakt, in och försvarar ockupanterna (som själva vill kalla sig för det mer hyggliga namnet bosättare). Efter några år är “verkligheten” förändrad och det nya bostadsområdet – “bara för judar” – kan med en motorväg länkas ihop med tidigare annekteringar.

Vattennivån i ”den åländska skärgården” stiger. De små karga öarna blir till skär, som sedan blir till grund…

För övrigt lär Israels utrikesminister vara den enda i världen som är bosatt på ockuperad mark. Han föddes som ryss och sovjetisk medborgare i nuvarande Moldavien 1958. Ändrade sitt förnamn från Evet till Avigdor när familjen emigrerade till Israel så sent som 1978. Tio år senare bosatte sig han med fru i den illegala bosättningen Nokdim på Västbanken…

.

.

Israels utrikesminister bor i den illegala

och  befästa ”bosättningen” Nokdim

.

Samtidigt som politiker och diplomater låtsas som om de på allvar skulle förhandla om en självständig palestinsk stat pågår hela tiden den krypande annekteringen. Den senaste dramatiken har utspelat sig i regelrätta överfall från innevånare i den illegala ”bosättningen” Pnei Kedem, som med skyfflar, hundar och gevär kör ner med fyrhjulsdrivna jeepar från sin kulle och angriper den arabiska befolkningen i byn Qusra:

”Bosättarna provocerar oss oavbrutet”, säger Hani Abu Reidi som är ordförande för byrådet. ”De rycker upp olivträden med rötterna, dödar våra får, bränner våra moskéer och hädar vår profet. De vill dra in oss i en våldsspiral. Men det vill inte vi.”

För en vecka sedan lyckades ändå ”bosättarna” att skapa ett häftigt bråk med omkring trehundra bybor. IDF var snart på plats och sköt med tårgas och skarp ammunition mot – just det – innevånarna från Qusra. En av dem dödades. Issam Odeh. Bara 33 år gammal men redan far till 8 barn…

En annan grov provokation mot palestinierna och diskussionen i FN har i den tysta diplomatins namn i stort försvunnit från media. För tre veckor sedan annonserade den franska gruppen av Jewish Defence League (JDL) på sin websida efter ”militanter med militär erfarenhet” som var villiga att delta i en solidaritetsresa till Israel mellan den 19 och 25 september. ”Syftet med denna expedition är att räcka ut en hand till våra bröder, som möter aggression från de palestinska ockupanterna, genom att öka säkerheten för judiska samhällen i Judeen och Samarien”, förtydligade man sin annons. För att bli så uppmärksammad som möjligt samordnades resan i tiden med Abbas framträdande i FN.

.

.

Det var inte precis en vanlig turistresa till Israel

JDL:s egen bild av sin väpnade utflykt…

.

Minst av allt handlade det om en turistresa. Den organiserades i stället som ett väpnat stöd av franska medborgare till den illegala israeliska ockupationen av Västbanken. Under FN-mötet utplacerades fem grupper med elva beväpnade fransmän  i olika illegala ”bosättningar”. Deras mandat var ”att försvara bosättningarna mot varje attack från palestinier” och att hjälpa till i områden där det råder brist på israeliska militärer eller poliser.

Jewish Defence League är en högerextremistisk rörelse grundad av rabbinen Meir Kahane i USA 1968. Där refererar landets Federal Bureau of Investigation till gruppen som en ”våldsam extremistisk organisation”.

”I Frankrike är det en rörelse av medborgare som försvarar judisk gemenskap när denna utsätts för aggression. Vi försvarar också Israel”, förklarar Amnon Cohen som är JDL:s lokala talesman. ”När det gäller ideologin, är vi sionister, pro-Israel, och vi delar värderingar med Ichud Leumi (Den Nationella enhetens parti) i Israel”, fortsätter han. Alltså det parti som förespråkar judisk annektering av hela det ockuperade Västbanken. Det tänkta hemlandet för det nya Palestina som partiet liksom många andra judiska israeler väljer att kalla efter de bibliska namnen Judeen och Samarien.

“Vi vet att IDF inte behöver oss, men vi visar vår solidaritet”, understryker Cohen. ”Vi reser över till Israel för att försäkra oss om att alla områden är täckta och för att försvara bosättningarna”.

En aktivist som försvarar palestinierna i Franrike, Shahshahani, säger att rörelsen måste tas på stort allvar. ”Helt offentligt kan de rekrytera och träna människor med militär erfarenhet. Franska medborgare med militär bakgrund som ska tjäna ett främmande land med gevär. Vad ska detta kallas, frågar han. Vi känner alla till folk som skickades till Guantanamo, inklusive franska medborgare, för samma sak. Hur är det med dem som assisterar den israeliska armén?”.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Barak Obama, bosättningar, Jewish Defence League,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,

.

Många politiker är bångstyriga och spjärnar emot in i det sista när de förbrukats och det blir dags att lämna in. På samma sätt som många av våra grånade schlagerstjärnor vill de vara kvar i rampljuset så länge som det går. Även om rösterna inte bär, bena stapplar och sminket ligger i drivor över alla rynkor.

På Centerpartiets riksstämma hade Maud Olofsson ändå insett det oundvikliga. Tårarna rann och hon tackade för sig. Annie Lööf tog över ordförandeklubban. Men så sent som i går förmiddag satt Olofsson lika förbaskat i SVT:s frukostprogram och hoppades att få vara kvar som näringsminister. Trots att det självklart hade varit mer snyggt och lite mer stil i att frivilligt lämna in alla persedlar från den tid som uppenbart var ute.

.

.

Ett klipp från Borås Tidning

.

Men inte för inte har Lööf kallats för ”järnladyn”. I ett beslutsamt drag är både Olofsson och Andreas Carlgren borta från rikspolitiken. Nu är det ”girlpower” som gäller och när det gäller riksdagsmandaten lär säkert den nya trion lyckas bättre än sina föregångare.

Först Lars Ohly och nu Maud Olofsson. De försökte in i det sista att klamra sig fast. Men fick till sist släppa taget. Samtidigt ökar spänningen kring en ännu en politisk ”cliffhanger”.  Frågan är nu om Göran Hägglund ska lyckas med att hänga sig kvar. En del fingrar har börjat vitna. Ska han tappa greppet?

.

.

Från SVT:s hemsida

.

Så sent som i går kväll beslutade styrelsen för KD i Stockholms län att kräva Göran Hägglunds avgång. Det gör också kristdemokraternas partidistrikt i Uppsala. En rad med andra företrädare sluter upp. ”Hägglund har misslyckats med att driva våra frågor”, menar de. ”Vi har fått samkönade äktenskap. Storleken på vårdnadsbidraget är ett skämt. Sverige har flest tonårsaborter. Jan Björklund har tagit över skolfrågorna”. Klagolåtarna är många och samstämmiga.

Men Hägglund har fortfarande ett starkt stöd i delar av landet. Att valresultaten och opinionssiffrorna efterhand blivit en allt brantare rutschkana utför beror helt enkelt på att Hägglund till skillnad från Alf Svensson haft regeringsansvar, understryker de och kommer naturligtvis bra nära sanningen. Alf Svensson kunde i ständig opposition bokstavligen lova allt från himmel till sänkt bensinskatt i det jordiska livet,  bara han fick röster…

Oppositionen i KD är dessutom som tea party-rörelsen i USA:s republikanska parti. Det är en viktig del av partiets viktiga kärntrupper som satt sig i rörelse. Inte minst många medlemmar med tillhörighet både i gamla traditionella frireligiösa samfund och i det extrema Livets ord. De samlas inte till ett amerikanskt tea party men  till rejäla svenska kaffekalas där de väl så bra agiterar både för sin kristna tro och missionen i KD. De lockar också många av partiets kärnväljare.

.

.

Men stöter samtidigt bort allmänborgerliga väljare, eller Bror fyra procent, som man säger ibland. I USA skulle Barak Obama jubla om högerextremisten Sarah Palin blev republikanernas kandidat. Hans demokrater skulle då bli en magnet för alla oberoende mittenväljare. Skulle KD:s extrema flygel segra är det omvänt avmagnetisering av det egna partiet som gäller.

Dessutom försöker oppositionen att föra fram Mats Odell som sin kandidat. Han är hyggligt rumsren och har rätt bakgrund som son till pingstpastorn Hans Carlsson som var en av legenden Lewi Pethrus` närmast förtrogne. I den rollen var pappan också en av kristdemokraternas partigrundare.  Han var också chef för pingstradions IBRA RADIO. Odell är dessutom både förgrämd och bitter för att Hägglund efter det senaste valnederlaget valde ut honom till en nästan biblisk syndare genom att sparka honom från statsrådsposten i finansdepartmentet.

Men i själva verket är det en ”lanka” man spelar ut. Odell är inte bara en kandidat som blir ålderspensionär till våren. En trogen och påläst bibelvän skulle dessutom kalla honom för en skrymtare.

Som ung i slutet av sjuttiotalet träffade jag Odell. Vi var bägge med och bildade Folkkampanjen mot Atomkraft. Då var han ordförande för kristdemokraternas ungdomsförbund KDU. Halvmarxist. ”Åsanissemarxist”, brukade man säga. Mot Kärnkraft och Öresundsbron. Mot storföretag och stora banker.

.

.

Mats Odell som ung i Folkkampanjen mot Atomkraft…

.

Men åren gick och den yvige vänsteradikalen blev rik på privata vårdföretag inom äldrebranschen . Flyttade från Värnamo till flott villa i Waxholm. De slitna vardagsjeansen byttes ut mot byxor med skarpa veck. Manchesterkavajen mot en riktig kostym. Jackan mot en lång dyr, lite släpigt överklassig överrock. Gummiskorna mot lackskor. Som konservativt statsråd arbetade han sedan för allt det han tidigare varit emot. Han blev vän och förtrogen med ”finansen” och alla dess turer.  Inte minst med investmentbolaget Carnegies vd Karin Forseke som fick bli ordförande i det råd som regeringen tillsatte för att sälja ut gemensamma statligt ägda egendomar till privata profitörer. Samma Forseke som med sin fokusering på ”trading” och att gynna en ständigt omättad individuell bonushunger hos sina anställda sedan lyckades med att få hela Carnegie på fall…

Mats Odell har varit inne i Mammons tempel och vill gärna dit igen. Oppositionen i KD väljer att skjuta honom framför sig för att själva få större utrymme för sin mer extrema ideologi.

Men det är inte säkert att de lyckas. Hägglund har nog trots allt större möjligheter att klamra sig fast än Ohly och Olofsson. För faller han då faller också partiet med honom.

Dessutom borde den kristna högern i KD läsa på i sina postillor och fundera över vad Jesus enligt Mattteus menade med följande utfall mot alla fariséer och skriftlärde:

.

”De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas

skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att

flytta dem. Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av

människorna.  De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på

sina mantlar stora.

*

De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och

sitta främst i synagogorna och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorn kallas ’rabbi’.

*

Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.

*

Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna!  Själva kommen I icke ditin…”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Annie Lööv, Centerpartiet, regeringsombildning, Göran Hägglund, KD,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,GP1,GP2,SVT1,SVT2,SVD5,DN5,

DN6,DN7,DN8,DN9,SVT3,SVT4,AB4,GP3,SVT5,SVD6,DN10,DN11,GP3,DN12,AB5,AB6,DN13,

DN14,SVD8,SVD9,SVD10,DN15,SVT5,

Bloggare: Jinge,Svensson,Gusart,