Det är exakt 99 år sedan som den europeiska socialdemokratin röstade för det imperialistiska kriget mot den internationella solidariteten med de arbetande i andra länder. I patriotiskt vansinne ställdes Europas arbetare mot varandra och maldes ner i miljoner som kanonmat.
I går röstade Labour nej till brittiskt deltagande i den påtänkta attacken mot diktatorn Assads militära installationer i Syrien. Men nejet i brittiska underhuset är inte motiverat av solidaritet med det syriska folkets kamp mot en blodig diktatur som redan dödat omkring hundra tusen av landets medborgare.
Nejet är ett stort nederlag för David Cameron och visar att den härskande klassen är splittrad över vilken politik att följa. Splittringen kan ses med bara ögat i den brittiska kapitalismens två husorgan, The Economist och Financial Times. Meden den förre manar att ”slå hårt” mot Assad manar den senare i dagens ledare till eftertanke, tvekan och precisering av det strategiska målet med ett angrepp.
Nejet från Labours ledamöter har absolut inget att göra med solidaritet med frihetskampen i Syrien. Ingen ledare i partiet har under upprorets två första år rest konkreta krav på hjälp till revolutionen. I stället har partiet slutit upp i den borgerliga propagandan om arabernas oförmåga att begripa sig på demokratiska värden och överdrifterna om jihadisternas roll i kampen.
Grunden till nejet i går lades av Tony Blair då han 2002 med groteska lögner tillsammans med Georg W. Bush bluffade hela omvärlden om Saddams Husseins påstådda massförstörelsevapen. Det går inte att ropa varning för vargen alltför ofta om man vill bevara sin trovärdighet. Och det är precis vad som nu skett. Underhusets medlemmar var inte beredda att lita på Camerons bedyranden att Assads regim var ansvarig för gasangreppet i Ghouta den 21 augusti.
Financial Times ”etta” i dag 30 augusti
Imperialismens planer på att bomba militära installationer i Syrien har rämnat och Barack Obama måste nu välja att slå till i ensamt majestät eller ytterligare tappa trovärdighet inte bara i Mellanöstern utan globalt. Det är inte imperialistiska ingrepp som den syriska revolutionen är i behov av. Om USA:s bombningar blir av kan de syriska rebellernas positioner visserligen stärkas och de kommer säkerligen inte att säga Nej till missiler som slår ut regimens flyg exempelvis. Varje syrier vet vad Assads flygvapen och Scudmissiler ställt till med.
Men en verklig solidaritet med upproret skulle i stället förse de kämpande med den materiella hjälp de bett om i två år utan resultat. Löftena har staplats på höjd men aldrig verkställts, vare sig vad gäller vapen eller humanitär hjälp. Vi behöver inte påminna om att ”Syriens vänner” i januari 2013 lovade 1,3 miljarder dollar i humanitär hjälp. Inte ens en femtedel av löftet har uppfyllts. Med axelburna luftvärnsrobotar kan FSA ensamt inrätta en ”no fly zoon” och skydda människorna som bor i de områden som regimen nu dagligen bombarderar.
När Labour säger nej till Camerons och Obamas planer är det tyvärr inte med omtanke för de som dagligen slaktas av regimen i Damaskus. Det är inte ett nej baserat på internationell solidaritet över gränserna mellan världens arbetare. Den idén begravde de för redan 99 år sedan. Därför kommer de vid ett nytt tillfälle i en annan konflikt att gladeligen sluta upp i hejarklacken bakom den egna imperialismen.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, England, Syrien, Cameron, Assad, Obama
