”Död åt araberna!”

Överallt, i Jerusalem, där den östra arabiska delen är ockuperad sedan 1967, ser man dessa klistermärken. De trycks fast på trafikskyltar, busshållplatser, husportar och entréer. ”Tänk inte ens på en judisk kvinna”, ropar ett budskap ut till arabiska män. Ett annat manar Israels judar att inte använda arabisk arbetskraft: ”Judar anställer bara judar”. Extrema ”bosättare” (en förskönande benämning på ockupanter) kletar på husmurarna till arabiska hem upp affischer där stridsropet är ”Död åt araberna”, berättar den tyska tidningen Die Zeit.

I en välkomstceremoni för nyanlända amerikanska emigranter hälsar här en pojke dem välkomna insvept i den sionistiska flaggan.

De judiska aktivisterna bakom dessa klistermärken och affischer är säker nöjda med och uppmuntras av Benjamin Netanyahus förslag om att i lag slå fast att Israel är en judisk nationalstat, fortsätter tidningen. Lagförslaget är tänkt att vara en del av Israels grundlag, ska framhålla statens judiska karaktär (palestinier har alltid undantagits från värnplikt i den militär som är stommen i det sionistiska statsbygget), institutionalisera judisk lag (med rötterna i Gamla testamentet) som en inspiration för all modern lagstiftning vilket skulle bli en variant av de reaktionära sharialagar som utgår ifrån Koranen. Lagförslaget tar dessutom bort arabiskans status som ett andra officiellt språk.
Tjugofem procent av landets befolkning, drygt två miljonermänniskor, araber, kristna, druser och beduiner förklaras vara andra klassens medborgare, de förklaras som parias.

Samtidigt med denna juridiska offensiv, för att befästa apartheidsystemets legala grund, fortsätter Netanyahus regim med sina svepande kollektiva fysiska bestraffningar av den palestinska befolkningen. Byggnader där verkliga eller bara inbillade terrorister har sina hem, rivs och utplånas med stora schaktmaskiner. Hus där ofta flera familjer med många helt oskyldiga bor. Som straff för vansinnesdåden nyligen i en synagoga, där palestinier hade ihjäl bedjande människor som en hämnd för dödade araber, konfiskerar regeringen 400 hektar mark (4 miljoner kvadratmeter) för ett oskyldigt samhälle i utkanten av Östra Jerusalem. Deras hundraåriga olivlundar ska rivas upp och ge plats för att tusentals nya ”bosättare” ska kunna vara en del av det som är en etnisk invasion på ockuperad mark. Aktuell folkräkning talar ett övertydligt språk. I de 121 registrerade bosättningarna på Västbanken lever i dag 382 031 judar. I det ockuperade Östra Jerusalem finns det över 300 000 och på Golanhöjderna 20 000. En bosättarmé på sammanlagt 700 000 människor.

Nu var regeringskoalitionen inte enig om detta nya lagförslag. I den omröstning som föregick beslutet segrade majoriteten med siffrorna 15-7. Arbetarpartiets justitieminister Tzipi Livni liksom finansministern Yair Lapid stormade mot beslutet och varnar för konsekvenser för Israels internationella rykte om Knesset godkänner förslaget med dess öppna rasism. Visserligen har Barak Obama gått så långt att han talar om Israel som ”en judisk stat” men trots allt finns orden från den amerikanska deklarationen om självständighet 1776 fortfarande närvarande i den amerikanska opinionsbildningen:

”… Vi håller dessa sanningar vara självklara: att alla människor är skapade lika; att de är förlänade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter; att ibland dessa är liv, frihet, och sökande efter lycka; att för att försäkra dessa rättigheter är regeringar stiftade ibland människor, avledande sina rättvisa makter från de styrdas samtycke…”

På samma sätt lever Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i den europeiska politiska debatten.

Men utvecklingen går inte kritikernas väg. Det man – i bästa fall – kan kalla för vänster i Israel smälter i dag bort lika fort som en isbit om sommaren. De små grupper som protesterade mot Israels senaste barbariska bestraffning av människorna i Gaza – världens största fängelse – förföljdes och pryglades av högerextrema sionister.

Prenumerantstocken för en vänsterliberal tidning som Haaretz rasar och läsarna kräver att dess regimkritiske krönikör Gideon Levy avskedas. Demografins förändring späder hela tiden på högerns frammarsch. Det finns i dag över två miljoner israeler som emigrerat från det forna Sovjet och de och deras barn fylkas kring Netanyahus värste konkurrent, den högerextrema högermannen utrikesminister Avigdor Liebermann och hans parti ”Israel är vårt hus”. Men höger om högermannen har Naftali Bennets parti ”Det judiska hemmet” liksom hans utomparlamentariska militanta rörelse ”Mitt Israel” en ännu snabbar tillväxt. Bennet som deklarerat att tvåstatslösningen är historia och därför vill införliva större delen av Västbanken i det egentliga Israel. De ortodoxa judarna, en miljon människor eller tolv procent av befolkningen, tar också en allt större plats i samhället. I genomsnitt har de en så kallad summerad fruktsamhet på 5.0 samtidigt som den arabiska befolkningens dito har sjunkit från 3.0 till 2.2. Samtidigt väljer många unga liberala och vänsterradikala judar att emigrera. Berlin är i dag en omtyckt samlingsplats för 17 000 israeler som inte längre ser Israel som sitt hem…

Statsvetaren Benjamin Neuberger talar om en ”supernationell stämning” i Israel. En karakteristik som måste kvalificeras. Det vi ser är extrem judisk nationalism där en stor, främst palestinsk minoritet rasifieras som undermänniskor.

Neuberger är mer klar när han i Die Zeit dystert sammanfattar situationen i dagens Israel med en engelsk ordlek: ”Maybe the Right is not right – but there is nothing left from the Left”. I översättning tappar den tyvärr sin lekfullhet, men betyder: ”Högern kanske inte har rätt – men vänstern är borta”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

4 reaktion på “”Död åt araberna!”

  1. Pingback: Internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket | PEPPRAT RÖDGRÖNT

  2. Ni tar inte in mina kommentarer längre trots de inte är förolämpande.

    Jag tror det beror på uppkomna ideologiska meningsskiljaktligheter då det mer och mer står klart för mig att de kommunistiska idéerna i öst skiljer sig från de i väst förmodligen pga av historiska kulturella aspekter.

    Sedan upplysningen står europén för en agenda som går ut på att ”erövra” världen vilket inte minst visats av ”Amerika” och den forna kolonialsmen som idag ersatts av globalismen.

    Öst däremot har inte historiskt påvisat de tendenserna vad jag förstått trots den aldrig sinande propagandan att ”ryssen ska invadera Sverige”

    Nu börjar det mer och mer gå upp för mig att de kommunistiska eller f.d. kommunsistiska länderna i öst Kina, Ryssland, Nordkorea och Vietnam snarare har haft en strikt nationell strategi och därför passade Trotskij inte in i sammanhanget utan blev en risk för nationens inre säkerhet och tvingades därför fick fly till väst där hans planer förmodligen passade bättre in p.g.a viljan till målet för ett globalt övertagande vilket inte alls stämde med Sovjets strategier.

    Med det här kan jag också börja skönja socialismens splittring och fraktioner som gör maktövertagandet i praktiken omöjligt på den demokratiska vägen.

    Om vi nu är ovänner så blir det här min sista kommentar och jag tackar för de åren som varit. De har varit intressanta.

    Många spännande berättelser blandat med fina bilder då och då.

    Lev väl!

    mvh
    Någon

  3. Vi har bara varit sena, även om du spårat ut och blivit nationalist i stället för socialist.

  4. Göte, du får det att låta som motsatser.

    Vad är det i så fall som gör dessa ideologier oförenliga?

Kommentera