Robert Aschberg om ”att slicka på sitt eget kön”…

Att visa upp sig själv har människan gjort i alla tider. Samtidigt är det en social dygd att inte framhäva sig själv för mycket. Blir man för självupptagen, har en överdriven tro på den egna förmågan blir man ”en narcissist”, alltså en like med den vackra, självbespeglande grekiska ynglingen Narcissos som älskade sig själv men inte andra. Kärlekens gudinna Afrodite förvandlade därför i vredesmod honom till en pingstlilja…

 

Ser i dagens Aftonbladet att Robert Aschberg retat upp sig på att tekniken gjort att andra än han själv, helt enkelt vem som helst, kan framhäva sig själv på bild. Att ta kort på sig själv, så kallade ”selfies” ska därför enligt Aschberg ses som att slicka sig själv på könet eller i i röven. Självcentrerade programledare i TV ( som han själv) eller för den delen ”självporträtt” eller ”självbiografier” ser han däremot säkert som något oförargligt.

En gång i tiden var det en sensation inom journalistiken med en försynt byline under en artikel där författaren angavs och kanske presenterades, sedan gjorde tekniken att mer framgångsrika reportrar också kunde få framhäva sig själva med en bild. För inte så länge sedan blev det till och med vanligt att en bild-byline upphöjdes så mycket att den kunde placeras ovan artikeln.

Förstår inte hur Aschberg orkar reta upp sig. Är det sommarvärmen som gör att han inte hittar något bättre att skriva om? Bättre i så fall att börja med egen självsanering. Varför slicka sig själv i röven? Underteckna egna krönikor med blott ett blygsamt R.A.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 reaktion på “Robert Aschberg om ”att slicka på sitt eget kön”…

  1. Fixeringen kring den egna individen hör till borgerlighetens väsen och en förutsättning för konkurrensen dvs. ”utslagningen” och kampen för överlevnad. Jag är också en individ med ett namn, men även en sann socialist, så om jag kunde välja skulle det räcka med ett nummer i gemenskapen, varför inte 9874328-8 ?
    (Den sista siffran är en kontrollsiffra)

  2. Jag deltog för 20 år sen i ett TV-program inspelat i tv-baracker i Stocksund. Publiken hade klätt upp sig, kostym och slips, man skulle ju vara med i TV! Programmet leddes av Aschberg med sidekicken Äntligen-Gert, han som jublar ”äntligen” när Horace Engdahl meddelar vem som vunnit Nobelpriset i litteratur. Inspelningen avslutades med att Aschberg och Gert lät släppa ut pruttlukt i hela studion, varpå de uppklädda skyndsamt drogo sig undan under muttrande och veklagan. Det är min bild av Aschberg. Inte utan att man sänder en tanke till Krusty-the-clown och Sideshow-Bob, de bägge paren berikar och förklarar kanske varandra? Familjen Simpson är verkligen en genomtänkt produkt, ut i varje detalj.

    Bilden har dröjt sig kvar. Vilken tanke låg bakom? Det kan tänkas att ”det roliga” var att den uppklädda publiken, som i självsanering borde ha kontrasterat mot programmets löjliga innehåll, men verkligen inte gjorde det, utsattes för prutt, men vi har inte luktförmedlande tv ännu. Tv-tittarna kan inte ha fattat något. Jag satt nära Aschberg och Gert, kunde följa minspelet på ett par meters håll.

    Min tolkning är klar; de tyckte helt enkelt att det var kul. Alltså; mycket, mycket barnslig långt upp i åren. Programmets innehåll? Ingenting kombinerat med tidig förnedrings-tv.

Kommentera