Hur ska socialister hantera regeringsmakten? Svar till Johan Ehrenberg i debatten om Syriza.

I Grekland korsas svärden och hårda hugg utdelas i debatten mellan olika strategiska uppfattningar om hur socialister ska hantera regeringsmakten. I många av Europas vänsterrörelser som Podemos, Bloco de Esquerda, NPA, Die Linke och Enhedslisten sprider sig frågorna och svaren på vad som kan göras likt ringar på vattnet.

Men i Sverige är det tunnsått, egentligen ofattbart glest med inlägg om hur vår övergång till ett annat samhälle skulle se ut. Här är vattenytan nästan spegelblank och som Göran Greider konstaterar i Expressen har det i Sverige dessutom blivit ”tabubelagt att kalla sig socialist”. Många vänsterdebattörer verkar vara besatta av narcissistisk identitetspolitik eller att bara om och om igen uttala sin avsky över Sverigedemokraterna samtidigt som de har en beröringsskräck när det gäller frågan om vad vi socialister vill göra när det gäller klassförtryck, borgerlig statsbildningar och regeringsmakten. Detta trots att Syrizas försök – och sedan misslyckande – med att i regeringsställning konfrontera Bryssels nyliberalism – är strategiska och taktiska erfarenheter som har vittgående konsekvenser för oss alla. Vänsterpartiet verkar mest att försöka komma undan det hela genom att ta ett djupt andetag och sedan hålla sig helt still under den stormiga vattenytan.

Tidningen ETC är ett undantag, där har reproducerats mycket material om krisens Grekland. En hel del motinformation till den borgerliga desinformationen samt olika vinklingar och tolkningar av hur grekiska socialister diskuterar regeringsmakten. För mitt gamla husorgan, tidningen Internationalen, där jag under åren har medverkat på olika sätt, gäller samma sak. En del material där har jag själv stått för och i en längre artikel om Grekland och ”Den orealistiska realismen” hävdade jag att ETC:s ansvarige utgivare och profil utåt, Johan Ehrenberg, i och med Syrizas kapitulation i Bryssel hamnat i ett svårt dilemma med sin EU-positiva utgångspunkt. Ehrenberg ilsknade till och menade i ett genmäle att jag i gammal sekterism rotade i gamla frågeställningar i ett försök att missleda ungdomen.

I dag fredag, finns mitt svar i Internationalen. För att göra det enkelt för de läsare av vår blogg som inte läst de tidigare inläggen återger jag nedan, i omvänd ordning, alla de tre artiklar som Internationalen har publicerat. Mitt svar i dag ligger alltså först. Min tidigare artikel från Internationalen i bloggens något längre utgåva.

I sin kritik av min artikel ”Den orealistiska realismen” målar Johan Ehrenberg upp en bild av mig som en vresig, bitter gubbe som försöker ”missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt”.

Han tecknar en bild av en åldrande man som förför ungdomen genom att riva i gamla sår…

Men Ehrenberg kan inte låta bli att själv pilla i sårskorporna. I debatten om ett svenskt medlemskap i EMU ansåg han att Sverige kunde föra en mer radikal politik med euron som valuta än med vår gamla krona. Sveriges budgetpolitik sägs sedan vara beviset för att han har rätt. Men det enda Reinfeldts regeringar bevisat, liksom för övrigt Camerons åtstramningar i Storbritannien, är helt enkelt att de EU-motståndare har fel som lever i tron att en nationell valuta i sig skulle vara ett hinder för en nyliberal, reaktionär politik.

Sanningen är att både medlemsstaterna i EMU, liksom de utanför valutaunionen, kan föra en hur reaktionär politik som helst, de enda spärrarna mot detta är nu som tidigare ett folkligt motstånd. Inom EMU:s ramar är det däremot inte möjligt att föra en egentlig radikal politik! Inte med de styrkeförhållanden som i dag gäller mellan klasserna.

Valutaunionen är ett övernationellt beslut, en del av projektet att på sikt skapa en enda europeisk borgerlig statsbildning. EMU är inte en naturlig slutpunkt, en konsekvens av en ekonomisk utveckling där de olika staterna går i samma takt. Resultatet är att den tyska D-marken devalverats samtidigt som många nationella valutor i framförallt Sydeuropa och i de gamla öststaterna fått en kraftig helt orimlig revalvering, trots den mycket lägre produktiviteten i dessa länder. Dessa staters felaktiga ”växelkurser” och därmed deras tidigare för låga räntor har EU sedan tagit itu med genom att kräva en ”inre social devalvering”.

Det som gäller är helt enkelt att man får föra en hur reaktionär politik som helst inom ramarna för EMU (Litauen) men däremot inte ens ta de första stegen i ett program för en radikal vänsterpolitik (Grekland).

”Inga uppoffringar för euron”, hette det i Syrizas segrande valprogram i vintras. En klok inställning där man inte framför sig skjuter krav på en nationell valuta som villkor för en radikal politik. Partiet utgick i stället från människors sociala behov.

Men nu offrade Tsipras i stället allt för euron.

I strid mot partiprogrammet, tidigare vallöften och mot partidemokratin utlyste han ett brådstörtat nyval där folket egentligen uppmanas att rösta om hans eget vara eller inte vara. Tsipras ska tack vare sin personliga popularitet ha skapat sig ”ett eget parti” med väljare till höger om sin egen rörelse. Ett renoverat socialdemokratiskt PASOK. Han agerar som en parlamentarisk ”caudillo” innan den beslutade åtstramningen känns av i människors hud och det blir nu väljarna som hastigt får fälla utslag när det gäller hans förda politik, inte Syrizas medlemmar.

Alexis Tsipras och Panagiotis Lafazanis.

I går vapenbröder. I dag ledare för olika partier.

En vändning som tvingat vänsteroppositionen i Syriza att brådstörtat bilda ett eget nytt parti, Folklig Enhet. Ett parti som på några veckor ska försöka börja återskapa en politisk rörelse med utgångspunkt från Syrizas program. På samma sätt som jag tyckte att det var rätt av mig och andra socialister att ha en positiv inställning till Syriza, utan att omfamna allt partiets stod för, i synnerhet inte då dess förlamande ”förhandlingsstrategi” det senaste halvåret, menar jag att vi i dag måste ge ett kritiskt stöd till den nya partibildningen.

Jag skrev i mitt första inlägg att nederlaget i Bryssel innebar att Ehrenberg med sin EU-positiva utgångspunkt (en konsekvent strategi sedan EMU-valet 2003) om att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, nu hamnat i ett dilemma. I och med den partisplittring som äger rum tvingas han förr eller senare att ta ställning mellan de stridande partiprojekten. Han nöjer sig säkert inte med rollen av att bara vara en kommenterande tidningsman.

Som ”en åldrande man” hälsar jag själv med stor glädje nyheterna om att det främst är medlemmarna i Syrizas ungdomsförbund som nu lämnar sitt gamla parti och vänder sig till Folklig Enhet. Som den tyske revolutionären Karl Liebknecht en gång sa ”Ungdomen är revolutionens stormsvala”.

Göte Kildén

Det är bra att Internationalen börjar diskutera konsekvenserna av Eurogruppens utpressning mot Greklands regering och det är utmärkt att man rapporterar från Syrizas olika tendenser så att alla kan lära sig av de grekiska diskussionerna. Själv tycker jag det är väldigt spännande att läsa Varoufakis, Lapavistas, med fleras, olika snabba reflektioner kring det brutala avslöjande som skett av eurogruppens odemokratiska makt. Liksom den tyska ledningens avsikt att använda kontrollen över ECB och euron i försöken att stoppa alla försök till en utmaning av den nyliberala politiken.

Men det vore hälsosamt om man kunde föra en öppen diskussion utan att som Göte Kildén medvetet missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt.

Johan Ehrenberg i talarstolen. När det gäller Syrizas tudelning nöjer han sig säkert inte med att bara var en kommenterande tidningsman.

Jag har självklart aldrig sagt att EMU automatiskt innebär en möjlighet till mer radikal politik, jag skrev 2003 att SVERIGE (det var det vi diskuterade) inom EMU kunde föra en betydligt radikalare ekonomisk politik än vad svenska regeringar gjorde.

Och det har ju visat sig rätt.

Sverige har haft värre åtstramning och utveckling utanför EMU. Den svenska nyliberalismen är betydligt extremare än den tyska eller franska när vi pratar budgetpolitik. (Har någon glömt var världens största skattesänkningar har genomförts och under vilken valutaregim?)

Att då ta en sån debatt och föra över till dagens situation, efter världskapitalismens finansiella sammanbrott 2008 och den efterföljande nyliberala angreppspolitiken på löntagare (genom bland annat överföring av alla privata bankskulder i EU till statliga skulder) är att göra en seriös diskussion omöjlig.

Och att citera en text som handlar om att de som kallade utvecklingen under de mest kritiska dagarna för en ”kapitulation” när det betydde att man aldrig (från svensk regering till exempel) erkände utpressningen från ECB och Eurogruppen blir också fel. Det var desinformation man sysslade med eftersom man inte berättade hela sanningen. (DN var värsta exemplet). Att Dagens ETC med andra lyckats sprida fakta och berättelser som visar spelet bakom utpressningen gör att vi idag inte har samma desinformationsmur när man talar brett och offentligt om krisen i Grekland.

Att Tsipras däremot nu gett upp är väl inget att diskutera. Vem har missat det? Kildén citerar en mening men missar den viktiga fortsättningen: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron. Problemet för alla oss socialister är att INGET land och ingen regering kunnat driva en vänsterpolitik sen 1990 talets början.”

Den gamla vänstern står inför en jättekris i Europa. Socialdemokratin en kanske ännu större.

Det kommer säkert födas en ny vänsterpolitik som bygger på diskussioner där man försöker utgå ifrån att man ska förstå den man debatterar med, inte försöka missförstå.
Många äldre vänsterdebattörer kommer att automatiskt och självmant utesluta sig från sådana diskussioner. Snälla, gör inte det. Sekterismens fördummande tid är över.

Johan Ehrenberg

En tidig januarimorgon år 49 f.Kr. valde Julius Caesar att gå över floden Rubicon söder om Ravenna med sin stridserfarna  Legion X Equestris (Tionde beridna legionen) för att sedan marschera mot det republikanska Rom och bara ryktet om trupprörelsen fick motståndarna att ge upp eller fly, det strategiska målet, den politiska och militära makten i Rom erövrades och republiken inledde en övergång till kejsardöme. En politisk revolution som förändrade romarrikets styre.

Rubicon, floden med namn efter sitt röda sediment, var ett landmärke i gammal romersk lagstiftning. De underordnade fältherrar eller guvernörer som styrde utanför imperiets hjärta, dess nära landområden, fick inte korsa floden utan att upplösa och avväpna sina trupper. Tog man sig över med soldater till Rubicons södra flodbädd utan att göra detta var det samma sak som uppror mot Rom. En strategi utan återvändo, där ett misslyckande var samma sak som avrättning, både av befälhavaren och av varje enskild soldat i hans trupp.

Den 20 februari i år korsade Tsipras och Syrizas ledning med honom om inte Rubicon så åtminstone dess biflöden genom att acceptera en förlängning av det Andra åtstramningspaketet från trojkan i Bryssel. Trots att det sågs och beskrevs som en taktisk reträtt, en kompromiss, ett försök att hämta andan från trojkans strypgrepp, innebar det att Syriza här gav upp det antikapitalistiska program, som antogs i Thessaloniki 13 september 2014 och av Alex Tsipras i valkampanjen före segern 25 januari i år lyftes fram ”som icke förhandlingsbart”. Det var med denna första kapitulation en ny ”realistisk strategi” myntades i hopp om att med äran i behåll kunna förhandla fram en hedervärd kompromiss.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Oavsett vilka tankebanor som tidigare kan ha korsats i huvudena hos Tsipras och hans kamrater var regeringens beslut att ta ansvar av det från högern och socialdemokratin ärvda Andra åtstramningspaketet definitivt ett medvetet skifte av strategi. Från antikapitalism till ett försök att i förhandlingar, och med hopp om solidaritet från Europa socialdemokrati, få Europas stater att mildra åtstramning och tysk budgetdisciplin till förmån för en mer expansiv keynesiansk finans- och budgetpolitik.

Anspråken på att åtminstone börja förändra också sociala egendomsförhållanden dumpades. Syrizas legendariske ikon från det grekiska motståndet under Andra världskriget, Manolis Glezos, i dag en av partiets parlamentsledamöter i Bryssel sammanfattade vändningen i mycket raka, men i sak helt korrekta ordalag:

”Det faktum att trojkan har döpts om till ”institutionerna” och åtstramningspaketet nu kallas ”överenskommelsen” samt att långivarna får heta ”partners” – ungefär som att kalla kött för fisk – förändrar inte det som gällde tidigare”.

”Överenskommelsen” från den 20 februari löpte fram till och med den 20 juni och under denna tid flyttade Syrizas ledning mycket av sin fokus bort från mobilisering av sin sociala bas till de medialt hela tiden mycket uppskruvade förhandlingarna med Eurogruppen. Partiets väljare, arbetande och arbetslösa, ungdomen samt andra utsatta grupper hänvisades till att passivt följa och diskutera dramaturgin på gatans caféer, i arbetsplatsernas fikarum eller i hemmen framför TV-skärmarna. Konflikterna på arbetsmarknaden klingade av och det blev färre politiska massmöten på torgen. De nästan rituella generalstrejkerna ställdes in. Referenserna till nationellt ansvar blev fler, samtidigt som de till arbetarrörelsens målsättningar blev färre.

Många av Syrizas`anhängare både i Grekland och i Europa hoppades nog ändå i det längsta innerst inne att Tsipras och Varoufakis med sina löften om eftergifter och möjliga kompromisser aldrig själva trodde på en ”hedervärdig uppgörelse” utan endast såg det som en taktik för att vid det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna kunna lägga skulden på trojkan.

Nu släpar människors politiska ideologier och retorik ofta långt, långt efter den krassa verkligheten och så sent som den 25 maj kunde därför partistyrelsen ändå i ett uttalande med fet stil hävda att:

”Under fyra månader, dag efter dag, har vi hänvisat till de röda linjer vilka folket själv drog upp den 25 januari (valsegern). Regeringen kommer aldrig att skriva under ett nytt åtstramningspaket”.

Det var denna markering som gjorde att Tsipras – trots löften om motsatsen – aldrig kallade in ett nytt möte med partiets högsta beslutande organ innan han i Bryssel natten till den 13 juli kapitulerade för Wolfgang Schäubles drakoniska ultimatum. Han och det Verkställande utskottet valde i stället att denna natt korsa Rubicons huvudström.

Caesar intog Rom och segrade med hjälp av sina mest disciplinerade och stridserfarna soldater. Tsipras kom avväpnad och hjälplös till Bryssel, förnedrades av dess makthavare och sattes sedan att styra Aten i än värre banor än tidigare. Han blev ”ståthållare” åt den tyska övermakten, tvingades att sätta sig över Syrizas interna partidemokrati och överge sina mandat från tidigare kongresser, liksom manifestet i Thessaloniki samt alla viktiga budskap till väljarna under vinterns valkampanj.

Hur han och kretsen kring honom ska hantera medlemmarna i det egna partiet och striden om partiets inre själ vet de nog inte ens själva. En majoritet av sittande partistyrelse har i ett öppet brev tagit avstånd från regeringens kapitulation. Liksom de stora partidistrikten i Aten och Thessaloniki och partiets ungdomsförbund. De försöker också att vinna stöd utanför de egna strikta partileden för sitt alternativ.

Den oundvikliga sammandrabbning som närmar sig kommer därför att handla om det nya strategiska paradigmskifte som partiledningen vill ha accept för, vilket är en lika naturlig som logisk konsekvens av kapitulationen 20 februari. Den vill nu gå från startpunkten om att Syrizas regeringsinnehav, med stöd av Europas vänster, i praktiken skulle kunna bryta upp Lissabonfördragets grundlag med sina marknadsliberala traktat, en politik för skuldavskrivningar och investeringar i stället för privatiseringar och rigorös tysk budgetdisciplin, till att själv ta regeringsansvar för sociala försämringar, höjd pensionsålder, en sönderfrätt arbetsrätt samt omfattande utförsäljningar av gemensam statlig egendom.

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare

Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Strategidiskussionen i Grekland om ”vänstern och regeringsmakten” berör i högsta grad alla socialister i Europa och självklart då också för oss i Sverige. Så här mitt i mångas semestertider har debatten ännu inte satt fart. Men Johan Ehrenberg, ägare och ansvarig utgivare för ETC, har kommit med en del reflektioner. Men med sin egen EU-positiva utgångspunkt, att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, har han hamnat i en svår dilemma. I den svenska folkomröstningen om euron 2003 hävdade han bestämt att ”möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU”. I nutid har han hela vägen från Syrizas valseger fram uppgörelsen 13 juli därför ganska självklart haft förståelse för regeringens strategi och blev därför med rätta upprörd över att exempelvis Magdalena Andersson bara ville tala om Greklands skuld utan att med ett ord berätta om Bryssels utpressning. Men menade samtidigt att det var ”fantastisk desinformation” att tala om en kapitulation från Syrizas sida. Varför det? Ehrenberg slår ändå själv fast att han egentligen hade fel, då 2003, genom att i dag konstatera att: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron”.

Alla vi i vänstern är överens om att Eurogruppen bär huvudansvaret för den förnedring vi tvingats att vara åskådare till. Ehrenberg har också haft helt rätt när han radat upp alla de svårigheter som finns med en nationell dracma som en del av en reorganiserad grekisk kapitalism. Men nog kapitulerade Tsipras? Han var inte tvingad att offra sig, att böja sig för torterarna och då ska vi inte låsa oss fast vid dramats sorgliga upplösning där Syrizas helt värnlösa förhandlare gått över Rubicon och kom till Bryssel bara för att be om nåd. En annan politik, en annan strategi var möjlig, men då givetvis under den första tiden efter valsegern den 25 januari.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli och som enligt den konservativa tidningen Kathimerini ”delade landet efter klasslinjer” och detta med en intensitet och eufori som var på gränsen till ”barbari”, dessa skulle man ha förstärkt genom att omedelbart genomföra de bärande delarna av sina vallöften. Eurogruppen skulle ha kontrats med löntagar- och regeringskontroll över bankernas kreditflöden, en egen skuldavskrivning, mått och steg för att införa en parallell valuta, kraftigt höjd beskattning av det rika Grekland, förberedelser för en Grexit från NATO samt inte minst en ständigt återkommande begäran till Europas löntagare och sociala rörelser om deras solidaritet.

Men, svarar säkert Ehrenberg och många ”realister” med honom. Det fanns och finns ingen majoritet i Grekland för denna socialistiska övergångsstrategi. Om vi bortser ifrån att politik ibland är att vilja och att det kan finnas en väldig dynamik, en verklig klassrörelse, om ett vänsterparti på allvar utmanar makten. Om vi trots denna möjlighet accepterar invändningarna som troliga. Ja, då återstod – och återstår – självklart plan B, nämligen att i ett nyval begära förtroende för detta program, samt att vid en förlust acceptera en återgång till rollen som ett trovärdigt oppositionsparti. Varför i expressfart göra om de misstag som i dag fått Europas socialdemokrati att krypa på sina knän? Bättre att låta de rikas partier ta ansvar för svältprogrammen och själv stärka alla folklig självorganisering i väntan på att tidvattnet vänder.

 Göte Kildén

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

9 reaktion på “Hur ska socialister hantera regeringsmakten? Svar till Johan Ehrenberg i debatten om Syriza.

  1. När argumenten tryter tar den 58 åriga ynglingen, reklammannen och småföretagaren Ehrenberg till ålderskortet. Helt i enlighet med den förvrängda identitetsvänster han försöker surfa på
    Jag har all respekt för Götes långa erfarenhet och analysförmåga som oftast leder honom rätt. Jag vet från centrala källor inom LO att Fackliga opposition på Volvo som Göte var en frontman för betraktades som en mycket farlig huvudmotståndare som man la mycket krut på att bekämpa. Den Fackliga oppositionens kamp för en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse var fruktad bland dem.Värderingarna var helt skilda: kamp istället för samarbete med kapitalet.
    Samma LO-topp anlitade Johan Ehrenberg som propagandakonsult i sin valkampanj 2002.
    Småföretagaren Ehrenberg tjänade grova pengar. Inget fel i sig att tjäna pengar men det intressanta är att Ehrenberg då uttalar att han delar kundens värderingar.
    ”Som kund är väl dessutom fackföreningsrörelsen det minsta problemet. Vi har ju en gemensam värderingsgrund. Vilket en del andra av våra kunder inte delar, till exempel Ericsson, sa Johan Ehrenberg,
    2002 till Dagens Media.
    Nu argumenterar Ehrenberg till stöd bör det borgerliga projektet Euron:
    ”Problemet för alla oss socialister är att INGET land och ingen regering kunnat driva en vänsterpolitik sen 1990 talets början.”
    Eftersom ingen regering i Europa (före Grekland) haft den allra minsta ambition att föra en antydan till socialistisk (antikapitalistisk) politik säger citatet allt om vilken värderingsgrund Ehrenberg står på. Vad ”vänster” är för honom.
    Socialdemokraterna inom LO visste vad de gjorde när de anlita Ehrenberg som reklamkonsult och samtidigt som de frukta socialistiska arbetarkämpar av Götes typ.

  2. Pingback: Ungdomen är revolutionens stormsvalor | Svensson

  3. Pingback: Hur ska socialister hantera regeringsmakten? | Svensson

  4. Pingback: Sekterismens tid är över | Svensson

  5. Mycket bra skrivet Bengt Bergsmark.Skulle G.K.vara sekterist?Skrattretande löjligt av Johan Ehrenberg.Tycker man det vet man inte vad man håller på med.J.E.är en av alla dem som lever på problemen,inte att lösa dem,för att det har de inte intellektuell kapacitet att klara av.Det är bara de själva som tror det och då gör dom den tabben att gå in på den här bloggen.G.K.stolt byggare av facklig opposition på Torslandaverken klarar av allt inom politiken och han gör det alldeles gratis.Det senaste svaret till J.E. på bloggen är som vanligt bara en varm korv för G.K.Det är bara att ladda om musfällan och dit med en ny ostbit,så kommer nästa kändis.

  6. ”Men i Sverige är det tunnsått, egentligen ofattbart glest med inlägg om hur vår övergång till ett annat samhälle skulle se ut.”

    Så är det, vänstern i Sverige är fullständigt marginaliserad och gör egentligen inte minsta avtryck i den offentliga debatten. I praktiken är egentlig vänster (jag räknar här bort det trötta vänsterpartiet) utraderad. När såg vi senast någon företrädare för egentlig vänster i tv-soffornas diskussioner eller på de stora tidningarnas debattsidor? Det senaste fallet jag kan påminna mig är när Sven Wollter fick utbreda sig i sin beundran av Stalin vilket de facto var ytterligare ett bidrag till vänsterns marginalisering.

    Visst, det finns tappra bloggare, där denna blogg är ett exempel, som företräder en mer seriös syn på socialismen och dess innebörd men – med all respekt – avtrycket i samhällsdebatten, i den meningen att skapa verkliga opinioner, uteblir. Andra ”vänsterbloggare” (jag avstår att gå in på exempel) gör sitt bästa för att befästa nidbilden av vänstern, som odemokratisk och diktatorisk, genom att lovorda diverse obskyra regimer (Assad i Syrien och Putin i Ryssland för att nämna några).

    ”Vänsterpartiet verkar mest att försöka komma undan det hela genom att ta ett djupt andetag och sedan hålla sig helt still under den stormiga vattenytan.”

    Åtta år av borgerligt styre och en ökning med 0.11 procent i det senaste valet säger allt om Vänsterpartiets kroniska trötthetssyndrom. Själv röstade jag sista gången på vänsterpartiet i valet 2006. Vid valen 2010 och 2014 blev det blankt. För min del vägrar jag stödja partiets prostitution där man mot några ynka smulor ställer upp som en garant för socialdemokraternas fortsatta förvaltning av ett i all väsentligt nyliberalt samhällsbygge. Se bara nu senast, med några marginella höjningar i skatteskalorna och några mindre satsningar (inget fel i sak) på psykisk ohälsa för unga och fri sjukvård för personer över 85 år säkrar vänsterpartiet regeringens fortsatta resa i nyliberalismens land. Det finns inte minsta tecken på vision om samhällsförändring värd namnet hos vänsterpartiet.

    Vänsterpartiet är idag den enda kraften på vänstersidan, som har ett verkligt tillträde till det offentliga rummet och de debatter, som förs där. Detta utrymme nyttjas inte på minsta sätt (när hörde vi senast någon vänsterpartist på allvar ifrågasätta maktförhållandena i samhället?) utan blir istället ännu en spik i locket på den likkista där nyliberalismen, tyvärr just nu mycket mycket framgångsrikt, håller på att begrava socialismen.

  7. Det finns en sjö utan botten,dit blysänket aldrig når.Där blysänket för alltid dyker och det är Sverige.

  8. Läste i tidningen Internationalen att det föreligger en öppen diskussion om SP samgående med VP.Att bara frågan kommer upp till diskussion är en chock för mig.Hur ser ni på den saken?

  9. Hej, Dan. Det finns en diskussion om ett utökat samarbete med (v) med bland annat den positiva gemensamma erfarenheten från Rött Forum i vintras som grund. Utöver detta har vi i SP ställt en del frågor om hur (v) hanterar sin interna debatt/demokrati i förhållande till en gemensam partilojalitet.

Kommentera