.

.

I går invaderade Saudiarabien det lilla kungadömet Bahrein.  En skräckinjagande kolonn med 150 pansarvagnar och 1000 soldater, eskorterade av 500 säkerhetspoliser från De förenade arabemiraten, rullade då in i landet över den 12 kilometer långa bro som förenar de bägge länderna. En ”vänskapsbro” som saudiernas diktator, monarken Abdullah, med god framförhalning byggt för att med ett litet blitzkrieg snabbt kunna undsätta sina vasaller i den gamla kalifatdynastin Al-Khalifah. En familjediktatur som under två tidigare sekel organiserade sitt örike som ett protektorat under det brittiska imperiet. Numer har man två herrar att lyda. Dels den saudiske grannen. Eftersom denne i sin tur är en lydregim under USA är Bahrein också underordnat herren i Vita huset. Symbolen för detta beroende är att den amerikanska Femte flottan har sin hemmabas i landets huvudstad Manama.

.

.

Bakgrunden till invasionen är alltmer skärpta krav från den demokratiska oppositionen i Bahrein. Kungafamiljen Al-Khalifah har organiserat sin lilla statsbildning med hjälp av den sunnitiska minoritet som man själv är en del av. Den shiitiska majoriteten på mer än 70 procent av landets befolkning har inget egentligt inflytande över makten eller fördelningen av landets stora rikedomar. Kraven på demokrati och en konstitutionell monarki har slagits tillbaka med brutalt våld vilket har lett till att den demokratiska rörelsens tålamod ebbat ut. I helgen visade tiotusentals människor öppet sin avsky över kungafamiljen och krävde en regelrätt republik.

Men en demokratisk republik så nära inpå livet är uteslutet för den saudiska kungafamiljen och de andra monarkierna på den Arabiska halvön.

För USA innebär detta ännu en svår huvudvärk. På ett smärtsamt sätt blottas än en gång den egna dubbelmoralen inför en hel värld. Landets försvarsminister Robert Gates var på besök i Riyad under helgen och uppenbart har beslutet om en invasion fattats med hans goda minne. En talesman för Vita Huset framhäver dessutom för säkerhets skull ”att detta är ingen invasion”. Bissart nog uppmanar ändå utrikesministern, Hillary Clinton, de främmande styrkorna ”att visa återhållsamhet”. I Sverige talar ett meddelande från TT på samma sätt om ”Grannlandsstyrkor till Bahrein”…

Den Nationella enhetsfronten, som är oppositionens paraplyorganisation och säkert representativ för befolkningsmajoriteten, underströk däremot i går att ”Vi anser att ankomsten om så av en enda soldat, eller ett enda militärfordon, till Bahreins territorium är en ren ockupation och en konspiration mot landets obeväpnade befolkning.”

Nu sker invasionen i skymundan. I medial lä tack vare katastroferna i Japan och det blodiga kriget i Libyen. Men ”den militära hjälpen” till Al-Khalafih- diktaturen kan jämföras med om något land i dag skulle ”undsätta” Khaddafi med stora truppinsatser…

Carl Bildt har ännu inte sagt sitt och det lär nog dröja innan han uppmärksammar denna invasion. För att inte tala om våra egna kungligheter. Kanske vore det på plats med en hälsning från vårt eget Majestät till kung Hamad al-Khalifah att det är dags att avgå…

.

Här kan du läsa mer om bakgrunden:

Bahrein hämtar andan

Pärlrondellen återerövrad

Bahrein i blod

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Bahrein, al-Khalifah, Riyad, Libyen, den arabiska revolutionen, Vita huset

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD4,DN5,GP1,SVD5,DN6,DN7,GP2,

.

De antifackliga lagarna är klubbade i Capitol, Wisconsins delstatsparlament. Den rovgirige  republikanske höken, guvenör Scott Walker, har inför ett stort pressuppbåd satt sin signatur under den lagstiftning som i praktiken innebär handklovar på för 225 000 anställda inom stat och kommun när det gäller facklig förhandlingsrätt. Det blir också förbjudet att, trots medgivande, automatiskt dra fackavgiften från de offentliganställdas löner.

.

.

(Wisconsin, Madison). I lördags samlades hundratusen människor i den

största protesten som varit mot de antifackliga lagar som klubbats

.

Fjorton demokratiska ledamöter hade i en månad blockerat ett majoritetsbeslutet genom att ”spela flundra” som det heter i USA. De hade ”försvunnit” i delstaten Illinois i en manöver för att uppmärksamma allmänheten om de drastiska beslut som var att vänta.

Men till sist kringgick Walker deras blockad genom en egen parlamentarisk manöver. Den antifackliga lagstiftning, som låg inbäddad i republikanernas budget, flyttades över till en egen särskild fråga, där det inte krävs att alla ledamöter är närvarande vid omröstningen.

Ett motdrag som innebar schack matt för demokraterna. Deras spektakulära aktion var ett bra sätt för att skapa medvetenhet om vad som höll på att ske. Men som ett enskilt drag helt otillräckligt. Demokraterna och fackföreningsrörelsens ledare hade för det första försvagat motståndet genom att redan från början godkänna budgetens stora nerdragningar när det gäller reallönerna för statens och kommunernas alla anställda. För det andra har de energiskt bekämpat alla lokala krav på en delstatlig total generalstrejk. När lagarna nu till sist klubbats igenom kräver de också att alla anställda ska foga sig i det som skett. Absurt nog hävdar de detta även för de som är organiserade i fackföreningar vars gamla avtal kan vara gällande i ända upp till två år!

Demokraterna försöker i stället att kanalisera in floden av missnöje i lugna parlamentariska fåror. Fokus riktas in mot kommande kompletteringsval: ”Nu gäller det att rösta bort de republikaner som efterhand kommer att stå till omval”. Dessutom utnyttjar man framgångsvågen till att på amerikanskt manér satsa stort på att samla in pengar till de kommande valen…

De enorma demonstrationerna i lördags kan sägas vara som ett lika klassiskt  som massivt ”uppbåd” efter en svår motgång. Vi har sett ett  nederlag.  Men också en väldig motreaktion. Uppenbart har Walker väckt ”den björn som sovit” och hundratusentals människor har blivit klara över vad som skett. Inte bara i Wisconsin utan i många stater runt om i USA. Eftersom Walker varit och är en symbol för den av media så uppmärksammade Tea Party-rörelsen har dess reaktionära politiska dagordning dessutom blivit mer tydlig. I den motståndsrörelse som vuxit fram har gymnasister och studenter i tiotusental deltagit i protesterna. Framtiden kommer att avgöra vilken väg, eller snarare vilka stigar, ”uppbådet” väljer och USA:s socialister, som bara samlar mindre grupperingar, propagerar intensivt för att det som krävs är en facklig kamplinje och ett arbetarparti som kan bryta det borgerliga tvåpartisystemet.

.

Läs mer här för en bakgrund:

Michael Moore i salut för Wisconsins abetare

Från Mellanöstern till Mellanvästern

.

.

Ett femtiotal bönder slöt upp med en traktorkavalkad

En med en dyngspridare ”För Walker”…

.

Republikanernas kampanj mot de offentliganställda orkestreras av argument som ” De privatanställda har fått betala med arbetslöshet och sänkta löner. Nu är det er tur”. För bloggens sifferbitare är här en del intressant statistik som bestrider dessa påståenden:

http://www.nytimes.com/interactive/2011/03/06/us/public-private-employees.html?ref=us

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Wisconsin, Madison, Capitol, demokraterna, Tea Party-rörelsen,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,

.

I går kväll kastade jag ett och annat getöga på schlagerfestivalens svenska final.

Det mesta såg ut att vara sig likt. Till och med Lena Philippsons bröst hängde med. Visserligen provade en av Eric Saads dansare ett nytt grepp genom att rafsa på sitt kön. Men var det så kul?

Det enda nya var att andra länders musiktyckare i denna genre redan från början ska vara med och påverka vad Sverige ska skicka för bidrag. En redan nästan meningslös musik ska bli än mer tillplattad och utslätad. Varje särart ska arbetas bort. Nivelleringen drivas så långt det går. Snart kan datorer göra jobbet.

Med tre miljoner tittare och glada partiledare på plats  sägs att evenemanget uttrycker en del av vår svenska folksjäl.

Är det så måtte jag ha blivit kulturkonservativ.

För mig håller Ulf Dageby och Sillstryparn från Alternativfestivalen 1975 definitivt ställningen som det bästa bidraget någonsin:

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, schalgerfestivalen, Sillstryparn, Lena philppson, Eric Saade
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,AB1,GP1,GP2,GP3,

.

.

I dag lyfter jag hatten för Janne Carlsson som – utan motkandidat! – valdes till ny klubbordförande för Volvo Verkstadsklubb i Umeå. I sig redan en pärla i det fackliga grådasket. Men glansen blir självklart ännu mer lyster och klar med en så rakryggad och politisk klar företrädare. Under alla mina år som aktiv i Volvos Verkstadsklubb i Göteborg och i Socialistiska Partiet har jag många gånger haft nöjet att träffa denna fina människa. Som en av eldsjälarna bakom Bokcafé Pilgatan i Umeå har han också blivit en viktig kulturbärare i sin hemstad.

Min hyllning blir att reproducera hans tal vid en stor fackliga demonstration i Umeå  hösten 2008 mitt under finanskrisen. Här har många andra fackliga företrädare mycket att begrunda och lära:

.

Volvo har, som ni alla vet, på kort tid varslat 520 arbetare på vår fabrik. Inga tjänstemän är berörda.  Till det ska vi också lägga 100-talet visstidsanställda som måste sluta. Det är mer än var fjärde arbetare.

Från första dagen hade klubben ett förslag till åtgärdsprogram för att minimera antalet varslade.

• Vi har krävt olika former av äldreavgångar – Nej, svarar företaget, vi har inte råd

• Vi har krävt erbjudande om frivilligavgångar med ett generöst avgångsvederlag – Vi har inte råd, upprepar företaget

• Vi har krävt utbildningsinsatser – Vi har inga pengar för sådant, ekar företagets svar

• Vi har föreslagit arbetstidsförkortning, t.ex 6 timmarsskift för att dela på jobben – men företaget är bara intresserade om det inte kostar något för bolaget.

Kan någon förstå hur ett företag med en vinst på över 30 miljarder kronor de senaste tre åren, inte har en enda krona över för att bidra till en rimlig lösning på den kris som drabbar oss.

Det är till aktieägarna som man ska säga att det just nu inte finns pengar.

– Tyvärr, det blir ingen aktieutdelning eftersom vi måste använda pengarna till en väl tilltagen, men ändå rimlig engångskostnad för omstrukturering. Vi måste nämligen ta vårt arbetsgivaransvar för dem som har jobbat ihop vinsterna, dem vars dagliga fysiska arbete bidragit till Volvos storhet och styrka. Men hör vi Volvoledningen säga så? Nejdå.

En av anledningarna till att vi demonstrerar idag är alltså att

Vi kräver att Volvo och andra vinstrika företag ska ta sitt ansvar. Det är deras skyldighet, det är deras förbannade skyldighet mot de anställda.

Initiativet till dagens demonstration togs på vårt fackmöte för en tid sedan. Mötet samlade långt över 1000 medlemmar, kanske 13-1400.

Inför mötet hade en spontan namninsamling på några få dagar fått ihop närmare 1400 namnunderskrifter. Missnöjet med hur Volvo behandlar sina anställda är genuint.

En medlem ställde en fråga på mötet:

– Hur kan det komma sig att vi i Sverige, som vid skilsmässa har en lagstiftning som föreskriver bodelning, inte har motsvarande lagstiftning när man skiljs från sitt arbete.

Alltså, det som är juridiskt självklart, nämligen att en part i ett förhållande kan inte kasta ut den andre lottlös, om man tillsammans har bidragit till boets värden och tillgångar – är inte ens en fråga när det gäller att skiljas från sitt arbete

Den svenska lagstiftningen är i det närmaste unik när det handlar om att arbetsgivare kan säga upp anställda lättvindigt och utan kompensation.

Inom loppet av några veckor under hösten har förutsättningarna slagits i spillror för många arbetarfamiljer. Vi har många bland våra medlemmar på Volvo där båda riskerar att få gå från jobbet och kanske också från den nyköpta bostadsrätten eller villan. Taket i A-kassan innebär att inkomsten nära på halveras för en skiftarbetare. Då blir lånen för tunga.

När Nordeadirektören slutade sin anställning efter ett och ett halvt år utlöstes en fallskärmspension på 150 miljoner.  När en Volvoarbetare bryskt körs iväg från sitt arbete får han eller hon inte ett enda öre med sig.

Det här är fruktansvärt upprörande och utmanande Det som utmärkte klassamhället på brukspatronernas tid är sig mer än likt idag. Patronerna må ha bytt branscher, men arbetarföraktet är precis detsamma. Och det sipprar ner genom hela industriSverige, in i bolagsledningarna och ut på fabrikerna. Arbetarna ses utbytbara varor, en onödig kostnad som kan, och uppenbarligen får, avvaras vid första bästa tillfälle.

Idag demonstrerar vi mot de uppenbara klassorättvisorna. Men vi demonstrerar också för vår egen självaktning skull. Vi finner oss i detta!

Den finansiella härdsmältan har utlöst massvarslen inom Volvo och bakom det lurar ännu en fara. Vi kan misstänka, efter att ha lyssnat på höga Volvochefer, att det finns en strategi bakom att säga upp så många som möjligt från fasta anställningar – En chockdoktrin som innebär att utnyttja krisen för att i grunden ändra förutsättningarna. När det vänder uppåt i är det visstid och bemanning fullt ut. I ännu större grad än idag vill företaget göra oss till engångsartiklar. Jobben anpassas i högt tempo till detta ändamål, på de löpande banden blir de kortcykliga, enkla och monotona. Dessvärre har dörren för detta har öppnats i både lag och avtal.

Vår demonstration idag är därför också en stark uppmaning om att svensk fackföreningsrörelse måste bita ifrån och stänga den dörren.  Lagen om anställningsskydd måste förstärkas och ge starkare stöd för den enskilde när företagen inte tar sitt ansvar.

Vi kan hoppas att vår fackliga manifestation idag kan det vara den lilla snöboll som startar en lavin av fackliga och politiska aktiviteter över hela landet. För det är nu det behövs. Det är mycket som står på spel.

Det är nu vi ska visa att facket är en kamporganisation.

Det är nu medlemmarna har rätt att förvänta sig kraftfulla åtgärder.

Det är nu vi måste våga tänka längre än vanligt.

Jag ska avsluta med att våga tänka en sådan tanke.

Det går uppenbarligen att stifta undantagslagar för att rädda banker och finansinstitut. Det är av samhällsintresse sägs det. Är det inte en rimlig tanke att också kunna stifta en undantagslag för att rädda arbete. Det är också ett samhällsintresse, i högsta grad.  Alltså skulle följande korta tal vara fullt realistisk i riksdagen redan nästa vecka.

Fru Talman!

I den finansiella krisen kölvatten lurar massarbetslösheten. Den är förödande för den enskilde, för arbetarfamiljerna och för samhället.

Vi kräver därför ett rådrum för alla varsel om uppsägningar. Under rådrummet stiftas det en undantagslag på arbetsmarknaden som förbjuder uppsägningar under två års tid.

Under den tiden ska alla varsel i första hand lösas genom minskad arbetstid på arbetsplatsen. Kan företaget inte betala full lön ska staten betala mellanskillnaden, under förutsättning att det lokala facket ges full insyn i räkenskaperna och inflytande över hur arbetet ska organiseras.

Under de två år som rådrummet varar ska också en bred folkligt diskussion genomföras. Den ska handla om former för ägande så att människors behov och vilja ska styra vår framtid. I den diskussionen kommer frågan om ett gemensamt ägande av naturresurser och samhällsfunktioner att vara viktig, och även ett gemensamt ägande av banker och storföretag.

Fru Talman, vi har hållit kapitalisterna länge nog under armarna. Nu är det på tiden att vi börjar införa en demokrati som också omfattar ekonomins område och som tillvaratar arbetarnas värde och intressen.

Tack för ordet

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, IF Metall, Jan Carlsson, Volvo Verkstadssklubb Umeå,

I pressen: SVD1,

Bloggare: JonasSjöstedt,

.

För mig och många andra blev den socialdemokratiska valberedningens enhälliga val av Håkan Juholt som sin ordförandekandidat en riktig skräll. En högoddsare som i spelnästet Ladbrokes stod i hela 5,5 gånger pengarna.

Men vem är han? Vad står han för?

.

.

Visst som politiskt intresserad har jag sett honom av och till i TV och jag har förstått att han under åtta långa år uppfattat NATO:s invasion i Afghanistan som ”sitt” och som ”vårt” krig. Men några andra avtryck har jag inte sett. Jo, jag såg när han var sin egen ”kungamakare” genom att i höstas vara först ut med att föreslå Mona Sahlin att packa ihop och avgå. Vilket kanske tyder på en viss djärvhet. Fast förstås. Han insåg nog inte själv att det var han själv som skulle få packa upp och flytta in…

Eftersom jag bor i en region, Västra Götaland, vilken i stort sett saknar representation i den politiska statsmakt som leder landet, trots att här bor 1.5 miljoner människor eller lika många som i hela Mälarregionen, tycker jag i sig att det är kul att det är en smålänning som utsetts. Även om det är en bit härifrån till Oskarshamn så kommer det att bli oändligt skönt att då och då få höra ”en utsocknes” ta till orda i rikspolitiken. ”Allt utom en stockholmare” tycks ha varit devisen för åtskilliga ledamöter i valberedningen, heter det också insiktsfullt och aningen irriterat i Dagens Nyheters ledarkommentar.

.

.

Men smålänning? Räcker det?

Ja, eftersom han sedan kortbyxorna är uppvuxen i ”rörelsen” vet vi ändå att han inte är en småländsk Ingvar Kamprad. En som skattar snålt i London – eller inte alls.  Men dessvärre är han inte heller en modern Nils Dacke. För denne forntida småländska upprorsman mot Gustav Wasas järnhårda centralisering av den svenska statsmakten, han och hans gerillamän från Södra Möre skulle nog ha bombats sönder och samman av NATO, med bifall från Juholt, om de i dag försökt sig på att göra om sin revolt. Det finns stora likheter mellan de historiska ”Småländerna” och dagens Afghanistan.

Lyssnar man till alla de omdömen som kom i går verkar Juholt snarast konkurrera med  nyinspelningen av filmklassikern Åsa-Nisse. Där denne knotige och fyndige seriefigur från småländska Knohult har sitt tjuvskytte och sitt huskors Eulalia. Där har Juholt sina fortkörningar och sin Carin Jämtin. Bägge är de också roliga. Juholt sägs kunna ”gå igenom TV-rutan” på samma sätt som Åsa-Nisse en gång ”gick genom filmduken”.

.

.

Den ständige jonglören till vänster, Göran Greider, antyder till sist att Juholt ändå blir sin egen. Han är inte bara en rolig människa, en som sprider värme omkring sig, utan ”så nära man kan komma en gråsosse”. Han ”retar inte upp någon till höger eller till vänster”.  Greider tror på samma sätt som den yngre drabanten Daniel Suhonen att han blir ”jättebra” som partiledare och att han kan komma att sitta i tio år.

Högoddsaren tycks därför kunna bli en vinnare också i kommande riksdagsval. En rolig gråsosse verkar vara en oslagbar kombination. Den enda i de socialdemokratiska leden som är riktigt förbannad tycks vara Stig Malm, som på ålderns höst, i egenskap av en vanlig kongressdelegat, nu får smaka på den medicin han själv alltid ordinerade som LO-ledare. Alltså en färdigregisserad kongress. När kongressen om fjorton dar väl utsett Juholt till ny ordförande, vilket lär ta 45 minuter, återstår bara ”att gå ut och ha roligt”, som Greider uttrycker det…

Ja,  men när väl detta är överstökat, när smålänningen är vald. Ja, då kommer ett riktig västgötaklimax. För vad man gjort är att välja skyltdocka innan man ens vet vad man ska sälja i sin butik.  Inte ens om det ska bli dagligvaror eller sällanköpsvaror. Designen är klar och skyltfönstret putsas. Men vad som ska saluföras  – alltså politiken – det ska absurt nog beslutas  på en kongress först i höst.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Håkan Juholt, Carin Jämtin,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,

GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,AB1,Expr1,Expr2.SVD8.GP7,SVD9,SVD10,DN9,DN10,SVD11,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,RödaLinköping,

Upp till bevis Obama.

.

I går slog saudiarabisk polis brutalt ned ett hundratal demonstranter i staden Qatif då de i en fredlig protest krävde demokratiska reformer och frigivning av alla politiska fångar.

Redan i veckan varnade kungahuset att alla protester är förbjudna och att minsta demonstration kommer att slås ned med största kraft. Sagt och gjort. I går sköt kravallpolisen enligt AP skarpt mot demonstranterna.

.

Kung Abdhulla hotar att krossa alla protester.

.

Veckan innan bjöd kungahuset landets medborgare på ”gåvor” för att stilla det missnöje som råder trots att landet badar i olja. Kungen lovade att dela ut 10,7 miljarder amerikanska dollar till landets hushåll för att kompensera ”dyrtiden”. Gårdagens demonstration visar att tiden för ”mutor” kanske är över. I dag kallar olika oppositionella grupper till en vredens dag i huvudstaden Riyadh. Flera grupper på Facebook (igen) har kallat till dagens protester för ”demokratiska friheter”. Inte mindre än 30 000 har skrivit under uppmaningen på Facebook.

Det finns mycket stor risk för att regimen kommer att krossa alla försök till samling. Den är beväpnad till tänderna och har allt att förlora i en social förändring av det saudiska kvinnofängelset.

Nu väntar vi på att det ”demokratiska” radarparet Obama-Clinton höjer rösten och hotar Kungen med sanktioner och att knähundarna i Bryssel stämmer in i skallen. Väntan kan bli lång.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,SVD4,DN3,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, , Saudiarabien, USA, Obama, Clinton, Revolution

Traditionerna i

kontrarevolutionens tjänst.

.

Minst tretton personer dog i tisdags i en förort i Kairo då flera hundra kristna kopter och fundamentalistiska salafister drabbade samman efter att en kristen kyrka bränts ner.

Röster från 25 januarirörelsen hävdar att det med stor sannolikhet är civilklädda ur Mubaraks säkerhetspolis som utnyttjat ett ”banalt” familjegräl till att hetsa islamska extremister att attackera de kristna kopternas kvarter i Kairo.

.

När ungdomar stormade säkerhetspolisens högkvarter i Kairo fann de att många dokument förstörts.

.

-Rapporter visar att det finns fasta band mellan den statliga säkerhetsapparaten och den salafistiska rörelsen, säger Mounir Meghad som representerar frivilligorganisationen Egypter mot Diskriminering och menar att det är säkerthetspolisen som ligger bakom våldet.

Familjegrälet handlade om något så klassiskt som en kärleksaffär mellan två unga människor, en koptisk grabb och en muslimsk flicka. Medlemmar ur flickans familj angrep enligt uppgifter det koptiska kvarteren i Atfhee i södra Kairo varvid också kopternas kyrka brändes.

När den koptiska befolkningen i kvarteret protesterade attackerades de av hundratals salafister som unga revolutionärer från 25 januarirörelsen tror organiserades av säkerhetsstyrkor.

Historien kunde stanna där om det inte vore för att den visar att kontrarevolutionen i Egypten långt ifrån gett upp hoppet om att vrida klockan tillbaka och att den styrande militären fortfarande spelar ett dubbelspel. Samtidigt som den avsatte premiärministern Shafik under tryck från gatan låter militären beväpnade huliganer attackera demonstranter på Befrielsetorget utan att ingripa.

.

Unga rebeller är revolutionens verkliga ansikte. Sekterism leder till dess undergång.

De unga revolutionärerna i 25 januarirörelsen har insett faran i att samhällsklimatet förmörkas av religiösa konflikter mellan traditionsbundna grupper och har mobiliserat närmare tusen frivilliga som ska hjälpa till att bygga upp kopternas kyrka och kallar tillsammans med andra grupper i oppositionsrörelsen till en ”miljonmarsch mot sekterism” nu på fredag. Deras initiativ är mycket viktigt eftersom varje konflikt som underblåser religiös sekterism i landet kommer att spela kontrarevolutionen i händerna.

.

Media: DN1,GP1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Salafisl, Sekterism, Kopter, Religion,

.

.

Vårvintern är här med sina lika häftiga som tvära kast.

Ena timman gosar man i sol. Nästa är det som i dag  snöstorm.

I går var det vår här på vårt gamla soldattorp.

Första tvätten fladdrade ut och trots minus i skuggan

var den torr efter bara några timmar.

Den bedriften svarar vinden och den låga luftfuktigheten för.

Så här års är luften oftast mer torr än den varmaste dag i augusti..

.

.

Stugan i dag…

.

.

När tjälen väl släppt och vattnet sjunkit undan är här

en saftig och frodig klövervall om bara tre månader.

Det är knappt man tro att det är sant efter denna långa och kalla vinter.

.

.

Här går vägen upp till en gammal hage där vi ska fälla

några ”kroketallar” till ved.

.

.

.

Här har de tre största furorna stupat. Sjuttio år gamla.

En gammal god vän till mig, redaktör i Stockholm,

hävdar att vi bara hämtar hem sly till ved.

Hoppas att han tittar noga!

.

.

Labben Freja hjälper till efter förmåga.

Även om hon får vara bunden när träden faller.

.

.

Både tvätt och skogsarbete. Det var en jobbig dag…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SMHI, Vårvinter, Snöstorm, snöyra, labrador

I pressen: DN1,GP1,SVD1,

.

Det uppmärksammade fackliga och politiska dramat i USA:s delstat Wisconsin fortsätter. Den nyvalde republikanske höken Scott Walker förklarade den 18 februari att 225 000 anställda inom stat och kommun skulle fråntas den fackliga förhandlingsrätten. Detta samtidigt med en försämring av sjukvård, pensioner mm som motsvarar en minskning med åtta procent av den lön som ”man tar med sig hem”.

Första akten i dramat ser däremot ut att snart vara över . I delstatsparlamentets storståtliga byggnad, Capitol, i huvudstaden Madison har ”ordningen” återställts efter att domstolsbeslut tvingat bort de sammanlagt hundratusentals demonstranter som under tre veckor iscensatt en fredlig ockupation i och utanför byggnaden. De kommunalanställda städare, som efter alla kampanjdagar fick putsa fasaderna på politikernas vackra högkvarter, valde symboliskt nog att ändå tacka alla demonstranter för de protester som varit. ”Alla som kommit hit har kämpat också för all underhållspersonal”, sa man.

.

.

En av alla som i lördags kom för att hylla det fackliga motståndet var den radikale filmregissören Michael Moore. Inför omkring 40 000 personer sa han:

”Amerika är inte bankrutt och inte heller Wisconsin. Det som har havererat är den moraliska kompassen för dem som styr. Vårt land badar i rikedomar och kontanter. I det största rånet i vårt lands historia har dessa förts över från konsumenter och arbetande till bankerna och de superrikas portföljer. Trots att Wall Street köpts ut har ändå miljoner människor förlorat sina jobb och miljoner har också mist sina hem.

”Men ändå var det ingen revolt…förrän nu! Här i Wisconsin. Ni har väckt en sovande gigant i kampen för arbetande människors rättigheter. Jorden skakar och marken rör sig under de ansvariga. Ni här är inte ensamma. Amerika är med er.”

.

.

Guvenör Walker har hela tiden haft en politisk majoritet bakom sig. Men vågen av våldsamma protester spolade i väg 14 av delstatsparlamentets demokrater ända till grannstaten Illinois. Genom att på så sätt hålla sig borta och inte kontaktbara har de förhalat den avgörande omröstningen. Madisons Capitol har saknat beslutsförhet. Taktiskt gör de ”en flundra” som det kallas i USA. De gömmer sig och låtsas att de inte finns. Det hela har gått så långt att republikanernas majoritetsledare har gått till åklagare och begärt att få de försvunna demokraterna efterlysta och utlämnade. Men denna snart månadslånga utflykt till den utomparlamentariska terrängen tycks nu har gått till ända. ”Man kommer till en punkt där du tvingas att konstatera: Om vårt mål var att informera allmänheten, så har vi gjort det. Det kommer en tidpunkt, och den tycks vara nära, där detta spelat ut sin roll”, konstaterade Bob Jauch, en av de utflugna demokraterna.

Även utan att ha godkänt i ett enda ämne i skolan hos de lärare som så massivt har deltagit i protestaktionerna, kan deras elever lätt konstatera att det i sak inte är någon kvalitativ skillnad mellan republikaner och demokrater i hur man ska hantera både federala och delstatliga budgetunderskott. I Wisconsin och i flera andra stater accepterar demokraterna i princip kraftiga neddragningar. För att inte tala om den federala nivån, Barack Obamas domän. Det skulle exempelvis räcka med en skatteindrivning på bara tio procent från USA 400 rikaste personer för att betala samtliga delstaters budgetunderskott. Men detta vågar inte ens Vita huset andas om. I stället har Obama gett grönt ljus för de väldiga skattelättningar som Bush gav sina rika kompisar.

Mot denna bakgrund, med USA:s borgerliga tvåpartisystem som en till synes evig pendylklocka, diskuterar alltfler som deltagit i den politiska karnevalen under denna månad om vad som krävs för att gå vidare. En mer hårdför generalstrejk? Ett brett socialistiskt arbetarparti? Frågorna är många och risken finns att demokraternas “flundror” blir rejält rökta när omröstningen i Capitol väl kommer till skott…

Här kan du läsa mer: Från Mellanöstern till Melllanvästern

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Wisconsin, Capitol, Madison, Barack Obama, demokraterna, Scott Walker,

I pressen: SVD1,

Revolutionens berg- och dalbana.

.

Revolutionen i Libyen föds i blodiga strider mellan ett entusiastiskt folkligt uppror och en regim som i decennier köpt sig ett lojalt stöd i den egna klanens led. Det är inte längre möjligt att utifrån följa i detalj vad som sker, att se klart i journalisters upphetsade reportage om vunna städer som förloras lika fort. Den enda verkligt viktiga slutsats som kan dras just nu är att den arabiska revolutionen som hittills gått som på räls stött på patrull i form av Khaddafis lojala familjemilis, legoknektar och en liten krets regimsupporters som av olika anledningar vill ha kvar ”den gröna revolutionens guide” vid makten.

Lika lätt som Ben Ali och Mubarak kunde fösas åt sidan lika svårt verkar det bli att störta den storhetsvansinnige Khaddafi. I Tunisien och Egypten störtades tyrannerna under sång och spel, en verklig folkfest, även om det kostade människoliv under ett kritiskt läge av revolten. De stora problemen där uppstod efter segern över diktaturen. I de båda länderna klamrar sig det gamla kvar vid statsmaskineriets roder och försöker vinna tid för att trötta ut den folkliga revolutionen.

I Libyen ser vi samma vilja att offra sig för den gemensamma saken. Men motståndet som diktaturen mobiliserar är av en annan kaliber. Det handlar inte bara om materiella resurser inom kontrarevolutionens räckhåll utan också om en vilja att behålla makten.

I Egypten var militärens rena slagstyrka helt överlägsen den som Khaddafi kan mobilisera. Men i Egypten bedömde arméledningen att den hade bättre möjligheter att behålla makten genom att göra sig av med Mubarak.

I Libyen var Khaddafis armé svag och dåligt utrustad. Däremot är hans söners privatmiliser välutbildade och kraftigt beväpnade. Och viktigast av allt –de har inte alternativet att avsätta diktatorn till hands. Störtas Khaddafi är det också sönernas slut. Vid sidan av diktatorn och hans söner finns ingen som tillåtits växa ens till knähöjd på Khaddafi. Det är en viktig skillnad mellan revolutionerna i Egypten och Libyen.

.

De unga rebellernas entusiasm svarar inte mot deras rudimentära beväpning.

.

En annan viktig skillnad som förklarar de skilda vägar revolutionen tar är själva samhällsstrukturen i Libyen. Till ytan är landet enormt och befolkningen inte större än 6,3 miljoner och delad i två geografiska koncentrationer kring Tripoli i väst och Benghazi i öst med mer än 150 mil mellan de två. Av klanskäl har dessutom Khaddafi medvetet strypt den ekonomiska utvecklingen av den östra landsdelen och styrt med järnhand.

Egentligen är det till och med svårt att använda begreppet stat om Libyen. Khaddafis ”gröna revolution” byggde formellt på ”folkets revolutionära kommittéer” men som en man i staden Bayda sa häromdagen till en reporter från New York Times hade de inte ens makten att ”lyfta ett glas vatten och ställa tillbaka det”. Den verkliga maktapparaten bestod enbart av diktatorns milisbrigader och den allestädes närvarande säkerhetspolisen.

Resten av samhället är atomiserade undertryckta individer med på sin höjd vissa klanband. Inga politiska partier eller civila organisationer har funnits på decennier och samma sak gäller landets lilla arbetarklass som totalt saknat fackliga organisationer. Jag skriver liten eftersom huvuddelen av Libyens arbetare i oljeindustrin och byggnadssektorn kommer från andra länder. Innan upprorets början fanns det exempelvis över en miljon arbetare från Egypten. Flera hundra tusen kom från andra länder. Kom då ihåg att antalet libyska medborgare är bara något över sex miljoner. De stora inkomsterna från oljan och gasen gav Khaddafi resurser att importera det stora antalet utländska arbetare och investera i stora projekt.

.

Oljestaden Ras Lanouf står i centrum för striderna.

.

Medan den libyska revolutionen just nu gör små framsteg och skapar stora rubriker i internationella media gör revolutionen i Egypten och Tunisien klara framsteg som knappt platsar för medias redaktionschefer. I går upplöste regeringen i Tunisien den hatade säkerhetspolisen och i Egypten tvingades militärrådet för ett par dagar sedan att göra sig av med premiärministern. I dag kan revolutionen ta ett nytt stort steg framåt om mobiliseringen till en ”miljonmarsch” av landets kvinnor blir en succé. Unga kvinnor deltog i revolutionens främsta led i både Egypten och Tunisien. Utan ett massivt kvinnligt deltagande i utformningen av det demokratiska samhälle det folkliga upproret strävar efter underlättas kontrarevolutionens arbete på att vrida revolutionen ur folkets händer. Därför blir dagens demonstrationer i Egypten en viktig indikation på hur långt och djupt revolutionen redan nått och hur långt den eventuellt kan gå.

De stora rubrikerna i massmedia handlar i stället om ”västs” militära stöd eller inte till upproret mot Khaddafis tyranni. I Benghazi begär den ”parallella” regeringen, det Nationella Rådet att USA/Nato deklarerar ett flygförbud över Libyen för att hindra Khaddafi att flygbomba oppositionens unga entusiastiska men dåligt beväpnade och oerfarna ”soldater” från att avancera mot Sirte och Tripoli.

.

Tunisiska ungdomar demonstrerar sin solidaritet med den libyska oppositionen.

.

Samtidigt säger oppositionens ledare att de helt motsätter sig en insats av trupper från ”väst”. Oavsett hur de motiverar sitt nej är det säkert ett helt riktigt beslut. Jag tror att det inte går att undervärdera den negativa effekt en Natoinmarsch i Libyen skulle få för den folkliga revolutionens framtid i hela den arabisktalande världen. Reaktionära tyranner, alltifrån shejker i Oman till president Bouteflika i Algeriet och Muhammed VI i Marocko, kan då spela ut sin ”antikolonialism” och ”nationell stolthet” för att krossa alla krav på social rättvisa och demokratiska fri- och rättigheter.

I går rapporterade media att USA uppmanat Saudiarabien att sända moderna vapen till Libyen för att stärka oppositionens möjligheter att ta sig an regimens bättre beväpnade milis. Det reser ett problem för oss alla som solidariserar oss med den arabiska revolutionen. Redan höjs tvivlande röster om den libyska revoltens karaktär och det känns att en militär hjälp till Benghazi kommer att resa krav på en mer ”neutral” hållning från radikala demokrater och socialister.

Själv ser jag frågan om vapenleveranser till oppositionen som en rent taktisk politisk fråga. Att USA och Nato manövrerar för att bli av med Khaddafi och samtidigt försöker skaffa sig ett större inflytande i Benghazi är ju inget att förvånas över. Men samtidigt står det allt mer klart för var timme som går att Khaddafis militära utrustning är helt överlägsen oppositionens.

Om vapen levereras till oppositionen för att den ska kunna ta strid med Khaddafis styrkor under bättre villkor är det inget problem i sig. Vi kan inte vara emot att oppositionen får materiellt stöd i sin kamp, vare sig humanitärt eller militärt.

Problemet är politiskt. För USA/Nato ger inte bort några vapen frivilligt utan att koppla det till krav på de framtida relationerna mellan en ny regim i Libyen och Washington. Oppositionens Nationella Råd har redan avfärdat alla förslag på insats av trupper från Nato. Det är vilka politiska överenskommelser den är beredd att ingå i utbyte mot bättre vapen som avgör vilken effekt det kan ha för revolutionens framtid.

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,DN5,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Egypten, Tunisien, Revolution, USA, Nato,