”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?”

 -Ned med tyrannerna av alla färger !

Så lyder stridsropet som en av ledarna för Rättvisepartiet Socialisterna, Arne Johansson, höjer i en artikel som är riktad mot Kildén&Åsman, det vill säga vår blogg. Hans artikel är en fortsättning på den debatt som redan förts mellan oss och som publicerats här på bloggen och av Arne Johansson i veckotidningen Offensiv. Senare fortsatte debatten med Vart går Syrien  av AJ och vårt svar. Men över till nutid.

-Ner med tyrannerna…

Ja, vilken underbar paroll. Överallt där det råder diktatur reser sig så småningom förtryckta människor och höjer ropet –Ned med tyranniet. Den arabiska revolutionen är ett skolboksexempel på hur decennier av despoti plötsligt blir för mycket för de som dagligen tvingas leva på knä.

Problemet för Arne Johansson och hans Rättviseparti är att i Syrien finns det bara tyranner. Därav knorren ”av alla färger” i rubriken till hans artikel. Rubriken är ett citat från en person i Syrien som AJ instämmer i eftersom han valt det till rubrik. Debatten började i höstas då AJ beskrev situationen i Syrien som ett ”reaktionärt krig” där socialister inte kan stödja någon sida. Det är huvudfrågan som den här debatten handlar om.

Men innan vi går vidare med huvudproblemet ska vi bemöta några påståenden av AJ som inte kan betecknas som annat än medvetna vinklingar för att inte säga förvanskningar. Vi väger orden. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap om vad vi skrivit.

Först säger AJ att vi ”direkt urskuldat” salafismen och jihadismen i Syrien, det vill säga ”urskuldat” al-Nusrafrontens politiskt/religiösa agenda. AJ vet att det är en vinkling i syfte att måla ut oss som ”okritiska” och naiva inför den grymma verkligheten i Syrien. Tyvärr för AJ finns det svart på vitt:

Al Nusrafronten har en agenda med en teokratisk stat som mål.

”Tyvärr är det de salafistiska jihadisterna som är bäst beväpnade eftersom de får direkthjälp från Qatar och Saudiarabien. De är enligt alla uppgifter ännu en liten minoritet bland rebellerna. Men om resten av upproret sätts på dropp kommer fundamentalisternas inflytande att öka. Ett makabert resultat av en politik där stater som säger sig stödja upproret vägrar att ge de som gör uppror de vapen de behöver med argument att ’de kanske hamnar i fel händer”, skrev vi den 30 juli 2012.

”Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande” skrev vi den 12 december 2012

Kan det bli mycket tydligare än så? ”Revolutionens dödgrävare”, är naturligtvis rätta beteckningen på de som vill ersätta en familjediktatur med en religiös diktatur. Utöver dessa citat kan alla konsultera det femtiotal texter vi publicerat på K&Å i vilka vi vid flera tillfällen påpekat att de fundamentalistiska grupperna, som al-Nusra, inte har FRIHET som mål utan en teokratisk diktatur. Att vi sakligt konstaterar att de bättre beväpnade salafisterna dragit till sig ungdomar som inte nödvändigtvis ställer sig bakom deras religiösa agenda tar AJ som bevis för att vi ”direkt urskuldar” salafisternas politik. Han glömmer bort att han själv tidigare citerat the Guardians reporter Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour som beskrev samma fenomen.

För det andra säger AJ att vi ”inte haft ett enda vettigt ord” att säga om kurdernas situation och status som minoritet. Liksom i förra punkten finns det svart på vitt:

”Den kurdiska minoriteten i norra Syrien har i stort sett inrett självstyre och tagit den militära kontrollen sedan armén övergett hela regionen. Situationen är därför explosiv. Regimen i Ankara som ser rött så fort ordet Kurdistan uttalas hotar att ingripa militärt på den syriska sidan om kurderna skapar ett självständigt syriskt Kurdistan. Samtidigt har SNC i Ankara och enskilda chefer i FSA visat upp en storebrorattityd mot kurderna. Deras krav som nationell minoritet måste naturligtvis respekteras, speciellt om revolutionen ska kunna räkna med kurdernas stöd i kampen mot diktaturen.” skrev vi 9 augusti 2012 och fortsatte: ”Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter.”
Det är möjligt att AJ tycker detta inte är vettigt. Men själv har han hittills bara sagt en sak om situationen i syriska Kurdistan och då hamnade han helt fel. I en tidigare artikel skrev AJ nämligen att kurderna satt upp demokratiskt valda självförsvarsorganisationer och att de till skillnad från banditerna i FSA var ett vackert exempel att följa. Problemet var bara att AJ förväxlade en demokratiskt vald folkmilis med partiet PYD: s väpnade milis YPG. Det misstaget har han inget att säga om nu. Glömt och lagt åt sidan. I stället fortsätter han att missta sig vad gäller situationen i den kurdiska regionen. Det är sant som AJ skriver att alla syrisk-kurdiska partier skapade Kurdish National Council. Men AJ verkar inte känna till att sedan bildandet av KNC i juli 2012 har flera partier i KNC anklagat PYD/YPG för att bryta avtalet och bara se till egna intressen. Det har dessutom bildats kurdiska brigader inom FSA av avhoppade kurdiska soldater som ser kampen mot diktaturen som viktigast.

Bilden visar enhet ur den kurdiska milisen YPG, som inte alla stöder: se länk

Men tillbaka till huvudproblemet. Vad kan vi som socialister stödja i Syrien, eller i Libyen då det begav sig? För Arne Johansson och Rättvisepartiet finns det inget att stödja. Det är ett reaktionärt krig. Det enda hopp AJ ser är att ”visst kan det fortfarande finnas fickor av progressiva element” bland de som kämpat och det är till en ” revolt bland dem mot alla falska ledare” som vi ska ställa vårt hopp.

Bilden är klar. Vid sidan av eventuella ”fickor”, vars existens AJ verkar tveka om, är det nattsvart. De tiotusentals avhoppade soldater och civila som tagit till vapen och organiserat sig i FSA:s brigader strider på en reaktionär sida av upproret – mot Assadregimens reaktionära sida. Vilka skilda klassintressen som kommer till uttryck i detta krig mellan reaktionärer får vi inte veta av AJ. Men eftersom det bara är reaktionärer blir enligt AJ den rätta attityden att två sina händer och hoppas på existensen av radikala fickor som kan följa AJ:s mall för hur en äkta, ren och vacker revolution ska gå till.

 

En liten ficka av folkligt självstyre

Den här debatten visar på viktiga problem i förståelsen av vad som sker i den arabiska revolutionen, till att börja med vilken typ av revolution som pågår. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är socialistiska revolutioner som startade i december 2010 i Sidi Bouzid och som sedan spridit sig till stora delar av den arabiska världen.  För socialister hade det naturligtvis varit fantastiskt om avsparken i Sidi Bouzid lett till kamp för socialismen. Men nu får vi hålla oss till vad som sker på marken, ta ställning till de aktuella upproren mot despoti och förtryck. Önskelistan bör vi lägga åt sidan. Vad vi vill ska ske ändrar inte den verklighet vi står inför.

Ett år av revolution firas i Sidi Bouzid. I bakgrunden porträtt av Mohamed Bouazizi.

En bättre beskrivning är nog att det handlar om revolutioner mot diktaturer som i årtionden varit intimt allierade med imperialismen, främst den amerikanska; revolutioner som i praktiken ställer sig uppgiften att införa borgerligt demokratiska styren, att upprätta (och i vissa fall återupprätta) demokratiska fri- och rättigheter, som varit helt frånvarande i decennier i Libyen och Syrien och kraftigt beskurna i Tunisien och Egypten.

Det förklarar också den sociala sammansättningen av revolutionerna. Vid sidan av Tunisien och delvis Egypten har arbetarklasserna som självständig politisk kraft inte deltagit i upproren. Upproren, inklusive i Tunisien, inkluderade hela samhället, alltifrån industriarbetare, lantarbetare och utblottade på landsbygden, småhandlare, småborgare, intellektuella och studenter, arbetslösa ungdomar och städernas utstötta, advokater och läkare, ja till och med delar av den välbärgade borgarklassen. Det var ingen tillfällighet att den tändande gnistan i Tunisien slogs an mot den sociala flintan av en utarmad ambulerande grönsaksförsäljare.

I Libyen var det ännu tydligare än i Syrien. På grund av Khaddafis politik utgjordes huvuddelen av den manuella arbetskraften av utlänningar, framför allt egyptier. Den libyska arbetarklassen spelade ingen självständig roll alls i störtandet av Khaddafis regim. Ändå krossades den statsapparat som Khaddafi byggt upp runt sin egen klan och i dag konsolideras demokratiska fri- och rättigheter i Libyen, trots alla problem som fortfarande finns och trots allt struntprat i vissa kretsar, som att exempelvis al-Qaida styr i Tripoli å Obamas vägnar. För första gången sedan 1969 är pressen fri, fackliga organisationer och politiska partier bildas, film, kultur och andra civila aktiviteter frodas.

I dag kan folket i Libyen öppet kräva sina rättigheter.

Om vi ser tillbaka på vad Rättvisepartiet skrev om utvecklingen i Libyen slås vi av likheten i analysen av Syrien. Då gav också RS råd om vad revolutionärer borde göra i Libyen utan någon kontakt med vad som verkligen skedde. Sedan segern över diktaturen har Rättvisepartiet inget haft att säga om situationen i Libyen. Det verkar vara en vana för dem och deras internationella organisation CWI att inte korrigera gamla positioner utan bara låta dem falla i glömska, som exempelvis CWI:s analys av Syrien och Irak som ”arbetarstater” efter Baathpartiernas maktövertagande i respektive länder.

I den syriska revolutionen intar AJ, RS och moderorganisationen CWI samma attityd. ”Det finns inget att stödja”. I stället öppnar AJ sin marxistiska verktygslåda och plockar fram de brännjärn som finns i lager: arbetarråd, klassens självständighet, arbetarnas självförsvar, och andra former för klassisk ”leninism” utan att ens se till de kampformer som revolutionen tagit sig i Syrien, exempelvis de otaliga former för självorganisering och självförvaltning som de lokala samordningskommittéerna, LCC, representerar. För AJ är allt detta redan dött för länge sedan, kvar finns bara ”reaktionärer” och enstaka ”fickor” av radikaler som vi inget vet om men som han hoppas existerar.

AJ och RS ställer den reellt existerande kampen i Syrien mot en idealbild av hur det borde vara, helst en ny variant av den ryska revolutionen. Eller egentligen myten om den ryska revolutionen. För det finns en utbredd mytbildning om den socialistiska revolutionen som en ren och fin tillställning utan överdrifter, misstag och reaktionära handlingar.

Den ryska revolutionen segrade mot alla odds. På vägen till seger begicks många grova misstag och övergrepp.

”En revolution ger ett monolitiskt intryck bara på avstånd. Vid en närmare titt kan den jämföras vid en störtflod som våldsamt sveper med sig samtidigt det bästa och det värsta och nödvändigtvis drar med sig några verkligt kontrarevolutionära strömningar. Den är av nöden tvungen att ta upp den gamla regimens slitna vapen och det är tveeggade vapen.” Dessa kloka ord hittar vi i revolutionären Victor Serges memoarer. Det är en idé om revolutioners våldsamma, komplexa karaktär som passar in i Lenins ord att de som letar efter en ”ren” revolution aldrig kommer att uppleva den.

Så är det naturligtvis också i Syrien där hela samhället dragits in i kampen och där ledningen för revolutionen inte ligger i händerna på revolutionära partier med en socialistisk ideologi. Människorna går in i en revolution med det ideologiska, religiösa och moraliska bagage som de skaffat sig under livet. Ska vi ställa krav på dem att först bli sekulära innan vi ger den arabiska revolutionen vårt stöd?

-Vad vill ni att vi ska göra för att få ert stöd. Sjunga Mozart och Beethoven när vi begraver våra döda, frågade en man i Homs.

Begravning i Homs

Det finns mycket mer att säga om Rättvisepartiet Socialisternas hållning till den arabiska revolutionen och då speciellt kampen i Syrien. Bland annat problemet med rebellmilisernas beväpning. AJ anklagar oss för att ”vädja till USA och västmakterna om mer vapen”. Vi tar oss inte rätten att fördöma FSA för att de accepterar vapenhjälp från var än den må komma.

Utifrån sin analys borde AJ kräva en strikt applikation av vapenembargot, en total torrläggning av vapenhjälpen till FSA. Men det gör han inte. Man kan undra varför. Varför inte löpa hela linan ut, eftersom det handlar om reaktionärer mot reaktionärer?

Det finns redan på internationell nivå en alldeles utmärkt kritik av CWI:s (och därmed AJ:s/RS:s) ståndpunkter som ni kan konsultera på länken här ovan. Så därför avslutar vi här vårt inlägg.

Det är möjligt att vi kommer att behöva föra debatten vidare med RS och kamrater inom Socialistiska Partiet med liknande syn som RS. Men det får ändå komma i andra hand jämfört med behovet att följa vad som sker i Syrien, skriva vad vi själva anser och översätta dokument av syriska aktivister.

Kilden&Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

7 reaktion på “”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?”

  1. Det bästa vore ju om Johansson kunde avstå från vidare politiska kommentarer. Att läsa det han skriver är lite som att titta på en fakir: det lämnar en med en känsla av ”Voffor gör di på detta viset”?

    Men så är ju RS också lite av ett sagoland.

  2. Jag har helt tappat förtroendet för AJ och hela RS efter deras ställningstagande runt Syrien. Det är illa nog med deras organisationsegoism, nu detta svek. Sterilt testuggeri presenterat som marxism….

  3. En mycket bra kritk. Inga rallarsvingar eller dräpande invektiv. Istället en saklig framställning av den arabiska revolution och dess situation. Slutsatserna är upp till en själv att dra. AJ:s metod om organisatoriska trollformler mm har ställt honom i skamvrån. En omvärdering av revolutionen i Libyen och Syrien från RS:s sida skulle dock visa på att man är seriösa och de är något att räkna med i framtiden. Att däremot hålla fast vid en uppenbart ofruktbar linje visar däremot att man är en sekt. Hoppas här på en grundlig diskussion om vad som hittills hänt under ”den arabiska våren” och då speciellt Libyen,

  4. Hej Janne,
    Ja det kommer ett test för delar av vänstern så småningom då de måste ta ställning till nya samhällen i Libyen och Syrien med demokratiska fir- och rättigheter. Det kommer då inte att räcka med buskagitation om att det var bra under Khaddafi och Assad. Redan nu är det uppenbart att den enorma majoriteten av Libyens befolkning är störtnöjda med att despoten är borta. För de pantskallar som fortfarande babblar om att al-Qaida styr i Tripoli å Obamas vägnar kommer uppvaknandet att bli ännu svårare. Eller kanske de aldrig vaknar. De är ännu många att sakna Pol Pot.

  5. Ja, man undrar ju varför man inte ser något av alla dom ”Motvalls”- och ”Klasskamps”-bloggare här längre. Har ni portat dom? Det vore ju annars läge för dom att komma tillbaka och vrida om kniven och säga ”titta vad var det vi sa!”. Fast man hoppas ju att dom har omvärderat sina åsikter sen dess.

  6. Hej Janne,
    Nej vi har inte portat någon. Men att de skulle ha ändrat uppfattning kan du glömma. Kolla in Motvallsbloggen så ska du upptäcka en blogg som blir allt mer paranoid. Det är skrämmande hur en person som Kerstin med en vetenskapliga bakgrund kan spÅra ur så totalt att hon inte ens längre kan känna igen en propagandalögn.

Kommentera