Etikettarkiv: Tyskland

Tyska rasister bollar med fakta

Publicerat av
2

Den tyska slasktidningen Bild slår upp stort att antalet kriminella handlingar begångna i Tyskland av invandrare uppgick till 200 000 under 2015. Slaskpress i England som Daily Express har trumpetat ut siffran på sin etta och franska högertidningen ”Valeurs actuelles” missade inte ”godbiten”.

Uppgifterna finns att hämta i en rapport från den tyska kriminalpolisen BKA. Enligt rapporten ökade antalet kriminella handlingar 2015 med 92 000 fall jämfört med 2014, alltså en ökning med 79,3%. Men de siffror som extremhögern bollar med visar i själva verket att de invandrade inte alls begår flera kriminella handlingar än genomsnittstysken, vilket också BKA stryker under i rapporten.

I de flesta fallen handlar det om småbrott som stöld eller innehav av falska identitetspapper. Antalet allvarliga brott anges i rapporten uppgå till 1 688, varav 458 våldtäkter. I en stor del av brottsfallen är offret också flykting. I 28 mordfall var 27 av offren flyktingar och en person infödd tysk.

Det är välkänt att man kan bevisa vad som helst med statistik. Det är också vad extremhögern gör. Det är inte bara Sverigedemokraterna som bollar med uppgifter om flyktingarnas ”kriminalitet”.

En ökning av antalet brott med 79,3 % på ett år låter skrämmande och bestickande. Men det ska ses mot bakgrunden att antalet flyktingar under 2015 ökade med 440 % jämfört med 2014, upp från 200 000 asylsökande till 1,1 miljon. I BKA:s rapport framgår att brott begångna av asylsökande svarar mot 1,7 % av samtliga brott i Tyskland. År 2014 begicks 6,8 miljoner kriminella handlingar i landet av vilka 116 000 begicks av invandrare.

Flera hundra flyktinganläggningar har angripits.

I sin rapport skriver BKA att de som flyr undan krig, syrier, irakier, och afghaner, begår färre brott än genomsnittligt i landet medan asylsökande från Kosovo och Albanien ligger över genomsnittet.

BKA drar därför slutsatsen att invandringen inte kan förklara den ökade brottsligheten i Tyskland och pekar samtidigt på att rasistiska brott mot flyktingar ökade med 24 % år 2014 och att 500 aggressioner mot flyktingar registrerades 2015.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Trojkans hot om « grexit » var en bluff.

Publicerat av
2

Bara några dagar innan det grekiska parlamentsvalet avslöjar den Europeiska Centralbankens vice ordförande i en sensationell intervju att hotet om att utesluta Grekland från eurozonen ”aldrig var på allvar”.
-Det hade inte varit lagligt, säger Vitor Constâncio till Reuters med hänvisning till att det i unionens konstitution saknas en mekanism för att tvinga en medlemsstat att lämna eller sparkas ut.
Inför valet den 5 juli var det en annan ton i skällan. Fransmannen Benoit Coeuré, direktör i ECB, sa då att ”en grexit som bara varit en teoretisk möjlighet inte längre kan uteslutas.” Och Vitor Constâncio sa själv att ECB stryper inte krediterna till de grekiska bankerna om inte Eurogruppen begär det. Kom då ihåg att den berömda ”eurogruppen” är en informell samling bestående av eurozonens finansministrar, vald av ingen och utan grund i konstitutionen.
Mycket riktigt agerade ECB som springpojke åt Eurogruppen eftersom banken stängde krediterna till de grekiska bankerna som tvingade dem att stänga, vilket också tvingade regeringen Tsipras på knä. Att nu ECB säger att hotet ”aldrig var på allvar” ställer Tsipras i svårigheter eftersom han ursäktade kapitulationen med argumentet att hans regering inte ”hade något val”. Han var tydligen för snabb att lyssna till Schäubles brösttoner.


Den franska finanstidningen La Tribune pekar i en artikel på ett par konsekvenser som följer av Vitor Constâncios uttalande.
-ECB:s trovärdighet drabbas hårt av medgivandet. Här har vi en av världens mäktigaste centralbanker som roar sig med att slänga ut hot mot den egna valutans framtid och struktur, skriver La Tribune och fortsätter:
-Institutionen i Frankfurt (ECB) lät sig alltså villigt bli ett komplement i Schäubles strategi och långivarnas politiska målsättningar.
-Än en gång så har ECB drivit en form av utpressning mot en demokratiskt vald regering i unionen. Det verkar närmast bli en metod för förvaltningen av euron. Utpressningsmetoden användes redan mot Irland 2010 och mot Cypern 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tyskland rider på euron

Publicerat av
4

Varför inte kräva att Tyskland lämnar euron och återgår till D-marken? Låter kanske helt absurt, men varför inte? Den nya tyska marken skulle omedelbart stiga starkt i värde i förhållande till euron. Enligt IMF skulle en ny mark stiga med minst 18 % i förhållande till euron. De övriga länderna i EU kommer omedelbart att stärka sin konkurrenskraft i förhållande till den tyska exportmaskinen som hittills vunnit allt på de övriga EU-ländernas underskott i handeln med Tyskland. Är det ett skämt? Ja kanske det. Men varför är det normalt att Schauble kan kränga idén om en tillfällig ”grexit” men inte med ett ord ifrågasätta de tyska handelsöverskotten med alla andra länder i EU? Jo, det anses som helt naturligt eftersom EU inte är en solidarisk Union utan ett Imperium med ett centrum (Tyskland, Holland, Luxemburg, Finland) och en periferi med ett kuvat protektorat (Grekland) och framtida protektorat (Portugal, Spanien, Italien).

När Grekland sägs ha konsumerat över sina tillgångar finns det en sanning i det. Men det är en ”sanning” som gäller också alla andra euro-länder, inte minst Frankrike. Som bekant så innebär ett exportöverskott alltid ett motsvarande importöverskott på annat håll. När Tyskland övergav D-marken och antog euron innebar det en automatisk devalvering som gav den tyska industrin extra stimulans. (Se diagram ovan) Alla andra länders underskott finansierades med emissioner av statsobligationer som i fallet Grekland till stor del köptes upp av tyska och franska banker. På grund av landets svaga ekonomi kunde Grekland inte ge ut obligationer utan att locka med mycket högre räntor än starka industristater i norr. Sakta byggdes statsskulden upp för att sedan rusa i höjden med ”hjälp” av Trojkan.

Tysklands handelsbalans i miljoner euro 2011

Att Tyskland med sitt enorma exportöverskott gentemot resten av euro-zonen är den verkligt skyldige för den svåra obalansen inom euro-zonen talar Schauble tyst om. Det ger mer röster att sparka på de fattigaste av alla inom zonen. Höjda löner och bättre arbetsförhållanden inom de prekära branscherna i Tyskland skulle snabbt minska exportöverskottet och obalansen i utbytet inom EU.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Har Bryssel fått fnatt?

Publicerat av
1

En överläkare ser att patienten håller på att dö av de läkemedel som satts in. Läkaren drar slutsatsen att dosen inte varit tillräckligt stark och sätter in en ny injektion av den dödande medicinen.

Naturligtvis en absurd historia. Ändå är det vad som sker mitt framför våra ögon i dagens Europa. I Bryssel och Berlin regerar till synes ”överläkare” som envetet fortsätter att använda ett dödligt recept med argumentet att dosen varit för svag. Jag talar förstås om den åtstramningspolitik som förts ända sedan den ekonomiska krisens början 2008.

Det officiella målet med krispolitiken har varit och är att minska statskulderna genom att sänka skatter och avgifter för företagen och att minska de statliga utgifterna för sjukvård, utbildning, och annan offentlig service. Enligt ”överläkarna” skulle det leda till ökad tillväxt med påföljande högre skatteintäkter för staten som i sin tur skulle underlätta avbetalningar på statsskulden. Så såg idealbilden ut.

I stället skedde det motsatta. Där medicineringen var som starkast föll i stället tillväxten och statsskulden ökade. I Grekland där hästkuren var grotesk är patienten döende. Det har till och med EU:s egna utredningsinstitut insett och varnat för. IMF har offentligt medgett att deras ”beräkningar” av krispolitikens påtänkta positiva effekter var felaktiga.
I stället för ett slut på krisens härjningar skapade Trojkans diktat till Grekland den värsta ekonomiska kris landet någonsin upplevt. Diagramet härunder visar att krisen inte står trettiotalsdepressionen efter.

I flera avseenden är det värre i dag. Bakom diagrammets nakna siffror döljer sig ett socialt ökenlandskap. Mycket har redan skrivits om den sociala katastrof som den nyliberala krispolitiken orsakat. En siffra kan sammanfatta effekterna av den kriminella politiken: 90 % av de 1 250 000 arbetslösa saknar helt a-kassa och 70 % av dem har varit arbetslösa i mer än ett år.

Det är svårt att hitta en värre cynism än den grekiske premiärministern Antonis Samaras ord inför en samling investerare i New York:
-Vi skördar i dag frukterna av våra gemensamma ansträngningar, sa han stolt och utropade Grekland som ”champion” i strukturell anpassning och fiskalitet. Miljoner greker vet vad han pratar om.

Från nyliberala ekonomers sida har det hävdats att åtstramningen är den enda möjliga vägen till ny tillväxt. Till och med ökad ojämlikhet i inkomstfördelningen har sagts stimulera den ekonomiska tillväxten. Det är dags att sätta punkt i den ”debatten” och konstatera att de ”teorierna” är tomma floskler i de rikas tjänst.

Efter Thomas Pikettys utredning av ojämlikhetens utveckling det senaste seklet ansåg OECD att det var dags att klargöra bandet mellan ojämlikhet och tillväxt.
-Empiriska resultat visar att ojämlikheten har negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten, konstaterar organisationens experter samtidigt som de konstaterar att ”aldrig under de senaste trettio åren har klyftan mellan de rika och de fattiga varit så stor i de flesta länderna inom OECD”.

Så är det kanske äntligen dags för lite rim och reson även i Bryssel och Berlin? Ska Junker och Merkel, Hollande och Cameron inse att det inte går att skapa tillväxt genom att svälta Europa tills revbenen står ut?

Inget kunde vara en mer felaktig slutsats. I stället ser vi hur kontinentens borgerliga ledare vill införa en ny modell för lönebildningen, byggd på den tyska modellen utformad av socialdemokraten Gerhard Schröder. Åtminstone fram till krisen 2007-08 var det regel inom EU att lönerna i stort följde med produktivitetens utveckling. Lönerna i servicesektorn, där produktivitetsökningarna är låga, följde mer eller mindre löneutvecklingen i den för internationell konkurrens utsatta produktionssektorn (+/- samma sak som industrin). Enda undantaget från den regeln är Tyskland där den ”regeln” för lönebildningen bröts redan med Schröders Agenda 2010 som sjösattes redan 2001.

I diagrammen härunder ser vi vad det betytt konkret för lönerna i de två sektorerna och vad som skett i Tyskland. Jämförelsen med utvecklingen i Frankrike är passande eftersom utvecklingen där är representativ för resten av EU vad gäller de faktorer som diagrammen visar.

Resultatet i Tyskland av den nya modellen för lönebildning visade sig snart i att miljontals underbetalda jobb skapades i servicesektorn. Medan lönerna i Frankrikes servicesektor följde lönerna i produktionen stagnerade och till och med sjönk lönerna i den tyska serevicesektorn jämfört med lönerna i industrin. Häromdagen tvingades Merkel att införa en minimilön på 8 euro i timmen för att stoppa den nedåtgående lönespiralen i servicejobben eftersom det blir allt mer uppenbart att de stagnerande eller sänkta reallönerna för fyra-fem miljoner tyska löntagare spelar en alltför depressiv roll för den inhemska konsumtionen och driver fram en deflation i landet.

Den tyska ”Agenda 2010” är nu hela Europas. Sedan krisen 2007-08 har samma brott mellan lönetutvecklingen i produktionssektorn och servicesektorn börjat införas i de flesta andra medlemsstaterna i EU. Jag skriver ”införas” eftersom det handlar om en medveten politik från regeringar och företagare. Enligt den nya modellen ska inte lönerna i den från utlandskonkurrens skyddade servicesektorn stiga i takt med lönerna i industrisektorn. Kollektiva avtal för hela arbetsmarknaden ska inte längre föras eller om de förs ska inte lönerna i servicesektorn följa den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i industrin. En gång var det LO:s käpphäst och kallades den ”solidariska lönepolitiken”. Socialdemokratin i Europa har redan glömt bort begreppet ”solidarisk” och talar nu bara om en lönepolitik som ska stärka industriproduktionens konkurrenskraft på världsmarknaden.
Om den nya lönebildningen får en dominerande roll inom hela EU kommer mycket snart lönebildningen att splittras upp i två distinkta sektorer med allt större lönegap mellan industri och service.
Att det redan är vad skett sedan krisen 2008 syns i tabellen här under som visar skillnaden i procent för löneutvecklingen i servicesektorn jämfört med industrisektorn under perioden 2009-13. Vilket visar på brottet i länder där lönerna innan krisen följdes åt.

Det behöver knappas strykas under att det samtidigt kommer att befästa och förvärra lönegapet mellan arbetande män och kvinnor eftersom kvinnorna är en stor majoritet inom servicesektorn.
Det är vad politiker och kapitalägare vill införa. Det är bara lönearbetarna i de båda sektorerna som i gemensam kamp kan sätta stopp för en fortsatt segregering av lönebildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Europa under strecket.

Publicerat av
2

I dag måndag den 9 december hittar vi två nyheter i den internationella pressen som är värda att stanna till vid. I Storbritannien avslöjar tankesmedjan New Economics Foundation att kungadömets löntagare har drabbats av det värsta fallet i levnadsstandarden sedan Queen Victorias tid i mitten 1800-talet.

Samtidigt kan vi läsa i veckans nummer av Alternatives Economiques att andelen av de tyska löntagarna som ligger under fattigdomsstrecket är högst i Europa, med 24,5 % av inkomsterna under 60 % av medianinkomsten i landet.

Två nyheter från EU:s två största medlemsstater, Storbritannien med 64 miljoner medborgare och Tyskland med 80 miljoner. Den ena staten med i eurozonen den andra med en egen valuta. För de lönearbetande verkar euron eller pundet inte ha spelat någon roll för inkomsternas utveckling och fattigdomens utbredning i de båda staterna.
Men först kanske det är på sin plats att än en gång visa vad det är undersökningarna mäter. Medianinkomsten är inkomsten i mitten av inkomstskalan där antalet löntagare är lika många över som under mittstrecket. I båda länderna (och inom EU) använder myndigheterna inkomster under 60 % av medianinkomsten som mått på fattigdom.

Undersökningen i Storbritannien visar att i den offentliga sektorn har antalet personer med inkomster under 60 % av medianen dubblerats och ökat med en miljon sedan senaste undersökningen. Det innebär att var fjärde offentligt anställd har inkomster under fattigdomsstrecket. Policyn har varit att lönerna för allt fler offentligt anställda matchas mot de sämst betalda sektorerna i den privata sektorn. Som synes har resultatet inte låtit vänta på sig. De nyliberala avregleringarna driver snabbt en växande del av befolkningen in i fattigdom och beroende av social hjälp som också den minskar.

Det tyska ekonomiska undret, exportmaskinen framför alla andra, visar samma trend. Det sägs att tack vare de låga lönerna har arabetslösheten kunnat hållas nere och det är också argument som fackföreningarna svalt. Men det är mycket tveksamt att de låga lönerna haft någon som helst inverkan på arbetslösheten. Som sagt är det 24,5 % av löntagarna som har inkomster under 60 % av medianen.

Det är högst i Europa med de baltiska staterna, Rumänien och Storbritannien en bit efter kring 20 %. Grannlandet Österrike visar att det saknas ett direkt samband mellan nivån på arbetslösheten och andelen löntagare under fattigdomsstrecket. Där är arbetslösheten 5 % liksom i Tyskland men andelen löntagare under 60 % av medianen bara 14,6 %.

En dag, två nyheter, två länder, som visar att den nyliberala avregleringen och den vansinniga åtstramningspolitiken leder rakt in i väggen för de lönearbetande i Europa.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sverige, oktober 2014?

Publicerat av
Svara

 

Här sitter Tysklands socialdemokrater och pratar sig samman om en gemensam regeringskoalition med Angela Merkels tvillingpartier CDU/CSU.

Här finns det ingen låst blockpolitik. Ingen tänker på klass. Bara på ”Tysklands bästa”.

Det är nog så här Stefan Löfvén har tänkt sig det hela här hemma efter valen 2014. Upplägget passar honom också perfekt eftersom ingen egentligen kan säga vad som är höger eller vänster…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Euron är tyska kapitalets favorit.

Publicerat av
2

De tyska politikernas hets mot greker och andra «lata » sydeuropéer speglar inte det reella förhållandet mellan Tysklands ekonomi, eller rättare sagt mellan de tyska kapitalisterna, och resten av Europa och eurozonen.

På hemmaplan lyckas Merkel att stävja de värsta euroskeptikerna i det nya anti-europartiet, Alternative für Deutschland, genom att spela på falska idéer om att det är det tyska folket som betalar grekernas ”slösaktighet” och oförmåga att betala sina skulder.

Det är politiken. Den ekonomiska verkligheten är helt annorlunda. De tyska kapitalägarna är i själva verket helt bundna till den europeiska kapitalmarknaden och har i stort sett placerat alla sina tillgångar i Europa. I den allmänna mediedebatten ges i stället bilden av ett Tyskland som blivit för stort för Europa och därför allt mer flyttar ut sina intressen utanför kontinentens gränser. Inget kan vara mer felaktigt.

Den bilden bygger på föreställningen att det är var ett land säljer sina varor som betyder mest. Tar man den utgångspunkten då är bilden inte helt felaktig. Tyskland exporterar i allt större utsträckning sina avancerade industriprodukter till Kina och andra ”tillväxtländer”. Även om fortfarande nästan 60 procent av exporten går till EU.

Men det är vad de tyska kapitalägarna gör med sina vinster som visar var deras verkliga intressen ligger. I diagrammet här under ser vi att euro-zonen och Europa är de tyska kapitalägarnas hemmaplan. Siffrorna visar hur stor del av de tyska utlandsinvesteringarna som placerats i olika länder och i eurozonen under perioden 2000 till 2013. Med placeringar menas endera långsiktiga direkta investeringar i företag eller köp av värdepapper som privata och statliga obligationer. Som synes har Tysklands kapitalägare gjort nettoplaceringar i Världen 2000-2013 uppgående till över fyra tusen miljarder euro. Av den summan har 3 475 miljarder euro placerats i Europa och därav 2 500 miljarder i eurozonen. Idén att Kina är det utländska kapitalets nya Klondyke stämmer i varje fall inte för de tyska kapitalisterna. Under perioden uppgick deras nettoinvesteringar i Kina till 52 miljarder euro vilket är till och med lägre än de 73 miljarder euro som nettoinvesterats i det ”lata” Grekland.

Fördelning av tyska direkta utlandsinvesteringar 2000-2013 (i %)


För svensk översättning se längst ned på sidan.

Den logiska slutsats som följer av detta är att det tyska kapitalet har vitala intressen i att eurozonen består för att dessa kapitaltillgångar ska bära maximal frukt. De borgerliga nationalister som agiterar för en återgång till den tyska D-marken skjuter sig själva i foten. Stora delar av dessa tillgångar i Europa skulle tappa mycket av sitt värde eftersom en tysk mark omedelbart skulle stiga i värde i förhållande till euron (om den finns kvar) eller andra valutor.

Som vi ser är bilden av ett Tyskland som svettas och gör uppoffringar för att rädda euron och Europas ekonomi från ”undergång” minst sagt falsk. Tvärtom, är det övriga Europas köp av tyska industriprodukter som ligger bakom det ”tyska undret”. Det är inte det grekiska folket som tyska skattebetalare hjälper. I stället är det de tyska arbetarna som sett sina realinkomster stå stilla under hela perioden som hjälpt de tyska kapitalägarna att ta hem stora vinster som sedan placeras i Europa.

Länder/områden: Autres= övriga; Royame-Uni =Storbritannien; Autre pays de l’Union = övriga EU länder;  Europe hors Union =Europa utanför EU; Etats-Unis= USA

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skatteracet i Europa

Publicerat av
1

I debatten om skatteparadisen är det framför allt soliga öar som pekas ut som bovar i skattefusk. Men inom Europas gränser existerar det också skatteparadis som drar till sig pengar på jakt efter låg beskattning.

Det pratas just nu enormt mycket om nya regler för bankhemligheten och en harmonisering av beskattningen inom EU för att hindra illojal konkurrens mellan olika medlemsländer. Sett till vad som sker i vardagen är det bäst att stryka under ordet ”pratas”.

Alla arbetande vars skatter dras vid källan vet att det pågår ett race mot botten för de sociala försäkringarna och tryggheten i arbetet. Men ett annat race som också direkt påverkar allas liv utspelas utanför medias spalter.

I snart sagt varje land i EU, Sverige inräknat, sänker borgerliga och socialdemokratiska regeringar skatten på bolagens vinster. Vi känner till argumentet: det ska skapa mer vinster som används till nya investeringar som i sin tur skapar nya jobb.

Det vara den tyske socialdemokraten Helmut Schmidt som myntade teoremet i syfte att få de tyska fackföreningarna att acceptera återhållsamhet i löneförhandlingarna i utbyte mot framtida jobb.

Om Schmidts teorem någonsin fungerade så gör det definitivt det inte längre. Nu blir dagens ökade vinster för bolagen inte nya jobb utan allt större utdelning till aktieägarna. Investeringarna uteblir. I botten ligger ett faktum som oftast glöms bort i diskussioner om den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt.

Det finns en parallell med hur ett enskilt företag fungerar som kan hjälpa till att förklara det till synes vansinniga racet mot botten i beskattning av företagens vinster trots att knappast en enda seriös ekonom håller fast vid att Reinfeldts kära ”jobbskapande” fungerar.

En enskild företagare vill se två motstridiga saker ske. Dels vill han kunna sänka lönekostnaderna i det egna företaget till ett minimum. Samtidigt ser han gärna att alla andra företag ger sina anställda så höga löner som möjligt. Det ger köpstarka kunder till hans egna produkter.

Mellan olika kapitalgrupper med nationell förankring råder samma knivskarpa konkurrens. De ser gärna att lönekostnaderna hos konkurrenterna ökar samtidigt som de egna minskar. Samtidigt kräver samma kapitalägare att EU ska anpassa skatter och arbetsgivaravgifter till ”producenternas” behov. Det är motstridiga önskningar och öppna konflikter mellan olika kapitalgrupper i Europa som styr kampen om profiterna.

För att tillfredsställa kapitalägarnas krav och stimulera det egna landets konkurrenskraft sänks slag i slag skatterna på företagens vinster. Och inte bara i de svagare staterna i EU, som Medelhavsländerna, vilket kanske skulle kunna ses som schyst utan också i norra Europas konkurrenskraftiga ekonomier. Racet mot botten står i skarp kontrast till de officiella middagstalen om skatteharmonisering inom Unionen.

-I vår tid när nationalekonomerna tagit över kan högern stödja sig på den vetenskapliga sanningen att rika människor blir flitiga om de får mer pengar, medan fattiga människor i ett sådant eventuellt fall blir lata. Det vill säga, skattesänkningar för de rika gör att de ”sätter fart på hjulen” och skapar jobb och tillväxt. Medan fattiga människor blir passiviserade i bidragsberoende, skrev Jan Guillou häromdagen i Aftonbladet i en mycket slagkraftig krönika.

Lite fakta om skattelättnaderna för kapitalet bekräftar Guillous eleganta formulering. I Storbritannien har Cameron lovat att sänka företagsbeskattningen till 20 % innan 2015. Här hemma sänkte Borg företagens vinstbeskattning från 26,3% till 22% från 1 januari 2013. I Danmark hänger sossarna på och går från 25 till 22%. Finland sänker vinstbeskattningen från 24,5% till 20%.

Att vinstbeskattningen är lägre i EU:s periferi av svaga ekonomier kan eventuellt ursäktas med argument om solidaritet inom EU. Men så är det inte. Den verkliga vinnaren i skatteracet är det tyska kapitalet. Tysklands stora produktion i Östeuropa gynnas av vinstskatter kring 19-20% och i Tyskland har bolagsskatterna minskat med 10% sedan 2008 och ligger nu kring 15%. Det allt snabbare racet mot botten försvaras med de argument som Jan Guillou förlöjligar. De ska ge investeringar och jobb, låter det. Men massarbetslösheten och utslagningen i Europa ökar medan utdelningen till aktieägarna skjuter i höjden.

Det finns en ganska enkel metod att mäta hur mycket pengar som flyr till skatteparadisen och peka ut vilka länder det handlar om bortsett från beryktade öar under solen.

Tabellen här under visar skillnaden mellan BNP/person i ett land och nationalinkomsten/person i samma land. BNP/person antas visa hur stort värdet av den samlade produktionen är per person medan nationalinkomsten visar hur stor den reella inkomsten är per person. När skillnaden mellan de två enheterna är stor innebär det att en betydande del av det som antas ha producerats i ett land sedan försvinner ut i världen. I själva verket handlar det om att delar av BNP är fiktiva rikedomar i form av bokföringsmanipulationer. Bolagsvinster görs i ett land och deklareras i ett annat där vinstbeskattningen är låg, som i de tre länderna i topp i tabellen.

I tabellen ovan kan vi konstatera vad alla vet -Schweiz, Luxemburg och Irland är skatteparadis inom Europas gränser, två av dem inom EU och Schweiz under specialavtal med EU. Internationella storbolag, banker och försäkringsbolag deklarerar sina vinster i Schweiz, Luxemburg och Irland som tar ut låga skatter. Goodbye till Helmuth Schmidts teorem om vinster som investeras och skapar jobb. Nu skapar de ett alltmer polariserat samhälle där den extremt lilla minoriteten av krösusar tar hand om en allt större del av de samlade inkomsterna.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Aldrig mera! Inte bara i Grekland.

Publicerat av
2

Av Yorgos Mitralias

En sak som Europas befolkning haft gott om tid att inse är att vare sig krisen eller den sociala tragedi som följer i dess spår är något specifikt för Grekland. Tyvärr antyder allt att en annan sak som det är tid att inse är att det nynazistiska Gyllene gryning inte är begränsat till Grekland. Det påståendet möts utan tvekan med stor skepticism av många: ”Hos oss tillåter aldrig vare sig våra traditioner, vår kultur eller vårt temperament sådana fenomen”.

Symboler och flaggor är facisternas sammanhållande ”argument”.

Det är exakt vad alla greker –även de mest upplysta till vänster – sa för bara nio månader sedan då ett fåtal ”galningar” med livlig fantasi varnade för att den bruna pesten höll på att sprida sig i samhället. Egentligen inget märkligt. Det är som om mellankrigshistorien upprepade sig. För vem hade kunnat föreställa sig att italienarnas och tyskarnas ”traditioner”, ”kultur” eller ”temperament” skulle tillåta framväxten av fascismen och nazismen fram till maktövertagandet?

Låt oss för en gångs skull vara seriösa och se oss omkring överallt i ett Europa som alltmer liknar ett gigantiskt socialt slagfält. Vi ser inte bara att Gyllene gryning efterliknas överallt i centrala Europa, i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Ryssland. Vi ser också en galopperande banalisering av en allt våldsammare rasism, antisemitism, islamofobi, och en banalisering av grovt hat mot invandrare, mot de som är ”annorlunda”.

I Ungern marscher uniformsklädda facister i raka led. EU blundar och låtsas det regnar.

På rekordtid går de partier, som ännu i går innehade makten i nästan alla våra länder, in i en slutlig kris eller till och med försvinner. Krisen, arbetslösheten, osäkerheten och misären blir vardag och driver människorna till en desperat jakt på lösningar eller frälsare som de nästan alltid finner i politikens ytterligheter. Precis som på 30-talet…

Samma orsaker, samma effekter, samma medbrottslighet och samma intressen. Man kan till och med säga … samma blindhet hos makthavarna, hos våra europeiska regeringar som leker –för vilken gång ordningen, – trollkarlens lärling och när den bruna huggormen vid sitt bröst.

Vem har sagt att de i samhällets topp lärt sig förra seklets läxor? Att de för alltid har fördrivit mellankrigstidens demoner? Om man skulle lita till dem vore historien en evig pånyttfödelse. Ändå får inte denna mardrömslika historia återupprepa sig för nu handlar det om våra rättigheter, vår frihet, vår mänskliga dignitet, kor sagt våra liv.

Brun pest i Tyskland där den ännu är isolerad i sitt näste.

I Grekland är det kanske redan för sent för ormen är redan ute ur sitt näste, rör sig fritt på gatorna och terroriserar medborgarna som fortsätter att inte tro på vad de ser.

Men vad i resten av Europa? I Italien, i Frankrike och i Spanien? En sak är i alla fall klar  -vi måste agera snabbt innan det är för sent som det kanske redan är i Grekland.

Handla snabbt… och handla alla tillsammans. För inom våra nationers gränser finns ingen räddning. Ställd inför banaliseringen av barbariet och den bruna pestens pånyttfödelse kan vi inte tillåta oss att begå samma misstag som förr. Enade över nationsgränserna och över vad som skiljer oss kan vi vända trenden och rehabilitera solidariteten, broderskapet, friheten, jämlikheten och andra ”omoderna” valörer som trots allt är till mänsklighetens honnör. Utan att glömma att till sist utspelas allt på gatorna och torgen tillsammans med de svagaste och mest utsatta som vi måste skydda till varje pris.

Mottagandet nästan överallt i Europa av det Europeiska Antifascistiska Manifestetet (1) visar att perspektivet för att skapa en antifascistisk rörelse i Europa vare sig är orealistiskt eller utopiskt.

Det är realistiskt därför att det svarar mot ett behov som vår kontinents innevånare känner av allt mer. Från Aten till Madrid är det upp till oss alla att i handling visa att den här gången…NO PASARAN.

Översättning till svenska: Benny Åsman

(1) Manifestet på 16 olika europeiska språk. Välj själv här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Historisk kris i Europa

Publicerat av
4

På ett år har antalet arbetslösa i EU ökat med närmare två miljoner. Sammanlagt är i dag över 26 miljoner personer registrerade som arbetslösa. Siffran är skrämmande och visar på den djupa ekonomiska och sociala kris som pågår. Bakom de kalla siffrorna från Eurostat döljer sig en grym verklighet.

Utöver de som figurerar som arbetslösa i den officiella statistiken finns det ett mörkertal på många miljoner personer som försvunnit ur statistiken eftersom de helt tappat hoppet om ett arbete och därför inte längre söker jobb. Hur många de är finns det inga klara uppgifter om.

Men det mest fruktansvärda bakom de kalla siffrorna är att de speglar genomsnitt. I södra Europa som befunnits sig under Trojkans stövelklack i flera år är det upp till en fjärdedel av människorna i arbetsför ålder som saknar ett arbete. Bland de yngre är det en social katastrof som vi står inför. I Spanien, Grekland, Portugal och Italien är närmare hälften eller mer av alla ungdomar utan arbete. En hel generation håller på att gå under i den nyliberala köttkvarnen. De är förbrukade redan innan de trätt in i det aktiva livet. Det är brasved till den sociala/politiska kris som berättigar frågan -vart är Europa på väg? Revolt, revolution, uppror, reaktion, fascism??? Inget är givet. Det är bara den sociala kampen mellan klasserna som avgör riktningen.

De härskande i Europa står också inför en djup kris. De har bara den ”enda vägens politik” att erbjuda och den fungerar inte. Det är en historisk återvändsgränd som bara kan jämföras med den djupa ekonomiska och politiska krisen i Europas trettital. Massarbetslösheten är definitivt här för att stanna. Kapitalismen i Europa anpassar sig till den internationella konkurrensen genom ”interna devalveringar”, det vill säga försämrade lönevillkor för de anställda och nedskärningar för att inte säga slakt av de sociala skyddsnät som bundits under efterkrigstiden. De ska rivas upp så till den grad att många, många kommer att ramla igenom maskorna de närmaste åren. Den stora massarbetslösheten är det viktigaste vapnet i händerna på Europas regeringar och Trojkan för att driva ned lönekostnaderna för företagen. Den fackliga kampen för bättre löner blir i det närmaste omöjlig, speciellt med fackliga ledningar som fortfarande tror att det finns ett förhandlingsbord med en resonabel ”partner” på andra sidan.

Demonstration i Bryssel 20 februari till försvar av löner och jobb. 40 000 fackligt anslutna deltog i marschen mellan norra och södra stationen. Det var dubbelt så många som den fackliga ledningen hoppats på.  Foto:Benny Åsman

Medias fixering vid aktiekurserna basunerar ut den ekonomiska återhämtningen i takt med kursuppgången. Egentligen ska man se det senaste halvårets aktievurm som baksidan på den allt djupare krisen. Företagen och bankerna badar i pengar men investeringarna bara sjunker. Det finns helt enkelt inga industrigrenar med tillräckligt höga vinstprognoser för att kapitalägarna ska satsa på stigande investeringar. I stället slussas pengarna ut i den finansiella karusellen. Tills nästa bubbla spricker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,