Myter om islamofobi och antisemitism i Charlie Hebdo

Många har sagt mycket om Charlie Hebdo. Men väldigt få i den svenska debatten verkar veta vad de pratar om. Ytterst få har läst ett enda nummer av tidningen, för att inte säga flera nummer.

Ändå har epiteten haglat från många håll. Islamofobisk. Rasistisk. Antisemitisk. Vulgär. Oansvarig. Respektlös. Fick vad man kunde vänta sig.

Att tidningen allt från sin start haft en enda genomgående redaktionell linje, häckla makten, häckla imperialismen och häckla religionen, är det få som sett till när skällsorden haglat. Ja till och med bland de som stolt försvarar yttrandefriheten och Charlie Hebdos rätt att publicera vad de vill, om det inte bryter mot existerande yttrandefrihetslagar, är det förmodligen skralt med kunskaper om vad som publicerats i tidningen, vilka och vad som häcklats i karikatyrer och text.

Mohammed överspelad av fundamentalister
-Det är jobbigt att älskas av idioter.

Nu kan vi luta oss tillbaka mot en omfattande undersökning av vad som dominerat den hädiska tidningens förstasidor, det vill säga den sida som speglar tidningens ”själ”. Två franska sociologer har helt enkelt granskat varenda förstasida i Charlie Hebdo de senaste tio åren. Det blir 523 tidningar. För att nagla fast tidningen som antisemitisk och/eller islamofobisk kunde man vänta sig en dominans på ettorna av bland annat dessa två teman. Men statistiken talar ett annat, ett helt annat språk. Bara 7 förstasidor av 523 har karikatyrer som driver med islam eller profeten Mohammed.

Så här ser den totala fördelningen ut:
336 förstasidor handlar om politik och politiker i Frankrike och internationellt.
85 förstasidor visar karikatyrer om ekonomin och sociala förhållanden.
42 ettor driver med idrotten och underhållningsindustrin.
38 ettor handlar om religionen och religiösa ledare: varav 21 om kristendom, 10 driver med flera religioner samtidigt, 7 är direkta karikatyrer av islam och till sist 22 om andra religiösa ämnen.

François Hollandes äventyr utanför presidentskapet fick både en och två slängar

I en annan studie som gjorts över vad Charlie Hebdo hade som tema på ettorna under 2014 visade det sig att Mohammed fick spela huvudrollen en gång av 52.

I tio år har alltså Charlie Hebdo ägnat i stort sett alla sin kraft åt att häckla politiska och världsliga ledare. Familjen Le Pen och Nationella Fronten intar första plats, följt av Sarkozy, Hollande, och politiska partiers tidigare ledare och statschefer. Därmed skiljer sig Charlie totalt från Jyllandspostens ensidiga redaktionella linje.

Själv har jag aldrig gillat Charlies stil och grova satirer. Men det ingår i yttrandefriheten att få vara grov och provocerande. Man behöver inte gilla det. Men när Charlies politiska hemvist i den anarkistiskt/socialistiska traditionen av antirasism och antiimperialism ifrågasätts av så många som aldrig ens hållit tidningen i sin hand då kan man fråga sig hur det är ställt.

Fyra miljoner franska medborgare fattade att angreppet på Charlie Hebdo var ett angrepp på det fria ordet och anslöt sig till protesterna under banderollen ”Je suis Charlie”. De gjorde de inte för att visa sin entusiasm för Charlies karikatyrer utan för att försvara rätten att tala fritt i samhället och i solidaritet med de mördade journalisterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nyårsklockorna ringde inte in en bättre värld…

Ny grå vintermorgon. Själv gråkulen i sinnet. Gryningen motar bort mörkret över trädtopparna och i väntan på ännu en storm från Västerhavet flyger lite förmildrande snövitt över landskapet.


Jag lyssnar och tittar samtidigt retroaktivt på Aktuellts extra utsändning från i går kväll där redaktionen lät svenska journalisten Lena Lutaud, på den högerkonservativa tidningen Le Figaro, stå för en sammanfattning av hur fransmännen ser på de vidriga dödsskjutningarna i Paris:

”Hur tror du att folk ser på det som har hänt, hur det ska bli i framtiden?” ”Folk vet att vi har utkämpat en strid”, svarade hon på frågan från SVT-redaktionen, ”vi har inte vunnit ännu, ögonen har öppnats och man är inte naiv längre och man har förstått att det faktiskt är ett religionskrig som är på gång, och att man måste vara väldigt försiktig…”

Avslutningsvis konstaterade sedan detta högerspöke, som varit Aktuellt nyhetsankare dessa vådliga dagar, att det krävs mer polis och mer specialstyrkor för att klara av alla de fanatiker som varje dag återvänder till Frankrike från strider i Mellanöstern eller släpps ut från republikens fängelser. Man kan ana sig till hur snacket går när Le Figaros journalister tillsammans intar sina långa franska luncher…

Svenska folket, via vårt Public Service, fick alltså gå och lägga sig och fundera över världens elände med hjälp av denna billiga analys, faktiskt nära nog en reproduktion av Anders Breiviks apokalyptiska världsbild. Är det då ett nytt korståg, ett ”religionskrig” i Mellanöstern som Västvärldens ledare ska samlas till i Paris nu på söndag, i denna ”union sacré” som planeras? Ska Francois Hollande tiodubbla sina kravallstyrkor för att lösa massarbetslösheten bland landets unga muslimer? Hela fyrtio procent av dem lever utan jobb och utan framtid. ? Är det mer vapenexport till Saudiarabien och Gulfstaterna som är lösningen?

Francois Hollande i diskussion med Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdulaziz al-Saud om nya vapenaffärer…

Riktigt så illa är det nog inte. Inte helt och hållet. Inte än. Men analyser och värderingar flyttas snabbt högerut. Religiösa vanföreställningar och religiös extremism gödslas och frodas i ett samspel mellan social utarmning och socialt utanförskap för hundratals miljoner människor, genom en växelverkan mellan nykoloniala imperialistiska krig, vidriga politiska diktaturer i Mellanöstern samt de härskande eliternas lystna, giriga och hänsynslösa nyliberalism.

Årets nyårsklockor tycks inte ha ringt in en bättre värld. Nödvändigheten av att återskapa levande folkrörelser och en kämpande internationell arbetarrörelse är större än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det brådskar att organisera en revolt från vänster.

Olivier Besancenot uppmanar alla partier som motsätter sig regeringens socialdemokratiska linje att förbereda en mobilisering över ett veckoslut i februari. Olivier Besancenot som länge arbetade som brevbärare i Neuilly är numera anställd på postkontoret i 18e distriktet i Paris.

Högern, den extrema och den traditionella, demonstrerar, François Hollande proklamerar sin ”social-liberalism”, och den radikala vänstern har svårt att mobilisera gemensamt. Det är situationen. Nya Antikapitalistiska Partiets (NPA) talesperson och före detta presidentkandidat ger sin analys av läget.

(Bakgrund: Oliviers uppmaning till en mobilisering av alla radikala krafter ska ses mot bakgrund av att Vänsterfronten mellan Vänsterpartiet, Kommunistpartiet och ett antal mindre grupper är inne i en djup kris. De två främsta ledarna för fronten, Jean-Luc Mélenchon och Pierre Laurent s talar inte ens med varandra längre. Det pågår ett öppet ordkrig mellan de två sedan Kommunistpartiets avdelning i Paris röstat för att gå ut i en gemensam valkampanj med Socialistpartiet i kommunalvalen. Den kraftiga medvind som blåste i Vänsterfrontens segel inför och strax efter presidentvalet har vänt till stark motvind och risken för att fronten spricker är reell. Redan när fronten bildades sa Olivier Besancenot och NPA att den innersta motsättningen i frontens politik var Kommunistpartiets vilja att i samverkan med Socialistpartiet behålla sina tusentals kommunala poster till skillnad från Mélenchons strategi att bygga ett alternativ till Socialistpartiet genom att vägra samverka med Hollandes regering och Socialistpartiet. Min anm.)

*********

Den franska högern och extremhögern förenas i demonstrationer mot det ”moraliska förfallet” i form av homosexuella äktenskap och ”lössläppt” familjepolitik.

Ännu förra veckan demonstrerade den mest reaktionär högern på gatorna. Hur analyserar du det?

Det var en verklig demonstration av extremhögern med inslag av fascister. Vi måste förstå att extremhögern i Frankrike inte bara är Nationalfronten. Bakom dess så kallade ”nya ansikte” finns en potentiell fara för en radikalisering. Politiken är inte fastfrusen. När högern springer bakom Nationalfronten och vänstern bakom högern uppstår en radikalisering av extremhögern. Vad vi hoppas på är ett uppvaknande hos de som har hjärtat till vänster och är antifascister.

Hittar man inte i leden av de som stöder Dieudonné även aktivister från den yttersta vänsteren som tjusats av hans tal om antisystem?

Politiken avskyr tomrum. Dessa strömningars styrka i dag är resultatet av socialistregeringens tandlöshet samt resten av vänsterns svaghet liksom frånvaron av sociala rörelser bland de arbetande.

Att vissa till höger lyckas samlas och göra protesterna synliga beror på att det finns inga eller väldigt få som gör motstånd på andra kanten. I och med att det inte finns några protester till vänster om regeringen som är hörbara, trovärdiga, synliga och permanenta för att skapa självförtroende så är det hatpropagandan som dominerar.

Ett intimt förtroende som inte längre finns. Mélenchon och Laurent.

Hur förklarar du den radikala vänsterns svaghet?

Det finns en viktig orsak. Tvekampen mellan yttersta högern och den radikala vänstern har inte samma utgångspunkt. Bortsett från rasismen är Le Pens agitation inriktad på personer i meningen att ”ni har testat allt sedan tjugo år och inget har fungerat. Vi föreslår att ni testar de som man alltid sagt till er att inte lita på”.
Vi säger att det inte räcker med att byta ut politikerna utan att det krävs en institutionell och representativ förändring, ett radikalt brott. Det är ambitiöst och kan verka utom omedelbar räckvidd i en situation av kris med fler än fem milojoner arbetslösa.

Ett annat problem är de intima relationerna och parlamentariska banden mellan en del av den radikala vänstern och Socialistpartiet. Ska man ta ansvar för att bygga en vänsterfront som säger nej till regeringen? Om svaret är ja då kan man inte ställa upp tillsammans med Socialistpartiet i kommunalval och regera tillsammans med dem.

Holland stoltserar med sin socialdemokratiska linje. Har den radikala vänstern resignerat?

De båda partiledarna har inte talat med varandra på ett halvår.

Det handlar inte om resignation. Det sker mobiliseringar av folk som motsätter sig regeringens politik exempelvis kring rätten till ett jämlikt boende eller de papperslösas rättigheter. I kampen mot avskeden står arbetarna på ett antal företag upp mot regeringens inaktivitet. Problemet är att göra dessa protester på basplanet synliga och gå utöver antikapitalismens ramar.

Mitt hopp är att ledarna för partierna utanför regeringen, som Pierre Laurent (Kommunistpartiet), Jean-Luc Mélenchon (Vänsterpartiet) och Nathalie Artaud (Lutte Ouvrière) ska reagera och trots åsiktsskillnaderna inse det brådskande i att organisera en helg av revolt till vänster i Paris innan februari slut.
Vad gäller François Hollandes politik handlar det inte om en omsvängning eftersom man måste ändra riktning för att svänga. Han ändrar inte riktning utan ökar farten drastiskt.

Vad är det som hindrar ett förverkligande av en revolt till vänster?

Politiken avskyr som sagt tomrum, men det finns inga kommunicerande kärl. Av besvikelser föds bara hopplöshet och resignation. Det är orsaken till att vi aldrig sökt att vara ”sopbil” bakom Socialistpartiet eller satsat på deras misslyckanden. I dag gäller det för oss att ta ansvar för omfattningen av kampen mot regeringen. Det är ingen brist på professorer och lysande retoriker som förklarar situationens allvar för oss. Problemet är att skapa möjligheter till att ändra styrkeförhållandena och visa att det finns en social och politisk revolt som kan göra sig hörd. En vänsterregering som för en politik till höger ska bemötas på samma sätt som en högerregering som för en högerpolitik.

De som drabbas av åtstramningspolitiken ser ingen skillnad mellan Hollande och Sarkozy.

Men François Hollande får stöd från de fackliga ledningarna för sin politik.

Man ska se upp för sockrade men giftiga gåvor. Den fråga som de fackliga ledarna står inför är om de vill vara en del i en trojka med regeringen och Medef (Arbetsgivarföreningen. m.anm.) som ska tvinga på oss en åtstramningspolitik. Hollandes politik leder ofelbart till en recession. Han hindrar befolkningen från att konsumera det som samhället producerar. Som Hollande går på kommer snart president Barack Obama att framstå som en vänsterextremist.

 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En kvinna i tvivlets korseld.

En kvinna i korselden. Det är den berättelse som författarinnan Samar Yazbek ger i den artikel vi översatt och publicerar här under. Artikeln publicerades i The Washington Post den 15 september.
Hon gör en stark beskrivning av hennes tvivel, ett tvivel som många brottas med inför alla problem som den syriska revolutionen ställer. Men oavsett alla tvivel kan det inte ursäkta den känslokyla som alltför många visar inför det lidande som regimen Assad utsätter landets befolkning för.

 

Samar Yasbek är författare till ”A Women in the Crossfire” och vinnare av PEN/Pinter Prize 2012 för modigt författarskap.

Av Samar Yazbek

 

Jag är två kvinnor. De stirrar på varandra, som två dumskallar.

Den revolutionära kvinnan i mig anslöt sig till det som startade som fredliga demonstrationer mot den syriska regeringen i mars 2011.

Författarinnan i mig flydde till Frankrike i juli samma år.

Revolutionären, som sedan dess flera gånger flyktigt krossat gränsen till sitt land, är inpyrd av lukt av blod. Hon borstar bort dammet från barns kroppar vanställda av våld, stannar upp och sliter ut hjärtat, och går vidare.

Författarinnan kämpar för att blunda inför det avskyvärda, hon står inte ut längre. Hon ber revolutionärerna att sluta vandra runt i de syriska helvetescirklarna.

Men den andra rösten tuktar henne: ”Det är upp till dig att stiga in i helvetet, att vittna om det, kära romanförfattare. Det är upp till dig att bekämpa allt mörker och våld, allt som gör ditt land till en ruin.”

Författarinnan, som i sin exil bor i politikens och diplomatins värld långt ifrån fallande granater och omedelbar död, undrar om syrierna bör tveka inför att välkomna ett militärt slag från Väst.

Hon säger sig att inget land har rätt att blanda sig i andra länders interna angelägenheter, att oberoende och nationell suveränitet är heligt. Hon frågar sig om angrepp på militära mål utan att fälla Assad kommer att upphäva det omänskliga som regimen står för, speciellt medan Ryssland och Iran fortsätter stödja honom.

Revolutionären i mig, som rör sig bland gerillakrigare och civila aktivister, står tillsammans med de som lever under regimens bomber och dödas av den militära maskinen. Hon säger sig att suveränitet inte får betyda frihet att döda sitt eget folk, att tvinga dem på flykt eller att driva in trosmässiga kilar mellan människorna.

Hon inser att de soldater som hon hört prata persiska när landsbygdsorten Haish förintades är bevis på att den internationella interventionen skedde för länge sedan. Hon säger sig att Syrien inte är Assads regim; Syrien är det syriska folket.

Romanförfattaren ser med häpnad på den religiösa extremismen från en del grupper som säger sig representera oppositionen: hindrar kvinnor från att visa sig offentligt, iscensätter arresteringar, hot och dödande, allt i namn av Islam.

Revolutionären grips av rädsla över vad de representerar vid mötet med ledare från Jabhat al-Nusra, Ahrar al-Sham och andra inflytelserika jihadistiska brigader. Men hon är övertygad om att Assad har uppmuntrat dem, i vetskap om att ett så motbjudande alternativ till hans regim gör att det internationella samfundet tvekar om att ingripa. Hon har gjort intervjuer med dussintals jihadister som berättar att de hade varit i Assads fängelser innan de helt plötsligt blev frigivna i början av revolutionen. Hennes övertygelse är att Assads våld ger dem legitimitet och att det bara är ett slut på regimen som kan rädda Syrien från det ökande hotet av extremism.

Samma kvinna har varit vittne till närvaron av moderata stridande och heroiska civila aktivister som inte har fått det stöd som de behöver. Hon minns också sina långa samtal med syriska familjer som tar avstånd från försöken att utestänga kvinnor, samt med de mödrar som tar avstånd från försöken att avskilja kvinnor, liksom med de mödrar som fortsätter att gå med sina barn till skolan trots de ständiga bombningarna från Assads stridsflyg.

Romanförfattarinnan beklagar att oppositionsrörelsen har rört sig bort från sitt fredliga ursprung. Hon vägrar att samtycka, än mindre att applådera väpnade uppror. ”Är inte en politisk opposition ett bättre alternativ”, säger hon beskedligt.

Den andra kvinnan skrattar henne rakt i ansiktet och förkastar hennes logik: ”Vad väntar du på, du din meningslösa klottrare, när mer än 100 000 människor ligger döda och tusentals andra är fängslade eller saknade? När sjukhusen bombas och läkarna är mål, när det sker massakrer i bagerier och människor skärs av från tillgången på vatten och elektricitet? Vad mer begär du av ditt folk? Vilken sorts rättvisa är det som du är ute efter?

De båda kvinnorna brottas med varandra inom mig, kolliderar vid varje kast i denna oavslutade historia. Men de är överens om en sak: Allt som äntligen kan sätta ett definitivt stopp för mördaren Assad och hans regim är ett slag för det goda. Frågan är om världen verkligen vill sätta stopp för illdåden eller om den nöjer sig med att stå vid sidan av och titta på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Upp som en sol, ned som en pannkaka.

François Hollande känner inte till det gamla svenska ordspråket. Ändå har han lyckats stiga som en sol och falla platt som en pannkaka på kortare tid än någon annan fransk president i modern tid. Ett politiskt konststycke i världsklass.

-Min verkliga motståndare har inget namn, inget ansikte och inget parti. Han ställer aldrig upp i val och kommer följaktligen aldrig att bli vald, och ändå regerar han. Den motståndaren är finansvärlden.

De tuffa orden var François Hollandes då han sparkade igång valkampanjen inför presidentvalet i Parisförorten Bourget den 22 januari 2012 Fler än en i partiets led häpnade och företagarföreningen Medef satte cognacen i halsen.

-Förändring, det är dags. På mötet i Bourget var det bara glada miner.

Elva månader senare är det bara Medef som höjer en skål för Presidenten. Inte ett enda viktigt vallöfte av alla de som avgavs har han hållit. Striden mot ”huvudfienden” finansen slutade med att Hollande visade vacker tass vid Mammons fot.

Aldrig har en president i modern tid sjunkit så snabbt i popularitet. Dagarna efter segervalet sa sig 58 procent ha förtroende för Hollande. Förra veckan sa bara 26 procent samma sak. Det är ett historiskt fartrekord i popularitetsgallup. I arbetarklassen säger 70 procent att de saknar förtroende för Hollandes politik medan 70 procent av hans väljare säger det motsatta. Bara de närmast sörjande behåller tron. Tappet bland de arbetande innebär att de inbrytningar på arbetsplatserna som gjordes under valkampanjen redan gått förlorat. Främste vinnaren på det är Marine Le Pens Nationalfronten.

När Hollande kallade finansen sin främste fiende kunde han nog inte föreställa sig att ett år senare skulle finansskandaler inuti självaste Socialistpartiet skapa både en regimkris och en partikris. OffshoreLeak har ett finger med i spelet. För det visade sig att Hollandes gamle vän och kampanjledare under presidentvalskampanjen, Jean-Jacques Augier, ägde bankkonton i skatteparadiset Brittisk Jungfruöarna. Pinsamt, men inte katastrofalt, eftersom Augier inte har haft någon roll i regeringen. Men bara några dagar innan OffshoreLeaks slog ned som en bomb var det en ännu kraftigare bomb som briserade i fransk politik.

Budgetministern Cahuzac var också ansvarig för kampen mot skattefusk.

Affären Jérome Cahuzac hade redan fått Elyséepalatset att skaka i grunden sedan det visat sig att budgetministern Cahuzac fifflat undan pengar på ett konto i Schweiz sedan 30 år tillbaka. Inte nog med det. När kontots existens avslöjades av webbsajten Mediapart bedyrade Cahuzac på heder och samvete inför Nationalförsamlingen att uppgifterna var rent förtal och Socialistpartiets ministrar talade om förföljelse. Men så exploderade bomben mitt i ansiktet på François Hollande och hans ministrar. Jérome Cahuzac bröt samman under trycket och medgav kontots existens.

Regimkrisen var därmed ett faktum. Definitivt inte lika djup som när general de Gaulle i maj-68 var nära att helt tappa greppet inför protester från miljontals arbetare och studenter. Men tillräckligt djup för att Hollandes kapacitet att fylla sin presidentroll sätts ifråga. När ingen längre respekterar presidenten är det regimkris. Redan i François Hollandes offentliga framträdanden syns krisen till och med på ytan. På varje bild som tagits, i varje framträdande i tv ser det ut som han just bitit i en bittermandel. På presskonferensen efter budgetminister Cahuzacs erkännande höll Hollande krampaktigt i talarstolens kant så att knogarna vitnade. Blicken är stirrig och jagad. Han ger intryck av att vara allt annat än en person som fyller rollen som fransk president, med allt vad det innebär av att stå över partikäbbel, utstråla republikansk dignitet och andra attribut som de Gaulle lät koppla till presidentskapet då den V:e Republiken utropades.

Borta är de glada minerna.

Om regimen är ute i snålblåst så är Socialistpartiet mitt i en orkan. De båda finansaffärerna skakar partiledningen och lokalavdelningar i grunden. I lokalavdelningarna finns inga aktivister längre. ”Det är svårt att gå ut till våra väljare med alla brutna löften”, sammanfattar en ledare i Rhônedalen till dagstidningen Le Monde. Så sant. Brutna vallöften och finansskandaler som visar att Socialistpartiets tal om ärlighet och öppenhet klingar falskt.

Marine Le Pens tal om ”alla etablerade politikers ruttenhet” borde gå hem starkt. Men underligt nog var hon en av de som talade mest lågmält om Cahuzacs konto i Schweiz. Förklaringen kom ett par dagar senare. Hennes far, Jean-Marie Le Pen, öppnade nämligen ett hemligt konto i Schweiz redan 1981. Ännu värre, Nationalfrontens före detta kassör, Jean-Pierre Mouchard, avslöjades av OffshoreLeak som ägare av flera konton i skatteparadis som Kajmanöarna. Inte underligt att Marine, som gärna vill likna sig själv vid en Jean d’Arc som sopar golvet med de korrupta yrkespolitikerna, var så tystlåten. Det brann under skosulorna och nu sitter glorian lite på sned.

Marine Le Pen kunde också hålla sig för skratt.

Men åter till stormen i Socialistpartiet. Partitoppen har alltid bestått av en rad kotterier samlade kring ”oligarker” och ”klanchefer” som Laurent Fabius, Martin Aubry, Strauss-Kahn, Montebourg och andra personligheter. Finansskandalen som exploderar i deras mitt har skapat en outhärdlig stämning i partiets ledning. Alla misstror alla.

-Ingen pratar med någon annan. Alla tittar snett på varandra, säger en anonym rådgivare till presidenten till tidningen Le Monde och fortsätter.

-Man frågar sig om det inte lurar en skojare bakom varje minister.
Inte underligt att Hollande är stirrig. Med en sådan stämning blir både presidentskapet och partiledningen handlingsförlamade.

-Om vi inte snabbt tar kontroll över situationen vet jag inte hur det ska sluta, säger samme anonyme rådgivare till presidenten. Regimkrisen lurar bakom hörnet. I det privata undrar redan vissa partioligarker om Hollande kan stå som kandidat för Socialistpartiet i nästa presidentval 2017.

Men hur har det kunnat gå så snett? François Hollande tappar inte plötsligt förtroendet bland de arbetande och de som entusiastiskt röstade på honom av en slump. Finansskandalerna är bara grädde på moset. Den grundläggande orsaken till att marken under hans fötter ger vika är det klassiska problemet för socialdemokratiska reformister som lovar guld och gröna skogar innan ett val och sedan upptäcker att kapitalägarna inte är med på noterna, att den ena eller andra krisen kräver ”ansvar” för landets ekonomi (kapitalets vinster) och då får löftena stå över.

Raden av löften som Hollande presenterade inför valet fanns uppradade i en kampanjbroschyr med 60 löften. Några av dem har infriats men inte ett enda av någon större betydelse. Det är den förda politiken i sin helhet som de arbetande ser till. Och då ser de en aggressiv åtstramningspolitik i stället för den stimulanspolitik som utlovades.

Inför valet lovade Holland heligt att han dagen efter, om han blev vald, skulle möta Angela Merkel för att lägga till en ”tillväxtparagraf” i den europeiska krispolitiken. ”Utan tillväxt finns det ingen lösning”, sa den gode François och kritiserade öppet den nyliberala åtstramningsdogmen. Sagan som slutade med att det ”bidde en tumme” passar in perfekt. Stimulansen för jobben, löneökningarna för de sämst ställda, bättre sjukvård, högre skatter för de rika och alla andra löften om en radikal stimulanspolitik för att bryta trenden mot en recession ersattes av finansministerns stridsrop att det måste sparas 30 miljarder euro under 2013. Åtstramning i stället för expansion. Trots att alla indikatorer redan visade att Trojkans åtstramningspaket leder rakt in i väggen.

Löftet att öka marginalskatten till 75 procent på inkomster över 1 miljon euro står som en symbol för Hollandes kapitulation inför finansen. Egentligen är det bara ett par tusen personer som har inkomster i den klassen, så rent ekonomiskt spelar det ingen roll för statskassan. Men ändå är det av stort symboliskt värde att ”skatten” på de rika hamnade i sopkorgen.

Man kan ju fråga sig varför Europas regeringsbärande politiker och partier envisas med åtstramningen när alla säger att den leder rakt in i en recession som bland annat ger exakt motsatt effekt på det problem som politiken sägs lösa –de ökande statsskulderna? Trots att de konkreta problemen i EU-länderna inte är identiska förs ändå samma svångremspolitik överallt.

OK, ok, jag ger mig.

När jag skriver att Holland visar vacker tass vid Mammons fot är det inte bara bildspråk. Det förklarar också varför politiken ser ut som den gör. Det är nämligen Mammon som har makten på ”den fria marknaden”. Eller mer konkret, det är storfinansen i banker, försäkringsbolag och fonder som dikterar åtstramningspolitiken och för dessa herrar (för det mesta) spelar det ingen roll om den förda politiken leder till recession. De tiotusentals miljarder dollar som sedan 2007 östs över bankerna visar att de riskerar intet.

Målet för den europeiska åtstramningspolitiken är inte att smälta skuldberget utan att garantera ägare av statsobligationer och bankkapital att de inget ska förlora trots de ”dåliga tiderna”. Det är den nakna verkligheten som François Hollande vikit ner sig inför. Det tog elva månader att ta död på de arbetandes förhoppningar om en alternativ politik till nyliberalismens svångremspolitik. Något av ett rekord.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Silla går till” – i Gullmarsfjorden

 Det börjar bli en tradition, när isen lagt sig bjuder vännen och min arbetskamrat under många år Tomas Johansson på ett gäng nyfångad sill. I år hade han fiskat  ute på vackra Gullmarsfjorden där isborren fick äta sig ner tjugo centimeter.

.
Av med huvud och fjäll. Ut med renset, det går in i vedpannan tillsammans med skinn och ben efter festen. Sillolja från Bohuslän svarade under många år för skenet i Paris`utomhusbelysning. Den mjölke som fanns fick vår labrador Freja.
.
När diskhon ska rengöras efter en sådan omgång förstår man hur bra klister våra förmödrar fick genom att koka fiskfjäll…
.
.
Väl i stekpannan är det mesta gjort. Potatismos på King Edward , persilja och en klick smör gör sedan att vår heldagsafton blir fulländad. Det som blir över hamnar i morgon på en knäckemacka  tillsammans med en dutt majonäs.
.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,