.

Det här är en favorit i repris. Fortfarande har ingen skjutjärnsjournalist ”skjutit” vare sig Svensson eller Bildt:

.

När går drevet mot Alf Svensson?

.

Vita Husets megafon i Sverige för alla sina krig – vår utrikesminister Carl Bildt – tar för första gången till orda om förtryckets Tunisien. Nu när diktatorn har drivits bort av en folklig resning och tryggt landat i den arabiska reaktionens högborg, Saudiarabiens Riyad.

Regimen i Tunisien har varit ”alltför auktoritär och alltför repressiv”, menar Bildt i ett skändligt uttalande. Vilket i sak betyder att Ben Alis diktatur i stället skulle ha varit ”lagom” auktoritär och ”lagom repressiv”. Nöjt sig med att bara misshandla folk i stället för att skjuta ihjäl dem…

.

.

Ett av offren för det som Carl Bildt kallar en ”alltför repressiv regim”….

Skulle Ben Ali nöjt sig med att misshandla folk?

.

Vi väntar också spänt på att en annan skändlig svensk politiker ska komma upp till ytan och klämma ur sig några reaktionära plattityder. Kristdemokraternas Alf Svensson borde kippa efter frisk luft. Men kanske ligger den omhuldade pastorn på knä i någon lya nere i Bryssel och ber sin Gud om syndernas förlåtelse för sin vänskap med Tunisiens flyende diktator…

För vi ska inte glömma hans mut- och lyxresa till Tunisien 2004. När han trots svidande kritik från alla håll åkte ner som ”valobservatör”, betald av diktaturen, för att legitimera dess ”alltför repressiva” styre.

Vi får hoppas att etablerad media vaknar upp och med ett välbefolkat drev försöker att spåra upp den försvunne pastorn för en kommentar…

.

.

Här på lyxhotellet Abu Nawas i Gamarth utanför Tunis

levde Alf Svensson och hans fru Sonja i sus och dus.

Allt betalt av diktatorn Ben Ali . För pengar stulna från folket.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Arabiska revolutionen, Khaddafi

SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,

Tio månader efter Ben Ali tar revolutionen ett nytt steg

Senaste nytt: Gårdagens historiska val drog mycket stort deltagande. Av de 4,15 miljoner som skrivit in sig på de frivilliga vallistorna röstade över 90 procent. Valets resultat kommer att publiceras i morgon, tisdag. Valdeltagandet kan inte beräknas ännu eftersom de cirka 3 miljoner som inte finns med på vallistorna kunde ändå delta genom att visa upp sitt ID-kort vid röstningen.  Vi återkommer med en analys av valet när detaljerna finns tillgängliga.

.

I morgon söndag 23 oktober hålls det första fria valet i Tunisiens historia. Det är en frukt av revolutionens seger den 14 januari då despoten Ben Ali jagades på flykten av ett folk i uppror.

.

Ben Ali var den första diktatorn som jagades iväg. Mubarak och Kaddafi hängde på.

.

Med diktatorns flykt föddes många förhoppningar om ett nytt Tunisien. Ungdomen och landsbygdens folk segrade trots diktaturens försök att stoppa dem med brutalt dödligt våld. Framtiden lovade ett nytt liv. I dag tio månader sedan är det många förhoppningar som inte infriats och risken att de aldrig infrias finns.

Men nu ska det hållas val till en Konstituerande församling med uppgift att skriva och anta en ny grundlag. Den som finns var skräddarsydd för Ben Ali. Liksom i Spanien efter Francos fall och liksom i dagens Egypten finns det en uppsjö av partier, koalitioner och individer som ställer upp i valen. De ska slåss om 217 platser i den nya församlingen. Det är nästan elva tusen namn på de 1 750 vallistorna som cirkulerar. Ett stort antal partier presenterar sammanlagt 790 listor, 79 av listorna står partikoalitioner för och 701 av listorna representerar individuella kandidater till en lagstiftande post.

Allt är i sin tur uppdelat i 27 valdistrikt plus 6 valkretsar i utlandet. I Frankrike finns närmare en halv miljon tunisier. De är en del av de sammanlagt sju miljoner medborgare som har rösträtt i morgondagens historiska val. En mycket omskriven aspekt på valsystemet är att absolut paritet råder mellan män och kvinnor på röstsedlarna. Alla listor måste bestå av varannan man varannan kvinna. Det innebär att det finns lite över fem tusen kvinnor på valbar plats i valet. Det innebär inte att det kommer att bli hälften kvinnor i den konstituerande församlingen. För vallagen preciserar inte hur första namnet på valsedlarna ska utses. Därför är det bara 5 procent av de existerande 1 750 listorna som har en kvinna på första plats vilket antagligen speglar kvinnornas andel i den kommande församlingen.

.

Det var landets fattiga och arbetslösa som segrade 14 januari

.

Det är dock inte mycket av människornas vardagsliv som ändrats sedan de omtumlande dagarna i januari. Ett vykort över Tunisien ”före och efter” är förvillande lika. Det visar ett smalt välmående band utefter landets kustremsa med hotell efter hotell, villaområden för de rika, inhemska och framför allt utländska företag som under Ben Ali stod för 70 procent av landets industriproduktion. Innanför den vackra kusten finns det mest bara misär. Inget har blivit bättre materiellt sett för den stora majoriteten av befolkningen. Tvärtom har arbetslösheten ökat och dyrtiden skjutit en stor del av befolkningen ner under fattigdomsstrecket som beräknas ligga kring 200-250 euro i månadsinkomst.

-Bakom de blänkande fasaderna finns analfabetism, två miljoner personer under fattigdomsstrecket, byar utan el och vatten, en nation där avloppen svämmar över när det regnar, skriver Le Mondes reporter på plats två dagar innan valet.

-De två presidenterna Habib Bourguiba och Ben Ali såg enbart till kuststädernas utveckling och lämnade resten av landet i träda, fortsätter Le Mondes reporter.

Ändå har mycket ändras och ingen som deltog i revolutionen vill vrida klockan tillbaka. Frihet att säga vad man tycker är en lika stor skatt för en fattig tunisier i Sidi Bouzid som för Svensson på Söder. Samtidigt är det uppenbart att om inte revolutionen uppfyller vad den lovat då kommer vinden att vända och all sorts demagoger riskera att vinna gehör.

Det var de fattiga och de unga arbetslösa som gjorde revolution och som jagade diktatorn på flykt. Men det spontana upproret skapade inte en ny makt som svarade mot revolutionens krav. Den hastigt bildade övergångsregeringen innehöll till sin huvuddel representanter för den härskande eliten och dess viktigaste uppgift att rädda vad som räddas kunde av etablissemangets plats. Även om den omedelbart tvingades till eftergifter, som att göra sig av med de mest hatade representanterna för Ben Ali och hans parti RCD, förblev makten kvar i händerna på de som vill begränsa revolutionen till formellt borgerligt demokratiska förändringar utan att ta tag i den sociala situationen för majoriteten av landets arbetande befolkning. Under de tio månader som gått efter Ben Alis fall har övergångsregeringen stått för en sorts mjuk kontrarevolution, där gamla höjdare i RCD kommit tillbaka köksvägen sedan RCD förbjöds.

Sihem Bensedrine, den kvinnliga chefen för den fria radiostationen Kalima pekar på fyra områden där övergångsregeringen släpat fötterna för att skydda den gamla regimens anhängare.

.

Håll Tunisien rent – ut med RCD

.

 -Arkiv med information om diktaturens missdåd och korruption har inte släppts och delar av arkiven har också förstörts. En polischef som avslöjade fifflet med arkiven åtalades till och med men har nu släpptes efter fyra månaders fångenskap.

-En reform på djupet av rättsväsendet har lyst med sin frånvaro. Det gamla teamet i Justitiedepartementet sitter kvar och skyddar diktaturens nomenklatura. Bara de värsta typerna har avskedats. Samtidigt har inget hänt med processerna mot de ansvariga för de över 300 som dödades av regimens säkerhetsstyrkor och väpnade gangsters.

-Reformen av polisväsendet som tog fart omedelbart efter revolutionen har helt stannat av. Den nya ministern som ansvarar för reformarbetet har låtit arbetet helt stoppa upp.

.

Den gamla polisen är i mycket tillbaka på gatorna.

.

-Reformen av media har också stannat av. Den gamla regimens lobby har lyckats bevara kontrollen över de flesta tevestationer och tidningar. Valet täcks därför huvudsakligen av media som manar till försoning, moderation och andra eufemismer för skydd av den härskande klassens intressen och makt.

Så hur går det i morgon? Vem vinner? Med det proportionella valsystem som införts kan inget parti eller koalition ensamt vinna en majoritet i den konstituerande församlingen. Störst av alla blir utan tvekan det islamska partiet Ennahda som leds av Rachid Ghannouchi som levde i landsflykt i London under Ben Ali. De vinner därför att de finns organiserade på landsbygden där revolutionens folk finns och därför att de oftast är de enda som reser deras problem. Många kommer att välja Ennahda därför att de förföljdes extremt hårt under diktaturen och som alternativ till partiet finns det mest helt okända och oprövade krafter.

Men vad står Ennahda för? Plattityder om emirat, sharialagar och religiös diktatur saknas inte i europeiska media vilket mest speglar den islamofobi som slagit rot i alltför många läger. Om Ennahda ska jämföras med någon politisk strömning blir det Erdogans islamska regeringsparti i Turkiet som ligger närmast.

.

Rachid Ghannouchi säger sig stå för en tolerant och modern islam.

.

Här på bloggen har vi naturligtvis inga sympatier för religiösa strömningar som blandar sig i politiken eller som vill blanda in religionen i politiken, vare sig om det gäller muslimska partier eller svenska kristdemokrater. Men nu finns de och så länge de förespråkar demokratiska fri- och rättigheter för alla och arbetande människor sluter upp bakom deras program ska de naturligtvis respekteras och garanteras deltagande i den politiska processen. Erfarenheten av vad som hände när den algeriska militären konfiskerade islamisternas valseger förskräcker än i dag stora delar av Algeriets medborgare. Mycket av den fundamentalistiska terrorism som utvecklats hade aldrig sett dagens ljus om det algeriska folkets val hade respekterats.

I tal och skrift jämför sig också Rachid Ghannouchi med Erdogan och säger sig stå för en demokratisk statsform med islam som statsreligion. För vissa är det redan ett rött skynke. Men det beror på vad det döljer. I Sverige var protestantismen statsreligion till för inte så länge sedan och i katolska länder är den det fortfarande. Frågan är vad partiet Ennahda menar?

I ett öppet brev publicerat i den brittiska tidningen The Guardian skriver Rachid Ghannouchi att religionen ska vara en privatsak.

-Vi har länge förespråkat demokratin i huvudfåran inom politisk islam, vilket vi tror är bästa skyddet mot orättvisor och översitteri.

-Fredliga maktskiften via val, respekt för folkviljan, beskydd av kvinnans rättigheter, rättsväsendets självständighet, frihet för press och media och skydd av minoriteters rättigheter står inte i motsättning till islam, skriver Ghannouchi.

I samma text står det också klart att hans parti inte har något alternativ till den kapitalistiska ekonomin och inte ens till den förhärskande nyliberalismen.

-Vi förespråkar ett ekonomiskt system som uppmuntrar privat företagande och initiativ och som stimulerar investeringar… Vi vill göra vårt land till ett vibrerande och attraktivt ekonomiskt centra för inhemska och utländska investeringar, skriver han och lämnar inget tvivel om vilket system Ennahda står för.

.

Den unga kvinnans önskan håller på att uppfyllas.

.

Menar Ennahda allvar och kan man ta Ghannouchi på orden eller gömmer han en islamistisk agenda i skjortärmen som vissa menar? Det är inte möjligt att vara helt säker på den saken. Men allt tyder på att han är en tunisisk Erdogan. Vad som definitivt lägger hinder i vägen för en islamsk fundamentalism inom överskådlig framtid efter valet är att den bas som väljer att stödja Ennahda väntar sig reella sociala förändringar och inte nya religiösa förhållningsregler och moralkakor.

Så här säger en ledare för det socialistiska partiet Ettakol:

-Folk kommer att rösta på Ennahda därför att de är besvikna. De rika har blivit rikare och de fattiga ännu fattigare… Ennahda pratar inte om religion, de talar om klassfrågor.

Den socialistiska vänster som finns och de sekulära borgerliga partierna kommer inte att vinna valet. Men den politiska terrängen efter diktaturens fall är öppen och fri. De som gjorde revolution förväntar sig verkliga förändringar till det bättre. De som går segrande ur morgondagens val kan inte bortse från de förväntningar som finns på dem.     

.

Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD3,SVT1,DN6,DN7,

GP2,DN8,

Bloggare: Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Erdogan, Islam, Ben Ali,

 Segern i Libyen ger kraft

Över hela Nordafrika och i Mellanöstern firar människor Khaddafis fall. Här under finns en kort rapport från Jemens huvudstad Sanaa. Tiotusentals oppositionella mot landets diktator Saleh visade sin glädje över att Khaddafi är slut. Nu är det Salehs och Baschar Assads tur skanderade demonstranterna.

.

I Sanaa samlades tiotusentals i protester mot Saleh..

Stärkta av Muammar Khaddafis död intog tiotusentals demonstranter gatorna i Jemens huvudstad för att kräva president Ali Abdullah Salehs avgång.

-Ali, nu är det din tur, din och Bashars, skanderade demonstranterna, med hänvisning till president Bashar al –Assad, en annan ledare i regionen som möter protester typ arabiska våren.

-Varje diktator möter sitt öde, sjöng de när de marscherade genom Sanaas centrum under beskydd av oppositionella trupper som bytt sida och nu stöder protesterna mot regeringen.

-Khaddafis död har eldat på revolutionärer världen över, och speciellt i Jemen, sa Walid al-Ammari , en talesperson för de unga aktivister som stått i spetsen för nio månaders protester mot Salehs styre.

-Nu måste Saleh dra lärdom av Khaddafis död, som kallade libyerna råttor men som till slut fångades som en råtta i en tunnel, sa al-Ammari till AFP.

.

-Bye ,bye Khaddafi… nu är det din tur, säger plakatet om Baschar Assad under en demonstration i går i Syrien.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Jemen, Saleh, Assad, Khaddafi, Libyen Syrien

.

I gryningen, mitt i de sista våldsamma striderna om Khaddafis “varglya” Sirte, rullade en skrämmande och filmisk farkost in i ”dollarkvarteren” i det lilla fiskarsamhälle som han byggt om till ”Afrikas huvudstad”.

Ett spökskepp? Ett uråldrigt slagskepp på hjul? Scener från en filmstad där man spelar in en häftig science fiction?

.

.

Ett slagskepp på hjul.

Rebellerna skriver militärhistoria.

.

Nej, inte alls. Bara en skapelse, ännu ett mästerverk av Misratas mekaniker och metallarbetare som med sin energi och kreativitet tidigare har byggt om gamla gevär, pickupbilar och grävskopor till användbara vapen och stridsfordon i revolutionens tjänst.

Fiskarnas dynamit för sina traditionella fångster i Medelhavet blev i upprorets inledning till granater och nu hade de med erfarenhet från närstriderna i sin belägrade stad konstruerat ett fordon som både kunde skydda de egna men samtidigt slå ut diktaturens krypskyttar.

”Den trojanska hästen” i Sirte var en stor vägskrapa vilken med fartygsstål och cement byggts om till ett stridsfordon. Med hjälp av fyra ”kanonluckor” som på ett av pojkromanernas Horatio Hornblowers flaggskepp och ett rörligt stridsvagnstorn kunde övergångsregimens rebellstyrkor komma åt alla de krypskyttar som den döende regimen hade till sitt sista försvar.

Scenen har sin bakgrund i en despoti som befäst sitt styre med rå vapenmakt. Eller som DN:s ledarsida i dag förskräckt konstaterar: ”Våld var alltid fundamentet för Muammar Khaddafis makt, och det var på så vis inte förvånande att hans liv också fick ett blodigt slut”.

.

.

Bakom påsvetsade stålplattor och cement

kunde revolutionärerna skydda sina egna liv.

.

Nu handlar det inte om näsblodsvåld. Inte om gängkrig eller om enkla handeldvapen. Det enda skälet till att Muammar Khaddafis regim tvingade den arabiska våren i Libyen att gå över i en blodig höst har varit ett ständigt inflöde av vapen till den regim som allt snabbare urholkats på sitt sociala och politiska stöd. En civilbefolkning i uppror har dödats med ”vapen som stater använder i krig”, som en av rebellerna i Libyen så väl har formulerat de villkor som gällt. Ett förhållande som absurt nog tvingade upprorsrörelsen till att vädja till de stater som beväpnat Khaddafi att nu sätta in flyg och marina insatser för att till en del avväpna ”Konungarnas konung över Afrika” som han valde att kalla sig själv.

Vapenhjälp till rebellerna var överhuvudtaget inte på dagordningen – vare sig för Hillary Clinton, de svenska socialdemokraterna eller Vänsterpartiet…

Men upprorets desperata vädjan var överväldigande och de stater som förut beväpnat diktatorn i Libyen  tvingades till en halsbrytande manöver. En ”Telemarkssväng” som vi sa när jag lärde mig att åka skidor. Den poststalinistiska vänster som samtidigt sa nej till denna gir blev till en stelnad och mycket tragisk varig propp i historien. Denna föregivna vänster såg den libyska upprorsrörelsen som kontaminerad av imperialismen. Som ett radioaktivt politiskt avfall och den deltog i Khaddafis internationella kampanj för att besvärja de flyginsatser som folkresningen påtvingat honom. Venezuelas Hugo Chavez har ”bett till Gud för att Khaddafi ska räddas” och sägs i dag vara bedrövad och se honom som en martyr. Fy fan för dig skriver jag.  I dag är vi glada för om att han själv tillfrisknar och hans eget liv klaras. Kanske blir han själv lite mer nyter också politiskt?

USA:s president Barak Obama menade i natt att Khaddafis död ska ses som en varning till alla andra diktatorer i arabvärlden. En mer rutten dubbelmoral får vi leta efter. För samtidigt fortsätter USA att beväpna sina diktatoriska skyddslingar upp till tänderna med precis de vidriga vapen som dessa använder till att döda protesterna från sina egna folk. Stora vapenleveranser till diktaturens och förtryckets Bahrain är i färd med att godkännas, även om de tillfälligtvis har bromsats av några få samvetsömma senatorer.

I dagarna har Amnesty International publicerat en revy över olika staters vapenhandel till våldsregimer i regionen. Listan är skrämmande och har väckt opinion i många av de utpekade länderna. De länder som satts under lupp är Bahrain, Egypten, Libyen, Syrien och Jemen. Varför inte USA:s största kunder Israel och Saudiarabien är med på listan får Amnesty svara för…

.

.

Spansktillverkade klusterbomber som Khaddafi

vräkte in över det belägrade Misrata.

.

Men de länder som tjänat grova pengar på statsterrorismen i dessa fem diktaturer är Österrike, Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Frankrike, Tyskland, Italien, Ryssland, Storbritannien och USA.

.

”Dessa uppgifter sätter strålkastarljuset på existerande kontroll av vapenexporten, med alla sina lopphål, och understryker behovet av ett globalt vapenfördrag som tar hänsyn till att de mänskliga rättigheterna ska upprätthållas”, menar Helen Hughes som varit ansvarig för rapporten.

.

Så ser sanningen ut bakom de blodiga striderna i Libyen. Det var därför revolutionärerna från Misrata fick konstruera Den Trojanska hästen för vårt sekel. Det må vara att Muammar Khaddafi slutade sitt liv i ett kloakrör – som den ”råtta” han var . Men det hade varit bättre om han – utan sin beväpning från alla giriga statsterrorister – hade störtats med mindre våld för flera decennier sedan.

.

.

Den långa färden fortsätter…

Det finns många, många flera kvar.

.

Till sist. Många svenska journalister har äntligen fått mod till sig att skärskåda Carl Bildts bravader som styrelsemedlem i Lundin Oil. Efter decennier ska också han granskas. Det är bara att jubla. Här lär dyngan sprätta i högan sky. Men det vore bra om de också ställde karln* Carl Bildt mot väggen när det gäller vapenexporten till de blodiga regioner som Amnesty International har börjat skärskåda…

*Karl är fornnordiska och betyder fri man.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Muammar Khaddafi, Sirte, Libyen, Carl Bildt

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVT2,

SVD6,DN6,GP4,SVD7,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,SVD8,DN11,DN12,SVD9,

.

Ännu en diktator har störtats. I dag var det Muammar Khaddafis tur. Despoten som sedan 42 år hotat att utrota sin upproriska befolkning som råttor och kackerlackor.

Men det libyska folket – i en historisk väpnad resning – krossade hans planer. Hans försök att dränka revolutionen i blod misslyckades och nu är han borta – till glädje för många, saknad av få.

.

.

Diktatorn är död.

Visst hade det varit bättre med en rättegång i Tripoli.

Men det är inte många som gråter.

.

Den arabiska revolutionen drar vidare. Khaddafi blev den tredje i raden av regionens despoter som svepts bort av resningarna. Ledare som med järnhand och järnhälar misshandlat sina folk i decennier. Först Ben Ali i Tunisien, därpå Mubarak i Egypten och nu den storhetsvansinnige Khaddafi som utropade sig själv till Konungarnas kung av Afrika.

Det libyska folket har fått betala ett högt pris för ”sitt oförskämda tilltag” att göra uppror mot förtrycket och ofriheten. Många liv har förlorats och stora materiella tillgångar förstörts. Till skillnad från Ben Ali och Mubarak ville Khaddafi hålla fast vid makten till varje pris – ett pris som folket har fått betala. De fredliga protesterna i februari tvingades omedelbart in i ett väpnat försvar mot diktatorns försök att med största möjliga våld kväsa all opposition.

.

.

Hur många som fått sätta livet till och hur många som skadats i de nio månader långa striderna finns det inga exakta uppgifter om ännu. Men att det var för många det står klart. Hela ansvaret för det blodiga upproret låg på Khaddafis axlar då han vägrat ge upp sin absoluta makt och i stället försökt dränka det revolutionära upproret i blod.

Det har rått starkt delade meningar om den roll som Nato haft i Libyen. Vi anser helt tveklöst att om inte franskt bombflyg slagit ut Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi den 19 mars då hade vi i dag inte firat diktatorns fall. Upproret hade krossats och regimen hade helt säkert utkrävt en gruvlig hämnd mot befolkningen i Benghazi. Natos flottblockad av hamnen i Sirte spelade samma roll. Utan den hade resningen i Misrata fallit samman under den tre månader långa belägringen.

Revolutionen hade blivit en segerrik och hämnande kontrarevolution.

.

.

I garnisonsstaden Sirte  hade Khaddafi

och hans mördarmilis sitt sista tillhåll.

.

Kritikerna mot Natos roll menar att resultatet av Khaddafis fall blir att en marionettregim installeras i Tripoli eftersom motståndet gått i Natos ledband. Den kritiken går händelserna i förväg för den glömmer bort att de ”västvänliga” ledare som dominerar NTC inte på något sätt har en odelad makt. Makten finns framför allt hos de som med vapen i hand befriat sina regioner och städer, i Misrata, i Tripoli, i Benghazi och alla andra platser där rebellernas flaggor vajar.

Kampen om hur makten i Tripoli ska se ut är inte avgjord. Den börjar nu Det som alltsedan resningens första dagar har hållit samman människor – att störta diktaturen – den tröskeln har nu passerats. Segern är här och nu kommer den politiska framtiden för landet att segla upp som huvudfråga, inte de militära striderna med diktaturens fotfolk.

Det som alla ägde gemensamt. Det som varit motiven för att orka med de uppoffringar som krävs för nio månaders väpnat uppror har varit: Frihet – Frihet – Frihet. De som inte förstått denna drivkraft bakom revolutionen har ställt sig avvisande till den blodiga kampen under hänvisning till att det i det libyska samhället redan fanns en begränsad social välfärd garanterad av regimen. Men all historia visar att grönt bete inte räcker om man inte har frihet att flytta på sig till ängen vid sidan om, frihet att säga vad man tycker, skriva vad man tycker, om det samhälle som påstår sig erbjuda välfärd, eller saknar frihet att organisera sig för att ändra samhället. Har man inte dessa friheter då är det rätt att göra uppror!

.

.

I dag dansar Tripoli. Men bara dagar efter

stadens befrielse fylldes den med karikatyrer…

.

Nu väntar en politisk utmaning för alla som bidragit till segern över despoten. Alla förhoppningar ska mötas och konkurrera på en demokratisk arena där fria val till en församling med uppgift att skriva en ny konstitution blir första uppgiften. Det libyska samhällets enorma resurser ska omfördelas och inte längre gå till Khaddafis faraoniska projekt, hans militära rustningar och vansinniga krig i Afrika.

I går meddelade den tillfällige premiärministern Mahmoud Jibril att han kommer att avgå någon av de närmaste dagarna. Han har utsatts för en omfattande kritik, inte minst från Misratas så viktiga militära brigader. Vad vi vet är detta ett bra besked. Jibril var ända fram till upproret ansvarig för Libyens ekonomi och i fronten för att snabba på privatiseringar och liberaliseringar av ekonomin. En fortsatt sådan kurs vore att utan orsak förstöra stora delar av Libyens naturresurser. Han passade samtidigt på att beklaga sig över situationen. ”Vi skulle ha haft en stat innan vi gick över till politiken”, är hans bekymmer. I grunden hade han – och NATO – hellre sett en mer manipulativ övergång till ett nytt styre. En framförhandlad lösning där den gamla statsapparatens säkerhetsorganisationer, specialtrupper, domstolar mm hade varit intakta. På samma sätt som i Tunisien eller i Egypten.

Självklart är det inte problemfritt med folkliga starkt beväpnade brigader. Unga rebeller som efter diktaturens svarta hål är ovana att lösa politiska konflikter med fredliga medel. Men det är samtidigt det bästa skyddet för att försvara den nyvunna friheten från att kidnappas av inhemska kapitalister och utländska oljebolag. Det är svårt att besegra ett enat – och väpnat folk.

De som skadats i kriget måste ges en förstklassig vård. Det finns pengar så det räcker i statens kassor. Utländska banker och regeringar som inte ännu släppt konfiskerade tillgångar måste göra det omedelbart. Här kan Sverige göra mycket när det gäller medicinska insatser.

Vi har följt utvecklingen i Libyen alltsedan resningen i februari. Med över 60 artiklar. De kan du hitta med hjälp av länken nedan. Vi tänker fortsätta att bevaka utvecklingen. Diktaturen är besegrad. Nu fortsätter revolutionen!

.

.

Till skillnad från Carl Bildt och en post-stalinistisk vänster har vi hela tiden tagit ställning mellan parterna. Därför vill vi till sist hylla alla de hjältar som offrat sina liv i kampen för sin frihet. I ett större sammanhang och med ett längre tidsperspektiv har de stupat också för vår frihet!

Leve den libyska revolutionen – Leve den arabiska revolutionen

.

Här är vårt arkiv om Libyen

Benny&Göte

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Muammar Khaddafi, Libyen.Sirte,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,SVT1,SVT2,SVT3,

SVD6,DN5,AB1,GP5,SVD7,DN6,DN7,SVD8,AB2,GP6,GP7,SVT4,

Tänk om hela världen gör uppror!

.

Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.

.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.

.

Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.

-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.

Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.

.

Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.

.

De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.

-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.

.

I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.

.

Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.

I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.

.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.

.

I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:

-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…     

Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.

.

Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.

.

Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA.  Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.

.

Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.

.

Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.

Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.

.

I Zurich protesterade också många.

.

Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99%  -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.

Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.

Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.

.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,

.

I förra veckan var det älgjakt i byn. Då läggs allt som inte är nödvändigt åt sidan. Traktorerna stannar och mjölkbönderna ringer in avbytare. Morgnarna är så tysta och stilla att skolskjutsarna knappt vågar sig förbi de vägskäl och brevlådor där barna står med sina ryggsäckar och väntar. Kanske är förarna rädda för en förlupen kula.

När vi drar in över blöta marker och ut i den rofyllda skogen är dessutom nyhetsbruset borta. Här ska tystnaden helst tala helt för sig själv. En porlande bäck och några prasslande asplöv kan bli öronbedövande när man lyssnar efter en knäckt kvist eller en frustande mule från ett djur i rörelse.

.

.

Här sätter kungen i gång sitt drev. I jakten på Juholt

drogs drevet i gång mot den egna ”hövdingen”…

.

Efter dagarna i skogen. Väl tillbaka i vardagen, då är det inte bara traktorerna som drar i gång med sina stora dieslar och skolskjutsar som tutar igen. Nyhetsbruset är också tillbaka.

Fast i år var det inget brus. Utan full orkan. Värre än det verkliga vidunder som vi kallade Gudrun och som vräkte omkull så mycket fin skog. ”En tornado”, valde Expressen att säga om det mediala oväder som så när vräkte omkull Håkan Juholt.

För mig slog det först lock för öronen och jag ryggade instinktivt tillbaka. Jag orkade inte med att lyssna till skiten. Eller att läsa om den. När det gäller en nerlagd älg ska magsäck, tarmpaketet och annat slaktavfall tas om hand. Det är en sak. Inte särskilt behagligt, men ändå helt naturlig.

Försöket att göra slut på Juholt var däremot direkt kväljande och det som slog emot mig när jag kom hem – och till sist ”kopplade upp mig” mot omvärlden – var en vidrig stank av människojakt. Med ett bytesdjur som först och främst tycktes jagas av sina egna.

Jag har inte en dag, inte ens en futtig timma efter hans ”linjetal” under senvintern, sett Håkan Juholt som en hårdför vänsterman. Bara som en mer traditionell nostalgiker som inte vill lämna över hela partiets politiska dagordning till nyliberalismen. Men uppenbart har till och med hans oförargliga retorik varit för mycket att svälja för den krets inom partiet som fick maka på sig vid partiledarskiftet efter Mona Sahlin.

”Affären Juholt” är inte en ”affär” som alla andra. Det fick jag klart för mig efter att under en dag ha rekapitulerat vad som hänt. Internet blir en riktig tidsmaskin där man i efterhand kan läsa inte bara tidningar och bloggar, utan också lyssna på radion och titta på TV.

.

.

Av allt det som har kommit upp på bordet pekar det mesta mot att det är Aftonbladets ansvarige utgivare Jan Helin som är bedragaren. Inte Håkan Juholt. Drevet mot socialdemokratins nyvalde partiordförande har satts i gång av hans besegrade konkurrenter i det egna partiet. Aftonbladet har sedan lånat ut sig till att stå med de skarpskyttar som skulle försöka skjuta sönder det uppjagade bytesdjuret. Här handlar det precis inte om ”rosornas krig”. Inte ens om stickiga törntaggar utan om ett försök till en ren avrättning.

Med knallsvarta rubriker har tidningen publicerat okontrollerade och falska uppgifter om riksdagens ersättningar när det gäller bidrag för dubbel bosättning. De ”glasklara regler” som AB basunerade om den 8 oktober existerar inte. I efterhand har också riksdagens hemsida manipulerats för att passa in i bilden. Hur det hela regisserats sammanfattas av både Daniel Suhonen och Dan Josefsson. Suhonen i en artikel för Svenska Dagbladets Brännpunkt. Josefsson på AB:s kultursida, som därmed i praktiken vägrade att göra gemensam sak med tidningens ledning. I en ledarkrönika avviker dessutom Tomas Bodström från AB:s huvudspår genom att skriva om ”förräderiet i det egna partiet”.

SVT:s kommentatorer Mats Knutsson och Margit Silverstein fungerade parallellt som ”nyttiga idioter” i den jakt som iscensatts av AB och dess hejdukar. Liksom TV4:s reportrar. De litade till samma ”högt uppsatta källor inom socialdemokratin” som Jan Helin och var i affärens slutskede nära nog tvärsäkra om utgången: ”Juholt kommer att tvingas till att avgå”. Hade de tagit sig tid till att prata med exempelvis Marita Ulvskog från partiets VU hade förloppet skildrats på ett mer objektivt sätt.

För de stora borgerliga tidningarna var det hela mer enkelt. Om nu kritiska socialdemokrater vill rulla sin egen ordförande i tjära och fjädrar. Varför inte själva putta på honom några varv?

Som ofta hade Sveriges Radio P1 en mer balanserad bevakning. Där konfronterades Jan Helin av Dan Josefsson. I det sammanhanget blev det också klart att Helin själv var en glad aktör i skådespelet om Juholts bedrägerier. I ett försök att upprätta en andra försvarslinje retirerade denne i radion till en ny lögn. ”Tryckta bestämmelser hit eller dit. Hade bara Juholt ansträngt sig och frågat efter besked då hade han med en gång fått klart för sig hur regelverket ser ut”, menade han. ”På samma sätt som exempelvis Annie Lööf när hon var i en liknande situation”.  Men kontrollerar man vad hon skrivit på sin egen hemsida – via IlseMarie och Affärsvärlden – är detta också en falsk utsaga.  Vare sig hon eller hennes partikamrat Erik A Eriksson fick några klara besked när de frågade riksdagen i samma ärende. Beskeden var att de själva fick bestämma.

Hos bloggen Martin Mobergs  betraktelser finns en avslöjande utskrift av en del av P1 Medierna`s intervju med Jan Helin.

.

.

AB:s Lena Mellin ställde villigt upp med sin bössa när väl bytet pekats ut för henne. Helt huvudstupa sköt hon mot allt som rörde sig i buskarna. Skamlöst gav hon sig sedan på den redan skadeskjutne Juholt. För trots att det stod klart att AB ljugit fortsatte hon att avlossa skott efter skott mot det oskyldiga offret:

”Exempelvis sade Juholt i fredags att han brutit mot ”solklara” regler när han kvitterade ut bidraget till hela hyran. Men det finns inga regler. Det finns muntliga, ganska oklara, riktlinjer. Det är närmast tragikomiskt. S-ledaren erkänner att han brutit mot regler som inte finns.” AB 14.10.11.

Tragikomiskt? Vad fasen begär hon att karln ska göra nära alla tidningsrubriker gapar om att han har gjort fel? I hennes första referat från Juholts ”Canossavandring” eller ”pudelturné” som det heter i media väljer hon sedan att försöka bekräfta sina egna tidigare påståenden genom att göra ett ensidigt eller om man så vill felaktigt reportage. Hon berättar om att ”veteranen Bror Porjus från Livsmedelsarbetarförbundet” i mötet med arbetarkommunen i Tyresö kulturcenter kritiserat Juholt för ”hans politiska piruetter”. Men inte mer. I går hittade jag dessa synpunkter från samme Porjus när det gäller hennes referat. Visserligen på en undanskymd plats i tidningens kommentatorsfält. Men mer än läsvärda:

.

”Lena Mellins rapport från mötet i Tyresö tar enbart upp kritiska synpunkter. Men minst lika många inlägg stödde Håkan Juholt. Mitt inlägg innehöll både ros och ris. Bara riset återges. Framförallt påpekade jag att kritiken mot hans ersättning för dubbelt boende är ogrundad. Reglerna är mycket oklara. Flera andra rd-ledamöter har gjort samma misstag. Jag är övertygad om att Håkan Juholt kommer att utvecklas till en mycket bra partiledare, trots inledande politiska piruetter.”

 .

Mellin skjuter gärna vilt omkring sig. Hon vet vad avtryckaren sitter och gillar att blåsa i väg skott efter skott med tung kaliber. Det ska smälla och skada rejält. Tillsammans med parhästen Helin har hon förbehållslöst assisterat Juholts kritiker i det egna partiet. Skäligt nog hudflängs de därför i detta öppna brev av Per Åhlström, f d chefredaktör för Nya Norrland/Dagbladet och f d ledamot i Pressens Opinionsnämnd, skickat till Helin (via Facebook):

.

Jag kräver Jan Helins avgång. Jag har just skickat följande mail till honom:
För att vara ansvarig utgivare för Aftonbladet krävs det uppenbarligen genuint dåligt omdöme samt en total motvilja mot faktakontroll.
Jag har nu följt Aftonbladets kampanj mot Håkan Juholt från distans i USA och från första stund frågat mig varför Aftonbladet inte redovisat de regler som Juholt sägs ha brutit mot.
Nu har en enskild bloggare ställt de frågor som först din reporter och sedan du borde ha ställt före publicering. Resultatet är helt förödande för Aftonbladet. Det finns inga regler. Och Juholt har fyllt i blanketten på helt korrekt sätt.

Ytterst ansvarig för Aftonbladets ohederliga journalistik är tidningens ansvarige utgivare: Du.
Du har svikit dina Aftonbladets läsare genom att slå i dem ogrundade lögner. Du har svikit allt vad journalistisk heder heter och du har inte kunnat eller velat ställa ens enkla kontrollfrågor för att undersöka sanningshalten i de påståenden Aftonbladet gjort om Håkan Juholts kostnadsersättning för dubbel bosättning.

Som f.d. chefredaktör och ansvarig utgivare för Nya Norrland/Dagbladet och f.d. ledamot i Pressens Opinionsnämnd är jag både förbannad och ledsen över att chefredaktören för Sveriges största tidning drar hela vår yrkeskår i smutsen och inte kommer ens i närheten av att leva upp till det ansvar som åvilar en ansvarig utgivare.

Det är inte Håkan Juholt som ska avgå. Det är du! Och dina kolleger på Stockholms övriga dagstidningar, som inte heller tycks veta vad källkritik och faktakontroll är.

Per Åhlström

.

Men har då Juholt gjort rätt? Hur är det med moralen?

Ja, i sin egen värld kan han naturligtvis ha vänt på kubben och tänkt så här: ”Jag betalar mitt eget hus och alla kringkostnader i Oskarshamn. Uppdraget i riksdagen tvingar oss till dubbel bosättning och det får vi ersättning för. Min sambo? Ja, hade jag inte haft riksdagsuppdraget, då hade hon bott i Oskarshamn hos mig och då hade vare sig vi eller riksdagen haft några kostnader alls för mitt boende i Stockholm”. Vad vet jag hur han har tänkt…

I lagens mening har inte Juholt inte gjort något fel. Riksdagens praxis tycks dessutom ha varit att ”Man får bestämma själv. Hur våra privatliv ser ut har ingen annan med att göra”. Han tycks inte ha handlat orätt ens i förhållande till dessa regler.

Men däremot har han inte gjort det rätta i förhållande till den etik och moral som ska prägla en riksdagsledamot från ett arbetarparti. Han har länge kört i hög fart på den motorväg där alla de andra fartdårarna i riksdagen härjar. De tar ut orimligt höga löner och får sedan grädde på moset genom ersättning för alla utgifter. Självklart riskerar de sedan att bli fartblinda när det gäller de ”moraliska hastighetsbegränsningar” som finns för alla privata vägar i livet.

I grunden är hela affären en sorgesam historia. Håkan Juholt är svårt skadeskjuten av sina egna.  Liksom hela det socialdemokratiska partiet. All oppositionspolitik tar time out och borgerligheten kan gosa sig och njuta av eländet.

Själv längtar jag tillbaka till skogen och vårt jaktlag. Där vet vi vilka som går drev och vilka som är skyttar. Vi siktar inte på varandra.

Det passar väl med att låta Göran Greider avsluta med en dikt som ger rätt eftersmak av hela denna historia:

.

Den borgerliga övermakten 

slukar en förborgerligad socialdemokrati

Det jag ser är hur en ny politisk elit
tillsammans med
en ny medial elit
kämpar ned en gammal elit.

Den borgerliga övermakten
slukar en
förborgerligad socialdemokrati.

Kvar är alla orättvisorna,
de som de två
nya eliterna inte intresserar sig för.

Aldrig har så litet motstånd gjorts.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Håkan Juholt, Jan Helin, Lena Mellin,

I media: GP1,GP2,DN1,GP3,SVD1,DN2,GP4,GP5,GP6,DN3,GP7,

En balanserad rapport från Amnesty

.

Av Benny & Göte.

.

-Det finns en verklig risk att vissa mönster från förr upprepas. Godtyckliga arresteringar och tortyr var ett kännetecken för Khaddafis styre, säger Hassiba Hadj Sahraoui, Amnestys chef för Mellanöstern och Nordafrika.

.

.

-Vi förstår att övergångsregeringen står inför många utmaningar, men om den inte nu markerar ett klart brott med det förgångna sänder den verkligen ut ett budskap att behandla fångar såsom det har gjorts kommer att tolereras i det nya Libyen, säger vidare Amnestys chef.

Redan från revolutionens början i februari har det förekommit övergrepp mot svarta immigrantarbetare och rasistiskt motiverade handlingar som inte kan eller ska försvaras. Amnestys rapport påminner också om att arabisk rasism mot svarta libyer och immigrantarbetare inte är en ny företeelse. Vår blogg har stött och stöder fortfarande revolutionens kamp mot resterna av Khaddafis diktatur och kampen för värdighet, frihet och demokrati. Men vi har också från första dagen tagit skarpt avstånd från de rasistiska övergrepp som förekommit. (se Libyen)

.

Bland fångade svarta finns legoknektar men troligen mest immigrantarbetare.

.

Amnestys rapport har stor trovärdighet. Organisationens internationella rykte är stort. Därför ska den också läsas för vad som står i den och inte tolkas som vissa gör för att ”äntligen” kunna bevisa att revolutionen inte är en revolution och att Khaddafis styre ändå inte var så tokigt. Amnesty säger inte att övergreppen mot de svarta är satt i system av NTC. Tvärtom hävdar rapporten att NTC uppmanar alla sina anhängare att inte utkräva laglös hämnd mot de som nu fångas i Sirte.

Amnestys rapport bygger på intervjuer med 300 fångar i Tripoli.  Det sägs finnas sammanlagt 2 500 fångar i huvudstaden. Bara det faktum att Amnesty fritt kunnat intervjua fångarna är ett tecken på att allt inte är som förr. Under Khaddafis tid var det ingen, inte en enda fånge som kunde intervjuas. En del av de som nu fastnat i rebellernas händer är enligt alla media legoknektar. Men andra är vanliga civila immigranter som inte kunnat lämna landet eller de bostadsområden de suttit fast i på grund av striderna. Övergrepp mot fångar, oavsett om de varit stridande eller civila, kan inte försvaras och skadar det samhälle som de stridande kämpar för.

.

I Khaddafis fängelsehålor försvann många för alltid.

.

Det sagt ska det också sägas att det ursinne och hämndlystnad som kommit fram i vissa tillfällen och som rapporterats av media är förklarligt utan att vara försvarbart. I Sirte hittades i onsdag, enligt The Independant och The Guardian, trettio rebeller bakbundna och mördade i kvarter som erövrats. Många av de stridande kommer från Misrata där de förlorat familjemedlemmar och vänner under Khaddafis belägring av staden. Att känslorna svallar över och hatet tar sig fula uttryck är kanske oundvikligt i enskilda fall. Däremot vill vi påstå att det inte handlar om en politik satt i system, vilket också understryks av Amnestys rapport.

I andra media finns också klara bevis för att övergreppen inte sker systematiskt och ingår i en utstakad plan för hur gripna ska behandlas. I torsdagens The Independant kan vi läsa följande.

-Inne i Sirte fanns det fortfarande människor i en del hus. Bakom en grind fanns en villa i vilken 30 sudanesiska män, kvinnor och barn gömde sig i källaren i väntan på att kunna fly. NTC-soldaterna kroppsvisiterade dem och när de inte hittade några vapen ordnade de transport med bilar ut ur staden för dem, skriver Portia Walker i tidningen den 13 oktober.

.

En legoknekt i Khaddafis sold fångas i Sirte.

.

-I ett annat hus hittades två unga män som sa sig vara civilpersoner trots att de var i besittning av en kalashnikov och ett RPG granatgevär. De fördes ut och bakbands innan de leddes bort, skriver samma reporter. Det här fallet visar emellertid också på ett problem med Amnestys kritik då den kräver att inga arresteringar ska kunna ske utan skriftliga order från åklagarmyndigheten. Ska rebellerna bara släppa de två i väntan på en arresteringsorder från Tripoli? Det vore kanske underbart om det kunde fungera så. Men har det någonsin gått till så ”civiliserat” i öppna väpnade konflikter? De gamla juridiska institutionerna har till stor upphört att fungera efter upprorets början. Det var dess åklagare, domare, fångvaktare och bödlar som var diktaturens fähundar. En ny juridisk organisation är självfallet ännu inte på plats. Det pågår fortfarande hårda strider i Sirte och Bani Walid med stora förluster i människoliv på båda sidor och efter fyrtiotvå års kompakt diktatur tar det självfallet mer än några veckor för att utveckla nya mer rättssäkra institutioner.

Amnestys legala rekommendationer i slutet av rapporten är mer en önskelista över hur det bör se ut och gå till i ett fredligt stabilt samhälle. I ett samhälle som exploderat i revolution, kontrarevolution och hårda känslor är de inte lätta att leva upp till.

.

Glädjescener från Tripoli den 21 augusti.

.

Även andra media på plats beskriver rebellernas växande avsky för de ”lojalister” som fortfarande strider i Sirte, speciellt sedan trettio av deras medkämpar hittats bakbundna och skjutna. Det fåtal som fortsätter att strida för Khaddafi kan inte vänta sig behandling med silkesvantar.

Amnestys rapport har redan blivit ett tillhygge i händerna på de som inte hade ett ord att säga om Khaddafis blodiga belägring av Misrata eller det brutala krossandet av upproret i Zawiyha.  Samma personer och grupper har i dag inget att säga om Assads brutala mord på flera tusen syriska medborgare. De som höll tyst då och nu har inte ett uns av moralisk legitimitet för sitt klagande över rebellernas oförsvarbara övergrepp. Man kan inte sitta i knäna på Khaddafi och Assad och peka finger mot de som gör uppror.

Nu när striderna i landet närmar sig slutet är det av stor vikt för revolutionens legitimitet och fortsatta utveckling att de som tagits tillfånga ges en rättvis behandling. De som var vanliga immigranter men fängslats måste friges och behandlas korrekt och erbjudas fortsatt arbete i landet eller hjälp att åka till hemlandet. Vilket redan sker. Flera tusen arbetare från Niger har hjälpts över gränsen till hemlandet. De som kan bevisas ha stridit på Khaddafis sida som betalda legoknektar ska behandlas på det sätt de förtjänar, det vill säga åtalas för brott mot det libyska folket.

.

Media: SVD1,SVT1,GP1,DN1,DN2,SR1,

Bloggare: Klassperspektiv,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Amnesty, Sirte, Khaddafi

Indiska ArcelorMittal lägger ned

.

Det kom som en blixt från klar himmel. I går eftermiddag meddelade den indiske stålbaronen Mittal att varmvalsverket i den belgiska industristaden Liège läggs ned och att de över tusen anställda avskedas.

.

Svåra tider väntar för de tusen anställda. Kampen förbereds.

.

Det är ett svårt slag mot en region med redan hög arbetslöshet. Det handlar om minst fem tusen arbeten som drabbas när alla underleverantörer och lokala firmor som berörs räknas in. I 200 år har Lièges arbetare tillverkat järn och stål. I decennier har de också stått i spetsen för arbetarklassens kamp för bra arbetsvillkor, korrekta löner och respekt för ingångna avtal med de fackliga organisationerna.

Just den sista punkten gör nu de arbetande och de fackliga ledarna rasande. Det är mindre än en vecka sedan företaget backade i en konflikt om visstidsanställning och facket proklamerade en stor seger. Redan då visste naturligtvis ledningen vilket besked som väntade. Chocken för de anställda är enorm och känslan av att ha ljugits rätt upp i ansiktet kan vändas till en våldsam försvarskamp. Stålarbetarna i Liège har redan visat vad de kan uträtta när det kommer till strid.

.

I dalgången mellan floderna Sambre och Meuse

har järn och stål närt berfolkningen i 200 år.

.

ArcelorMittals verk i Liège tillhör ståljättens mest produktiva enheter i hela Europa och strategin bakom nedläggning är svår att förstå för de fackliga ledarna som i går hänvisade till koncernens uppköp av malmgruvor världen över och de enorma vinster som görs.

-ArcelorMittal är ren och skär kapitalism, sa en facklig ledare till belgiska RTBF och menade att bolagskoncernen dessutom inte går att lita på.

.

För François Gomez, ledare i facket FGTB, väntar svåra dagar.

.

–Alla ska veta att de inte håller sitt ord, sa fackets representant, som också förklarade att arbetarna helt tappat förtroendet för den lokala ledningen i Liège. De kallas för ”legoknektar” av arbetarna och facket har redan meddelat att inga förhandlingar kommer att hållas med de lokala cheferna.

Det är ännu för tidigt att sia om hur den här striden kommer att sluta. Det finns inte fog för stor optimism. Tusen arbetare ställd mot jätten ArcelorMittal har inte kraften att ensamma segra. De närmaste dagarna kommer de säkerligen att vända sig till den regionala vallonska regeringen med krav på socialisering av stålverket eller att driften tas över av andra bolag som exempelvis det franska Usinor.

En hård strid väntar. Här på bloggen kommer vi att följa vad som händer. Stay tuned.  

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Finanskrisen, facklig kamp i Europa, EU, Liège,

I media: DN1,DN2,SVD1,GP1,

.

När jag kom hem en sen kväll förra veckan – efter ett diskussionsmöte om Libyen i Göteborg – var himlen full av muller och fräsande kaskader med mest blå blixtar som fräste ner mellan molnen. Eftersom vi bor på landet är vi vana med att dra ur kontakterna till datorn och bredbandsporten när Tor kommer dundrande med sin vagn. Men nu kom väderomslaget snabbt och oväntat och detta hade inte blivit gjort.

.

.

Tors strid med jättarna” (1872),

målning av Mårten Eskil Winge.

.

Nästa dag stod det klart att väderguden själv hade vräkt i väg sin åskvigg rakt ner mot vår internetuppkoppling. Vi var i ett slag bortkopplade från omvärlden eller omvärlden helt isolerad från oss om jag nu skulle säga som britterna sa förr när det var dimma på Engelska kanalen: ”Europa helt isolerat”…

Men nu levde detta talesätt under samma epok som när Marx`s och Engels i Kommunistiska Manifestet författade sina rader om ”lantlivets förslöande inverkan” på människors politiska medvetenhet. Internet innebär att Manifestets skrivningar i dag är överspelade. Glesbygden har blivit samma närbygd som städerna när det gäller sekundsnabb och viktig kommunikation människor emellan.

Men när länken till nätet bryts blir omvärlden förbaskat nog lika isolerad som förr…

Jag var alltså bortkopplad. Men i tiden passade detta bra eftersom jag ändå skulle koppla av från vardagen med älgjakt ute i skogarna. Väl på pass använder vi inte nätet.

Bortkopplad och avkopplad har det sedan varit fina dagar med först nattfrost, sedan kuling med ösregn och till sist soliga sensommardagar. Men också massor med kaffe och många välsmakande smörgåsar.

.

.

Min förnämliga hydda i skogen

.

I går kväll lyckades en av mina svärsöner hitta stället där Tor hade drämt till med sin hammare. Den port vi använder till bredbandsuppkopplingen hade slagits sönder. Efter skifte till en annan av de tillgängliga portarna kom underverket i gång.

Åskguden var betvingad. Omvärlden är tillbaka. Men nätet skvallrar samtidigt om att solen ska stanna kvar några dagar och efter alla månader med regn få vi använda den tiden till att ta in den sista veden inför vintern. Dessutom ska älgtjuren styckas…

Det lär därför dröja över helgen innan jag är tillbaka på bloggen.

.

***********

Enligt flera uppgifter lär Muammar Khaddafis son Mutassim ha gripits under striderna vid Sirte. Oavsett om detta bekräftas eller inte skojar twitterflödet från Libyen redan med den fallna diktatorns prat om att det är ”korsfararna” som försöker erövra staden. Det gör man genom att cirkulera denna bild på den partajande sonen som enligt uppgifterna ska ha varit den som lett försvaret mot ”västmakternas korståg”:

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, älgjakt, Mutassim Khaddafi,

I media: SVD1,GP1,