Nyliberalismens förtroendekris

Den ekonomiska krisen sår inte bara misär och socialt förfall i Europa. Den bryter också ner det europeiska borgerskapets ideologiska överhet i takt med att de arbetande förlorar förtroendet till framtiden.

I dag publicerar Europabarometern en gallup från Europas sex största stater som visar en för den nyliberala borgerligheten katastrofal ökning av misstroendet mot EU:s institutioner. Det är i alla fall så som gallupen presenteras.

Men är det hela sanningen bakom statistiken att folk i allmänhet tappar förtroende för EU;s institutioner, det vill säga Kommissionen, Ministerrådet, Europaparlamentet, ECB och Europadomstolen? I så fall är det en öppen regimkris som utvecklas.

Jag tror att det finns en mer näraliggande verklighet bakom statistiken i undersökningen.

Först av allt verkar siffrorna spegla en mycket djup ideologisk kris för den dominerande nyliberalismen. Begravdes nyliberalismen med Margaret Thatcher? Säkert inte, För ser vi till den politik som EU och dess regeringar följer är det bara en väg som anges –rakt in i väggen. Business as usual dominerar eftersom det är finanseliten som håller i taktpinnen och den ser ingen anledning till att slå in på en ny väg eftersom vinsterna inom finansväsendet återhämtat sig efter krisen 2008-2009 tack vare receptet –låt de arbetande betala finanskrisen.

Det är de ekonomiska och sociala följderna av den ”enda vägens politik” som ligger bakom gallupens slutsats att förtroendet för EU:s institutioner förlorats. Det är tydligt att det är i Italien och Spanien där förtroendet var störst vid en liknande undersökning 2007 som raset är störst. Det beror naturligtvis på att det är där (tillsammans med Grekland som inte finns med i gallupen) som de sociala effekterna av den nyliberala åtstramningspolitiken varit mest katastrofala.

Däremot kan man inte dra slutsatsen av gallupen att en majoritet i Spanien och Italien är för ett avhopp från EU och återinförande av pesetan och liran. Det speglar inte heller en nationalistisk backlash med dragning mot den form av isolationism som Marine Le Pen förespråkar för Frankrike, inte ännu. Det är inte idén om ett gemensamt Europa för kontinentens befolkning som förlorar mark till förmån för reaktionära nationalistiska strömningar. De finns där, i Frankrike, Ungern, Belgien och Holland, men det handlar om relativt små minoriteter inte de majoriteter som gallupen visar.

Det är majoriteter som tappat förtroendet för de borgerliga och socialdemokratiska regeringarnas åtstramningspolitik, tappat förtroendet för alla löften om ljus i tunneln om bara ”vi” accepterar ännu några magra år med åtstramningar av allt utom finansens vinster. Det är i den förtroendekrisen som vi ser allt fler traditionella regeringspartier smälta samman som smör i solen, allt ifrån Spanien och Italien, till Frankrike och Danmark.

Vilka krafter som kommer att fylla det tomrum som kraschande etablerade partier lämnar efter sig återstår att se. Men ett är säkert- om det inte fylls av en radikal antikapitalistisk arbetarrörelse då kommer vi att se stora svarta moln torna upp sig över horisonten.    

   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

6 reaktion på “Nyliberalismens förtroendekris

  1. EU-kritiker här hemma har ju hela tiden resonerat om den nyliberala principerna som är basen i EUarbetet..
    Om detta nu inte funkar så brakar väl alltihop…

  2. Bra analys och sammanfattning av var vi står idag. Den finansiella eliten må tjäna på moraset och slutsucken av nyliberalismen, men kommer likväl att stå där med neddragna byxor när väl finanskrisen från 2008-2009 blommar ut. Och förmögenheterna försvinner i takt med en recession och lång lång skulddeflation. Det blir inte nådigt för någon medborgare i samhället, så det gäller att bygga upp sin egen tribe för att möta svårigheterna och omställningen!

  3. Är det verkligen nyliberalismen som kritiseras? Är det inte införandet av ett föga liberalt extra-lager av politiker som konfiskerar ännu mer av frukten av de arbetandes ansträngningar bara för att ta ett ännu hårdare grepp om en allt större del av samhället? Det är inte uppskattat att bli upptaxerad, framför allt inte gång på gång på gång, utan hopp om att det någonsin ska upphöra, av någon med för många nollor i lön som man inte kan påverka alls. Varje gång man läser om EU går det bara ut på att centrum kör över subsidiaritetsprincipen, under intensivt malande försäkringar om motsatsen.

  4. Pingback: Nyliberalismens förtroendekris | Socialistiska Partiet

  5. Socialism i Hayeks tolkning kanske, men inte i K&Å´s. Euron kräver finanspolitik på unions-nivå, där har nog gränsen passerats för alla, ingen går med på att andra rotar i ens egen plånbok i den skalan. Inte bara tories kommer att obstruera.

    Sydeuropa får lösa problemen med att införa betalningsmedel de själva kan expandera efter behov. Alternativet är att inte ha något att betala med. Något är bättre än ingenting. Eller så får Tyskland införa sin stålvaluta åt sig själva, de latinska länderna ta ”kontrollen” över euron, expandera penningmängden och låta den falla till det värde de kan hantera. Hellre än att lösa problemet väntar de ut det, och riskerar en rejäl brasa.

Kommentera