Assad vinner på tid.

Slaget om Qusair är över och det är med tungt sinne vi tvingas konstatera det första större militära bakslaget för den syriska revolutionen. Man kan söka hjälp i klyschan att ”ett slag är förlorat men inte kriget”. Ändå är det så det oftast börjar när ett ”krig” till sist förloras.

Men det vore kriminellt att blunda inför de möjliga följderna av Assads seger i Qusair, eller ska vi kanske säga Nasrallahs seger. Om Qusair ska bli en vändpunkt och en början till nederlag för revolutionen är det alldeles för tidigt att vara säker över. Kanske, kanske inte.

Den enda absolut säkra slutsatsen är att de som kämpar mot diktatorn i Damaskus mer än någonsin behöver vårt stöd. Det är inte beroende och får inte vara beroende av motgångar eller bakslag i kampen. Vårt stöd finner sitt motiv i en enda omständighet – det syriska upproret mot Bachar al-Assad är en rättfärdig sak som vi stöder till fullo. För de löss i den röda fanan som i första hand frågar sig vad som ”tjänar USA:s intressen” är det ointressant om ett folkligt uppror mot diktatur och förtryck krossas i blod.

Efter nederlaget är det befogat att se tillbaka på revolutionens problem innan slaget i Qusair för att lyfta fram väsentliga orsaker till den oväntade vändningen i kampen mot diktaturen. För i två år har revolutionen gått från fredliga demonstrationer i ett fåtal mindre städer till att kontrollera stora delar av landet, militärt men också civilt i form av lokal administration utförd av lokala samordningskommittéer.

Striderna i Aleppo har lagt delar av staden i ruiner..

Ett första konstaterande är att Assads armé var mycket svag trots den imponerande beväpningen. Med flera hundra tusen soldater i sold hade man kunnat vänta sig större effektivitet redan från början. För det rådde ingen tvekan om att regimen från första dagen gav order om att skjuta för att döda. Men den absoluta majoriteten av soldaterna hölls instängda i sina kaserner eftersom regimen inte litade på deras lojalitet. Beviset för det såg generalstaben i de deserteringar som hände så fort tillfälle gavs. Stommen i den begynnande milisen under sommaren 2011 utgjordes av avhoppade soldater och lokala aktivister i Homs och andra städer där armén sköt skarpt mot varje demonstration och begravningståg.

Qusair bevisar att Assads armé fortfarande i mycket är en papperstiger. Segern i Qusair hade inte ens varit tänkbar utan att ett par tusen svartklädda extremister från det libanesiska Hezbollah tagit på sig det smutsiga jobbet.        Assads militär stod för flygbombningen och artilleribeskjutningen medan Nasrallahs unga fanatiserade män stod för striderna på marken. Utan den insatsen hade inte Qusair fallit.

En andra avgörande förklaring till den ändrade dynamiken i situationen är att Assad i två års tid vunnit på tid. Det är lite som i ett officiellet schackparti med begränsad tid per spelare. Det spelar ingen roll hur bra ställning man har, hur överlägset pjäserna är placerade och att segern ligger inom nära räckhåll. Motståndaren kan nämligen vinna på tid.

Tiden har varit emot miliserna i den Fria syriska armén. Det är inte vågat att anta att revolutionen hade kunnat segra redan för länge sedan. Just precis: OM INTE. Om inte FSA:s miliser från första dagen saknat det materiella stöd som var nödvändigt för att krossa den reguljära arméns motstånd i det skede då den uppenbarligen saknade all stridsmoral och soldaterna bara väntade på ett tillfälle att desertera.

Det enda som hindrade upproret att segra militärt var regimens totala dominans i luften, långskjutande artilleri och stridsvagnar. Med korrekt hjälp i form av bärbara luftvärnsraketer, så kallade ”man-pad” hade miliserna själva kunna upprätta en no-fly zon. Och med effektiva pansarbrytande granatgevär hade regimens stridsvagnar förvandlats till dödsfällor. Inget av detta skedde och Syriens så kallade ”vänner” pratade, superade, pratade igen och igen. Spelöppningen vanns på tid av Assad.

En förtvivlad man utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo. Hans dotter skadades när Assads flyg bombade en skola den 4 oktober 2102.

Allt fanns på plats för att fälla regimen lika snabbt som andra despoter föll i den arabiska vårvärmen. Nu ligger i stället Homs, Aleppo och andra städer till stora delar i ruiner. Assads bombflyg och artilleri kunde agera ostört. I Bryssel och Geneve pratades det vitt och brett om faran över att beväpna ”extremister”. Ruinerna i Qusair ligger där som rester efter cocktailpartyt i Geneve.

Ruinerna i Damaskus förorter vittnar om samma sak. Den kanske våghalsiga och dåligt förberedda resningen i Damaskus förorter i juli 2012 kom till ett snöpligt slut då miliserna tvingades dra sig tillbaka under häftigt flygbombande och artilleri med de egna patronhylsorna tomma. Inga granatgevär mot diktatorns pansar, inga man-pad mot ryska Mig. Tomt prat i Bryssel och tomma ammunitionslådor vann ytterligare tid åt Assad.

I ett schackparti kan man inte kalla på hjälp utifrån. Inte heller kasta in nya pjäser i spelet. Däremot kan man omgruppera trupperna och ändra strategi. För Assad fanns alla möjligheter, att både kalla på hjälp utifrån, omgrupera trupperna och byta strategi. Han hade ju fått gott om tid av ”Syriens vänner”, som i stället för att förse revolutionen med vad den behövde för att vända det militära styrkeförhållandet parlamenterade sinsemellan och med den syriska revolutionens självutnämnda representanter i utlandet om hur vapen inte ”skulle hamna i extremisters händer”.

Även stridande milis förtjänar lite avkoppling.

Hjälpen utifrån har varit avgörande för den långt utdragna processen som har stärkt regimens positioner. Ryssland spelar rollen av ett outtömligt vapenlager i Assads tjänst. Mullorna i Teheran har satsat allt på att Assad blir kvar vid makten. För dem är det ett sätt att försvara den egna teokratiska despotin. Med iranska instruktörer (och troligen specialtrupper) har Assad kunnat utnyttja den vunna tiden till att bygga upp en reaktionär milis baserad på de välkända banditgängen Shabihas, som omstrukturerats till bättre organiserade enheter som arbetar mer direkt i samordning med armén. Mer lojala män, kanske 50 000, har dragit på sig arméns uniformer som ersättning för de opålitliga soldaterna med sunnimuslimsk tro.

Ändå verkade det inte räcka till för Assad att vända i motvinden. Inte förrän Hassan Nasrallah fick order av Ayatollah Khamenei att fienden inte längre fanns i Israel utan på andra sidan gränsen i Syrien. Från självförsvar mot sionistisk aggression placerades Hezbollahs trupper om på brädet och kastades in i en offensiv mot arabiska bröder i Syrien under förevändning att de tjänar ”sionismens intressen”. I schack kan man offra en pjäs för att ta initiativet. Nasrallah beslutade att offra unga män för att ge en inbillad vän överhanden. Följden kan bli att det gamla inbördeskriget i Libanon blossar upp igen. Men utan att det, till skillnad från i Syrien, finns en sida som radikala och socialister kan stödja.

Assad vann också på tid eftersom han delvis lyckats driva in en sekteristisk agenda i resningen mot regimen. När han i mars 2012 släppte ut ledarna för vad som snabbt blev al-Nusra visste han mycket väl vilken roll de skulle komma att spela i upproret –en sekteristisk odemokratisk falang som skulle göra mer skada än nytta för de som har frihet, rättvisa och värdighet som mål.

I mars 2011 kunde Assad ännu driva ut statsanställda ”supporters” i Damaskus.

In i spelet stiger också wahabistiska saudier och finansmän i Qatar med samma religiösa agenda som al-Nusra och förser dem med stora mängder pengar vilket gav dem möjligheter att skaffa vapen och annan militär utrustning som FSA saknade grymt. För unga män utan bestämda ideologiska uppfattningar blev det naturligt att ansluta sig till de som verkade mest effektiva i strid. Indoktrineringen följer som ett brev på posten. Vad ”Syriens vänner” ville undvika blev i stället en självuppfyllande profetia tack vare deras tomma prat om hjälp till de demokratiska krafterna, det vill säga de som var beredda att följa imperialismens planer för ett Syrien utan Assad men utan en seger för de stridande miliserna inne i landet –en så kallad ”ordnad övergång”.

För Assad och hans familj var det en gåva från vilken gud han nu tror på. Sett till de miljarder som han och hans familj stoppat undan på bankkonton i skatteparadis är det väl närmast guden Mammon han sätter sin tillit till.

Tills sist har Assad vunnit mycket tid på västmakternas diplomatiska spel. Geneve 1 gav noll och intet, så ett år senare planeras Geneve 2 med ännu mindre chanser att leda till det proklamerade målet –avtal om eld upphör och förhandlingar om en ”övergångsregering”. Mötet som redan skjutits fram till juli utan fastställt datum är det nya fikonlöv som USA/EU gömmer sig bakom för att sitta på händerna och utelämna FSA:s miliser i ett nödläge med knappa resurser och inga vapen att försvara sig med.

Mot stridsvagnar räcker gamla RPG inte långt.

Resultatet av alla tidsvinster för diktaturen heter Qusair. Det totalt uteblivna stödet, vid sidan av det högljudda tompratet, gav Assad den tid som behövdes för att gruppera om sina pjäser på brädet och kalla in förstärkningar i form fanatiserade soldater från Hezbollah, som i dag jublar över den död de spridit kring sig.

I ett parti schack är målet att sätta motståndaren schack matt, inte att vinna på tid i tvivelaktiga ställningar. För att gå tillbaka till den gamla klyschan i början är ”ett slag förlorat men inte kriget”. Stora delar av landet är fortfarande under revolutionens kontroll. I Qusair kunde ett par tusen krigare från Hezbollah vara tungan på vågen, men att sprida ut Hezbollahs trupper över hela Syrien är en annan femma som kan sluta i totalt fiasko för Nasrallah och eventuellt i ett nytt libanesiskt inbördeskrig.

Men för att vända den nuvarande motgången till offensiv och seger krävs strid på flera fronter, inte bara militära dessutom. Den kanske viktigaste fronten är den ideologiska. Den jihadistiska falangen, representerad av framför allt al-Nusra, kan aldrig vinna och tvinga på det syriska samhället en fundamentalistisk islamistisk regim. Det omöjliggör den sociala, etniska och religiösa sammansättningen av landet. Men de kan hindra revolutionens seger så länge den demokratiska oppositionen, civila och militära, inte tar en ideologisk klar och öppen strid med al-Nusras mål. Oklarhet i den kampen innebär bara att Assads försök att framställa det hela som en sekteristisk kamp mellan olika samfund underlättas.

En avhoppad polisman tar skydd i en grotta mot regimens flygräder. Platsen är byn Jirjanaz i provinsen Idlib i februari 2012.

För att vända på styrkeförhållandet krävs också att den civila och militära fronten inne i Syrien lyckas samordna sina ansträngningar och skapa en mer samlad och välorganiserad ledning för kampen. En ledning som inte befinner sig mer i Geneve och Istanbul än i de befriade områdena i Syrien. Dagens SNC saknar den prestige bland kämparna som är nödvändig för att kunna tala i deras sak. Vill SNC fortsätta att kalla sig Syriens rättmätige representant krävs det grundliga förändringar i dess strategi.

Tills sist gäller det för oss själva, vi som från första dagen stödde den arabiska revolutionen och från den första vårdagen 2011 helhjärtat stödde upproret mot diktatorn i Damaskus, att inte låta en sten ligga ovänd i stödet till de som kämpar. Att mobilisera till stöd för revolutionens rättfärdiga mål om frihet, rättvis och värdighet måste vara vårt mål som socialister och äkta anti-imperialister. I den kampen måste också lössen i den röda fanan avslöjas, de som satt i Khaddafis knän och som nu under prat om fred och frid skyler över maktens brott mot mänskligheten och det syriska folket.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Morddrama i familjen Assad

https://i0.wp.com/syrie.blog.lemonde.fr/files/2013/06/Bachar-Talal-AL-ASSAD.jpg?w=584I fredags mördade Bachar al-Assad två av arméns soldater. Men det var inte presidenten som stod för dådet utan hans namne och kusin, Bachar Talal al-Assad.

De två soldaterna var hemma i byn Bassin, nära Assadfästet Latakia, för att begrava en soldat som dödats i strid med FSA i Damaskus.

Efter begravningen samlades de dödas anhöriga i en restaurang i byn Bakrama för ett stilla avsked i gemenskap. Stilla tills Bachar Talal al-Assad travade in i restaurangen tillsammans med lokala banditer. Bachar Talal al-Assad är nämligen chef i regimens mördarband Shabiha. Sällskapet passade inte in mördarens smak så de beordrades att lämna restaurangen eftersom mördaren ville äta ensam, i ”lugn och ro”. Fäderna till de soldaterna vägrade upprört att lyda varpå Bachar drog sitt vapen, dödade de två soldaterna och slängde ut de sörjande.

Hela byns befolkning reagerade kraftigt och vägrade ta hand om de döda för en omedelbar begravning som den muslimska seden kräver. I stället krävde de att myndigheterna skulle fängsla Bachar Assads kusin, ställa honom inför rätta och döma honom till döden.

Men det var att inte räkna med kusinen, diktatorn och presidenten Bachar Assad. Order utgick från presidentpalatset till de lokala myndigheterna och säkerhetspolisen att tvinga de anhöriga att omedelbart ta hand om de dödade soldaterna och begrava dem.
Bachar al-Assads kusin Bachar går obekymrad vidare i sitt verk, att terrorisera lokalbefolkning, organisera smuggling och etnisk rensning i sunnitiska byar kring Latakia.

Är någon förvånad? Då glömmer den bort att vi talar om en diktatorisk regim som inte har några regler att följa i sitt maktutövande. Det är bara lite över en månad sedan som Bachar Assad beordrade en etnisk massaker i kustbyarna Banias och Badya. Varför skulle han beröras av sin kusins grymhet. Familjen har frisedel för alla tänkbara brott.

I staden Daraa där allting började för över två år sedan utmärkte sig en annan kusin. Det var kusinen Ateb Najif, högsta hönset i den lokala säkerhetstjänsten, som skymfade föräldrarna till de barn som hade fängslats och torterats och som ledde till de första upproren mot diktatorn i Damaskus.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rättvisepartiet Socialisterna når botten.

Som ni kanske sett har det här på bloggen pågått en debatt mellan oss och Arne Johansson, en ledande veteran i Rättvisepartiet Socialisterna.

I den här artikeln ska jag kortfattat svara på den senaste analysen som AJ publicerat i RS:s veckotidning Offensiv. Det är en rätt så lång artikel men den tillför ändå inget nytt i sak. Den bara renodlar hans och RS:s hållning till resningen i Syrien som något som i dag inte förtjänar revolutionära socialisters stöd trots att det var fallet under resningens första fas då hundratusentals demonstrerade på gator och torg och utsattes för mördande prickskytte från regimens soldater och säkerhetstjänst.

Bilden som AJ ger i dag är ett porträtt av lika goda kålsupare. I en tidigare artikel slog AJ fast att det urspungliga upproret övergått i ett ”reaktionärt krig” i vilket ingen part förtjänade RS:s stöd. Det fanns dock vissa lokala organisationer (och eventuellt miliser) som gick att stödja. Dessutom hade AJ hittat ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” i syriska Kurdistan som var ett exempel att följa. Att det handlade om partiet PYD:s väpnade gren YPG missade AJ och därmed också att andra kurdiska organisationer i norra Syrien är minst sagt misstänksamma mot PYD/YPG som de anser spelat under bordet med Assad.

Ungdomar firar revolutionens andra årsdag i förorten Salaheddine i Aleppo. Foto av den syriske journalisten Ammar Abd Rabbo.

Men i den bild av situationen som AJ målar upp i den senaste artikeln finns det inget alls kvar att stödja för socialister. Botten är nådd. Allt är svart. Bara våldet, det blinda mållösa våldet härskar, om vi ska ta till oss den analys AJ presenterar.

-I takt med att vapnen talat och kampen för överlevnad annars blivit det primära har också det civila motståndet till största delen tystnat och fredagsdemonstrationerna krympt till rännilar, skriver AJ.

-Säkert finns det här och där fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd, är det enda positiva tecken AJ hittar i dagens Syrien. Ska alla andra som strider med livet som insatts klassas som oärliga?

Vi har alltså två sidor i den väpnade kampen, båda reaktionära. ”Rännilar” och ”små fickor” är ju inget att bygga på därför är det enklare att vända hela upproret ryggen och proklamera sin solidaritet med ett ideal, inte den aktuella kampen på liv och död mot en blodig diktatur som inte tvekar en sekund att använda sitt flygvapen, artilleri och sina missiler mot civila bostadsområden, mot brödköer (som verkar vara ett prioriterat mål), skolor och sjukhus.

AJ:s egen beskrivning av vad han och RS stöder visar att den konkreta existerande kampen mot regimen får vika undan för ett idealtillstånd som AJ suktar efter.

-Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv är inte neutrala. Vi är tvärtom, liksom en stor del av Syriens arbetare, ungdomar och ­demokratikämpar, svurna motståndare till såväl Assadregimens nyliberala och nu så blodiga diktatur som till de politiska och militära ledare utan några trovärdiga demokratiska eller sociala krav som vi kan urskilja inom den till tänderna beväpnade militära oppositio­nen.

Den unga kvinnan är känd under namnet Guevara. Hon är syriska med palestinskt ursprung. Hon arbetade som engelsklärare i Aleppo men tog till vapen när hon såg alltfler av hennes elever dödas av regimens soldater. Nu är hon prickskytt i FSA:s led. Foto av Ammar Abd Rabbo.

Hur AJ vet att en ”stor del” av Syriens arbetare och ungdomar tycker som han själv får vi inte veta. Men har man inget konkret att stödja i ett väpnat uppror mot en diktatur då får man nöja sig med ett tänkt surrogat. Men på marken är det en ”stor del” av Syriens ungdom som i över två år riskerat sina liv för ett konkret mål –att störta diktaturen.

Den abstrakta hållningen till kampen i Syrien får också direkta konsekvenser för Rättvisepartiet Socialisternas aktivitet i Sverige. Det finns inget konkret kvar att stödja i Syrien därför deltar man inte heller i något solidaritetsarbete i Sverige. RS är totalt, till hundra procent, frånvarande i det solidaritetsarbete som bedrivs i vårt land av syriska och svenska humanister och socialister. RS som i massor av andra frågor är mycket snabba att mana till solidaritet finns inte ens med i kampanjen för insamling av pengar till Syriens barn.

För att inte framstå som helt i avsaknad av empati börjar AJ därför sin artikel med en stark beskrivning av det dagliga våldet.

-Tusentals tittare på SVT Agenda har upprörts av de fruktansvärda scener från krigets vardag i Aleppo, som filmats av den tyske frilansaren Marcel Mettelsiefen. I reportaget får man se hur människor fiskar upp lik efter avrättade och bakbundna unga män och pojkar från floden Queiq, skriver AJ.
Det är ju vidrigt. Men AJ glömmer bort att förklara vad alla seriösa iakttagare på plats i Aleppo har att säga om förövaren. Nämligen att det är bortom allt tvivel att de personer som hittats i floden dödats i flygvapnets säkerhetskasern en bit upp utefter floden sedan de fastnat i gatuspärrar eller fängslats på annat sätt. Många av de döda identifierades av familjer och vänner i Aleppo som kunde berätta om när och hur offren försvann.

Den neutrala bilden av våldet i sig är ingen tillfällighet från AJ:s sida. I artikeln citerar AJ med gillande en öppen regimanhängare (uppträder ofta på iranska regimmediet PressTV och Russia Today) vid namn Danny Makki som säger följande:

Regimanhängaren Danny Makki är flitig gäst i iranska PressTV

– Jag tror att när man diskuterar den syriska krisen nu … när det ­gäller våld, råder det en balanserad ­spelplan. Våldet från oppositionsgrupper, rebellerna, är nästan i samma skala. Det finns ett element av strategisk jämvikt på marken.

Ärligt talat kan man tro att Danny Makki talar om en konflikt på planeten Mars. Det har i alla fall inget att göra med vår planets Syrien. Har Danny Makki, och AJ för den delen, hört talas om regimens flygbombningar och artilleribeskjutning av civila mål? Om massmorden av civila, gamlingar, kvinnor och barn, i förorter runt Damaskus, om raserandet av hela stadsdelar i Homs och Hama? Tydligen inte. För i så fall kan man inte med hedern i behåll tala om ”våld i samma skala” om än med förbehållet ”nästan”.

I AJ:s artikel finns många detaljer om våld och förstörelse, alla exempel på de ”reaktionära” milisernas agerande, men inget om regimens våld. AJ kanske motiverar det med att hans artikel har till syfte att underbygga huvudtesen i hans och RS:s syn på situationen –att det väpnade motståndet domineras av de islamistiska extremisterna i al-Nusra och en del andra mindre grupper. För det är vad hela artikeln går ut på –bevisa RS:s linje att det inte finns något i det väpnade motståndet att stödja.

Den här bilden av kvinnor i staden Idlib har av flera tagits som bevis för att ”islamisterna” dominerar scenen. I själva verket är det kvinnor som ropar efter frihet och som skyler sig för att inte bli igenkända av säkerhetstjänsten. Bilden är från de första veckorna av upproret då oppositionen ännu använde den officiella syriska flaggan. Färgerna på kvinnornas kläder svarar mot flaggans färger.

Det märkliga i bevisföringen är AJ:s sätt att underbygga sina teser med enbart källor från regeringsanhängare som Danny Makki eller uttalanden av diplomater och militärer.

Den mest respektabla källa AJ hänvisar till är Aron Lunds texter om utvecklingen. Men han gör det på ett sätt som helt förvanskar Lunds verkliga syn:

-Men, som till exempel den svenske Syrienkännaren Aron Lund visat, existerar knappast FSA annat än som ett idealiserat begrepp av syriska exilpolitiker och deras imperialistiska sponsorer. Mest av allt framstår det som en agentur för att försöka köpa politiskt stöd genom riktade leveranser av nödhjälp och vapen, skriver AJ.

Cynismen lyser igenom i AJ:s språk. Men Aron Lund säger exakt vad vi här på bloggen sagt i över ett år. Nämligen att FSA är en lös paraplystruktur utan centralt kommando. De lokala miliserna har sitt ursprung i försöket att skydda sig mot regimens våld. Det är både en styrka och en svaghet. Det försvårar samordnade offensiver mot regimens positioner men det underlättar förankringen i det folkliga upproret, som AJ avfärdar som en ”rännil”.

För att understödja sin tes om två läger av lika goda kålsupare använder AJ uttalanden av USA:s ambassadör i Syrien Robert Ford, underrättelsechefen James Clapper Jr., Kung Abdullah av Jordanien och andra välkända analytiker av folkliga resningar.

Assads beskyddare brinner.

Syftet med alla dessa konkreta exempel på den väpnade oppositionens ”vidrigheter” och diplomaters och andras uttalanden är endast att underbygga RS förkastande av den väpnade oppositionen i Syrien. Annars hade AJ åtminstone gjort ett försöka att hitta uttalanden och deklarationer av de lokala samordningskommittéerna LCC som organiserar vad som går att organisera i de befriade områdena (utan de citattecken kring ”befriade” som AJ använder i sin text). Senast tog LCC kraftigt avstånd från al-Nusras tvetydiga deklaration om anknytning till al-Qaida och uppmanade samtidigt FSA och SNC att sluta upp med interna dispyter för att stärka fronten mot Assads regim.

Men om det handlar om ”rännilar” och ett FSA som inte existerar är det förståeligt att AJ inte söker efter andra uppgifter än de han använt sig av, eftersom de tjänar syftet att visa upp allt i oppositionen som ”islamska miliser” som han kallar det. Vad betyder det egentligen? Att alla som strider är muslimer? Det är nog korrekt. Men i ett land med 85-90 procent muslimer kanske det kan anses som normalt. AJ menar nog i stället att alla miliser, förutom enstaka ”fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd”, är jihadister och/eller salafistiska extremister. Motiven för alla som kämpar med vapen i hand skulle om vi tror på AJ:s analys vara till mestadels sekteristiskt religiösa, att upprätta en islamistisk stat med sharialagar.

Att en majoritet av de stridande gör det för att befria sig från en diktaturs tyranni, för frihet, rättvisa och värdighet kanske var sant i upprorets början men nu anser AJ att reaktionära islamister dominerar allt mer, som han skriver. Att dessa reaktionära miliser enligt alla seriösa bedömare inte är fler än några tusen hindrar dem tydligen inte, enligt AJ, att helt dominera kampen mot diktaturen. Vad de femtio till sjuttio tusen rebellerna i miliserna som säger sig tillhöra FSA sysslar med förblir ett mysterium om man ska anamma AJ:s analys.

I Sverige bor just nu Aram Karabet, en syrisk kommunist som satt fängslad i regimens tortyrkammare i tretton år. Så här belyser han motiven för de som kämpar i en intervju i den franska veckotidningen l’Express från 24 april:

-Jag tror att det i varje by och varje stad i Syrien är omöjligt att hitta en familj som inte sett någon av de sina förnedras, fängslas, torteras eller dödas under regimen Assads 40 år vid makten. Det förklarar de oppositionellas beslutsamhet och mod, men också våldet bland en del av dem. Det handlar om att vinna eller att dö. De vet att regimen aldrig kommer att kompromissa, att det inte finns något alternativ.

Så talar en som varit med och känner de som kämpar. Arne Johansson ser i stället till sekteristiska motiv och hittar ”reaktionära miliser” i varje buske. Varför är ett mysterium som jag inte vill spekulera i. Kvar står faktum, bortom motiv och grumliga tankar. Rättvisepartiet Socialisterna tar avstånd från den reellt existerande kampen i Syrien. Där finns inget progressivt att stödja bland de som kämpar mot regimen. I stället sitter RS på gärdsgården i väntan på att den rena och fläckfria revolutionen hör av sig. Det kan vi bara beklaga. De som kämpar för frihet, rättvisa och värdighet i Syrien behöver vårt stöd.

Länkar: AJ:s artikel i Offensiv, 

Tidigare debatt

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

När orden rinner iväg fortare än tanken.

Gissa vem som drog snabbare än Lucky Luke efter Charlie Hebdos publicering av karikatyrer av ”profeten” Mohammed? Martine Le Pen naturligtvis. Så mycket kvinna hon är dök hon ändå upp som gubben i lådan för att sno hem poäng åt sig och hennes Nationalfront. Den politiska sommardvalan är över i Frankrike och tillfället att omedelbart låta tala om sig var oemotståndligt. Men ibland rinner orden iväg fortare än tanken. Marine Le Pen har envetet försökt tvätta bort Nationalfrontens stämpel av rasism och speciellt ”islamofobi” genom att vara ”principiellt” sekulär? Manövern går ut på att hänvisa till lagen från 1905 som skilde stat och kyrka och förklarade Republiken sekulär.

Av den anledningen rann orden häromdagen iväg mycket snabbare än tanken. Och plötsligt glömde hon bort att Israel inte längre är den europeiska extremhögerns svarta får. Nu finns det ju araber som det går att hata.

-Jag är för ett förbud mot huvudsjal på offentliga platser, i affärer, i offentliga transportmedel och på gatan, sa hon i en intervju i dagstidningen Le Monde och la till att det gällde alla former av yttre religiösa symboler.

Äpplet föll inte långt ifrån…..

-Det är uppenbart att om huvudduk förbjuds ska också kippan förbjudas, svarade hon på frågan vad hon menade med religiösa attribut. Handsken var kastad, eller kippan lyft om man vill, och målet nått –låta tala om sig i alla media.

I samma ögonblick insåg hon troligen omfattningen av det hon sagt och menade att ”våra judiska vänner får gör en liten uppoffring” i ”jämlikhetens” namn.

-För övrigt bär unga judiska pojkar allt mer sällan kippa eftersom de trakasseras av muslimer som reglerar konflikten Israel-Palestina här i Frankrike, sa hon för att försöka leda över de förflugna orden till att handla om muslimernas ”aggressivitet”.

Men i det egna partiet var det mer än en ”islamofob” som hoppade högt. ”Sekuläriteten får inte bli en ism” sa en av partiets historiska ledare, Bruno Gollnisch, medan andra undrade om synligt burna kors också ska förbjudas. Partiets främlingsfientliga ledare gillar inte att Le Pen också drar in judar och kristna i hennes spelade korståg för den sekulära staten. Gammal god rasism mot invandrade araber duger gott, tycker de.

Marine Le Pens försök att stå på tryckfrihetens och den sekulära statens sida faller på hennes egen och Nationalfrontens politiska krav på diskriminering av muslimer.

Vad gäller yttrande- och tryckfriheten visar extremisten Marine Le Pen att hon inte har mycket till övers för Charlie Hebdos rättigheter. Hon befinner sig själv i en rättslig tvist med tidningen som publicerat en karikatyr av Nationalfrontens ledare med kjolen uppdragen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,