Etikettarkiv: Depression

Trojkan bäddar för fascismen.

Publicerat av
1

Om regeringen Tsipras (i allians med andra partier) lyckas driva igenom det senaste åtstramningspaketet kommer trettitalsdepressionen i USA att framstå som ”mild” och kortvarig. Redan nu har depressionen i Grekland pågått längre än i USA och allt, absolut allt, pekar mot att BNP kommer att fortsätta i sin bana utför. De kriminella finanshuliganerna i Trojkan lägger grunden för en eventuell seger för fascisterna i Gyllene gryning vid nästa val om inte den samlade vänstern i Grekland (och Europa) lyckas slå tillbaka den vansinniga krispolitik som dikterats i den europeiska elitens glaspalats.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hoppets och skammens Europa

Publicerat av
1

Alxis Tsipras beslut att genomföra en folkomröstning den femte juli har tänt en strimma av ljus och hopp i det europeiska mörkret. Efter fyra månaders förhandlingar, i ett försök att uppnå en ”hedersam kompromiss”, som Syrizas färgstarke ledare uttryckte sig, stod det klart att det aldrig varit en fråga om förhandlingar utan bara diktat från de nyliberala talibanerna i Bryssel, eller ”Trojkan” som de också kallas.

Trojkans sista bud var inget annat än en grov förolämpning. Förslaget var i stort sett identiskt med om inte värre än den plan som regeringen Samaras accepterade strax innan valet i januari. Fem års katastrofal åtstramningspolitik som lett till en depression som inte ligger trettiotalets efter ska förlängas som om inget hänt. De groteskt felaktiga prognoser som IMF presenterade 2010 för att bevisa åtstramningspolitikens korrekthet borde ha lett Europas politiska ledare till en omvärdering av den förda politiken.

Med eftergift på eftergift visade Tsipras regering sin vilja att nå fram till ett avtal. Enligt många inom Syriza var det alltför många eftergifter. Men det bidde inte en tumme. Samma gamla slitna vante kastades ner på bordet framför Tsipras.
-Passar den eller passar den inte. Det är bara att välja, sa IMF/ECB och Kommissionen unisont.

Trojkans provokativa arrogans träder fram i en liten detalj. I Tsipras förslag den 26 juni fanns en punkt att skatten för företagsvinster skulle ökas från 27 % till 29 %. Teknokraterna i Bryssel tog fram rödpennan, strök över och skrev ner 28 %. Resten av Tsipras förslag behandlades med samma totala förakt för finess. Rad efter rad ströks över med rött och de gamla vanliga förslagen präntades i rött. Det oförskämda agerandet kanske blir avgörande i söndagens folkomröstning. Rapporter från Grekland vittnar om människor som chockats av händelsen som ingen kan undgå att se som en öppen förolämpning av regeringen och befolkningen.

Men ändå är den verkliga förolämpningen mot Syriza, befolkningen och hela Grekland det faktum att talibanerna i Bryssel anser sig ha rätt att diktera den grekiska regeringens politiska val för hur ekonomin ska komma på fötter.

Ytligt sett fanns det inga stora skillnader mellan Tsipras och Trojkan i prognoserna för de nödvändiga budgetöverskotten de kommande åren. Men en närmare titt på de två förslagen visar att de sociala prioriteringarna var totalt motsatta.

Regeringens förslag la tonvikten vid ökade inkomster genom att öka skatten på företagens vinster, genom en punktskatt på 12 % på alla företagsvinster över 500 000 euro och en del andra stärkta inkomster för staten. Åttio procent av det planerade budgetöverskottet skulle täckas av dessa ökade inkomster som skulle tas ifrån de med god ekonomi. Bara 20% av budgetöverskottet skulle uppnås via minskade statliga utgifter.

Till ingens förvåning svarade IMF att det kommer inte på frågan att öka beskattningen av företagen eftersom det skulle öka arbetslösheten, svarade Christine Lagarde vars expertis på prognoser vi redan sett. IMF krävde att budgetöverskott skull uppnås med den motsatta kvoten, 20 % ökade inkomster via beskattning och 80 % via minskade utgifter framför via sänkta pensioner över hela linjen.

Här ligger i ett nötskal skillnaden mellan mörkrets Europa och det hoppets Europa som Syrizas valseger i januari öppnade dörren till. Nu på söndag kan den dörren öppnas på vid gavel. Oavsett vilka svårigheter som väntar det grekiska folket är det bättre att leva på ett demokratiskt hopp än att falla ned på knä inför guldkalven i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Har Bryssel fått fnatt?

Publicerat av
1

En överläkare ser att patienten håller på att dö av de läkemedel som satts in. Läkaren drar slutsatsen att dosen inte varit tillräckligt stark och sätter in en ny injektion av den dödande medicinen.

Naturligtvis en absurd historia. Ändå är det vad som sker mitt framför våra ögon i dagens Europa. I Bryssel och Berlin regerar till synes ”överläkare” som envetet fortsätter att använda ett dödligt recept med argumentet att dosen varit för svag. Jag talar förstås om den åtstramningspolitik som förts ända sedan den ekonomiska krisens början 2008.

Det officiella målet med krispolitiken har varit och är att minska statskulderna genom att sänka skatter och avgifter för företagen och att minska de statliga utgifterna för sjukvård, utbildning, och annan offentlig service. Enligt ”överläkarna” skulle det leda till ökad tillväxt med påföljande högre skatteintäkter för staten som i sin tur skulle underlätta avbetalningar på statsskulden. Så såg idealbilden ut.

I stället skedde det motsatta. Där medicineringen var som starkast föll i stället tillväxten och statsskulden ökade. I Grekland där hästkuren var grotesk är patienten döende. Det har till och med EU:s egna utredningsinstitut insett och varnat för. IMF har offentligt medgett att deras ”beräkningar” av krispolitikens påtänkta positiva effekter var felaktiga.
I stället för ett slut på krisens härjningar skapade Trojkans diktat till Grekland den värsta ekonomiska kris landet någonsin upplevt. Diagramet härunder visar att krisen inte står trettiotalsdepressionen efter.

I flera avseenden är det värre i dag. Bakom diagrammets nakna siffror döljer sig ett socialt ökenlandskap. Mycket har redan skrivits om den sociala katastrof som den nyliberala krispolitiken orsakat. En siffra kan sammanfatta effekterna av den kriminella politiken: 90 % av de 1 250 000 arbetslösa saknar helt a-kassa och 70 % av dem har varit arbetslösa i mer än ett år.

Det är svårt att hitta en värre cynism än den grekiske premiärministern Antonis Samaras ord inför en samling investerare i New York:
-Vi skördar i dag frukterna av våra gemensamma ansträngningar, sa han stolt och utropade Grekland som ”champion” i strukturell anpassning och fiskalitet. Miljoner greker vet vad han pratar om.

Från nyliberala ekonomers sida har det hävdats att åtstramningen är den enda möjliga vägen till ny tillväxt. Till och med ökad ojämlikhet i inkomstfördelningen har sagts stimulera den ekonomiska tillväxten. Det är dags att sätta punkt i den ”debatten” och konstatera att de ”teorierna” är tomma floskler i de rikas tjänst.

Efter Thomas Pikettys utredning av ojämlikhetens utveckling det senaste seklet ansåg OECD att det var dags att klargöra bandet mellan ojämlikhet och tillväxt.
-Empiriska resultat visar att ojämlikheten har negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten, konstaterar organisationens experter samtidigt som de konstaterar att ”aldrig under de senaste trettio åren har klyftan mellan de rika och de fattiga varit så stor i de flesta länderna inom OECD”.

Så är det kanske äntligen dags för lite rim och reson även i Bryssel och Berlin? Ska Junker och Merkel, Hollande och Cameron inse att det inte går att skapa tillväxt genom att svälta Europa tills revbenen står ut?

Inget kunde vara en mer felaktig slutsats. I stället ser vi hur kontinentens borgerliga ledare vill införa en ny modell för lönebildningen, byggd på den tyska modellen utformad av socialdemokraten Gerhard Schröder. Åtminstone fram till krisen 2007-08 var det regel inom EU att lönerna i stort följde med produktivitetens utveckling. Lönerna i servicesektorn, där produktivitetsökningarna är låga, följde mer eller mindre löneutvecklingen i den för internationell konkurrens utsatta produktionssektorn (+/- samma sak som industrin). Enda undantaget från den regeln är Tyskland där den ”regeln” för lönebildningen bröts redan med Schröders Agenda 2010 som sjösattes redan 2001.

I diagrammen härunder ser vi vad det betytt konkret för lönerna i de två sektorerna och vad som skett i Tyskland. Jämförelsen med utvecklingen i Frankrike är passande eftersom utvecklingen där är representativ för resten av EU vad gäller de faktorer som diagrammen visar.

Resultatet i Tyskland av den nya modellen för lönebildning visade sig snart i att miljontals underbetalda jobb skapades i servicesektorn. Medan lönerna i Frankrikes servicesektor följde lönerna i produktionen stagnerade och till och med sjönk lönerna i den tyska serevicesektorn jämfört med lönerna i industrin. Häromdagen tvingades Merkel att införa en minimilön på 8 euro i timmen för att stoppa den nedåtgående lönespiralen i servicejobben eftersom det blir allt mer uppenbart att de stagnerande eller sänkta reallönerna för fyra-fem miljoner tyska löntagare spelar en alltför depressiv roll för den inhemska konsumtionen och driver fram en deflation i landet.

Den tyska ”Agenda 2010” är nu hela Europas. Sedan krisen 2007-08 har samma brott mellan lönetutvecklingen i produktionssektorn och servicesektorn börjat införas i de flesta andra medlemsstaterna i EU. Jag skriver ”införas” eftersom det handlar om en medveten politik från regeringar och företagare. Enligt den nya modellen ska inte lönerna i den från utlandskonkurrens skyddade servicesektorn stiga i takt med lönerna i industrisektorn. Kollektiva avtal för hela arbetsmarknaden ska inte längre föras eller om de förs ska inte lönerna i servicesektorn följa den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i industrin. En gång var det LO:s käpphäst och kallades den ”solidariska lönepolitiken”. Socialdemokratin i Europa har redan glömt bort begreppet ”solidarisk” och talar nu bara om en lönepolitik som ska stärka industriproduktionens konkurrenskraft på världsmarknaden.
Om den nya lönebildningen får en dominerande roll inom hela EU kommer mycket snart lönebildningen att splittras upp i två distinkta sektorer med allt större lönegap mellan industri och service.
Att det redan är vad skett sedan krisen 2008 syns i tabellen här under som visar skillnaden i procent för löneutvecklingen i servicesektorn jämfört med industrisektorn under perioden 2009-13. Vilket visar på brottet i länder där lönerna innan krisen följdes åt.

Det behöver knappas strykas under att det samtidigt kommer att befästa och förvärra lönegapet mellan arbetande män och kvinnor eftersom kvinnorna är en stor majoritet inom servicesektorn.
Det är vad politiker och kapitalägare vill införa. Det är bara lönearbetarna i de båda sektorerna som i gemensam kamp kan sätta stopp för en fortsatt segregering av lönebildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Global recession eller värre?

Publicerat av
Svara

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Deflation, recession och depression

Publicerat av
6

För ett tag sedan kunde man läsa följande annons i en grekisk dagstidning.

”Hemhjälp anställs på Cypern. Ingen lön utgår men mat och logi erbjuds”.

Det kanske inte är Europas hela verklighet i ett nötskal. Men det är definitivt en växande del i kontinentens verklighet, vardag för allt fler arbetslösa och utstötta.

I dag kan vi faktiskt summera vad som varit essensen i den kris som utlöstes hösten 2007 i och med storbanken Lehman Brothers kollaps. Europas stater fick gå in och rädda de privata bankerna från sammanbrott. De privata ägarnas kapital räddades och det var du, jag och andra arbetande medborgare som fick ta hand om räkningen.

Offentliga pengar fördes över till privata fickor. Det är facit av det nya århundradets största hold-up. Strax innan bankkraschen 2007 var de 28 EU-staternas samlade statsskuld 7 226 miljarder euro. I fjol hade den ökat till 11 386 miljarder euro. Mellanskillnaden på något över 4 000 miljarder är skulder till innehavare av medlemsländernas statsobligationer. En enorm transferering från de arbetande till kapitalägare har ägt rum. Här finns källan till mycket av det bling-bling som 1% rullar runt i.

Mycken kritik har riktats mot den nyliberala åtstramningspolitiken som blivit lego inom EU. Även många etablerade borgerliga ekonomer har kallat krispolitiken för vansinnig, att den skapar arbetslöshet, låg tillväxt och minskad köpkraft i samhället. Kort sagt menar kritikerna att politiken är missriktad och skapar ekonomisk stagnation, att den är irrationell i förhållande till de uttalade målen om tillväxt, minskade statsskulder och minskad arbetslöshet.

Om det verkligen hade varit målen för åtstramningspolitiken är omdömet ”irrationellt” helt befogat. Men om målet var att sänka lönekostnaderna, rasera allt mer av den sociala välfärden och på alla vis stimulera det privata kapitalet då har det förts en politik som varit helt rationell sett ur det dominerande finanskapitalets ögon.

För ägare av kapital är det vinsterna som räknas, inte antalet arbetslösa, inte heller med vilken takt BNP växer och i den meningen har politiken varit rationell vilket bevisas av de vinstmarginaler som på nytt råder inom finanssektorn. Företagen badar i cash men i stället för att investera delas allt större summor ut till aktieägarna.

Ur samhällets och de arbetandes intressen har däremot den nyliberala krispolitiken inte bara varit irrationell utan rent av katastrofal, speciellt i de svagare europeiska staterna i syd, som Portugal, Spanien, Italien och så naturligtvis Grekland. I tabellen som jag sammanställt här under ser vi att under perioden 2007 till 2013, har de arbetande och samhällsekonomin tvingats ned på knä. Antalet officiellt arbetslösa i EU 28 är nu närmare 30 miljoner och betydligt högre om alla som lämnat arbetsmarknaden räknas in. Med något enstaka undantag, som exempelvis Sverige, har hela unionens ekonomi stagnerat, minskat eller kraschat som i fallet Grekland.

Källa: Eurostats databaser

Vad tabellen visar är att på fem år har den nyliberala krispolitiken drivit en stor del av den europeiska unionen in i en recession och i fallet Grekland finns det bara ett ord att bruka  –depression.

När lönerna pressas ned av den stora arbetslösheten och av den medvetna lönesänkningspolitiken samtidigt som de sociala transfereringarna stryps och den offentliga servicen allt mer självfinansieras då krymper marknaderna och många mindre och mellanstora företag går omkull eftersom deras försäljning sjunker samtidigt som deras krediter i bankerna stoppas. Även ett företag som går bra men som inte kan erhålla krediter i bankerna går omkull i fall att deras produkter har ett säsongsberoende som exempelvis produkter för vintersport och liknande.

Recessionen, för att inte tala om en depression, kan om den blir till långvarig stagnation driva ekonomin in i en deflationistisk spiral som det kan ta decennier att ta sig ur. Japan är ett exempel på detta. När inflationen är negativ då sjunker priserna överlag på de varor och tjänster som den stora allmänheten konsumerar medan skulderna automatiskt ökar eftersom penningvärdet ökar.

Inom hela EU sjönk den totala efterfrågan på varor och tjänster med 370 miljarder euro under perioden 2008-2013, det vill säga med -4,4 %. Det är en effekt av krispolitiken. EU hade 3,6 miljoner fler i arbete än USA år 2008. Fem år senare var det 2,4 miljoner färre i arbete än i USA. Det är också en effekt av krispolitiken.

När spiralen nedåt väl tagit fart är den nästan omöjlig att stoppa, speciellt i ett läge där centralbankernas styrräntor redan ligger på strax över noll. Vad som skulle ske om ECB införde negativa räntor vågar inte ens Mario Draghi tänka på. (PS: Ändå införde i dag ECB negativ ränta på bankers ”over-night”-insättning, med -0,10 %. Det innebär att bankerna får betala för att låna ut pengar till ECB)

Krispolitiken har drivit ned de arbetandes inkomster. I depressionens Grekland har många sett sina inkomster halveras. Lägre inkomster leder till minskad konsumtion som till sist tvingar fram längre priser på de vanliga konsumtionsvarorna, vilket driver företag i konkurrs, vilket späder på arbetslösheten, vilket minskar köpkraften och så vidare i en ond nedåtgående spiral.

Hur långt har den processen hunnit i EU som helhet? Inte så långt säger många ekonomer och pekar på en stabbig återhämtning i vissa medlemsländer. Men i diagramen här under kan vi se att trenden mot en deflation inom hela EU är tydlig och inget ser ut att stoppa den.

Källa: International NYT, 4 juni 2014.

Så till slut kan man säga att den förda krispolitiken inte ens varit rationell ur kapitalägarnas lite mer långsiktiga intressen, med siktet på en horisont som ligger bortom de kortsiktiga kvartalsvinsterna. För om hela kontinenten fastnar i den ”japanska” sjukan och dras med i en deflationistisk spiral av sjunkande priser då kan dagens stagnation, recession och ”lågflation” övergå i en generaliserad depression.  

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Razzia mot grekiska nazister

Publicerat av
3
Tillslaget mot de grekiska nazisterna i Gyllene Gryning kom som en överraskning för de flesta. Regering och polisledning har hittills visat stor ”förståelse” för nassarnas aktivitet, dvs angrepp på invandrare. Mordet på musikern och antifascisten Fyssas och de fysiska angreppen på fackliga aktivister ändrade situationen. Nassarna hade gått för långt(för tillfället) och det är ingen dålig gissning att det gått många heta samtal från Bryssel till Aten att ”för mycket är för mycket”.
Om detta är slutet för Gyllene Gryning är väldigt tveksamt. Men det är mycket troligt att partiets ledargarnityr kommer att hamna i fängelse. Det går rykten om att polisen har definitiva bevis på att partichefen var direkt inblandad i mordet på Fyssas. Grunden för nazisternas tillväxt finns dock kvar. Grekland är inne i en djup depression och de sociala angreppen mot befolkningens levnadsvillkor är utstuderade och omfattande, med Bryssel i bakgrunden som pådrivare. Så länge borgarna tror att de kan driva hela befolkningen in i missär för att slippa betala den kris de själva skapat kommer extremhögern att hitta ny grogrund för en reaktionär politik mot alla invandrare och radikala aktivister.

 

Golden Dawn leaders brought to court to face charges of murder and assault

Greeks stunned not only by revelations about country’s far right group but also by strength of clampdown

When the moment of justice came for Golden Dawn it happened in a flash. One by one, the men who had headed the neo-Nazi party were delivered to court with lighting speed, black SUVs screeching to a halt as riot police kept onlookers at bay and agents in bulletpoof vests and balaclavas pushed the burly politicians, handcuffed and smiling, into building number six.

”We are crystal clean,” one MP, Nikos Michos, managed to shout as he was led into the Athens courtroom. And then it was over.

Tuesday’s scenes were the second act of a drama that started in the early hours of Saturday when counter-terrorism officials, in an unprecedented operation, arrested the most prominent figures of Greece’s far-right Golden Dawn movement on charges of operating a criminal organisation masked as a political group.

Nikolaos Michaloliakos, the extremists’ enigmatic leader, was said to be in his pyjamas when police surrounded his home and knocked at the door. Like his second-in-command, Christos Pappas, who subsequently surrendered, and the four MPs who were hauled before a public prosecutor on Tuesday, he stands accused of murder, money-laundering, blackmail and illegal possession of arms.

Greeks are stunned by the latest developments. They are shocked not only by the tactics employed by police, and the ferocity with which they have clamped down on the group but also the revelations that have since emerged surrounding the country’s third biggest political force.

Four years into the debt-stricken country’s worst crisis in modern times, there is widespread disbelief. None more so than in the migrant communities of Athens, where the far-rightists had overseen a reign of terror, escalating attacks on dark-skinned foreigners as their ratings soared in the polls.

”Every night we’ve been scared,” said Shahid Sahid, a Bangladeshi immigrant who has lived in the Greek capital with his wife for the past 26 years. ”They would roam the streets with clubs and iron bars looking for people like me.”

On Tuesday, however, Golden Dawn diehards, led by Michaloliakos’s daughter, Ourania, massed at the court complex to greet the MPs as heroes. ”We are with you,” they cried.

The anti-immigrant party has virulently denied accusations of criminal intent, insisting it had nothing to do with the death of Pavlos Fyssas, a 34-year-old Greek musician whose brutal murder two weeks ago triggered the crackdown. The rapper died within minutes of being stabbed by a self-professed member of Golden Dawn.

As they testified before an investigating magistrate the four MPs, led by Ilias Kasidiaris, the party’s one-time spokesman, claimed that the charges were politically-motivated – a reflection, he said, of the government’s terror at the group’s runaway success in the polls.

Eleni Zaroulia, Golden Dawn’s only female MP and Michaloliakos’s wife, threw a plastic cup from which she had been drinking and then spat at a journalist when asked what the party’s reaction to the allegations were.

”Get out of here. I’m speaking to you in Greek!” she shouted before spitting again.

The 48-year-old MP, who has given speeches denouncing ”subhuman foreigners” in parliament, will take over the reins of Golden Dawn, while her husband, believed to have been referred to as ”the Führer” by cadres, remains behind bars.

On Tuesday his continuing detention looked increasingly possible as police, citing intercepted telephone calls, announced they had incontrovertible proof linking the leader to Fyssas’s murder. The revelations came as ex-members described how the extremists had recruited young Greeks, often desperate for work, with promises of money and a job.

”It is very easy to join Golden Dawn but very hard to leave,” one member was quoted as telling police in testimony leaked to the media. ”When I stopped going to meetings I received threatening telephone calls.”

In a detailed account of the ”brain-washing” recruits received, another supporter described how members had been trained in Nazi-style hit-squads to attack immigrants, ”especially Pakistanis for fun”.

Golden Dawn has been linked to more than 300 assaults – mostly directed at migrants but more recently targeting gay people and leftists – since it was elected to the Greek parliament with almost 7% of the vote and 18 MPs in June 2011.

The far-right party has long rejected accusations that it is a neo-Nazi organisation. But those denials were roundly rebuffed this week when police unearthed Nazi paraphernalia in the houses of several of the MPs.

While Michaloliakis had a framed picture of Hitler in his home, Pappas, the party’s chief policymaker and holder of some of its hardest views, kept books, pictures and flags honouring the Führer in his own maisonette – along with vintage wine bottles emblazoned with the image of the Italian dictator and fellow fascist Benito Mussolini. Both men will appear before an investigating magistrate, who will decide whether to imprison them pending trial, this week.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det grekiska samhället faller sönder.

Publicerat av
4

-Vi tvingades göra ett val och kommer att spara pengarna till vård av barn. Din fru är 62 år. Låt henne dö hemma.                                                    Det är inte ett citat ur en skräckroman eller science-fiction. Det är ett svar som M.I. (rädd för repressalier och därför anonym) fick från ledningen för ett sjukhus i Thessaloniki till varför hans cancersjuka fru inte längre skulle få subvention för den dyra medicin hon var i behov av.

Den grekiska sjukvårdens totala sammanbrott i blixtbelysning. Efter att tre krispaket tvingats på samhället via Trojkans chocktrupper i Greklands parlament finns det snart ingen offentlig sjukvård kvar. De rika behöver självfallet inte bekymra sig, men för de som ska leva på en minimilön under 500 euro i månaden gäller det välja mellan vård, husrum eller mat. Till alla tre räcker det inte.

Delvis på skämt, men bara delvis, satte personal upp ett meddelande på dörren till ett sjukhus: -köp inte blommor till patienten, ta med en rulle toalettpapper.

Delvis på skämt, eftersom det redan är vardagsrutin att patienter i offentliga sjukinrättningar uppmanas att ta med sig den medicin de behöver. För enligt apotekens centralorganisation är närmare 300 olika läkemedel omöjliga att hitta på marknaden. Stora läkemedelsbolag som Merck har stoppat sina leveranser av livsviktiga mediciner med ursäkten att obetalda räkningar hopar sig.

Renhållningsarbetare och kommunalanställda protesterar

Bilden av den offentliga sjukvården är samstämmig över hela landet. Allt saknas. Latexhandskar, kompress, kanyler osv osv. Och hur skulle det kunna vara annorlunda. Redan 2007-2009 minskades de offentliga sjukhusens budget med 40 procent. Som svar på Trojkans diktat har statens utgifter för vården i sin helhet sänkts med 32 procent sedan 2009. I spåren på arbetslösheten, misären och den havererade sjukvården dyker gamla sjukdomar upp. ”Barfotadoktorerna” i gruppen Dragoumi ser alltfler fall av malaria och tuberkulos bland de fattigaste patienterna liksom sjukdomar bland barn till följd av undernäring eller felaktig näring.

Sjukvårdens förfall är en bild av hur resten av samhället sviktar och rasar samman under det nyliberala frontangreppet på det grekiska folkets levnadsvillkor –allt för att garantera långivarnas räntor och kapital.

IMF:s Christine Lagarde är en av Trojkans centralfigurer.

Situationen i landet kan sammanfattas i begrepp som lyfter fram motsättningarna, kontrasterna och krisens djup: resignation, desperation, ursinne, och revolt. Det är grunden till de stora parlamentariska svängningar som skett på så kort tid. Det trogna röstandet på ”klassikerna” upphör. Socialistpartiet PASOK som sedan militärjuntans fall varit det absolut största partiet ligger i spillror. De borgerliga demokraterna sviktar och upp kommer i stället partier som i vanliga tider det ses ned på med förakt. Vänsterpartiet Syriza gick på kort tid från knappt fyra procent till att bli det näst största partiet. Fascistern i Gyllene gryning har trots sin groteska framtoning gått från ett nollprocentparti till ett kaxigt parti som siktar mot stjärnorna.

Den senast publicerade opinionsundersökningen bara understryker de stora kasten: Det borgerliga Ny Demokrati tar 26,5%, vänsterpartiet Syriza 31,5%, fascistiska Gyllene gryning 12,5%, det stalinistiska KKE 6,5% och PASOK otroligt låga 5%. Resultatet är skakande för Trojkan och de grekiska finanskapitalisterna eftersom det nyliberala blocket inte har en majoritet om siffrorna realiseras i ett kommande val eftersom ”socialisterna” i PASOK kraschat.

Socialistpartiet PASOK är bara ett skelett -även om partiledaren ger ett motsatt intryck.

I kontrast till den verkliga situationen i landet klingar Trojkans språk utomjordiskt. Den sociala och ekonomiska katastrofen kläds i rent tekniska termer, som om det handlade om ett problem med reglagen: ”balansera de offentliga utgifterna”, ”skapa en rörligare arbetsmarknad”, ”minska skuldens andel av BNP”, ”öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft”, ”skapa en effektiv administration” och många andra fruktansvärda teknikaliteter som skyler över det sociala innehållet i Trojkans politik.

Det är ett språk som speglar det stålbad som i dag tvingas på de arbetande i Grekland och som skyler över att Trojkans grekiska chockterapi leder rakt in i motsatsen till vad som sägs vara målet –ekonomisk tillväxt. I stället bryter programmen ned samhället och skapar den första depressionen i Europa sedan 1929-33. Det är som att borra hål i skrovet på det sjunkande M/S Ekonomia i hopp om att vattnet ska rinna ut.

Den katastrofala situationen i sjukvården är ett tecken på krisens djup. Arbetslösheten som rusar i höjden en annan. Och bakom arbetslösheten och misären döljer sig den individuella desperationen då allt blir svart och ljuset i änden av tunneln släckts. På alla fronter ljuder sirenerna. Alla ljus blinkar rött.

På grund av den extrema svångremspolitiken är landet inne i en djup recession sedan tredje kvartalet 2008 och som nu med säkerhet kan kallas en depression eftersom den i vissa avseenden till och med slår ut trettitalskrisen. Innan nästa sommar har landet samlade produktionsvärden, BNP, sjunkit med 25 procent, helt i klass med trettitalets depression.

Produktionen sjunker som en sten, investeringarna har upphört, arbetslösheten rusar i höjden och den sociala stressen driver fattiga mäniskor till desperation. Statistiken för de senaste tre åren visar att tre tusen personer begått självmord. I takt med krisens intensitet ökar också desperationen. År 2009 begicks 677 självmord, 2010 var de 830, 2011 registrerades 927 och 690 framtill augusti i år.

Hemlösa och fattiga överlever tack vare soppköken.

Bakom statistikens kalla siffror gömmer sig familjedraman och enskildas förlust av allt hopp.

-Jag kommer inte hem mer. Jag har inget mer att bidra med. Jag är ingenting längre. Jag älskar er alla, ta väl hand om barnen.

Den 29 augusti tog före detta byggnadsarbetaren Giorgios Chatzis livet av sig sedan han fått beskedet att hans handikappersättning på 350 euro i månaden inte längre skulle betalas ut. Med sin förtidspension på 50 euro var dessa 400 euro hans familjs enda inkomst. Familjen kan ”tacka” Trojkans sparpaket för dramat. Den 15 november kastade sig en sjuksköterska ut från sjätte våningen med avskedsbrevet i handen. Ett annat offer för Trojkans kriminella sparpolitik.

I takt med att landets produktion sjunker stiger arbetslösheten. Enligt grekiska ELSTAT sjönk BNP med följande siffror sedan 2008: -0,13% 2008, -3,1% 2009, -4,9% 2010, -7,1% 2011 och med -6,0% som prognos för 2012 och -4,2% 2013.

Hela samhällets produktiva kapacitet och struktur raseras. De produktiva investeringarna har mer än halverats sedan sista kvartalet 2008 och tillverkningsindustrins andel av de sysselsatta har minskat från 13 procent 2002 till 9 procent 2012.

Endast massiva protester av hela den arbetande befolkningen kan stoppa vansinnet.

I det sammanhanget är det märkligt att lyssna till Jonas Sjöstedts oavbrutna prat om att ett avhopp från euron, och införande av en ny drachm är lösningen. Att det skulle vara lösningen för den arbetande befolkningen i Grekland är absurt. Enligt Sjöstedt så kan Grekland med en drachm devalvera sig ur krisen och öka landets konkurrenskraft. I själva verket skulle en kraftig devalvering av en ny drachm bli dödsstöten för de arbetande eftersom alla importerade konsumtionsvaror omedelbart skulle stiga med kanske 50 procent. Grekland har inte en industristruktur som tillåter det att ”exportera” sig ur krisen. Den enda stora verksamheten är rederibranschen och den är helt befriad från skatt i Grekland. Man tar väl hand om sina rika.

Annars tar de rika väl hand om sig själva med benägen hjälp av Greklands politiker och Trojkan. För det finns mer tillgångar i den grekiska överklassens ägo än hela statsskulden. Bara i Schweiz har de rika grekerna gömt undan omkring 200 miljarder euro. Hur mycket redarna och andra krösusar gömmer i andra skatteparadis finns inga exakta uppgifter om. Trojkan har inga förslag till hur dessa pengar ska tvingas återvända till Grekland.

Polisen arbetade för högtryck under Merkels besök i Aten

De har inte ens en vettig plan för hur de rika ska tvingas betala inkomstskatter efter kapacitet. Utestående obetalda skatter ökade från 3,8 miljarder euro i juni 2012 till 10 miljarder euro i slutet av september. Men hur inkomst- och rikedomsfördelningen ser ut är inget problem för Trojkan. Enda målet är att driva in den grekiska statsskulden och det med vinst. Just precis, vinst. De privata bankerna håller nu bara en liten del av de grekiska statsobligationerna. Inte mindre än 75 procent innehas av ECB och vissa länders riksbanker. Det till synes obegripliga bråket i Bryssel mellan olika finansintressen och regeringschefer handlar om vem som ska göra stora vinster på Greklands misär. ECB och andra har ”stödköpt” grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden till 60-70 procent av det nominella värdet. Nu kräver ECB och Merkel att Grekland ska betala tillbaka 100 procent av det nominella värdet. Ta fram räknestickan och kolla vinstmarginalen. Tack för det, grekiska arbetare.

Angela Merkel är symbolen för svångremspolitiken

Dagens situation i Grekland har av många jämförts med 1930-33 i Tyskland och det med rätta. Depressionen slog mycket hårt mot Tysklands ekonomi som dessutom fortfarande betalade stora krigsskadestånd till segrarna 1914-18. Krisen 1929 hade spridit sig från Wall Street (känns det igen?) till Europa och med depressionen följde sjunkande priser med lägre vinster för företagen och en exploderande arbetslöshet. Dåtidens liberala ekonomer hade bara ett svar –minska statens utgifter och driv ned de arbetandes löner.
I mars 1930 utnämndes Heinrich Brüning till rikskansler. Hans bidrag till historien var att bana väg för Hitlers maktövertagande tre år senare. Tre miljoner var arbetslösa när han intog sin post. Sex miljoner saknade arbete tre år senare. Han började med att sänka alla offentligt anställdas löner med 10 procent och att sänka a-kassan med 14 procent. Kvinnorna uteslöts från a-kassan, familjebidragen minskades och skatterna höjdes med 5 procent. Samtidigt fick de stora företagen sänkta arbetsgivaravgifter för att stimulera produktionen (känns kanske igen?). Sänkta lönekostnader var enda receptet oavsett de sociala konsekvenserna.

Heinrich Brüning banade väg för Hitler med en ”krispolitik” som skapade mer kris.

-Vi ska återföra lönerna och levnadskostnaderna till 1913 års nivå, sa den blinde och döve Brüning. Tre år senare avsattes han av Hindenburg som utnämnde Hitler till ny rikskansler. De liberala sparprogrammen hade drivit samhället till ruinens brant och resten av historien känner vi.

Ska Trojkan driva Grekland in i en liknande mardröm? Fascister finns på plats och stöds redan av 10-15 procent av befolkningen. Kvar av den borgerliga demokratin finns mest bara en fasad. Trojkans diktat sägs vara ”enda vägen”. Hoppet står i dag till de arbetandes revolt mot svångremspolitiken, till den nya vänsterns förmåga (att bevisa) att bryta med de nyliberala diktaten och ställa den grekiska borgarklassen till svars för korruptionen, svindleriet, kapitalflykten, skattefusket och spelet under täcket med den växande fascistiska faran. Det kan bara göras om Trojkans diktat ignoreras och de arbetande människornas intressen lyfts upp till samhällets prioritet nummer ett.

Källor: Citaten från enskilda personer är hämtade i en artikelserie av den schweiziske socialisten Charles-André Udry.

Media: DN1,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Europa – från recession till depression

Publicerat av
8

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Demokrati eller bankokrati?

Publicerat av
4

Den ekonomiska krisen i Europa är nu inne på sitt femte år och den blir bara värre. Regeringschefer och hövdingar i Bryssel, IMF och ECB samlas till toppmöte efter toppmöte utan att det föder ens en mus. Den olösliga motsättningen mellan att tvinga kontinentens arbetande att betala krisen och samtidigt undvika en djup recession skärper motsättningarna inom Europa där skilda kapitalgrupper och regeringar drar åt olika håll i hopp om att undgå konsekvenserna av den katastrofala krispolitik som förs.

Angela Merkel instruerar tyska industriförbundet hur ett ”djupt andetag” tas.

-Vi måste ta ett djupt andetag för att komma över krisen och göra de ansträngningar som ska låta Europa gå ur krisen starkare än när vi gick in i den. Vem sa det? Angela Merkel naturligtvis. En surmulen församling av ledare i det tyska industriförbundet var hennes åhörare. Med den tyska exporten på väg utför verkade inte alla övertygade av kanslerns krisrecept.

Risken är nämligen att Merkels ”djupa andetag” kan sluta med att patienten helt tappar andan och faller omkull stendöd –i en plötslig krisinfarkt.

Den uppenbara fråga som man måste ställa sig är om Europas regeringschefer är helt renons på sunt förnuft? Har de absolut inget lärt av det förra seklets ekonomiska katastrof, den stora depressionen under trettiotalet? Svaret verkar vara: nej det har de inte. Till skillnad från 1929 då regeringschefer och bankirer inte riktigt visste vad som drabbade dem finns det sedan dess hyllmetrar av ekonomiska analyser som visar hur finanskraschen i oktober 1929 omvandlades till en världsomfattande depression med benägen hjälp av regeringschefer och riksbankschefer som dödade alla chanser till återhämtning genom att dra i alla nödbromsar inom räckhåll, -höjda räntor, kreditåtstramning, minskade statliga utgifter och protektionism.

I dag uppträder alla från Merkel och Cameron, till Hollande och Rutte, som om de inget lärt av den stora depressionen och dessutom med en uppnäst överlägsenhet som går utöver allt. När Merkel säger att det ”finns ingen annan väg än uppoffringarnas” då låter hon som ett eko av Herbert Hoover från 1930.

Ändå är det ju så enkelt att deras dövstumma reaktion verkar obegriplig. Den finansiella krisen som startade hösten 2007 slog undan benen på den kreditdrivna konsumtionen i USA, Spanien, Irland och andra länder med följden att hushållens konsumtion stagnerade eller rent av minskade. När finanskrisen på så sätt smög sig in i den ”verkliga” ekonomin ökade arbetslösheten rekordsnabbt och konsumtionen fick sig en ny örfil.

 

Inhemsk efterfrågan i fasta priser. 1995 = 100

Efterfrågan (utom lageruppbyggnad) i Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Frankrike, Eurozonen och Tyskland.

Företagen i sin tur minskar på sina investeringar som svar på den sjunkande konsumtionen. Varför investera i ny produktionskapacitet när det redan råder överproduktion och överkapacitet? Politikernas gåvor till bankerna motiverades med att de skulle börja låna ut pengar till företagen som in sin tur skulle investera i nyproduktion. Så blev det naturligtvis inte eftersom företagsägare i allmänhet kan kalkylera och vet när efterfrågan på deras varor ökar.

Med stagnerande eller lägre konsumtion och företag som inte investerar blir följden naturligtvis att de skatter som staten tar in också minskar. Hushållen och företagen tjänar mindre alltså betalar de mindre i skatt.

Så hoppar trettiotalspolitikerna och ”de finansiella experterna” in och reser det nyliberala baneret med budskapet: -Vi måste snåla oss ur krisen. Hushållen måste sanera sina skulder. I och för sig sant. Företagens produktionskostnader måste minskas med hjälp av arbetsmarknadsreformer. Numera hukar alla arbetande bara ordet reform lämnar en ministers läppar.

Sen kommer det verkliga svärdshugget mot alla möjligheter att stoppa krisen och vända på hjulen som redan snurrar baklänges. Statens ska spara sig ur sina skulder, det är mantrat som vi nu hört i tre år. Sparplanerna följer i tät följd och land efter land går in i nolltillväxt eller negativ ”tillväxt”. Utgifterna för sjukvård, undervisning, pensioner, socialförsäkringar och andra offentliga utgifter ska tvingas ned och enligt marknadsfundamentalisterna ska detta tillsammans med skattesänkningar för de rika och minskade arbetsgivaravgifter sätta fart på de ekonomiska hjulen.

 

De offentliga utgifternas förändring 2010-2011 i % av BNP

Som synes är det bara Slovenien som inte minskat statens utgifter 2010-2011. Alla driver på vansinnesspiralen mot botten.

Det är helt enkelt obegripligt att intelligenta personer i maktställning tror på dessa hjärnfoster. Om alla skär ner i sina utgifter, hushållen, företagen och staten, vem ska då öka sina utgifter? När ett enskilt land tillåts föra en sådan åtstramningspolitik i en annars gynnsam ekonomisk konjunktur då kan det hända att ”arsenikkuren” sparkar igång exporten till andra länder med snabb tillväxt. Men när alla för samma politik samtidigt vem ska då köpa det som produceras? Kina kanske någon svarar. Men det sket sig också. För just nu saktar det kinesiska lokomotivet ner farten vilket bevisar att Kina är mer beroende av konjunkturen i USA och Europa än tvärtom.

Vad till och med ”experter” verkar glömma är att varje utgift i en ekonomi är en inkomst någon annanstans. När staten skär i sina sociala utgifter är det minskade inkomster för bortrationaliserad personal och för statens leverantörer. Ett talande exempel hittar vi i England där yrkesverksamma personer förlorarar 65 miljarder kronor i uteblivna inkomster därför att den dåliga sjukvården tvingar dem att själva ta hand om sjuka och handikappade.

Samma resonemang gäller också hushållen och företagen. Deras utgifter är inkomster för någon annan. När en familj eller ett företag minskar sina utgifter i syfte att minska sina skulder är det rationellt men det leder till en infernalisk spiral ner i massarbetslöshet och fattigdom när alla gör samma sak samtidigt.

 

Hushållens sparkvot i % av inkomsten

Generellt har hushållens sparande ökat sedan krisens början 2007. Det är bara i Grekland som sparandet minskat eftersom krisen är så djup att hushållen i inte längre har något att spara av.

Därför är de europeiska regeringarnas strikta sparplaner en dålig ”affärsplan”. I stället för att minska statsskulden och budgetunderskotten leder det till motsatsen. Den allt djupare recession som Merkel och alla andra marknadsfanatiker skapar minskar i själva verket statens inkomster eftersom skatteunderlaget minskar när hushållen och företagen förlorar inkomster. I stället för att inse det självklara i denna logik säger de ansvariga i Trojkan att åtstramningen inte är tillräckligt smärtsam.

-Var inte så kortsiktiga, sa Spaniens premiärminister Rajoy häromdagen till den arbetande befolkningen. Underförstått, -just nu smärtar det med trettioprocentiga lönesänkningar men det lägger grunden till bättre tider längre fram. Inget kan naturligtvis vara mer felaktigt. Det lägger bara grunden till ytterligare misär. Aktieägarna och börsspekulanterna visade omedelbart vad de tyckte om Rajoys uppmaning att tänka på lång sikt. Börsen i Madrid föll närmare fyra procent innan han knappt hunnit avsluta sitt tal. I börsspekulanternas smak var det för många protesterande människor på gatorna som inte tänkte kortsiktigt.

Trojkan personifierad av Christine Lagarde (IMF), Jean Claude Juncker (ordförande Eurogruppen) och Olli Rehn (Europakommissionen)

-Pinsamma reformer och tuff budgetpolitik är enda sättet att ta Europa ur krisen, sa Angela Merkel inför samma industriföretagare som ovan. Varför? För att få fart på de ekonomiska hjulen? Nej inte alls.

-Marknaden tvivlar på de skuldsatta staternas förmåga att betala tillbaka sina skulder, sa den tyska stålladyn. Här har vi pudelns ”kortsiktiga” kärna. När jag skrev att varje utgift är också en inkomst gäller det även statsskulden. För om staten minskar sina utgifter gäller det inte avbetalningen av statsskulden, vilket är identiskt med inkomster för de som äger de statsobligationer som motsvarar skulden. Statsskulden ska honoreras till sista öret även om det skjuter hela skutan i sank. Finansen håller i taktpinnen och Merkel &Co garanterar att ”vilddjuret” marknaden hålls vid gott humör. Det är inte demokrati för de arbetande. Det är bankokrati för de rika.

Så svaret på frågan om våra makthavare inget har lärt av historien, då speciellt av den stora trettiotalsdepressionen, är att det inte är deras första prioritet att undvika en ny depression. I stället ska finansiella institutioner, privata investeringsbanker, riskfonder och extremt rika individer som tillsammans sitter på nästan alla statsobligationer i cirkulation garanteras att de hålls skadelösa. Priset för att det ska kunna uppfyllas är enorma uppoffringar av den arbetande befolkningen i Europa, speciellt i Portugal, Grekland och Spanien.

Sådan ser Merkels, Camerons, Hollandes, och Trojkans affärsplan ut. Är det någon som tror att Lövens affärsplan är mer långsiktig?

Källa till diagram: Alternative Economique n°316

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,