.

Vi vet att det som göms i snö kommer fram i tö.

Sak samma är det när diktaturer faller. Vi får se bilder på tyrannerna där de lever i ett äckligt frosseri av lyx på bekostnad av sin förtryckta befolkning. Samtidigt får vi se bilder på de sargade människor som de plågat i sin sjuka sadism.

Liksom glädjen när fängelseportar slås upp. Eller ursinnig och nästan hörbar förtvivlan när tortyrkammare och massgravar öppnas.

.

.

I Abu Salims celler torterades också på entreprenad åt M16 och CIA

.

Allt går igen nu när Muammar Khaddafis regim störtat samman.

Men obarmhärtigt nog finns det på barmarken, nu när allt kommer i dager, färska spår efter hur Västmakterna (och för den delen Ryssland och Vitryssland) haft många, intima och heta förbindelser med diktaturen. Västmakternas regeringar var inte bara tacksamma för att deras oljebolag fick del av det svarta guldet. De var också upprymda över att de fick lägga ut sin egen tortyr av människor på entreprenad hos denna blodsbesudlade regim. Amerikanska CIA och M16 var flitiga besökare i Tripoli. Brittiska regeringstjänstemän var talskrivare åt Khaddafi så att han skulle få en ny image hos den västerländska opinionen. Amerikas förre ambassadör gav diktaturen rådet att alltid peka ut ”extrema islamister” när de attackerade oppositionella.

Det sägs att man kan rodna av skam. Om så är fallet borde hela uppsättningen av Västvärldens politiker brinna upp av en förintande hetta.

.

.

Men dessa människor känner ingen skam. De känner bara till vad som är till nytta för sina uppdragsgivare i oljebolagen och hos vapenindustrin.

FN/NATO:s militära intervention tvingades inte fram av en eller annan bångstyrighet hos Khaddafi. Den tvingades fram för att Västmakternas ledare var i panik efter Ben Alis fall i Tunisien och Mubaraks fall i Egypten. Främst fransmännens Sarkozy och britternas Cameron ville inte hamna långt efter i ökendammet när det libyska folkets uppror stormade fram i februari och dess sedan av diktaturen påtvingade väpnade resning. Italiens Berlusconi var förtvivlad. Han hade investerat i diktaturen och Khaddafi hade i sin tur investerat miljarder hos de egna kapitalisterna. Ryssarna var lika förtvivlade eftersom de riskerade att mista alla sina feta vapenkontrakt. Carl Bildt, med Lundin Petroleum i tankarna, ”ville inte ta ställning mellan parterna”. Pentagon och USA:s försvarsminister Gates var helt emot. Hårdföra republikaner likaså: ”Vi har inga strategiska intressen i Libyen”, hette det om och om igen. Barak Obama själv var tveksam, men kostade till sist på sig ”lyxen” av ett ingripande som New Left Reviews Perry Andersson så träffande uttryckte det hela.

.

.

Även Ryssland var med. ..

Ett brett handslag mellan två män

som bägge älskar sina säkerhetspoliser.

.

FN/NATO ingrep inte för att man ville få till stånd en regimförändring. Det var det libyska folket som ville ha  regimförändring. Hundratusentals människor hade beslutat sig för att störta sin tyrann. Interventionen handlade istället om att försöka hinna i fatt omvälvningen för att på så sätt bevara och  konservera så mycket som möjligt av det gamla. Det var därför rebellerna aldrig fick egna vapen. Det var också därför som Västmakterna och Ryssland in i det sista försökte få dramat att sluta med en politisk lösning. Upproret inne i Tripoli var väl förberett av många underjordiska grupper av revolutionärer, utan någon insyn för Väst och rebellernas snabba erövring av tvåmiljonerstaden var inget som applåderades av regimens gamla samarbetspartners.

Västmakterna ville ha kvar oljekontrakten men gärna också den gamla regimens säkerhetstjänst. Den som man var du och bror  med innanför Abu Salims fängelsemurar. Med cellväggar så tjocka och massiva att inte offrens skrik eller nackskotten skulle höras ut. Inte heller kunde då uppgörelserna med CIA och M16 höras…

Många revolutionärer vill självklart inte leva med sina gamla torterare och bödlar. De accepterar samordningen i Övergångsrådet men behåller sin självständighet. När denna tillfälliga ledningsstruktur utsåg Shkal, f d general hos Khaddafi, som säkerhetsansvarig för Tripoli, utbröt demonstrationer i Misrata. Shkal som var hög officer i den fruktade 32:a brigaden under ledning av Khamis Khaddafi, anses ha lett anfallet mot den egna staden i februari/mars. Rebellrådet i Misrata har formellt lämnat in en protest till Övergångsrådet och förklarat att dess militära enheter i Tripoli inte kommer att följa några order från denne Shkal. Från Tripoli berättas också att det från lokala försvarskommittér, som bildats i nära nog varje kvarter, spontant har bildat en revolutionsstyrka på 5 000 man för att svara för ordningen. Som en av sina uppgifter ser den att jaga ut avskyvärda figurer från den gamla polisen och säkerhetstjänsten.

Som socialister jublar vi över segern för vår älskade ”trashanksarmé”. De unga män i gummiskor och jeans som störtat Khaddafi. De har bespottats som ”fega och odugliga amatörer”, som ”gänget från Benghazi”, eller ”skäggprydda extrema islamister”, av olika bulvaner till regimen. Alltifrån höger till vänster på den politiska skalan.

.

.

Vi hyllar segern på samma sätt som de tusentals kvinnor som i går kom ut i stadslivet och firade på Martyrernas torg i Tripoli. Vi hyllar minnet av alla dem som stupat och bryr oss om dem som blivit svårt skadade.  Men det betyder naturligtvis inte att vi lämnar något frikort för framtiden. Vare sig för Övergångsrådet eller för de olika regeringsbildningar som är att vänta. Vi har varit med om en politisk revolution. Det som nu måste stå i fokus, när vardagen väl kan tas i bruk, är viktiga krav som:

En demokratisk konstitution där rester av klansamhället ska bort; fria val; fri opinionsbildning; rätten till facklig och politisk organisering (inte minst för immigrantarbetare); jämställdhet för kvinnor; nationella rättigheter för berberna; tvärstopp för Saif Khaddafis privatiseringar av landets gemensamma tillgångar; gemensamt ägande av oljan och alla viktiga infrastrukturer; antiimperialism och då kanske främst med palestinier och kämpande oppositionsgrupper i Syrien; Bahrein, Algeriet m fl länder i den arabiska regionen.

*************

.

Här kan du läsa mer än sextio artiklar om Libyen i vårt arkiv

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, CIA, M16, Khaddafi, Tripoli, Libyen

I Media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,GP1,SVT1,DN3,SVD4,DN4,DN5,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,,RödaBerget,Lanestrand,

.

Årstiderna går igen även i politiken. Under decennierna efter Andra världskriget när ladugårdstaken störtade samman, åkrarna lades för fäfot och en stor del av landsbygdens folk flydde sina gamla hembygder. Ja, då minskade odalmännens parti i samma snabba takt. Socialdemokratins Tage Erlander kohandlade visserligen fortfarande med Bondeförbundets Gunnar Hedlund.  Men uppenbart var detta det sista kapitlet i den egentliga bonderörelsens politiska historia.  Mulens marker var borta och det egna partiet snart ett museum. Hösten på väg över i vinter.

.

.

Tage Erlander och Gunnar Hedlund när det begav sig.

.

Med hjälp av namnbytet till Centerpartiet och sin demagogi om att inte ladda mer kärnkraftsreaktorer lyckades ändå Torbjörn Fälldin med en snabb övervintring för den egna rörelsen. Tjälen blev kortvarig och hans parti kunde gå en ny vår till mötes. En blomstrande sommar kom med all sin fägring. Nya väljarskaror strömmade till, väldiga röstetal kunde skördas och under sjuttiotalet blev man borgerlighetens största parti med upp till 25 procent av rösterna.

Men samtidigt tog tjälen ett allt starkare grepp om partiets sociala jordmån. I dag finns det bara 9 150 mjölkkobesättningar i Sverige som försöker att överleva och den globaliserade, marknadsfokuserade livsmedelsproduktionen skördar ständigt nya offer. Den svenske ”mjölkbonden” med sina sista öppna landskap ska nu konkurrera med exempelvis mjölkindustrier i Estland där basen kan vara låglöner för tillfällig arbetskraft och tusentals mjölkstinna kor. I dag finns det omkring 150 000 människor som är sysselsatta inom jordbruket. Lite drygt 1.5 procent av befolkningen ska klara livsmedelsförsörjningen för alla de andra. Dessutom ska skogsindustrin matas…

Centerpartiets svek i kärnkraftsfrågan har samtidigt i val efter val inneburit allt mindre skördar. Under eran med Maud Olofsson har detta blivit allt värre. Det man sparat i ladorna är på upphällning. Missväxt har följt på missväxt och nödår på nödår.

Försöken att bryta in i storstäderna har misslyckats. Trots Fredrik Federley`s ihärdiga knog med att försöka skapa också en Stureplanscenter där Maud Olofsson`s badtunna i Västerbottens Robertsfors skulle kompletteras med överdåden ute i Stureplans heta krogliv.

Nu räckte inte detta och i ett desperat försök till överlevnad tänker man ny välja ”det politiska geniet” Annie Lööf till ny partiordförande. Men frågan är då om inte centern kommer att avlövas för gott.

.

Annie Lööf. Nyliberalismens nya drottning?

.

Den nykorade Lööf vill rädda partiet från den eviga vintern genom att göra nyliberalismen till partiets enda sanna evangelium. Hon ser Margareth Thatcher som sin politiska förebild. Sin ideologiska inspiration får hon från ”egoismens filosof” Ayn Rand.

Så mycket som möjligt av offentlig verksamhet ska säljas ut på auktion. Inte bara sjukhusen utan också Sveriges radio och SVT. Då kan statens intäkter minimeras och Sverige kan införa ”plattskatt”. Lika skattesats för fattig som för rik.  Givetvis är hon för kärnkraft och fackföreningsfientlig ut i fingerspetsarna. LAS ska avskaffas. Fick hon som hon själv vill skulle Coop och Kvantum fritt få sälja vin och sprit. Salutorget i Värnamo skulle kunna konkurrera med Stureplans krogar.

Men i denna och andra frågor lovar hon ändå att hennes åsikter ska modelleras av den kommande centerstämman. Hon ska representera centern och inte sig själv.

Säkert sant. De skarpaste kanterna ska slipas bort på vår ny politiska profil. Men kvar blir ändå en nyliberal själ vars drivkraft självklart kommer att bli att få så mycket genomslag och så mycket ”tydlighet” som möjligt för sina egna åsikter.

Vår andra smålänning i rikspolitiken, Håkan Juholt, kan nog glömma alla eventuella idéer om att återuppta Erlanders gamla kohandel med bonderörelsens nya företrädare…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Annie Lööf, Gunnar Hedlund, Tage Erlander,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD5,DN3,SVD6,SVD7,

Bloggare: Gusart,Jinge,

-Det är oljan   – dumhuvud.

.

Uttrycket har fått internationell användning. Det var Bill Clinton som myntade ”it’s the economy- stupid” när han seglade upp som vinnare i det amerikanska presidentvalet 1992. Sedan dess har det blivit ett sätt att presentera något som så uppenbart att det inte är värt att diskuteras.

Så är det nu med den libyska oljan. ”It’s the oil -stupid” är snart sagt var och varannan journalists favoritknep för att i en handvändning ”analysera” varför imperialistiska makter i väst ingrep i Libyen men inte gör samma sak i Syrien exempelvis.

Uppenbarligen handlar allt i sista hand om oljan i Libyen. Om Libyen varit utan olja och gas hade Natos bombningar över landet aldrig ägt rum. Khaddafi hade i lugn och ro kunnat krossa motståndet i Benghazi i mitten av mars och det är inte troligt att de kämpande i Misrata och berberna i västra bergen då segrat.

.

Trots belägringen av Misrata i flera månader lyckades stadens revolutionärer att bryta sig loss.

.

Men däremot är det inte alls uppenbart att det scenario som många skribenter, både till vänster och höger, tar för givet, nämligen att nu kommer den nya regimen i Libyen att lämna dörrarna på vid gavel för Exxon, BP, Total & Co blir verklighet.

-Det nya regimen i Tripoli segrade tack vare Natos bomber och nu är det dags att betala av skulden i form av saftiga oljekontrakt, är ett återkommande axiom. Senaste i raden av artiklar med den utgångspunkten publicerades häromdagen på Newsmill av Anders Hellberg. Först försöker Hellberg att leda i bevis att västs ingrepp 2011 kan ledas tillbaka till Khaddafis ”äventyr” i Lockerbie 1988 och andra ”anti-imperialistiska” aktioner av Broder Ledare. Hur orsak och verkan mellan 1988 och 2011 ser ut hoppar Hellberg över. Det bara tas för givet att väst ville göra sig av med Khaddafi även efter att han kom in i stugvärmen 2003-2004.

.

En ”udda stil” och ”radikal” retorik har lett många till att se

diktatorn som en bundsförvant i kampen mot imperialismen.

.

Hellberg bryr sig inte heller om fakta för att ”bevisa” sin tes att allt handlar om att ”ta kontroll över oljan”. Han skriver att efter Tony Blairs besök i Tripoli maj 2007 kunde de internationella oljebolagen på nytt börja arbeta i Libyen. Kronologin är helt enkelt felaktig. I januari 2006 skrev Khaddafi 15 oljekontrakt med utländska oljebolag varav 11 gick till amerikanska bolag. I början av sommaren samma år skrevs ytterligare 45 kontrakt med de internationella oljebolagen, varav de flesta gick till europeiska bolag och ett par kinesiska.

.

Innan diktaturens fall fördelades Libyens oljeexport som kartan visar. Närmare 90% köptes av Europa, speciellt av Italiens ENI som har historiska band med Libyen. Khaddafi drog sig inte för att ”favorisera” den förra kolonialmekten.

.

Med TNC som övergångsregering tar nu många för givet att nya villkor för de utländska oljebolagen väntar runt hörnet, nya och mycket intressantare villkor än under Khaddafi. Det vet vi inget om ännu eftersom inga nya kontrakt har förhandlats fram. Vad vi vet är att landets oiljeproduktion nu ligger nästan på noll, eller cirka 50 000 fat per dag jämfört med 1,6 miljoner fat per dag i genomsnitt 2010. Att TNC vill få igång produktionen så fort som möjligt är ju minst sagt begripligt. Nittio procent av landets exportinkomster under de senaste åren kommer från olje- och gasexporten. Om revolutionen ska överleva och utvecklas positivt behöver de nya ledarna pengar till allt från löner för de statsanställda till nybyggen och reparationer av krigsskador. Det finns visserligen 146 miljarder dollar i statens reserver. Men mycket är ännu låst utomlands och det är inte klart hur mycket som sonen Saif Islam spekulerat bort via holdingbolaget Libyan Investment Authority. Många av bolagets fonder sägs ha investerats i mycket riskabla papper. Tiotals miljarder av det libyska folkets rättmätiga egendom kan ha gått upp i rök.

.

Bildad akademiker i diktaturens tjänst. London School of Economics tog emot

stora bidrag från Saif Islam. Vissa menar att diplomet i ekonomi var en belöning.

.

Lika uppenbart är det att de utländska oljebolagen så snabbt som möjligt vill återuppta produktionen på den nivå som rådde innan 17 februari. Men återuppta produktionen är lika med att fortsätta arbeta under existerande kontrakt som slöts med Khaddafi för 4-5 år sedan och alla experter säger innehåller tuffa skattevillkor.  

Det är här som logiken slår slint för de som säger att nu står dörrarna öppna för en plundring av landets olja. Det handlar inte ännu om nya kontrakt utan kontrakt som båda sidorna säger kommer att respekteras till punkt och pricka. Olika ledare för TNC har redan sagt att ”alla existerande kontrakt med utländska bolag kommer att respekteras”, inklusive kontrakt med kinesiska bolag i olje- och byggbranschen. Det innebär att oljebolagen kommer att fortsätta uppfylla kontrakt som var relativt fördelaktiga för Tripoli jämfört med kontrakt i exempelvis Sudan. Men ändå inte lika hårda som de kontrakt bolagen tvingats acceptera i det ”nya” Irak, vilket som parantes visar att USA inte uppnått mycket med sitt oljekrig i Irak.

.

De nya oljekontrakten i Irak blev inte vad Pentagon väntat sig. Den nya irakiska regeringen favoriserade bolag från andra länder. Otack är världens lön.

.

Vad som kommer att ske när det blir dags att skriva nya oljekontrakt återstår att se. Nya kontrakt kommer naturligtvis att läggas ut på offert och då kanske engelska och franska oljebolag kommer att ”belönas” på bekostnad av andra internationella bolag. Khaddafi hade planerat att öka landets produktion från 1,6 miljoner fat per dag till kring 3 miljoner fat innan 2015. Om den nya regimen gör denna plan till sin ligger det naturligtvis nya kontrakt i potten. Om dessa kontrakt kommer att innehålla stora nya fördelar för de internationella oljebolagen då kan det bli aktuellt att fördöma den nya politiska ledningen och kalla det en avbetalning av en skuld till Nato. Men vi är inte där nu. Ändå är det vad många redan proklamerar som ”fakta”.  

-Vi vet nog var Nato-rebellerna har sin husbonde, låter det. Sakta i backarna säger jag. Ska vi se till vad som TNC redan sagt vad gäller vissa krav från västmakterna är det inte alls så givet att det är vad som väntar.

FNs generalsekreterare Ban Ki Moon sa nyligen att det behövs en internationell säkerhetsstyrka i Libyen för att upprätthålla ”lag och ordning”, det vill säga kontroll över regimen.

-Det är helt uteslutet med utländska styrkor i landet, möjligtvis kan vi acceptera poliser från andra muslimska länder om det visar sig nödvändigt, svarade TNC. Inte precis ett svar från en foglig ”nickedocka” som Tariq Ali fördrar att kalla TNC. (Se bl.a. artikel i  BBC)

.

”Nickedockor” i imperialismens ledband? Det återstår att se.

.

Samma sak sker nu med den internationella domstolens krav på att Khaddafi ska utlämnas till Haag.

–Det är uteslutet. Vi lämnar inte ut några libyska medborgare. Det var Khaddafi som gjorde det. Han och hans söner ska dömas här i Libyen, förklarade regeringschefen Jibril. Inte heller det ett underdånigt bejakande. De som inbillar sig att den regim som kommer att installera sig blir en nickedocka i imperialismens tjänst är ute på tunn is. Ingen regim i Tripoli kan kasta överbord den tradition av antikolonial kamp som går tillbaka ända till kampen mot den italienska ockupationen av landet utan att provocera stora delar av befolkningen.

-It’s the oil-stupid, förklarar mycket. Men inte allt och mellan vad oljebolagen i väst vill och vad de uppnår kan det bli ett stort gap vars vidd kommer att bestämmas av de sociala stridernas omfattning och den nya regimens eftergifter till de imperialistiska makterna bakom Natos agerande.  

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVD4,GP2,DN5,DN6,SVD5,SVT2,SVT3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Olja, Libyen, Nato, TNC,

Det finns alltid

oskyldiga offer i revolutioner.

.

Striderna i Tripoli är snart över. De revolutionäras trupper och milis säkrar segern gata för gata, kvarter för kvarter i de få stadsdelar där det fortfarande finns trupper lojala med regimen.

I media rapporteras om många offer på båda sidorna i striden. Det finns också rapporter om avrättningar och misshandel. Fångar som Khaddafi tog under det sex månader långa upproret har hittats avrättade. Media har de senaste dagarna också rapporterat om regimsoldater som hittats avrättade, några av dem bakbundna. Medan jag skriver det här kommer en rapport om 200 döda som hittats i Abu Salims sjukhus, Tripoliförorten med många anhängare av regimen. Scenerna i BBCs reportage är hårresande. Khaddafis soldater sägs ha hindrat personalen att nå sjukhuset och de sårade lämnades åt sitt öde.

.

Rebellsoldater på väg till striderna i Abu Salim i Tripoli.

.

Exemplen ovan är krigsbrott och ska fördömas som sådana. Den segerrika revolutionen mot Khaddafis tyranni behöver inga skamfläckar på sitt baner. Den heroiska kamp som rebellerna fört i ett halvår, framför allt i Misrata och västra bergen har gett dem ett rykte som frihetskämpar. Deras kamp är inte förtjänt av att besudlas av summariska avrättningar av infångade motståndare, oavsett om det handlar om supporters av Khaddafi eller betalda legoknektar.

Krig är vidrigt och inbördeskrig om möjligt än värre. Historien är full av barbari under inbördeskrig, alltifrån de vitas terror efter segern i det finska inbördeskriget, via det spanska inbördeskriget till det moderna barbariet på Balkan. Varje oskyldig person som drabbas av krigets grymhet är en dom över samhället.

Det bästa vore om krig och inbördeskrig kunde regleras av en enkel bokföring. Räkna trupperna, vapnen, det folkliga stödet och de stridandes motivation och besluta utifrån det vem som segrat och vem som ska lämna makten. Idealiskt och naturligtvis helt utopiskt. För nästan utan undantag brukar de som har diktatorisk makt i sina händer aldrig släppa den frivilligt.

.

Bakom galler i det ökända fängelset Abu Salim. Här mördade Khaddafi 1 200 fångar 1996.

.

Det är den verklighet som den arabiska våren mött från land till land. Den tunisiska revolutionen startade redan med en blodig handling. Mohammed Bouazizis självbränning  drabbade ingen förutom honom själv, offer för diktaturens godtycke som han var, och ändå exploderade hela samhället efter den unge mannens desperata protest. Många lokala potentater i Ben Alis ”demokratiska parti- RCD” fick betala med livet för deras stöd till diktatorn. Det hade varit mer demokratiskt att fängsla dem och ställa dem inför rätta. Men jag kan inte påstå att jag känner medlidande med dem eller de huliganer ur säkerhetsstyrkorna som avrättades på stående fot sedan de deltagit i plundring och attacker mot civila bostadskvarter i Tunis.

Även i Egypten mördades anhängare av regimen Mubarak under de våldsamma dagarna innan diktatorns fall. Demonstranter försvarade sig som det gick mot regimens betalda slödder som vi kunde se i aktion i livesändning på Al Jazeera. Inte heller med dem kan jag känna empati. De fick vad de förtjänade även om det skedde med en gatans rättvisa. Ur rent humanistisk synpunkt var det naturligtvis barbari. Men i revolutioner och krig sker tyvärr hemska övergrepp som inte kan ursäktas ur moralisk synpunkt men som är förklarliga när livet står på spel och passionen och adrenalinet rider deltagarna. När makten slår till med blint våld som i Libyen, Syrien, Bahrain och Jemen då begår människor ibland handlingar som sett isolerade är avskyvärda men som satta i sitt sammanhang kan förklaras och förstås som ursinniga svar på förtrycket.

.

Rebellerna tar fångar i Abu Salim. Oskyldiga civila eller legoknektar?

.

För mig är det uppenbart att resningen i Libyen och Syrien är en del av den demokratiska revolution som dragit fram som en Orientexpress från land till land. Att imperialistiska stater blandat sig i utvecklingen är inget att förvånas över. I Libyen låg det i deras intresse att stödja upproret mot Khaddafi eftersom Washington, Paris och London väntade sig en lika snabb utveckling som i Tunisien och Egypten och det gällde att inte än en gång befinna sig på fel sida. Det är naturligtvis inte samma sak som ”paranoiavänsterns” nonsens om CIA-planerad ”invasion” för att rädda oljan.

Det finns andra rapporter från Tripoli som kompletterar bilden av de övergrepp som skett och sker. Journalister på plats skriver att det knappast ägt rum någon plundring alls i huvudstaden trots att det inte finns någon polis ännu. Det vore underligt om det inte inträffar plundringar. Tripoli är dock en miljonstad och det råder just nu brist på allt. Det som hittills hindrat den typen av kriminalitet verkar vara rebellernas disciplin och de täta check-points som lokalbefolkningen upprättat överallt enligt medias rapporter.

.

En rebell firar segern.

.

Övergångsrådet TNC har också gjort upprepade kraftiga uttalanden med krav på disciplin, respekt för privata egendomar och totalt fördömt hämndaktioner. Att dessa maningar följs till fullo är inte troligt. De övergrepp som redan skett i Tripoli och i ett par orter vid västra bergens fot visar på det. Men ingen kan påstå utifrån vad som skett hittills att hämnd och avrättningar på plats är en politik som satts i system av TNC eller de rebeller som befriat Tripoli.

Samma sak kan inte sägas om Khaddafi och hans söner. Hoten att utrota ”råttorna” och ”kackerlackorna” var inte bara tomma ord. För var dag som går kommer detaljer fram om hur civila har fängslats, först bort och avrättats i Benghazi, Misrata, Zawiyah och andra städer där resningen i februari möttes med tanks och artilleri.

Till sist handlar det om att veta vilken sida man befinner sig på. Tillsammans med de arabiska folkmassor som rest sig i hela Nordafrika och Mellanöstern och som visat att myten om de ”arabiska massornas” anpassning till diktatur och envälde är just inget annat än en myt. Likt alla andra människor söker de att kasta av sig förtryck och misär. Eller tillsammans med imperialismen och de lokala härskande klasserna som använder alla medel för att bevara sin makt över både naturtillgångar och investerat kapital.

Det våld som föds i den kampen är beklagligt men oundvikligt och kan aldrig dömas med samma måttstock som tyrannernas slakt av demonstranter. De härskandes riktade våld har rått i decennier för att nu övergå i öppet militärt våld som i Syrien, Bahrain och Jemen. I Libyen har en väpnad revolution lyckats störta en diktator som styrt landet med järnhand i

När Pariskommunen krossades mördades massor av kämpar som vågat sätta sig upp mot de härskande klasserna.

42 år. De misstag och hämndaktioner som äger rum i segerns kölvatten visar inte de krafter som drivit människorna till stora uppoffringar i kampen.

De som ställer sig vid sidan av på grund av humanistiska och pacifistiska skäl ska inte klandras. Men de bör i så fall klargöra att de är emot alla krig OCH alla revolutioner som historien känt till. Inte en av dem har genomförts fredligt utan civila offer och övergrepp.  Allt ifrån Cromwells revolution, via den franska revolutionen, över Pariskommunen, och den ryska revolutionen till dagens revolutioner i den arabiska världen. Sådan är tyvärr världen. Nya samhällen och politiska system föds oftast i våld och uppoffringar.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,AB1,DN3,DN4,SVD3,Arbetarmakt,AB2,DN5,DN6,

SVD4,DN6,SVD5,GP2,GP3,SVT2,AB3,DN7,SVD6,

Bloggar. Röda Malmö,Svensson,Röda Lund,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tripoli, TNC, Revolution,

.

Det har regnat några skurar sedan Maria Wetterstrand förklarade på Newsmill att ”De gröna är ett naturligt hem för socialliberaler” och underströk att ”vi kommer att se till att det rödgröna regeringsalternativet är mer socialliberalt än vad de moderatledda partierna har lyckats med i regeringsställning”…

.

.

Hennes taleskvinna i ekonomiska frågor och partiets gruppledare i riksdagen, Mikaela Valterson, som förlorade striden om vem som skulle vara nytt språkrör, ”lämnar nu politiken”, som det heter i telegrammen.

I hennes avsked till partiet förklarar hon att det för Miljöpartiet måste bli naturligt att sitta med även i en moderatregering. ”Runt om i landsting och kommuner har miljöpartister organiserade samarbeten med Moderaterna”, understryker hon. Gustav Fridolin och Åsa Romson, partiets nya språkrör, har redan tagit ett steg i rätt riktning genom att nu försöka hitta en uppgörelse med moderaterna, fortsätter hon. Men menar avslutningsvis att man måste kunna gå hela vägen…

Inte en helt okvalificerad gissning är att hon, när sorgbandet är borttaget, hittat ett nytt värv hos Anders Borg eller i något av våra storföretag. Wetterstrand lär också hitta sitt hem…

Sveriges socialliberaler ska alltså söka husrum hos miljöpartisterna. Vilka sedan ska söka rum och inkvartering hos moderaterna.

En liten fråga återstår. Är det inte redan så vi har det?

Innan Lars Ohly städar upp och flyttar ut från Vänsterpartiets högkvarter borde han kanske fundera över ”de rödgröna” och det som var hans regeringsalternativ.

Det borde också hans efterträdare. Vem det nu än blir.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Mikaela Valterson, Maria Wetterstrand, Gustav Fridolin,

I media: DN1,Expressen,AB1,SVD1,SVD2,DN2,SVT1,SVD3,AB2,GP1,GP2,

Bloggare: Jinge,

.

.

Den internationella traditionella arbetarrörelsen i Väst har haft ett sorgesamt förhållande till den libyska revolutionen. Reaktioner som väl speglar dess sorgliga tillstånd. Så när som på en del anteckningar i protokollet, som exempelvis Håkan Juholts obegripliga krumsprång i frågan, har den i stort accepterat imperialismens dagordning.

Ingen politisk självständighet har demonstrerats. Inga egna djärva initiativ har tagits. Vem kan exempelvis föreställa sig att Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin ens skulle kunna ha kommit på idén att, likt borgerliga politiker, riksdagsmän och journalister, ta sig till rebellernas högkvarter i Benghazi för att där tillsammans med en robust facklig delegation visa sin avsky för Khaddafis diktatur och erbjuda sin solidaritet med de revolutionärer, som efter 42 års diktatur, kanske inte ens känner till ordet fackförening?

Nej, en sådan föreställning är så långt ifrån dagens verklighet att den ”i rörelsen” bara skulle avvisas som ett tokigt fantasifoster. Men ändå är det detta ett initiativ, en politisk kreativitet, som borde ha varit självklar…

I de partier och rörelser som vill se sig själva som politiska krafter till vänster om denna traditionella arbetarrörelse har reaktionerna på den arabiska revolutionens första väpnade resning varit splittrad. Intresset blygsamt och passivt och den egna praktiken ofta koncentrerad till ett politiskt motstånd mot de flyginsatser som NATO iscensatt – trots en unison begäran från den libyska rebellrörelsen. Även i de fall som man solidariserat sig med striden för att störta diktaturen har man inte orkat med att driva något solidaritetsarbete av betydelse.

På vår blogg har vi under samma sex månader hävdat att en annan linje hade varit både riktig, möjlig och då också av betydelse för kampen. Vi har utvecklat våra ståndpunkter – i dialog med många läsare och kamrater i övrigt – i mer än sextio artiklar. Nu är det dags att mer finstilt börja granska och lära oss av det som varit och det självklara är då att vi börjar med vår egen rörelse och vårt eget parti.

Vi börjar i nuet där Socialistiska Partiet har reagerat på den libyska diktaturens fall med två uttalanden. Partiets verkställande utskott publicerade i veckan en kommuniké och i dag publiceras en ledare i tidningen Internationalen. Den första texten är acceptabel eftersom den hälsar segern i Tripoli som en stor händelse och uttrycker fullt stöd till det libyska folkets fortsatta frihetskamp. Författarna har hittat någorlunda rätt tonläge.

Däremot är det just den trista och torftiga undertonen som gör att den ledare som finns att läsa i Internationalen hamnar helt fel. Ledaren är kall och i total avsaknad av entusiasm och passion över segern i striden mot diktaturen. Efter att – likt ett snustorrt TT-meddelande -konstatera att ”rebellerna jublar” över segern tillägger ledaren att ”vi socialister välkomnar självklart regimens fall”.

.

.

Ett par rader längre fram sägs det att utvecklingen ger ”grund för en försiktig optimism”. Vad är detta? Det låter som en diplomatisk not från ett utrikesdepartement och det blir också allt vad ledaren lyckas gestalta av ”glädje” över den heroiska kamp som tiotusentals ungdomar fört i sex månader mot en till tänderna beväpnad diktator. Tusentals har stupat. Kanske flera hundra bara under slutstriden i Tripoli.

-Vi välkomnar segern som inger grund till försiktig optimism.

Man riktigt känner ledarskribentens ”entusiasm”.

Tonen är fel och dessutom ledarens tyngdpunkt eftersom den i övrigt handlar om de ”massor av problem som tornar upp sig” varav det första är att ”Natos bomber regnar ännu över Tripoli”. För det första har det aldrig ”regnat bomber” över någon plats i Libyen. Betydligt färre bomber och missiler har fällts över Libyen än under Natos bombkrig i Kosovo. Anledningen är enkel. Det är bara militära mål som förstörts. Om det ”regnar bomber” över Tripoli skulle vi tvingas räkna civila offer i tusental, inte i fåtal som nu är fallet. Uttrycket är inte långt ifrån Kommunistiska Partiets prat om ”bombmattor över Libyen”.  Begreppen vill få oss att associera till terrorbombningar.

När segern över Khaddafi befästs och utländska media fritt kan besöka alla platser där striderna varit mest intensiva kommer vi att kunna se vad som bombats sönder. Vi vågar oss på en gissning att i stort sett alla de sjukhus, barnhem, skolor, elverk och vattenanläggningar som Khaddafi och hans megafoner i väst påstår förstörts av Nato, står kvar hela och i brukbart skick.

.

.

Ledaren upprepar också det som av många tas som ett axiom, nämligen att oljebolagen i väst kommer att gynnas när ”nya kontrakt tecknas”. Det spelar tydligen ingen roll hur många gånger fakta påpekas. ”Axiomet” kommer tillbaka som gubben i lådan. Kontrakten som redan finns och som skrevs av Khaddafi ligger redan helt i västliga oljebolags händer. Nittio procent av landets olja exporterades till Europa och bara tre procent till Kina. Så sent som i förrgår sa TNC att ”existerande oljekontrakt är heliga”, det vill säga att de alla kommer att respekteras. Inom ett par år kanske nya kontrakt kommer att gynna Paris, London och Italien. Men att det skulle innebära ett nytt och utökat beroende till väst utöver det beroende som redan existerar verkar långsökt.

Lika långsökt är ledarens spekulationer i att Libyen skulle dras in i ”det militära samarbetet med väst”. Det finns hittills inga konkreta bevis på planer från ”väst” att bygga militärbaser i Libyen. Landet saknar strategiskt intresse redan ur geografisk synpunkt. Medelhavet är redan kontrollerat till hundra procent av Nato-makter och söder om den bebodda libyska Medelhavskusten sträcker sig hundratals mil av sandöken utan militärt värde. Staterna söder om Libyen som Niger och Chad ligger redan i Frankrikes ”intressesfär”. Ledarens militärstrategiska spekulationer verkar därför helt tagna ur luften liksom ledarskribentens tidigare spekulation om att Natos inblandning bland annat går ut på att förhindra en framtida kinesisk militär närvaro i Libyen.

.

.

Nästa stora problem med revolutionen som ledaren tar upp är att TNC domineras av en ”västvänlig elit”. Det kan vi hålla med om och också att det är ett problem för revolutionens fortsatta utveckling. Men samma sak gäller de övergångsregeringar som fötts ur de egyptiska och tunisiska revolutionerna. Det har inte hindrat vårt parti från att jubla över Ben Alis och Mubaraks fall och med stor entusiasm följa utvecklingen. Tonen har varit den rätta och revolutionerna har inte bara ”gett grund till försiktig optimism”.

Där skon klämmer för ledaren är det militära stöd som revolutionen fått från väst.

-Det libyska folket har inte befriat sig självt utan har varit beroende av västimperialismens militära stöd, står det i ledaren. Vilket motsägs av följande mening: ”Det trösterika är att grunden till Gaddafiregimens fall är den spontana folkliga resning som sedan mitten av februari svept fram över landet.”

Varför vi ska ”tröstas” blir obegripligt om man inte ser till hela tyngdpunkten i ledaren –  vilken är den att den libyska revolutionen egentligen är något sorgligt  som kom med ropen på hjälp när Khaddafis tanks hotade att krossa revolten i Benghazi. Sedan dess har det varit viktigare för SP:s ledning att visa oro över Natos inblandning än att visa entusiasm över revolutionens segrar på marken. Det är grunden till den ton och tyngdpunkt som ledaren visar. Då blir det också klart varför bildandet av en fri facklig organisation i Benghazi bara ses som en tröst i eländet.

Tills sist avslutar ledaren med en förhoppning om att alla som kämpat kommer att få se reella förändringar i landet och inte bara ”nya förtryckare vid maktens taburetter”. Till och med lyckönskningarna inför framtiden andas alltså pessimism.

.

.

Trots intensiva slutstrider verkar det uppenbart att revolutionen har segrat. I sitt första skede och allt talar också för att det för oss socialister är en ofullbordad revolution, eller ofullbordad symfoni (!) som vi kommer att få se under överblickbar framtid. Diktaturens fyrtiotvå svåra år, med dödsstraff för politisk eller facklig organisering, tillsammans med oljeekonomin och dess sociala perversion med en arbetarklass där uppemot 40 procent har varit papperslösa helt underordnade immigranter, är det inte en ”proletär revolution” eller en ”revolutionär arbetar- och bonderegering”, som står närmast på dagordning. Vi har upplevt ett nytt scenario som ännu inte satt sig på de flesta näthinnor. Kanske vi på vår blogg också har sett en del i syne. Det får framtiden utvisa. Men vi har varit och är, med de fakta som finns att tillgå, helt övertygade om att diktaturens fall är en seger inte bara för det libyska folket, utan också för den arabiska revolutionen. Liksom för Europas arbetande människor i stort.

I det parti vi bägge tillhört sedan över fyrtio år har det alltsedan slutet på mars funnits olika uppfattningar om den omvälvning vi varit med om. Med en knapp majoritet har partistyrelsen intagit vad man kallat ”en principfast ståndpunkt” genom att gå emot all militär intervention från NATO – och då också från Sveriges sida. Internationalens ledare slog exempelvis fast att en flyginsats från NATO skulle innebära en obönhörlig logik som leder till fullskalig invasion. Med en del skillnader sig emellan menade minoriteten att vi i stället skulle bejaka de flyginsatser – som rebellerna vädjat om – och som syftade till att skydda civilbefolkningen och då inte minst till att slå ut alla de tunga vapen som regimen Khaddafi använt mot sitt eget folk. Benny och jag har hela tiden delat denna senare uppfattning och dessutom gång på gång vänt oss mot varje tanke på marktrupper från Väst eller militära attacker på civila infrastrukturer eller civila bostadsområden. Vi har inte underskattat faran med den militära hjälpen från Väst men vi har sett denna som ett mindre ont än att Khaddafi för kanske flera sekler fysiskt skulle ha utrotat allt motstånd mot den egna familjediktaturen.

Vid sidan av dessa särståndpunkter var vårt parti överens om att driva kraven på att rebellerna skulle få hjälp med egna vapen; att Sveriges regering skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant samt att utveckla största möjliga praktisk solidaritet med revolutionen. I uttalandet från majoriteten underströks vikten av också dessa krav. Bössinsamlingar skulle ske på varje arbetsplats, på varje torg osv…

.

.

Fram till och med denna tidpunkt var det vi som svarat för all bevakning om Libyen i tidningen Internationalens spalter. Detta vid sidan av ledarredaktionen som är utsedd av partistyrelsen och självständig från redaktionen i övrigt. Men när åsikterna gick isär och partiets ledning hävdade en annan ståndpunkt än vår var det naturligt att ansvaret för att följa upp utvecklingen, komma med politiska initiativ, spegla kampanjer mm nu tillsvidare låg hos majoriteten . Vi vill understryka att ansvaret har legat och ligger hos partistyrelsens majoritet. Inte hos redaktionen. Vi har accepterat detta förhållande. I väntan på det partiråd i oktober som ska fatta ett beslut i frågan efter en demokratisk diskussion.

Gör vi nu ett första bokslut över de fem månader som gått är detta inte särskilt uppmuntrande. När det gäller den politiska praktiken beror det trista utfallet naturligtvis i första hand på att Socialistiska Partiet snarare är ett – av flera embryon – till ett nytt större arbetarparti. Vi är inte partiet med stort P.

Men ändå. Absolut ingenting har gjorts. Inga initiativ. Inga försök att knyta kontakter med libyer i opposition. Inte heller genom Fjärde Internationalens andra sektioner eller närstående grupper. Inte ett enda flygblad, inte en enda insamlingsbössa, inte ett enda pressmeddelande när det gäller solidariteten med Libyen.

Detta avspeglas också i den tidning som varit vårt husorgan under fyrtio år. Där finns inte en enda notis om en enda aktivitet.

Men det värsta är att det inte heller finns opinionsbildande artiklar som drivit de krav vi har varit överens om. Inte en enda. Trots att det finns gott om duktiga skribenter i partistyrelsens majoritet.

.

.

Den dystra sanningen är att det om Libyen, under dessa långa fem månader, inte finns en enda artikel i tidningen som är positiv till den libyska revolutionen och dess kämpar överhuvudtaget. Ett av våra blogginlägg har lagts in. Det är allt. I övrigt finns det bara intervjuer med partikamrater som stödjer majoritetens uppfattning om att gå emot NATO:s intervention.

Vi vet inte hur diskussionen i vårt lilla parti kommer att formas. Men till skillnad från i många andra organisationer kan vi föra en öppen, hängiven och demokratisk debatt och vi är övertygade om att en majoritet av partimedlemmarna i oktober kommer att avvisa de beslut som togs i mars.

.

Göte Kildén & Benny Åsman

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Socialistiska Partiet, Fjärde Internationalen

I media: SVD1,SVD2SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,DN3,DN4,DN5,GP3,

DN6,SVD7,SVD8,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,

.

Erkänn Övergångsrådet nu!

.

Carl Bildt är duktig på att pladdra sönder alla eventuellt kritiska frågor från journalister. I dagens GP gör han ett nytt mindre lyckat försök:

.

 Du fick kritik för dina uttalanden i februari om att det inte var frågan om att stödja den ena eller andra sidan i Libyen, hur ser du på det nu?

– Men det gjorde det ju inte heller. Det finns väldigt många stridande grupperingar i Libyen, det fanns det även i Benghazi som vi har lärt oss. Så man ska vara lite försiktig med att säga vilka som ska vara representanter i framtiden.

Men det tolkades som att du inte tog tydligt avstånd från Gadaffi?

– Men det var fel om man läste vad jag sa.

Ser du skäl att vara självkritisk? Vad har ni felbedömt?

– Vi förutsåg ju inte att Gadaffi skulle vara så seglivad. Jag trodde att det här skulle vara över på några veckor. Att det skulle dröja sex månader var det nog få som kunde förutse. Där hade vi väl underskattat en del av de regionala spänningar som finns i landet, säger Carl Bildt.

.

Går vi tillbaka i almanackan så fälldes Bildts famösa uttalande i en intervju för Dagens Eko mitt under februarirevolutionens mest avgörande dagar och debatten handlade främst om man skulle solidarisera sig med upproret i Benghazi genom att vidta sanktioner mot Khaddafis regim. Något som Bildt inte var beredd till. ”Det viktiga var att ta hem de svenskar som fanns i Libyen”, var hans ståndpunkt. Debatten handlade övertaget inte om att erkänna en ny regering. Bildt gör en egen efterhandskonstruktion. Desinformation med ord. Samtidigt som han vrickar sig på sin egen tunga genom att medge att detta med olika stridande grupperingar ”är något vi lärt oss”. Alltså något han och vi andra inte ens kände till när det begav sig.

Bildts omtankar handlade i stället om Lundin Petroleums kontrakt med Khaddairegimen. Det var därför han och Berlusconis utrikesminister Fratini vid den tiden handlade i samma utvisningbås. Bildt tänkte på sin gamla (och kanske kommande) arbetsgivare Lundins. Fratini tänkte på det italienska oljebolaget ENI…

.

.

Från Expressen…

.

I sak handlar det inte om att Sverige ska erkänna en regering som inte finns. Det fanns och finns bara en legitim representant för den libyska revolutionen, Det Nationella Övergångsrådet. Oavsett hur det ser ut om några veckor eller en månad. Detta vare sig vi vill det eller inte och det är denna enkla diplomatiska gest som Sverige vägrar att kosta på sig. Vi måste erkänna Övergångsrådet legitimitet. Hjälpa till med resurser för ett informationskontor i Stockholm mm. En enkel sak som ett fyrtiotal stater redan gjort. Nu senast Libyens grannar Egypten och Tunisien.

När det gäller frågan om varför Khaddafi varit ”så seglivad”  menar vår utrikesminister till sist att detta skulle ha berott på ”regionala spänningar”. Självklart har sådana spelat in. Men att Khaddafi klarat sig under dessa månader har i sista hand bara handlat om en sak:

Den enorma tillgång på tunga vapen som Västmakterna och Ryssland försett honom med. NATO:s flyginsatser för att förstöra dessa vapen har egentligen bara handlat om en regelrätt självsanering. Den libyska revolutionens kraft har tvingat imperialismen att städa upp sin egen skit!

.

Länder som erkänt Övergångsrådet som Libyens legitima representant:

Factbox från Reuters

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Övergångsrådet, Carl Bildt

Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,GP1,GP2,SVT1,DN4,DN5,SVD5,DN6,

Libyens öppna framtid.

.

Efter Ben Ali och Mubarak var den naturliga frågan vem följer i tyrannernas spår. Hopp och förtvivlan avlöste varandra under den sex månader långa resningen i Libyen. Nu vet vi svaret. Nästa offer för den arabiska våren blev Muhammar Khaddafi. Efter 42 års envälde och godtycke har den groteska clownen i Tripoli drivits på flykten. Ingen vet just nu var han befinner sig och diktaturens kreatur hoppas fortfarande på en segerrik återkomst för Kungen av Afrika. Men trots sonen Seifs patetiska brösttoner om en snar seger i Tripoli verkar det klart. Khaddafis styre är över. Punkt slut.

.

Diktatorn har pekat för sista gången.

.

Nu är det dags för den libyska befolkningen att se framåt och förhoppningsvis inte längre kasta skrämda blickar över axeln. Det blir tyvärr en vana under en diktator. Enorma problem väntar i det nya Libyen. Det måste byggas från noll. Det finns ingen politisk infrastruktur att ta över och bygga vidare på. Det kanske är både en fördel och en nackdel.

Landet saknar politiska partier. Det finns inga fackliga organisationer. Det finns inget parlament. Det finns ingen konstitution. Rättsväsendet saknade all självständighet. Likt under Stalins värsta terror på 30-talet dikterade den politiska ledningen domstolarnas utslag på förhand. Sjuttiotalets offentliga hängningar av oppositionella studenter och åttiotalets offentliga avrättningar av oppositionella inför fullsatta sportarenor beordrades personligen av Khaddafi. Domstolarna bara verkställde.

Det enda som finns och som föreställer en statlig organisering är Khaddafis ”folkliga direkta demokrati” – Jamahiriya. Att Khaddafi dessutom klistrade på ordet ”socialism” i landets officiella namn gillades av många i den internationella vänstern. Att det bara var en maskerad för en enmansdiktatur med obegränsad personlig makt var något samma vänster endera inte begrep eller avfärdade med hänvisning till diktatorns ”anti-imperialism”.

.

En staty symboliserande Khaddafis  ”Gröna bok” rivs.

.

Jamahirya är inte en struktur som revolutionen kan ta över. Den måsta helt enkelt avskaffas. I den ”direkta demokratin” hölls inga val, inga konkurrerande politiska program och samhällsprojekt konfronterades och i toppen av ”den direkta demokratin” styrde diktatorn själv, utan att kunna avsättas eller väljas om. I stället var det de mest devota lärjungarna till Mästaren som lyfte sig upp i den ”direkta demokratins” korrupta hierarki. Att klart tänkande människor som kallar sig socialister svalde denna maskerad med hull och hår kanske inte är så konstigt. Glöm inte alla ur den europeiska intelligentsian, likt Camus, Yves Montand med flera, som efter besök i Moskva hyllade Stalins diktatur som det ”socialistiska paradiset”. Man ser vad man vill se.

Det är en motsägelsefull process som väntar och utmanar den segerrika revolutionen. I Egypten segrade de folkliga upproren utan väpnade strider även om vi inte ska glömma de hundratals unga demonstranter som dödades av diktaturens säkerhetsstyrkor och väpnade ligister. Män i Ben Alis och Mubaraks omgivning hade makt att göra sig av med Ledaren och utropa militära och politiska ”övergångsråd” med uppgift att rädda vad som räddas kunde av de härskande klassernas makt och egendomar. Den möjligheten fanns aldrig för några ”förrädare” kring Khaddafi. Deras enda alternativ var att fly utomlands eller hoppa av till Benghazi. Makten i Tripoli var odelbar och tyranniet en familjediktatur utan möjlig tronföljd. Allt måste byggas upp från grunden. Det är både en nackdel och en fördel eftersom det saknas strukturer att bygga vidare på. Samtidigt slipper revolutionen att stångas mot militära ”övergångsråd” som likt i Egypten spelar under täcket med kontrarevolutionen.

För tillfället finns det bara ett ”övergångsråd” i Libyen och det är det mycket omskrivna TNC i Benghazi som bildades redan ett par veckor efter resningen den 17 februari. Rådets personliga samansättning är oklart. Många av de 37 medlemmarna har hittills varit anonyma för att enligt Rådet skydda dem och deras familjer från repressalier. Men trots den okända personsammansättningen vet vi att de flera av de mest framträdande personligheterna är före detta ministrar ur Khaddafis regering som exempelvis TNC-ordförande Abdel Jalil och TNCs ”regeringschef” Mahmoud Jibril. Men i rådet finns också representanter för rebellerna, som advokater och ingenjörer som ”omskolat” sig till befrielsesoldater. Islamska grupper och det muslimska brödraskapet sitter också med i TNC. Några enstaka socialister sägs också finnas i rådet trots att landet saknat en socialistisk organisation i decennier.

.

TNCs regeringschef Abdel Jalil.

.

Hur samverkan mellan rådets alla grupperingar kommer att utvecklas nu efter Khaddafis fall står kanske skrivet i stjärnorna. Dessutom kommer rådets sammansättning helt klart att påverkas av det faktum att Tripoli befriats av rebeller från huvudstaden tillsammans med rebeller från västra bergen och Misrata. Ingen av dessa rebellgrupper har stått eller står ännu under TNCs ordergivning och ledarna i Benghazi måste noga väga in alla krafter som tillsammans fällt Khaddafis diktatur. Abdel Jalil har redan sagt att Rådet ska flytta till Tripoli mycket snart och det då kommer att utökas till att inbegripa representanter från hela landet.

TNC har också lagt fram ett program för den kommande omvandlingen från diktatur till en konstitutionell demokrati. Rådet ger sig själv maximum åtta månader att organisera val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en konstitution, som sedan ska ställas till folkomröstning. Med en ny konstitution som bland annat garanterar friheten att bilda politiska partier kan Libyen sedan gå till val av ett parlament. Så ser planeringen ut på det papper som TNC presenterat och som innehåller 37 paragrafer. Många av dem är bra och garanterar medborgarnas demokratisk fri- och rättigheter. Andra är helt förkastliga som att exempelvis TNC anser att i det nya Libyen ska islam vara statsreligion.

.

TNCs ordförande Mahmoud Jibril.

.

Liksom i Tunis och Kairo kommer de styrande i Tripoli inte att leda en socialistisk omvandling av samhället. Det är de sociala krafterna i samhället som avgör i vilken riktning den libyska revolutionen kommer att röra sig. Eller snarare vilka zig-zagturer den kommer att ta. Sett till att de radikala sekulära krafterna i Libyen verkar betydligt svagare och färre till antalet än i grannländerna är det troligt att det blir de rent borgerligt demokratiska krafterna tillsammans med mer moderata islamska strömningar som Broderskapet som kommer att hålla i rodret under den närmaste framtiden.

Men det innebär inte att de har fria händer att göra vad som helst. Vare sig i förhållande till den egna befolkningens stora förhoppningar om ett nytt liv eller i relationen till de utvecklade industriländerna.

.

Förtvivlan och glädjeskutt är revolutionens lott.

.

Tusentals människor har offrat sina liv för att störta tyranniet. De som överlevt i kampen kräver dignitet, rättvisa och frihet. De nya ledarna i Tripoli kan inte behålla sin legitimitet utan att möta de förväntningar på framtiden som segern över Khadaffis diktatur gett. För närvarande begränsar sig dessa förhoppningar till demokratiska fri- och rättigheter. Även om det också innebär krav på rättvisa och ett slut på den totala rättslöshet som rådde i 42 år gäller revolutionen inte ännu fördelningen av landets rikedomar.

Men i ett land med hundratals miljarder i oljeinkomster och en befolkning mindre än Sveriges ska det inte finnas fattigdom och stor arbetslöshet bland ungdomen. Det är krav som säkerligen kommer att växa fram i den fortsatta kampen mellan de olika krafter som samlats i kampen mot diktaturen. För liksom i Egypten och Tunisien kommer de sociala frågorna att stiga in på scenen sedan despoten drivits på flykten. De nya ledarna i Tripoli får det svårare att stå emot krav på ekonomisk och social rättvisa. De kan inte likt sina kollegor i Tunis och Kairo hänvisa till behovet av kompromisser med krafter i diktaturens gamla parti- och statsapparat.

.

Libyer visar sitt stöd för revolutionen utanför Vita Huset.

.

Ledarna i Tripoli kommer också att ställas inför krav från ”det internationella samfundet”, som det heter när imperialismens intressen dryftas. Till att börja med visar redan Washington, Paris och London att de vill vara med och påverka utformningen av den nya regimen, dess konstitution och politiska liv. Konkret kan det bli tal om att FN ska sända ”säkerhetsstyrkor” för att garantera ”lag och ordning”. Sett till vad TNC redan sagt om övergångsperioden som nu startar är det inte troligt att det förslaget kommer att accepteras av Tripoli.

Däremot är det ganska säkert att den nya övergångsregeringen kommer att acceptera hjälp att organisera valet till den konstituerande församlingen och folkomröstningen om konstitutionen. Likaså tror jag att den kommer att acceptera rådgivare för bygget av en ny statlig administration, rättsväsende och polis. Det blir naturligtvis blåkopior av västliga borgerligt demokratiska strukturer. Men om det blir ett hinder i vägen eller inte för den sociala kampen för ekonomisk och social rättvisa beror inte på formerna utan på de politiska styrkeförhållandena i landet.

.

Skepp från Benghazi kunde undsätta det belägrade Misrata via den öppna hamnen.

.

-Väst kommer att presentera räkningen för sin hjälp, säger de som under revolutionens gång fixerat sig vid kravet ”Stoppa Natos bombningar”. Landets olja och gas kommer att läggas under västs kontroll går argumentet utan att med ett ord påminna att det redan är fallet. Sedan 2003 har Khaddafis regim öppnat alla dörrar för det utländska kapitalet, alltifrån Wall Street till Peking.

För den närmaste framtiden finns det inget som talar för att de existerande ekonomiska kontrakten mellan Tripoli och omvärlden kommer att upphävas eller ändras. De nya ledarna i Tripoli är liksom Seif Islam anhängare av en nyliberal politik och inget talar för att de funderar på att nationalisera landets naturrikedomar eftersom de saknar den tekniska utrustning och kunskap som exploateringen kräver. På något längre sikt, ett par år kanske, är det troligt att kontrakten med omvärlden kommer att vaskas om till fördel för Paris, London och Rom. Men eftersom 90 procent av Libyens oljeexport redan gick till Europa kan det inte bli tal om några revolutionära kast. Inte heller Kina behöver vara rädd för att förlora sina miljardinvesteringar i byggen, järnväg och telekommunikation trots Pekings ljumma hällning till Benghazi ända till för en månad sedan då plötsligt en stor kinesisk delegation installerade sig i Benghazi. TNC har å sin sida sagt att Kinas investeringar inte är i fara.

.

Abdel Jalil har garanterat Kinas intressen i Libyen.

.

-Så mycket uppoffringar och lidande för att ändra så lite, kanske någon ultraradikal säger med ett fnysande. Att de sociala och ekonomiska förändringarna inte kommer att sticka i ögonen kan man som socialist beklaga. Men då glömmer man bort det viktigaste som skett och som revolutionens folk kämpade för – rätten att stå upprätt. Rätten att inte vara rädd, rätten att säga vad man tycker utan att kallas till förhör och trolig misshandel, rätten att läsa vad man vill och rätten att organisera sig. Om människorna lyckas kämpa sig fram till dessa mål då kan också social och ekonomisk rättvisa hamna på dagordningen. Tillsammans med de kämpande människorna i Egypten, Tunisien, Syrien och resten av den arabisktalande världen kan de kanske inom en snar framtid ställa den sociala revolutionen på dagordningen.

De krafter i väst som av egenintresse gett den libyska revolutionen militär hjälp att störta Kaddafi kommer då att öppet visa sin fientlighet och göra allt för att hindra dagens demokratiska frigörelse att övergå i en social frigörelse från de inhemska ägarklassernas och imperialismens gemensamma maktutövande.

.

Den intima andan mellan Tripoli och Vita Huset kommer troligen inte att strypas.

För att den processen ska underlättas krävs det en genomgripande självrannsakan hos varje grupp och individ som kallar sig socialist. Stödde vi revolutionen eller vände vi den ryggen därför att röken från Natos bomber skymde sikten? Vad sa vi i de avgörande ögonblicken då människorna bad om hjälp för att inte krossas?

Tripoli 21 augusti hade aldrig blivit möjligt utan Benghazi 19 mars. Segern i huvudstaden hade aldrig blivit verklighet utan det franska flygvapnets attack mot Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi den 19 mars. Misrata hade krossats utan en hamn som hölls öppen av Natos marinfartyg. Det är den konkreta politiska och historiska verklighet som den ”principfasta” anti-imperialistiska vänstern inte vill se i vitögat. Det är bekvämare att gömma sig bakom principer än att ta konkret ställning i ett inbördeskrig mellan revolution och kontrarevolution.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVD4,SVT1,SVD5,GP2,DN6,DN7,SVD6,SVD7,

GP3,SVT2,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Sjöstedt,Röda Berget,Jinge,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, USA, EU, Benghazi,

Vi vet att det första som förloras i ett krig är sanningen. I går var Saif Khaddafi gripen av rebellerna i Libyen. I natt dök han upp spritt språngande fri. I och för sig bara på promenadavstånd från regimens sista bunkrar i Tripoli.

.

.

Varför nyheten kablades ut i går lär vi få svar på. Min gissning är att det var en medveten och planerad lögn för att demoralisera de milismän som försvarar diktaturens sista fästen. I så fall lyckad. Men självklart med en besvärlig rekyl.

Men Saifs återuppståndelse på den politiska scenen förändrar inte i stort vår bedömning från i går att regimen och familjediktaturen Khaddafi kollapsat. Han dök upp från bunkersystemet i det inringade högvarteret  Bab Aziziya och med ett trettiotal gevärsviftande lojalister i bakgrunden gjorde han en  riktig ”Baghdad Bob”:

” Det var en fälla. Vi gav dem en hård omgång. Vi bröt av rebellernas rygg. Så nu vinner vi.”

Ett omdöme som naturligtvis är nonsens. På samma sätt som hans tidigare påstående om att 75 000 regimtrogna och tränade soldater skulle ha försvarat huvudstaden. För att inte tala om pappan och ”Broder Ledarens” yrande om att miljoner libyer beväpnats och ska vara på väg för att försvara sin största stad.

Saif Khaddafi ska vi minnas för sin hets mot befolkningen i Benghazi i mitten av februari. I den statliga televisionen vräkte då den förr så sofistikerade arvtagaren till diktaturen, med bland annat en köpt examen från London School of Economics, ur sig denna famösa harang:

”De väpnade gängen i Benghazi är kackerlackor och råttor. Vi ska jaga in dem i deras hus. In i garderoberna. Knäcka dem och döda dem.”

Nu blev det inte som den galne råttfångaren tänkt sig. I stället är det rebellerna, med ett brett folkligt stöd, som jagat familjediktaturen och dess lejda milis in i sina djupt nergrävda bunkrar. Hur det hela ska sluta vet vi inte. Om några år kanske scenerna från slutstriden blir till film.

Men det vi vet är att den libyska revolutionen har tagit ett språng framåt. Den första väpnade resningen mot en av arabvärldens många diktaturer har segrat.

*************

Här nedan har Benny och jag samlat alla de artiklar om Libyen som vi lagt ut på vår blogg alltsedan februari. Nästan ett sextiotal. Kanske finns här en del läsvärt för de som funderar över framtiden genom att ibland blicka tillbaka:

Februari:

Khaddafi nästa?

Om Khaddafis vapenmånglare…

Ned med dåren i Tripoli

Carl Bildt – kurir åt kontrarevolutionen

Despoten i Tripoli måste störtas.

Inbördeskrig i Libyen?

Carl Bildt och Fidel Castro om Khaddafi…

Inferno i Tripoli

Sista dödsdansen i Tripoli- Bahrein hämtar andan

Nescafe,hallucinogena droger och Al-Quaida bakom upproret

Khaddafi mördare

En blodig dag

Khaddafis sista dagar

Carl Bildts bråda dagar

Mars:

Bort med tassarna Clinton!

Hugo Chavez i skandalöst utspel

Kan Khaddafi segra?

Frihetens hjältar

Libyen i fokus

Kaotisk reträtt i Libyen

Revolution eller kontrarevolution i Libyen

Revolution i vår tid

Debatten om no-fly zon

Libyen – en revolution i våra hjärtan

Libyen skapar debatt

Ny offensiv från Khaddafi

April:

Ner med Khaddafis diktatur!

Gevär och rosor – Misrata belägrad stad

Ship to Misrata?

Från Marocko till Syrien

Afrikanska Unionen på resande fot

I Misrata deltar alla i revolutionen

Stöd kampen för ett fritt Libyen

Rapport från Misurata

Ett skepp kommer lastat

Vilken solidaritet med libyen ?

Ge Libyens folk egna vapen!

Misrata mitt i spärrelden

Misrata – radikal journalist svårt skada

Maj:

Militärt genombrott i Misrata

Misrata – Khaddafi tappar sitt strupgrepp

Libyen –revolution eller ockupation?

Seger eller död – om den libyska revolutionen

Khaddafis militära tornado

Juni:

Khaddafis partners i Väst

Erkänn rebellerna i Libyen!

Juli:

Andreas Malm forsätter debatten om Libyen

Khaddafi -en antiimperialist?

Augusti:

Varför mördades general Younis?

-Lev länge Khaddafi

Fotbollen – avspark för den libyska revolutionen

Libyen igen

Diktaturens stövelslickare

Natos roll i Libyen

Tripoli omringat

It’s a long way to Tripoli

Khaddafi jagas bort – Carl Bildt på tur?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Muammar Khaddafi, Saif Khaddafi, Tripoli,

I Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,AB2,AB3,GP1,GP2,GP3,GP4,

SVT1,SVD6,SVD7,DN7,GP5,DN8,SVD8,SVD9,GP6,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,

.

Den arabiska revolutionens första väpnade resning har segrat. Regimen Khaddafi har förlorat makten.

Vi vet inte var tyrannen själv gömmer sig. I ett avloppsrör som Saddam Hussein? Kanske i öknarna söderut och dess gränstrakter till Chad eller Niger. Kanske försöker han hitta en ledig flygstol till något ”vänligt sinnat land”. Vi vet inte hur många krypskyttar och kulsprutenästen som det finns kvar i Tripoli. Eller hur många av ”diktaturens kreatur” som fortfarande är på fria klövar ute i landets regioner.

När detta skrivs berättar media om att stridsvagnar rullat ut från diktatorns högkvarter Bab Aziziya.

Men vi vet att det är slut på tyranniet.

.

.

När befälhavaren för sonens elitförband i Tripoli, ”Det väpnade folkets förstärkta 32:a brigad” eller ”Khamisbrigaden”, i går kväll gav upp utan motstånd innebar detta dödsryckningen för fyra decenniers diktatur. .

.

.

Rebellerna lastade i morse över ammunition från ”Khamisbrigaden”

.

Samtidigt med regimens kollaps intervjuades Carl Bildt i SVT Aktuellt. Han hoppades in i det sista på en ”politisk lösning”. Med detta menade vår utrikesminister inte att han ville se så lite våld som möjligt. Vad han vill få till stånd är en kompromiss där så många som möjligt av diktaturens hantlangare, på alla nivåer, ska kunna fortsätta med sina smutsiga värv. Framförallt när det gäller landets ekonomi. Khaddafis privatiseringar ska fortsätta. Gärna i ett mer febrilt tempo. Stålindustrin och telefonin står på tur. Framförallt vill han säkert att Lundin Petroleum ska slippa att klippa sina intima band med landet. Bildt har inte haft sina fingrar i en syltburk. Han har i stället doppat bägge händerna i olja.*

.

.

Från Expressen…

.

För Bildt handlar det inte om att förhindra onödig blodspillan. Det handlar i stället om att spilla så lite som möjligt av Lundins olja.

Det var därför han i en intervju för Dagens Eko kom med sitt berömda uttalande under februarirevolutionens mest avgörande dagar:

.

”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling.”

Carl Bildt

.

Carl Bildt var i detta skede emot sanktioner mot Khaddafis diktatur. Han var i samma ringhörna som Berlusconis utrikesminister Fratini, vilken med tanke på Italiens sammanflätning med diktaturen, då energiskt försvarade Khaddafis regim. Att han senare ställde sig och Sverige bakom NATO:s flyginsatser handlade om solidaritet med Vita Huset. Han underordnade sig USA:s hegemoni.

Men att erkänna det Nationella övergångsrådet som Libyens enda legitima representant har det aldrig varit tal om för Bildt. Än mindre om svensk vapenhjälp till rebellerna. I själva verket har han fruktat det som just nu sker. Att rebellerna själva ska få känna segerns sötma. Att de ska få känna sin makt och skapa självförtroende för framtiden och större armbågsutrymme inför Västmakternas hunger efter landets olja och gas. Han avskyr i själva verket jublet på Khaddafis ”Green Square” när ”trashankarnas armé” nu tar över och under en euforisk natt återger huvudstadens mötesplats sitt gamla namn, Martyrernas torg.

.

.

Dessa mina älskade trashankar. Denna hjältemodiga armé av upproriska och frihetstörstande människor. Studenter, arbetare, arbetslösa, butiksinnehavare, advokater, fotbollsspelare, busschaufförer och jordbrukare i en skön förening. Bespottade och hånade från höger till vänster för sin amatörmässighet. För sin ovana med vapen, disciplin, militär strategi och taktik. Rebeller i slitna jeans, sandaler och urtvättade T-shirts. Gapiga och skräniga för att övervinna sin rädsla inför diktaturens stridsvagnar och kulsprutor.

Men med ett beundransvärt och okuvligt mod. Tusentals människor har offrat sina liv för segern. Av rädsla för att förlora allt inflytande i landet beslöt NATO att svara positivt på rebellernas vädjanden om flygunderstöd. Under sex månader har man nära nog i en historisk parodi förstört alla de tunga vapen som militäralliansen stater (tillsammans med Ryssland) med goda vinster har sålt till regimen.

Men NATO och västmakterna, inklusive Sverige, har inte vunnit segern. Det är inte amerikanska eller svenska soldater som gått in i Tripoli. Tack och lov. I rebellarméns första led var Tripolibrigaden. Unga män från huvudstaden som nu återvände till sina hem och familjer.

Det är därför den stora majoriteten av stadens befolkning jublar. Det är därför arabvärldens befolkning ser segern som sin. En seger för den arabiska revolutionen.

.

.

Segerjubel i Tunis under natten

.

Det är också därför vi ska jubla. Dagar och år av framgångar och bakslag återstår. Men i natt skapades en första möjlighet för människor i Libyen att i frihet börja diskutera sin egen framtid.

Här i Sverige borde vi diskutera framtiden för Carl Bildt. Eller på mer ren svenska:

Bort med oljeprofitören!

Carl Bildt måste avgå!

–

* För övrigt ett samarbete som Åsa Linderborg missade eller inte ville förstå i en för övrigt rusigt bra syn av Carl Bildt.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Muammar Khaddafi, Libyen, Tripoli,

I media: SVD1,DN1,GP1,SVT1,SVD2,SVD3,AB1,SVD4,DN2,GP2,SVD5,DN3,DN4,AB2,DN5,AB3,AB4,DN6,

SVD5,SVT2,DN7,SVD6,GP3,SVT3,SVD7,DN8,AB5,GP4,

Bloggare: Lasses blogg,RödaBerget,RödaMalmö,Jinge,Svensson,RödaLidköping,RödaLund,

Homopoliticus,Gusart,