En burka på den franska republiken.

.

I går grep ett femtiotal uniformerade poliser en ensam kvinna utanför Notre Dame i Paris. Det blev trafikstockning. Massor av människor undrade vad som pågick. Inga demonstranter syntes till. Ingen krossad fönsterrutor till en bank eller kastade sten på polisen.

.

I går protesterade niqabklädda kvinnor mot Sarkozys lag

.

Nej det var en ensam kvinna som klätt sig i niqab, den heltäckande slöjan som bara visar ögonen, som skapade sådant rabalder. För sedan i går är det i Frankrike förbjudet att vistas på offentlig plats klädd i burka, niqab, mask, huva, keps eller något annat som täcker ansiktet. Att den nya lagen blandar in huvor och masker, utan att nämna tomtemask, är det ingen som luras av. Det är en lag som riktar sig uteslutande mot de kanske två tusen franska kvinnor som bär niqab när de går ut. Det finns cirka fem miljoner muslimer i landet. Alltså klär sig cirka en promille av dessa cirka två miljoner kvinnor i heltäckande klädsel.

Presidenten Sarkozy och regeringen hävdar att lagen syftar till att försvara republikens sekulära karaktär och att skydda kvinnorna mot förtryck. Men ingen låter egentligen sig luras.  Det är med denna lag som med alla andra lagar som Sarkozy drivit igenom mot romer, papperslösa och andra utsatta minoriteter att grundmotivet är att fiska röster i Marine Le Pens grumliga vatten. Högern blir alltmer desperat inför perspektivet att slås ut av Nationalfronten i presidentvalet 2012.

I stället för att hjälpa de kvinnor som mot sin vilja tvingas bära heltäckande muslimsk klädsel drar förbudet en löjets slöja över den franska republikens ansikte. ”Brottet” att bära heltäckande bestraffas med 150 euro i böter och/eller ”medborgarkurs” och med 30 000 euro för någon som tvingar en kvinna att bära heltäckande.

.

En muslimsk kvinna och en katolsk nunna protesterade tillsammans.

.

Den franska polisens fackliga organisation har redan insett vilken sörja den dragits in i.

-De flesta poliser tycker lagen är helgalen, säger Michel Thooris, ordförande för facket France Police och fortsätter:

-Det är uteslutet att vi slösar tid på ett sånt här brott medan vi saknar personal för viktigare saker.

-Polisen har viktiga uppgifter som gäller allvarliga brott. Vi tänker inte ödsla energi på bötesbelagda handlingar, säger Frédéric Lagache ordförande i polisfacket Alliance.

-Det blir att hålla igen ögonen ibland, säger å sin sida Philippe Capon i facket UNSA Police.

Än en gång lyckas Sarkozy visa att han ändan där bak. Allt han tar sig an blir fel i högens ögon. Risken med den nya lagen är så uppenbar att man häpnar över att Nationalförsamlingen antog lagen enhälligt. Redan demonstrationen farmför Notre-Dame visar att de juridiska myndigheterna vacklar. Kvinnan greps inte för att var klädd i niqab. I stället hänvisades till att ingen sökt tillstånd att demonstrera.

Det är också uppenbart att Sarkozys röstfiske slår bakut. I löjets skimmer säger nationalister och allsköns rasister att originalet Le Pen är att föredra framför kopian Sarkozy. Kommer sedan polisen att se mellan fingrarna för att undvika att förlöjligas är det endast den sekulära republiken som drabbas.

.

Familjen som gapar över mycket.

.

Vi på den här bloggen har absolut inget gemensamt med en religiös världsuppfattning. Vi har inte heller den minsta tolerans mot män som tvingar kvinnor att bära en religiös utstyrsel. Men vi är till hundra procent emot en lagstiftning som dikterar hur man får gå klädd eller inte. Det drar bara ett löjets skimmer över det sekulära samhället.

Sarkozys nya röstfiske kan bara få en effekt. Den stärker de mest reaktionära krafterna i den muslimska befolkningen och samtidigt öppnar den boulevarder för Nationalfrontens rasism och främlingsfientlighet.

.

Media: SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Burka, Niqab, Frankrike, Sarkozy, Muslimer,

.

Det har blivit några år sedan det begav sig. I riksdagsvalet 1976 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten och för första gången sedan 1936 fick Sverige en öppet borgerlig regering.

Bondeförbundet med det uppfräschade namnet Centerpartiet hade än en gång lyckats säkra platsen som borgerlighetens största parti i Sverige med nära 25 procent av rösterna.

Partiledaren Torbjörn Fälldin hade på sin plats vid rorkulten sett den förliga vinden i kärnkraftsfrågan, satte snabbt storsegel genom att lova att ”aldrig dagtinga med sitt samvete och ladda en enda ny kärnreaktor ” och kunde med denna djärva manöver segla upp som valets segerherre.

.

.

Torbjörn Fälldin i sin glans dagar.

Han stod för det största sveket i Sveriges moderna politiska historia.

.

Väl vald som statsminister hade samvetet lättat betydligt. Det viktigaste var trots allt att socialdemokraterna hade besegrats och vi fick uppleva det mest uppenbara sveket i Sveriges moderna politiska historia. Fälldin laddade helt sonika reaktorn i Barsebäck 2.

Folkkampanjen mot atomkraft, där jag själv var aktiv under några bråda år, kom sedan att växa fram till en ny folkrörelse och ett år efter reaktorhaveriet i amerikanska Harrisburg (det där osannolika som aldrig hade hänt) i mars 1979 tvingades det politiska etablissemanget i Sverige att arrangera en folkomröstning om kärnkraften.

Folkomröstningen innebar en folkbildning av sällan skådat slag. Hela landets förvandlades till ett bubbelbad fullt med kreativitet och idéer. Med massor av studicirklar både ute på mindre orter och i landets stora fabriks- och verkstadsklubbar.  Dessvärre formulerade riksdagsmajoriteten inte två klara alternativ. Med ett Ja och ett Nej. Utan vi fick Linje 1 och 2 som faktiskt bägge sa sig vilja avveckla, om än på lite olika sikt. Linje 3 däremot ville avveckla så fort som det bara var möjligt.

Linje 3 förlorade med knappt 39 procent av rösterna. Men i god enighet beslöt riksdagen – i linje med de olika alternativen – att ”slutdatum” skulle var 2010 då den sista reaktorn definitivt skulle tas ur bruk.

När socialdemokraterna kom tillbaka till regeringsmakten 1982 började man ”avveckla med förnuft”, som man lovat, genom att se till att det under decenniet byggdes en kvarts miljon nya egnahem, där det var direktverkande el som skulle klara värme- och varmvattenförsörjningen…

.

.

Maud Olofsson är politiskt ansvarig för Vattenavfall.

Så här heter det i dag på deras hemsida.

.

Nu är det 2011 och vi lever med en av Centerpartiets alla svekfulla efterträdare till Torbjörn Fälldin. Energifrågorna är i dag Maud Olofssons fögderi och hon har gett klartecken både till att ”ladda om” alla befintliga reaktorer samt till att svenska folkets Vattenfall köpt på sig tyska kärnkraftverk.

Går allt väl kommer både hon och Centerpartiet snart att vara försvunna ur svensk politik. Minnas av många för sina svek. Men saknade av få.

I dag har haveriet i japanska Fukushima uppgraderats till en sjua som det heter. Kärnkraftsdebatten har åter fått fart och i en handvändning kanske vi är framme vid en ny folkomröstning.

Då kommer jag definitivt att driva en fråga som jag på prov redan lanserade vid den förra för 31 år sedan:

Vi är vana vid att politiska val ska vara slutna. Valhemligheten ska bevaras och det är jag helt för. Men vill göra ett radikalt undantag när det en omröstning om kärnkraften.

.

.

Efter katastrofen i Tjernobyl beordrades

hundratusentals människor att begränsa farorna…

.

För sker det en olycka då kommer det tvångslagar. Var och en av oss kan beordras att hjälpa till med att begränsa katastrofen. Så var det i Tjernobyl där flera hundra tusen människor, främst värnpliktiga, skickades in i det radioaktiva helvetet. I Japan har man än så länge använt sig av befintliga arbetare (våra hjältar), polis och militär.

I en öppen folkomröstning kunde man lösa problemen redan från början. Bara de ”friska och arbetsföra män och kvinnor” som röstat ja ska kunna beordras att hjälpa till. Exempelvis Jan Björklund och Maud Olofsson som bägge två vill ladda på för fullt.

”Det löser sig, sa han som sket i vasken”, hette det i Sillstryparns klassiska refräng, då när det begav sig. I morgon skulle det alltså bli Jan och Maud som får torka upp det som inte har löst sig…

Alla vi som bokförts med en nej-röst ska däremot utan hinder kunna packa våra käraste saker och fly bort från Ringhals, Oskarshamn och Forsmark.

Själv har jag tänkt mig att skynda till Jotunheimen eller Lofoten…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fukushima, Centerpartiet, Torbjörn Fälldin,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVT2,

Bloggare: RödaMalmö,

Jacob Zuma hos Broder Ledare.

.

Man kan verkligen undra vilket syfte fyra tyranners och Sydafrikas Jacob Zumas besök i Libyen hade. Enligt media började Zuma med att hälsa på hos ”Broder Ledare”(Brother Leader) , som Sydafrikas president valde att  kalla Khaddafi.

Om syftet var att skapa ett förtroende för Afrikanska Unionens representanter bland alla ”parter” i den libyska ”konflikten” kunde det knappast ha börjat sämre.

.

Khaddafi pekar ut färdriktningen för Jacob Zuma och despoten

Denis Sassou Nguessou från Republiken Kongo.

.

”Brother Leader”. Det kan man knappast kalla ett diplomatiskt hövlighetstilltal. Tvärtom, det är en riktigt broderlig kram. Men något annat var kanske inte att vänta av Zuma och de fyra diktatorer som landade i Tripoli. Det är enligt uppgifter Khaddafi som finansiera AUs verksamhet, administration och resande. Nelson Mandela skakar nog huvudet i sorg över varthän ledaren för hans stolta ANC tagit vägen.

Men vad hade då Afrikanska Unionen att erbjuda. Det förhandlingspaket de lägger fram innehåller fem huvudpunkter. Naturligtvis kallas det en ”färdplan”. Vilket passar bra eftersom den är lika dödfödd som Obamas färdplan för Palestina:

-Omedelbart eld-upphör

-Humanitär hjälp till alla nödlidande

-Dialog mellan parterna om en fredlig lösning

-En övergångsperiod där ingen utesluts

-Politiska reformer som möter folkets krav.

Regimen i Tripoli säger att den accepterar AUs ”road map”. Det är inte märkligt eftersom den inte säger ett ord om Khaddafis fortsatta plats i landets ledning. I Benghazi svarade oppositionens Nationella Råd redan innan AUs delegation anlände till staden för överläggningar.

.

”Kungen av Afrika” valdes till Afrikanska Unionens president 2009.

.

-Vi kan diskutera med ledare i Tripoli under förutsättning att Khaddafi och hans söner är borta, sa rådet och la till att ett omedelbart eld-upphör också är acceptabelt om Khaddafi drar tillbaka sina trupper till kasernerna och låter folk fritt uttrycka sina åsikter och demonstrera i alla delar av landet inklusive Tripoli.

Att förhandla med Khaddafi eller hans söner utesluter däremot oppositionen i Benghazi totalt. Efter regimens extremt brutala angrepp på fredliga demonstrationer, som startade i Benghazi den 17 februari och sedan spred sig till alla städer, är det uppenbart att Khaddafis regim tappat all legitimitet i den egna befolkningens ögon och bland folkmassorna i den arabiska världen.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,DN2,DN3,DN4,SVD2,

Bloggare: Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Afrikanska Unionen, Mandela, Zuma, Khaddafi, Benghazi

Heja Island, friskt humör

det är det som susen gör.

.

Islands arbetande befolkning vägrar att betala kostnaderna för de egna bankirernas vidlyftiga affärer i utlandet. I gårdagens folkomröstning sa en klar majoritet på närmare 60 procent nej till regeringens kompromiss med en brittiska och holländska regeringen om att betala tillbaka 36 miljarder kronor.

.

Icesaver lovade gröna skogar på sinn internetsida. Många blåögda placerare trodde på löftena.

.

Pengarna svarar mot de ersättningar som de båda länderna betalade ut till egna medborgare som placerat pengar i den isländska internetbanken Icesaver. De isländska bankerna trodde under ett par år att de skulle kunna erövra världen. De lånade upp enorma summor i utlandet till låga räntor och lovade betydligt högre avkastning åt utländska placerare.

Varje klart tänkande person borde ha insett att även på Island växer inte träd till himlen. Men när girigheten vinner över klokheten då springer folk benen av sig för att låna ut pengar till banker som lovar fantasiräntor.

När det gick som det måste gå- de isländska bankerna kraschade och 340 000 brittiska och holländska spekulanter stod där med lång näsa stegade de båda ländernas regeringar in och garanterade sina medborgares utlånade pengar som de sedan krävt tillbaka från den isländska staten.

.

Islands parlament Alltinget vill tvinga folket att betala de privata bankernas fiffel.

.

Det är vad de isländska medborgarna sagt klart Nej till i två folkomröstningar. I mars 2010 sa 90 procent nej till ett avtal som innebar att medborgarna via skatten skulle ta ansvar för skulderna och betala tillbaka dem med en ränta på 5,5 procent.

Men skam den som ger sig. Alltinget arbetade fram en ny plan som  bara kostade 3,3 procents ränta på de skyldiga beloppen. Dessutom hotades befolkningen med att en europeisk rättsprocess kommer att dras igång mot Island om landet inte betalar tillbaka pengarna. Och inte nog med det, IMF skulle nog också stoppa alla krediter till Island varnade regeringens statsminister Johanna Sigurdardottir.

Ända sa i går en klar majoritet Nej till att betala de pyramidspel som landets finansgossar roat sig med under ”guldåren”. Själv trodde jag inför omröstningen att hotet om att en kommersiell rättsprocess skulle kräva ännu mer än de 36 miljarderna, 108 000 per innevånare, skulle ge Ja-sidan en majoritet.

Att det ändå blev ett så klart nej visar att landets arbetande skattebetalare är ursinniga på sina bankers vidlyftiga affärer som den stora majoriteten redan fått lida stort av. Många förlorade alla sina besparingar och sitter nu djupt i stora skulder. Vanan att dubbelarbeta är på nytt vardag för många.

.

I Blue Lagoon kan dubbelarbetande islänningar finna lite komfort.

.

Nästa problem för Islands arbetande blir att ta strid med den egna borgarklassen som säkerligen kommer att manövrera för en ny kompromiss för att undvika en rättegång mot landet. I sista hand kommer också de som säger nej att stå inför dilemmat hur de ska förhålla sig till ett beslut av en domstol att Island ska betala böter till Storbritannien och Holland. Det kommer att kräva en vilja att helt enkelt bryta med den internationella finansmarknadens regler. En svår strid väntar. Därför måste vi i solidaritetens namn dra en riktig nordisk hejaremsa.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,DN2,SVD3,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Island, Banker, Icesaver, Finanskris, Skatter,

Revolutionens andra våg.

.

I går tog den arabiska revolutionen nya steg. I Egypten kanske vi bevittnar en ny utveckling i revolutionens karaktär och de deltagandes politiska och sociala medvetande.

För många unga aktivister i Egypten är smekmånaden med den militära hierarkin över. I går och i natt drabbade tusentals demonstranter samman med kravallpolis, säkerhetsstyrkor och arméenheter på det nu historiska Befrielsetorget. Två demonstranter sägs ha dödats av skarp ammunition vilket armén förnekar.

.

Folket kräver att Mubarak ställs inför rätta.

.

Militärrådets försök att klä sig i revolutionens färger samtidigt som den manövrerar för att bevara och befästa den härskande klassens makt möter allt större misstro. Medan Mubarak sitter i sitt lyxpalats i Sharm-el-Sheik attackerar militären arbetarnas strejkrätt och förbjuder demonstrationer. I går krävde demonstranterna på Tahrirtorget respekt för revolutionens krav på frihet, slut på undantagstillståndet, högre löner och inrättande av en civil övergångsregering fram till ett helt demokratiskt val, samt att Mubarak ställs inför rätta.

De fattiga folkmassorna i landet ser att den sittande militärregeringen inte tar det minsta steg framåt för att minska deras missär. I stället spelar den ut islamister mot kopter och fängslar unga aktivister som inte vill spela med i deras falskspel.

Under tiden riskerar fortfarande den libyska revolutionen att krossas av Khaddafis terrorregim. Man kan som många drömmare beklaga att revolutionen inte lyckades bryta sig fram med fredliga protester. Men det var Khaddafis omedelbara svar med skarp ammunition som tvingade fram det väpnade motståndet. Det var inte oppositionen som valde att ta en väpnad strid med Khaddafis regim, det var regimen som tvingade ut oppositionen i en väpnad kraftmätning som utspelas på mycket ojämna villkor.

.

Viljan att besegra Khaddafi är det inget fel på. Men beväpningen är usel och det militära kunnandet noll.

.

Sett till den senaste tidens allt mer utbredda protester mot diktatur och monarki i hela den arabiska världen har inte motgångarna i Libyen bromsat människornas krav på frihet. Tvärtom ökar protesterna i styrka både i Syrien och Jemen samtidigt som antalet strejker och sit-ins i Algeriet växer för var dag som går. Farhågorna att Natos inblandning i Libyen skulle leda till en reträtt för protesterna i hela den arabiska världen har inte besannats. Folkmassorna i grannländerna har uppenbarligen sett bombningarna mot Khaddafis styrkor utanför Benghazi som det som räddade staden från ett blodbad. Annars hade vi redan sett omfattande protester mot ”västs” bombningar av arabiskt territorium.

Däremot har Khaddafis brutala svar på de till att börja med fredliga demonstrationerna haft inflytande på diktatorkollegornas val av politik. När Ben Ali och Mubarak föll som käglor träffade av de fredliga demonstrationerna visade Khaddafi att brutalt och omedelbart våld kanske var räddningen. I Bahrain, Jemen och nu i Syrien har de styrande valt Khaddafis metod- gränslöst våld mot obeväpnade demonstranter och ännu mera våld om det inte räcker. Det är en riskabel metod för de härskande och för de imperialistiska makternas intressen. Riskabel för de första eftersom de satsar allt på ett kort – våld. Riskabel för imperialismen om den av folkmassorna indentifieras som de härskandes allierade och högsta beskyddare.

.

I Syrien brukar president Assad extremt våld för att krossa alla protester.

Minst ett hundratal demonstranter har skjutits ihjäl.

Lyckas de härskande att med brutalt våld rulla tillbaka revolutionerna i Jemen, Syrien, Bahrain och Libyen då kommer det att ge kraftig luft under vingarna på kontrarevolutionen i Egypten och Tunisien. Men vi är inte där ännu och den senaste tidens utbredning och fördjupning av den folkliga resningen pekar i motsatt riktning – mot en arabvärld där den ena diktatorn efter den andra faller.

Begränsningarna i den aktuella resningen kommer att visa sig senare. Kraven på frihet och värdighet och ett slut på korruptionen kan bara delvis tillfredställas av en politisk revolution som avskaffar det tyranniska enväldet. Formella fri- och rättigheter kan däremot inte möta de enorma sociala behov som måste mötas för att den misär som majoriteten i dag lever under ska kunna hävas. För det krävs att den politiska revolutionen också ställer sig uppgiften att ta tag i de sociala omvälvningar som krävs för att bryta underutvecklingens förbannelse och beroendet av den kapitalistiska världsmarknaden.

Den uppgiften kommer inte den rika eliten i de arabiska staterna att ta sig an. Tvärtom, deras privilegier och rikedomar är beroende av banden till och beroendet av den internationella finansmarknaden och stödet från imperialismens metropoler. Bara de arbetande i industri, offentlig service och jordbruk kan driva en sådan revolution till seger.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,SVD3.DN3,SVT1,GP3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,B&P,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, Nato, USA, Khaddafi, Libyen,

Republikanerna förbereder

social massaker.

.

I natt antog den amerikanska Kongressen en kompromiss om årets budget som går till historien för att den innebär den största nedskärningen någonsin, närmare bestämt 39 miljarder dollar.

Budgeten som det republikanskt dominerade Representanthuset antog är ett enda beställningsverk för de rika.  Det hindrade inte demokraterna och Obama att vika ner sig i sista stund för att undvika ett budgetlöst tillstånd med omedelbara effekter för hundratusentals statligt anställda.

.

I den amerikanska Kongressen kan inte de arbetande göra sin röst hörd.

Två borgerliga partier delar stolarna.

.

I media sades budgetstriden handla om många detaljer och nedskärningar hit och dit. Bland annat blockerades förhandlingarna in i sista stund av republikanska krav på att inga statliga pengar får delas ut till kliniker och program som gör eller organiserar aborter. Eftersom demokraterna inte kan acceptera detta verkar det som att republikanerna använde frågan till att tvinga fram stora eftergifter på andra sociala utgifter för att sedan släppa abortfrågan strax innan midnatt.

Det finns en grundläggande politisk motivering för republikanernas budgetslakt. Nämligen att det existerande skattetrycket under inga villkor får höjas för de rikaste i samhället, det vill säga den tiondel av landets hushåll som har årsinkomster över 250 000 dollar.

Ända sedan Reagans dagar driver hökarna i Republikanerna en kampanj mot alla statliga utgifter som inte har militär anknytning. En av Reagans rådgivare myntade begreppet ”starve the beast” , svälta ut besten. Den tongivande republikanske ideologen Grover Norquist gav samma idé ett annat historiskt uttryck: ”Jag vill inte avskaffa staten. Bara krympa den så jag kan släpa den in i badrummet och dränka den i badkaret”.

Med en majoritet i Representanthuset och med Tea Party som flåsar kongressmännen i nacken ville republikanerna driva igenom en budget som verkligen riskerar att dränka staten, eller rättare sagt statens sociala funktioner. För landets militära utgifter ligger naturligtvis inte i farozonen.

.

Tea Party är en reaktionär rörelse som säger nej till varje form av samhällelig solidaritet.

Var och en sin egen lyckas smed är mottot.

.

De nyliberala hökarna motiverar alla skattesänkningar med fantasiteorin om att det leder till högre tillväxt som i sin tur ökar statens skatteinkomster. Lägre skatter leder alltså till högre inkomster för staten enligt de nyliberala översteprästerna. Att det inte finns ett enda seriöst forskningsresultat som bestyrker tesen saknar betydelse för de som står i spetsen för kampen mot ”besten”. För deras verkliga intresse är inte tillväxt i sig utan tillväxt i de rikas bankböcker.

Det är en tillväxt som de fattiga får betala. När statens inkomster minskar svarar nyliberalerna att enda vägen bort från ökad statliga underskott är minskade statliga utgifter för samhällets kollektiva funktioner.

I det budgetförslag som antagits riskerar bland annat Obamas redan kortklippta reform av sjukförsäkringarna att helt enkelt avskaffas med till följd att tiotals miljoner amerikaner tappar sin sjukförsäkring. Republikanernas förslag är att reformen ska ersättas av ”sjukkuponger” som kan användas till att köpa försäkringar hos de privata försäkringsbolagen. Republikanerna säger att det ska minska statens utgifter för sjukvård. Enda sättet som det kan uppfyllas på är de ”kuponger” som delas ut är mindre värda än de sjukförsäkringar som finns nu. Vilket innebär att den enskilde måste betala en större del av kostnaderna eller avstå. För den stora majoriteten som inte har miljoninkomster blir det en stor belastning eller ett stort risktagande vid sjukdom om man inte tagit en försäkring.

Det slutliga resultatet om republikanernas planer antas blir en nedmontering av Medicaid och Medicare, de två statliga systemen som garanterar sjukvård för de äldre och de allra fattigaste i samhället.

Att det inte finns något i budgetförslaget som förklarar hur de stora nedskärningarna i de sociala utgifterna ska ske visar att ursäkten att de statliga underskotten måste kapas just bara är en ursäkt. Den verkliga förklaringen är att de rika i samhället känner sig så starka att de kan låta hela det sociala skyddsnätet förfalla, att de inte längre vill respektera ett ”socialt kontrakt” som måste innehålla ett visst mått av samhällelig solidaritet och inkomstöverföringar från de bäst ställda till de sämst ställda.

Den stenrika överklassen har helt enkelt beslutat att segla för egen vind på den globala finansmarknaden och njuta av sina rikedomar i den inhägnad där jetsetet frotteras utan att bekymras av omvärldens tillstånd. När ledande republikaner säger att de offentliga utgifternas andel av BNP, förutom vården men inklusive militären, ska kapas från nuvarande 12 procent av BNP till 6 procent 2022 och 3,5 procent 2050 visar det vad de verkligen strävar efter- att dränka staten i badkaret.

.

No comment.

.

Men det är ett riskabelt projekt de gett sig in på. Inte bara för de fattiga som kommer att drabbas omedelbart, men också för deras egen del. Mer intelligenta borgare än gaphalsarna i Tea Party inser att demonstrationerna i Wisconsin kanske inte var ett isolerat utbrott av ilska, att de i stället visar vad som kan vänta runt hörnet om den amerikanska arbetarklassen börjar spänna sina kollektiva muskler som förtvinat under decennier av fackligt svansande bakom det demokratiska partiet. En opinionsundersökning som gjorts av GlobeScan visar att den ekonomiska krisen haft en stark ideologisk inverkan i USA. När det nya århundradet inleddes tyckte cirka 80 procent av de tillfrågade att det ”fria marknadssystemet” var det bästa av alla system. I dag efter finanskris, bostadskrasch och massarbetslöshet med sänkta reallöner för alla utom de rikaste  är det bara 59 procent som tycker likadant. Bland amerikaner med låga löner tycker bara 44 procent att den fria marknaden är bäst, ned från 76 procent år 2009.

.

Den som gapar över mycket…

.

I ett land där normalt en radikal demokrat bespottas som ”kommunist” eller ”socialist” är nedgången i tron på den kapitalistiska marknadsekonomin ingen liten händelse. Med det program som republikanerna vill tvinga på samhället är det kanske ingen dålig gissning att stödet för marknadsekonomin får sig ännu en känga.

Den hårda materialistiska världen kanske äntligen ska börja underminera det djupt rotade ideologiska fundamentet- The American Dream.

.

Media; DN1,SVD1,Expr1,GP1,DN2,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Budget, Republikaner, Norquist,

.

Varje morgon har jag en liten rofylld stund med min vedpanna. Ibland följer vår labrador Freja med in och tuggar sönder en och annan träklamp. Men för det mesta är radions P1 mitt enda sällskap.

Pannan har hög effekt, i snitt 33 kW, tack vare en sugande fläkt och sina rökgaskanaler, och jag brukar köra upp mina ackumulerade 1 300 liter vatten till 70 – 80 grader. Systemet, med en kulvert in till huset, klarar sedan uppvärmning och varmvatten, vilket innebär att vi minskar hushållets elförbrukning med 30-35 000 kW/år.

.

.

Rökgaserna kommer upp i en temperatur på ibland 800 grader. Det blir mer än  brännhett. Till och med en aluminiumburk smälter ner. Men i morse var nog ändå Ulf Adelsohn, den gamle moderatledaren, ännu hetare i en febrig radiointervju där han kapade alla regeringar de senaste åren långt under knäna:

.

” ”Svensk järnvägstrafik har varit en lekstuga för okunniga politiker i 25 år… och den här regeringen har bara ett enda budskap: ´Gå ut och tjäna pengar´…”

.

Adelsohn sa i klartext det som egentligen är självklart. Både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har med sina olika regeringsunderlag grovt misskött underhållet av våra järnvägar och det är därför som tågen inte går när det blir en kall och snörik vinter. Han underströk också att denna nationella infrastruktur helt saknar förutsättningar för konkurrens. Ändå har man helt utan analys och mer energiskt än i något annat land i Europa styckat upp verksamheten i olika bolag och sedan krävt vinster.

.

.

”Visst är det härligt med pensionärer”, tänkte jag. ”Först då vågar folk verkligen säga vad dom tycker. Det här kunde inte en socialist sagt bättre…”.

Därute i friden med vedpannan funderade jag annars mest över gårdagskvällens ”ortutvecklingsmöte” där vi fick information från kommunen om den vindbruksplan som antagits. Nära 200 personer hade mött upp. Förmodligen ett historiskt rekord sa ordföranden. Starrkärs bygdegård var packat med folk. Liksom i alla andra små samhällen ute på landet fanns det olika och högröstade meningar om de 150 meter höga vindsnurror som kan komma att växa upp i skogarna. Fula horisonter, buller och skadat fågelliv vägdes i debatten mot att vi alla är beroende av el. Kommunens politiker har med stor enighet antagit översiktsplanen men när det väl kommer till tänkbar exploatering och byggnadslov blir det självklart svåra avväganden.

Samtidigt fanns det en helt annan diskussion i kaffepausen. Lika het som min ekopanna och Ulf Adelsohn tillsammans. Den handlade om Vattenfall och Maud Olofssons ansvar. Visst, alla på mötet ville ha förnybar el och kan tänka sig egna uppoffringar. Jag hörde bara en röst som talade sig varm för kärnkraft som framtidens energikälla. Men samtidigt är ilskan mot Vattenfall och elpriserna enorma. ”De höga elskatterna och den Nordiska elbörsen är bara ett enda stort politiskt svindleri”. De rikedomar som Vattenfall bokstavligen har genererat från våra Norrlandsälvar har använts till att nära de chefer som förvandlat bolaget till ett kontinentalt rövarnäste. I stället för att satsa våra pengar i förnybara energisystem har dessa gått till investeringar i brunkol och kärnkraft. Detta samtidigt som cheferna fått hutlösa löner, bonusar och pensioner. Den tyske direktör som fick sparken efter fem månader för att han inte klarade sitt jobb och då fick 24 miljoner kronor i avgångsvederlag retade många runt kaffeborden till vansinne. Kanske mest de grannar som fortfarande är arbetslösa efter finanskrisen. Trots att de varje dag får höra att Anders Borg gjort ett underverk med Sveriges ekonomi.

.

.

Där i bygdegården hade Adelsohns klarspråk om hur ”Hela Folkets järnväg” förvandlats till ett fiasko för nyliberalismen lika stor bäring för vår energipolitik.

Min ekopanna har kostat en hel del och det är många svettdroppar bakom varje kubikmeter ved. Det ligger självklart en del egenintresse bakom. Vi slipper skyhöga elräkningar. Men dessutom känns det viktigt att vara med om att minska på behovet av el. På samma sätt skulle det självklart kännas lättare att acceptera stora vindkraftssnurror i horisonten om man vet att dessa finns med i en förnuftig planering för hela vår energiproduktion.

I gårdagens fikadiskussion kom detta upp gång på gång. ”Varför ska vi dra vårt strå till stacken” när politiker och chefer bara lurar oss och själva roffar åt sig hur mycket som helst? Både sossarna med stödpartier och vår nuvarande regering har varit med om att göra Vattenfall till ett skitföretag?

Maud Olofsson planerar för 20 000 nya vindkraftverk. Det kan säkert låta sig göras. Men i den planen måste ingå att hon själv försvinner. Annars blir det nog alltför många kommunala veton på vägen. Det blev den summering av gårdagskvällens möte som jag kom fram till i morse där ute i mitt rofyllda pannrum.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SJ, Vattenfall, Ulf Adelsohn, Maud Olofsson

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD5,DN4,DN5,SVT1,

SVD6,DN6,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

Gbagbo störtas av en kopia.

.

Laurent Gbagbos dagar vid makten är räknade. Elfenbenskustens korrupte härskare sitter omringad i sin Bunker i hamnstaden Abidjan medan hans motståndare Alassane Ouattara tar över den militära kontrollen av den västafrikanska kuststaten.

.

Ouattaro och Gbagbo såldes med ”moderna” budskap.
.

Inbördeskriget är en följd av det presidentval som hölls i slutet av november 2010.  Efter valet avgick landets regeringschef och förklarade Ouattara som vinnare medan arméchefen vägrade bryta med Gbagbo som i sin tur förklarades som vinnare av en oberoende Valkommission. Med två presidenter som båda sa sig ha segrat var det upplagt för att väpnade strider skulle följa. Speciellt som de båda redan stred mot varandra i inbördeskriget 2002-2003. Ouattaras ”befrielsearmé” FRCI kontrollerade norra delarna av landet och Gbagbos armé den södra delen, med franska styrkor som bevakade en neutral zon mellan de båda.

I det inbördeskrig som följde på valet i fjol finns det verkligen ingen progressiv sida att ta ställning för. Det handlar om en intern uppgörelse inom den härskande eliten som slåss om kontrollen över landets rikedomar som olja och naturgas, kaffe- och kakaoplantager.

Laurent Gbagbo stöds av Sydafrika och Angola medan Frankrike och USA via FN-resolutionen 1975 säger att Ouattara är landets rättmätige president. Ouattaras armé FRCI tog snabbt initiativet efter att Burkina Faso och Nigeria levererat stora mängder moderna vapen och nya fordon till FRCI. Samtidigt deserterade stora delar av Gbagbos armé som inte fått ut sin sold för mars månad.

.

FN-trupper och franska trupper deltar i slutstriden mot Laurent Gbagbi i Abidjan.

.

Nu står FRCI i Abidjan efter en snabb och hänsynslös framryckning. Inga folkmassor har jublat i de städer och byar som ”rebellerna” lagt under sig. I stället säger Röda Korset att FRCI begått krigsbrott under sin framfart och dödat 800 civila i staden Duékoué och plundrat civilas tillgångar.

Laurent Gbagbo har vid sidan av sina trupper också organiserat ”unga patrioter”, en sorts paramilitär enhet av ”supporters” som fått fria händer i Abidjan och spritt terror bland den civila befolkningen.

Nu verkar det som att striden är avgjord. Med franska truppers hjälp tar FRCI över de sista motståndsfästena i Abidjan och beseglar ödet för Gbagbo. Ett trist slut för en progressiv rebell som under sin färd slutat som korrupt härskare för en falang av den ivorianska eliten.

.

Tusentals civila har drivits på flykt av de stridande arméernas framfart.

.

Nu kommer Ouattara att ta över och styra landet för att belöna den elit som stött honom och för att tillgodose den franska imperialismens krav på fortsatta inflytande över landets rikedomar.

För den stora majoriteten av landets fattiga innevånare kommer inget att förändras. Ouattara har inget program för sociala reformer och omfördelning av landets rikedomar.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Elfenbenskusten, Gbagbo, Quattara, Krig, Olja, Kakao, Kaffe, Frankrike,

.

I går tvingades Frankrikes försvarsminister, Gerard Longuet, att ändra sin och NATO:s inställning när det gäller FN:s resolution 1973 och dess vapenembargo/blockad mot alla libyska marina transporter.

.

.

Misrata utsätts hela tiden för raketbeskjutning och tungt artilleri

.

Han medgav att Misrata, som varit belägrat, avskuret från vatten och el samt utsatt för artilleribeskjutning, stridsvagnsattacker och krypskyttar, under 40 dagar, nu är i en sådan nödsituation att NATO kommer att tillåta att den hårt drabbade staden får undsättas sjövägen med sjötransporter från hamnarna i Tobruk och Benghazi.

Här kan du läsa mer om Misrata.

”Varje försök från Khaddafis krigsfartyg att stoppa dessa transporter kommer att förhindras med militära medel”, säger Longuet.

En politisk rest från den svenska stalinismen, Kommunistiska Partiet, som kort och gott hyvlar av detta övergångsråd som ”quislingar och nyliberaler” och kräver ett ”omedelbart stopp för alla NATO:s krigsoperationer”, kommer naturligtvis inte att se med blida ögon på denna ”nya attack på Libyens självständighet”. I den plattform partiet agiterar för finns det logiskt nog inte heller med en enda rad om solidaritet med upproret…

.

.

Från Kommunistiska Partiets kongress

.

Men vi på vår blogg ser NATO:s omsvängning i denna fråga som en stor framgång för upprorsrörelsen och Nationella övergångsrådet i Libyen. Trots att vi är mer än väl medvetna om motståndsrörelsens alla politiska begränsningar och att NATO:s militära aggregat av olika imperialistiska stater självklart har sina egna planer för hur man vill att framtiden ska se ut.

Vi har överhuvudtaget svårt att förstå det förströdda intresse som på många håll finns för vad som faktiskt händer i Libyen. Var finns solidariteten? Varför är många i det stora hela likgiltiga inför Misratas hjältemodiga kamp? Ibland tycks det dessvärre som en besviken, trött och demoraliserad vänster, frenetiskt och med all sin  energi letar efter möjliga islamistiska eller CIA-inspirerade celler i det folkuppror som äger rum, i stället för att diskutera hur vi ska solidarisera oss med dem som faktiskt strider och är beredda att offra sina liv för att störta Khaddafis diktatur. Några tycks se det hela som ett ”misslyckat uppror” som nu är över och ger till och med frihetskämparna rådet att förhandla och göra upp med Khaddafi…

.

.

Själv hoppas jag på ett fredligt ”Ship to Misrata”. Kanske från Turkiet och de organisationer och människor som förverkligade ”Ship to Gaza”? Det vore en fantastisk möjlighet att knyta samman antiimperialister från tre kontinenter i en utmaning av både Khaddafi och NATO.

Den lilla plattform som Benny och jag försökt att formulera håller väl:

* Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.

* Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.

* Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.

* Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.

* Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.

* Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.

När väl diktaturen störtats är det upp till det libyska folket att självt forma sitt samhälle. Vissa av oss kommer kanske inte att gilla olika aspekter i vad som kan komma. Men vår solidaritet och vårt stöd till dagens kamp mot diktaturen är inte på något sätt kopplad till ett krav på garantier om hur framtiden ska se ut.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Misrata, NATO, Khaddafi

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,GP1,SVT1,DN4,SVD3,DN5,SVD4,

Bloggare: Jinge,B&P,RödaMalmö,RödaLund,

.

Klipp från Göteborgsposten

.

Utanför Lisebergshallen i Göteborg har fackliga företrädare från Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i eftermiddag protesterat mot att AB Volvos ledning håller på att dela upp de anställda i ett A- och ett B-lag. Inne i möteslokalen är bolagets aktiestämma i full gång och det är samtidigt en tack- och avskedsföreställning för chefen Leif Johansson. Aktieägarna bjuds på lågbudgetkost. Korv med bröd. Men de är nog nöjda ändå eftersom de egna innehaven på börsen har varit ”vinnare” under snart ett år. Det är bara att köpa lite ”ananas och järpe” på vägen hem. ..

Ett av de viktigaste skälen till att Volvos aktier blivit till vinstraketer är självfallet Leif Johanssons och ledningens hårdhänta hantering av de anställda som med sina insatser skapar alla värden. Pressade lönekostnader och exploatering av människor med osäkra anställningsvillkor har gjort att den berömda ”marknaden” också förväntar sig större vinster och en större aktieutdelning.

På plats utanför Lisebergs entré fanns flera av mina gamla arbetskamrater med sina flygblad i högsta hugg. Härligt att se att det fackliga motståndet lever.

Här är metallarnas flygblad:

.

Försäljningen går åter bättre än på länge. På dagens bolagsstämma kommer ledningen att presentera lysande siffror. Vinstmaskinen Volvo kommer att hyllas av er aktieägare. Ni kommer att besluta om nya feta utdelningar, och denna gång kommer ni att kunna göra det ur en stinn kassakista. Ni kommer inte att som för 2 år sedan behöva låna ihop pengarna ni skall dela ut till er själva.

Samtidigt har den ledning ni nu kommer att hylla beslutat om ett förnedrande trendbrott när det gäller anställningsvillkor för våra medlemmar. Inför er på dagens stämma kommer man att utstråla stor tillförsikt inför framtidens affärsmöjligheter, men inför oss anställda låter det annorlunda. När nu en stor del av våra arbetskamrater som tvangs lämna Volvo 2009 har återanställts, så vågar inte ledningen ge dem riktiga jobb utan påtvingar dem visstidsanställningar – en anställningsform som ger företaget möjlighet att göra sig av med personalen med en månads varsel! Den tillförsikt Volvoledningen visar inför er och media är bortblåst, när den kommer hem till sina egna anställda.

.

.

Två gamla kompisar som var med

Dennis Olsson och Thomas Johansson

.

Vad som möter dem som nu anställs i våra fabriker är kraftigt försämrade anställningsvillkor. Visstidsanställningar betyder inte bara otrygghet jämfört med de fastanställningar som gällde för två år sedan. Det betyder också en stämpel ute i samhället som gör dig omöjlig på bostadsmarknaden – en stämpel som t.o.m. hindrar dig att ta ett telefonabonnemang. Trots alla vackra ord om att sätta personalen i centrum, om att vi är den viktigaste resursen etc. så är ett tillfälligt påhugg på 6 månader som eventuellt kan förlängas allt som erbjuds.

Vi kräver att Volvo – Sveriges största verkstadsföretag – visar samhällsansvar. Vi som jobbar ihop de vinster som ni kommer att applådera idag visar samhällsansvar genom att dagligen slita i fabrikerna, och genom att i avtalsrörelserna aldrig ta ut högre lönehöjningar än vad som anses ”samhällsekonomiskt försvarbart” – vi kräver av Volvo en motprestation: – Sluta kränka våra unga arbetare med denna påtvingade och vidriga anställningsform!

Den kan inte rationellt motiveras. Även fastanställda kan avvecklas den dag arbetsbrist uppstår. Det visade Volvo med stor tydlighet för två år sedan. Den enda trovärdiga motivering vi hittills hört från vår ledning, är att man inte åter vill riskera utsättas för den negativa massmediala uppmärksamhet som stora varsel innebär, och det är en mycket cynisk motivering, som i klartext betyder: – Om man slänger ut visstidare när kontraktet löper ut – då blir ju ingen formellt sparkad, och massmediafolket håller sig lugnt!

Vi vill inte ha en ledning som resonerar så cyniskt. Samhällsansvar måste vara ömsesidigt. Det tycker vi att Sveriges största verkstadsföretag skall visa och erbjuda sina medarbetare riktiga jobb när riktiga jobb kan erbjudas, och det kan de nu!

.

Dennis Olsson                                         Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Daniel Kristoffersson                              Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Tomas Johansson                                   Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Michael Ödman                                      Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, Leif Johansson, Volvo Verkstadsklubb

I pressen: GP1,GP2,