Vad är det som egentligen händer i den lilla syriska bergsstaden al-Qardaha? Och varför skulle det vara av intresse jämfört med striderna i Aleppo och Damaskus?
Svaret är att al-Qardhaha är familjen Assads födelseort och den alawitiska sektens ”huvudstad”. Sedan ett par dagar sipprar få nyheter ut ur staden och ryktena om en våldsam dispyt mellan stadens finaste familjer saknar ännu formell bekräftelse.
I Qardaha har gudfadern själv en hedersplats.
Men fakta är att stadens tillfartsvägar totalt blockerats av armén och alla kommunikationer är brutna. Enligt den information som finns tillgänglig har armén sänt in ett trettiotal stridsvagnar i staden.
Det började enligt uppgift med ett bråk i ett café mellan den ökände ”bergskungen” Muhammed al-Assad, president Assads kusin, och en dignitär i familjen Othman. Den senare lär ha öppet kritiserat Bachar Assads politik och frågat Bachars kusin Muhammed när Bachar tänkte avgå eller om de väntade på att FSA skulle komma till staden. Kusinen drog sin pistol, missade rivalen och lär själv ha skjutits och sedan dött på ett sjukhus.
Ska Assad även tappa greppet om den alawitiska befolkningen?
Det har redan förekommit våldsamma dispyter mellan de rika familjerna i staden. Oftast har det handlat om bråk om kontrollen över den lukrativa smugglingen med Libanon. Men stödet till regimen i Damaskus verkar luckras upp i takt med antalet unga män som återvänder till staden paketerade i svarta plastsäckar. Flera av familjerna har förlorat söner och vänner medan familjen Muhammed al Assad inte förlorat medlemmar i arméns försök att krossa revolutionen. Det sägs bland annat vara en källa till tvist mellan de rika familjerna.
Att Muhammed al-Assad är känd av alla som chefen för det beryktade Shabiha, vilken tydligen uppträder ostört i staden utan att ställas till svars för organiserad brottslighet, har bara spätt på motsättningarna mellan de viktigaste alawitiska familjerna.
Om det visar sig korrekt att denna gång är familjefejden politiskt motiverad kan det vara vändningen i revolutionen och besegla Assads öde. För utan ett homogent stöd från den alawitiska shiasekten går regimen upp i fogarna, kittet torkar och spricker.
En parallell och samhörande händelse ägde rum inför den så kallade ”fredskonferensen” i Damaskus som organiserades av den lagliga oppositionen, det vill säga stödpartier till regimen som inte är med i Assads baathparti. Det handlar om Abdel-Aziz al Khayer, medlem i en annan viktig familj i Qardaha som greps av säkerhetspolisen den 20 september när han kom hem som chef för en delegation som varit på besök i Peking. Inga nyheter har kommit fram om vad som hänt honom och två andra ”oppositionella”.
De båda händelserna visar att Bachar al-Assad inte har en minsta tanke på att lämna makten ifrån sig och tillåta en ”jemenitisk” lösning som både Ryssland och USA verkar favorisera. Det ”jemenitiska” skulle bestå i att den syriska staten, armén och säkerhetstjänsten inte faller samman som i Libyen för att undvika det ”kaos” som imperialismen bävar för i regionen, och bland annat behålla status quo som rått vid gränsen mellan Syrien och Israel sedan 1967.
Bachar Assad verkar även beredd att ta strid med delar av sin egen alawitiska sekt. Då kommer hans makt att stå där mer naken än någonsin. Endast Maher Assads elitbrigad blir kvar som bas för en familjediktatur mer isolerad än någonsin. Slutet för regimen kan vara nära.
Media: DN1,
Bloggare: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bachar Assad, Syrien, Ryssland, Kina, USA
Men det är ju just det som är – och alltid har varit – USA-imperialismens styrka: härska genom att söndra. Först satsade man på Saddam, sen när han gjort bort sig – när Irak angrep Kuwait – drog man undan mattan. Dags att läsa om Chockdoktrinen av Naomi Klein?
Kjell, Kan du precisera hur USA gjort för att splittra och härska i Assads alawitiska maktbas?
Naomi Kleins böcker är underhållande, men förklaringsvärdet i resonemangen är lågt. USA vare sig härskar eller splittrar, de är ytterst angelägna om helt stadiga och säkra oljeleveranser, och att inget land i mellanöstern angriper något annat, om det äventyrar oljeleveranserna. Undantaget är Kuwait, eftersom Saddams angrepp äventyrade oljeleveranserna.
Splittringen i arabvärlden kommer ur dess egna religiösa och politiska historia de senaste 1700 åren.
Kjell! Alla imperier och koloniala makter har använt sig av politiken att splittra upp presumtivt motstånd från de som är dominerade – inte bara usa. Det man kommer att tänka på i detta fallet är ju hur de forna kolonialmakterna drog statsgränserna efter det Ottomanska imperiets fall i samband med WW1, och där var det nog de brittiska som bar det största ansvaret.
Fast sl har ju – som oftast – en viss poäng i att det finns en ärvd historia av splittring som är, om inte 1700 år , så åtminstone 1300 år gammal.
Men förnärvarande så tror jag inte att USA:s inriktning är för splittring. Snarare är man nog rädd för den splittring som redan finns inbyggd i området och som, om den bryter ut för fullt, kan skapa ett kaos som kan komma att hota, inte bara oljeleveranserna, utan även ägarförhållandena i hela regionen.
USA härskar inte inskränkt, men man spelar ett POWER PLAY med mäktig hand.
Eller hur sl?
…hoppsan!
”USA härskar inte oinskränkt” skulle det ha stått förstås.
Man ber om ursäkt.