.

”Vi har aldrig någonsin angripit civila”, sa den libyska diktaturens väldresserade fähund, Musa Ibrahim, sent i går kväll.

I morse dementerades detta direkt när det turkiska kryssningsfartyget ”Ankara” anlöpte hamnen i Cesme.  För tillfället använt som ett provisoriskt sjukhus med sina hytter och salonger helt ”fullbokade”. Inte med glada semesterfirare. För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal från Brega och Bengazir. Bardisken ombord hade snabbt förvandlats till apotek. I receptionen var det en sjuksköterska som tog emot. I dag, väl framme,  får alla passagerarna vård på turkiska sjukhus.

.

.

”Ankara” kunde anlöpa och lämna kaj i den belägrade staden Misrata under skydd av den turkiska NATO-insatsen, två fregatter och tio stridsflygplan. Vid avseglingen hyllades alla de människor som skadats av Khaddafis granater och raketer av sina familjer, vänner och grannar nere på kajen.  Symboliskt sträckte man upp både rosor och gevär i luften till avsked. Rosorna av omtanke. Gevären och alla V-tecken för att visa att de själva inte gett upp. ”Martyrerna har inte dött förgäves”, sjöng man gemensamt.

’

.

”För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal skadade från Brega och Bengazir. I dag får de vård på turkiska sjukhus.”

.

.

Det är bara knappt två månader sedan den arabiska revolutionsvågen nådde fram till Libyen. I stad efter stad gjorde befolkningen uppror mot fyra decennier av diktatur. Det började i östra Libyen i Bengazir den 17 februari. Sedan tog befolkningen över i Tobruk, gränsstaden mot Egypten. Men bara någon vecka senare reste sig innevånarna också i den västra delen av landet. I Misrata, i Zawiya och Tripoli…

I dag har en del vänner till revolutionen hoppat över eller glömt det som skedde. Peter Widén, en gammal facklig och politisk färdkamrat, menar exempelvis i Internationalen 13/11 att verkligheten dessvärre visat att:

”Det är uppenbarligen så att stamlojalitet med mera innebär att det finns en massuppslutning i västra Libyen bakom Gaddafi”.

För mig är det uppenbart att verkligheten har visat motsatsen!

Huvudstaden Tripoli innefattar med ytterområden nära 2 miljoner människor. Miljonstaden Bengazir är sedan Libyens näst största stad. Misrata som ligger bara 20 mil från Tripoli kommer därefter på tur med omkring 550 000 innevånare. I ett ursinnigt uppror drev innevånarna där ut Khaddafis säkerhetsstyrkor och milismän redan den 24 februari. I en verklig massuppslutning bakom revolutionen har de alltsedan dess själva lyckats behålla kontrollen över sin stad. Sedan tre veckor tillbaka har man belägrats av diktaturens militära hårdvara. Elitförband beväpnade med tunga vapen. Dess granater och raketer har vräkts in över staden. Riktade mot bostadsområden, sjukhus och universitet. I sina hem, på gator och torg har vanliga människor dödats. El och vatten har skurits av. Ändå har man inte gett upp för diktaturens kreatur. Bagare, arbetslösa, stålverksarbetare och studenter. Människor som aldrig rört ett vapen har nu, tillsammans med en del desertörer från polisen och militären, fått försvara sig med allt de har kommit över. Stridsvagnar har slagits ut med hjälp av molotovcocktails och hemmagjorda bomber. Krypskyttar har ibland dödats med bara händerna. Den civila administrationen och alla hjälpinsatser har letts av stadens juristförening.

Zawiya ligger också i västra Libyen och är med sina 250 000 innevånare landets fjärde största tätortsområde. Efter sitt uppror lyckades befolkningen där behålla makten över sina egna liv i nära tre veckor. Men på grund av närheten till Tripoli och då också närheten till diktaturens tunga vapen och dess köpta hantlangare föll staden efter ett ursinnigt motstånd. Många människor dog eller sårades svårt. Inte minst när regimen till sist satte in 50 moderna stridsvagnar och 100 pickup-lastbilar fullastade med milismän och kulsprutor. Zawiya är i dag en våldtagen stad. Men för Libyens revolutionärer är det också hjältarnas och martyrernas stad.

.

.

Det finns ingen ”massuppslutning bakom Khaddafi”.

Han har däremot massor med stridsvagnar…

.

Revolutionens vågor nådde dessutom även fram till Tripoli. Under någon vecka, tio dagar, vågade sig många tusentals människor ut i olika fredliga protester mot Khaddafi och hans regim. Men varje försök till motstånd möttes med den blodiga brutalitet som varit diktaturens kännetecken under drygt fyra långa decennier. Hur många människor i Tripoli som älskar överste Khaddafi eller som han själv säger ”Konungarnas kung över Afrika” vet vi inte. Vi vet inte heller hur många i huvudstaden som vill ha en regimförändring. De bilder och väl valda sekvenser från olika ”massmöten” till stöd för diktatorn, som regimen släpper ut, visar bara högst några tusen väl regisserade anhängare. Kamerorna kunde lika gärna ha rullat i Nordkorea. Men självklart finns det här, i denna stad med två miljoner människor, säkert tiotusentals lojala skyddslingar som sätter sin tillit till regimen.  Varje diktatur har sina kreatur, sina fän och sina fähundar. Flera skikt av människor som alla har det gemensamt att de har sin näring genom makten. Men den dag, när den faktiska militära belägringen av Tripoli bryts, den dag när rädslan släpper, då är jag övertygad om att också en stor del av huvudstadens befolkning vill bli av med diktaturen.

Upproret i de flesta delar av västra Libyen har haft samma karaktär och samma förankring i folkdjupet som i landets östra delar. Den enda skillnaden har varit att där har stridsvagnarna – ännu så länge varit fler. I Zawiya var de för många. Peter Widén skriver att man måste kunna ha två bollar i luften samtidigt. Jo, det håller jag med om Peter. Här har du missat en!

.

.

Revolutionärerna i Libyen behöver vapen till sitt försvar

.

Därför handlar revolutionens framtid till en stor del om att rebellerna måste få tillgång till egna vapen. Både till sitt eget försvar och till att bryta belägringen av flera viktiga städer.

En beväpning som de förvägras av FN:s och NATO:s dagordning. De stater, även Sverige, som följer FN:s resolution 1973, har olika tolkningar och olika bakomliggande intressen när det gäller hur denna ska uppfattas. Men de är i huvudsak överens om det vapenembargo som främst drabbar oppositionen. De vill på så sätt vingklippa möjligheterna till en framtida utmaning av den kontroll över oljan som de haft under Khaddafis tio senaste år. Det finns uppgifter om att oppositionen skulle ha fått en del vapen via Egypten. Britterna har lovat att hjälpa till med radiokommunikation. Men allt detta är bara små gester av välvilja.  Stormakterna vill inte ockupera och de vill inte heller att oppositionen ska utplånas. De vill ha en regimförändring. Men på sina egna villkor.

Den libyska revolutionen har givetvis inga som helst intressen av flygbombningar över Tripoli eller Sirte eller överhuvudtaget av mål där det finns risk för många civila offer.

Däremot behöver revolutionen eget pansar och egna moderna raketvapen!

Sveriges stridsflyg har ingenting i Libyen att göra. Vad den svenska regeringen skulle göra är att skeppa modernt artilleri från Bofors till befolkningen i Misrata och Bengazir!

Regeringen Reinfeldt och dess utrikesminister Carl Bildt måste också ge fullständigt stöd till Det tillfälliga revolutionsrådet i Bengazir genom att på varje sätt verka för dess syn på en verklig vapenvila och verkliga fredsinitiativ. Gång på gång har man accepterat tanken på en vapenvila. Men inte efter FN:s mall om ”eld-upphör” som låter Khaddafis milis och militär behålla sin väpnade kontroll, eller försök till kontroll, över miljoner människor.

Revolutionsrådet accepterar bara en vapenvila där människor, fritt och under fredliga former, får uttrycka sina åsikter. När det gäller fredsförhandlingar kräver man som villkor att familjen Khaddafi ska bort. ”Den hittar själv till flygplatsen”, sa en av Bengazis innevånare till Aljazeera i morse…

Detta borde också vara den svenska regeringens inställning. Alla glamourreportage kring Jas-Gripen och Tolgfors hyllning av den svenska flygindustrin har ingenting med revolutionens behov att göra. Skicka i stället Boforskanoner till Bengazir och kräv verklig vapenvila och verkliga fredsförhandlingar av Khaddafi.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Bengazi, Misrata, Turkiet, Ankara,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,DN4,DN5,GP2,SVD2,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,ErikSvensson,ErikSvensson2,RödaLund,

VAPEN TILL UPPRORET!

SEGER ÅT REVOLUTIONEN!

Det var länge sedan en internationell politisk händelse skapat en så het debatt inom den breda vänstern. Den folkliga resningen mot Khaddafis regim och det krig som följt har utkristalliserat positioner vars spektrum går från öppet stöd till Khaddafi till uppslutning bakom FNs resolution 1973 och Natos militära ansvar för att resolutionen verkställs.

Mellan dessa ståndpunkter finns det självklart utrymme för många nyanser.  Här försöker vi sammanfatta de ståndpunkter som vi fört fram på vår blogg under de dramatiska dagar som varit.

När Khaddafis styrkor stod beredda att inta Benghazi begärde en enhällig opposition att Väst skulle skydda staden och dess upprorsrörelse med ett flygförbud och en bombning av Khaddafis tanks och artilleri. Så skedde också och vi stödde oppositionens begäran därför att det enda alternativet hade varit en omedelbar massaker på alla som deltagit i resningen mot regimen. Inte bara ett kortsiktigt nederlag och döden för många tusen människor i Bengazi. Vilket i sig hade varit nog så allvarligt.

.

.

Revolutionen i Libyen måste undsättas med egna vapen

.

Konsekvensen hade dessutom varit att gränsstaden mot Egypten, Tobruk, omedelbart rensats ren på oppositionella och därefter hade landets gränser stängts. De väpnade motståndsgrupper, som fortfarande kontrollerade viktiga delar av flera städer även i landets västra delar, hade snabbt likviderats. Endast ett marginellt och helt underjordiskt motstånd hade överlevt. Varje självständig politisk rörelse hade sedan garotterats redan i fosterstadiet. Diktaturen hade stärkt sin makt. ”Stabilitet och ordning” hade åter härskat i Libyen. Bokslutet hade varit – inte en motgång – utan ett fullständigt nederlag för den libyska revolutionen. Med svåra återverkningar i hela den arabiska världen.

.

.

”Stabilitet och ordning” hade åter härskat i Libyen…

.

Därefter har det i debatten om ett ja till flygbombningarna uppstått en förvirring som vi inte ser som vår. Men för att undvika missförstånd ska vi här försöka att vara så tydliga som möjligt. När det gäller de röster och de politiska rörelser som mer eller mindre valt att identifiera sig med Khaddafis regim har vi ingenting gemensamt och här är inte tillfället att bemöta dem. För oss är det självklart mest angeläget att diskutera med dem som liksom  vi utgår ifrån att upproret mot diktaturen Khaddafi har ett genuint folkligt stöd. Om än med ett eget förlopp, är det en viktig del av den arabiska revolution som vi sett sedan årsskiftet.

Vi har läst mängder med artiklar och uttalanden skrivna av kamrater i denna vår nära krets. Men så när som på något undantag är det inte ett enda av dessa inlägg som besvarar följande frågor:

Var det verkligen nödvändigt att låta massakern ha sin gång? Skulle vi stillatigande, men med öppna ögon, bara se på hur Khaddafi krossade resningen i Benghazi? Detta som det enda sättet att hindra USA/EU i deras försök att leda den libyska och den arabiska revolutionen in i banor som mer passar imperialismen?

Nu är politiken alltid konkret. Den förhåller sig alltid till levande människor och till faktiska situationer. Därför måste vi, som socialister, ha en idé om hur vi själva skulle  ha agerat under dessa tre avgörande dagar, 19-21 mars.

.

.

Vi tänker oss att vi, den socialistiska vänstern, hade haft ett dussintal aktivister på plats i Benghazi. Kamrater  som helhjärtat hade deltagit i resningen mot Khaddafis trupper i staden alltsedan den 17 februari. Vi antar också att de med sitt aktiva deltagande i resningen skaffat sig ett förtroende, vilket gjort att de kunde göra sina röster hörda ända in i det Nationella rådet.

Nu kommer vi till den ödesfråga som alla som säger nej till resolution 1973, utan att säga ett knyst om det konkreta läget i Benghazi den 12 mars, måste  besvara. Vad skulle vi som en socialistisk grupp på plats i Benghazi ha sagt om det Nationella rådets begäran om flygförbud och omedelbar militär nödhjälp?

Skulle detta ha varit vårt budskap:

”Stopp kamrater! Vi har ingen möjlighet att själva stå emot Khaddafis tanks, artilleri och hans vältränade soldater. Men begär vi hjälp från imperialisterna, då leder det till att de försöker  ta kontroll över Libyen. Därför ska vi inte begära något flygstöd. Vi vet att imperialisterna inte bombar Khaddafis män av lojalitet med oss eller av humanitära skäl så låt oss i stället kämpa ensamma till det bistra slutet”.

Vi frågar oss hur många det är som med handen på sina hjärtan vågar stå upp och säga att det är vad han eller hon hade sagt till människorna i Benghazi, under de kritiska timmar eller kanske dagar vi talar om. Vi vill att ni berättar detta för oss och inte bara nöjer er med ett ”att-vi-vet-nog-vad-imperialisterna-är-ute-efter” eller andra teoretiskt bekväma schabloner.

Om vi hade varit på plats i Benghazi tillsammans med andra revolutionära socialister hade vi i stället försökt säga ungefär så här:

”Medborgare, vi står inför en omedelbar katastrof! Vi har inget annat val än att be imperialisterna om flygunderstöd. Men vi måste se upp! Vi vet av erfarenheterna i Irak och Afghanistan att deras mål är att ta kontroll över vår kamp och att stoppa revolutionen i hela den arabiska världen.”

”FNs resolution 1973 är ett demokratiskt fikonlöv. Det dokumentet skyler USA:s och EU:s manövrer för att behålla den strategiska kontrollen över vårt land och vår revolution. De säger att de försvarar demokratin mot diktaturer världen över, så låt dem bomba Khaddafis styrkor. Vi kräver också att de omedelbart och villkorslöst ger oss de vapen vi behöver för att själva störta Khaddafi och bygga ett fritt demokratiskt samhälle.”

Vår undran är vari den stora ”kapitulationen” inför imperialisterna finns i en sådan hållning? Anser man sedan som vi att detta är vad socialister i Benghazi borde ha sagt (eller något liknande) då frågar vi varför man inte som socialist ska säga samma sak i London, Paris, Bryssel eller Stockholm?

Gör man det. Vilket vi har gjort. Då menar vi att det går bra att argumentera för en konkret linje också för fortsättningen:

* Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.

* Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.

* Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.

* Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.

* Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.

* Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.

När väl diktaturen störtats är det upp till det libyska folket att självt forma sitt samhälle. Vissa av oss kommer kanske inte att gilla olika aspekter i vad som kan komma. Men vår solidaritet och vårt stöd till dagens kamp mot diktaturen är inte på något sätt kopplad till ett krav på garantier om hur framtiden ska se ut.

Benny&Göte

.

Här är en del bra lästips för de av våra läsare som kan och har tid med ”utrikiska” som man sa förr:

Vilka är rebellerna? Bra artikel i The New Yorker.

Vad är USA:s intressen? Gilbert Achcar 31.3.11.

Franska Attac

Bra analys. Fel slutsats.Barry Sheppard.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Bengazi, NATO, FN

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,SVD2,SVD3,SVD4,DN5,GP2,SVT1,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,RödaLund,RödaLinköping,

ErikSvensson,

Sarkozys röda matta för Marine Le Pen.

.

Det har hållits kantonalval i Frankrike. Trots det stora soffliggandet på 55,68 procent är valutgången av mycket stort intresse, eller snarare orsak till stor oro i alla läger inför presidentvalet nästa år.

Nationalfronten gör ett stort genombrott. Högerextremisternas nya partiledare Marine Le Pen visar att hon redan axlat pappa Jean-Maries mantel och kanske redan växt ur den. Marine Le Pen har övergett pappans rasistiska och antisemitiska provokationer, med något enstaka återfall, och i stället styrt in Nationalfronten i den ”patriotiska” fåran.

.

Marine Le Pen vårdar skickligt arvet efter pappa Le Pen.

.

Som en Jeanne d’Arc tar hon strid för det ”franska”, franska jobb för franska arbetare, den lokala och nationella ekonomin mot den globala marknadens utlokaliseringar, mot Europa för det franska.

Inom den framtoningen finns naturligtvis främlingsfientligheten, rasismen och framför allt islamofobin kvar. Men den platsar i ett större ”patriotisk” ram och tonas inte fram på samma sätt som förr.

Men det förklarar inte ensamt Nationalfrontens stora framgångar. I seriösa opinionsundersökningar som gjorts nyligen svarar en större del av de utvalda att de skulle rösta på Marine Le Pen före Nicolas Sarkozy om det vore presidentval i dag. På klar första plats kommer socialistpartiets olika tänkbara kandidater. Bäst röstandel får IMFs chef Dominique Strauss-Kahn med 34 procent följd av Marine Le Pen 22 procent och Nicolas Sarkozy 17 procent.

.

Med Martine Aubry eller Dominique Strauss-Kahn som presidentkandidat är Socialistpartiet segervissa inför 2012.

.

Det är bara om Socialistpartiet presenterar Ségolène Royal som partiet inte toppar listan. Det är också det enda scenariot i vilket Sarkozy inte elimineras i första valomgången. Under de premisserna är det nog helt säkert att Socialistpartiet kommer att välja Strauss-Kahn eller partisekreteraren Martine Aubry som presidentkandidat 2012.

Hur har Nicolas Sarkozy som 2007 krossade Nationalfronten och klart besegrade Ségolène Royal kunnat hamna på under 20 procent i opinionsundersökningarna inför presidentvalet nästa år? Bästa svaret är nog att medan Sarkozy ägnat hela sin kraft åt att fiska röster med det mer reaktionära utspelet efter det andra i frågor om nationell identitet, romers utvisningar, slöjförbud, jakt på papperslösa, förnedrande uttalanden om förorternas ungdomar har Marine Le Pen gjort det motsatta och fiskat tillbaka de röster Nationalfronten förlorade till Sarkozys UMP 2007 genom att kalla till en nationell samling till försvar av det franska i en fientlig omvärld. Det budskapet baserar hon främst på ett nationellt försvar av den franska ekonomin mot ”globallisterna” i Bryssel.

.

Sarkozys nära vänskap med Ben Ali gör inte saken bättre.

.

Resultaten i kantonalvalen och opinionsundersökningarna om presidentvalet 2012 har redan skapat totalt kaos i Sarkozys regeringsparti UMP. Sarkozys reaktionära agitation har i själva verket bara hjälpt Marine Le Pen att framställa Nationalfronten som respektabelt. I fjol var det knappt 40 procent av väljarna som såg Nationalfronten som vilket parti som helst. I den senaste undersökningen svarade 55 procent ja på samma fråga.

Paniken i UMP har för närvarande skapat två strömningar. Några av partiets parlamentariker säger öppet att de föredrar en allians med Nationalfronten framför Socialistpartiet. Andra ledare  i UMP manar till en ni-ni taktik, det vill säga en neutralitet mellan Nationalfronten och Socialistpartiet utifall det är vad som finns kvar att välja mellan i den andra och slutliga valomgången. I kantonalvalen ledde det till att UMP-kandidater manade till en röst på Marine Le Pens parti där valet stod mellan Nationalfronten och Socialistpartiet. I andra uppmanade de till valskolk, ni-ni som de sa.

Till sist har de oroande opinionsundersökningarna lett vissa ledare inom UMP att i korridorerna börja fråga sig om Sarkozy ska ersättas med en annan kandidat, exempelvis premiärministern Fillon. Ett riktigt hundslagsmål väntar i regeringspartiet UMP.

.

-Min identitet går före Europa. Rösta Nationalfronten. Med rop om samling kring ”franska”

värden i ett kosmopolitiskt Europa bryter sig FN in i UMPs led .

.

Under tiden kan Marine Le Pen skörda frukterna av Nicolas Sarkozys taktik att alltid skylla problemen i samhället på en liten minoritet, invandrare, muslimer, romer, ungdomar och andra slagpåsar, bidragstagare, långtidsarbetslösa, ”privilegierade statsanställda” och andra syndabockar.

.

Media: SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, UMP, Sarkozy, Socialistpartiet, Le Pen,

Segrar och bakslag i Libyen.

.

De senaste dagarna har tydligt visat ett grundläggande problem för den libyska oppositionen i kampen mot Khaddafis regim. Det militära styrkeförhållandet är helt till Khaddafis fördel. Det har bevisats gång på gång den senaste månaden.

.

Det folkliga upproret i västra Libyen slogs ned med militärt våld.

.

I dag glöms det bort att upproret mot diktaturen inte var isolerat till östra delarna av landet. Det folkliga upproret i västra Libyen var också mäktigt i städer som Az Zawiyah, Zlitan och Misrata och inte minst i Tripoli självt. Trots det enorma övertaget i eldkraft tog det flera veckor att besegra motståndet i Zawiyah och Misrata håller fortfarande oppositionen delar av staden.

Att regimen efter dygn av bombardemang med artilleri och stridsvagnar lyckades krossa upproren kan inte förklaras med att Khaddafi har ett massivt folkligt stöd i västra Libyen till skillnad från regionen i öst kring staden Benghazi. Förklaringen till nederlagen i västra delarna är militär. Khaddafis milisenheter under ledning av två av hans söner, varav en nu sägs vara död, är de enda militära enheterna i landet som har en modern utrustning och stark disciplin. Den reguljära armén var dåligt utrustad och saknade det mesta.

De kraftmätningar som vi sett mellan Khaddafis milis och den illa beväpnade oppositionen kan bara sluta på ett sätt. Tanks och artilleri krossar allt motstånd på de öppna ökenvägarna mellan varje stad på kustremsan mellan Benghazi och Tripoli. Khaddafis inmarsch i Bengahzi stoppades enbart på grund av no-fly zonen och det franska flygvapnets attack på tanks och artilleri som Khaddafi hade rullat fram till stadsgränsen. Utan den insatsen hade vi i dag tillhört de närmast sörjande över oppositionens blodiga nederlag. Många anser det hade varit ett bättre alternativ än imperialismens militära ingripande på oppositionens sida med hänvisning till framtida risker för en invasion på marken och en ockupation av Libyen. Jag kan inte ställa upp på detta omvända känslolösa ”realpolitiska” resonemang.

.

I Benghazi pendlar känslorna mellan segervisshet och tvivel.

.

Nu faller på nytt oppositionens beväpnade unga män tillbaka från sina positioner. Khaddafis motattack med artilleri och granateld kan inte besvaras med den usla utrustning som oppositionen har tillgång till. Det är självmord att stanna kvar på de helt oskyddade ökenvägarna.

Oppositionens militära nederlag kan inte användas som argument för att nedklassa det folkliga upproret mot Khaddafis diktatur. Det finns många politiska skiftningar inom oppositionens led. Säkerligen också vissa islamistiska strömningar som om de skulle få ett större inflytande kan starkt försvåra bygget av ett Libyen med demokratiska fri- och rättigheter befriat från Khaddafis diktatur.

Bästa sättet att hindra en sådan utveckling är naturligtvis att oppositionen ges konkreta möjligheter att störta diktaturen och upprätta det samhälle som den själv skisserar i den ”regeringsdeklaration” som Nationella Rådet i Benghazi publicerade i tisdags. ”En vision om ett demokratiskt Libyen” är deklarationens titel och innehållet kan klassas som en grundstomme till en konstitution med alla nödvändiga fri- och rättigheter för befolkningen. (A vision of a Democratic Libya).

.

Medlemmar i  det Nationella Rådet.

.

Konkreta möjligheter att störta diktaturen innebär i dagsläget att oppositionen får tillgång till de vapen som tyvärr krävs för att besegra Khaddafi. Tyvärr skriver jag naturligtvis därför att det vore så underbart om en folklig resning som i Tunisien och Egypten kunde sätta punkt för hans styre. Men folkresningarna i väst krossades militärt och för att människorna i Tripoli och andra städer i väst på nytt ska ställa sig upp och kräva frihet krävs det att regimen är nära ett sammanbrott.

Den nödvändiga militära utrustningen finns på andra sidan gränsen till Egypten. Men det militära rådet i Kairo har klart visat att solidaritet med det libyska upproret inte finns med på dagordningen. I London nämndes i går möjligheten att väst beväpnar oppositionen med vapen som den redan krävt att få. Redan från start har jag och andra varit helt positiv till att all möjlig materiell hjälp ges till Benghazi. Det anser jag fortfarande och det spelar ingen roll varifrån hjälpen kommer så länge den inte kopplas till villkor som hindrar att ”visionen om ett demokratiskt Libyen” förverkligas.

.

Oppositionen kan inte stå emot Khaddafis styrkor med bara lätt beväpning.

.

Däremot har flygbombningarna spelat ut sin roll. De var nödvändig för att rädda Benghazi och kan kanske bli det på nytt om samma scenario spelas upp de närmsta dagarna. Men för att besegra regimen i Tripoli är de verkningslösa och kan komma att spela Khaddafi i händerna om de utökas och förlängs och därmed ֊ökar risken för att oskyldiga människor drabbas. Om revolutionen övergår till att bli ett flygkrig mellan Nato och Khaddafis markstyrkor då är revolutionen redan besegrad.

.

Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,DN4,AB1,SVD3,GP2,

Bloggare: B&P,Svensson,Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, FN, USA,

.

I eftertänksamhetens

kranka blekhet över…

.

När Daniel Westling från Ockelbo gifte in sig i Kungahuset höll han ett bejublat tal till sin Victoria. Bruden grät glädjetårar. Damerna bland gästerna tog fram sina spetsnäsdukar, snöt sig försiktigt i snibbarna och snyftade rört. Middagssällskapet applåderade flera gånger och avbröt Westlings tal med spontana utrop som ”Åhh!” och ”Förtjusande!”. Enligt kvällspressen ”tog han hela svenska folket med storm”…

.

.

När socialdemokraterna hyllade sin nye ”hövding” var det naturligtvis ritualen lite mer folklig. Lite mindre blåblodig. Men Håkan Johult höll definitivt ett tacktal i samma höga klass. Extrakongressen applåderade, skrattade och jublade i eufori. På modernt vis kramade ledamöterna om varandra och likt en supporterklubb stampade de i golven, ställde sig upp och busvisslade av glädje.

Här fick det grånade, slitna partiet äntligen den ”gråsosse” man längtat efter. Mona Sahlins ”begravningstal” jordades och ledamöterna fick än en gång höra alla de älskade ord som man trodde sig ha förlorat för gott. Ännu en gång fick de lyssna till de stora orden om frihet, rättvisa och solidaritet.

.

.

Juholt bjöd de sina på allt tänkbart godis. En politisk julgransplundring för vuxna. Både barn och pensionärer ska ha det bra. Ungdomsarbetslösheten ska köras på porten och alla andra ska ha jobb eller åtminstone hög A-kassa. Inga mer dyra elräkningar. SJ:s tåg och T-banan ska komma i tid även när det är vinter. Komvux, universitet och skolor ska få mer resurser. Jobben inom den offentliga sektorn ska få högre status (lön). Kulturen, biblioteken och museerna nya resurser. Skattesystemet ska ses över. Som grädde på moset ska de som jobbar ändå inte få några nya skattehöjningar.

Självklart att alla inom partiet var upprymda och hänförda inför allt det goda som bjudits. Inte minst dess vänster:

”Han klev upp där och man kände att efter 20 sekunder hade han gjort succé. Han gjorde succé bland både delegater och journalister, och det var ganska omskakande att höra en så bra talare”, sa exempelvis Göran Greider.

”Han talade om jämlikhet på ett sätt som ingen socialdemokratisk ledare har lyckats göra sedan Palmes tid, och jag tror att talet gick allra bäst hem hos de allra äldsta och de allra yngsta”, fortsatte han.

Chefredaktören för SSU:s tidskrift Daniel Suhonen fyllde på med beröm:

”Han gav rörelsen hoppet tillbaka. Fredrik Reinfeldt har fått mycket att tänka på. Vi andra har underbara dagar framför oss.”

Men i kongressens kulisser fanns också en mycket, mycket grå socialdemokratisk eminens. Där i dunklet stod den förre finansministern och ledaren för ”kanslihushögern” i ”Rosornas krig” på 1980-talet, Kjell Olof Feldt, som avstod både från att stampa i golvet och att busvissla.

”Ja, nu har han sagt allt vad vi vill. Nu återstår att tala om hur vi ska åstadkomma allt detta”, blev hans avmätta svar när SVT bad honom om en recension av Juholts jungfrutal.

För hans del hade, med Shakespears ord, ”beslutsamhetens friska hy redan gått över i eftertänksamhetens kranka blekhet”.

.

–

I det engelska ”War of roses” sköt man med långbågar.

I Sverige var det Kjell Olof Feldt och Stig Malm som skällde.

.

Jag är böjd att hålla med. Men det gör jag från en utgångspunkt rakt motsatt den nyliberalism som Feldt anammat. I sitt tal hade Juholt en vacker retorisk figur som det heter numer. Han deklarerade stolt att det egna partiet minsann ”inte är ett börsnoterat företag” utan en folklig rörelse. Ett påpekande som är både sant och falskt. Visst är det en medlemsorganisation. Men dess politik är kopplad till börsens dagsform. Eller mer precist, de stora kapitalägarnas behov. Sanningen är också att rörelsen har slutat att röra sig och att ingen rehabilitering i världen kan få i gång dess stelnade leder. För en hel generation är partiet märkt som en motkraft till den verkliga rörelse i Sverige som kämpat för social demokrati.  I den praktiska politiken har man levererat kontrareformer. I de avslutande delarna av sitt tal gick dessutom Juholt 130 år tillbaka i tiden och förnekade där indirekt socialdemokratins  historiska pionjär, August Palm, och dennes socialistiska vision:

”När arbetarrörelsen var ung ville August Palm – som för 130 år sedan tog socialdemokratin till Sverige – avskaffa den arbetsfria inkomsten. Ingen skulle få tjäna pengar på andras arbete, vare sig genom ränta eller profit. Detta i dag orealistiska krav omvandlades till den moderna idén att vissa saker ska skötas utan ekonomisk vinst som främsta drivkraft.”

.

Möte med August Palm i Kiruna I Maj 1908

.

Det han säger är att i den privata sektorn där ska bolagens ägare få tjäna pengar på andras arbete. Med hjälp av både ränta och profit. En mindre verksamhet, den offentliga sektorn, varav en stor del handlar om vår välfärd, ska dock få skötas utan ”ekonomisk vinst som främsta (?) drivkraft”. Dessutom. I sista hand blir allt det goda i denna sektor helt beroende av hur det går för den privata sektor som dominerar och bestämmer över vår ekonomi.

När denna ekonomi, alltså kapitalismen med dess räntor och profiter, hamnar i olag och i sina väldiga kriser, då underströk Juholt i sitt tal, med en hälsning till börsen, att han minsann är beredd att stå för en väl så kraftig åtstramning som borgarna.

”Vi var tvungna att ta itu med underskotten. Hade vi inte gjorde det hade hela vår svenska välfärdsmodell äventyrats. Därmed har jag lärt mig en sak: När det kommer till ekonomiskt ansvar och ordning har borgerligheten ingenting att lära svensk socialdemokrati! Mona Sahlin stod upp när Carl Bildt misslyckades. Göran Persson byggde den airbag som räddade Anders Borg när den internationella finanskrisen gjorde att världsekonomin kraschade.”

I sin inledning hade han hävdat att det var nödvändigt att ompröva socialdemokratins förlorade år /med Göran Persson och Mona Sahlin som ledare för partiet/ :

”2006 röstades vi bort för att vi brast i vår förmåga att förverkliga jämlikhet och solidaritet efter ett långt och på många sätt framgångsrikt regeringsinnehav. 2010 lämnade ännu fler oss för att vi inte kunde erbjuda en trovärdig samhällsanalys och en politik med socialdemokratiska förtecken… Därför är vårt besked; vi förstår att ni är många som tvivlar på oss, som tvivlar på vad vi vill med Sverige. Vi lovar att skärpa oss så att vi återigen förtjänar ert förtroende.

Men bara tjugo minuter senare hyllade han ändå sina föregångares politiska fiasko. För säkerhets skull har han också senare markerat denna kompassriktning ännu tydligare genom att utse Tommy Waidelich som partiets ekonomiska talesman. En generationskamrat som tackade för utnämningen genom att omedelbart ge sin trosbekännelse till ”de nuvarande budgetreglerna med stabila finanser, budgettak och överskottsmål”. Trots att vi lever med massarbetslöshet hyllade han dessutom Anders Borg, ”som skött sig bra”. Han säger vidare att just Kjell Olof Feldt är en förebild…

.

.

”Anders Borg har skött sig bra”, menar Johults ekonomiska talesman.

.

Självklart är det bra att socialdemokratins nye hövding börjat sitt ledarskap med många vackra ord om social jämlikhet. Dagordningen för debatten flyttas vänsterut.

Men att som Juhonen tro att ”vi har underbara dagar framför oss” är minst sagt överord.

Framförallt som Juholt i sitt tal inte med ett ord berörde den nödvändiga och fullständigt radikala omställning av samhället som krävs när det gäller vår produktion, vårt boende och våra transportsystem. Allt för att klara jordens hotade resurser och miljö. Kanske beror det på att han är uppvuxen i värmen från Oskarhamns kärnkraftsverk, gillat denna och inte tyckte att det, i skenet av vad som händer i Japan, var ett särskilt lämpligt tillfälle att ens beröra energifrågan? Dessutom borde det smaka illa för vänstern att Johult  redan från början varit en aktiv  och varm förespråkare för den svenska krigsinsatsen i Afghanistan.

Vi får se hur länge ”beslutsamhetens friska hy” sitter i. Kanske har den gått över till den vanliga sjuka blekheten redan vid partiets ordinarie kongress i september…

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokraterna, August Palm.Göran Greider,

Daniel Suhonen, Kjell Olof Feldt, rosornas krig

I pressen: SVD1,DN1,DN2,,SVD2,DN3,AB2,GP1,GP2,AB3,DN4,SVD3,SVD4,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

Väsentligheter och nonsens

i vänsterns debatt.

.

Debatten om Libyen som fortsätter att dela vänstern i flera läger är värd att föras vidare. Den ställer viktiga frågor om karaktären på revolutionerna i den arabiska världen, vilka är det som leder dem, hur den imperialistiska världen manövrerar för att bevara sina strategiska intressen och vilken hållning vi i den ”västerländska” vänstern ska inta.

Tyvärr finns det delar av vänstern i både Sverige och utomlands som ställer sig kalla till eller rent av tar avstånd ifrån de folkliga upproren i arabvärlden genom att avfärda dem som verk av CIA. Det leder dem till att stödja exempelvis Khaddafi under förevändning att de stöder varje nations självbestämmande. Det är ingen tillfällighet att vi hittar dessa idéer bland de som i hela sitt politiska liv blint lovsjungit sina ”rorsmäns” visa ledarskap, som Stalin, Mao, Kim il Sung med söner, Enver Hodja och som numera lika intensivt lystrar till Hugo Chavez. Debatten med dem saknar intresse. Det finns viktigare frågor att ta tag i.

.

Kim il Sung eller Moses på berget?

.

Det stora problemet som splittrar den självständigt tänkande vänstern är hållningen till FNs resolution 1973 som bland annat gav grönt ljus till en no-fly zon och de flygbombningar av Khaddafis militära positioner som följde. Tyvärr råder det en viss förvirring i debatten. De olika positionerna känner inte igen varandra.

De som säger nej till FNs resolution sa också nej till flygbombningarna den 12 mars som stoppade Khaddafi från att inta Benghazi. De menar samtidigt att jag och andra som var för bombningarna automatiskt stöder FNs resolution 1973. För mig gäller inte den kopplingen. När oppositionen i Benghazi bad på sina knän om hjälp att hindra Khaddafi från att inta staden var det en fråga om liv eller död. Prat om vad som borde ha gjorts innan eller vad som bör göras nu har ingen bäring i den frågan. Jag var för att oppositionen i Benghazi räddades undan det öde Khaddafi planerade för dem och var därför också för det enda medlet som utgjorde en effektiv hjälp – en flygbombning och det oavsett vilket lands flygvapen som bistod Benghazi.

Men här tar det stopp. Jag är naturligtvis inte för resolution 1973 som utöver no-fly zonen inrättar ett vapenembargo mot hela Libyen, det vill säga ett stopp också för vapenleveranser till revolutionens sida. Resolutionen 1973 kräver också ett omedelbart eld upphör. Det är jag också emot för det innebär ju att oppositionen måste stoppa sin framryckning mot Tripoli om Khaddafi lyckas bevisa för FN att han verkligen infört eld upphör för sina trupper och därmed accepterar FNs resolution.

.

Ett ja till flygbombningen av Khaddafis styrkor är inte ett ja till resolution 1973.

.

Det skulle om något öppna upp för en delning av Libyen i två läger som FN/USA/EU/Nato kan slinka in emellan för att ”medla” och styra revolutionen dit det passar dem. Det kan låta inkonsekvent att vara för bombningarna som en livräddningsaktion och samtidigt vara emot resolution 1973. Men politiken är inte ett pärlband av ”logiska” på varandra följande ställningstaganden. Motsägelsefulla skeenden i politiken leder till motsägelsefulla politiska ställningstaganden. Något som ”principryttare” inte kan förstå.

Min utgångspunkt är ganska enkel. Jag anser att det libyska upproret mot Khaddafis regim är en del av den arabiska revolution som bländat oss med sin ungdomliga entusiasm och kampvilja. Jag är för att dessa revolutioner besegrar de despoter och monarker som klamrar sig fast vid makten med vapenmakt och stöd från USA/EU. Jag anser att det handlar om politiska revolutioner som inte ännu går utöver målet att störta diktaturerna och införa demokratiska fri- och rättigheter inklusive rätten att välja sina politiska ledare. Därför vill jag inte kalla dem sociala revolutioner för att inte tala om socialistiska revolutioner. Den ekonomiska strukturen i samhället är inte ännu satt i fråga av de revolutionära krafterna. Det kanske kommer om de inte stoppas upp av de lokala eliterna i samarbete med imperialismen.

.

Toppmöte mellan afrikanska dignitärer och Sarkozy.

.

Det är härifrån som debatten som redan förts på den här bloggen med Biology&Politics författad av Erik Svensson kan gå vidare. Erik Svensson säger också att han ser resningen i Libyen som en del av den arabiska revolutionen men ställer sig alltmer tvekande till vad som kan ske efter en seger mot Khaddafis regim och pekar på svagheter i det revolutionära ledarskapet i Benghazi, ja rent av frågar sig om revolutionen inte redan stulits av tveksamma krafter. Det är viktiga frågor som inte bara han ställer och det är därför jag väljer att fortsätta debatten, inte för att jag har något speciellt otalt med Erik Svensson. Tvärtom, han driver en blogg av mycket hög kvalitet.

I min första debattartikel med Biology&Politics publicerade jag ett långt stycke från hans blogg för att undvika beskyllningar om att vanställa BPs åsikter. Det hindrade inte att Erik Svensson i en ny artikel menar att jag ”hånat” hans positioner och ägnar oss åt ”revolutionsromantik”. Jag måste säga att jag har svårt för att förstå kritiken om ”hån” och ”raljeri” med tanke på Erik Svenssons ordval i beskrivningen av vår bloggs åsikter. Men det må vara hur det vill med det. Det hindrar inte en fortsatt polemik om viktiga problem.

Erik Svensson efterlyser en konkret analys av revolutionens karaktär och vad dess ledarskap går för, men utan att tillföra mer kunskap om detta än vad vår blogg bidragit med. Vad jag och Göte skrivit om upprorets karaktär och dess ledning är långt ifrån den ’romantiserade” bild som Svensson tillskriver oss. Vi har varit mycket klara över att det inte handlar om sociala revolutioner med ett ledarskap som strävar efter att bryta med den kapitalistiska världsmarknaden. Det är en iakttagelse som gäller även för Egypten och Tunisien.

.

Washington Consensus är en oskriven överenskommelse mallen

världens rika att förbli rika med alla medel.

.

Vi har till och med pekat på allvarliga problem som riskerar att pervertera revolutionen:

”I Libyen har revolutionen säkert bromsats av arbetarklassens sammansättning. Det sägs att immigrantarbetarna varit så många som uppemot två miljoner. Detta av en befolkning på bara 6 miljoner. Dessa immigranter verkar ha varit helt underordnade socialt och politiskt. Överexploaterade. Bemötta med ett stort mått av rasism från hela den libyska befolkningen”, står det exempelvis i bloggen ”Libyen i våra hjärtan” som Göte skrev förra veckan. Det är tyvärr en rasism som enligt media de oppositionella också visat upp.

Mer exakta uppgifter om sammansättningen av ledarskapet i Benghazi och vilka grupper och skikt i det libyska samhället som stöder revolutionen har vare sig jag eller Erik Svensson för närvarande tillgång till. Det är bara hur de kommer att agera den närmaste tiden och vad som uträttas i samhället efter en seger över diktaturen som kan ge oss grund till en definitiv uppfattning.

Just nu är det mest löst grundat tvivel som leder Erik Svensson till att allt kraftigare ifrågasätta oppositionens ledning. Han använder till och med en metod som inte borde finnas med i debatten. Han skriver att:

”En annan intressant artikel från New York Times innehåller en intervju med Ali Tarhouni, en av rebellrörelsens (självutnämnda?) ledare som återvänt efter 35 års exil i USA, där han undervisat i (just det!) ekonomi på University of Washington. Får man sig på att gissa att denne USA-utbildade ekonom är en varm anhängare av ”Washington Consensus”, alltså det marknadsliberala ekonomiska system som USA försökt tvinga på många länder i resten av världen? Vågar man sig också på att gissa att Mr. Tarhouni kanske kommer att få en ledande post, kanske som finansminister, i en mer pro-amerikansk libysk regering efter att Khadaffi störtats?”

Detta kallas ”guilt by association”. Det är en ful metod som en utbildad akademiker borde avstå från;  –”undervisat i (just det!)…”. Jag är också ekonom. Vad gör det mig skyldig till? Erik Svensson har själv forskat vid University of California i Santa Cruz. Vad kan man gissa sig till av det?

.

Ali Tarhouni.

.

Man kan inte gissa sig till något alls om Mr.Tarhouni utifrån vad han undervisat i. Erik Svensson hade kunnat citera NYT lite längre ner i samma artikel för att få lite mer kött på benen i sina gissningar om vad mannen står för. Där står:  “På tidigt 70-tal sparkades Mr Tarhouni flera gånger tillsammans med studentkollegor ut från college i Libyen sedan de krävt demokrati och större frihet. Han lämnade landet 1973, togs ifrån sitt medborgarskap och dömdes till döden i sin frånvaro…”

Det är möjligt att Tarhouni är för den nyliberala politik som brukas sammanfattas med termen Washington Consensus. Men det är han i så fall inte ensam om. Khaddafis son Saif står sedan flera år i spetsen för regimens privatiseringsdrive och den öppna famnens politik för utländska kapitalintressen. USA behöver inte störta Khaddafi för att öppna landet för den globaliserade kapitalismen. Det är redan gjort.

Däremot är det nödvändigt att Khaddafi störtas för att folket i Libyen ska kunna leva i större frihet än vad de upplevt under Khaddafi. Oavsett vad oppositionen kan tänkas bygga upp efter en seger kan det svårligen bli värre. Under Khaddafi finns ingen rätt till fackliga eller politisk organisering. Ja inte ens rätten till medlemskap i ideella föreningar. Det kostade tre års fängelse att tala med en utländsk journalist och skolorna gav ingen undervisning i utländska språk. Den enda samhälleliga strukturen var Khaddafis ”revolutionära kommittéer” som det finns tillräckligt med beskrivningar av hur de endast tjänade till att befästa Khaddafis och hans familjs ställning.

.

Solidariteten med Vietnams kamp betydde mycket för den slutliga segern.

.

Erik Svensson menar att vi måste ta lärdom av historien. Han påminner oss om solidaritetsrörelsens misstag under kriget i Indokina ”då alltför många i FNL-rörelsen alltför länge inte insåg vad som pågick i Kambodja, sedan ”befriarna”, alltså de Röda Khmererna, satte igång sitt brutala samhällsexperiment”.

Erik Svensson kanske inte känner till vilken hållning jag och Göte Kildén och andra äldre kamrater i Socialistiska Partiet hade inom FNL-rörelsen innan vi uteslöts 1969. Det ska han inte klandras för eftersom han var bara två år gammal då det begav sig. Vi vägrade att okritiskt svälja allt som Pol Pot &Co sa efter Röda Kmerernas seger 1975. Men inte bara det vi kritiserade  också FNLs ledning och Ho Chi Minh för att de i god stalinistisk tradition förtryckte oppositionella inom de egna leden och kastade obehagliga revolutionärer i fängelse. Det hindrade oss inte från att aktivt delta i solidaritetsarbetet med FNL för en total seger mot USA-imperialismen. Det har aldrig varit vår melodi att okritiskt stödja befrielserörelser. Stöd till 100 % -ja. Okritiskt stöd- nej. Det gällde också vår hållning till de palestinska befrielserörelserna inklusive de till vänster om Al Fatah. Samma sak gäller i dag vad gäller den arabiska revolutionen.

Erik Svensson blandar samman vår entusiasm för att äntligen de arabiska folkmassorna reser sig mot sina tyranner, som tar sig uttryck i rubriker som ”Libyen i våra hjärtan”, med en okritisk revolutionsromantik. Vi är lika medvetna som honom om de risker som finns för att de arabiska revolutionerna inklusive den libyska kan bromsas upp av ett ledarskap som hellre ingår kompromisser med imperialismen än driver revolutionerna så långt som de aktuella styrkeförhållandena kan medge.

Oavsett oddsen mot att revolutionerna ska lyckas gå så långt som vi hoppas, ställer vi oss helhjärtat men inte okritiskt på revolutionärernas sida. Erik Svensson intar i stället en hållning som verkar närma sig neutralitet i fallet Libyen. Det är skillnaden mellan oss. Inte blåögdhet och okritisk revolutionsromantik inför vad den arabiska revolutionen betyder och vilka faror den står inför. Vi har varit med tillräckligt länge för att inse revolutioners och befrielserörelsers begränsningar i före detta kolonialt förtryckta länder. Algeriet, Angola, Mozambique och andra afrikanska stater påminner oss om hur befrielsen kan stjälas av en elit som till slut känner sig mer hemma i imperialismens metropoler än bland den egna befolkningen. Det ändrade inget i att vi till hundra procent stödde FLNs kamp i det algeriska befrielsekriget mot de franska kolonialisterna eller MPLA i Angola och Frelimo i Mozambique.

.

Media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,SVD3,DN3,

Bloggar; Biology&Politics,Svensson,Jinge,RödaMalmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tripoli, Khaddafi, FN, Benghazi

-Le ridicule ne tue pas.

.

Det franska uttrycket i rubriken ovan kan läsas som: ”det löjliga dödar inte”. Den algeriska regimen är kanske inte ännu döende men den gör sig till stort åtlöje.

I går hindrade igen hundratals kravallpoliser en liten grupp medborgarrättsaktivister att demonstrera på Första Majtorget i Alger. Det var sjunde lördagen i rad som stora polisstyrkor sattes in för att stoppa de fredliga protesterna mot Bouteflikas korrupta regim.

.

Några hundra fredliga demonstranter hindrades på nytt att protestera på Första Majtorget i Alger.

.

I spetsen för demonstrationerna står den outtröttlige Me Ali Yahia Abdennour. Han är nu nittio år men vägrar att sluta protestera mot regimen och ses av de yngre deltagarna i CNDCs protestmarscher som en symbol för motståndet.

Det gör också Bouteflika som i går igen satte in sin kravallpolis. Me Ali togs hårt sidan av ett tjugotal poliser. Bara det i sig blir en fortsatt symbol för kampen. Tjugo poliser sätts in för att tysta en nittioårig man.

.

Me Ali Yahia Abdennour kämpar vidare trots sina 90 år. Ett föredöme för alla.

.

Lördagsdemonstrationerna åtföljs alltid av många människor på trottoarerna på gatorna som leder till torget. På så sätt kan de ropa slagord utan att riskera att bli nedslagna av polisen. I går trodde polisen att den hittat motmedlet. Alla hade utrustats med visselpipor och i gemensam kör låtsades de reglera trafiken och därmed dränktes demonstranternas slagord i visselpipornas oljud.

Le riducule ne tue pas,  som fransmän säger.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Korruption, Frihet

-Stop the cuts !

.

Slagorden mot regeringens nedskärningar i den offentliga sektorn steg mot Londons skyar i går. Hur många var de? En halv miljon säger organisatören, det brittiska LO, och en kvarts miljon säger BBC. Även tidningar som The Independant och The Guardian anser att en halv miljon nog ligger närmast sanningen. I vilket fall var det den största demonstrationen i Storbritannien sedan protesterna mot invasionen av Irak 2003.

.

Som vanligt var det en färggrann demonstration som TUC organiserade.

.

Alla som arbetar i den offentliga sektorn eller som är i behov av den service som den erbjuder fanns med i protesten. Allt från studenter till pensionärer, från sjuksköterskor till lärare och bibliotekarier.

Regeringen Camerons ”cuts” får hela landet att tänka på Margaret Thatchers öppna förakt för allt som luktade facklig organisation. Det är en motsägelsefull opposition mot de nedskärningar som regeringen beslutat om. Enligt opinionsundersökningar som publicerats av bland annat Financial Times är det en majoritet på 57 procent som anser att det handlar om nödvändiga besparingar i de offentliga utgifterna. Men skrapar man lite på ytan ser man att det mer handlar om hur frågorna ställs. För när det kommer till att försvara den egna kommunens bibliotek eller simhall är en överväldigande majoritet emot. Det är bara nedskärningar av ”onödiga” utgifter för andras behov som bejakas.

.

David Cameron kan gå samma öde till mötes som Margaret Thatcher.

.

När en halv miljon samlas för att säga nej till nedskärningarna då kan vi se att de ”majoriteter” som tidningarnas opinionsundersökningar visar upp inte stämmer. De bara speglar svar på ledande frågor till isolerade individer. Tillsammans med alla andra som drabbas blir i stället svaret ett stort Nej på gator och torg.

Regeringens prat om att det inte finns några alternativ till de brutala nedskärningarna av den offentliga sektorn tillbakavisas av de fackliga organisationerna.

.

-Regeringar kan fällas. Så sant så sant.

.

-Vi tänker inte låta David Cameron bryta ned vad som tagit generationer att bygga upp. Låt oss vara brutalt klara över dessa brutala nedskärningar. De kommer att kosta jobb i stor skala – att läggas till den misär som 2,5 miljoner arbetslösa redan lever under, sa Brendan Barber, Trade Union Congress’ ordförande.

-Ni står för viljan till motstånd på varje arbetsplats där man säger nej till att få sina liv förstörda för att alla rika och giriga ska få leva som de behagar, sa Len McCluskey ordförande för landets största fackförening, Unite.

.

De fackliga organisationernas standar fanns överallt.

.

Labours nye ledare Ed Miliband deltog inte i den fackliga marschen för att inte kopplas samman alltför intimt med den fackliga kampen. Men han talade en kort stund till demonstranterna vid avslutningen i Hyde Park. Där fick han känna av buropen från de demonstrerande när han la ut Labours linje som säger att det behövs nedskärningar men inte lika stora som Camerons och inte lika orättvist fördelade.

Demonstrationen var en mäktig påminnelse den kraft som ”alla tillsammans” skapar. Ryktet om den brittiska arbetarklassens död är betydligt överdrivet.

.

-No Cuts. No comment.

.

I går stod ändå inte den enorma demonstrationen i centrum för brittiska och internationella medias rapportering från London. I svansen på demonstrationen agerade ett par hundra revolutionära hjältar som efter stor ansträngning lyckades välta ett antal soptunnor och krossa ett par fönster på banken HSCB, under upplyftande slagord som ”krossa bankerna”.

.

En av de revolutionära hjältarna i direct action.

.

De svartklädda hjältarna fick av någon märklig anledning hållas ett bra tag utan att polisen ingrep. Resultatet blev väl vad som var meningen, nämligen stor plats i media för de krossade fönsterrutorna och liten plats för kraven från en halv miljon arbetare.

.

Media: GP1,DN1,DN2,

Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, TUC, London, Anarkister, Cameron, Miliband, Fackföreningar, BBC

Gryning i Damaskus.

.

Bachar al-Assad följer Khaddafis recept och skjuter skarpt på allt som rör sig i hopp om att oppositionen mot hans diktatur ska skrämmas till tystnad om tillräckligt många dödas.

.

I Damaskus demonstrarade i fredags flera tusen till stöd för upproret i Daraa.

.

I går fredag dödades demonstranter i ett flertal städer, som Maadamiyeh, Latakia, Homs, Sanamein och i Daraa där demonstrationerna mot regimen i Damaskus började för mer än en vecka sedan. Minst hundra personer har dödats av kravallpolisen. Regeringens taleskvinna Buthaina Shaaban sa i går till media att 34 personer dödats. Hon antydde samtidigt att det inte var regimens fel. I stället påstår den officiella nyhetsbyrån SANA att ”beväpnade gangsters terroriserar befolkningen i ett försök att skapa instabilitet i landet”. Har ni hört den förut?

Sedan ett par dagar sprider sig protesterna till andra platser i landet. Demonstranterna i Daraa är inte längre ensamma. Vad som väntar upproret mot Assads regim är oklart. I likhet med regimen i Libyen saknas det ett alternativ till diktatorn al-Assad. Samhällets elit är intimt uppknutet till personen al-Assad och hans familj. Det pekar mot att blodig repression är den enda politiska väg som tyrannen i Damaskus kan välja.

Det hindrar inte att taktiken med morot och piska kommer till användning. Redan i fredags sa Buthaina Shaaban att regeringen tänkte ”diskutera undantagstillståndet” och att lönerna för de statsanställda ska höjas.

Syrien  är en av de mest stängda regimerna i hela arabvärlden. Efter att det nationalistiska Baathpartiet tog makten 1963 infördes ett undantagstillstånd som sedan aldrig hävts. Det innebär att människor kan arresteras utan formalia och slängas i fängelse på obestämd tid utan rättegång.

.

Familjen samlad. Fadern sittande till höger och sonen Bachar stående andre från vänster.

.

Familjen Assan kom till makten 1970 efter en militärkupp av Hafez al-Assad, far till dagens härskare. Därmed fick också den religiösa shiasekten Alawiter ett stort inflytande över politiken i landet. Alawiterna representerar knappt tio procent av befolkningen men med familjen Assad i sina led dominerar den alla andra religioner i landet. Detta bidrar också till att regimen agerar som att den står med ryggen mot väggen och bara kan behålla makten med extremt våld.

.

Den lilla staden Daraa på gränsen till Libanon står i centrum för protesterna mot regimen i Damskus.

.

Efter maktövertagandet 1970 fram till 1977 fanns det ett fungerande parlament med sekulära och religiösa partier. Därefter tystade Baathpartiet all opposition. Men i samhället rådde fortfarande starka politiska motsättningar som mynnade ut i ett uppror i staden Hamah. Vad som följde är en av de grymmaste och blodigaste massakrer som ägt rum i en arabisk stat.

Assads armé belägrade Hamah och krossade upproret med tungt artilleri under 27 dagars beskjutning. En tredjedel av staden förstördes och mellan 10 000 till 25 000(enligt olika källor) människor dödades. Massakern i Hamah visar vad regimen är kapabel till.

.

Stora delar av Hama förstördes av Assads artilleri. Tiotusentals människor mördades

för att de vågade sätta sig upp mot regimen.

.

Att sonen Bachar sedan 2000 ersatt fadern Hafez ändrar inget i diktaturens karaktär. Det är fortfarande en familjediktatur som inte kan gå med på en demokratisk öppning i samhället.

Syrien ansluter sig därmed till den revolutionära vågen i arabvärlden. Upprorsvågen tar sig olika former i varje land för sig alltifrån Marocko till Jemen. Men det vi ser är hela den arabiska nationen som reser sig i ett gemensamt uppror mot diktatur och förtryck.

.

Media:DN1,DN2,GP1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Arabisk revolution, Al-Assad, Damaskus, Hama

Den här bloggposten ser inte ut som alla andra. Den är lång och snäv när det gäller  sitt ämnesval.  Stilen är dessutom ovanlig för många, i huvudsak en polemisk diskussion om vårt förhållningssätt till den libyska revolutionen. Men jag har valt att lägga ut den eftersom det är en fråga som berör många av oss djupt in i våra hjärtan.

I dag för en vecka sedan hade den libyska revolutionen varit likviderad – om inte USA, Frankrike och Storbritannien hade satt in sina luftangrepp mot Khaddafis flyg- och stridsvagnskrafter.

.

.

Det är en sanning som en del människor med anspråk på att vara socialister vägrar att ta i sin mun. Eller så väljer de att spotta ut den så fort som det bara är möjligt.

Men ibland måste man svälja en besk medicin. Hur illa den än smakar!

Det går inte heller att lösa upp en gordisk knut genom att likt en struts bara låtsas som att den inte finns, strosa förbi och sedan gömma huvudet djupt ner i ökensanden tills allt är över.

Diskussionen om solidariteten med de libyska revolutionärerna och FN:s beslut om att med militära medel upprätta ett stopp för diktaturens stridsflygplan och dess tunga vapen hade uppenbart varit helt meningslös om inte franskt attackflyg under lördag/söndag förra veckan slagit ut lojalisternas stridsvagnskolonn med dess rader av försörjningsfordon och pansarinfanteri. I stället för revolutionärer i likkistor fick vi dagen efter se bilder på hur hela den långa reträttvägen söderut till Ajdabiya var kantad med söndertrasade, förvridna och utbrända militärfordon.

Hade dessa mordvapen inte för gott begravts i ökensanden. Ja, då hade tveklöst samma vapen med furiös eldgivning in över rebellernas ställningar i stället skrivit det sista kapitlet i det månadslånga upprorets historia.

De filmer som tidigare tagits på stridsvagnarna med dess skurar av automatisk raketammunition inför stormanloppet mot Bengazir var entydiga. Liksom all rapportering från media dagarna innan. Med sitt monopol på flyg, mobilt artilleri, stridsvagnar och specialtränade miliser hade Khaddafis regim på kort tid förintat rebellfäste efter rebellfäste i stora delar av landet. Det folkliga upproret mot diktaturen var på väg att sluta med en hämndlysten orgie i massterror där Zaif Khaddafis mördarband, med hans egna ord, skulle gått från ”hus till hus och från garderob till garderob” för att jaga upp och döda de sista upprorsmännen. Tusentals unga revolutionärer hade redan dödats. Nu skulle alla överlevande kämpar likvideras.

.

.

Här en rebellkvinna i Bengazir som firar

förstörelsen av Khaddafis stridsvagnar

.

Mina och andras förhoppningar, om att revolterande meniga soldater och lägre befäl i Egyptens och Tunisiens vältränade armékårer skulle vända ryggen åt sina egna generaler för att i stället undsätta den libyska revolutionen, infriades aldrig. Därför hade både jag och min bloggkompis Benny en positiv inställning till att FN:s säkerhetsråd – efter lång tvekan och i sista stund – gav efter för upprorsrörelsen som på sina bara knän bad om militärt understöd. Så här skrev jag själv dagen före den franska flyginsatsen:

”Vem vågar i dag ställa sig upp och säga till revolutionärerna i Bengazi eller Tobruk att:

Vi tycker att ni ska dö därför att det finns risker med att acceptera militär hjälp från Västmakterna. Khaddafi får sitta kvar för annars hotas er nationella självständighet.”

Samtidigt ansåg ledaren i den tidning där jag själv brukar medverka, Internationalen, att FN:s beslut var felaktigt därför att:

”Ett flygförbud sätter INTE punkt för inbördeskriget eller oskadliggör Khadaffi; det FÖRLÄNGER kriget, och utan segergarantier för oppositionen.”

En i och för sig helt rimlig analys. Utan FN-insatsen hade kriget inte förlängts. Det hade avslutats samtidigt med att tidningens trycksvärta torkat. Men dessvärre med garantier för oppositionens nederlag och revolutionärernas död…

.

.

Vad hjälper en personbil mot en stridsvagn?

.

Det är den sanning vi måste svälja. Hur vidrigt det än smakar med en insats av flygstridskrafter från NATO-länder. Det är den sanning som inte kan undgå någon som försöker analysera verkligheten. Det är på samma sätt magstarkt att ”ta en tupplur” när det hela händer för att en vecka senare, som exempelvis Fjärde Internationalens sekretariat, när man i ett färskt uttalande helt hoppar över den libyska revolutionens ödestimmar. I stället väljer sekretariatets byrå bekvämt nog att helt fokusera på de framtida riskerna med den militära interventionen.

.

.

Gilbert Achcar är en libanesisk revolutionär socialist. Under många år på 1980- och 90-talen medlem i Fjärde Internationalens sekretariat. I dag författare och professor vid universitetet i London med ämnen kring studier av Nordafrika och Mellanöstern. Han hade till skillnad från sina kamrater i dagens sekretariat hunnit inse vad som höll på att hända och var snabb att ta ställning:

”Inte desto mindre återstår fakta. Hade Khaddafi tillåtits att fortsätta sin militära offensiv och inta Bengazi hade det blivit en stor massaker. Här har vi ett fall där befolkningen i sanning är i fara och det finns inget annat tänkbart alternativ som kan ge skydd. Det handlade om timmar, som mest om dagar och man kan inte i namn av antiimperialistiska principer sätta sig emot en aktion som kommer att förhindra en massaker på civila. Detta på samma sätt som när det gäller polisens natur och dess dubbla roll i en borgerlig stat. Det går inte att klandra någon för att denne ropar på polisen, i namn av antikapitalistiska principer, när någon håller på att bli våldtagen och det inte finns något annat sätt att stoppa våldtäktsmännen.”

.

.

Nu är rädslan för att händelserna i fortsättningen ska komma att bestämmas av imperialismens egen dagordning självklart befogad. Jag är också övertygad om att de av mina kamrater som har tagit ställning mot flyginsatserna har gjort detta med omtanke och i omsorg om den arabiska revolutionens framtid. Den matris eller gjutform, som kamraterna använt sig av när det gäller USA-imperialismens roll, har under alla år i mitt vuxna liv dessutom fungerat alldeles utmärkt. Alla USA:s krigsinsatser, från Vietnam över Grenada till Balkan, Irak och Afghanistan har ytterst syftat till att skydda de egna kapitalisternas klassintressen. ”USA har inga vänner. Bara intressen”, som Vita husets talesmän brukar säga i sina filosofiska stunder.

Men detta betyder inte att vi kan återanvända samma matris gång på gång utan att vid varje särskild händelse stanna till, göra en konkret analys av denna och försöka bestämma olika konsekvenser för dess tänkbara framtida förlopp i ett vidare globalt sammanhang, allt beroende av vilka beslut som fattas vid det givna tillfället. Ser vi exempelvis långt tillbaka i backspegeln, bortom Vietnam, när USA och FN 1956 med militära hot tvingade Israel, Frankrike och Storbritannien att retirera med sina trupper från det egyptiska Sinai och kanalstaden Port Said i en långtgående eftergift åt Egyptens dåvarande revolutionsledare Gamal Nasser, var det exempelvis ett beslut som hade förtjänat vårt stöd (Sammanlagt 12 160 svenskar deltog i detta FN-uppdrag). Spanar vi ännu längre tillbaka i tiden, till den Spanska revolutionen under 1930-talet, var den tidens socialister självklart för att de demokratiska imperialiststaterna skulle undsätta den republikanska sidan med vapenhjälp. Tyska Kondorplan bombade Guernica och revolutionärerna i Spanien hade säkert gärna sett att den franska folkfronten i regeringsställning, om än under fransk imperialistisk flagg, hade bombat Francos ställningar.

.

.

En FN-soldat möter människor i Gaza

sedan Israel tvingats att dra sig tillbaka

.

För att helt undvika frågan har en del partier och grupperingar valt att förneka att det handlar om ett folkligt uppror i Libyen. Andra förnekar att det överhuvudtaget finns en arabisk revolution. Till sist finns det grupper som skriver om hur det hela ”borde ha gått till”.

”Om inte verkligheten passar för våra gamla matriser. Ja, då skriver vi om den…”

Dettta skulla kunna vara devisen för gruppen bakom den dagliga webbsidan för ICFI, ”International Committee of the Fourth International” som förenklar sin tillvaro när man konstaterar att:

”Västmakternas koalition har gått in i ett inbördeskrig till stöd för en rivaliserande fraktion av den libyska eliten baserad i Bengazi…”

När detta konstaterande väl är gjort är det bara för ICFI att blåsa på mot den krigsinsats som sanktionerats av FN:s säkerhetsråd. Här finns ingen konkret analys av upproret. Inga tveksamheter. För tidningens redaktion handlar striderna bara om att Västmakterna utnyttjar ett inbördeskrig mellan två olika fraktioner av den libyska borgarklassen i syfte att ta kontrollen över landet och dess oljeflöden. Att man redan har fått en stor del av denna kontroll från Khaddafi och att IMF applåderat landets privatiseringar och öppenhet för utländska investeringar så sent som för två månader sedan är inget som bekymrar hemsidan.

.

.

I dag är mötesplatsen i Bengazir omdöpt till Tahirtorget

Här en fotoutställning med bilder på alla de

politiska fångar som Khaddafi lät hänga offentligt

efter ett fängelseuppror 1996

.

Kommunistiska Partiet (KP) med sin tidning Proletären friserar inte verkligheten lika hårt, inte lika kortsnaggat som ICFI utan väljer att låta en och annan hårtest vara kvar. Vi har fått se ”storslagna folkuppror i Nordafrika”, menar man.  Men väljer sedan att medvetet krympa betydelsen av det som hänt:

”Storslaget, som sagt. Men är det verkligen revolutioner vi sett och ser i Nordafrika, som påstås av nybliven imperialistisk vänster?

Nej, tyvärr. Politiska revolutioner stannar inte vid tyranner, utan de sveper undan en gammal social ordning och ersätter den med en ny; revolutioner störtar härskande klasser och bär fram undertryckta klasser till den makt de tidigare varit uteslutna från; revolutioner vänder upp och ned på maktordningen i samhället, sveper undan den tidigare maktens institutioner och banar väg för nya sociala relationer.

Hur storslagna folkupproren i Nordafrika än är, så uppfyller de inte något av dessa kriterier. Hosni Mubarak ersattes av militärstyre. Ben Ali av sin tidigare premiärminister (som nu ersatts av andra företrädare för en regim som inte avsatts).

Säkert kommer folkupproren att landa i något, i att folket får något mer att säga till om. Men ännu bara inom ramarna för en befintliga social och politisk ordning. För att i grunden ändra de sociala relationerna krävs betydligt mer, krävs den revolution vi ännu bara sett det spontana preludiet till.”

Här försöker man sparka omkull vedertagna och användbara marxistiska begrepp. En politisk revolution måste helt plötsligt vara en social revolution för att godkännas. Om än en järnhård politisk diktatur störtas i graven är det ingen revolution. En demokratisk revolution är ingen revolution. Hur det var med Pariskommunen 1871 borde man fundera över.

.

.

Dess program, älskat av Marx, hade många likheter med de krav som formulerats av de arabiska massrörelserna. Upproren i Egypten och Tunisien beskrivs som avslutade kapitel. Trots att det i Egypten rapporteras så gott som varje dag om nya strejker eller om anställda som försöker göra sig kvitt sina av diktaturen utsedda chefer. Politiska partier är tillåtna.  En oberoende fackföreningsrörelse växer fram. Inte heller i Tunisien ser vi en avslutad process. I hela regionen flammar protesterna och spännande politiska diskussioner förs överallt. Allt detta viftas bort med orden om att ”Säkert kommer folkupproren att landa i något, i att folket får något mer att säga till om”…

”Något mer”? Handlar det inte i stället om väldiga kliv? Om språng framåt som ingen kunde drömma om för bara tre månader sedan?

Vare sig Marx eller människomassorna på Tahirtorget i Kairo skulle förstå det nyspråk som Proletären skapat och som man säkert tar till bara för att partiets nuvarande förebilder Hugo Chavez i Venezuela eller Fidel Castro på Kuba negligerat eller underskattat de väldiga massrörelserna i arabvärlden.  När det gäller Libyen har dessa hela tiden sett Khaddafi som en legitim företrädare för den libyska staten. De har inte heller formulerat ett enda ord till försvar för upproret utan har i stället förespråkat olika fiktiva ”fredsinitiativ”. En linje som KP gjort till sin. Proletären har inte heller i någon enda artikel försökt ge sina läsare en konkret analys av det väpnade uppror mot diktaturen som nu har pågått i över en månad.

.

.

Proletären har dessutom levererat en sensationell nyhet, ett scoop som man är ensam om i världspressen: som dock tycks vara helt uppdiktad:

”Det påstås att den libyska oppositionen begärt den assistans som bomberna nu ger. Men det betyder inte att det libyska folket välkomnar bombkriget, bara att de finns krafter inom oppositionen som står beredda att pantsätta en seger hos de krigförande makterna.”

Vad jag har kunnat läsa och höra under dessa dramatiska dagar är sanningen den rakt motsatta. Vad man än tycker om det så är det en fullständigt enad opposition som inför risken för ett nederlag och en massaker till sist begärt flygunderstöd. Men samtidigt fortsatt vara emot ”boots on the ground”. Alltså en markinvasion. Jag förstår att många kan ha invändningar mot denna begäran. Men det behövs inga falskmyntare i politiken. Proletärens ”scoop” har man kratsat ihop på egen hand i redaktionslokalerna på Fjärde Långgatan i Göteborg

Rättvisepartiet socialisterna har till skillnad från ICFI och KP en positiv grundinställning till den libyska revolutionen, men har inte presterat en analys av det som faktiskt sker utan mästrar i stället upprorsrörelsen. På sin hemsida har man översatt en artikel från Robert Bechert i den egna internationella organisationen, Committee for a Workers´International, som får stå för den tunga argumentationen i den libyska frågan. Hans inledande ord berättar om en egen önskedröm. Men inte om verkligheten:

”Det är emellertid, trots Gaddafiregimens blodisande ord, inte alls säkert att dess relativt små styrker skulle ha kunnat gå till en fullskalig attack mot Benghazi, Libyens näst största stad med omkring en miljon invånare. Ett massbaserat försvar av staden skulle ha kunnat ta udden av attacken från Gaddafis relativt små styrkor.”

.

.

Det här skrevs samtidigt med att Khaddafis stridsvagnar börjat öppna eld mot Bengazi och beskrivs som ett alternativ till ”den imperialistiska interventionen”. Hur Bechert tänkt sig att revolutionärerna i Bengazi över en natt skulle kunna byta ut sina egna försvarsställningar mot ”ett massbaserat försvar av staden” är för mig obegripligt. Framförallt som Khaddafis styrkor visserligen var relativt få i förhållande till ett konventionellt krig. Men stora och med en fruktansvärd eldkraft i förhållande till det illa beväpnade, helt otränade och amatörmässigt organiserade försvaret av staden. ”Vi möts av vapen som stater använder mot varandra”, som en retirerande rebell uttryckte det i en intervju med Aljazeera.

”Flygförbudszonen kommer inte automatiskt att leda till störtandet av Gaddafi”, skriver Bechert vidare. ”Nyckeln till störtandet av diktaturer är, som de egyptiska och tunisiska erfarenheterna visar, arbetarklassens och ungdomars rörelse”, fortsätter han och levererar sedan en schablon för ett program som alla socialister kan instämma med.

Så långt allt väl. Dessa truismer kan vi alla vara överens om. Men det som hänt i Libyen skiljer sig dramatiskt från det som utspelats i grannländerna. Den egyptiska matrisen kan inte tryckas ner över den libyska revolutionen. Vad vi såg i Bengazi den 17 februari när det hela började var att tålamodet hos framförallt ungdomen brast långt innan man hade fått denna ”nyckel” till framgång. Med ett furiöst ursinne slog man i stället sönder dörrar och portar till diktaturens fängelse. Snart nog två generationer i Libyen har levt under ett förtryck som skingrat varje försök till en organisering självständig från Khaddafis statsapparat med ett hänsynslöst våld. Barn och ungdomar har fått lära sig raderna i Khaddafis Gröna bok utantill ( hans försök att apa efter Maos lilla röda ) och har i hans statstelevision fått se de offentliga hängningarna av de oppositionella som inte torterats till döds. De har levt i ett orwellskt samhälle. För övrigt under samma årtionden som KP såg Khaddafi som ”en antiimperialistisk bundsförvant”. Dessa våldsamma februaridagar i Bengazi minner mer om Spartacus` slavuppror och Pariskommunen 1981.

.

.

Med nära nog sina bara händer besegrade ungdomarna stadens soldater och säkerhetsstyrkor. Många av revolutionärerna dog. Andra skadades svårt. Vid stormningen av den avskyvärda säkerhetspolisens baracker använda man i brist på vapen grävskopor och schaktmaskiner. En ung kille sägs ha spelat en avgörande roll för framgången när han offrade sitt eget liv genom att använda en fullastad tankbil som murbräcka mot huvudkasernens väggar…

På bara fyra dagar svepte sedan upproret över landet. Hundratusentals. Ja, miljoner människor jublade över sin frihet. Rebellerna med sin ”armé av trashankar” spred sig med hjälp av sina pickups över hela landet. Även i stora städer i västra Libyen som Misrata och al-Zawiya kastade människor av sig sina bojor. I stora delar av Tripoli, dit Khaddafi dragit tillbaka sina kärntrupper, demonstrerade människor mot regimen. Som i arbetarklassens förorter Tajoura och Gurgi. Arbetarna och ledningarna för landets sex oljeterminaler solidariserade sig med upproret. Skar av alla flöden till Khaddafi men fortsatte att leverera till de städer som hölls av rebellerna.

Skälen till den snabba vändning som kom är många. Det främsta var att Kahaddafi hade ”de vapen som stater har när de krigar”. Upprorsrörelsen hade bara sina pickups och lättare automatvapen.  I Egypten var – och är – armén i viktiga avseenden den inhemska borgarklassens främsta politiska parti. Mubarak hade en relativ självständighet. Men bara relativ. När militären till sist fann honom förbrukad fick han gå. I Libyen hade armén en relativ självständighet. Men bara relativ. När Khaddafi fann någon general förbrukad kunde denne bli avrättad. Den våldsapparat som garanterade hans egen familjediktatur var egna personliga miliser utan konkurrerande högre befäl ( han hade lärt sig av sin egen militärkupp ). Miliser där var och en av de enskilda soldaterna personliga öden bokstavligen hängde i det rep som stramt hölls av Khaddafi själv. Inte minst den Afrikanska legionen, rekryterad från det Svarta Afrika, hade och har en utsatt situation.

.

.

Libyens karta och demografi skiljer sig också helt och hållet från Egyptens. Med en gles befolkning, med mindre städer och oerhörda avstånd mellan olika befolkningscentra, spelar såväl flyg som stridsvagnar en helt annan roll. I Kairo eller Alexandra kunde Mubarak inte använda sig av stridsflyg.

Till sin natur är vare sig raseriutbrott eller spontana väpnade resningar särskilt förberedda eller välorganiserade. Detta gäller inte minst för upprorsrörelsen i Libyen. Har man några timmar eller dagar på sig för planering hinner man inte med så mycket av förberedelser. Rättvisepartiets förslag om hur det i stället skulle kunna ha gått till, då för en vecka sedan, är därför skrivna i lösan ökensand.

Dessutom. I Libyen har revolutionen säkert bromsats av arbetarklassens sammansättning. Det sägs att immigrantarbetarna varit så många som uppemot två miljoner. Detta av en befolkning på bara 6 miljoner. Dessa immigranter verkar ha varit helt underordnade socialt och politiskt. Överexploaterade. Bemötta med ett stort mått av rasism från hela den libyska befolkningen. Under upproret har det gått att läsa att en del egyptiska arbetare stannat kvar och gått med på rebellsidan. Men hundratusentals andra, kanske över en miljon har flytt kriget.

I en annan skrivning devalverar Bechert motståndsrörelsen politiskt:

”Revolutionärernas utbredda användande av den gamla styrande monarkins flagga kunde inte annat än att stöta bort de som inte vill ha en tillbakagång till det förflutna och som Gaddafi använde sig av för att rättfärdiga sitt styre.”

Det här påståendet är rent nonsens. Libyens gröna flagga är en symbol för diktaturen. Den gamla flaggan som nu vajar över befriade områden svarar inte mot en vurm för monarkin. Den är i stället en symbol för den långa kampen för självständighet från den italienska ockupationen. Dess tre färger symboliserar Libyens tre regioner. Ingenting annat.

.

.

När Kahaddafi i sina senaste tal gång på gång åberopar sig på kampen mot den italienska ockupationen känns det dessutom lite förmätet. Han var bara nio år 1951 när Libyen blev självständigt och den kung Idris al-Mahdi as-Senussi som han störtade i en militärkupp 1969 hade trots allt den goda smaken att vägra sätta sin fot på libysk jord så länge det fanns kvar en enda utländsk kolonisatör. I sin diskriminering av östra Libyen och då inte minst av Bengazir har Khaddafi dessutom avlägsnat det mausoleum som fanns i staden till minnet av den legendariske frihetskämpen Omar Mukthar, som under många år ledde motståndet mot Italiens ockupation…

Genomgående för alla texter som menar att det var fel av FN att acceptera den libyska oppositionens begäran om flygunderstöd från Väst är att de alla rasar mot USA hyckleri. Mot dubbelmoralen, mot att Vita huset har två tumstockar eller dubbel bokföring när man å ena sidan i praktiken gett klartecken för saudiernas militära invasion av Bahrein, vilar på hanen när det gäller Jemen och stödjer Israels ockupation av palestinska landområden, samtidigt som man nu säger sig undsätta civila i Libyen.

Det är bara att hålla med. Men gör de inte alla en logisk saltomortal? Visst det är dubbelmoral. Accepterar man libyernas begäran om undsättning varför inte då också vara lika välvilliga när det gäller samma begäran om hjälp från oppositionen i Bahrein? Eller hörsamma palestiniernas krav på att USA ska stoppa alla Israels bosättningar? Är det rim och reson att uppmana USA att ge f-n i att lyssna till den libyska oppositionen bara för att man helt negligerar krav på demokrati och rättvisa i andra länder?

Till sist. Varför gör dom då på detta viset? Ja, jag har inga tvärsäkra svar. USA har militär hegemoni i världen. Det visar inte minst den inpiskning i Libyenfrågan som kom, när Obama efter en lång tvekan och trots avrådan från Pentagon, ändå valde att ingripa. Men landets absoluta ekonomiska makt är definitivt bruten och det går utan vidare att påstå att det sker en snabb förändring av styrkeförhållandena mellan världens stormakter. USA ”har inga vänner och inte heller några intressen i Libyen” hävdar inflytelserika republikaner. Jag vågar påstå att USA:s oklarheter och tvekan de senaste månaderna inför varje beslut som rört hela arabregionen ytterst handlar om något så banalt som en djup strategisk osäkerhet hos USA:s härskande eliter när det gällt framtiden. Den här bloggen har redan blivit mer än för lång. Så inte minst denna del av diskussionen måste vi på vår blogg och alla andra fördjupa.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libien, Khaddafi, NATO, FN,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,GP2,SVD2,DN3,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN5,DN4,DN5,

Bloggare: Svensson,Jonas Sjöstedt,Jinge,RödaMalmö,Warlenius,RödaLund,B&P,