Arbetarrörelsens rätt till eget självförsvar

Hur ska socialister se på Revolutionära fronten? Var det rätt eller fel att utesluta Markus Allard från Ung vänster? Visar inte Svenska Motståndsrörelsens överfall på den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp att vi antifascister måste kunna använda våld för att försvara oss? Vi kan inte bara ta emot stryk, misshandel och dråp från fascisterna i väntan på polis eller beklaganden från liberala tidningsredaktioner och (s)-press.

Från Dagens Nyheter

Viktiga frågor som virvlar runt i tillgängliga debattforum och svaren är nästan lika många.

Jag menar att utgångspunkten är självklar. Arbetarrörelsen med dess partier, grupper och fackföreningar, liksom alla andra nätverk, grupper och kommittéer som arbetar med frågor som har samhörighet med dess värderingar, har och ska ta den självklara rätten att försvara sig själva och sina egna organisationer från alla typer av fysiska angrepp.  Tragiska historiska erfarenheter visar entydigt att detta försvar måste samordnas och vara gemensamt när så krävs.

Men, det är alltid egna politiska beslut som ska vara överordnade när det gäller detta nödvändiga säkerhetsarbete. Vänstern i sin bredaste mening ska inte anlita anonyma skyddskårer med egna agendor som man kallar in vid behov. Detta borde vara självklart. Varje form av egen säkerhetsorganisation, även något så enkelt som en utbildad och samordnad demonstrationsvakt eller personligt skydd av egna företrädare, måste kontrolleras av valda politiska organ. Dess arbete ska vara helt genomlyst och ständigt diskuterat av parti- eller avdelningsstyrelser, fackföreningsledningar eller andra valda ledningar.

Tyska ”Antifaschistische Aktion” under 1930-talet

Skyddskårer som inte är underordnade politiska bedömningar har en egen dynamik. De är ofta fixerade vid fysiskt våld, vilket glorifieras och de kan trappa upp sina egna aktiviteter långt utöver det egna självförsvar som är motiverat och som kan förstås av andra människor.  ”Svarta block” har snurrat runt i Västeuropa och för det mesta fungerat som nyttiga idioter för reaktionen. En del ”autonoma” har ansett att de angriper och ”krossar den borgerliga statsapparaten” när de själva går till angrepp mot polisen. Renodlade skyddskårer som ser sig själva som Robin Hoods arvtagare i Sherwoodskogen vilka tror att de strider mot sheriffen i Nottingham. Här finns en dynamik där en del ”kämpar” kan lämna det egna självförsvaret och med fysiskt våld angripa individuella motståndare i deras hem. Hota eller angripa dessa motståndares familjer osv. Leda in det antifascistiska arbetet till ett regelrätt gängkrig. De kan också hamna i en situation där de väljer att finansiera sin egen verksamhet genom att ta emot ekonomiska medel från oklara finansiärer eller rentav se kriminella aktiviteter som stöld eller rån som ett arbete ”i revolutionens tjänst”.

Alaine Krivine under Maj 1968

I samband med Göteborgsdemonstrationerna mot George Bush sommaren 2001 diskuterade jag dessa frågor med den franska socialisten Alain Krivine som själv hade och fortfarande har en livslång erfarenhet (med en del misstag som lärdomar) av eget säkerhetsarbete i mer dramatiska situationer än de som gällt i Sverige. Alltifrån övergrepp från OAS under Algerietkriget, försvar mot fascisterna i Ordre Nouveau under flera decennier till dagens arbete i SOS Racisme. Vad han då gång på gång betonade var precis den politiska kontrollen över det egna säkerhetsarbetet. Ansvarig eller ansvariga för detta arbete inom dåvarande Ligue Communiste Révolutionaire var utsedda inom deras partistyrelse och rapporterade där regelbundet om sitt arbete. Rapporter som kunde ifrågasättas och genomlysas av ett politiskt forum. Som en skyddsmekanism hade de dessutom en ordning där denna ansvarighet eller dessa ansvarigheter roterade inom styrelsen. Allt för att hindra ett förlopp där kamrater fixerar sig vid egna agendor och hamnar i en ”undre värld” där det fysiska försvaret mot högerextremister kopplas loss från politiska bedömningar i övrigt.

Nazisternas överfall i Kärrtorp slogs tillbaka av de antifascister som samlats till möte. Ett motstånd som måste hedras. I en kommuniké utlagd på Revolutionära Frontens Timeline på Facebook, i form av en trumpetstöt på engelska skriver man (till kamraterna i Europa):

“I den svenska naziströrelsen anses Svenska Motståndsrörelsen (SMR) var den hårdaste och mest våldsamma. De frodas av sin egen myt om att de är de hårdaste ariska supermän som Norden någonsin har sett. I går slogs denna myt än en gång sönder. Beväpnade till tänderna, med knivar, sköldar och pyroteknik attackerade 30 nazister en fredlig demonstration där även äldre och barn deltog. Otur nog för dem var vi och våra kamrater från AFA i Stockholm där. Efter deras första framgång där de kastade allt de hade mot oss drev vi dem tillbaka, tillsammans med lokalt folk. Blödande sprang de i väg och lämnade efter sig kamrater vilka vi behandlade på det sätt vi behandlar nazister. Slutresultatet var entydigt. 28 nazister blev arresterade, 1 knivhuggen, flera blödande – inga arresterade socialister. No Pasaran!”

I den mån kommunikén ger en rättvis bild av det som skett är den ändå en trist historia. Den glorifierar den egna rollen och det kanske nödvändiga våldet och om det är så, vilket exempelvis Ung Vänsters Henrik Allard hävdat, att ”vi behöver Revolutionära Fronten eller AFA för att kunna försvara oss”, visar detta att vi själva misslyckats. Arbetarrörelsen och vänstern i bred mening ska försvara sig själv. Inte vara beroende av den ena eller andra skyddskåren som rings in efter behov. Kärrtorp är en tydlig och skrämmande signal om att arbetarrörelsen i en vid mening måste se över sitt eget säkerhetsarbete!

Markus Allard som borde ta sig en funderare

Markus Allard själv borde dessutom fundera över hur han kan hylla diktaturen Assad och låta sig försvaras av Revolutionära fronten, detta samtidigt som hans tänkta motståndare i Svenska Motståndsrörelsen tillsammans med Europas övriga fascister hyllar samma blodindränkta syriska diktatur…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Media: DN,SVD1,

9 reaktion på “Arbetarrörelsens rätt till eget självförsvar

  1. Tack. Kunde inte sagt det bättre själv. Till detta ska läggas att RF:s och Allards tydliga stöd för Assadfascisterna i kombo med RF:s självsvåldighet gör att vi som syns i det antifascistiska arbetet mot Assad har anledning att vara vaksamma mot dessa regimens svenska medlöpare.

  2. Gamla stötar ( fyrtiotalister) som lever kvar i 68-rörelsens fromma drömmar är det ingen längre som bryr sig om…

    Det var tider det….
    Soppan kostade 50 öre litern och vi hade precis börjat köra på höger sida vägen….
    Året efter kom Honda 750 four ut på marknaden…
    Nya tider.

    Idag känner man att konflikten handlar om resurserna…
    Om det heter höger eller vänster har ingen betydelse…
    Det kommer ändå att vara några psykopater i toppen….

  3. Hualigen. Jag delar inte din pessimism. Det finns nya generationer och en hel värld att erövra.

  4. Allard har inte hyllat Assad, ni är dåligt informerade.

  5. Hans tal på Youtube är glasklart. Det kan var och en lyssna på. Assad ges rollen av antiimperialist,

  6. Pingback: Enbart skruvad brådmogenhet? | Vänsterpärlan

  7. Rekommenderar att titta in på ”Marxistarkiv” – Trotskis artikelsamling ”Vad är fascismen och hur ska man bekämpa den”. Inte så mossigt som det låter. DET HÄR ÄR EN JÄTTEVIKTIG DEBATT SOM VÄNSTERN O FOLKRÖRELSERNA MÅSTE TA TAG I NU. Det är jag övertygad om, det kommer att bli en massa situationer där arbetarrörelsen och radikala angrips fysiskt under den kommande perioden, och vi MÅSTE börja diskutera ett svar/organisera – på allvar. Har vi inget att komma med i praktisk handling kan det få hemsk konsekvenser, inte bara för enskilda människor, utan för hela den radikala rörelsens möjligheter att växa och existera.

  8. Pingback: Folket mot rasism och fascism | Svensson

Kommentera