Man behöver inte följa nyheterna särskilt noga för att snubbla på dem. Dessa högersossar som säljer om inte sina kroppar så åtminstone sina själar åt näringslivet. Vare sig det är åt vapenindustrin som för Jan Nygrens del, åt Bankföreningen som för Tomas Östros eller som när det gäller Per Nüder, att hyras in som politisk torped för riskkapitalbolagen. Att den senare under två år plockat in 12.7 miljoner kronor från sina bolag i kombination med en statsrådspension på 296 000 får nog inte heller många att ens höja på ögonbrynen.

.

.

Självklart blir Göran Greider däremot upprörd. Han är en av de sista rösterna inom rörelsen som fortfarande orkar vittna om att denna en gång bildades för att ge oss arbetare makt över våra liv. Arbetarrörelsen pionjärer hade definitivt inte tänkt sig att socialdemokratin skulle vara ett drivhus för penninglystna karriärister.

När jag läser hans utmärkta inlägg,”Far åt helvete Per Nüder”, i SVT Debatt, är det bara att ropa ut mitt bifall. Men jag kan samtidigt inte låta bli att i tankarna leka lite med orden. Så här skriver Greider:

”För så är det nämligen: Få saker är så värdefulla för näringslivet som en riktigt fullfjädrad högersosse, alltså en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital som berättar att personen också tänker på det allmänna bästa och på de breda löntagarskikten. Det balanserar vinstintressets elaka uppsyn!”

Så sant som det är skrivet.  Men nu när sossehögern lyckats få Stefan Löfven till rörelsens nye hövding. Kunde man inte då, lika gärna, ha skrivit så här:

 ”För så är det nämligen: Få saker är så värdefulla för näringslivet som en riktigt fullfjädrad högersosse som statsminister, alltså en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital som berättar att personen också tänker på det allmänna bästa och på de breda löntagarskikten. Det balanserar vinstintressets elaka uppsyn!”

För så är det nämligen också! Det är därför som den svenska borgerlighetens mediala flaggskepp, tidningar som DN, SvD, GP och SD med glädje saluterat Stefan Löfvens tillträde. De har villigt hjälpt till med att bygga upp myten om honom som ”den tystlåtne, norrländske svetsaren från verkstadsgolvet”, ”han som kan det här med jobben och företagen”.  I stället för att driva en antifacklig vendetta mot en man som tillbringat större delen av sitt vuxna liv i den fackliga byråkratins korridorer, vilket de skulle gjort om han varit ett problem  för finansens och bankernas intressen. För om det framöver skulle behöva  skäras ordentligt i välfärden då kan det vara riktigt bra att byta ut Reinfeldt mot Löfven, ”en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital”.

Egentligen vore det kanske inga överord om Greider hade skrivit att hela det egna partiets nuvarande ledning är åt helvete.

Eller?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Per Nuder, Göran Greider, SAP.

I media: SR1,DN1,DN2,DN3,DN4,

.

.

Visst vrider här Pagrotsky om näsan på Bildt under detta meningsutbyte, en riktig slagväxling, som fångats upp från Facebook.  Jag vill inte att någon av bloggens läsare ska missa denna duell på twitter mellan vår alltid så snorkige Carl Bildt och den ibland mycket klarsynte Leif Pagrotsky. Om det hade varit ett fysiskt handgemäng och inte bara en ordväxling hade Bildt fått lägga sig med en blånande och uppsvullen nästipp. Nedan en snabböversättning:

Bildt:

”2009 var det socialistisk eufori över det grekiska valresultatet. Nu ser vi ett svårt skred för PASOK och överlag oroande valresultat.”

Pagrotsky:

”Ja, Carl. På samma sätt som er eufori över Berlusconis seger vilken också resulterade i en kollaps. Er euro är en förbannelse för Europas regeringar.”

Bildt:

”Jag kommer ihåg att du har sagt att du var en nära rådgivare till Aten när det gällde den ekonomiska politiken. Gav du fel råd eller brydde de sig inte om att lyssna?”

Pagrotsky:

”Jag sa att euron var kass. Tror du att de lyssnade? De tyckte som du, inte som jag.”
.

.

En bild från i går. Grekiska börsen har backat tjugo år

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU, euron, Carl Bildt, Leif Pagrotsky

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,

Ett gammalt klokt ordspråk säger att man inte i tid och otid ska ropa att ”Vargen är här!”.

Men efter gårdagens val i Grekland är detta ett rop som borde höras över hela Europa. När nästan alla röster är räknade står det klart att en brun politisk best, med blod i käften, nu kommer att härja inte bara på gatorna utan också i det grekiska parlamentet. Det som den högerextreme massmördaren Peter Mangs försökt att göra på egen hand, det vidriga våldet mot invandrare har nu fått ett politiskt fotfäste i också i ett europeiskt parlament.

.

Nyfascisterna i Thessaloniki firar sin valseger

Det fanns varsel om detta redan hösten 2011 när det öppet fascistiska partiet, Gyllene morgonrodnad, till skillnad från tidigare marginella valresultat, fick drygt fem procent av rösterna i Atens lokala val. I en del valdistrikt med många invandrare fick man 20 procent av rösterna.

I går demolerades den parlamentariska kartografi som funnits i Grekland sedan militärjuntans fall 1974. Väljarna har i ursinne till stor del övergivit de partier som accepterat bankvärldens och EU:s katastrofala krav när det gällt statens skuldkris. I förhållande till valet 2009 backar socialdemokraterna i PASOK från drygt 43 till knappt 13 procent ( världsrekord?). Konservativa Ny demokrati från 34 till 18 procent. Det högerpopulistiska LAOS , som till sist gav sitt stöd åt uppgörelsen med EU klarar inte spärren på tre procent utan åker ur riksdagen.

.

Ett av nyfascisternas lokalkontor…

Väljarnas nya val går till en del i helt nya fåror. Kastar man bara en snabb och mycket parlamentarisk blick på resultatet ser det ändå för oss socialister inte direkt ut som en katastrof. PASOK får det straff partiet förtjänar och till en stor del har dess gamla väljare i stället valt vänstersocialdemokraterna i Syriza. I valet 2009 fick man 4.6 procent av rösterna, men har nu kapat så många väljare från PASOK att man har blivit landets näst största parti med 16.8 procent. I Aten och andra storstadsområden får Syriza mest röster av alla partier och i landet i stort blir partiet det näst största, bara en futtig procent färre med röster än Ny demokrati.

Syrizas anhängare i Aten dansade i natt…

Nybildade Demokratiska vänstern får dessutom dryga 6 procent av rösterna. Den antikapitalistiska vänstern, Antarsya, ökar någon procent men är trist nog en bra bit från spärren. Det ekologiska partiet De gröna ökar kraftigt och är nästan framme vid de sina hägrande tre procent. Europas enda större fortfarande helt homogena stalinistiska kommunistparti, KKE, med en fullständigt destruktiv facklig och politisk sekterism har däremot inte lyckats att fånga särskilt många nya röster i det flöde som sökt sig bort från PASOK och det är definitivt ingenting som vi gråter över. Partiet har till och med gått tillbaka i viktiga Aten. Nationellt tycks man få 8.5 procent vilket är en procent mer än 2009.

De väljare som sökt sig bort från Ny demokrati återfinns till en stor del i det nybildade borgerliga partiet Oberoende greker, som får hela 10.6 procent. Det högerextrema LAOS tycks ha tappat sitt fotfäste i parlamentet. När 99.5 procent av alla röster är räknade får de bara 2, 9 procent. Glädjen över detta grumlas däremot omedelbart av att fascisterna i Gyllene morgonrodnad i stället fick stöd av nästan 7 procent av väljarna och med det resultatet kan skicka in en stormgrupp med hela 19 ledamöter i parlamentet.

Om det var så att den politiska krisen i Grekland bara handlat om parlamentet vore detta inte ett så stort bekymmer. Vad kan 19 fascister göra mot de andra 281 ledamöterna?

.

Men när vi säger att ”Vargen är här!” handlar det om att de fascistiska bestarna framförallt river människor på gatorna, i bostadsområden och på arbetsplatserna. Den nya riksdagsgruppen blir bara en tribun för den egna gatukampen. Det grekiska folket misstror dessutom redan starkt allt vad parlamentarism heter och de grekiska nyfascisterna har också redan egna ”miliser” på plats som i dag attackerar mörkhyade immigranter eller papperslösa invandrare. Dess gorillor kan ”borda” bussar iförda T-shirts med partiets grekiska hakkors och sedan gå runt och misshandla alla med mörk hudfärg. Eller kan de köra in med motorcyklar i nerslitna och trångbodda invandrarkvarter och där klubba ner eller sparka omkull människor. ”Vi ska rensa upp i allt stink och driva ut alla invandrare”, ylar partiledaren Nikolaos Michaloliakos i nattens segertal.

Som socialister ska vi vara noga med att inte kalla allt som rör sig till höger för fascism. Men här har vi tveklöst att göra med ett fascistiskt parti. Michaloliakos grundade stommen till sitt parti under insyn och översyn av den grekiska militärjuntan, 1967-74, och redovisar helt ogenerat sitt ideologiska arv exempelvis genom att hylla Adolf Hitler på sin hemsida.

.

Det är i det detta politiska kaos som valresultatet måste ses som en prolog till det som kan bli en modern tragedi. Den ”politiska vänstern” i en generös mening är splittrad i en lidelsefull sekterism och den försöker mest att läka de fruktansvärda såren efter finanskrisen genom att leta efter omförhandlingar med EU och nationella lösningar. Men ett socialistiskt program för dagens Grekland kan bara förverkligas i ett europeiskt perspektiv och arbetarrörelsens försvar mot nyfascisterna kan bara lyckas om man enas om att, från PASOK till KKE, gemensamt försvara både alla utsatta invandrare och sina egna organisationer.

För Greklands del finns det inte enkel politisk lösning som att lämna euron och återinföra drachmen som den egna nationella valutan. Ett sådant steg kan bara bli en framgång om arbetarrörelsen samtidigt tar kontrollen över alla för landet avgörande kreditflöden.

Eller som Benny Åsman skrev här på bloggen i fjol sommar:

”Det finns helt enkelt ingen återgång till det gamla Europa med progressiva förtecken. Det kan bara sluta i kaos och en växande nationalism där varje borgarklass för sig tar struptag på den arbetande befolkningen för att hålla den egna industrins konkurrenskraft uppe. En sådan reträtt in i forntiden kommer inte att ledas av dagens ”respektabla” borgare. I stället väntar dagens nationella ”demokrater” som Marine Le Pen och andra banaliserade högerextremister runt hörnet.

För den radikala vänstern är det förenat med livsfara att sluta upp i kören som lovsjunger den ”nationella självständigheten” som ett alternativ till bygget av ett förenat Europa. Racet mot ökad konkurrens mellan olika länder och nivelleringen nedåt av den sociala välfärden kan inte brytas av en nationell renässans. Den kan bara brytas i de arbetandes gemensamma kamp över hela kontinenten för ett annat Europa, ett solidariskt och socialt Europa. Då kan också den nationella suveränitet som krossats under globaliseringen bli en folkens suveränitet inte ett instrument i kapitalets tjänst.”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Ny demokrati, PASOK, nazister i Grekland, Syriza,

i media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,GP2,SVT1,SVT2,SVT3,SR1,SR2,SVD1,SVD2,

SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN7,SVT4,DN7,SVD8,DN8,DN9,SVD9,SVD10,

SVD11,DN10,DN11,SVD12,AB1,AB2,DN12,SVD13,SVD14,SVT5,DN13,DN14,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,

I maj i Eskilstuna drabbades av brunsot. Det var de nazistiska organisationerna Svenskarnas parti och Förbundet nationell ungdom som med en flock på ett hundratal anhängare kom till staden för att visa upp sina sköldar, fanor och fascistiska symboler. Säkert med hopp om att fånga upp nya sympatisörer. I Eskilstuna med hög arbetslöshet och stor invandrarbefolkning fick Sverigedemokraterna åtta procent i valet.  Det blev en uppmärksammad konfrontation med antinazister . I tidningen Folket skrev Tomas Widén ett längre skarpt och uppmärksammat längre inlägg  som ställde nyckelfrågan om nazisternas rätt att ta över våra gator och torg. Vi bidrar till att sprida argumenten genom att återge den här.

*****

.

Varför tilläts nazisterna paradera på 1 maj?

Det tankegods som fastnat hos Anders Behring Breivik var inget unikt. Inte minst hans referens till fornnordisk mytologi, att ge sina vapen namn efter Odens och Tors dito, och den egna tron på att han försvarar ett ursprungsfolk. Liknande illaluktande bråte flyter runt överallt i det nya seklets högerextrema politiska miljöer. Han är som historikerna Håkan Blomqvist och Kjell Östberg underströk i Aftonbladet ”en kristen kulturkonservativ antiislamist, diplomatson och datakonsult ” vars idéer delas av många. Därför var logiken i hans dåd enkel och lätt att förstå: ”Massakern på Utøya riktades mot arbetarrörelsen, syftet var att tysta en generation unga vänsterradikaler och skotten kom från höger”…

,

Oden när han rider in i Valhall.

Från Tjängvidestenen hittad på Gotland.

Det som ger Breivik en särställning är inte idéerna utan handlingen. Förmågan att förvandla sig själv till en effektiv dödsmaskin. Han avrättade ”unga socialdemokratiska agitatorer”, ”för att stoppa mångkulturalismen”, på samma sätt som vi andra rensar ogräs. Hans tekniska förberedelser var minutiösa. Till Utöya transporterade han en tung koffert med vapen, över 1000 patroner, skyddsmask, gasmask och energikakor. Mentalt hade han skalat av empatier för andra människor bland annat genom att dag efter dag spela dataspelet World of Warcraft, ibland 16 timmar under ett enda dygn. Med hjälp av spelet Modern Warfare tränade han sig på att sikta.

Sin halvautomatiska pistol Glock gav han namn efter Tors hammare och geväret fick heta Gungner efter Odens spjut. Vapenkult förekommer mer eller mindre hos alla människor som använder vapen. Atombomben över Hiroshima kallades cyniskt nog för ”Little boy”. Att Breivik använde sig av runor och fornordisk mytologi för att ge sina mordvapen lite magi passar bra in i kulturkonservatismens mödosamt byggda konstruktioner av en ”nordisk ursprungsbefolkning som nu hotas av en islamistisk invasion”.

Men när det gäller vår förkristna historia, eller snarare myterna om den tiden, har Breivik på samma sätt som så många andra ”nationella” inte läst på ordentligt. Det kan verka ovidkommande. Men i kampen mot halvnazister och nazister ska man inte låta dem vare sig ta över våra gator och torg eller ens en tumsbredd av vår historia!

Bronsplåt från vendeltiden. Troligen Oden

med spjutet Gungner samt korparna Hugin och Mugin.

Den starka dyrkan av Oden, ”Skaparen och krigsguden”, som föregick den kristna kulten, var uppenbart inte på något sätt kopplat till nation eller ras.  Den tidens statsbildningar, var ätter och deras landområden. De stora grupper av vikingar från Skandinavien som drog ut i härnad, handel eller emigration var kanske de mest globala människorna i vår historia. De gifte sig inte efter ras eller nation, utan efter ätt och då ibland efter politiska möjligheter. Med exempelvis kelter och med slaver. Det var en härlig ”rasblandning”. Ibland efter våldsamma och blodiga strider om makt över landområden och transportleder. I historiens töcken skymtar vi, eventuellt, en historisk gestalt bakom Oden. På samma sätt som det troligen finns en historisk gestalt bakom senare tiders dyrkan av Jesus. Det finns bara en någorlunda skriftlig källa. Enligt den kristne Snorre Sturlassons Yngre Eddan från 1200-talet var Oden en vanlig men ovanligt stridbar hövding som kom från ”Turkland”, trakterna kring Dons utlopp norr om Svarta havet. Asagudarna ska ha härstammat från ”landet bortom åsarna”, från Asien. På ättens långa och segerrika vandring till Skandinavien lämnade han efter sig familjemedlemmar som ledde flera germanska stammar (saxer och daner). Efterhand blev han, under en lång process, likt nutidens Kim Il Sung upphöjd till en Gud.

Sanningshalten i Snorres berättelse är säkert liten. Han är dessutom starkt influerad av grekiska och romerska gudasagor. Men i den mån man vill nyttja fornordisk mytologi till att öka rädslan för främmande människor ska den alltså inte utnyttjas till att använda olika sägner kring asaguden Oden. En turk från trakterna vid Svarta havet, ”En riktig blatte”, kan knappast användas som ikon för anti-islamistiska nyfascister. Breivik har också uppenbart missat att de människor, som Oden hänvisade till döden genom att peka ut dem med sitt spjut Gungner, de skulle som fallna stridande kämpar återuppstå i Valhall, den tidens paradis där man festade kvällarna igenom. Knappast ett öde som den kristne diplomatsonen Anders Behring Breivik unnat alla offren för sina massakrer i Oslo och på Utöya…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Behring Breivik, Utöya, Oden, Tor, fornnordisk mytologi,

I media: DN1,GP1,SVT1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP2,SR1,DN4,DN5,

.

I går drog vårliga vindar in över Göteborg. Till och med den hårt tuktade allé som kantar Avenyn på dess väg upp mot Götaplatsen drog snabbt på sig en vårdräkt med skir grönska. I parkernas rabatter och på brinkarna ner mot Kanalen konkurrerade blommorna med starka färger för att locka till sig yrvakna humlor och fjärilar. Stela leder blev på nytt viga och den varma, smeksamma luften kittlade oss med drömmar om uppbrott och nydaning.

.

.

”Löfven är inte direkt en Obama…”

.

Men när Stefan Löfven väl kom på plats, i sin talarstol på monumentala Götaplatsen med Konstmuseets massiva gula tegelvalv i ryggen, slokade allt det skira och förhoppningsfulla som spirat inom oss.

Löfven är ingen dålig talare. Nej, han är helt enkelt bedrövlig. Grå, urlakad och trist. Säkert hur trevlig, ödmjuk och anspråkslös som helst. Men han är ingen arbetarledare i någon vettig mening. I den större delen av sitt vuxna liv har han jobbat på IF Metalls kontor som facklig ”tjänsteman”. Rollen som förhandlare har varit ”att lyssna på företagen” och sedan försöka fungera som en stötfångare, en krockkudde mellan metallarbetarnas krav och njugga arbetsgivare. Men en stridbar agitator som manat sina arbetskamrater till kamp det har han aldrig varit. I stället har han efter förmåga lagt locket på. När han nu väl axlat rollen som partiledare för (s) och därmed som talare I maj och dessutom valde den magnifika Götaplatsen för sin premiär kunde det därför bara bli en stor flopp. En spelare från fotbollens division fem Norrbotten södra ska inte hux flux plockas in till en landskamp i fotboll. Sak samma med Stefan Löfven. Trots eftermiddagssolen över Göteborg fick hans framförande den skira vårgrönskan att slokna.

Men än värre. Det finns några berömda ord av den tyske författaren Johann Wolfgang Goethe där han låter sin Mefistofeles säga att ”Grå, min dyre vän, är all teori, men livets gyllne träd är grönt”. Det tragiska med Löfven och den högerfalang inom socialdemokratin som nu leder rörelsen är att för dem är allt lika grådaskigt. Både teori och praktik.

Enligt fansen på den liberala högerkanten, med ledarskribenter som Hanne Kjöller (DN) eller PJ Anders Linder (SvD), är han även efter gårdagen en stor tillgång i politiken och en riktig utmaning för alliansregeringen.  En av hans kungamakare på Aftonbladet, Lena Mellin, tvingades visserligen inse sanningen genom att skriva att ”det ska sägas direkt. Stefan Löfven är ingen Barack ­Obama. Det var ingen ­agitator som eldade massorna i går. Men trots det mediokra framförandet väcker Stefan Löfven respekt. Och det beror på hans seriösa attityd till partiledaruppdraget. Inte scentalangen”. Hon jämför sedan bisarrt nog päron med russin genom att sätta publiken på Götaplatsen (6-8000) i relation till antalet demonstranter i Vänsterpartiets I majtåg i Stockholm och drar sedan slutsatsen att Löfven vann ”publikmatchen över Jonas Sjöstedt”. Men en nyfiken publik är en sak. Demonstranter en annan. I Göteborg ökade Vänsterpartiets tåg med 850 personer till 2 900. Socialdemokraterna ökade med 510 till 2070. I Stockholm samlade Vänsterns demonstration uppåt 10 000 deltagare…

Även Dagens Nyheters så kallade experter, professorerna i statsvetenskap Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors, ger Löfven ”högsta betyg”. Varför? Jo, han är visserligen ”ingen lysande retoriker” och talet var ”nyhetsfattigt”. ”Det är hemskt lite av det han säger som inte en borgerlig regering skulle kunna säga”, menar Hinnfors. Allt detta tillsammans gör honom till en ”seriös statsministerkandidat”…

Det som ändå mest gjorde att alla vårkänslor kom av sig var att Löfven bara har fokus på riksdagsvalet 2014. Inte ett knyst om vad vi ska göra i dag! Att bara se framåt mot ett eventuellt regeringsskifte om två år med en del smärre förändringar i politiken som ger resultat framåt hösten 2015 är inte det att svika exempelvis alla de unga som i dag är utan jobb och bostad?  Och tänk om, ve och fasa, det inte blir något regeringsskifte, ska Sveriges ungdom då åldras i ytterligare fem år innan de får se en förändring? I sitt fadda tal hade Löfven ympat in en stark mening om att ”arbetslösheten bryter ner människor, släcker deras självkänsla”. Här kan alla vara överens och därför ska vi inte bara stillatigande vänta på valet 2014 som en mirakellösning.

.

.

Tittar vi i backspegeln har Löfven också ett stort ansvar för att det ser ut som det gör i dag. Under sina tidiga år i Metalltoppen ställde han sig bakom Göran Perssons svångremspolitik. Den som skapade den strukturella massarbetslöshet vi lever med än i dag. Men även den enda bit i gårdagens tal som glänste till, den enda som fick åhörarna att lystra, den har en ful, repad baksida:

”Under mitt tidigare fackliga uppdrag  reste jag runt i landet bland många företag. Krisen 2008 – 2009  reste jag runt i mitt förra jobb som facklig representant. Jag var med klubbstyrelsen i ett rum på Volvo personvagnar och såg på turordningslistan namnen på alla de människor som hade sagts upp. Där satt vi och på väggen såg vi namn efter namn och vi visste att bakom varje namn finns en människa, en familj, människor liv och framtidsdrömmar. Namn efter namn efter namn. Och det kändes som om att det aldrig skulle ta slut och frågan hängde i luften: Vad ska det bli av det här? Och jag kände en djup förtvivlan.  Jag visste också att regeringen kunde ha gjort så mycket mera. Om dom hade gjort som i andra länder så hade icke alla dess människor behövt gå ut i arbetslöshet.”

Det här är vackert ur en retorisk synpunkt. Var och en som lyssnar kan riktigt känna hur medkännande Löfven var med de som då kastades ut i arbetslöshet. Vad han far efter är de ”korttidsjobb” eller de ”permitteringsavtal” som Metalls ledning då frågade efter. Så långt allt väl. Detta skapar inga nya jobb, vare sig på kort eller lång sikt, men det är trots allt (ekonomiskt stöd till företagen) ett mycket bra sätt att hålla ihop kollektivet, den fackliga gemenskapen på den enskilda arbetsplatsen. Dessutom är det nödvändigt därför att ”korttidsjobben” är en realitet i många andra länder.

.

.

Protestmöte utanför Tuvefabriken, Volvo Lastvagnar AB 2009

.

Men det som inte var lika snyggt var att Metalls ledning med Löfven i spetsen motarbetade bland annat mina gamla arbetskamrater på Volvo lastvagnar AB när de organiserade fackliga protester mot regeringens och företagens passivitet. ”Vi skulle sitta still i båten”. Ankra för gott i väntan på en ny (s)-regering. Sak samma har det varit med alla försök till att mobilisera mot alliansregeringen. Inte minst svek LO, Metalls ledning och Löfven när det gällde kampen mot regeringen för att vi skulle få en anständig a-kassa.

Nej, passivitet och håglöshet var det som förkunnades på Götaplatsen. Ställ in er i kön: ”Sverige väntar på bättre tider. Sverige vill ha en ny regering”, manade Löfven.

Sedan långt mer än ett sekel är I maj också en dag för vår internationella solidaritet. Löfven hade inte missat att få med den poängen men glömde allt som skulle kunna vara politiskt brännbart. I en släng hade han och talskrivarna till och med fått med ett blekt avtryck från Palmes jultal 1972 där denne effektfullt jämförde terrorbombningarna över Hanoi med namnen på platser för andra massakrer. ”Minsk, Damaskus och Ramallah”, sa Löfven. Givetvis ingenting om Ryad i Saudiarabien och Sveriges galanta vapenaffärer med denna diktatur. Men framförallt ingenting om den utsatta arbetarrörelse i Grekland, Portugal, Storbritannien och många andra europeiska länder som är mitt inne i den värsta krisen sedan depressionen på 1930-talet. Att I maj 2012 helt avstå från att ens nämna detta är skandalöst. Att Löfven inte andades ett ord om Europa berodde naturligtvis på att det avgörande inseglet för högerns seger inom socialdemokratin var när Löfven över en natt godkände EU:s finanspakt och därmed bankernas smärtsamma garrottering av Europas arbetarklass.

Att sedan vårdskandalen kring Carema inte heller berördes, det understryker samma sak. Högern i (s) har segrat och partiets ledning är för vinst i välfärden.

Som visad uppskattning för denna färdriktning har förre socialdemokratiske näringsministern Thomas Östros samtidigt korats till VD i den bankförening som ser till att våra banker, finansbolag och låneinstitut ska göra största möjliga vinster…

.

.

Ja, vi är många som har tröttnat på att vänta. Därför var det synd att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt också valde att fokusera på nästa val. Om bara (v) får vara med i en ny regering (med Stefan Löfven som statsminister) blir allt bättre. Så här berättade en kamrat från jättemötet i Kungsan:

”Det var nästan plågsamt att stå bland så många människor och höra en partiledare så systematiskt inte uppmana till något annat än passivt stöd för honom själv. Inte ett enda ord om någonting utanför valurnorna. Om facklig organisering och kamp, om arabisk vår, occupy-rörelsen eller kamp i Sydeuropa. Bara: ”Rösta på oss så löser sig allt”.

I år, efter kyliga april, får vi trösta oss med att våren är här och att björkens musöron är på väg att bli späda små ljusgröna blad. Så lär det vara också med motståndskampen. När den väl ”slår ut” kan det gå fort.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, I maj 2012, I maj, Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,

DN10,SVD5,GP5,GP6,DN11,

.

Ja, ”morsgrisar” är de säkert. Som alla vi andra. Men uppenbart kan både moderater och socialdemokrater ta varandra i handen, dansa runt i en ring, peka finger och sjunga om att de alla är vapenmånglare. Eller som Carl Bildt uttryckte det hela. Likt en knarkhandlare på Sergels torg:

”Om inte vi säljer vapen till Saudiarabien så gör någon annan det”.

Svenska Dagbladet fortsätter i dag med radions grävande i Sveriges affärer med Saudiarabien. Nu handlar det om att vi sålt teknologi om hur man bygger bergrum för militär lagerhållning, hangarer mm. Det berättas att Olof Palme 1984 gick in med ett stort personligt engagemang för att Fortifikationsverket och industrin skulle få sitt åtråvärda avtal. Stefan Löfven som gillar att kränga vapen vidmakthåller en stark socialdemokratisk tradition. Det är därför som Urban Ahlin sagt att lagda kort ligger när det gäller vapenexporten till Saudiarabien  och att  de även kan användas efter 2015 när nuvarande avtal löper ut.

.

.

Från svenska Dagbladet i dag

När jag läser om det Svenska Dagbladets lyckats gräva fram och ser bilden på Olof Palme med  prins Feisal Bin Fahd från de åren blir det som alltid en stark påminnelse om hans motsägelsefulla tid vid makten. Om den starka rörelsen i Sverige mot USA:s krig i Indokina som fick honom att konfrontera Washingtons utrikespolitik. Men det finns också andra plågsamma minnen. Som det makabra beskedet från Rajiv Gandhi,  i samband med den sorgliga begravningen av Palme,  där denne meddelade att Indien  nu valt att säga ja till att köpa kanoner från Bofors för över 8 miljarder kronor.  Olof Palme hade fram till sin död kämpat för att Bofors skulle få kontraktet och i avtalet garanterades leveranser även under nya krig mellan Indien och Pakistan.  När det senare i Indien dessutom avslöjades att Bofors trots löften om motsatsen hade betalat ut stora mutor till ivriga mellanhänder blev Sveriges rykte i Indien nersmutsat för decennier.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saudiarabien, Olof Palme, Fortifikationsverket, Bofors,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SVT1,SR1,SVD4,DN5,SVD4,

AB1,DN1,DN2,DN3,SR1,SVD5,

.

Det franska presidentvalets andra och avgörande val är på söndagen den 6 maj. De bägge kandidater som då står mot varandra, Nicolas Sarkozy och François Hollande, kämpar redan intensivt för att var och en åt sig själv försöka att raka hem så många som möjligt av Marine Le Pens över sex miljoner fyrahundratusen röster.

.

I Frankrike symboliserar den vita liljekonvaljen borgerlighetens festdag I maj. För abetarrörelsens kampdag är det i stället den röda rosen som gäller. Här tvekar den borgerliga mittpolitikern François Bayrou över hur han ska smycka sig.

Många av Den Nationella frontens väljare är arbetande i aktiv ålder och av naturliga skäl blir därför manifestationerna Första maj en viktig styrkemätning. Det som Kristdemokraterna här hemma lyckats med i Uppsala, att denna dag konkurrera med arbetarrörelsens demonstrationer, det har den Nationella fronten föregått med sedan länge genom att i Paris då hylla Frankrikes nationalhelgon Jeanne d`Arc. ”Arbetet, Fosterlandet och Familjen” sätts i centrum.  Varje motsättning mellan arbete och kapital elimineras i ett patriotiskt töcken.

Det som nu sker är att Sarkozy oväntat och nervöst ger sig ut i kriget om Första maj. Han manar till en demonstration, ett stort kampanjmöte i Paris, i en nästan fysisk konfrontation, på en plats nära de fackliga tågens nav, där han ska ge ”det sanna arbetet beröm”. ”De som jobbar hårt ska också prisas utan sina fackliga mellanhänder”. ”Festen Första maj tillhör vare sig Socialistpartiet eller de fackliga landsorganisationerna”, heter det i fanfarliknande pressmeddelanden. De fackliga ledarna ses som rätt och slätt ”byråkratiska distributörer av arbete” och Socialistpartiets ledning som ”kaviarsocialister”. Sarkozy vet på förhand att han inte har något att vinna från den fackligt organiserade arbetarklassen. Av de anställda som är med i CFDT (leds av medlemmar i Socialistpartiet) eller står detta förbund nära fick han bara 15 procent av rösterna. Av CGT:s (leds av Kommunistpartiet) folk fick han symboliska ynka 1 procent…

Sedan blev det Första maj som gällde…

Liksom Marine Le Pen kommer Sarkozy och hans parti UMP att locka folk från hela landet med trevliga och gratis bussresor för att på plats få ihop tillräckligt med euforiska massor. Fackföreningsrörelsen och dess partier kan inte svara med samma sak eftersom dessa av tradition likt i Sverige demonstrerar över hela landet.

.

Många historiska personligheter har hyllat Jeanne d`Arc. Shakespeare, Voltaire, Shiller, Napoleon, Schiller, Tjakovskij, Mark Twain, Arthur Honegger, Bernard Shaw  m fl. Hennes gloria kan passas in på det mesta. Även i Hollywood där Ingrid Bergman fick gestalta legenden efter Maxwell Andersons Johanna från Lothringen…

.

Socialistpartiet har som befarats svarat i vaga ordalag på utmaningen och kan inte möta den nattståndna nationalismen med den internationella solidaritet och arbetarpolitik som krävs. ”Sarkozy delar nationen, fosterlandet som vi alla älskar” svarar man jolmigt och ersätter arbetarnas kampdag med en fest för alla fransmän. Fackföreningscentralerna CGT och CFDT samt Jean-Luc Mélenchon från Vänsterfronten ser däremot utspelet från Sarkozy som en ”krigsförklaring mot arbetarrörelsen” och manar till enhet. Första maj i år blir det också i Paris – vilket inte alltid är fallet – en gemensam facklig uppmarsch. Jean Philippe Poutou från det antikapitalistiska NPA angriper Sarkozy hårt för att ha lånat tydliga drag i sitt upplägg från Marskalk Philippe Pètains samarbetsregim med nazisterna under Andra världskriget. Marskalken och hans quislingar i Wichyregimen kopierade det som genomförts i Hitlers Tyskland (något som även senare prövades av general Augusto Pinochet i Chile) och lagstiftande den 24 april 1941 om ett Första maj som ”En nationell fest i social endräkt”.

.Med Marine le Pen för en social vår…

Denna hårda strid om vad som ska vara i fokus Första maj handlar om hur klasserna i samhället, transformerade genom politiska partier, konstituerar sina ideologier. I ett envig möter nationalism  och fransk imperialism arbetarnas gränslösa internationella klassolidaritet. I dag säger exempelvis den medvetna och betydelsefulla högerextrema veckotidningen Minute att ”vi trots allt måste rösta för Sarkozy”. Detta i och med att denne ogenerat exploaterar människors oro över ökad invandring genom att göra Socialistpartiet förslag om kommunal rösträtt för människor som arbetar i landet till ett av sina främsta hatobjekt. Ett förslag som om det genomförs då sägs vara ett sätt att späda ut, att utarma den egna franska nationen.

Många av Nationalfrontens väljare tycker nära nog fysiskt illa om Sarkozy. En del kanske har mist sina jobb och marginaliserats socialt under hans tid som president. Frågan är hur många av dem som kan överbrygga sin misstro mot makten och överheten och trots allt gå och lägga sin röst för ”president Bling-Bling”? Marine Le Pen personligen kommer inte att ta ställning. Ett scenario där Hollande blir president och sedan eventuellt kan utse en vänsterregering efter parlamentsvalen i juni är ingenting som skrämmer henne. Tvärtom ser hon i stället detta som en möjlighet att splittra UMP för att sedan kunna axla rollen som ledare för den borgerliga oppositionen ”mot systemet” och ”för Frankrike”. Sarkozy har visserligen sagt att ”han lyssnar till alla dem som röstat på Marine Le Pen”, att han ”hör deras lidande” och att ”Den Nationella fronten hör hemma i Republiken”. Men enligt en färsk undersökning är så många som 41 procent av dess väljare helt emot taktiska överenskommelser med UMP i parlamentsvalen. Av medlemmarna hos den eventuella motparten, Sarkozys parti, är det däremot hela 64 procent som vill kasta sig i böljorna efter Marine le Pens ”marinblå våg” och göra upp med rasisterna.

NPA:s svar på Sarkozy`s  utspel om Första Maj avslutas däremot med en maning om att göra denna dag till en antirasistisk flodvåg som skickar tillbaka denne med det tidvatten som fört fram honom till makten…

.

I Maj 2002 när Jean Marie le Pen ställdes mot Jaques Chirac i presidentvalets andra omgång samlades en halv miljon människor i Paris i en vibrerande protest mot rasism och fascism. Vi hoppas på en liknande styrkedemonstration i år.

*****

Anders Hagström har skrivit en fin essä om det tidiga Front national. Läs här.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, I maj i Paris, Socialistpartiet, Francois Hollande, Nicolas Sarkozy, Marine le Pen.

I media: GP1,SVT1,

.

.

Som politisk kommentator och analytiker är Aftonbladets Wolfgang Hansson en riktig skränhals. För honom är det viktigast med en kraftfull byline och att höras. Timmarna före valresultatet i gårdagens första valomgång i Frankrike slog han fast att det blåste starka vänstervindar i Frankrike.

.

När rösterna väl var räknade stod det klart att det snarast är en hård stormby från höger med Nationella Frontens Marine Le Pen som triumferat.

.

Hennes 18 procent av väljarkåren borde inte ha varit en överraskning.  Inte heller det trista faktum att högerblockets samtliga kandidater tillsammans fick drygt 56 procent av rösterna.

.

.

General Charles de Gaulle sa en gång att ”längtan efter privilegier och smak för jämlikhet är de motsägelsefulla passioner som dominerar Frankrike”. Ett omdöme som är mer precist för gårdagens val än det som Hansson slarvat ur sig.

.

Hade han läst mer än opionsinstitutens rubriker hade han tidigt kunnat se att en viktig del av valmanskåren rörde sig bort från politiskt ointresse eller vaga sympatier för Sarkozy till ett stöd för Marine Le Pen. Redan den 9 april skrällde larmklockorna. Bland unga väljare, 18-24 år, ofta med låg utbildning och utanför storstäderna, lyckades hon under årets första månader öka sitt stöd från 13 procent till 26 procent. Hur mycket Mohammed Merahs brutala seriemord i Toulouse tre veckor tidigare spelat in för detta resultat vet vi inte, men valutgången lär betyda att trenden i stort har hållit i sig.

.

Mer ungdomlig än pappan och med en delvis ny ideologi har Marine Le Pen lyckats med att modernisera det parti hon fått i arv. Den öppna antisemitismen har förbjudits, gamla nazister slängts ut och striden mot islam och ”massinvandringen” försvaras inte längre med termer från kristendom och nazism utan med rekvisita från den franska republikens jämlika traditioner. Hon har också tonat ner gammal unken homofobi och vill inte förbjuda aborter, är själv skild och signalerar att kvinnorna måste ”ta för sig”. Hon vill synliggöra de osynliga. Inte minst genom att helt och hållet lägga om kursen när det gäller Frontens ekonomiska och sociala politik. Pappan stod för nyliberalism och kapitalistisk globalisering rakt av. Hennes budskap är i stället att de fransmän som drabbats av nyliberalismens arbetslöshet och osäkra, mer brutala arbetsmarknad ska få det bättre genom att Frankrike lämnar EU. Ekonomin ska sedan snurra för fullt genom protektionism och statliga satsningar på ”fransk produktion”.

.

.

Några grafer som varslade om Marine Le Pens väldiga sving.

Från 13 till 26 procent på några månader för Front National

bland ungdomar mellan 18-24 år…

.

Franska forskare har presenterat studier som bekräftar att ett stort segment av landets befolkning allt skarpare börjat ifrågasätta landets sätt att fungera. Dess ekonomi och dess styre. Människor är mer negativa till immigration inte minst för att de upplever att ”invandrarna tar jobben genom att acceptera låga löner”. ”De dumpar arbetsmarknaden”.

Det är till stor del denna grupp av människor som i valets första omgång demonstrerat sin avsky för systemet genom att rösta på Marine Le Pen. I en opinionsstudie gjord av IPSOS 19-21 april fick Marine Le Pen till råga på allt mest arbetarröster (ouvrier) av alla kandidater! Hela 29 procent. Följt av Francois Hollande 28 procent och Sarkozy med bara 18 procent. Vänsterfronten med Jean-Luc Mélenchon med ett blygsammare resultat runt 10 procent. Vi ska återkomma med mer definitiva siffror. I en del ytliga kommentarer från vänsterhåll häver man besviket  ur sig att Marine Le Pen är fascist eller till och med nazist. Ord som i många sammanhang passade in på pappan Jean-Marie Le Pen. Men i politik är alltid allting i rörelse och det gäller också för Den Nationella fronten. Partiets mesta brunfärg har tvättats bort. Gamla ledare har motats undan. Det vi har i dag är givetvis ett invandrarfientligt parti med ett reaktionärt borgerligt ekonomiskt program. Men det är ännu (!) inte så illa att det är ”fascister” som har fått 18 procent av landets väljare att rösta för Marine Le Pen som landets nästa president. Det är helt enkelt inte en blodig och våldsam gatukamp, en triumferande nazistisk attack på hela arbetarrörelsen som väntar. Det är inte en tid för att omedelbart organisera arbetarklassens självförsvar…

.

De Gaulle såg högerns privilegiesamhälle som Frankrikes grundsten, men tvingades samtidigt att erkännna fransmännens ”smak för jämlikhet”. Detta markeras tydligt  i valresultatet. I förhållande till presidentvalet 2007 och än mer i jämförelse med omgången 2002, har Hollande och socialisterna stärkt sig i ett fyrtiotal departement och är dessutom största parti i alla Franrikes stora urbana centra. Vänsterfrontens Mélenchon gör ett betydligt sämre val än det som förväntningarna från opinionsinstituten byggde upp. Men hans 11.1 procent är ändå en viktig framgång för det politiska konglomerat som dominerar gruppen. Där är det gamla Kommunistpartiets i särklass när det gäller medlemsantal och organisatorisk styrka. Om än med en mycket ålderdomlig skara räknar man fortfarande med så många som 130 000 medlemmar. Mélenchons eget parti har (än så länge?) bara 6 – 9 000 medlemmar.

.

Men samtidigt är detta en rörelse bort från de mer klara socialistiska program som LCR:S/NPA:S och Lutte Ouvrière`s tidigare kandidater Olivier Besancenot och Arlette Laguiller förspråkade. Mélenchons program och retorik är ett snarast ett radikalt socialdemokratiskt program med en fond av fransk borgerlig revolutionshistoria. NPA:s Philippe Poutou fick, när han väl kom ut ur mediaskuggan, 1.2 procent av rösterna. Det egna partiet har också  hamnat i bakvattnet på grund av stora interna motsättningar när det det gällt förhållandet till det franska Socialistpartiet.  Lutte Ouvrière`s Nathalie Arthoud fick 0.6 procent. Tidigare har dessa två revolutionärt socialistiska grupper turats om att erövra 4-5 procent av rösterna i de senaste decenniernas presidentval. År 2007 röstade hela nio procent av alla unga mellan 18-24 på Besancenot.

Slår vi sedan samman dessa mindre partiers röster med Vänsterfrontens blir slutsumman nära nog densamma som i exempelvis presidentvalet 2002.

.

.

En symbolisk bild med nattens glada valarbetare . NPA:s förre presidentkandidat

Olivier Besancenot i förgrunden. Hans efterföljare,

Philippe Poutou i bakgrunden,  får nu allt tydligare drag…

.

Den 6 maj blir det klart vem som segrar i slutstriden mellan Hollande och Sarkozy. Politik är inte matematik och trots att Sarkozy borde ha mer att vinna än Hollande från de röster som gått till de nu utslagna kandidaterna är detta inte alls en självklarhet. Inte minst Nationalfrontens väljare sitter på många osäkra kort. Marine Le Pen tar inte ställning ”mellan systemets bägge kandidater”. Hon har attackerat Sarkozy hårt men samtidigt deklarerat att ”hon hatar Hollande”. Bland de 60-70 procent av hennes väljare som ändå tänker rösta finns det säkert en klar majoritet för Sarkozy. Men hans stora problem är just att han under lång tid har representerat makten eller systemet och är den som mest fått klä skott för den tioprocentiga arbetslösheten. Både Mélenchon och Poutou har snabbt uppmanat sina väljare att fortsätta kampen mot Sarkozy den 6 maj. I går kväll avslutade bilarbetaren Poutou sitt tack till sina väljare med denna uppmaning:

.

”Den 6 maj, i slutet av den kampanj som vi drivit, är vi vid sidan av dem som vill förhindra Sarkozy från att få ett andra mandat. Vi säger tydligt att vi ska avsätta Sarkozy och hela hans gäng genom att rösta mot honom. Detta utan att ge något som helst politiskt stöd åt Hollande. Vi uppmanar alla dem som vi mött i vår kampanj att aktivera sig, att ta kontakt med oss, för att vi tillsammans ska kunna skapa en stark oberoende antikapitalistisk kraft. I kampen mot högerns åtstramningar vänder vi oss till Vänsterfronten, Lutte Ouvrière och till fackliga aktivister, liksom till alla dem som varit med i denna kampanj, för att gemensamt förbereda den motoffensiv som krävs från det arbetande folket.”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Front National, Marine Le Pen, Nationella fronte, franska presidentvalet, Mélechon,

I media: SVD1,DN1,DN2,SVT1,GP1,AB1,DN3,

.

Många människor i Grekland lider inte bara av de rikas skuldkris. De plågas också av de tyska och franska fordringsägarnas svulstiga dubbelmoral.

Inte minst gäller detta de korrupta vapenaffärerna med landet. Under många decennier har den grekiska staten haft spenderbyxorna på när det gällt pengar till militären. Detta oavsett om grekerna levt med militärdiktatur eller ett civilt styre. I genomsnitt har man varje år tryckt ner drygt sju procent av statsbudgeten i halsen på den ständigt hungriga militären. En synnerligen extravagant siffra i jämförelse med EU:s snitt på 2.2 procent. Enligt SIPRI i Stockholm var Grekland under åren 2002 – 2006 världens fjärde största importör av konventionella vapen.

.

Hade man under efterkrigstiden minskat denna utgiftspost till vad grannarna kostat på sig hade Grekland i dag varit skuldfritt, understryker den kände ekonomen Angelos Phillipides för Guardian i tidningens avslöjande reportage om dessa osmakliga affärer.

Ordföranden i den fackliga centralorganisationen GSEE, Yiannis Panagopoulos, berättar om sitt och andra fackliga företrädares möte med Angela Merkel i Berlin. När det blev hans tur att få ordet kunde han inte låta bli att fråga henne om varför Tyskland sålt vapen till Grekland, något man bevisligen inte har råd med eftersom löner och pensioner skärs ner. Merkel svarade omedelbart att ”vi aldrig har bett er om detta”. ”Vi väntar fortfarande på en restbetalning för våra ubåtar”. En ”restbetalning” på saftiga en miljard euro. En summa tre gånger så stor som den senaste kapningen av pensionerna!

.

Två av de tyska ubåtar som Grekland inte behöver…

.

Grekland importerar drygt tjugofem procent av sina vapen från Tyskland. Knappt tretton procent kommer från Frankrike och det är mer än en tillfällighet att det just är tyska och franska banker som gynnas av att EU spänt fast grekerna på en finansiell sträckbänk.

.

.

De lukrativa vapenaffärerna har visserligen bromsats upp i och med den skarpa blixtbelysningen av Greklands statsskuld. Men fortfarande ligger de på skyhöga fyra procent av BNP eller dubbelt så mycket som i övriga Europa. En förutsättning för den tyska ”handräckningen” för de olika ”räddningspaketen” har uppenbart varit att Grekland tvingats att garantera fortsatt vapenimport från sina krävande ekonomiska styvföräldrar.

.

.

Gödselvattnet för de stora vapenkontrakten har som vanligt varit korruption i alla led. De har tecknats i en frodig och för all insyn helt övervuxen miljö av mutor och svarta pengar.

Hos oss fick Sten Tolgfors gå för skumraskaffärerna med Saudiarabien. I Grekland har den förre försvarsministern Akis Tsochadzopoulos nyligen fängslats inför en rättegång där han kommer att anklagas för att ha tagit emot åtta miljoner euro i mutor som en ersättning för att ha godkänt just ett köp av fyra tyska ubåtar. Pengar som gått till ett köp av två egendomar i Aten, den ena ett eget luxuöst hem på stadens mest fashionabla boulevard. I Tyskland har det tyska företag Ferrostal, som förmedlade ubåtsaffären, gått med på att betala böter på 140 miljoner euro. Företagets vd och flera andra toppchefer har dessutom fått lämna sina jobb…

.

.

Den grundläggande orsaken till Grekland kroniskt sjuka statsfinanser kan härledas till högerns seger (med USA:s hjälp) i inbördeskriget 1946-49. Redare och bankirer, men också många små företagare och högt utbildade yrkesgrupper som advokater och läkare, belastades inte i dess efterdyningar med några märkbara skatter och den arbetarrörelse som nyss besegrats kunde naturligtvis inte bygga något socialt välfärdssamhälle.

De genomkorrumperade politiska eliterna i Grekland har hela tiden matat sina militärer med nya anslag. Deras hunger har aldrig stillats. Inför folket har delar av pengaflödet sekretessbelagts. Men framförallt har man lyckats att manipulera människors gamla turkskräck med en ohöljd nationalistisk retorik. Än med en botten många tusen år tillbaka i det gamla Hellas. Än med en i det Andra världskrigets motstånd mot den nazistiska ockupationen. Eller i en samvetslös exploatering av det egna fascistiska kuppförsöket på Cypern 1974. Turkiets militära försvar av öns turkiska befolkning beskrivs än i dag som blott och bart ”en invasion” där man valt bort att tala om att det handlade om en storgrekisk ”enosis” eller förening mellan hela Cypern och Grekland under styre av en militärdiktatur.

Hotbilden av ett Turkiet som vill invadera Grekland är genomfalsk. Bägge staterna är medlemmar i NATO, vars stab aldrig skulle tillåta något sådant. Men samtidigt vill man inte sudda alltför mycket i militärens nationalheroiska affischer. Vapenaffärer för de egna medlemsländerna är alltid bra och för det militärt strategiska Mellanöstern är det för NATO:s del ett vackert bidrag med ett väl rustad grekisk militär.

.

.

I sak betyder dessa hårda fakta om Greklands statsskuld och dess stora vapenimport att det skulle räcka med ett enda krav på den grekiska staten från EU:s sida:

Vi hjälper er finansiellt om ni för lång tid framöver inte överskrider en militärbudget på 2.2 procent av statens utgifter. Vapenkontrakt måste annulleras. Men gör vi så är alla problem lösta.

Som läsare kan du fundera över varför det inte har blivit så.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Tyskland, tyska vapenaffärer med Grekland, Eoinis, Cypern,

I media: SVT1,SVD1,DN1,AB1,