En riktigt kallsinnig vår…

.

 Vi lever med en riktigt kallsinnig vår. Diktaren Erik Axel Karlfeldt kallade en gång rusket i oktober för ”Den vår den svage kallar höst” och med en lätt omskrivning skulle vi i dag kunna tala om dagarna inför Valborg och I maj som ”Den höst som endast de starke kallar vår”.

För oss som bor i Alefjäll fem mil norr om Göteborg har de mest mörka och skuggiga partierna av jorden varit en tjälbunden tajga i snart fem månader. Unden senvintern eller om man nu kallar den vårvinter har det dessutom varit snöfritt och ständig torka. En del av växtligheten har dött. När ljuset kommit tillbaka har den vaknat till liv, klorofyllfabrikerna har kommit i gång, men blad och skott har törstat ihjäl eftersom de inte fått något vatten. De har frystorkat till döds. Här vår rhododendron på husets norrsida. Under mittpartiet är det fortfarande tjäle och det återstår att se om grenarna där överlever.

I skogen blir det ont om lingon. Nästa alla vanligen så tåliga blad har fryst sönder.

Vår labrador Freja, Skogens drottning, kan konstatera att det är samma sak med blåbärsriset.

Vildsvinen har inte haft det lätt. Att böka runt med trynen i tjälen är en omöjlighet. Här har de i stället ödelagt en myrstack för att få tag på något ätbart.

 

När tjälen nu börjar släppa ger de sig ut i klövervallen och rotar, hungriga som sjutton och med utsvultna kultingar på rad efter suggan.  

 

Livet för en stor gran slutade med stormen Gudrun för åtta år sedan. Här är en riktig skogskyrkogård där de gamla storvuxna grenarna nu ligger som vore de vita revben.

Men trots allt, där solen tittar in tar sig våren fram.

Vid husknutens södersida är våren första primörer på gång. Den livsbejakande gräslöken varslar om att allt härligt nu är framför oss…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 reaktion på “En riktigt kallsinnig vår…

Kommentera