I väntan på Påsk

På sluttningarna ner till ån La Lesse i belgiska Ardennerna börjar våren alltid med samma startskott. Hundratusentals Påskliljor blommar under ris och buskar. I år kom de tidigare än vanligt. Våren hoppar bock över vintern som aldrig blev av.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Utsikt från vallonska höjder

Än har inte höstens färger lagt beslag på naturen i de vallonska Ardennerna. Strax söder om staden Dinant börjar de böljande landskapen som dominerar Ardennerna. Vissa dagar med klar luft kan man se flera mil, så långt ögat räcker. Bilderna här under är tagna den 1 oktober, mitt på dagen då den disiga luften skingrats av solens värme.

Oops, här kom det några i vägen för vyn över landskapet.

I den här slumrande byn, Falmignoul, är mina svärföräldrar uppvuxna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Loppmarknad i byn.

Den 15 augusti firar katolikerna Mariadagen. Då sägs Jesus moder ha lämnat jordelivet för att tas upp i himlen. Så där mycket religiösa aktiviteter stimulerar dagen inte till längre. Men i min lilla by Houyet i Vallonien är alla tillfällen till lite festligheter välkomna. Den 15 augusti ordnas alltid fest med loppmarknad, lite mat och inte så lite öl.

Houyet är tvillingort med byn Rasteau i södra Frankrike. Rasteau är känd för sitt goda röda vin av sorten Côte de Rhone. En gång vartannat år besöker folk från de två byarna varandra.

Det är inte bara i Svedala som grillad korv har succé. Men här är korven rå när den grillas. Mycket god med stark fransk senap. Vår söta svenska senap är helt okänd.

Det är inte alla som när sig på korv och öl.

Vår granne säljer vikter av brons som han samlat i åratal. Dubbletter säljs ut.

Tvåkilosvikten näst längst fram i mittenlådan är svensk.

Valloner älskar att samlas till mat och dryck under enkla folkliga former.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hårda tag i Namur

I går samlades hundratals stålarbetare från det nerläggningshotade ArcelorMittal i Valoniens huvudstad Namur. Redan innan demonstrationen utanför det vallonska parlamentet startade låg nerverna på ytan.

Stålarbetarna i Liège inser att de blivit lurade av företagsledningen och ursinnet rinner över. I går hade många med sig stålkulor, basebollträn och andra tillhyggen. Redan några dagar innan hade de fått känna på polisens vattenkanoner i Bryssel i minus 6°C. I media förfasar ”civiliserade” personer sig över det ”oprovocerade våldet” från arbetarns sida.

Det verkliga våldet är det sociala våldet mot stålarbetarna som saknar framtid. Av de 2 100 anställda vid ArcelorMittal ska 1 300 avskedas och 7 av 12 kallvalsbanor stängas. Bara fem år tillbaka arbetade närmare 4 000 i Lièges stålindustri. ArcelorMittal har tagit emot 20 miljarder euro i gåvor från den vallonska regeringen och arbetarna ser vad de fått till tack.

Nu säger ledande politiker att de står på arbetarnas sida och att Lakshar Mittals agerande är skandalöst. Men utöver de hårda orden finns det inte mycket konkret de föreslår till lösning. Inte ett ord om att kräva tillbaka vartenda öre som företaget fått i sänkta arbetsgivaravgifter, skattelättnader, och etableringsbidrag. Inte heller ett ord om att nationalisera företaget utan kompensation.

Ordfäkteriet till trots ser läget mörkt ut för de anställda. Trots att ArcelorMittal går med vinst i Liège vill man skapa ”synergivinster” (låter det inte fint?) genom att koncentrera produktionen till andra anläggningar i Europa, som Dunkerque i Normandiet.

Om ArcelorMittal tillåts stänga 7 kallvalsar i Liège är det klart som korvspad att de resterande fem kommer att försvinna inom några år. Företagets salamitaktik har fungerat i åratal både i Frankrike och Belgien.

Och var gång spelar politikerna upp sitt -”vi är mycket upprörda”. Sedan blir de förvånade när arbetarna ”sviker” på valdagen och alltmer ser sig om efter ”extrema” alternativ.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

ArcelorMittal stänger i Liège

I går gick det hett till i Bryssel trots ovanlig vinterkyla med minus fem grader. Femhundra stålarbetare från staden Liège drabbade samman med gendarmeriets kravallstyrkor när de försökte komma nära premiärministerns byrå och parlamentsbyggnaden.

Tio tusen arbeten har försvunnit på kort tid i stålindustrin

Det handlar om den indiskägda ståljätten ArcelorMittal som med sitt beslut att stänga sju av de tolv banorna för kallvalsning som finns i stadens stålindustri chockat de anställda och de fackliga ledarna. Minst 1 300 av de 2 100 anställda kommer att förlora sina arbeten. Kvar blir en liten spillra av en industri som för bara tjugo år sedan sysselsatte 20 000 arbetare i regionen kring Liège.

-Förräderi, säger de lokala fackliga och politiska ledarna som påminner om nedläggningen av varmvalsverken för bara ett par år sedan. Enligt ägaren Lakshmi Mittal skulle det kompenseras med stora investeringar i kallvalsningen. Investeringar som aldrig blev av och i förra veckan anade arbetarna vad som var på väg att hända då företaget började tömma sina färdigvarulager.

Ilskan över ArcelorMittals agerande är stort bland arbetarna.

Arbetarnas ”besök” i Bryssel i går visar att de anser det vara politikernas och regeringens skyldighet att hitta en lösning som räddar jobben. För ensamma i Liège kan de inte uträtta så mycket eftersom en ockupation av företaget med produktionsstopp i värsta fall kan spela ägaren i händerna.

Stå i vägen för en vattenkanon i minus fem grader kräver solida banderoller.

Belgiens premiärminister, socialisten Elio Di Rupo, förklarade i går att ArcelorMittals beslut var ”oacceptabelt” och att ”vi står självfallet på arbetarnas sida”. Vad det konkret kommer att innebära för arbetarna återstår att se eftersom den gode Elio vägrade att ta ordet ”nationalisering” i sin mun. I stället ska en ”task force” upprättas. Det engelska uttrycket var nog till för att indiern Mittal skulle begripa. Om arbetarna begriper vad det innebär är mindre säkert. De ser mer till fakta. Gång på gång har de sett löften bytas ut mot nedskärningar i aktiviteten och de flesta är övertygade om att Mittals salamitaktik syftar till att lägga ned hela stålverket.

Ända fram till parlamentet nådde inte arbetarna.

Vad Elio Di Rupos ”solidaritet” med arbetarna består i kan man gissa sig till efter vad han sa till Lakshim Mittal i Davos. Just det, stället där alla finanstoppar och politiker utbyter hövligheter och skålar. Enligt belgisk press talade Di Rupo med Mittal i torsdags kväll. Efter det privata samtalet med Mittal sa Di Rupo följande:

-Det handlar inte om att utöva påtryckningar på Mittal, det är i stället en fråga om förtroende och den internationella marknadens beteende. Politikerna måsta skapa en ram inom vilka privata initiativ kan utvecklas.

Vilket översatt till klarspråk innebär att politikerna ska hjälpa till att hitta en ny privatkapitalist som vill ta över efter Mittal. Det är vad ”socialister” av dagens snitt kallar att ”stå på de arbetandes sida”.

I Båstad 1968 fick jag känna på en vattenkanon.

Men då var det sommar. I minus fem blir det liksom en annan femma.

Gendarmeriet blockerade gatorna till parlamentet

Snart kanske ljusen från stålverken i Liège slocknar helt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rika skattesmitare här som där.

Två pågående skatteaffärer visar hur den extremt rika eliten i världen för sitt liv inte vill betala skatt på sina extrema inkomster.

Obama och republikanen Boehner i faller tillsammans i ett ”chicken race”

I USA är den republikanska majoriteten i Kongressen beredd att skapa ett enormt budgetkaos och eventuellt en finanskris bara för att stoppa Obama från att höja skatten för de som tjänar mer än 1 miljon dollar om året. Om ingen överenskommelse blir till mellan demokraterna och republikanerna upphör det paket av skattelättnader som Georg W. Bush införde under sitt första presidentmandat. Republikanerna spelar poker eftersom inget avtal innebär att skatterna höjs för nästan alla skattebetalare på den övre halvan av inkomstskalan.

Gerard Depardieu snuvar staten på skattepengar.

I Frankrike har Konstitutionsdomstolen med flummiga argument stoppat (tillfälligt om inte Hollande viker sig) en 75-procentig marginalskatt för de som tjänar mer än 1 miljon euro om året, vilket berör 1 500 personer i landet. Reaktionära egoister som skådisen Gerard Depardieu har gjort stora rubriker genom att flytta till Belgien där han kommer undan skatten och dessutom kan räkna på en lägre skatt på kapitalinkomster. Den belgiska staten är i realiteten en sorts skatteparadis. Inte för belgare men väl för rika utlänningar och företag.

I båda fallen är det ”demokratiska” institutioner som med näbbar och klor försvarar 1% av befolkningen. Det är kanske dags att börja avsätta denna extremt lilla minoritets hantlangare i parlament och domstolar och konfiskera 1%:s rikedomar till förmån för 99%.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Löven faller

Här får ni en sista hösthälsning från de belgiska Ardennerna innan Kung Bore tar landskapet i sin famn. Han kanske inte lindar in det i snö, för det gör han inte varje år. Men hoppet finns. I fjol låg det snö i markerna i sex veckor. Något de gamla i byn säger sällan händer. Ja krigsvintrarna förstås -då låg snön meterhög, vill de minnas.
De sista löven faller snart. La Lesse flyter inte längre stillsamt mellan stränder och bankar. Till stort förtret för min labrador Elsie som inte längre kan simma i ån. Hon drogs med i strömmen i våras och jag tvingades springa ett par hundra meter nedströms för att dra upp henne på ställe utan höga bankar. Det vill vi inte göra om.
Om sex månader är det grönt igen och i dalgångens branter står då hundratusentals vilda påskliljor och lyser under ännu bladfria träd. Men det återkommer jag till då.

***********

Från höjderna syns den tjocka dimman i Meusedalen. Inte undra på att Von Rundstedt förlorade sikten under offensiven i Ardennerna.

Eller så var det kanske en sån här bjässe som fick tyskarna på flykten?

 

Här litar folk inte på dollarn och euron utan man har skapat en egen ”guldmyntfot”.

 

Det är inte den gulnande eken som är liten. Det är en enorm gran som ger ”gulingen” skydd mot vinden från norr.

 

Ån La Lesse hittar snart sitt vinterflöde.

 

Här ligger Sparbankens ek i lä. Den är enorm och bilden gör den inte rättvisa.

 

En ensam ek långt ut på ängen fastnar i mon zoom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hösten har tagit också de belgiska Ardennerna i sin brandgula famn. Även om någon lekt rövare med väderleken. Då jag tog de här bilderna i förra veckan var det 23°C och promenaden kunde göras i shorts och t-tröja. Men ett par exeptionellt varma dagar lurar inte Moder Jord. Brandgula dagar kommer obevekligt även om några blommor låter lura sig.

 

Utsikt tidig morgon från köksfönstret i min bortgångne svärfars lägenhet i byn Houyet, som ligger i början av Ardennerna.

 

Träden växlar färg i olika tempo. Hasselbuskarna ståtar med intensivt gult först av alla, strax innan björken och sedan följer lönn och ek.

 

Självporträtt på gång och cykelstigen där förr ångloken sotade ner träden.

 

Den här svanen kanske jag träffade i Indalsälvens delta i augusti. Nu flyter den i alla fall sakta fram på ån La Lesses vatten.

 

Imse Vimse kastar sina fångstnät över den fuktiga växtligheten.

 

I medsols blir La Lesse ljus och färgrik.

 

I motsols bländas objektivet och bara vattnets rörelser fångar ljuset.

 

Mer bländverk av Imse.

 

De små ekerna utefter åkanten fägrar. Kolla hägern uppe i bildens högra hörn.

 

Den varma indiansommaren lurade blåklinten att öppna sig igen.

 

Klövern lurades också av vädret.

 

Maskrosorna är också lättlurade.

 

Alla höstens färger samlas på rad.

 

Den här eken har sett flera hundra höstar dra förbi.

 

Allt det här tror Elise tillhör henne. Jordägaren har inget sagt till henne.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

De etablerades kris.

Det har hållits kommunalval i Belgien. Vanligtvis inget att blogga om för svenska läsare. Men det här valet var mer än ett kommunalval och gör det intressant utöver Belgiens gränser.

Först av allt ska det sägas att valet bekräftar en tendens som vi redan sett i andra länder. Den tröghet som i decennier dominerat i alla parlamentariska val bryts ned under krisens allt hårdare sociala effekter i Europa. Plötsligt faller etablerade partier platt till marken och nya partier med specifika drag vinner röster bland de som inte längre tror på de etablerade partiernas löften om en ljusare framtid om man bara accepterar stora uppoffringar i nuet.

Kommunalvalet här i Belgien bekräftar delvis den utvecklingen, om än med egenheter som vi inte sett i andra länder. Eftersom Belgien är tvåspråkigt och uppdelat i tre stora regioner –Flandern, Vallonien och Bryssel var det skilda frågor som stod i centrum beroende vilken region vi tittar på. Generellt sett visade söndagens val en drift till höger i Flandern och en förstärkning av socialistpartiets ställning i Vallonien.

Bart De Wever tar över posten som borgmästare i Antwerpen och öppnar dörren till en ny konstitutionell kris i Belgien.

Den avgjort viktigaste frågan var hur stor framgång det borgerligt nationalistiska partiet N-VA skulle få i Flandern. Att nationalisten Bart De Wevers N-VA skulle vinna många röster stod klart redan innan valet. Men vad alla intresserade sig för var om N-VA skulle vinna valet i Antwerpen och därmed ta över borgmästarposten. Sagt och gjort. När rösterna i miljonstaden räknats hade N-VA 38 procent och blev därmed det största partiet i staden samtidigt som alliansen mellan socialistpartiet SP.A och kristdemokraterna CD&V led ett stort nederlag med knappa 28 procent. För första gången på 90 år besätter inte socialistpartiet posten som borgmästare.

N-VA och partiledaren Bart De Wever har klart deklarerat att målet är ett självständigt Flandern. Problemet är dock att bara en femtedel av den flamländska befolkningen säger sig vara för en splittring av Belgien och bildandet av en egen stat. Inför valet till det nationella parlamentet 2014 säger därför Bart De Wever att han vill förhandla om starkt ökade befogenheter för regionerna med målet att skapa en ”konfederation”. Frågan som många ställer och som N-VA inte besvarar är vad är skillnaden mellan en ”konfederation” och en egen statsbildning?

Samme Bart De Wever 2010. Från tungviktare till politisk tungviktare.

Valet i Antwerpen bekräftade samtidigt att extremhögerns väljarkår är flyktig. De omtalade halvfascisterna i Vlaams Belang som i flera år siktat in sig på att bli största partiet i Antwerpen krossades i valet och tappade 23 procent, ned från 33 procent till 9 procent av rösterna i Antwerpen.

-Bart De Wever har skördat vad vi sått i decennier, sa en bister Filip Dewinter, historisk chef i Vlaams Belang. I resten av Flandern tappade Vlaams Belang också stora delar av sina väljare och partiets framtid står nu på spel. För det öppet nationalistiska N-VA har lockat till sig majoriteten av Dewinters väljare. Kvar finns bara den hårda kärnan av rasister och sociala extremister. N-VA har uppfattats som en uppstickare, ett anti-etablissemangparti, men inte belastat med Vlaams Belangs öppna utlänningsfientlighet och fascistiska bagage.

Öppen rasism från Vlaams Belang. Said I. våldsman. Utvisning, utan pardon.

Men det är för tidigt att dödförklara Vlaams Belang, för nu ska Bart De Wever ”leverera” som det heter numera. Det kan bli en annan fråga. Det räcker inte med att bara föda sina väljare med nationalism, ”konfederalism”, ökat självstyre och andra politiska formler. Den ekonomiska verkligheten finns där fortfarande och även om Flandern är relativt välmående jämfört med de gamla klassiska stål-och kolsamhällena i Vallonien är arbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och en social misär också närvarande i Flandern. För det har Bart De Wever inget annat att erbjuda än nyliberala recept på skattesänkningar (för de rika naturligtvis), privatiseringar och andra mediciner som redan håller på att döda den sociala välfärden i Europa.

Socialistpartiet och partiledaren Di Rupo. PS, partiet med litet p och tjockt S.

I den vallonska delen av landet utmanades de etablerade elefanterna inte i samma utsträckning som i Flandern. Socialistpartiet förblir starkast i regionen. Partiledaren Elio Di Rupo är populär och säkrade borgmästarposten i staden Mons med över 50 procent av rösterna. I städer dominerad av den traditionella tunga stålindustrin som Liège och Charleroi behåller socialispartiet första platsen i hierarkin. I vissa kommuner helt dominerade av den tunga industrin erhöll socialistpartiet hela 75 procent.

Ändå är det en utmanare av de etablerade partierna som också i Vallonien står för stora rubriker i media. Uppstickaren heter PTB, belgiska arbetarpartiet. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska 70-talsvänstern och ideologiskt står det ännu kvar i den stalinistiskt/maoistiska traditionen, vilket framför allt märks i partiets internationella ställningstagande. Om du vill veta vad PTB tycker om den arabiska revolutionen, Iran, och så vidare räcker det med att läsa den svenska veckotidningen Proletären.

Människorna först. Vi är inga mjölkkossor. PTB:s propaganda har ofta en ”populistisk” ton.

Men på den belgiska politiska scenen har PTB byggt sig ett allt godare renommé i fackliga kretsar och i fattiga kommuner. Det har de bland annat gjort genom att starta ett stort antal egna ”läkarstationer” där fattiga kan få gratis eller billig vård. Partiets krav på sänkt moms på el och gas från 21 procent till 6 procent vinner också röster bland personer med låga inkomster och höga el- och gasavgifter. Detta tillsammans med en ständig kampanj mot etablissemangets politik för de rika har lagt grunden till vad som måste kallas ett genombrott i veckans kommunalval. Inte mindre än 52 PTB-kandidater tar plats i landets kommunala församlingar, 32 i Flandern och 20 i Vallonien/Bryssel. Omsatt i procent gav det PTB mellan 5 procent upp till 22 procent i ett extremfall. I flera större kommuner i båda regionerna hamnar partiet på 10-12 procent. Det är ett genombrott för PTB i den fransktalande delen av landet från att tidigare varit i det närmaste ett flamländskt parti.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mitt landskap

 

Hösten har kommit till de belgiska Ardennerna. Dimma och fukt. Sol och vind. Utsikt från sovrummet över min by Houyet, långt innan vettiga personer är uppe.

 

På vägen till närmaste stad ligger dimman fortfarande tjock i svackorna.

 

Men när förmiddagen nalkas spricker dimman upp och den gamla järnvägen som blivit gång- och cykelväg bjuder på höstens första färgkavalkad.

 

Här tuffade ångloken fram när det begav sig. Nu låter banan flanörer njuta av öppna vidder, kulturlandskap och en vinglande å med namnet La Lesse. Inget går upp mot en promenad med allra bästa tänkbara sällskap.

 

Kyrkorna i Ardennerna ligger mitt i byn. Tänka sig annat?

 

Här finns det fin forell. Jag har till och med sett fiskare fånga enstaka harr. Hur den kommit hit vet jag inte och ingen jag frågat heller.

 

I den lilla byn Wiemes rinner en liten ränna i lugnt mak bakom sommarstugorna.

 

Finns det ljus i tunneln? Eller är det en hägring?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,