.

Det blev regeringsskifte Danmark och tidningen Politiken kunde i natt på sin hemsida på ett bra sätt fånga en del av gårdagskvällens dramatik.  Dansk Folkeparti tappar i inflytande samtidigt som valet blev en brakseger för den antikapitalistiska Enhedslistan.

.

.

Det blev en historisk valseger för den danska Enhedslistan. Inte någon gång i modern tid har ett  konsekvent och hårdnackat antikapitalistiskt parti i Norden fått ett sådant parlamentariskt genomslag. Ett parti utan ministersocialism. Ett parti för sociala rörelser och aktivism. Ett parti där en kritisk marxism lever.

I siffror ökar Enhedslistan från 2.2  till 6.7 procent av rösterna. Från 4 riksdagsmandat till 12. I Köpenhamn blev man största parti i flera valkretsar och vann tre mandat. Bara ett mindre än socialdemokratin. I huvudstaden går Enhedslistan fram från 6.7 till 16.6 procent samtidigt som SF backar från 21 till 12.4 procent. Uppenbart det dyra priset för partiets snabba färd högerut.

Vid sidan av Enhedslistans politiska ordförande Johanne Schmid-Nielsen  blir det nu i stället Rosa Lund från Socialistisk Ungdomsfront  och fackföreningskämpen Finn Sørensen som kommer att representera det röda Köpenhamn i riksdagshusets Christiansborg.

Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val på 108 år! Socialistisk Folkeparti (SF) fick vidkännas ett svidande nederlag  och förlorade hela 7 riksdagsmandat. Men tack vare Enhedslistans valframgång föll ändå Danmarks borgerliga regering. Med i fallet dras också Pia Kjaersgaards stödparti Dansk Folkeparti.

Men den nya regeringskoalition som troligtvis bildas, med (S), SF och Radikale venstre, är ingen röd allians. Med Carl Bildts terminologi kan vi vänta oss en ”rödblå röra”. Radikale venstre är ett vänsterliberalt parti med en öppet nyliberal agenda och skyr när det gäller ekonomin och social välfärd varje eftergift åt vänster som pesten.

I det ständiga jublet på Enhedslistans valvaka varnade Johanne Schmid-Nielsen (S) och (SF) för att ge dessa liberaler vetorätt inom det ekonomiska området. ”Vi uppskattar deras medmänsklighet när det gäller utlänningsfrågor. Men förstår inte varför inte denna medmänsklighet också gäller våra arbetslösa eller människor som har blivit utslitna i förtid. Vi i Enhedslistan kommer att ägna varje dag, varje vaken timma och minut, till att försvara rätten till förtidspension och en bra a-kassa”, underströk hon.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Danska valet, Enhedslistan, Pia Kjaersgaard, Dansk Folkeparti,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,GP1,GP2,SVT1,DN7,

Bloggare: Svensson,Jinge,RödaLinköping,SVD4,RödaMalmö,

.

.

Med sedvanligt danskt gemyt steker det röda blockets utmanare socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt fett valfläsk i TV-rutan tillsammans med Danmarks och det blå blockets statsminister Lars  Løkke Rasmussen.

Men morgonmyset är bedrägligt. I sak serverar ingen av dem mer än lövtunna skivor av ett ett gammalt torrt danskt rågbröd. Underskottet i statsskulden ökar i samma våldsamma takt som arbetslösheten och snart återstår det inte ens några smulor att fördela.

.

.

Alla opinionsinstitut  och kommentatorer säger samma sak. När Lars  Løkke Rasmussen satt i sminkbåset inför sitt sista framträdande inför valet var det kanske den sista gången som det danska folket fick se honom som statsminister. Var det hans ”sista smörjelse”? När hans smink väl är borttorkat i natt. Ja, då kanske hans regering också har raderats bort av väljarna.

.

.

Danmarks blå regering, som regerat med ett välvilligt stöd från Pia Kjaersgaards främlingsfientliga och islamhatande Dansk Folkeparti har inget annat recept för att lösa krisen än det som vår Anders Borg brukar skriva ut. Skattesänkningar för de rika. Eftersom underskotten i budgeten växer kombineras det svenska receptet med en hästkur, en bra dos arsenik,  för den gemensamma välfärden. I fokus för valdebatten har varit regeringens beslut att avskaffa ”efterlønen”, Alltså en förhållandevis frikostig förtidspension efter 60 års ålder riktad mot människor med hårt arbete . Dessutom vill Rasmussen efterhand höja pensionsåldern till 67 år.

Självklart har inte heller NATO-basen Anders Fogh Rasmussens parti, det liberalkonsevativa Venstre, tänkt sig att spara pengar – och människoliv – genom att ta hem de danska soldaterna från krigets Afghanistan. Regeringens utrikesminister Lena Espersen har i valrörelsen öppnat för att det kan komma att finnas stridande danska förband kvar i Helmand och andra upproriska provinser även efter 20014.  Tidpunkten avgörs självklart av Fog Rasmussen…

På bilden nedan ser vi Espersen i en förtrolig diskussion med mutkolven Hamid Karzai.

.

.

Nu är det röda blocket i sak allt annat än ett sammanhållet block. Det vänsterliberala partiet Radikale som ingår i de rödas tänkta regeringsunderlag har i valspurten gjort en ekonomisk överenskommelse med det mindre regeringspartiet, Det Konservative Folkeparti. ”Ett historiskt handslag” i syfte att försöka blockera alla radikala förslag från vänster.

Socialdemokratin, tätt skuggad av Socialistisk Folkeparti, har hängt på. De två traditionella arbetarpartierna vill inte heller att det rika Danmark ska betala sin egen kris. De vänder sig mot Rasmussens skattesänkningar. Men vill att att arbetstiden för alla lönearbetare ska förlängas med en timma i veckan (Vi måste alla hjälpas åt). Socialdemokratins politiske ordförande Henrik Sass Larsen utlovar dessutom ”lönetorka” i många år framåt…

.

.

Det lilla, men mycket skarpslipade och uttalat antikapitalistiska Enhedslistan driver i valet i stället den självklara slutsatsen när kapitalismen nu går i stå: ”Det är de rika i Danmark som ska betala!”. Till skillnad från det svenska Vänsterpartiet, som i vårt senaste val kämpade för ministerposter genom att alliera sig med vänsterliberalerna i Miljöpartiet och socialdemokratin, med en gemensam borgerlig politisk plattform som grund, har Enhedslistan som sin självklara utgångspunkt att inte göra några sådana överenskommelser. I stället för att driva ministersocialism driver partiet en politisk offensiv där det uttalade målet är att hela skuldbördan ska vältras över på banker, aktiehandeln, multinationella företag, oljeflödet i Nordsjön samt de människor som tjänar mer än en halv miljon om året. Dessutom vill partiet att alla danska soldater i Afghanistan omedelbart ska hemförlovas.

Läs mer om Enhedslistans program: Här.

.

I den förhållandevis korta danska valrörelsen, bara tre veckor, har Enhedslistan fått ett mottagande bland vanliga löntagare som i valet kan komma att innebära ett skifte för den danska vänsterpolitiken.

Inte minst har partiets politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen varit bra på att i debatter och utfrågningar konkretisera partiets alternativ. En riktigt rød pige! Men den politiska processen bakom varje utspel har varit ett mönster i demokrati och gemensam diskussion. Enhedslistan är ett resultat av att flera danska vänsterströmningar lade historiska motsättningar och mer finstilta ideologiska positioner åt sidan. I dag är partiet mycket mer än en enkel sammanslagning. De nya medlemmar som strömmar till, alla aktivister som kommer med, ser först och främst det nya partiet som ”sitt parti”. Men de mer precisa ideologiska tendenserna lever i partiet fritt i ett öppet och demokratiskt utbyte av idéer med alla nytillskott. Partiet har också minskat de materiella förutsättningarna för en egen ministersocialism. Alla egna företrädare i Folketinget betalar ”partiskatt” så att ingen har mer att leva av än en genomsnittlig dansk metallarbetare.

.

.

Inför valvakorna i natt är det naturligtvis ingenting så klart som kommentatorerna förutspått. Opinionssiffrorna säger en sak. Valresultatet kan bli ett helt annat. När rösterna väl är räknade återstår sedan att se var de olika partierna väljer att positionera sig. Det kastas äntringshakar mellan de olika politiska flytetygen och  och framförallt försöker den stora ”Mitten” att borda Radikale Venstre.

Vad som däremot verkar klart är att Enhedslistan kommer att nå en stor framgång. I förra valet nådde man 2.2 procent av väljarkåren. I ett otal mätningar har det nu redovisats siffror som pendlat mellan 5-7 procent. Även om den egna aptiten självfallet vuxit i kapp med opinionsinstitutens staplar så skulle ett valresultat på exempelvis 4.4 procent innebära en fördubbling av rösterna och  dundrande framgång.  Partiets främsta valparoll: ”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”  skulle därmed kunna få mer fast mark i det danska politiska landskapet. Vi får se. För mig känns det som en bra idé att Sverige återlämnar sina gamla danska provinser till detta yndiga land. Det är bara 14 mil till Frederikshavn men hela 50 mil till Stockholm…

.

Här en bakgrundsartikel i en tidigare blogg.

.

Inför dagens val. Snittet på de senaste opinionsmätningarna.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Danska valet, Lars Lökke Rasmussen, Enhedslistan,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,SVT1,SVT2,GP1,GP2,

SVD8,DN5,SVT3,DN6,

.

Såren i den norska nationen efter Utöya är svårläkta. Många gravstenar är inte resta och alla kondoleanser har ännu inte hunnit fram och för många närmast drabbade har inte det akuta chocktillståndet släppt. För alla dessa människor har sorgearbetet efter en älskad anförvant eller vän kanske inte ens börjat.

.

.

Samtidigt har det varit val till Norges kommuner och landsting.

Självfallet har bombdådet i Oslo och massakern på Utöya präglat också valrörelsen. Det är en god – och fin – ton människor emellan att vara lågmälda och respektfulla i umgänget med en familj som har sorg. Inga stora gester, inga åthävor, inga skarpa utfall. Vi sluter oss i stället samman i empati och större gemenskap.

Starka känslor av samhörighet som blev tydliga också i valresultatet. Spåren av klassamhället blev mer otydliga än vanligt.

Det norska Arbeiderpartiet tappade stort med röster i en lång rad opinionsmätningar före Utöya.  Bakgrunden är att partiet i en rödgrön koalition varit regeringsparti och ansvarigt för de norska kapitalägarnas väl och ve sedan 2005. Veckorna efter Breiviks makabra angrepp på partiet och dess ungdomsförbund steg man i valinstitutens mätningar med uppåt tio procentenheter. Siffror som sedan dalat ända sedan i slutet av juli. Men som en tydlig kondoleans till partiet vändes en fallande tendens och man kunde räkna hem ett mycket bra val. Arbeiderpartiet gick fram 2 procent och nådde nästan fram till 32 procent av alla röstande. ”Vi får belöning för att vi är en idog arbetshäst”, sa partiledaren Jens Stoltenberg.

.

.

Både i ord och med sitt kroppsspråk kunde Jens Stoltenberg

artikulera allas vårt behov av medkänsla och sorg.

.

Samtidigt förstärktes en annan tendens. Höyres framgång som redan före Utöya var synlig i alla röstbarometrar. Som oppositionsparti har man gjort en Reinfeldt genom att tvätta bort den värsta högerpolitiken. ”Rösta på det borgerliga originalet. Vi kan sköta både ekonomi och välfärd bättre än de rödgröna”, har varit budskapet. En vändning som underströks än mer efter attentaten i juli. ”Höyre värnar om människor – inte om miljarder”, hette det då.  I och med illdåden kapade man också en del av Fremskrittspartiets väljare. I valen 2007 hade Siv Jensens parti 387 487 röster. Nu backade man med hela 6 procent och fick bara 272 160 väljare att ta de egna valsedlarna. Partiet förlorade omkring 450 ledamöter av de handfasta mandaten till landets kommunala församlingar. Tveklöst en konsekvens av att Anders Breivik hade många av sina formativa ungdomsår i partiet. För trots att Jensen bedyrat att hon ångrat en hel del av partiets islam- och främlingsfientliga retorik har hon samtidigt sagt att man inte har något att skämmas över. Uppenbart delade nästan 100 000 väljare inte denna bedömning. De skämdes och bytte parti till det mer anständiga Höyre.

.

.

Alltsedan Socialistisk Venstreparti (SV) blev en viktig och bärande del av den rödgröna regeringen har partiet varit i en ständig utförslöpa. Flera förlustval och allt sämre siffror hos opinionsinstituten. Katastrofvalet i veckan, med ett tapp av en tredjedel av partiets väljare (från 6 till 4 procent), innebar att golvet till sist brast för partiledaren Kristin Halvorsen som agerat både som finansminister och kunskapsminister i den rödgröna koalitionen. Tidigt under valnatten kastade hon in handsken genom att berätta att hon avgår redan nästa år. Redan nu ryktas det logiskt nog att det blir partiets vice ordförande och en stark kritiker av regeringssamarbetet, Audun Lysbakken, som förmodligen kommer att efterträda Halvorsen. I tiden ligger kanske också att SV kommer att bryta upp från regeringssamarbetet.

.

.

Kristin Halvorsen. Bättre på att dra

en firre än att fiska röster?

.

Även i SV:s fall förstärktes alltså en redan tydlig tendens av att valrörelsen utspelats med ett folk i landssorg. Behovet av samhörighet och trygghet innebär dessutom att man vill hyvla av alla ytterkanter. Naturligt nog fick Arbeiderpartiet därför väljarnas kondoleanser. Inte SV.  Detta på samma sätt som för det lilla, men med svenska mått stora, antikapitalistiska partiet Rödt. Partiet, med den skarpaste kritiken av Fremskrittspartiet och den rasistiska högerextrema miljön. För en tid dominerar människors behov av samhörighet, stillhet och lågmäldhet i politiken. Men tillbakagången blev inte så stor, från 1.8  till 1.5 procent räknat i hela landet.

Men med den politiska vardagen kommer också dagordningen att förändras. Nationen Norge består trots allt av klasser och partier med helt skilda intressen.

För oss i Sverige blir det viktigt att närmare studera bokslutet över SV:s uppgång och fall. I synnerhet valsiffrorna från Trondheim som med rätta har varit den norska arbetarrörelsens stolthet och ett skyltfönster även för många vänsterpartister. Här har fackföreningsrörelsen axlat en mer offensiv roll än tidigare genom att ställa stadens partier mot väggen – i stället för att som tidigare bara fungera som valarbetare åt Arbeiderpartiet. Men för SV:s del har man bränt många skepp i denna gamla nordiska vikingahamn. I rekordvalet 2003 fick partiet 17.7 procent av rösterna. I år blev det efter en förlust av 2.5 procent till sist bara 5.8 procent.

Inte minst borde detta bokslut vara en viktig hemläxa för alla vänsterpartister. Vad jag vet är det ingen av de kandidater som nu försöker bli ny ordförande efter Lars Ohly som ifrågasatt den egna rödgröna alliansen och den politiska plattformen i det senaste förlustvalet. SV har regerat tillsammans med en mer radikal socialdemokrati än den svenska och dessutom i ett land där ny olja ur Nordsjön hela tiden sett till att det varit full snurr på den kapitalistiska grottekvarnen. Hur hade samma strategi, samma ”ministersocialism”, fungerat i Sverige och vad kan detta innebära för framtiden? Vad innebär den framförallt om, eller snarare när, den svenska ekonomin går in i fritt fall?

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Utöya, Val i Norge, Kristin Halvorsen, Jens Stoltenberg, Aunud Lysbakken, SV,

I media: DN1,DN2,DN3,GP1,

Bloggare: Jinge,

Finansens springpojkar.

.

Har börsen fått fnatt? Med ryck på fyra procent uppåt och fem procents fritt fall dagen efter är frågan om det inte är så. Den gamla och helt förlegade idén att i längden är aktieinnehav det bästa sättet att förvalta sina surt sparade pengar är just inget annat än förlegad. Att pensionsreformer världen över, inklusive vår egen svenska reform, just bygger på placeringar i aktier ändrar inget. Det bara bevisar att de som drev igenom pensionsreformerna inte brydde sig om avkastningen. Det handlar enbart om att knäcka det gemensamma solidariska sparandet till en trygg pension.

Aktier var under efterkrigstiden relativt säkra placeringar men bara så länge den underliggande ekonomin var stabil och säker. När tillväxten, vinstutvecklingen, lönerna och antalet människor i arbete ständigt ökade i snabb takt speglade den lika stabila men ändå inte odynamiska aktiemarknaden utvecklingen i samhällsekonomin. Börsen var ett instrument som bolagen vände sig till för att finansiera sina produktiva investeringar och de som köpte aktier kunde lita på att den årliga avkastningen med stor säkerhet skulle ligga något över de räntor som bankerna erbjöd. Men det var inget kasino som lockade med supervinster.

Med den nyliberala revolutionen ändrades hela den finansiella sektorns funktionssätt. Lönernas andel av de producerade rikedomarna minskades kraftigt och vinsterna ökade i samma takt samtidigt som en allt större del av vinsterna inte längre plöjdes ner i ny produktionsutrustning utan i stället skyfflades ut på en allt mer spekulativ finansmarknad. Det var åren då medias aktienyheter började breda ut sig över flera sidor från att ha vegeterat på mycket undanskymd plats i flera decennier.

Naiva drömmare trodde att tiden då man kan skära guld med täljkniv var kommen. Men det var bara en kortvarig dröm som snabbt blev till en mardröm för de flesta. Nu har vi upplevt en tioårsperiod med inte mindre än tre finanskrascher. Det börjar likna ett normaltillstånd, inte olycksfall i arbetet.

.

.

Flera miljoner familjer har tvingats lämna sina hem sedan de fallit offer för skrupellösa bankirer.

.

Faktum är att den kapitalistiska marknaden är inne i en djup strukturell kris. Eller mer precist –den kapitalistiska marknaden i den utvecklade industrivärlden är inne i en djup kris. Den ekonomiska tillväxten är låg eller krympande, lönernas utveckling kryper ner mot noll eller under noll och antalet arbetslösa fryser fast i en katastrofal massarbetslöshet. Hittills har denna onda spiral nedåt uppvägts av hushållens allt större skuldsättning.

Kraschen på bostadsmarknaden i USA 2007 och den efterföljande finanskrisen har gjort en fortsatt ökad skuldsättning omöjlig. Det är grunden till dagens finansiella krasch. Det gamla receptet på allt större handel på kredit fungerar inte längre samtidigt som inget annat recept finns till hands.

Det är denna återvändsgränd som förklarar den groteska politiska vals som eurozonen, Storbritannien och USA virvlar fram i. De gamla recepten verkar inte längre och viljan att ta tag i ekonomin och sätta finansen på undantag saknas helt. I själva verket visar alla från Merkel till Sarkozy via Obama och Cameron att de inte är mycket mer än finansens springpojkar (ursäkta mig Angela). Först öste de in pengar i de privata bankerna för att rädda dem från följderna av Lehman Brothers krasch utan att ställa ett enda villkor för räddningsplankan. Visserligen talade Sarkozy vitt och brett om den ”galna finansen” men det bidde en tumme av det hela.

.

Duon som låtsades att det regnade.

.

Plötsligt har privata skulder blivit offentliga skulder tack vare politikernas generositet mot de privata bankernas kapitalägare. Eftersom hjälpen till dem var villkorslös kastade de sig snabbt över de svagaste ländernas statsskuld och drev upp kostnaderna för Greklands och andra länders obligationer till ohållbara nivåer jämfört med Tysklands och USAs ränta på statsskulden.

Det politiska kaos som råder i den ”utvecklade” världen visas bra av hur förslaget om att ECB ska ge ut euroobligationer bemötts. Idén är kanske den enda vettiga som fötts i Bryssel på år och dag. Om Grekland skulle kunna finansiera sin statsskuld med euroobligationer med en ränta på säg 2,5 procent i stället för de 12-13 procent som landet nu tvingas betala skulle spekulationen mot Grekland och andra ”svaga” länder tappa fotfästet. Samtidigt skulle det innebära att överskottsländerna Tyskland, Holland och Österrike skulle tvingas betala en halv procent mer än vad de gör i dag. Men den typen av ”solidaritet” mellan Europas kapitalistiska regeringar kan vi inte räkna med. Var och en drar i stället i sitt hörn av täcket för att skyla sig i det finansiella höstrusket.

I dag hotar spekulanterna på aktiebörsen och alla andra spekulativa marknader att kasta hela världsekonomin in i en djup katastrofal recession. Om de vansinniga sparpaketen i Europa och USA får full effekt samtidigt finns det ingen chans att en sådan utveckling kan undvikas. De så kallade utvecklingsekonomierna kan inte upphäva effekten av en djup recession i USA och Europa. Tvärtom finns det stor risk att de dras med i den när deras exportmarknader i väst skrumpnar.

Aktiebörsen har helt tappat sin ursprungliga roll som kapitaluppsamlare för nyinvesteringar. Aktien har blivit ett roulettchips som kastas ned på bordet i allt snabbare tempo utan att bidra med ett öre till utvecklingen av samhällets rikedomar. I finansens kasino omfördelas bara redan existerande rikedomar, inget skapas. Det kanske låter oförargligt. Låt dem spela, det skadar ingen. Beviset att det motsatta gäller ser vi runt omkring oss varje dag. Folk ruineras, andra kastas ut ur sina hem, medan ojämlikheten i samhället exploderar, och miljoner går utan arbete eller tvingas arbeta för skandalösa löner.

Grekland är oförmöget att under nuvarande ekonomiska villkor betala av sin statsskuld. Den måste till stor del avskrivas. De sparpaket som tvingas på befolkningen bara förvärrar det ekonomiska läget genom att det skapar recession i landet och inkomsterna till staten minskar. Det är vad finansens springpojkar vägrat acceptera. Grekland ska till varje pris tvingas betala av sina lån i främst franska och tyska privatbanker. Eftersom detta är som att skjuta sig själv i foten inser nu ”marknaden” att dessa banker riskerar att förlora hela den kaka de så girigt gapat över. Société Générale, BNP Paribas, Deutsche Bank kan nu följa i Lehman Brothers fotspår. En kollaps som kommer att få krisen 2008 likna en vårvind kan bli följden. Angela Merkel, Nicolas Sarkozy har tillsammans med ”socialister” som Papandreou drivit Europas ekonomi mot ruinens brant. Allt i syfte att beskydda de privata bankernas och spekulationsfondernas intressen. Det är den motsatta vägen som måste följas. Hela det finansiella systemet ska ställas under samhällets kontroll. Finansens roll ska vara att finansiera samhällets ekonomiska aktiviteter, inte vara croupier i ett kasino för ett fåtal som tillåts spela med bland annat dina pensionspengar.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,DN4,DN5,DN6,SVD5,DN7,SVD6,SVD7,

Bloggare:Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Banker, Grekland, Finans, Spekulation, Euro

.

Inte bara i dagar utan i veckor har media i Sverige och i Värstvärlden i stort dränkt våra sinnen med ett ursinnigt flöde av bilder och berättelser om 11 september 2011. Få har undgått denna ”minnesjournalistik”. För att få lite ro i sinnet har jag flera gånger flytt till radions P2 och olika program med klassisk musik. Men även i program som Aurora, Klassisk förmiddag eller SR Klassiskt har det varit en ständig ström av toner som associerat till detta politiska vansinnesdåd från det reaktionära, borgerliga Al Quaida.

.

.

Ibland kan jag uppfatta denna flodvåg som en medial konspiration för att så snabbt som möjligt sudda bort minnet av Anders Breiviks massmord i Norge den 22 juli. En tragedi, ett politiskt angrepp på den norska arbetarrörelsen, som i förhållande till broderlandets befolkning hade större numerär betydelse än dåden i USA för tio år sedan. Det underliggande budskap som smugglas in i våra hjärnor skulle då vara: Är det ändå inte muslimer som är den stora faran?  Eller är den mediala flodvågen ett försök att återskapa människors rädsla och rop på hämnd i kölvattnet efter terroristattackerna i USA? Krigspresidenten Bush ska få upprättelse med sin cowboyretorik?

Men så är det naturligtvis inte. Det går att hitta en del klokskap mitt i allt medialt svall. Bland annat i Internationalens ledare denna vecka. Men underströmmen i det brusande flödet har uppenbart som effekt att Al Quaida åter ska ses som det övergripande hotet i Värstvärlden. I våra sinnen ska vi fås att glömma storkapitalets och finansvärldens förstörelse av våra ekonomier. Liksom den arabiska revolution, som i sin kamp för frihet, har förvisat den mest extrema islamismen till åskådarplats.

.

.

La Mondea. Allendes presidentpalats.

.

Denna dag, den 11 september, minns jag självklart  för vad som hände för tio år sedan. Detta har på olika sätt satt sin prägel på oss alla. Men jag och många i min generation har starkare minnen från den 11 september 1973. Eller snarare från den 12 september när nyheterna om kuppen mot Salvador Allende och hans regim i Chile samt militärens blodiga framfart mot all opposition i landet nådde fram till oss i Sverige.

Det sägs att alla kommer ihåg var vi var den 11 september 2011. Visst. Jag var på en parkeringsplats utanför Volvo Lastvagnar i Tuve och hade precis startat bilen – och satt på radion – för att åka hem. Resten av dagen och natten satt jag framför vår TV, ofta med telefonen i hand, och försökte att få ordning på de ofattbara scenerier som rullade i rutan.

.

.

Men jag minns också den 12 september 1973. Jag och många kamrater hade samlats på Mullvaden/Internationalens redaktion i Stockholm. Vi hade veckan innan gett ut en tidning där vi med stora rubriker varnade för kuppen. USA och den chilenska militären hade vecka för vecka dragit åt tumskruvarna allt hårdare. Chile skulle inte bli ett nytt Kuba, det var deras ledord.  Nu var vi livrädda för att våra vänner och kamrater i Chile hade dödats. Henrik Janbell, Wolrad Bode, Hugo Blanco och många fler. Hade de klarat sig? Arresterats? Torterats?

Alla mina närmaste överlevde. Efter svår dramatik. Tusentals andra mördades. Enligt tillgängliga rapporter torterades omkring 30 000 människor. Siffror som i förhållande till Chiles befolkning vida överstiger den ”nationella smärtan” i en jämförelse med USA 2011.

I dag – den 11 september – minns jag alltså inte bara offren för Al Quaidas terrordåd. För mig som för många andra är det också en dag när vi hedrar minnet av alla dem som föll offer för den USA- inspirerade militärkuppen i Chile för 38 år sedan.

.

.

Visst hade det varit klädsamt om alla minnesprogram i tidningar, i radion och på TV också hade bjudit åtminstone på  några inslag från denna sorgedag för vanliga chilenare i stort och världens arbetarrörelse i övrigt.

Då hade de också fått åtminstone en delförklaring till varför människor i så många länder utanför Värstvärlden inte bryr sig, eller till och med gläds, över dåden i USA

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, 11 september, Al Qiaida, Bush, Allende, Kissinger, Nixon,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD4,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVT1,AB1,AB2,SVD5,

SVD6,DN6,GP6,SVT2,SVD7,GP7,GP8,SVD8,DN7,DN8,DN9,DN10,DN11,GP9,GP10,SVD9,GP10,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

.

I Vasaloppet går det åt tusentals liter blåbärssoppa.

Samma soppa kan enligt folkmun sätta stopp på ”ränneskita”.

Men frågan är hur bra den är i politiken? Carl Bildts enda fördel är att han ibland får till det med en eller annan fyndig formulering. ”Den rödgröna röran” har blivit en av hans klassiker.

För oss socialister var ett av problemen med ”De rödgröna” att denna allians legitimerade Miljöpartiet som ett vänsteralternativ. När Lars Ohly dansade samba med Maria Wetterstrand skrev hon samtidigt om sitt parti som det nya naturliga hemmet för landets socialliberaler.

.

.

Nu har det kommit en undersökning från Dagens samhälle som säger att tre av fyra miljöpartistiska kommunalråd säger ja till att bilda en regering med Moderaterna. Svenska Dagbladets ledaravdelning hänger självklart på och konstaterar fröjdefullt att de gröna ”är på väg ut ur vänsterburen”. På tidningens debattsida berättar samtidigt det moderata kommunalrådet Kent Persson från Örebro om hur smidigt det gått att där samarbeta med just Miljöpartiet. ”Tillsammans har vi skapat stabilitet i ekonomin”, understryker han. Den naturliga slutsatsen blir därför att det är dags att bjuda in miljöpartisterna till ett regeringssamarbete.

Vi tycks lämna den ”rödgröna röran” bakom oss. Det går fort i politiken. Kristdemokraterna är i kvav och Centerpartiet är på väg att få en svensk mörkblå Thatcher som partiledare.

Är det nu ”blåbärssoppa”  som ska serveras? Om än med ett och annat kvarglömt litet grönt blad från blåbärskvistarna?

Kanske bra för magen. Men ett elände för landets vanliga löntagare.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, rödgröna röran, blåbärssoppa, Gustav Fridolin, Åsa Romson,

I media: SVD1,SVD2,AB1,

.

Match mellan de

röda och blå lagen?

.

.

Voxmeters undersökning i Politiken 7.9.11,

Enhedslistan har ø som sin valbokstav

.

I opinionsinstitutens grafik och i den mer lättflyktiga journalistiken ser det inför det danska valet ut ungefär som när det beger sig i Sverige. Två solida block sägs stå mot varandra. Två samspelade lag möts. I Danmark är det en hård match mellan det blå laget, de tidigare mästarna under ledning av landets statsminister Venstres Lars Lökke Rasmussen som utmanas av det röda laget, med socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt som tilltänkt ny regeringsbildare.

Bakom sig mönstrar Rasmussen det andra borgerliga regeringspartiet, Konservative Folkeparti med sin partiledare Lars Barfoed. Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti har dessutom varit en lika välkommen som lojal och disciplinerad medspelare i utbyte mot att regeringen i stora stycken har gjort partiets invandrarfientliga politik till sin egen. Socialdemokraternas Thorning ställer upp tillsammans med Villy Sövndal från Socialistisk Folkeparti (SF) och Margrethe Vestager från det lilla vänsterliberala partiet Radikale Venstre. Men för att klara en regeringsbildning måste hon också söka stöd hos det lilla men mycket bitska antikapitalistiska partiet Enhedslistan.

I tidningarnas grafik har det under lång tid varit de röda staplarna som vuxit på höjden. De blå spelarna har backat hem. Visserligen har sedan de rödas SF förlorat både radikalism och väljare. (S) har å andra sidan gått fram någon eller några procent samtidigt som de Radikale har ökat från 5 till 7 procent och junioren Enhedslistan tredubblats (!) från 2.2 procent till drygt 6.

.

.

Det som skiljer det senaste decenniets valrörelser från dagens är att fokus i debatten till en stor del har flyttats bort från burkor, karikatyrteckningar på profeten Muhammed, ”islamistfaran” och invandringsfrågor för att i stället handla om jobben, pensioner, skatter och om vad som sedan blir kvar i plånboken. Människors vardag har blivit viktigare än de falska ideologier som regeringspartierna och en stor del av borgerligheten har prånglat ut i parti och minut under alla sina år vid makten

Bakgrunden till denna förändring av politikens dagordning hittar vi i ekonomin. När den danska bostadsbubblan sprack under den förra finanskrisen rann det ut infekterat var över hela landets ekonomi och ett bra tag innan de senaste störtdykningarna på världens aktiemarknader, diskuterade tvistande ekonomer och politiker redan om landet nu hade gått in i en andra recession eller inte. Men framförallt de tidigare relativt låga siffrorna för arbetslösheten, vilka varit triumfkorten för det långvariga borgerliga regeringsinnehavet, har dessutom hamnat i nivå med Sveriges höga tal och är i raskt takt på väg att raka mot ännu större höjder. En optimistisk regeringsbudget för nästa år räknar med ett underskott på minst 100 miljarder svenska kronor och enligt OECD är Danmark tillsammans med Japan de länder inom detta område som har sämst tillväxtmöjligheter för åren fram till 2025. Produktiviteten släpar inom industrin och landets tillgångar av olja och naturgas ute på Nordsjön är på upphällningen.

.

.

Från Dagens industri

.

Svenska Dagbladets chefredaktör P J Anders Linder här hemma i våra gamla politiska tassemarker blev exempelvis bestört när han ”läste på” inför valet. Här har man haft borgerliga regeringar i åratal och så har de inte ens gett sig på de höga marginalskatterna och de extravaganta socialförmånerna, skrev han förvånat. ”Vad gäller offentlig sektor och skatter har Sverige blivit förebilden”, fick han avsluta sin recension av hur broderlandets ekonomi ser ut.

Men detta är också bakgrunden till att grafiken de senaste veckorna inte förmått skildra det som i verkligheten skett i det politiska spelet. Radikale Venstre är starkt kritisk till regeringens uppgörelser med Pia Kjaersgaard. Men har en nyliberal agenda för den ekonomiska politiken och vilka som ska betala för en lösning på krisen och landets underskott i statsfinanserna. Därför vill man inte för allt smör i Danmark sitta med i en regeringsbildning som gör upp med Enhedslistan i ekonomiska frågor. Förvånade danskar fick därför helt plötsligt se en spelare som i valkampens slutminuter sträcker ut handen till en av sina motspelare. I ett ”historiskt handslag” mellan Radikale Venstres Margreth Vestager och Lars Barfoed från regeringspartiet Konservative Folkeparti har sedan en gemensam politisk pakt beseglats om att ”ytterkanterna” inte skulle få makten över vare sig ekonomin eller invandringspolitiken”.

I Sverige skulle detta (trots många skillnader när det gäller partiernas politik) ha motsvarats av att Maria Wetterstrand i det senaste valets slutskede hade skakat hand med Jan Björklund och gjort upp om att stänga ute Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från allt inflytande över ekonomi och flykting/immigrationsfrågor.

I Danmark har de sensationella slutminuterna på matchen mellan det blå och det röda blocket dessutom fått en lika dramatisk fortsättning i och med att partiledarna för (S) och (SF) hängt på Vestagers fanflykt genom att snabbt förklara att de också kan tänka sig att använda sig av spelare från motståndarlaget…

.

Vad är Enhedslistan?

Enhedslistan bildades 1989 som ett försök från flera vänsterströmningar att lägga tidigare historiska motsättningar och allt för finstilta ideologiska positioner åt sidan. Partibildningen har sett och ser sig som ett språkrör för antikapitalism och sociala rörelser i samhället. Alla medlemmar i det danska Folketinget måste betala ”partiskatt” så att den egna lönen ligger på samma nivå som en metallarbetare.

.

.

Johanne Schmidt-Nielsen är en gräsrotsaktivist

Men också en skicklig politisk ordförande

.

Partiet har en gemensam politisk ledning. Men sedan 2009 har aktivisten och den skicklige debattören Johanne Schmidt-Nielsen haft förtroende som politisk ordförande . Valresultaten och medlemstillströmningen har skiftat. Men de senaste åren har partiet gått starkt framåt. I fjol räknade man för första gången in 5 000 medlemmar.

.

Valresultat:

År      Röster     Procent   Mandat

.

Som det öppna parti man är samexisterar olika mer fasta idéströmningar inom ramen för Enhetslistans gemensamma arbete. Socialistiska Partiets systerorganisation Socialistisk Arbejderparti (SAP), den danska sektionen av Fjärde Internationalen, har hela tiden varit en del av detta viktiga partibygge. Här ger dess Verkställande utskott sin syn på valets slutspurt:

,

Stärk kampen i vardagen

 – rösta med Enhedslistan på valdagen!

.

Enhedslistan dundrar fram i valkampen – med till och med över sju procent i en del opinionsmätningar ( 2.2 procent i senaste valet) . Både nya medlemmar och aktivister strömmar till och vi kan inte undgå att gripas av den nästan euforiska stämning som råder i partiet.

Men mitt i all denna framgång och denna optimism tränger sig en mer cynisk analys fram: att radikalernas /Radikale Venstre/ handslag med de konservativa – som skamligt nog har följts upp av S/SF:s hänförda deklarationer om att de vill samarbeta ”bredare än mitten” – innebär att Enhedslistans mandat i det parlamentariska sammanhanget helt kan försvinna in på ett sidospår? Ett förhållande som gäller oavsett om mandaten kan räknas på en eller två händer eller om man till och med skulle ta fötterna till hjälp. Så därför kanske vi lika gärna kan slappna av lite med jakten på röster?

Svaret är: Nej!!

För det första kommer det fortfarande att finnas några förnuftiga S/SF-förslag som de bara kan få igenom med hjälp av våra röster. Ju fler mandat desto mer press kan vi utöva.

För det andra – vilket är nog så viktigt – är Enhedslistan inget vanligt parti. Ett parti som har sin enda uppgift att få några bitar av sin politik godkänd i riksdagen efter snäva taktiska manövrar och kompromisser med andra partigrupper. Detta därför att Enhedslistan har ett perspektiv som går långt utöver detta: Vi arbetar för en demokratisk mobilisering och organisering av befolkningen, detta därför att endast en sådan skapar förutsättningar för varaktiga framsteg, för varaktiga förbättringar av styrkeförhållandet mellan klasserna och den förändring av hela samhällssystemet som är nödvändig.

.

.

Søren Søndergaard är medlem i SAP/Enhedslisten

sitter i EU-parlamentet för Folkebevegelsen mot EU

.

En stor och slagkraftig riksdagsgrupp för Enhedslistan – även om den skulle isoleras parlamentariskt av S/SF:s klassamarbete – utgör ett ovärderligt stöd för alla former av folklig mobilisering, för allt vad som rör sig ute i samhället. Redan i valkampen har partiledningen på ett bra sätt använt den ökade uppmärksamheten till att agitera för några av de centrala krav som vi måste driva i förhållande till en ny regering. Att exempelvis bevara förtidspensionen och förbättra a-kassan. Ju större riksdagsgrupp desto svårare blir det för medierna att fortsätta med att ignorera en fortsatt agitation för dessa krav.

Redan prognoserna om en parlamentarisk framgång för Enhedslistan har fört med sig en väldig kick för partiorganisationen: Medlemmar strömmar till i hundratal, överallt myllrar det med aktivister och det forsar in pengar till valinsamlingen. En riktigt stor valseger för Enhedslistan skulle skapa alla förutsättningar för ett stort steg framåt i partibygget. En fördubblad eller tredubblad riksdagsgrupp skulle också betyda mycket mer resurser till Enhedslistan i form av sekreterare och ekonomiska bidrag. I betydligt större utsträckning än i dag skulle riksdagsgruppen – utöver det krävande arbetet i Christiansborg – ha ett överskott att användas till aktiviteter utanför de parlamentariska ramarna och kunna odla det nära samarbetet med rörelser i samhället.

Kan vi kombinera detta med organisering, dubbelorganisering och utbildning av tusentals både gamla och nya medlemmar, kan Enhedslistan i den nära framtiden bli ett fantastiskt redskap att använda till att bygga upp starka utomparlamentariska rörelser. Rörelser som kan utöva ett starkt tryck mot S/SF:s klassamarbete.

Slutsatsen är klar. Trots Margrethe Vestagers (Radikale Venstre) förutsägbara förräderi och försök att få ut Enhedslistan på ett sidospår och trots Helle Thornings (S) och Villy Søvndals (SF) ynkliga koppleri för ett samarbete med de borgerliga:

Enhedslistan har användning för varje mandat som vi kan vinna. Detta därför att Enhedslistan kommer att använda alla de muskler, som mandaten ger, till att framförallt stärka kampen för en röd politik utanför Riksdagen. Eller uttryckt med en gammal vänstersocialistisk paroll:

”Stärk kampen i vardagen – Rösta med Enhedslistan på valdagen”.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, val i Danmark, Enhedslisten, Enhedslistan, Socialistisk Arbejderparti,

I media: SVD1,DN1,GP1,GP2,SVD2,DN2,AB1,

En av Svenska Dagbladets rubriker i dag behöver ingen längre kommentar. Nüder som kapitalistfarare och skattesmitare på en och samma gång. Vem minns inte när han fördömde ”huggsexorna på arbetsmarknaden”. Bara en stilla undran. I hur många decennier till kan man vara medlem i SAP eller SSU och fortfarande tro sig tillhöra arbetarrörelsen? Eller rentav den enda arbetarrörelsen?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Per Nüder, SAP, SSU,

I media: SVD1,DN1,

.

.

I dag om morgonen hade vi fått flera nya sjöar efter de senaste dygnets regn. Vackert är det. Grodorna har fått blött vatten under fötterna och vårt sista tranpar klafsar runt och stortrivs innan flytten söderut.

.

.

”Trädmord” berättar man om i Stockholm. Hos oss är det mer fredligt. Bävern var här under försommaren. Nu är den på återbesök nere vid vår å, bara ett femtiotal meter från vårt gamla soldattorp i Alefjäll fem mil nordost om Göteborg. Genom Grönån och Röbackaån tar de sig hit från Göta älv. Vår by heter i dag Björbäck. Men namnet kommer nog inte från att här växte björk. I gamla tider sa man troligtvis Bäverbäcken. Detta eftersom bäver då mest hette bjor om jag tolkat gamla namnböcker rätt.

Det är bara att tacka och ta emot för hjälpen. Järnspis, kakelugnar och vedspisen ska ha sitt. Men annars har jag så det räcker. Fick hjälp av grannen med sin traktor att ta hem tio kubikmeter ek som blev kvar på ett luftigt ställe i våras. Den ska kapas och klyvas och hoppeligen inte behöva tas in till vedpannan förrän nästkommande vinter. Lyssnar till Jan Guillou som berättar om sin nya romanserie, Brobyggarna, i SVT:s frukost-TV. Han säger sig ”gå ner till gymmet”, när själen behöver ro. Jag går ut till vedbacken. Mitt politiskt korrekta eko-gym!

.

.

Under hösten lägrar sig annars mörkret över en allt större del av dygnet och det vimlar av vemod både i naturen och i våra sinnen. Men hos oss har nattfrosten ännu inte varit på besök,  så även sensommaren får en chans att blomma ut. I söndags tog jag en del bilder på lite av den fägring som även tidig september kan bjuda.

.

.

Luktärterna klättrar allt högre i en pimpinellaros. Blommorna är riktiga skönheter och doften bättre än alla parfymer i världen.

.

.

Vid stugknuten har vi en del ståndaktig röd Rudbeckia som ändå har sett sina bästa dagar.

.

.

Sista kalaset. När våra lindar blommar sjunger hela trädgården. Men nu är den stora festen över och de bin som överlevt uppsöker tacksamt de blommor som dröjer sig kvar. Här en visit hos en vit Rosenskära som kanske borde kallas för Vitskära.

.

.

Här bjuder Kärleksörten ut sig. Inte helt ogenerat utan med en klädsam rodnad.

.

.

En lättsam Malva letar efter kvällssol. En av mina många favoritblommor.

.

.

Även en och annan nyponros lapar i sig av höstsolen.

.

.

Men den är bra sent ute. Nästan alla andra grannar har hunnit med att bli till frodiga, saftiga nypon med sprakande gulröda färger som riktigt ropar till koltrastarna: ”Kom och ta mig! Kom och ta mig!”.

.

.

Men den här vill inte så många ta i. En lång räkel till brännässla med snart färdiga fröställningar. Men månaderna flyger fram och i april kan dess färska skott bli till en mustig, mild vårsoppa som inte bränns det allra minsta.

.

.

Rallarrosen eller Tjärblomstret i vacker höstskrud. Vi hoppas att den får en stor renässans när Den stora järnvägssatsningen väl kommer.

.

.

En åldrad Krusskräppa. Som barn när det var kokkaffe som gällde lekte vi alltid att fröna var kaffebönor. I fonden är ett stort bestånd höstastrar på väg att slå ut.

.

.

.

Mot trädgården och allt ätbart stegar till sist en ung älgtjur. Får skaffa mig ett bättre objektiv som kan fånga alla vilda djur runt stugknuten. Märkligt att den här kommer så nära vår frysbox. Men den vet förstås att det bara är i norra Sverige som älgjakten har satt i gång.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, översvämningar, regn, höstblommor, älgjakt, ösregn
I media: DN1,GP1,GP2,GP3,GP4,

Svarar inte mot behoven.

.

-Nu brådskar det att avveckla euron under ordnade former, skriver Jonas Sjöstedt i SvD Brännpunkt. Annars kanske EU upplöses i politiskt och socialt kaos menar Sjöstedt som med sitt inlägg lägger ut den politik han vill föra som Vänsterpartiets eventuellt nye ordförande.

Egentligen bör man läsa hans text bakifrån, för det är i sista stycket som den verkliga orsaken till kapitalismens globala kris omnämns. Så här skriver han:

-Den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system som skapar stora rikedomar åt några få samtidigt som inkomstklyftorna ökar i en rad andra länder. Den andel av produktionens värde som blir lön till dem som arbetar faller stadigt. Det är kapitalet som har övertaget. Så glider samhället isär allt mer, läser vi i Brännpunkt.

Det här finns det absolut inget att invända mot. Men att andelen av de producerade värdena (BNP) som går till löner faller stadigt är inte ett nytt fenomen och har absolut inget att göra med vare sig EU eller euron. I stället startade fallet för löneandelen i början av 80-talet när nyliberalismen med Thatcher och Reagan i spetsen började slå under samhällets välfärdsbälte.

Under ”guldåldern” 1950-75 följde lönerna i hela den industrialiserade världen produktivitetens utveckling med resultatet att löneandelen av BNP förblev i stort sett oförändrad under perioden. Huvudsakligen tack vare de fackliga organisationernas kapacitet att försvara ”lönernas del av kakan”.

När löneandelen sjunker är det automatiskt något annat som ökar om BNPs tillväxt samtidigt ligger över noll. Rätt gissat –vinsternas andel stiger. Vad som utmärkt den nyliberala ”revolutionen” är att vinsternas stigande andel inte lett till stigande andel av investeringar. I stället har utdelningen till aktieägarna ökat. Här hittar vi den ena källan till finansens alltmer utvecklade elefantiasis –kapitalägarna har fått större andel av BNP utan att öka investeringarna i den produktiva verksamheten. Börsen och den övriga finansmarknaden har lockat med större vinster än avkastningen på industriell verksamhet.

Produktivitet, reallöner och löneandelen av BNP i EU 1960-2010.

.

Productivité du travail = produktiviteten ; Salaire réel= reallöner. 1980 = 100 (skala till vänster)

Part des salaires= löneandelen av BNP (skala till höger)

Källa: Ameco, EU-kommissionens databas

.

Den andra källan till finansens allt större tyngd i ekonomin är den nyliberala skattepolitiken. Skatterna på både kapital och inkomster har minskat internationellt. Idén att det skulle leda till nyinvesteringar och jobbskapande visade sig vara ett falskt axiom fabricerat av Milton Friedmans Chicago boys. I stället gav det kapitalägarna ännu mer pengar att spendera i den spekulativa finanskarusellen.

Men lägre skatter innebär naturligtvis minskade inkomster till statskassan, med större problem att finansiera den gemensamma offentliga sektorn och välfärdssystemen. I stället för att öka beskattningen av de kraftigt gynnade kapitalinkomsterna och därmed hålla statens inkomster uppe valde den nyliberala regimen, socialdemokratin i Europa inbegripen, att minska utgifterna. Den onda spiralen är satt i rörelse. Lägre skatter, minskade statsinkomster, nedskärningar i välfärden, mindre köpkraft för de sämst ställda, lägre tillväxt, minskade skatteinkomster för staten, nedskärningar osv osv.

.

.

Det är denna utveckling som Jonas Sjöstedt vill bryta. Därför lyder rubriken till min blogg -”svarar inte mot behoven”. För att bryta den onda spiralen krävs ett program som sätter stopp för den nyliberala agendan, inte ett som vrider klockan tillbaka utan tvärtom vrider den framåt till ett klockslag där finansen mister sin totala dominans över de politiska och ekonomiska besluten i samhället.

Att ställa avvecklingen av Euron som den mest brådskande åtgärden för att bekämpa ”ett instabilt och farligt system” är att vrida klockan tillbaka i hopp om att väcka till liv en bättre fungerande kapitalism. Alternativet till en ”avvecklad euro under ordnade former” är naturligtvis en återgång till mark, franc, lira och alla andra gamla valutor från nittiotalet. På vilket sätt det skulle underlätta krisbekämpningen finns det inget om i Sjöstedts artikel i SvD. Men i tidigare artiklar har han menat att det ger en möjlighet för länder i kris att devalvera sig ur krisen. Med en egen valuta blir det enligt Sjöstedt lättare att hålla konkurrenskraften uppe.

.

Idén att byte av valuta skulle kunna förbättra de arbetandes position i förhållande till kapitalägarna håller inte måttet.

.

För en kort tid sedan skrev han och Ulla Andersson en artikel i GP där de argumenterade för att krisländer som Grekland skulle tillåtas lämna euron, avskriva delar av skulden och devalvera sig ur krisen med en ny drachm. Nu har Jonas Sjöstedt utvidgat sin idé och säger att det är brådskande att avskaffa euron.

-Euron och bankerna ska räddas till varje pris, och priset är högt när välfärden mals till grus och unga människor berövas sin framtid, läser vi i SvDs Brännpunkt. Som jag redan visat pekar Sjöstedt i slutet av artikeln ut det verkliga problemet, att den arbetande befolkningens löneandel av BNP minskat. Hur han kan få det till att det stora problemet är euron blir därför obegripligt. ”Välfärden mals till grus”, inte på grund av euron utan på grund av kapitalägarnas och regeringarnas allt våldsammare attacker på den välfärd som ännu finns kvar.

Beviset att det inte handlar om euron hittar vi i USA och Storbritannien där dollarn och pundet härskar. I dessa anglosaxiska länder förs en offensiv mot den arbetande befolkningen som kanske är hårdare än i något annat land. I USA har medianlönen legat still sedan 30 år tillbaka och antalet verkligt fattiga ökar katastrofalt. I Storbritannien driver Cameron en politik som hotar att driva stora delar av befolkningen in i ren misär. Det är bara de hutlösa inkomsterna i finansens City som håller de statistiska medeltalen uppe. Utanför Londons finanskvarter börjar ett landskap från Mad Max att skönjas. De ungas revolt nyligen var bara ett tecken i tiden.

.

Den ungas revolt i England är inte en kamp för att ändra levnadsvillkoren

utan en flykt bort från dem.

;

Men inom eurozonen då? Är det euron som är boven i dramat? Sjöstedt pekar på en metod för ett lands kapitalister att ta sig ur en kris –devalvering av den egna valutan för att öka konkurrenskraften mot omvärlden. Men det finns en annan metod som använts inom eurozonen –en social devalvering. Det är den tyska modellen och som hyllas i alla läger. Det tyska miraklet är ett exportmirakel, sägs det. Ja det är sant. Men det finns en baksida på miraklet. Sedan tio år tillbaka har den tyska regeringen, först under socialdemokraten Schröder och sedan under Merkel, tvingat den tyska arbetarklassen att acceptera stagnerande eller sjunkande reallöner med flera miljoner i tillfällighetsarbeten och med löner under nio euro i timmen. Den tyska industrin har därför kunnat öka sin produktivitet och konkurrenskraft snabbare än alla andra euroländer. Men eftersom huvuddelen av den tyska exporten går till andra euroländer motsvaras det tyska exportöverskottet av ett importöverskott i länder som Grekland, Spanien och Grekland.

Vad kan vi se som ett tänkbart scenario om alla euroländer återinför sina gamla valutor och börjar devalvera dem för att exportera sig ur skuldkrisen? Det blir i alla fall inte den ”ordnade avveckling” som Sjöstedt vill se. Det kaos han vill undvika blir i stället garanterat. Den sociala devalveringen som nu sker inom hela eurozonen kan då teoretiskt ersättas av valutadevalveringar. Men hur alla ska kunna exportera sig ur krisen förblir ett mysterium. Någon måste ju också importera. Att Sjöstedts recept skulle vara mindre smärtsamt för den arbetande befolkningen än den sociala devalveringen är inte alls givet. För av devalveringar är det bara kapitalet i exportindustrin som mår bättre. Alla andra får ökade levnadskostnader eftersom allt som importeras för att konsumeras i industri och hushåll blir dyrare, speciellt i ett läge där lönerna inte längre följer produktivitetens utveckling.

.

Devalveringar och räntepolitik är inga effektiva vapen i en kämpande arbetarrörelses arsenal.

.

I valet mellan två borgerliga krisbekämpningsmetoder, valutadevalvering eller social devalvering, pekar Jonas Sjöstedt ut den första som vägen framåt för eurozonens länder. Detta ska kompletteras med stramare reglering av finansmarknaden. Bankerna ska tvingas hålla högre ”kapitaltäckningskrav” (egna kapitalet i förhållande till utlåningen) och förbjudas att handla med det egna kapitalet. Nya lokala sparbanker, ”gärna kooperativt ägda”, ska stimuleras och vara motorer för den regionala utvecklingen.

Är det effektiva åtgärder mot finansens härjningar som Sjöstedt vill föra som partiledare för Vänstern? Jag tror att han lika väl som jag vet att det monster som finansen utvecklats till, som kastar sig över hela länder i jakten på privata vinster, inte kan tämjas med nya ”stramare regler” på nationell nivå. I tre år har alla världens regeringar, OECD, G20 och alla andra G-möten, lovat att finansen ska hållas hårt. De senaste tio åren har den galna finansvärlden kastat världen in i tre djupa kriser. Nya regler för storleken på bankernas egna kapital har införts och tillfälliga förbud mot shorting införts. Men det är bara att skrapa på ytan.

Redan valutahandeln i världen omsätter hundratals miljarder dollar per dag, varav bara en bråkdel svarar mot behov i den ”verkliga ekonomin”, resten är ren spekulation mellan banker och fonder av olika slag på ett slagfält som allt mer domineras av superdatorer som handlar inom mikrosekunder. Finansens elefantiasis kan inte regleras bort med mindre än att samhället tar över den funktion som var och bör vara bankernas, den att finansiera industriers och hushålls behov av långsiktigt kapital. Bara ett exempel räcker för att visa vilket monster vi talar om.

.

Det finansiella monstrets beteende kan inte tämjas med lite strängare regler.

.

Den 6 maj 2010 föll Dow Jones aktieindex 9 procent sedan bland annat Procter&Gambles aktie rasade på några minuter. Det tog de amerikanska börsmyndigheterna fem månader att förstå vad som hände. En superdator i Kansas skrev 75 000 kontrakt som spekulerade i aktieindexet. Agerandet skapade panik och på bara 14 sekunder bytte kontrakten ägare 27 000 gånger och drev aktien i botten. Detta är en roulette med fejkade kulor som inte har det minsta värde för den arbetande befolkningen och som inte kan regleras. All spekulation, skatteparadisen och företagens ”fiffiga” skatteplanering måste helt enkelt förbjudas och det kan bara ske genom internationell samordning och en socialisering av finansvärlden.

Anledningen till de låga målsättningarna i Sjöstedts ”programförklaring” handlar nog mest om ”realism”, det går inte att föra en politik som syftar till att bilda regering med socialdemokratin och samtidigt kräva finansens socialisering. Det får räcka med en light variant av ”antifinans” utan ”antikapitalism”.

Vi har sett att de ökade statsskulderna orsakats av en sänkt löneandel av BNP och de sänkta skatterna på arbete och kapital. Därför är det lite märkligt att Sjöstedt säger att hans parti ”gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen”, trots att det skedde genom ”åtgärder som ökade klassklyftorna”. Sverige kunde exportera sig ur krisen eftersom konjunkturen i omvärlden var fördelaktig för svensk exportindustri. Kapitalägarnas intressen räddades samtidigt som ”klassklyftorna” ökade, det vill säga att de arbetande fick betala räkningen för krisen på samma sätt som man nu försöker tvinga Europas och USAs arbetande att betala för finansens härjningar. Vad som var en ”avgörande insats” från Vänsterpartiet verkar minst sagt oklart.

När väl euron avskaffats då borde enligt Sjöstedt Sverige lämna EU som i sin tur borde upplösas och ersättas av ett mellanstatligt samarbete. Nu föreslår han inte att Sverige ska lämna EU eftersom det inte finns en opinion för det. Det är nog en riktig bedömning av opinionen och möjligheten att påverka den i en riktning för ett svenskt utträde. Jag håller med Sjöstedt i att EU är en inrättning som tjänar kapitalägarnas intressen av en stor öppen marknad, fritt flyttande kapital och möjlighet att spela ut medlemsländernas arbetande människor i konkurrens mot varandra. Men att en återgång till mer ”nationellt självbestämmande ” skulle vara en lösning som i något avseende skulle tjäna de arbetandes intressen är drömmeri om en förgången tid.     

Ännu på 80-talet kunde enskilda länder i den industrialiserade världen reglera sin konkurrenskraft i förhållande till andra industriländer via en devalvering av den egna valutan, interna åtstramningspaket och en allmänt anti-social politik. Men 2011 är inte 1985. I dag är det inte i första hand konkurrensen inom EU som sätter de normer för löner och produktivitet som kapitalägarna strävar efter. Kinas och delvis andra ”tillväxtekonomiers” löner och sociala villkor innebär att det är bara den högteknologiska delen av ”västs” industriproduktion som står sig bra i den kinesiska motvinden.

.

Billig arbetskraft kombinerad med moderna metoder har ändrat den internationella konkurrensen.

.

Det finns inget borgerligt ekonomiskt/politiskt instrument som kan ändra den utvecklingen. Devalveringar skulle behöva bli så stora att de blir socialt outhärdliga. Ingen nationell räntepolitik kan heller bryta den obalans som nu råder i världsekonomin. Det finns naturligtvis protektionismen som ett vapen för att skydda den egna industrin mot konkurrensen från länder med extrema låglöner jämfört med de som råder i EU. Men jag tror ingen vill förespråka det som en lösning. Vi vet alla vad som hände med världsekonomin under 30-talet när tullmurarna restes.

I stället för att blicka tillbaka och hoppas att en klassisk reformism ska kunna lösa kapitalismens djupa kris och bryta finansens strupgrepp på allt och alla måste vi i stället utveckla en politik som tar steget utöver dagens EU och skapar ett Europa där det är den arbetande befolkningens gemensamma intressen som styr de ekonomiska och politiska prioriteringarna inte det privata kapitalets vinstintressen. Men i Jonas Sjöstedts text finns det inget om vad de arbetande människorna i Europa kan göra tillsammans för att stoppa de europeiska kapitalägarnas försök att spela ut olika länders yrkesarbetande mot varandra i en ständig spiral nedåt av social nedrustning. Alla lösningar som presenteras handlar bara om vad staterna kan göra, det vill säga hur den ”egna ekonomin” bäst ska skyddas. Det är en återvändsgränd i vilken de arbetande inte kommer att finna värdiga sociala svar på den borgerliga offensiven mot välfärden.

.

********

Ett annat Europa är möjligt och nödvändigt.

.

Jag vill inte göra anspråk på att sitta inne med en konkret lösning på kapitalismens kris. Men ett annat Europa är möjligt och nödvändigt och det kan bara skapas i de arbetande människornas kamp för att kasta av sig den kapitalistiska exploateringen och de härskande klassernas överstatliga EU-bygge. Lösningen finns inte att söka inom varje nations gränser. Redan miljöproblemet kräver en internationell plan. Inte heller går det att lösa de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan olika nationer med ett mellanstatligt samarbete utan gemensamma beslut om fördelning av Jordens rikedomar. Här under finns ett kort upprop som för fram ett antal åtgärder som om de förverkligas kan bli en början till att sätta stopp för finansvärldens ohejdade terror mot folk och nationer.

På den här länken kan du själv skriva under uppropet. Femton tusen personer i Europa har redan signerat. Gör det du också.

***

Europeiskt upprop mot finansens diktatur.

.

En kris utan motsvarighet förvärrar fattigdomen och

den sociala ojämlikheten och

leder Europa mot en hotande katastrof.

Vi, europeiska medborgare, menar att krisen inte är oundviklig vilket många människor vill få oss att tro. Det finns lösningar och folken i Europa måste kräva att de sätts in nu. Oansvariga regeringar låter medborgarna betala för galenskapen hos de som verkligen är ansvarig för skuldkrisen, det vill säga de finansiella marknaderna. Vi manar alla européer att säga nej till finansspekulationens diktatur och de fruktansvärda konsekvenser den har på våra liv.

Den rådande politiken leder in i en återvändsgränd.

.

Skuldkrisen används av alla regeringar som ursäkt för påtvingade nedskärningar av de offentliga utgifterna vilket bryter ner vitala sociala inrättningar  –skolor, sjukhus, rättsväsende, forskningsprogram och den nationella hälsovården.

I efterdyningarna av krisen 2008 lovade europeiska beslutsfattare att begränsa de förödande konsekvenserna av den finansiella spekulationen: löftena har brutits. Den vilda spekulationen fortsätter okontrollerat och undergräver alla möjligheter till ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet.

.

Vi förkastar kategoriskt användningen av finansen som

ett vapen för att krossa medborgarna till förmån för de rikaste.

.

Finansiella institutioner bör stå i samhällets och ekonomins tjänst och inte tvärtom. Därför hävdar vi att det är dags att förändra vår politik och vår ekonomiska modell.
Vi uppmanar alla europeiska medborgare att använda alla demokratiska och fredliga medel för att övertyga regeringar och europeiska institutioner att vidta följande fem åtgärder:

• Upphäv alla åtstramningsprogram

• Olagligförklara bankernas finansiella spekulation

• Inför på europeisk basis en kännbar skatt på finansiella transaktioner

• Utför oberoende granskningar av statsskulderna i syfte att minska dem gradvis eller avskriva dem.

• Anta en skattereform med målet att omfördela rikedomarna rättvist.

Vi delar upprördheten hos alla de som protesterar och manar till att stödja, utveckla och förena proteströrelserna på europeisk nivå.

Därför uppmanar vi EU-medborgare till massiva och fredliga ockupationer av stadscentra varje söndag tills deras vilja har hörts och respekterats.

.

Demonstrationerna måste syfta till att bli verkliga forum som gör medborgarnas återerövring av sin suveränitet möjlig. Låt oss tillsammans fatta beslut om hur våra liv ska formas och låt oss stå enade mot finansens diktatur!

Tusen demonstrationer för ett Europa som tillhör folket!
Tusen medborgarforum mot finansens diktatur!

.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,DN5,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,Sjöstedt,Sjöstedt2,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Skuldkris, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Finanskris, Spekulation