Assad svälter barn till döds i förorten Mouadamiya

-Vi har inget kvar att äta. Våra reserver är slut sedan två månader. Vi överlever på oliver och lite grönsaker vi lyckas odla. Barnen i staden dör av hunger under föräldrarnas blickar.

Det säger studenten Koussaï Zakariya, som valts till talesperson för den lokala samordningskommittén i den lilla förorten Mouadamiya sydväst om Damaskus, i ett samtal via Skype.

Mouadamiya ser ut som alla andra städer som regimen ”befriar”.

Enligt lokala källor har redan nio personer svultit ihjäl. Sju barn och två kvinnor. Enligt samma källor vårdas ett åttiotal barn i ett improviserat sjukhus i en källare i en bombad byggnad. Av stadens ursprungliga befolkning på 60 000 är det 12 000 som befinner sig omringade av regimens förband sedan fem månader. Ingen kan fly utan risk att bli måltavla för arméns krypskyttar.

Den 2 oktober tog FN:s Säkerhetsråd ett enhälligt uttalande som uppmanar regimen Assad att släppa in förnödenheter till den omringade staden. Säkerhetsrådets uppmaning har hittills varit helt utan effekt. Kanske ingen förvånas. Tyrannen i Damaskus tror sig gå segrande fram och hoppas kunna knäcka allt motstånd med total terror mot den civila befolkning som vågat trotsa hans makt.

Stadsdelen Mouadamiya var en av de förorter som träffades av regimens raketer med saringas. Efter inspektörernas besök har den hermetiska blockaden mot staden fortsatt i ett tydligt syfte att svälta ut de som finns där.

I steg efter steg har strategin att svälta ut befolkningen rullats ut. Stadens sjukhus har bombats till ruiner. Sedan har bagerier och mataffärer raserats. Till och med moskéerna har bombarderats. Varför kan man undra? Elen har stängts av, vattnet likaså och telefonlinjerna tystnat. Tack vare hemmagjorda generatorer kan man ännu ladda datorer och nallar. De är de enda kommunikationsmedlen med omvärlden.

Den statliga terrorn mot Mouadamiya har militära orsaker. Staden är en viktig strategisk länk mellan Damaskus och Daraya och ett starkt fäste för de miliser som regimens militär inte lyckats driva ut trots månader av luftangrepp och artilleribeskjutning. I Mouadamiya finns två brigader ur FSA som är starkt beväpnade med tunga vapen som de lyckades ta från en av regimens vapenförråd sommaren 2012.

Liksom befolkningen i staden lider också miliserna under den snart totala bristen på livsmedel och om inte omvärlden, inte ens Säkerhetsrådet, lyckas tvinga regimen att släppa fram förnödenheter till staden kan det sluta i en slakt av miliser och civilbefolkning som kommer att överträffa alla massakrer som regimen redan har på sitt samvete, om man nu kan tala om ett samvete.

I videoklippet här under berättar Koussaï Zakariya om läget i staden och den massaker som kanske väntar om blockaden inte bryts.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur Daraya står emot.

Här under hittar ni ett kort dokument som visar hur den militära och civila kampen går hand i hand i staden Daraya, en av förorterna till Damaskus som dagligen utsätts för den reguljära arméns bombardemang från luften och marken. Daraya är inte en isolerad företeelse i Syrien. På många orter kämpar befolkningen för att stoppa regimens försök att splittra och skapa sekteristiska motsättningar mellan olika religiösa och etniska grupper. Från upprorets första dag har det varit regimens intention att så sekteristiskt split. Allt prat om ”utländska terrorister” har syftat till det. Som en självuppfyllande profetia kan vi nu konstatera att det finns både ”utlänningar” och ”terrorister” i Syrien som inte strider för revolutionens mål om frihet och värdighet utan för egensyften eller religiösa fantasier om kalifat och djihad.

Det har lett alltför många till att dra slutsatsen att revolutionen är kidnappad, att det nu pågår ett ”reaktionärt krig” mellan lika goda kålsupare eller att vår uppgift som socialister enbart består i att stödja de som tycker lika som oss. Stödet till revolutionen som sådan, stödet till upproret mot en diktatur, ses som oviktigt. Vi är tyvärr vittnen till en historisk bankrutt inom västvärldens vänster. En inte föraktlig del av den har tappat den ideologiska kompassen och vänder miljoner människors kamp ryggen under förevändning att det finns islamister med i kampen, att det inte är en socialistisk revolution och kanske underförstått (i medvetandets djup) att ”de där araberna är inte mogna för demokrati ”.

Hur Daraya står emot.

Av Mouafak Zrik

Här under följer de regler som styr den fria armén i Daraya, en stad som tillhör guvernörskapet Rif Dimashq vars centralort är Damaskus. Daraya anses vara en förort till Damaskus. Döm själva och jämför med vad som sker i andra befriade områden.

  • Den fria arméns alla rörelser och aktiviteter görs i total samordning med det lokala rådet i staden och står under dess administrativa makt.

  • Alla gåvor och hjälp till staden samlas i en enda kassa. Det lokala rådet övervakar kassan och beslutar om fördelningen av en del till de f ria brigaderna, en del till finansieringen av nödhjälpen och utdelningen av daglig hjälp till medborgarna i de belägrade staden.

  • Alla stridande brigader står under det centrala militära kommandot och ingen har rätt att agera utanför dessa ramar eller vid sidan av stridande och brigaderna som kommit till stadens försvar.

  • Det finns inga extremistiska styrkor eller brigader inne i Daraya. Chefen för den fria armén har vid flera tillfällen hindrat dem tillträde till Daraya trots det stora behovet av hjälp. Deras närvaro och aktioner tillåts under förutsättning att de helt underställer sig militärchefens auktoritet.

  • Det är totalt förbjudet för stridande och den fria arméns brigader att hissa andra flaggor och banderoller än de som revolutionen rest.

  • Det är strikt förbjudet att vanhelga soldater ur Assads armé eller att visa upp deras döda kroppar. Utifall det är möjligt att omringa dem, är förhandlingar om underkastelse och deras fängslande att föredra framför att skjuta. Ingen får ta hämnd på dem och sårade ska vårdas av det lokala sjukhuset.

  • Trots det stora behovet av hjälp har den fria armén i Daraya vid minst fyra tillfällen vägrat ta emot finansiella bidrag eller militär hjälp som erbjudits med villkor kopplade till dem av vissa grupper inom revolutionen.

  • Den fria arméns högste kommendant har skapat en lokal polis med uppgift att skydda egendom tillhörande personer som flytt, hindra stölder, kidnappningar och stoppa kriminella gängs närvaro. Polisstyrkan utför sin uppgift utan någon som helst diskriminering mellan muselmaners och kristnas egendom. Den skyddar stadens kyrkors heliga karaktär och deras ägodelar. Historiskt finns det en melkitisk grekisk-katolsk kyrka.(Melkiterna sägs vara de första kristna i regionen). Dessa kyrkor har öppnats bara ett par gånger enbart i syfte att städa upp efter bombangrepp.

Det här är vare sig ord ur tomma intet eller propaganda. Det är den konkreta verkligheten som jag sett den. Det är ett exempel att följa, som jag hoppas blir verklighet i alla regioner av Syrien som står under den fria arméns kontroll.

(Översättning från arabiska av Luiza Toscane och till svenska av Benny Åsman: Källa: artikel publicerad i ”Frontlinjen” n° 12 februari 2013)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Läkare som gör sin plikt dödas.

Syriern Hassan Hassan ger här ett skakande vittnesmål om hur regimen ger sig på läkare bara för att de gör sitt arbete och hedrar sin läkared –vårda sjuka och sårade.                      I dag kan vi hoppas att Assads tid snart är över. Signalerna saknas inte. Vice-presidenten säger att regimen inta kan segra militärt. Propagandachefer hoppar av. Bakom kulisserna förbereder sig säkert regimens mest hängivna tjänare att fly till välfyllda bankkonton utomlands.

******

Från ett improviserat sjukhus i Deir Ezzor (Läkare utan gränser)

Av Hassan Hassan.

Tre veckor efter massakern i staden Deraya den 27 augusti 2012 gjorde medborgare en skakande upptäckt –trettiotre kroppar hade kastats ned i en brunn på en bondgård i stadens närhet.

Offren hade knuffats ned i brunnen med bakbundna händer. Därefter hade sprängladdningar slängts efter dem. Senare förde en lokalbo kropparna till det lokala sjukhuset. Historien om dessa offers lidande berättades mig av Anwar Herata, en läkare som nyligen lämnat Syrien. Doktor Herata som var ortopedspecialist på statens sjukhus i Deraya sedan upprorets början ger oss en av de få förstahandsbeskrivningar av de blodiga händelser som utspelats i staden. Hans berättelse är bekräftad.

Tydligen har omkring tusen personer dödats i den strategiskt belägna staden mindre än en mil från Damaskus. I oktober 2012 rapporterade lokala aktivister att kropparna av hundra avrättade personer hittats i sjukhuset.

Offer i Daraya i väntan på begravning. Regimen påstår att de är offer för ”utländska terrorister”. Varför gör den då inget för att ta hand om de döda och hjälpa de anhöriga med begravningarna?

Doktor Herata berättade nyligen att i början av massakern kom det militära fordon och trupp till staden. Säkerhetsstyrkorna började konrollera id-handlingar och personer som var från andra platser drev de iväg på motorvägen. Personal på sjukhuset drevs också iväg och sedan stängdes sjukhuset. Vissa tror att byggnaderna användes av arméns prickskyttar under massakern.

-Det var dagen efter som massakern ägde rum. Enbart i Solaiman al-Dairanimoskén dödades 122 personer bland de boende som sökt skydd där för att undkomma kanonelden, berättar doktor Herata.

I Deraya var detta inte de första morden. Under de första månaderna av upproret tog det statliga sjukhuset i Deraya emot sex till åtta allvarligt skottskadade patienter efter varje fredlig fredagsdemonstration och en eller två per dag under veckorna.

Doktor Herata berättade för mig att det var ”skottskador i huvudet eller bröstet. De flesta patienterna dog eller fördes bort av säkerhetsstyrkorna”.

Offren fördes till sjukhuset i civila bilar. Eftersom ambulanserna förbjöds transportera patienter från platser där folk protesterade. Om patienterna överlevde släpades de iväg av säkerhetsstyrkorna till den värsta sortens behandling, ibland redan innan deras hälsotillstånd förbättrats.

Improviserat ”sjukhus” i Deir Ezzor

Doktor Herata minns speciellt ett av offren, Mohammed Al Dabbas, en aktivist från Daraya som träffats av en kula i bröstet och en i axeln under en demonstration. Han släpades iväg från akutmottagningen ännu under anestesi. Enligt doktor Herata var Mohammed eftersökt av regimen sedan fem månader tillbaka på grund av hans aktivism. Vad var hans brott? Att ha placerat revolutionens flagga på kommunalhuset och deltagande i demonstrationer.

-Säkerhetsstyrkorna släpade ut honom från akutmottagningen svärandes åt läkarna som försökt att vårda honom. De förde honom till militärsjukhuset som i själva verket är en begravningsplats för skadade demonstranter, fortsätter doktor Hereta.

De dagliga ohyggligheter som doktor Herata bevittnat på sjukhuset stryker under inte bara regimens extrema våld, utan också anhängarnas brutalitet. Samtidigt visar det tydligt den outhärdliga situation som möter många som arbetar i landets statliga institutioner. Även om många av kollegorna förstår upproret och sympatiserar med protesterna, förklarar doktor Herata att de måste hålla inne sina känslor om de inte vill riskera att anmälas. För vissa läkare är anhängare till regimen. De frågar ut de kollegor som försöker ge skadade demonstranter vård. ”Vi svarar att vi bara gör vårt jobb”, lägger han till.

Staden Daraya ligger bara en mil utanför Damaskus centrum. En ny massaker är kanske på gång. Det sägs att armén samlar ett stort antal stridsvagnar utanför Daraya för att på nytt försöka ta kontroll över den upproriska staden.

Han berättar att en av hans vänner som arbetade på sjukhuset AL Moujtahid i Damaskus dödades därför att säkerhetsstyrkorna misstänkte att han gav sårförband till sjukhus på landsbygden. Sårförband med sjukhusets märke hade hittats under en räd mot ett improviserat sjukhus på landet och säkerhetsstyrkorna gjorde en undersökning av vem från regionen som arbetade på Al Moujtahid. ”Han avrättades utan en utredning trots att han inte hade någon kontakt med improviserade landsbygdssjukhus”, säger doktor Herata.

Vid ett annat tillfälle kom två medlemmar av säkerhetstjänsten till sjukhuset för att vårda en förkylning. En av soldaterna krävde att man gav mer medicin till hans kollega, vilket läkaren vägrade utan att först undersöka soldaten. Då varnade officeren honom för att inte ”sätta sig upp”. När läkaren ändå vägrade kallade officeren sin överordnade som skickade sex soldater till sjukhuset. Läkaren fördes bort tillsammans med en kollega som försökte hjälpa honom.

 

Ett sårat barn i Daraya vårdas av läkare som vågar göra sin plikt.

Doktor Herata förklarar att situationen föder rädsla som gör att medicinsk personal lämnar landet trots att de så väl behövs. De som stannar står under speciell bevakning av regimens styrkor. Haidar Ali Al Fandi, en läkare jag lärde känna under min studietid vid Damaskus universitet, dödades i september 2012 i provinsen Deir Ezzor av säkerhetsstyrkor som gjorde ett tillslag i hans hem. Han avrättades därför att han använde sitt hem som underjordisk klinik.

Yrkesverksamma i den syriska vården står under press oavsett hur de gör: om de stannar kvar står de under hot, om de lämnar landet blir de utfrysta. Landet hotas av en sanitär katastrof. Det är livsviktigt att läkare ges möjlighet till fortbildning och att avsluta sina studier. Syriska flyktingar i grannländer borde kunna vända sig till deras vårdinrättningar så länge den syriska krisen pågår. Det krävs insatser för att skapa band mellan läkare som flytt våldet och landsfränder i lägren vid gränserna.

En dag kanske doktor Herata på nytt kan ge syrier medicinsk hjälp. Under tiden är det bästa han kan göra att berätta om de fasor som han upplevt i Syrien.

(Översatt av A l’Encontre. Originalet publicerades 13 december 2012 på sajten Jadaliyya)
Översättning till svenska: Benny Åsman

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads blodiga hämnd i fredliga Daraya.

*******

Vad hände i det fredliga Daraya? I söndags meddelade OSDH (Syriska observatoriet för mänskliga rätigheter) att minst 320 döda kroppar hittats i staden. Den lokala samordningskommittén räknade å sin sida in nära 440 offer. I onsdag 29 augusti hade antalet hittade offer stigit till 675.

Vi kan kalla honom C.A. (se ruta underst). Han är medlem i och grundare av den pacifistiska rörelsen i Daraya, hans födelsestad, och har en ansvarpost i den revolutionära rörelsen i denna förort till Damaskus.

Baserat på vittnesmål, insamlade från utlandet, av aktivister och bekanta på plats berättar han om regimens offensiv mot FSA (den fria syriska armén) och hur den inringade civilbefolkningen utsattes för regimmilisens och dess kollaboratörers terror. Han fördömer slutligen de dramatiska följderna av magert stöd utifrån och dålig kommunikationsutrustning.

Kan du beskriva vad som hände i Daraya? När startade offensiven?

För att förstå måste vi påminna om Darayas speciella roll. Det är en av de fredligaste städerna i Syrien. Här föddes den syriska pacifistiska rörelsen som redan från 2002 blev känd för sina icke-våldsprotester.

Under revolutionen spelade Deraya en nyckelroll i den fredliga mobiliseringen men stadsborna accepterade efter hand FSA:s närvaro som en försvarsstyrka. FSA angrep inte regimens styrkor, dess roll i Deraya var att skydda medborgarna och hindrade bland annat Shabiha (fruktad civil milis i Assads sold. m.anm) från att ta sig in i staden.

Även efter att striderna startat i Damaskus var FSA:s roll i Deraya att skydda befolkningen och kvällsdemonstrationerna som ägde rum genom att övervaka infarterna till staden. Under två månader dödades ingen som demonstrerade. De enda dödsoffren skördades vid vägspärrarna in till staden under strider mellan FSA och regimens miliser. Det kom demonstranter från närliggande orter som Qataniyé, Moadamiyé…

Daraya blev en samlingspunkt för hela regionen.

Det var framför allt en modell för en ”befriad” stad där folket och revolutionärerna i synnerhet, skötte säkerheten och den dagliga förvaltningen i full harmoni. Detta förklarar regimens beslutsamma angrepp på Deraya, ett straff för dess uppstudsighet.

Förra söndagen (den 20 augusti) samlade regimen sina trupper kring staden –speciellt den 4e brigaden ledd av Maher al-Assad, enheter från flygets underrättelsetjänst och Shabiha. De posterade sig vid alla infarter som blockerades och på de mindre infarterna placerade sig Shabiha. Ingen kunde längre ta sig ut ur staden. Två dagar senare, den 22 augusti, började de bombardera staden med tungt artilleri och helikoptrar. Bombardemanget varade i tre dagar fram till fredag.

Vi –aktivister i de lokala samordningskommittéerna, revolutionärer och FSA:s kontaktpersoner –bad FSA att lämna staden eftersom regimens strategi var tydlig. De bombarderade och gick till reträtt beroende på det motstånd de mötte, och bombarderade på nytt för att tvinga FSA till reträtt.

Det var onödigt att FSA tömde sitt knappa lager av ammunition och vi ville undvika arméns repressalier och regimens hämnd. De förhandlingar vi förde i staden och på annat håll slutade i en överenskommelse om en nödvändig reträtt. Fredag klockan 17 informerade FSA:s två brigader oss att de tänkte lämna Daraya under natten. När de lämnade staden natten mellan fredag till lördag upphörde bombningarna vid tvåtiden på morgonen. Tre dagars bombningar hade redan skördat närmare hundra döda.

Vad hände sedan? Vad har ni för informationskällor?

Alla kommunikationer bröts från lördag morgon till lördag eftermiddag. När vi återfick kontakt vid femtiden var alla vi pratade med i chocktillstånd. Det är då som 128 döda hade upptäckts i moskén Abou Souleimanne. Vi samlade in information från befolkningen och våra nära och kunde rekonstruera händelserna.

Det fanns prickskyttar i hela staden. Shabihas öppnade eld på alla som rörde sig på gatorna. De började med östra delen av staden och vidare steg för steg till den västra delen. Kvarter efter kvarter, gata efter gata ”rensades”. Innan de gick in i ett kvarter bröts alla kommunikationer. Sedan gick de fram på måfå. De bröt sig in i hus där de ibland mördade de boende ibland inte. De hus som var obebodda vandaliserades och möbler och annat stals. Alla ägodelar lastades upp på lastbilar och fördes bort, troligen för att säljas.

De tog sig också in i mitt hus, i min fars hus och i hans laboratorium. De brände lagret av läkemedel och stal hans mikroskop. På den inre gården i min farbrors hus hittades trettio kroppar, innevånare i Daraya som förts dit för att avrättas. Familjer ropades ut ur sina hem och dödades. Från lördag till söndag, på 24 timmar, dödades mellan 300 och 350 personer på det sättet. Offren som begravdes i den massgrav som journalister nu i måndag förmedlade bilder från var de som hittades i moskén Abou Souleimane. I måndags var ännu stadens gator full av döda kroppar. I dag onsdag 29 augusti har 675 offer hittills begravts och vi har kunna identifiera 520 av dem.

Hur många milismän var det? Varifrån kom de och hur kunde ni känna igen dem?

De var fler än 5 000 mot 75 000 stadsbor eftersom redan hälften av Darayas innevånare har lämnat staden för att söka skydd i familjernas jordbruk. Hälften av Darays medborgare är nämligen bönder. Med något undantag var alla Shabiha alawiter från Sumariyeha, ett alawitkvarter i Damaskus. Det är de boende i Moademiyé, en grannkvarter till Sumariyeh, som kände igen dem. De var mål för samma milis angrepp innan Daraya. Attacken mot Moadamiyé gjordes under de tre första dagarna av Aïd (slutet på ramadan m.anm) med 80-85 döda bland en befolkning på 50 000 personer. Sedan fortsatte Shabiha till Daraya.

I ett ovanligt rått reportage på den regimtrogna tv-kanalen Al-Dunya visas gator fulla med kadaver, offer för väpnade band enligt journalisten som understryker regeringens deklaration att armén ”rensat upp” Daraya från ”lejda terrorister som terroriserar innevånarna och angriper offentlig och privat egendom”.

Det rör sig om en grotesk iscensättning som djupt chockade befolkningen, kanske mer än själva massakern. Den gamla skadade damen på begravningsplatsen som säger till tevereportern att hon inte vet vad som händer är kusin med en aktivist i den pacifistiska rörelsen. Hon hade just förlorat sin dotter som först våldtagits och sedan dödats och också sin man och två söner. Hon intervjuas i själva verket av en medbrottsling till hennes familjs mördare. Journalisten i reportaget är för övrigt gift med en underrättelseofficer. Mannen som gråtande intervjuas i reportagets inledning hade just sett sin bror skjutas till döds inför sina ögon. De medborgare och soldater som vittnar om ”återgång till lugn och ordning” är helt enkelt inte från Daraya.

Robert Fisk, journalist på den brittiska dagstidningen The Independent, (1) som besökte Daraya tillsammans med den reguljära armén, skriver att enligt civila vittnen påbörjade regimen operationen sedan förhandlingar om ett utbyte av fångar som hölls av FSA misslyckats. Hur är det med det?

Jag kan bekräfta att FSA i Daraya hade inga fångar eller gisslan, vare sig civila eller militära. Jag har personligen talat med ansvariga i FSA, som ska ge ut en kommuniké(läs här) för att dementera uppgifterna. Dessutom, som jag sagt, var FSA:s närvaro i Daraya accepterad av de boende.

Vad gäller de vittnen som citeras i artikeln kunde de inte uttrycka sig fritt, de var terroriserade eftersom Daraya nu är under arméns och Shabihas kontroll, även om Robert Fisk skriver att han talade ensam med dem utan närvaro av säkerhetsmän. Den lokala samordningskommittén beskrev i onsdag under vilka villkor reportaget gjordes. Det stöder regimens och tv-kanalen Al-Dunyas version som gör FSA ansvarigt för dessa brott i syfte att diskreditera FSA i befolkningens ögon.

På vilket sätt skiljer massakern i Daraya från tidigare som i byn Houla där över hundra personer mördades den 25 maj av milismän?

Den systematiska karaktären och angreppets längd i tiden är skillnaden. I Houla exempelvis ingrep Shabiha två dagar efter arméns bombningar, men det var ett relativt snabbt anfall och milisen härjade bara i några hus. Det som hänt i Daraya var grundligt organiserat med samma logik som under massakern i Hama 1982. Det var en systematisk finkamning, kvarter efter kvarter, gata efter gata. Det var en väl genomtänkt och välplanerad hämnd från regimens sida mot Daraya som till slut hade slutit upp bakom FSA.

Målet för operationen var att skilja befolkningen från FSA, som regimen lätt kan göra slut på om FSA förlorar det folkliga stödet. Särskilt som de inte deltog i de andra brigadernas strider. De visste att de saknade utrustning för det och därför ägnade de sig åt försvar av och skydd åt befolkningen även under motståndets offensiv i Damaskus i juli. Ändå förlorade folket i Daraya 500 av de sina under dessa tre dagars offensiv mot FSA.

Regimen går fram på samma sätt som på 80-talet och speciellt som i Hama. Den vill undandra upproret det folkliga stödet för att krossa motståndet. Befolkningen isoleras i sina bostadsområden, men eftersom det inte fungerar bombas städerna och angrips kvarter efter kvarter för att statuera exempel och återupprätta muren av rädsla. Men det fungerar inte för muren av rädsla revs med revolutionen. Vi är inte rädda för att dö, vi är inte längre rädda för regimen.

Omar al-Qabouni, en talesman för FSA-brigaden Katiba Badr säger att angreppet på en helikopter i östra förorten Jobar i Damaskus var en hämnd för massakern i Daraya. Har FSA fått tillgång till luftvärnsrobotar?

Visst kommer det vapen från Qatar och Turkiet men det rör sig om vapen av mindre kaliber. Det verkar finnas ett veto mot leveranser av luftvärn som missiler av typ Sam-7.

Är det inte möjligt att vapen levereras inofficiellt utan att ni vet om det?

Om vi inte känner till vissa vapenleveranser har vi ändå möjlighet att se om sådana vapen brukas i Syrien. De vapen och ammunitionen som vi får tillåter oss enbart att göra motstånd och hålla revolutionen vid liv. Men vi ges inte möjligheten att vända på styrkeförhållandet. Det verkar som att utländska makter inte vill att vi ska segra just nu. Vi har en känsla av att utnyttjas av dem som påtryckningsmedel mot regimen så att de, inklusive Ryssland och Iran, kan förhandla om en politisk övergång.

Utländska makter säger att de vill ge ett mer effektivt stöd till den fria armén, speciellt hjälp med logistiken för att förbättra samordningen. Under sitt besök i Turkiet i början av mars gjorde Hillary Clinton ett uppmärksammat besök hos FSA:s ledning.

Tills i dag är det som gjorts, trots alla löften, ynkligt för att inte säga att inget har gjorts. Om olika stater hade hållit sina löften vore vi inte där vi står nu. I Aleppo hade de 2 000 kämparna i brigaden al-Liwa al-Tawahid (FSA:s främsta brigad i Aleppo m.anm.) bara ett trettiotal walkie-talkies för kommunikation mellan sig och dem hade de skaffat sig på egen hand.

Revolutionärerna och aktivisterna ansvariga inom SNC för logistiken som jag varit i kontakt med har begärt kommunikationsutrustning med en för regimen oläslig kryptering. I månader har vi diskuterat våra behov med regeringarna i Syriens vänner, som Frankrike och USA.

Vi har gett dem alla garantier de begärt om ur hjälpen fördelas, vilka som ska få den, vilka som ska använda den, i vilka regioner –förutom på vilka vägar de levereras vilket vi av uppenbara säkerhetsskäl inte kan uppge. Som en av de ansvariga för det logistiska stödet kan jag bekräfta att enligt min kännedom har vi inte fått någonting från de franska myndigheterna.

Samma sak bekräftas av andra aktivister i den revolutionära rörelsen, som de i ”Syrian Revolution General Commission”, de lokala samordningskommittéerna och ”Högsta revolutionsrådet” (de främsta organisationerna i det revolutionära blocket. m.anm.). I relation till USA var det samma sak tills vi informerade pressen (2). De ansvariga tvingades backa och erkänna det begränsade stödet som ursäktas med byråkratiska problem.

Det snåla stödet till FSA från utländska makter förklaras med fruktan att vapnen ska hamna i fel händer och avsaknaden av ett centralt kommando över FSA.

Jag kan förstå den typen av argument vad gäller vapen men däremot för att det ska kunna finnas ett stabilt centralt kommando i FSA måste vi ha tillgång till kommunikationsutrustning. Hur ska ett centralt kommando kunna byggas om det saknar möjligheter att kommunicera med enheterna på lokalplanet? Det råder kanske skillnader, framför allt mellan personligheter, men en fusionsprocess förhindras i själva verket av bristen på kommunikationsutrustning. För att de ska arbeta tillsammans och enas måste brigaderna vara i stånd till att motta order från ett centralkommando.

I Daraya kunde exempelvis brigaderna inte kommunicera mellan sig för att organisera reträtten. Det tog hela tre dagar. Den typen av problem under så dramatiska förhållanden kan inte annat än föda misstro och rivalitet som de som fanns i Bab al-Amr i Homs.

Vad gäller frågan att veta vilka som ska få den materiella hjälpen har vi redan identifierat vilka som är pålitliga brigader. Processen av strukturering av FSA är framskriden och förhandlingar pågår mellan cheferna för de viktigaste brigaderna om interna regler för FSA, val av talespersoner och så vidare. Men utan kommunikationsutrustning kan det inte genomföras.


Av säkerhetsskäl föredrar vår intervjuperson att bevara sin anonymitet. Han står i ständig kontakt med revolutionärerna, aktivisterna i de lokala samordningskommittéerna och FSA i Daraya såväl som dess befolkning.

Intervju gjord av DONATI Caroline

Noter

[1] Läs Robert Fisks reportage här : http://www.independent.co.uk/opinio…

[2] Se artikeln i Washington Post : http://www.washingtonpost.com/world…

* Intervju gjord av Caroline Donati publicerad av Mediapart 30 augusti 2012 (http://www.mediapart.fr/journal/int…). Också publicerad av A l’encontre (http://alencontre.org/).

Översättning till svenska : Benny Åsman

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,