.

Revolutionen rusar fram som en vårflod i det Libyen där diktaturens sista milisgrupper i Sirte och Bani Walid snart går till militärhistorien.

.

.

Rebeller på väg mot Sirte för att

se till att Khaddafis milis blir militärhistoria

.

I varje hem, i varje kvarter, på arbetsplatserna och på den berömda ”arabiska gatan” diskuteras det sociala frågor och politik. Familjer och vänner sörjer de som stupat under upproret. Men kräver samtidigt att alla skadade måste få en förstklassig vård.

Många av de segerrika brigaderna behåller klokt nog sina vapen. Kommendanten för Misratas i dag tungt beväpnade kämpar säger att de för sin del inte tänker återlämna ens ett enda gevär innan de utlovade demokratiska valen och Libyen har fått sin första demokratiska konstitution.

På många arbetsplatser har ägare och chefer tillsatta av regimen flytt eller sparkats ut av de anställda. I veckan utnyttjade personalen vid Libya`s National Oil Company sin nyss erövrade demonstrationsfrihet till en manifestation där den förklarade att den nyss tillsatta ledningen misslyckats med att städa ut efter den gamla regimen. ”Detta är en ny era, en ny revolution och vi har betalat med mycket blod, sa Haifa Muhammed från ett av det stora företagets utvecklingsavdelningar. ”Men fortfarande ser vi att våra gamla dåliga chefer sitter kvar”. ”Vi har en kultur av svågerpolitik och lojalitet som måste bort”, fortsätter han. Missnöjet med den nye högste chefen, Nouri Berouin, är stort. ”Ska vi återvända till arbetet krävs ett nytt ledarskap. Rättvisa inte svågerpolitik”, står det på en banderoll.

Samtidigt vid en presskonferens berättar Mohammed al-Alagi från Övergångsrådet att det planerar att upplösa de statliga Säkerhetsdomstolar som Muammar Khaddafi använde till att fängsla många politiska motståndare. Jurister har fått i uppdrag att skriva ett förslag för godkännande.

I veckan har också den Första nationella Amazigh-kongressen gått av stapeln i Tripoli. En historisk milstolpe för den stora befolkningsgrupp som ibland kallas för berber. Ett ord med samma grekiska ursprung som ”barbarer” (främlingar). Amazigh – ”fri man”- är det ord denna ursprungsbefolkningen själv använder.

.

.

Här delegater vid Amazigh-kongressen.

Under Khaddafis järnhäl var deras språk Tamazigth

/ⵜⴰⵎⴰⵣⵉⵖⵜ/ och musik förbjuden frukt i det offentliga livet.

.

.

Brigader från NAFUS-bergen, där många amazigh lever, har spelat en mycket viktig roll under revolutionen. Mest känd är Zintanbrigaden som var med vid befrielsen av Tripoli. Nu är den inne i Sirte och strider.

Under kongressen var det många demonstrationer, möten och fester i Tripoli där kravet var att jämlika rättigheter för denna ursprungsbefolkning ska skrivas in i konstitutionen.

Här ett videoklipp från youtube från en av dessa fester:

.

.

Här hittar du vårt arkiv för Libyen

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Muammar Khaddafi, Tripoli, Amazigh, berber,

I media: SVD1,SVD2,DN1,SVT1,DN2,SVD4,DN3,GP1,

En vecka som ingen annan

.

I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?

I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.

.

Det varma fuktiga höstvädret får gräset att växa snabbare än vår skäggstubb.

Lite lunkande bakom klipparen inbjuder till funderingar.

Avtäckningen av det ekologiska gymmet gick utan incidenter. Å i K&Å höll sig på benen.

.

Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.

-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.

.

Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.

Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.

Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.

.

Det råder delade meningar om vem som skrev de identiska tal de båda höll inför generalförsamlingen.

.

-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.

Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom?  Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.

Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.

.

I år kunde också vaktchefen Freja ta det lugnt. Inga terrorister hotade friden.

En vålnad från Marknaden drevs dock på flykten med ett kraftigt bett i vaden.

.

I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G2, G20, FN, Abbas, Palestina, Israel, Netanyahu, Obama, USA, Marknaden, Bankirer,

.

”Ingen som bryr sig om rättvisa kommer att fälla en enda tår över Muammar Khaddafi. Han var en tyrann, med många människors blod på sina händer. Men under dessa omständigheter  kan ingen som är emot imperialismen och dess brott fira Khaddafis fall.”

.

Citatet ovan är hämtat från den amerikanska tidningen Socialist Worker  som ges ut av International Socialist Organisation.  I sin syn på Tripolis befrielse är detta en blåkopia av omdömen i många av Västvärldens vänstertidningar. Detta till skillnad de flesta arabiska revolutionärers entusiasm och glädje över diktaturens fall. På hemsidan Europe solidaire.org finns en skarp och väl sammanhållen replik till de amerikanska socialisterna från en korrespondent i Tripoli.

En replik vars omdömen vår blogg helt och hållet delar och gärna återger. Översättningen är min.

.

.

Vem öppnade portarna till Khaddafi`s fruktade

fångelsehålor och tortyrkammare i Abu Salim?

Är det någonting vi socialister ska fira?

.

Libyen:

En djupgående folklig revolution

I en ledare som nyss publicerades i tidningen SocialistWorker (“Who really won in Libya”) påstås att det egentligen var NATO som vann den libyska revolutionen. Inte det libyska folket. En bedömning som ser förhastad ut. Det finns flera punkter som måste förstås om den verkliga situationen:

1.

Detta har varit en djupgående folklig revolution. Tripoli befriades inte av rebeller som kom utifrån. Den 20 augusti var det i stället ett folkligt uppror som inleddes i flera stadsdelar runt om i staden. Redan nästa dag hade statsapparaten besegrats fullständigt i flera stadsdelar och smulades sönder i andra. Först under kvällen nådde rebellernas första brigader fram till Tripoli och kämpade ner de starka fästen som återstod.

Revolutionens drivande kraft vid varje avgörande tidpunkt har varit massdeltagande, vare sig det gällt de första upproren i Benghazi eller det i den västra staden Zintan. Liksom de inne i eller runt Tripoli.

.

.

Redan den 20 augusti inleddes ett folkligt uppror i Tripoli

.

I dag behärskas Tripolis gator av vanliga människor. Varje kvarter har en folklig kommitté bestående av beväpnad lokalbefolkning. Den kontrollerar alla som kommer in i eller ska lämna det egna bostadsområdet, undersöker fordon och är i frånvaron av styrkor från polisen (vilken precis har börjat att återvända) gatans enda auktoritet.

Eller som en libysk vän berättade för mig: ”Allting är upp och ner”. Överallt har lokalbefolkningen blottlagt den gamla härskande klassens maktcentra. Från säkerhetstjänstens kontor till Khaddafi`s palats. Man kan tillbringa hela eftermiddagar med att ströva runt i Khaddafi`s villor eller med att bläddra igenom papper i säkerhetstjänstens högkvarter. En del av Khaddafi`s hus och fängelser har kvarterens innevånare förvandlat till en sorts museer. Den stora poolen i Aisha Khaddafi`s hus, betald med pengar som rätteligen tillhör vanliga libyer, har förvandlats till ett offentligt bad. I en del stadsdelar har innevånarna själva tagit över hotel och restauranger, sparkat ut de gamla ägarna som var för Khaddafi och sköter dem nu själva.

.

.

Lokalbefolkningen har förvandlat Aisha Khaddafi`s privata pool

till ett offentligt bad till glädje för alla i grannkvarteren.

.

Samma känsla av egenmakt, av att föreställa sig det omöjliga, som genomsyrade Egypten efter revolutionen, den lever också här.

2.

Det finns flera krafter som konkurrerar om att vinna ledarskapet över revolutionen.

För det första revolutionära ledare i Tripoli som har lett rörelsen sedan dag ett i februari. Ofta med liten kontakt med NATO.

För det andra revolutionärer från Tripoli som var baserade utanför sin hemstad och som sedan återvänt.  De hade sin tillflykt i Benghazi, i Tunisien och ännu längre bort.

För det tredje islamistiska strömningar, med framträdande religiösa ledare i spetsen.

För det fjärde Det av USA uppbackade Övergångsrådet (NTC), baserat i Benghazi, och då i synnerhet dess regeringsliknande Verkställande kommitté.

För det femte Tripolis` militära styrkor vilka i sin tur är delade i två fraktioner. En under ledning av den före detta islamisten Abdel Hakim Belhaj och den andra kontrollerad av figurer som förut var knutna till Khaddafi.

För det sjätte omkring fyrtio kataibas eller brigader med rebeller från olika platser i landet. De flesta av dessa kataibas är organiserade efter sitt ursprung i en stad eller klan och är för det mesta  självfinansierade. I en del fall har de stöd från välbärgade affärsmän som verkar utomlands. Dessa brigader har för det mesta vägrat att acceptera någon av de ovan nämnda grupperna som sin auktoritet. Brigaden från Misrata har exempelvis tagit över en del kvarter i Tripoli, vilket har skapat spänningar mellan den och lokalborna.

.

.

Rebeller från en av de brigader som deltog

i slutstriden om stadsdelen Abu Salim

.

Det går inte att förutse vilken av dessa krafter som kommer att ta överhanden. Det NTC som backas upp av USA är mycket svagt och har ett begränsat folkligt stöd. I flera städer har demonstrationer riktade mot rådet redan brutit ut, även i Benghazi. I mitten av september konkurrerar NTC fortfarande med ett brett uppbåd av rebellgrupper och politiska fraktioner när det gäller kontrollen över landet. Samtidigt, trots sin gemytliga relation med Väst, var ledningen för NTC tvingad att gå ut mot förslaget om marktrupper från FN. Ett svar på den folkliga press som finns.

3.

De brytningar som finns när det gäller rebellernas styrkor är en direkt konsekvens av Khaddafi`s styre. Han kunde vidmakthålla sin makt, med hjälp av oljepengar, utan att behöva utveckla den typ av politiska institutioner som vanligtvis finns i andra länder.

Det fanns inget regerande parti i Libyen. Bara en tunn byråkrati och en svag, delad armé. Khaddafi`s styre var i stället informellt och förmedlades genom övervakade nätverk där Broder ledaren fanns i mitten. Den härskande klassens bas var extremt smal: En del klaner; Khaddafi`s familjemedlemmar och ett kluster av säkerhetstjänster var de som framförallt drog förmån av rikedomarna från oljan.

Även efter vändningen till nyliberalism som kom 1999 var det bara ett smalt segment av den härskande klassen som tjänade på öppningen av ekonomin. Det är av dessa skäl, till skillnad från revolutionerna i Egypten, Tunisien och Syrien (men till en del likt Jemen), som en del av den härskande klassen bröt med staten för att leda revolutionen. Men denna del av den nationella bourgeoisin – i synnerhet före detta generaler, ministrar och framgångsrika affärsmän, tillsammans med medelklassen (läkare, advokater osv)  – förlitar sig helt och hållet på den folkliga vågen av mobilisering.

Den vågen bestäms också av det särskilda med Khaddafi`s styre. Ekonomin är extremt ensidig trots att han regerat i fyra decennier. Oljan fortsätter att vara landets främsta ekonomiska aktivitet. Vid sidan av en del mer symboliska stora projekt har den största delen av statens utgifter använts till att hålla igång hans egna övervakade nätverk eller till äventyr utomlands. Detta innebär en mycket liten arbetarklass – mycket mindre än hos grannarna Egypten eller Tunisien. Oljesektorn är i stort beroende av utländsk arbetskraft och expertis och de flesta konsumtionsvaror importeras.

Under samma tid har livet under Khaddafi blivit alltmer besvärligt. Trots att hyror och matpriser gick i höjden med raketfart har lönerna i det stora hela varit frysta vid 1980 års nivåer. Under liberaliseringen har statliga subventioner skurits ner samtidigt som de FN-stödda sanktionerna mot regimen under 1990-talet lämnade efter sig en oljesektor i stort behov av en uppgradering. Staten har dessutom hela tiden varit lika repressiv.

.

.

Ett av revolutionens kollektiva  kök i Benghazi

Har lagas mat både till fronten och till stadens handikappade.

.

I slutändan var det alla dessa faktorer tillsammans som ledde till revolutionen. Men till skillnad från Egypten och Tunisien, med frånvaron av en stark arbetarklass ( både numerärt och politiskt), bristen på politiska partier och avsaknaden av ett civilt samhälle, resulterade detta i  att kampen blev väpnad. Detta under ledning av en del av den gamla härskande klassen – men på ett slumpartat sätt. Rebellisk ungdom anslöt sig till revolutionära grupper baserade på sin klan, hemstad eller vilken affärsman som helst som kunde ge dem gevär och fordon. Rebellernas politiska nivå är mycket låg – därav den starka rasism som plågar rebellernas seger.

4.

Trots revolutionens folkliga karaktär, innebär svagheterna i Libyens politiska strukturer att utsikterna för att en vänsterflygel ska uppstå ytterst svaga. Men de var ännu bräckligare under Khaddafi och den revolution som sker ger ett utrymme för att sådana saker ska kunna ske i det libyska samhället. De kanske inte kommer så snart – det krävs en omstrukturering av ekonomin, en tillväxt av arbetarklassen osv – men för första gången i sin historia har Libyen en möjlighet. Bara av detta enda skäl ska revolutionen ha vårt stöd. Dessutom har segern blåst nytt liv i upproren runt om i Arabvärlden, i synnerhet i Syrien och Jemen.

Det är också möjligt att de krafter som till sist kan komma att finnas i ledningen kommer att fortsätta med att forma utvecklingen efter Khaddaif`s gjutform. Det är alldeles för tidigt att säga vem som kommer att bli den definitiva segraren i den libyska revolutionen. Men vi vet vilka som vill försöka att bestämma utgången.

.

.

.

Vilken kurs för den libyska revolutionen?

Huvuduppgiften för oss i Väst är att ge den möjligheter!

.

USA och dess allierade fortsätter att försöka underordna revolutionen sina intressen. De har gett uppbackning åt en del av rebellerna som tycks sakna en nationell bas, i ett försök att kontrollera kursen för de arabiska revolutionerna. De är inte intresserade av genuin demokrati, utan av en begränsad, kontrollerad demokrati underdånig deras intressen. Huvuduppgiften för aktivister i USA  är att konfrontera denna verklighet och ge den libyska revolutionen ett utrymme att växa.

.

Korrespondent i Tripoli

.

Här kan du läsa i vårt arkiv om Libyen

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Muammar Khaddafi, Tripoli,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,GP2,SVT1,

Vad är Socialismen?

Av Leszek Kolakowski

Vi ska säga er vad socialismen är. Men först ska vi säga vad den inte är. Det är en fråga som vi förr hade ett helt annat svar på än i dag.

Socialismen är inte:

Ett samhälle där den som inte begått ett brott sitter hemma och väntar på polisen.

Ett samhälle där det är ett brott att vara syster, broder, son eller kvinna till en brottsling.

Ett samhälle där någon är olycklig för att ha sagt vad han tänker och någon annan är lycklig för att inte ha sagt vad han tänker.

Ett samhälle där någon är olycklig över att vara jude och någon annan mår bättre för att han inte är jude.

En stat vars soldater är först att beträda ett annat lands mark.

En stat där alla som sjunger ledarnas lov befinner sig i en bättre situation.

En stat där man kan dömas utan rättegång.

Ett samhälle där ledarna utnämner sig själva till sina poster.

Ett samhälle där tio personer bor i samma rum.

En stat som inte tillåter utlandsresor.

En stat som har fler spioner än barnsköterskor och fler personer i fängelserna än i sjukhusen.

En stat som producerar utmärkta stridsflygplan men usla skor.

En stat där advokaten nästan alltid är överens med åklagaren.

En stat där majoriteten söker Gud som en tröst i misären.

En stat som vill att alla medborgare har samma uppfattning i filosofiska frågor, utrikespolitik, ekonomi, litteratur och etik.

En stat där regeringen bestämmer medborgarnas rättigheter men där medborgarna inte bestämmer regeringens rättigheter.

En stat där regeringen anser att inget är viktigare än dess makt.

En stat som inte ser skillnaden på en social revolution och en väpnad aggression.

Ett samhälle som är tråkigheten själv.

En stat som alltid känner människors önskningar innan de tillfrågats.

En stat i vilken filosofer och skribenter alltid säger samma sak som generalerna och ministrarna, men efteråt.

En stat där det finns tvångsarbete.

En stat där ett helt folk kan förflyttas mot sin vilja.

En stat som inte gillar att dess medborgare läser många tidningar.

En stat i vilken många åsnor har vetenskapsmäns status.

Det var första delen.

Men nu mina vänner ska vi säga er vad socialismen är:

Socialismen är en bra sak.

PS. Jag har förkortat listan i poemet över vad socialismen inte är. Komplett är däremot listan över vad den är.

.

Media:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Socialism, Stalinism, Polen, Ungern, Kolakowski

.

Arbetarrörelsens ”Internationalen” kan sjungas på många sätt. Som ett mummel på en socialdemokratisk kongress eller som en kampsång gemensam för en stridbar internationell arbetarrörelse.

Sedan 1974 har den socialistiska veckotidningen Internationalen varit en röst  – inte för ett nostalgiskt minne av rörelsens barndom – utan för alla dem som kämpar i Sverige och runt om i världen. Med början denna veckan blir det nya toner. När det gäller formaten. Både för papperstidningen och för webben.

För Benny och mig på  som arbetade på tidningen under dess ljuva barndom och sedan i olika former och på olika sätt har varit medarbetare under 38 år känns det mer än fint att se att tidningen lever – och förnyas!

.

Här kan du läsa det nya formatets första nummer gratis

,

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Internationalen, veckotidningen Internationalen,

Abbas begär erkännande av FN

.

Palestinska Myndighetens chef Abbas begär i morgon fredag att FN erkänner Palestina som en självständig stat. Begäran riktas till Säkerhetsrådet som vi redan nu kan säga inte kommer att tillfredställa det palestinska kravet. USA kommer att lägga in sitt veto om det överhuvudtaget kommer till omröstning. För just nu agerar Israel och USA i kulisserna för att Säkerhetsrådet inte ens ska ta upp frågan i sin session så att USA ska slippa använda sin vetorätt.

.

Trion som inte kan leverera vad palestinierna kräver.

.

Den Palestinska Myndigheten begär stöd för sin sak från alla länder men från Carl Bildt kan palestinierna inte vänta sig något eftersom Sverige inte längre har en egen utrikespolitik. Utrikesdepartementet är numera inget annat än en kopieringsbyrå som väntar på originalen från Vita Huset.

För det palestinska folkets frihet kan ett FN-beslut bli mycket viktigt. Det skulle förvandla Israels ockupation av ”omstridda” territorier till en ockupation av en självständig stat. Följderna på det internationella planet är svåröverskådliga. Men chansen att Abbas begäran om ett erkännande ska förverkligas är mycket små.

För i praktiken ser bilden helt annorlunda ut. Israel har i flera decennier prioriterat ”förhandlingar” med den palestinska ”partnern” under USAs ”medlande”, medan bosättning efter bosättning, koloni efter koloni, motorväg efter motorväg byggts ut på sedan 1967 ockuperad mark. Det ”Palestina” som den Palestinska Myndigheten i dag kontrollerar ser mest ut som Ålands skärgård –små karga öar omgivna av israeliskt vatten. Vem som tar sig från en ö till en annan kontrolleras av den israeliska ockupationsarmén medan de israeliska ”bosättarna” tar sig fram obehindrat på motorvägar reserverade för bosättarna.

.

Duon som är överens.

.

Den nuvarande statsledningen i Israel, med Netanyahu, Barak och halvfascisten Lieberman i spetsen, har inga som helst planer på att låta palestinierna bilda en självständig stat på Västbanken, för att inte tala om en stat med östra Jerusalem som huvudstat. Deras mål är att, under USAs skyddande vingar, helt kolonisera Västbanken och göra varje palestinsk statsbildning omöjlig, samtidigt som fikonlövet ”tvåpartsförhandlingar” ska skyla den nakna sanningen. Det har varit och är de israeliska ledarnas politiska grundbult.

Den arabiska våren har brutit in som en ”tsunami” över det israeliska politiska landskapet, som Ehud Barak uttryckte det. Men den enda slutsatsen regeringen Netanyahu dragit är att köra ner klackarna i marken ännu hårdare i hopp att det lynniga ”vårovädret” ska dra över. Israel har i årtionden haft två trogna allierade i regionen som nu fått nog av Israels ”arrogans” som Erdogan säger. In i det sista klamrade sig Israels diplomati fast vid Ben Ali och i ännu högre grad Mubarak. ”Stabila diktaturer” passade mycket bättre in i de israeliska ledarnas tal om att vara den ”enda demokratin” i regionen än yviga folkliga uppror som inte längre accepterar de arabiska despoternas kohandel med USA/Israel om palestiniernas liv.

Våren i Kairo skakade om alla relationer mellan de härskande i Mellanöstern. Israel befinner sig i konflikt med sina två främsta allierade –Turkiet och Egypten. Den civila regeringen i Ankara, under ledning av Erdogan, kunde inte undvika att kräva en ursäkt från Netanyahu för mordet på nio turkiska deltagare i Ship to Gaza. Hans väljare på hemmaplan krävde handling.

.

På Västbanken hoppas folket att deras land erkänns som 194e medlemmen i FN.

.

-Det handlar om stolthet, svarade Netanyahu och vägrade att gå Erdogan till mötes. Nu eskalerar det diplomatiska kriget mellan Jerusalem och Ankara. Samtidigt sker närmast samma sak i förhållandet till militärrådet i Kairo. Netanyahu vägrar ge en officiell ursäkt för dödskjutningarna av egyptiska gränsvakter trots att generalerna i Kairo visat att öppningen av gränsövergången till Gaza bara var en tillfällig flirt med gatans krav på hemmaplan.

Den turkiska regeringens hårda linje mot Israel ska inte tas för ett bevis på en ny radikalism i Ankara, eller ens ett uns ”anti-imperialism”. Erdogans rundresa i den arabiska världen är mer ett tecken på att den allt starkare turkiska kapitalismen har regionala ambitioner som nu kan få spelrum när USAs direkta inflytande i området skakas. Kravet på ursäkt för morden på skeppet Mavi Marmare är naturligtvis helt berättigat och Israels vägran att erkänna sin skuld säger allt om ledarna i Jerusalem.

.

Israel mördade nio personer på Mavi Marmara.

.

Men Erdogan använder också frågan till att undvika att ljus kastas över angreppen på det kurdiska PKK. Turkiskt flyg attackerar regelbundet kurdiska frihetskämpar inne på irakiskt och syriskt territorium. De hårda orden mot Bachar Assad hindrade inte heller Erdogan från att utvisa till Syrien en syrisk officer som deserterat i utbyte mot fem kurder fängslade i Syrien. Hyckleriet och dubbelspelet är uppenbart.

Ehud Barak har rätt i att den arabiska våren piskat upp en politisk tsunami som redan sopat undan tre diktaturer i regionen och som hotar att förvandla hela den arabiska världen. Till och med de stora protesterna i Israel mot dyrtiden kan inte ses isolerad från den arabiska revolutionen trots att de protesterande hittills inte förhåller sig till den palestinska ”frågan”. Inom parentes, en svaghet som kan bli den israeliska proteströrelsens stötesten och undergång.

-Hur man än vänder sig har man ändan där bak, är nog det ordspråk som Barack Obama mest tänker på när USAs politiska och diplomatiska intressen i Mellanöstern dryftas i Vita Huset. Turkiet är medlem i Nato och har därför enligt alliansens regler rätt till militärt stöd från alla andra medlemmar i Nato vid en konflikt med Israel. Om Erdogan ger en ny konvoj till Gaza marin eskort är inte en ”incident” med Israel otänkbar. För USA är det ett mardrömscenario utan någon verklig lösning. Det finns inte en chans i h-vetet att USA ska göra något annat än fullt ut stödja sionisterna i Jerusalem trots att Turkiet är med i Nato. Alla medel kommer att användas för att ta Ankara i örat.

.

Medlemar i samma militärallians men i konflikt över Palestina.

.

I de fina talen ges alltid palestinierna ”rätten” till en egen stat. Men i praktiken har USA ända sedan Camp David inte gjort något annat än gett Jerusalem grönt ljus för sin politik. Ibland hålls ett rosa kort upp för ”olagliga” nybyggen men det stoppas ganska snart ner i bakfickan igen. De två amerikanska chefsdiplomater som nyligen besökte Abbas vägrade att ens fördöma utbyggnaden av redan existerande kolonier på Västbanken. I stället sa de till Abbas att det var en fråga om ”naturlig befolkningstillväxt”, vilket Netanyahu och de andra extremisterna i Knesset säger varje dag då de utfärdar nya byggtillstånd.

I Förenta Nationerna kommer USA att stoppa palestiniernas krav på erkännande som stat. Går det till omröstning i Säkerhetsrådet och om minst nio av de femton medlemmarna säger ja till Abbas begäran kommer USA att lägga in sitt veto. Det är något som Obama helst av allt vill undvika eftersom det skjuter i sank tilltron till hans vision som den målades upp i talet i Kairo. Hans budskap till arabiska ”gatan” att USA står på folkens sida i kampen för demokrati kommer att framstå som det tomprat det handlar om.

.

Varje dag byggs nya hus på ockuperad mark.

-Det finns inga genvägar till fred, sa Obama i onsdags inför FNs generalförsamling. Så sant, så sant. I årtionden har parhästarna USA/Israel lett det palestinska folket i nosring på alla tillgängliga omvägar för att alltid komma tillbaka till ruta ett –nya ”fredsförhandlingar” som aldrig lett till annat än nederlag för den palestinska saken.

Att den Palestinska Myndighetens chef Mahmoud Abbas nu trotsar USA och vill driva frågan till sin spets i FN beror på att karusellen av ”fredsförhandlingar” inte längre inger hopp bland palestinierna. Det uttrycktes tydligt i de massiva demonstrationer på Västbanken som häromdagen tryckte på Abbas i hopp att han inte än en gång ska vika ner sig inför Israel. Den Palestinska Myndigheten har gått så långt det är möjligt i sitt samarbete med USA/Israel. Ytterligare eftergifter skulle definitivt klassa myndigheten som Israels polis på Västbanken.

En ny fas öppnas upp i Mellanöstern. Den arabiska våren sätter alla etablerade politiska allianser ifråga och ”samtalen” mellan Israel och den Palestinska Myndigheten har nått vägs ände. Befolkningen på Västbanken har insett att de inte leder dem en millimeter närmare en egen statsbildning. Mahmoud Abbas har också insett att den vägen nu är omöjlig att fortsätta på. Hur den palestinska befolkningens kamp ska föras vidare är nu en öppen fråga.  

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVT1,DN5,SVD4,DN6,SVD5,SVT2,

DN7,SVD6,SVT3,DN8,DN9,GP3,SVT4,SVT5,SVD7,GP4,SVD8,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Jinge2,RödaBerget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Palestina, FN, USA, Israel, Abbas, Netanyahu, Västbanken,

.

Pensionärerna är förlorare ( med undantag för politiker). Krögarna de stora vinnarna.

Det är den slutsats vi kan dra av budgetdebatten så här långt.

Själv känner jag mig mest beklämd inför politikers och medias sätt att diskutera.

.

.

”Vi pratar peanuts”, sa ofta mina chefer På Volvo Lastvagnar när de på något möte avhandlade mindre kortsiktiga investeringar. Språket var amerikanska och med detta menades ”småpotatis” på svenska och i ett lite längre perspektiv är det desvärre detta ”den råa tonen i riksdagsdebatten” handlar om.

Riksdagspartierna ligger förvisso skavfötters och tonen kan vara vara högljudd som det ibland blir syskon emellan. Men de ligger nerbäddade i samma säng och under samma bolster. ”Inga underskott i budgeten”, är deras gemensamma trosbekännelse.

Det är inte folket (demos) som styr utan marknaden. Finansindustrins herrar är våra makthavare och deras budord för dagen är att ”vi” inte ska skuldsätta oss. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, som Göran Persson brukade domdera.

Det ligger självklart mycket i detta – så länge som vi låter finansindustrin ha makten över våra krediter och räntor. Det är därför många vanliga arbetande människor ”sitter still” inne i sina belånade bostadsrätter och småhus. ”Med Anders Borg får vi i alla fall en låg ränta”, mumlar  de tyst till varandra och röstar borgerligt.

.

.

Hemma hos oss är det översvämning.

Är ”finanskrisens andra våg” också en naturkatastrof?

.

Kapitalismens kriser ses som lika oundvikliga som regnen och alla höga vattenflöden.

”Marknaden” tycks dessutom vara lika outgrundlig som vore det en Gud.

Se bara till de ständiga ösregnen. Skördekatastrof och foderbrist får vi räkna med. Men eviga hällregn brukar också innebära att Norrlands vattenmagasin fylls och att vinterns elpriser sjunker. För tillfället stämmer tumregeln. Vattnet flödar och de rörliga elpriserna är låga.

Men till vintern när vi behöver mycket el då väntar ändå höga priser. Visserligen ska Maud Olofsson ha pratat med ägarna av kärnkraftverken. Men detta tycks inte ha hjälpt. ”Marknaden” är ändå orolig och räknar med nya kärnkraftsproblem. ”Om” vi får en ny extremvinter. Enligt Dagens Nyheter i dag har redan denna ”Marknad” räknat ”med kärnkraftsproblem i vinter och har bakat in det i elpriset”…

Vem eller snarare vilka är då denna ”Marknad”? Vi elkonsumenter?  DN vare sig ställer eller svarar på frågan och inte heller den marknadsanalytiker som intervjuas. Men ”Marknaden” i det här fallet är ägarna till elbolagen som redan på förhand har bokat in sina vinster i den stora del fasta elpriser som de redan debiterar. Nya redan säkrade miljardvinster för ägarna.

Men uppenbart var det väl ändå inte så här den liberala ekonomen Adam Smith hade tänkt sig det hela? Att ”marknadens osynliga hand” bara skulle vara en simpel ficktjuv?

.

.

Många av oss menar att det av flera goda skäl är nödvändigt med en dramatisk omställning av vår energianvändning och vår energiproduktion om vi både ska ha ett bra liv och stor välfärd. Inte bara för oss själva utan också för framtiden. En sådan omläggning kräver omfattande forskning och investeringar i vad och hur vi producerar.  Liksom i hur vi bor,  sätten vi färdas och med vilka medel vi transporterar våra varor. Framför allt om vi menar allvar med att bli av med kärnkraften.

Låter vi finansindustrin bestämma framtiden är detta uteslutet. För den diskussion som då krävs, den handlar inte bara om den ”småpotatis” som blir över när ”finanskrisens andra våg nu hotar att spola bort oss”. Nej, den handlar i stället om mycket stora och för marknadsekonomin otänkbara kostnader. Med till synes väldiga underskott i en tänkt budget.

Därför är det nödvändigt att vi börjar diskutera en socialisering av krediterna. Finansindsutrin och dess herrar måste ”störtas ner i gruset” som det heter i Internationalen. Genom en demokratiskt planerad ekonomi kan vi själva ta makten över våra egna liv.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, budgetdebatt, Anders Borg, Elpriser,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,

AB1,SVT1,SVT2,GP1,GP2,GP3,DN10,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

.

Det är inte så länge sedan det begav sig. Men nu är världens statschefer tillbaka i Tripoli. Englands och Frankrikes ambassader i Tripoli kan åter öppna och Sarkozy och Cameron var bara dygnet före Turkiets Erdogan med att visa upp sig tillsammans med Mustafa Abdul Jalil från det libyska Övergångsrådet.

.

.

Det är drygt ett halvår sedan det folkliga upproret mot Muammar Khaddafis diktatur drog fram som en ökenstorm över Libyen och tvingade den engelska och franska imperialismen till ett politiskt tvärkast. Deras partners i grannländerna Tunisien och Egypten, Ben Ali och Mubarak, hade åldrats, vissnat ihop och fallit som gamla löv under den arabiska våren och Khaddafis sista stund i Bab Azizya tycktes också vara räknad i dagar.

Carl Bildt här hemma ville fortfarande ”inte ta ställning mellan parterna”. Men Sarkozy och Cameron, rädda att förlora ännu mer prestige i regionen, beslöt sig hastigt för att stödja det libyska uppror som nu tvingats till en väpnad resning. Inte med den vapenhjälp som begärts men väl med flyginsatser mot Khaddafis tunga vapen.

.

.

Självklart vill både Sarkozy och Cameron att libyerna nu ska glömma alla de otvättade byk som finns efter de egna staternas nära och flitiga umgänge med den störtade diktaturen. Inte minst Sarkozy vill också inkassera en utrikespolitisk bonus inför det franska presidentvalet till våren.

Pinsamt nog för ”Sarko” men till det franska folkets förnöjelse, hängdes samtidigt ett av hans mest nerskitade lakan från den intima tiden med Khaddafi ut till allmän vädring och förtjust beskådan. Köpet av den skottsäkra, bepansrade Mercedes ML 4×4 som i dag är diktatorns kanske sista säkra gömställe, beviljades av Sarkozy personligen.

.

.

Det är inte vilken diplomatbil som helst utan den är ombyggd med senaste, säkerhetsklassad spetsteknologi av det franska företaget Faraday. Inte bara en bil att försöka skydda sig i utan i praktiken en rullande kommandocentral. Till en kostnad av 40 miljoner kronor är den ombyggd så att den är ”osynlig” och har en sköld som gör att den inte kan spåras elektroniskt…

Khaddafi, som såg sitt eget folk som ”råttor”,”lösdrivande hundar” eller ”ungdomar drogade av Al Quaida” och ville ”knäcka dem som kackerlackor”, han har kanske ännu så länge bara lyckats undkomma tack vare den flyktbil han fick i present från vännen ”Sarko”…

Än mer genant blev det hela när det också avslöjades att uppgörelsen var en ”deal” regisserad av den vapenhandlare Ziad Takieddine, vilken tidigare skandaliserats för att ha hjälpt ”Sarko” med att slussa över illegala medel till sitt eget politiska parti. Tidigare hade Khaddafi beställt mängder med Airbus till det libyska flyget och nu i utbyte mot köpet av flyktbilen fick Khaddafi generös fransk hjälp med att få tillgång till de dataprogram som gjorde att han kunde övervaka det egna folkets e-post…

.

.

Inte heller i Storbritannien är media skonsamma när det gäller granskningen av hur bankvärlden och politikerna tidigare har förhållit sig till familjediktaturen i Libyen. Saif Khaddafi, med ambitionen att ta över efter faderns 42 år gamla styre, var en gunstling både i Londons finansiella och akademiska eliter. Saif hade hov i sitt eget miljonresidens i London City och rörde sig som barn i husen hos många av landets viktigaste beslutsfattare. Inte så konstigt eftersom han i praktiken personligen kontrollerade en stor del av inkomsterna från Libyens oljeexport. Chefen för London School of Economics har till och med tvingats att lämna in efter avslöjanden om alla sponsorpengar till universitet från just Saif. Vilken själv fick en fin examensgrad i utbyte. Brodern Saaid Khaddafi, nu på flykt i Niger, lär ha nöjt sig med att partaja sig fram i livet. Enligt den brittisk livvakten dög det bara med kinesiska prostituerade för denne sprallige ”antiimperialist” när han rullade runt i landet…

Än så länge är det ändå det skitiga byket från Tony Blairs alla möten med Muammar Khaddafi som fått mest uppmärksamhet.  Hans många träffar med diktatorn, handlade inte bara om att få denne mer anständig för Västvärlden och därmed ge oljebolaget BP några fina libyska koncessioner, för redan innan han avgick som premiärminister föregick han sin kommande roll som rådgivare åt amerikanska JP Morgan genom att under samspråken flitigt föreslå var ”Broder Ledaren” skulle investera alla sina pengar. Detta nära och för Blair själv så lönsamma umgänge har fått mer än en radikal brittisk socialdemokrat att blekna av förtvivlan…

.

.

Självklart är det libyska folket i stort glada för de militära insatserna från FN/NATO:s sida. Men de har självklart inte glömt att de har nekats egna vapen och att det var flera av länderna i denna allians som samtidigt hade försett Muammar Khaddafi med alla NATO:s mest moderna stridsvagnar och annan tung beväpning. Bilden ovan är från en övergiven vapendepå i Sirte, ett av diktaturens sista fästen, där rebeller letar efter funktionsdugliga gevär…

Alla libyer vet att ”Sarko” och Cameron inte har agerat som frontfigurer i kampen mot diktaturen i kraft av någon sorts idealism. De vet att imperialismen inte har några vänner. Bara egna intressen.

Men Libyen är inget nytt Irak. Inget nytt Afghanistan.

Här finns inga främmande ockupationsstyrkor. Ingen ”internationell polis” i Tripoli. Landet har inte delats och mycket litet talar för ett regelrätt inbördeskrig mellan olika stammar eller klaner.

Det är helt visst ingen socialistisk revolution som har segrat. Den övergångsregering som är på väg att ta form, under många spänningar och med många motsatta intressen, kommer säkert att ledas av människor med borgerliga ekonomiska program på sin agenda.

Men samtidigt har fyra decenniers militärdiktatur nära nog utplånats. Den politiska revolution som skett är lika glädjefull som när militärdiktaturerna i södra Europa, i Portugal, i Spanien och i Grekland, sopades undan under 1970-talet.

Visst. Gamla oljekontrakt förnyas. Kanske “Sarko” får några mer än Putin när nya ska skrivas. För libyerna gör det ingen skillnad.

Den stora möjlighet som skapats är i stället en mer öppen kamp för demokratiska val, en demokratisk konstitution och ett samhälle med demokratiska och fackliga rättigheter. Ett samhälle där en större del av landets oljeinkomster kan omsättas i en större social välfärd i stället för att försvinna bort med familjediktaturen Khaddafis eget slöseri, finansiella spekulationer och militära rustningar. Ett samhälle där människor åter kan tala öppet med varandra på sina arbetsplatser eller på ”den arabiska gatan” och inte riskera dödsstraff om de organiserar sig politiskt.

 Ett samhälle med jordmån också för åtminstone en embryonal arbetarrörelse!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen.Muammar Khaddafi, Sarkozy, David Cameron,

I media: DN2,DN3,DN4,GP1,SVD1,SVD2,DN5,DN6,DN7,DN8,SVD3,DN9,

Barack Obama siktar mot

ny mandatperiod.

.

-De som tjänar över en miljon dollar om året ska åtminstone beskattas lika mycket som medelamerikanen, sa Barack Obama när han i går presenterade sin plan för att minska de statliga underskotten med 3 000 miljarder dollar under den kommande tioårsperioden.

.

Republikanerna anklagar Obama för ”klasskrig”.

.

-Klasskrig, ropar republikanernas budgetchef Paul Ryan och menar att det kommer att drabba ”jobbskapandet”. Har ni hört den förut?

Så här ser fakta ut i landet: antalet personer som tjänar mer än en miljon dollar om året är just nu 235 000 och i genomsnitt betalar de 24,4 procents inkomstskatt vilket är en lägre skattesats än vad ett hushåll  med medianinkomsten 55 000 dollar per år skattar. Obama fick för kort tid sedan hjälp av mångmiljardären Warren Buffet som i ett öppet brev uppmanade myndigheterna att öka skatten på de rika. Bill Gates och en del andra miljardärer har instämt med Buffet.

-Jag betalar lägre skatt än min sekreterare, sa den udda finanskapitalisten som är bland världens fem rikaste personer. En rikedom han byggt upp som huvudägare i kapitalfonden Berkshire Hathaway. Han förklarades som kuf när han vägrade låta sin fond investera i ”it-boomen” 1995-2000. Efter kraschen var tongångarna annorlunda.

Barack Obama kallar sitt förslag om skatt på miljonärerna för ”the Buffet rule” och sätter republikanernas motstånd mot varje tänkbar skatteökning i en svår sits.

.

Miljardären Buffet sjunger skatternas lov.

.

Planen är till synes en klok taktik inför nästa års presidentval i november. För omedelbara ekonomiska konsekvenser har inte planen. Dels för att Obama säger att den bör sättas i verket efter 2013, dels för att den saknar alla chanser att antas av Kongressen som domineras av det alltmer reaktionära republikanska partiet. Men det kan skapa en gynnsam politisk terräng för Obama. I veckan publicerade landets statistiska centralbyrå, Census Bureau, uppgifter som visar att antalet fattiga i USA nu uppgår till 15,1 procent av befolkningen, eller 46,2 miljoner personer. Som fattig räknas alla hushåll som tjänar mindre än hälften av medianlönen på 55 000 dollar per år. Samtidigt ökar den redan rekordhöga arbetslösheten eftersom ekonomin stagnerar och inte ens skapar tillräckligt med jobb för att svara på befolkningsökningen.

Visserligen sitter ”nej-till-staten-nej-till-skatter-nej-till-påbud” djupt i den amerikanska ”själen”. Men det är mycket troligt att en strid med republikanerna om miljardärernas och miljonärernas beskattning kan få ett stort stöd i nästan alla skikt av samhället. Det kan leda ända till ett nytt mandat i Vita Huset. Hur beskattningen kommer att se ut i verkligheten efter 2013 är en annan sak.

.

Media: SVD1,DN1,GP1,SVD2,SVT1,SVT2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Skatter, Miljardärer,

” Rönnbären är sura”, sa räven.

 I går hade uppenbart Mona Sahlin smakat på ett.

I radions P1 skulle hon förklara,  varför inte hon,  men danskarnas Helle Thorning-Schmidt, kan lyckas med att  bli statsminister.

 ”Helle” har inte förstått det här med att vi kvinnor är drabbade av ett ”strukturell förtryck”, var hennes slutsats. I Sverige ligger den teoretiska insikten om hur förtrycket ser ut före våra nordiska grannländer. Därför är kvinnorna i Sverige ett större hot och därför blir vi  inte  valda, sa hon framt.

Surt och bittert. Mungipan fräter,

.

Stemmerne er gjort op i København.

Og Johanne Schmidt-Nielsen fra Enhedslisten blev københavnernes foretrukne folketingskandidat.

Ikke mindst – og også ganske overraskende – slår hun den kommende statsminister, Helle Thorning-Schmidt (S), på personlige stemmer.

Også SF’s formand, Villy Søvndal med 12.954 stemmer, og Venstres Søren Pind får baghjul af Schmidt-Nielsen.

I den direkte duel med Helle Thorning-Schmidt får Johanne Schmidt-Nielsen 47.002 stemmer mod S-lederens 33.564 stemmer.

.

Samtidigt stormar unga danska kvinnor in i sitt Folketing. Många från Sahlins systerparti i Danmark. Men inte minst från det uppkäftiga Enhedslistan.  I dess riksdagsgrupp är  Stine Maiken Brix, Johanne Schmidt-Nielsen, Pernille Skipper och Rosa Lund alla kvinnor och under 30 år gamla.

Röstresultatet för Mona Sahlins egna partigängare i Danmark är dessutom en katastrof. Det sämsta valresultatet på 108 år. ”Helle” är nyliberal på samma sätt som ”Mona” och hennes första politiska gest efter valet blev logiskt nog att det även med hennes styre inte ska finnas en möjlighet till förtidspension för människor som slitit ut sig i kapitalismens grottekvarnar,..

Visst finns det ett vidrigt strukturellt förtryck av kvinnor. Liksom av homosexuella. På samma sätt som det vi ser när det gäller människor av annan färg eller av annan nationalitet än den storsvenska.

Men det finns också ett strukturellt förtryck av alla oss lönearbetande människor. Dessa ”strukturer” i all ära så härskar kapitalismen  i såväl Danmark som Sverige. Mona Sahlin borde granska valresultaten en gång till. Där finns inte bara sura frostbitna rönnbär utan också klara röda, vidunderligt granna körsbär!

 De danska kvinnorna tar täten före våra svenska systrar!

Det är bara att hänga på här hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Val i Danmark, Enhedslistan, Mona Sahlin,

I media: AB1,