.

.

Hårdhänt och ibland brutalt försökte New Yorks borgmästare Michael Bloombergs poliser i tisdags att rycka upp proteströrelsen mot Wall Street`s girighet med rötterna. Polisen gick in i aktivisternas basläger i Zuccotti Park och rev sönder tält, slängde människors tillhörigheter i sopcontainrar och bar bort alla som försökte att hålla sig kvar. Den privata ägaren till den offentliga parken, Brookfield Office Properties, hade i samråd med det politiska styret beslutat sig för att se den amerikanska konstitutionens mötes- och församlingsfrihet som ”en sanitär olägenhet”. Människorna i parken sågs som ogräs som skulle rensas bort.

.

.

Från en protest i tisdag mot arresteringen av en kvinna

.

De fria orden arresterades eller drevs undan. En del av demonstranterna kom tillbaka under eftermiddagen och kvällen, invirade i filtar klädda med staniol för att klara kylan, och sov över sittande rygg mot rygg på en del parkbänkar. Det påbud som gällde var nämligen att man inte längre fick ”ligga ner i parken”. Många andra togs emot som nattgäster av Manhattans två kyrkor som öppnat sina portar för dem som berövats sina tält. En del sov i högar inne på  snabbmatshak.

.

.

Demonstration i New York tisdag kväll

”Vi vill ha vår park tillbaka”

.

I de flesta av USA:s många delstater har rörelsen stött på samma motstånd. Inne på det klassiska universitetsområdet i Berkley Los Angeles, där så många vietnamdemonstrationer ägde rum, finns däremot tälten kvar. I går arresterade polisen i San Francisco samtidigt 95 demonstranter som satt upp ett tält inne i entrén till Bank of Americas entré. ”Vi är de 99 procenten” sjöng ockupanterna när de bars bort.

.

.

På Berkley´s universitetsområde fortsätter ockupationen

.

I dag torsdags letar det fria ordet efter nya mötesplatser. Deras sociala motpart, den ärkereaktionära Tea party-rörelsen finaniseras av miljardärer som äger eller kan köpa både torg, tidningar samt de stora radio- och TV-kanalerna. I USA stavas demokratin i den verkliga världen dollar. Occupy Wall Street saknar dessa resurser och är en brokig samling av människor utan en given social härkomst med stora materiella reservoarer. Den annalkande vintern är dessutom ett lika stort hot mot yttrandefriheten som polisen. Det är inte lätt att campa i små sommartält samt klara mat och hygien när kylan och snön tågar in. På ett område nära Zuccoti Park, där de getts möjlighet att vara har de visserligen byggt upp en depå med nya tält, livsmedel och andra förnödenheter. ”Men den här rörelsen handlar ändå om en idé och inte om tält”, säger Ed Needham som är ett av språkrören för rörelsen.

.

.

Det här tältlägret i Portland har myndigheterna rivit

Nu letar det fria ordet efter nya mötesplatser

.

När New York`s världsberömda börs öppnar i dag tänker de därför ”göra det så obekvämt som möjligt” för de anställda att ta sig till detta tempel för spekulation och girighet. Demonstranter ska med fredliga medel försöka göra det så svårt som möjligt för mäklare och annan personal att ta sig in och sätta i gång sin hasard med våra liv. Runt om i USA, på ett hundratal platser, finns samtidigt andra initiativ som rörelsen kommer att försöka förverkliga.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Occupy Wall Street, Börsen i New York,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,SVD4,DN2,DN3,SVD5,DN4,DN5,SVT1,GP1,SVD6,

.

Här är fyra foton tagna i dag. Skyn är fångad i bilder denna vackra vintermorgon när termometern visade på minus sju grader. Först två mot Landvetters flygfält. Sedan två mot Säves. Vi bor i Alefjäll omkring sex mil ifrån bägge platserna som ligger åt öst respektive åt sydväst. 

.

.

Trots de stora avstånden är himlen ändå redan nersudlat med så kallade kondensstrimmor från luftens alltfler och allt större flygande stålskepp. Här släpps ut koldioxid, kväveoxider, vattenånga och små sotpartiklar i mängder. Det bildas ozon och strimmorna breder sedan ut sig. Ingen forskare vet bestämt hur detta påverkar atmosfären och klimatet. För närboende bullrar det och för oss andra finns det ständigt ett infraljud från himlavalvet. Jag verkligen hörde tystnaden när den isländska vulkanen Eyjafjallajökul levde upp till sitt rykte och stoppade allt flyg.

.

.

Går vi ut en vacker sommardag för att ta en kopp kaffe i solen, märker vi numer att kondensstrimmorna snabbt gått över i breda cirrusmoln. Vi får ta på oss en tröja och lägga undan våra solglasögon.

I världsmåttstock är Göteborg en liten håla med gles flygtrafik. Ändå ser det ut så här och detta samtidigt som flygets expansion är explosionsartad. En ”liten weekend-resa” hit eller dit med flyg är snart normalt. Charter- och helt onödigt fraktflyg ett måste. Vi lever inte bara med massbilism utan också med massflyg.

.

.

Min undran om morgonen är varför detta diskuteras så lite. I alla sammanhang débatteras miljö och klimat. Men flyget tycks vara heligt. Om några år sägs koldioxidutsläppen från svenska flyget passera bilismen. En resa till och från jobbet med liten ”miljöbil”, tvåtusen mil/år, släpper inte ut mer än det som en charterresenär till Grekland sägs stå för.

.

.

Jag är ingen moralist och tror inte att individuella beslut i sista hand avgör hur vi hanterar vår energianvändning. Kör själv bil och åker på charterresor. Här krävs gemensamma radikala, revolutionerande beslut när det gäller boende, transporter och produktion.

I den diskussionen och i den politiska kamp som krävs måste flyget in i bilden. Även om det inte rullar på marken…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, miljö, politik, klimathot, massbilism, slutkört, massflyg

I media: SVD1,GP1,

.

.

Slut med ”Bunga,bunga”…

Men hur går det med välfärden?

.

I både Grekland och Italien har IMF, Europas banker och EU:s ledare gått in som politiska överförmyndare och tvingat fram regeringsbildningar vilka ska försöka få människor att acceptera mer privatiseringar av gemensam offentlig egendom samt än hårdare attacker på välfärd, löner och pensioner. I Sverige rapporterar många av medias främsta journalister och ”kännare” av exempelvis Italien i dessa dagar att landet ”äntligen kan komma att få sina nödvändiga reformer”. Vare sig de är medvetna om det eller inte blir de till nyttiga idioter, till simpla budbärare av bankvärldens politiska agenda. Varje tanke på den ”kritiska journalistik” som lärs ut på högskolan har övergetts.

Här återger vi en helt annan dagordning som föreslås av den socialistiska organisationen Sinistra Criticas nationella styrelse:

.

”De tusentals kvinnor och män som samlades på torgen i så många städer hade all rätt i att fira att den man avgått som orsakat så mycket skada under de år han varit premiärminister eller i opposition.

Till skillnad från många av dem som firar är vi dock inte likgiltiga till det sätt på vilket Berlusconi föll, eller inför dem som kommer att efterträda honom. Vi deltar inte heller i lovsångerna för president Napolitano. Han understödde Berlusconis avgång för att tillgodose kraven från kapitalägarna och EU-ledningen. De såg att Berlusconi och hans regering var oförmögna att driva igenom det ekonomiska nedskärningsprogrammet och nedmonteringen av social service, som enligt dem är den ”enda vägen” för att möta krisen i Europa.

Inte heller kan vi glömma att åstramningsprogrammet nu sker i Mario Montis namn, den man som förbjudit minsta lilla statliga satsning i syfte att tillfredställa de stora bankernas intressen och för att säkra avregleringen av finanssystemet. Det är samma Mario Monti som använde högertidningen Corriere della Sera för att hylla de reaktionära ”reformer” som genomförts av Gelmini och Marchionne. Kan någon inom vänstern på allvar tycka att denne man representerar något ”bättre”?

Det finns inget ”efteråt”. Vad vi har är ett nu med en regering som är fientlig till arbetarbefolkningens intressen. Dess enda program är att på nytt vidta ekonomiska och finansiella åtgärder mot arbetarna: gigantiska privatiseringar av den gemensamma välfärdssektorn för att möta kraven från det europeiska kapitalet. Det är en regering som är försäljare av en ideologi som säger att vi bara kan komma ur krisen med hjälp av än större attacker på välfärden, löner och pensioner än de som vi redan genomlidit under de senaste tjugo åren.

För arbetare, folk med osäkra anställningsförhållanden, ungdomar och invandrare återstår bara ett möjligt val – en omedelbar och bestämd opposition mot Monti-Napolitano-regeringen. Vi måste skapa de argument och de organisationsformer som behövs för att göra motstånd mot de styrandes planer. Vi måste formera ett nätverk som ställer frågorna om de sociala och politiska alternativ som behövs för att de som orsakade krisen ska tvingas betala för den.”

.

Översättningen är gjord av Björn Rönnblad efter International Viewpoint och är hämtad från Socialistiska Partiets hemsida.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Italien, Grekland, finanskrisen, Silvio Berlusconi, Mario Monti

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,SVD6,

.

Om än inte med samma lekar var de vikar där torsken nu invaderar, de vatten  där jag själv tumlade runt som barn och därför vill jag inte att våra läsare missar denna riktigt stora och glada nyhet. Vare sig det var i vågorna utanför Bovallstrand eller i Stigfjorden mellan Tjörn och Orust fanns det då ett överflöd av torsk. Jag minns att min mamma bara behövde beställa det av oss som hon tänkte laga till middag. ”Kan ni ta hem två koketorskar”, kunde det heta” och brorsan eller jag tog  ekan och hämtade hem det hon ville ha.

.

.

Under en generation plågade man sedan havet med industriellt trålfiske och utsläpp och torsken försvann. När min egen familj flyttade ut till Knippla i Göteborgs norra skärgård under fyra år –  på 1980-talet – hade jag ändå hoppats på att kunna få hem riktigt färsk torsk. Men den förhoppningen sprack. Torsken var nära nog utrotad…

Därför är beskedet i dagens Bohusläningen ett verkligt glädjebesked:

– Det inger en förhoppning om att torskbeståndet ska kunna återhämta sig, säger Joakim Hjelm vid Havs- och vattenmyndigheten i Göteborg, som trots mångårig erfarenhet som fiskforskare vid Havsfiskelaboratoriet i Lysekil aldrig varit med om något liknande.

– Så länge individerna i den här årskullen är små är hotet inte så stort. Men senare blir räktrålarna ett potentiellt hot, konstaterar han.

– Vi talar om tio gånger så mycket den här gången, men vi vet inte ännu om det är Nordsjötorsk som drivit in som larver eller lokala bestånd. Men det spelar ingen roll. Vi måste på något sätt förhindra att vi slänger bort den här möjligheten att få tillbaka ett större lekbestånd, menar Hjelm.

.

.

Här är en bra vikt på 5.8 kilo.

Fångad utanför Hallandskusten.

.

Nu hoppas vi bara att en del av ynglen ska klara sig och om några år skapa nya egna kraftiga bestånd. Jag riktigt hör från djupen: ”Occupy Skagerack och Kattegatt Nu…

Det finns en helt fantastisk bok, skriven av Mark Kulansky, som har det spännande namnet ”Torsk”. Där berättar han bland annat att det var torskfiskare från Baskien som upptäckte Amerika. Ta reda på den och du får en härlig läsupplevelse.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Kattegatt, Skagerack, torskinvasion,
Media: BL,GP1,GP2,

.

Långt före gryningen var det dags. I beckmörkret, när människorna ännu sov, hade ett uppbåd med hundratals poliser samlats i sina halvmilitära tunga fordon mellan Brooklyn och Manhattans broar, för att sedan dundra fram och driva ut ockupanterna i Nedre Manhattans Zuccotti Park.

.

.

I morse rev polisen i New York ockupanternas läger

.

Yrvakna demonstranter samlade därför i morse ihop sig arm, i arm och försökte hitta ett försvarsområde i det provisoriska köksområdet. ”Inget återtåg. Vi ger inte upp!”, ropade de. ”Parken tillhör oss alla”. Den amerikanska konstitutionen har mötes- och församlingsfrihet som en av sina hörnpelare, men denna vräks nu omkull i namn av parkens privata ägare Brookfield Office Properties som hävdar att det finns ”sanitära skäl” för att riva upp  det fredliga protestlägret.

Tidigt i går morse rensade polisen på samma sätt tältlägret i Oakland med tårgas och batonger. Trettiotvå personer arresterades. Dessförinnan hade samma våld använts för att riva lägret i Portland, Oregon. Där blev över femtio demonstranter arresterade. I förra veckan slog man på samma sätt sönder ett försök att organisera en ockupation inne på University of California, Berkley. Det finns uppgifter om att det sammanlagt i USA har skett 3.600 arresteringar under den tid som ockupationsrörelsen har försökt att bita sig fast. 943 i New York City, 370 i Tucson, 353 i Chicago, 206 i Oakland och 153 i Boston.

Skälet till att myndigheter och enskilda ägare av olika markområden nu samlat går in med en sådan våldsam kraft är uppenbar. Den ekonomiska krisen i USA med massarbetslöshet och en ”bostadskris” som tvingat fyra miljoner familjer att lämna sina hem i kombination med ett allt smalare politiskt tvåpartisystem, det behövs 7 miljarder (!) kronor för att ro hem en presidentpost, en genomrutten fackföreningsrörelse och en mediavärld som domineras av rika reaktionärer, Fox News ses av 20 miljoner människor varje dag, innebär att amerikanarna lever i en smått ofattbar social tryckkokare. Osäkerhet, bitterhet, hat, missnöje, utanförskap, stridsvilja och mängder med andra känslor hittar inga svar. Inga politiska uttryck. Allt detta i ett samhälle som alltsedan utrotningen av indianerna levt med våld och krig.

.

.

I Oakland föddes början till en generalstrejk ur ockupationsrörelsen

.

Etablissemanget i USA, både den rika världens människor och de traditionella partierna, är därför nervösa och mer än livrädda för en våldsam social explosion. Ockupationsrörelserna kan bli den kraft som sliter locket av tryckkokaren och då kan den gamla politiska världen trasas sönder över en natt. I Oakland föddes en ”halv generalstrejk” i energin från tältlägret vid Jack Londons frihetsek utanför stadens politiska residens…

I valet mellan att slå vakt om Wall Street eller mötes- och församlingsfriheten väljer makten därför att slå vakt om svindlarna i banker, storföretag och finansvärlden i stort.

.

.

I Oakland har socialisten Jack London hedrats med en frihetsek

Men här har blivit förbjudet att demonstrera

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Wall Street, Occupy Wall Street, Oakland, Jack London,

I media: SVD1,SVD2,DN1,GP1,GP2,GP3,SVT1,AB1,

.

När jag har helgvila sliter en bäverhane femtio meter från vårt hus. Hoppas att det inte är en bosättare för då blir det översvämning från ån.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, bäver, bosättare

I media:

.

Nej, det man jublar över i den moderna svenska högern är inte att Berlusconi nu säger att han ska avgå. Rubriken är inte helt dagsfärsk utan är hämtad från en artikel i Sydsvenskan våren 2001. Till förnöjelse för många cirkuleras den nu bland annat på Facebook och  har blivit ännu en påminnelse om att moderaterna har många hemläxor att göra när det gäller sin historieskrivning. Jag vill inte missunna våra läsare denna godbit utan har här saxat det bästa:

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Italien, Berlusconi, moderaterna, Carl Bildt, Gunilla Carlsson,

I media: SVD1,DN1,DN2,AB1,GP1,SVD2,SVD3,

.

Lördagen den 29 oktober var det dags för partirådet i SP där både jag och Benny hör hemma ända sen ungdomsår och politisk vår i slutet av 1960-talet. Den omfattande debatten var ett försök till genomlysning av den arabiska revolutionen med tonvikt på upproret i Libyen. Ombud från hela landet samlades i Stockholm efter omröstningar i de olika lokalföreningarna om två olika resolutioner. Den första från Verkställande utskottet (VU) och den andra från kamrater kritiska till den politik som varit partiets. I en kommentar om utgången heter det i Internationalen att:

”Efter en intensiv heldagsdebatt blev resultatet lika röstetal för de båda resolutionerna. Socialistiska Partiet var alltså helt delat i frågan. Flera deltagare ansåg dock att motsättningarna minskat under debattens gång och att båda sidor modifierat sin hållning samt rekommenderade partistyrelsen att betrakta resolutionerna som historiska dokument och i stället fokusera på kommande uppgifter. En oenig partistyrelse valde därför att vid sitt sammanträde dagen efter att inte ta ställning till partirådets resolutioner utan i stället anta ett eget uttalande. Detta antogs enhälligt.”

.

.

Diktaturen har fallit!

Här rivs Khaddafis borg i Tripoli Bab al-Aziziya.

Hur ska upproret värderas? NATO? Vad är viktigt nu?

.

De som följt vår blogg vet att vi varit mycket engagerade i diskussionen och en del av den opinion som stått bakom den kritiska resolutionen. Att dokumenten nu ska ses som ”historiska” är ett bra sätt att gå vidare. Men det innebär naturligtvis inte att de är ointressanta, vare sig nu eller i framtiden. Det partirådet lyckades med var att ta fram två förslag till en ”första avräkning” av det som skett och den debatten har i sig varit unik i det som brukar ses som den breda vänstern och är en stor framgång. Ett mer definitivt bokslut kommer naturligtvis efterhand att göras i framtida diskussioner. Inte minst lovar vi att återkomma.

För intresserade utanför partiet lägger vi ut dokumenten här. Först det aktuella gemensamma uttalande som togs. Därefter VU:s förslag till resolution. Avslutningsvis den kritiska resolutionen. Alla tre texterna kommer dessutom att återfinnas i vårt Libyenarkiv.

.

Aktuellt uttalande:

.

Gadaffiregimen är det senaste av den folkliga arabiska upprorsvågens offer. Med dess fall öppnas möjligheter som varit stängda för Libyens arbetare, bönder och fattiga att hävda sina intressen genom självständig organisering. Hur denna ser ut eller vilka frågor den väljer att driva kan bara beslutas på plats, av dem själva. Dock tror vi att några av de punkter som måste finnas med om den nya situationen ska leda framåt för de arbetande:

• Fullständiga demokratiska fri- och rättigheter.

• Fria val till en konstituerande församling.

• Försvar av kvinnors och minoriteters lika rättigheter.

• Inget politiskt stöd åt övergångsrådet eller de krafter som nu allierar sig med imperialismen eller det internationella kapitalet.

• Inga främmande trupper eller baser i Libyen.

• Libyens tillgångar tillhör dess folk. Expropriera egendomar som tillhör dem som samarbetat med den gamla regimen. Inga privatiseringar av naturtillgångar eller offentlig egendom.

Allt stöd åt oberoende organisering – fackföreningar, partier, massorganisationer – av arbetare bönder och fattigbefolkning.

Socialistiska Partiets partistyrelse, Stockholm 111030

.

LIBYEN – REVOLUTIONEN,

IMPERIALISMEN OCH SOLIDARITETEN

A GADDAFIREGIMEN

1. När Libyens västvänlige kung Idris störtades 1969 handlade det om en kupp som genomfördes av en grupp unga officerare ledda av överste Moammar al-Gaddafi. Den stora förebilden och inspirationskällan var den arabnationalism som under denna tid praktiserades i Nassers Egypten.

2. Regimen lyckades vinna en viss folklig legitimitet genom att en hel del av de under 1970-talet starkt ökade oljeintäkterna kom att användas till att förbättra den sociala välfärden. Libyen blev det land i Afrika med den högsta levnadsstandarden och miljoner människor tog sig ur fattigdomen.

3. På det politiska planet kom dock Gaddafis styre att utveckla sig till en järnhård diktatur. Inga partier eller fackföreningar tilläts överhuvudtaget att verka. Gaddafis egna modell av ”direktdemokrati” – i form av ett system med ”revolutionära folkkommitteér – var i själva verket en parodi på demokrati, och ytterst enbart ett sätt för regimen att kanalisera information och kontrollera folket.

4. En ekonomisk politik som hade som mål att förstatliga all privat verksamhet sattes i verket. Det var en fanatisk småborgerlig inriktning, en inriktning som närmast antog Pol Potska drag då alla former av privat ägande i ett nafs skulle förbjudas. Den svaga tidigare härskande eliten nackades och i dess ställe kom en statlig byråkrati att tillskansa sig makten. Systemet hade självklart – med en arbetarklass utan några som helst politiska rättigheter – ingenting med socialism att göra.

5. Regimen nationaliserade utländska oljebolag, stängde USA och Storbritanniens militärbaser och kom att stödja motståndsgrupper av skilda schatteringar över vår värld. Omfattande ekonomiska band upprättades med länderna i det sovjetiska blocket. Allt detta gjorde att man hamnade i skarp motsatsställning till imperialismen. Under Ronald Reagans presidenttid tilldelade USA Gaddafi epitetet ”Mellanösterns galna hund” och USA bombade till och med 1986 Libyen.

6. Under det senaste decenniet har dock historien vänt blad. Utländska företag investerar återigen i hög grad i den libyska ekonomin och IMF har uttryckt sig gillande om regimens privatiseringspolitik. I det så kallade kriget mot terrorismen har Libyen varit USA behjälpligt med att lämna ut information. Sedan 2003 har de tidigare FN-sanktionerna mot landet upphävts och 2006 upprättade USA och Libyen fullständiga diplomatiska relationer. Gaddafis familj har för egen räkning placerat miljarder dollar utomlands, en hel del av den tidigare sociala välfärdsfernissan har flagnat och arbetslösheten beräknas uppgå till hela 30 procent.

7. Orsaken till denna vändning var främst att ekonomin försämrades kraftigt under 1990-talet på grund av de sanktioner som Libyen pålades, utifrån att man utpekades ligga bakom det terrorattentat som gjorde att ett flygplan 1988 störtade över den skotska byn Lockerbie. Med dessa sanktioner som vapen lyckades imperialismen tvinga ner Gaddafis regim på knä. En annan bidragande orsak till den ekonomiska kursomläggningen var östblocksregimernas fall, som gjorde att regimen nästan över en natt förlorade ett antal nära ekonomiska bundsförvanter. Samtidigt har emellertid det politiska systemet förblivit ograverat i sin diktatoriska form.

B. Upproret mot Gaddafi

8. Inledningen till det libyska upproret följde ett liknande mönster som i många andra länder i arabvärlden i form av spontana folkliga protester mot det politiska förtrycket. Konkret handlade det om att några hundra personer samlades 15 februari i Benghazi och protesterade mot fängslandet av människorättsaktivisten Fathi Terbil. Protesterna växte och spred sig de närmaste dagarna till fler städer i östra Libyen. Regimen satte snabbt in väpnade styrkor mot protesterna och flera hundra människor dödades.

9. Regimens ytterligt våldsamma svar mot protestyttringarna var en avgörande orsak till att motståndet i Libyen snabbt också tog sig en väpnad form. Det var en kombination av att delar av de väpnade styrkorna vägrade att skjuta på folket och gick över till demonstranterna, och att demonstranter plundrade vapenlager i Benghazi. Basen i motståndsstyrkan kom att bli avhoppare från de väpnade styrkorna och människor från skilda samhällsklasser som spontant tillgrep vapen (shababs). Snabbt kom mer eller mindre hela östra Libyen att falla i motståndsstyrkans händer.

10. Det folkliga upprorets karaktär var en mix av olika sociala- och politiska krafter: ungdomar, arbetare, aktivister för mänskliga rättigheter, islamister, etc. I det maktvakuum som uppstod i befriade områden inrättades lokala folkråd, vars uppgift var att ombesörja de basala dagliga angelägenheterna såsom hälsovård, matförsörjning, renhållning, etc.

11. Parallellt, i takt med upprorets stora militära framgångar, accentuerades spänningarna inom Gaddafis regim och den libyska eliten överhuvudtaget. Flera av regimens ledande företrädare, såsom några ministrar och många militärer, hoppade av. Förklaringen till de ökade spänningarna bör dels sökas i att avhopparna räknade med att regimens fall i det långa loppet var oundviklig och att det då gällde att rädda det egna skinnet och få möjlighet att stå i ledningen för ”Det nya Libyen”. Dels att familjen Gaddafi i så hög grad monopoliserat den politiska makten och utnyttjat statsapparaten för att berika sig själv, samtidigt som ekonomin under senare år liberaliserats, utländska investerare kommit in i landet och företag privatiserats. När denna process sattes igång fanns det dock knappast någon inhemsk borgarklass, i detta vakuum är det naturligt att delar av eliten strävar efter att självt konstituera sig som borgarklass och röra sig bort från Gaddafi för att kunna lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

12. 26 februari bildades det ett nationellt övergångsråd i Benghazi. Det kom att domineras av krafter från den libyska eliten som brutit med Gaddafi och nu utnämnde sig själva till det folkliga upprorets ledande institution. Dess huvudsakliga strategi för att kunna störta Gaddafi och tillskansa sig makten i hela Libyen har varit att vädja till västimperialismen (USA och EU) om hjälp; först i form av vapenleveranser och därefter om flygunderstöd. Man har betonat att de länder som ställer upp kommer att favoriseras när oljekontrakt efter regimen Gaddafis fall delas ut. Rådet har utarbetat ett liberalt program med formella demokratiska rättigheter och betonar privat ägande och marknadsekonomi. Däremot har man inte utarbetat något form av socialt program för att attrahera och mobilisera de breda libyska folklagren och på den vägen kunna få till stånd deserteringar från Gaddafis väpnade styrkor.

13. Det är sannolikt att en kommande libysk regering i Benghazi upprättar mycket nära band med den västimperialism som till en inte ringa grad bombat den till makten. Imperialismens understöd är aldrig gratis och – mot bakgrund av den libyska borgarklassens svaghet och den historiska avsaknaden av radikala partier, fackföreningar och andra sociala rörelser – är det ett scenario som ter sig troligt.

14. Trots det nationella övergångsrådets liberalism och västvänlighet skulle regimen Gaddafis fall vara ett framsteg. Under Gaddafi har ingen opposition och folklig organisering överhuvudtaget tillåtits. Upproret i Libyen är en del av den förändringsprocess som har börjat skölja över stora delar av arabvärlden och det är inte troligt att det libyska samhället kommer att gå tillbaka till ruta ett. Det libyska folket kommer inte att acceptera att dess uppror skulle varit av noll och intet värde. Gaddafis fall kan komma att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland en mängd fria tidningar och radiostationer – bär vittnesbörd om det.

15. Vi socialister ser inte Gaddafis regim och det nationella övergångsrådet i Benghazi som lika goda kålsupare, att motsättningarna i Libyen helt primärt skulle röra sig om en intern elitkonflikt. Bakom det nationella övergångsrådet finns inslag av ett folkligt uppror, ett uppror som på sikt kan utmana elitstyret i Benghazi. Därför har vi understött kravet att det libyska motståndet bör tillges vapenleveranser och motsätter oss FN:s resolution 1973 som bland annat lägger ett vapenembargo över hela Libyen. Därför vänder vi oss också bestämt mot de delar av vänstern, som i likhet med Hugo Chavez i Venezuela, Daniel Ortega i Nicaragua och postkommunister kring Monthly Review i anti-imperialismens namn ställt sig på regimen Gaddafis sida. Det är ett svek mot det libyska folk som lidit under den blodiga diktaturen och kämpar för demokratisk- och social frigörelse.

C. VÄSTIMPERIALISMEN

16. Västimperialismen togs på sängen av utvecklingen i Libyen, först att Gaddafis regim snabbt verkade ramla ihop som ett korthus, varefter denna vad det verkade fallfärdiga regim gick till motoffensiv, tog tillbaks en rad städer och till och med hotade motståndets centrum i Benghazi.

17. När man väl kommit över en första tid av tvekan och osäkerhet – med uttalanden som Hillary Clintons att man inte kunde stödja någondera parten – skred man till verket. En resolution (1973) om en flygförbudszon drevs igenom i FN och 19 mars började man bomba Gaddafis flygplan och luftförsvar. I praktiken var det inte heller bara frågan om en flygförbudszon utan bombningarna har fortsatt långt efter att Gaddafis luftstyrka eliminerats. De inledande bombningarna utjämnade bara styrkeförhållandena mellan regimen och motståndet, men Gaddafi satt någorlunda säkert kvar vid makten.

18. Västmakterna räddes den instabila situationen i Libyen. Dessutom var man i behov av att fräscha upp sin image efter att man i det längsta hållit sina allierade despoter Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien under armarna. Med hjälp av FN-resolutionen såg man en möjlighet att stabilisera Libyen och återigen, användande sig av begreppet ”humanitär intervention”, framställa sig själv som en värnare av demokrati och mänskliga rättigheter.

19. När möjligheten öppnade sig såg också västmakterna det som fördelaktigt att Gaddafis regim röjdes ur vägen. Trots att Gaddafi under det senaste decenniet närmat sig väst sågs han som en opålitlig bundsförvant, en bundsförvant som i morgon dag kunde vända sig mot Kina och vars nära relationer och samarbetsavtal med vänsterregimer som exempelvis Chavez Venezuela stack i ögonen. Dessutom hade regimen inte underordnat sig USA och de andra västmakterna på det militära planet. Libyen deltar inte i Africom, USA:s militära samarbete med de afrikanska länderna. Med Gaddafi vid makten var inte Libyen, som under kung Idris dagar, ett för väst stabilt brohuvud.

20. Vi socialister kritiserade inte rebellsidan när denna begärde en flygförbudszon och flygunderstöd mot Gaddafis överlägsna stridskrafter när dessa hotade med blodbad i Benghazi. Men vi hyste ingen som helst tilltro till västmakternas och NATO:s intentioner och har motsatt oss den bombkampanj som följde. De imperialistiska stormakterna handlar ytterst utifrån kallhamrade ekonomiska och strategiska intressen, att sätta sin tilltro till dem riskerar att avväpna inte bara de upproriska krafterna utan även den globala solidaritets- och fredsrörelsen. Vi gör oss också skyldiga till ett generalfel om vi i vår analys begränsar verkningarna av de imperialistiska bombningarna av Libyen till just Libyen. När västmakterna intervenerar i Libyen handlar det ytterst om att stärka kontrollen över hela arabvärlden – lejonparten av världens oljereserver – och kanalisera de folkliga resningarna i mer ofarliga banor. De militära interventionerna i Bahrain och Libyen hänger ihop som två olika sidor av samma mynt. I sin absoluta förlängning handlar det även om kontrollen av hela världsekonomin. Imperialismen är ett globalt system.

D. DET SVENSKA KRIGSDELTAGANDET

21. Att Sverige ”ställer upp” i detta krig är en avspegling – liksom även exempelvis Aghanistan- och Somaliainsatsen – att Sverige ända sedan det kalla krigets slut, oavsett om det varit borgerlig eller socialdemokratisk regering, dragits allt djupare in i ett samarbete med NATO utan att formellt vara medlem. Hur beredvilligt Sverige är till att ställa upp illustreras tydligt av att i Libyeninsatsen är inte ens hälften av Nato-länderna med och förutom Sverige är det bara fyra länder utanför NATO (Förenade Arabemiraten och Qatar, Jordanien och Marocko) som är med. Ytterst handlar det om att den härskande klassen i Sverige har ett intresse och drar vinning av att den politiska makten på detta sätt hänger stormaktsimperialismen i rockskörten.

22. I just Libyeninsatsen finns det också ett konkret intresse från det militära och politiska etablissemangets sida att marknadsföra JAS-flygplanet, att för eventuellt hugade spekulanter visa vad det går för i ett krigstillstånd.

23. Arbetar- och solidaritetsrörelsen måste stå självständig från imperialistiska militära intressen – och utveckla en oberoende solidaritet med de demokratiska krafterna i Libyen. Vi socialister motsätter oss det svenska krigsdeltagandet i Libyen genom JAS-insatsen. Vi ser det som bedrövligt att riksdagen första gången den svenska insatsen klubbades igenom beslutade i konsensus, att till och med vänsterpartiet i detta första skede röstade för. Att det varit omöjligt att mobilisera till några demonstrationer värt namnet gentemot detta krigsdeltagande hänger ihop med denna ”nationella partisamling”, illusioner om stormakternas avsikter och bristen på en alternativ solidaritet. Att finna vägar att stötta de folkligt demokratiska delarna av upproret i Libyen – oberoende av västimperialismens planer – måste göras till en central uppgift för svensk och europeisk arbetarrörelse och vänster.

.

Teser om revolutionen i Libyen

.

• 1. Den libyska revolutionen är ett resultat av en folklig resning mot Khaddafis despoti. Som sådan är den en produkt av och en totalt integrerad del i den arabiska revolutionen som sedan december 2010 skakat om imperialismens strategiska intressen av stabilitet i det oljerika Mellanöstern och Nordafrika.

• 2. Segern över Khaddafis regim öppnar vägen för att demokratiska fri- och rättigheter för första gången i landets historia blir verklighet för det libyska folket. Samtidigt har segern haft en stor betydelse för att stärka krafterna i resten av den arabiska världen som just nu kämpar mot de härskande eliternas kontrarevolutionära offensiv.

• 3. Till skillnad från upproren i Tunisien och Egypten formade sig den libyska revolutionen mycket snabbt till ett väpnat uppror. Det beror inte på den sociala, ideologiska eller religiösa sammansättningen av upprorets trupper utan helt på diktaturens karaktär av personlig despoti utan de möjliga säkerhetsventiler som fanns tillgängliga i Tunisien och Egypten där militären kunde avsätta Ben Ali och Mubarak utan att helt tappa greppet om makten.

• 4. Inte minst är det en uppgift för oss socialister i väst att ge fullt stöd till alla som deltar i kampen mot de kontrarevolutionära krafter som vill rädda de härskande klassernas intressen och privilegier.

• 5. USA, Frankrike och Storbritannien valde att ge sitt stöd till upproret och ingrep med stridsflyg för att hindra Khaddafis armé från att krossa upproret i Benghazi och sedan med säkerhet säkra sin makt genom att med militärt våld förinta den spirande revolten i resten av landet.

• 6. Det var de revolutionära styrkorna i Benghazi som bad om hjälp från utlandet för att hindra ett säkert nederlag i Benghazi. Det var inte socialisters, speciellt inte europeiska socialisters, uppgift att säga nej mot de imperialistiska makternas militära hjälp åt de kämpande revolutionärerna. Det flera månader långa försvaret av Misrata hade exempelvis varit omöjligt utan Natos marina skydd av stadens hamn. Det hade varit kriminellt av oss socialister att kräva av Nato att lämna hamnen oskyddad och i praktiken döma motståndet i Misrata till ett säkert nederlag. Det hade varit att sätta den egna ”revolutionära renheten” över de kämpande människornas revolt mot diktaturen. En inställning som inte på något sätt innebär att vi ska ha illusioner eller sprida illusioner om vilka motiv som i grunden låg bakom att Obama, Sarkozy och Cameron i sista stund vände ryggen åt Khaddafi.

• 7. Efter att de imperialistiska makterna upp till sista minuten stödde Ben Alis och Mubaraks diktaturer riskerades deras strategiska intressen i regionen att skadas för gott. Det var den enda orsaken till att de tog beslutet att klippa alla band med Khaddafi och ge militärt stöd till upproret. Det gällde att rädda vad som räddas kunde.

• 8. Som socialister behåller vi alltid en självständighet gentemot och rätten till kritik av de rörelser som kämpar för demokrati och frihet. Vi sa inte nej till det libyska upprorets begäran om hjälp trots att det riktades till imperialistiska makter inklusive Sverige, de enda som hade en militär möjlighet att ingripa. Men det innebär inte att vi blundade för riskerna med imperialismens inblandning i revolutionen och vilka motiv som styr deras agerande.

• 9. Lika självklart var att resa kravet på materiell hjälp till upproret inklusive vapenleveranser. Liksom att driva det politiska kravet att den svenska regeringen skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant. En begränsning till humanitära insatser hade i praktiken accepterat att den till tänderna beväpnade regimen i Tripoli lämnats i fred att fritt krossa allt motstånd. Så var den konkreta situationen i Libyen när upproret bad om militär hjälp. Att inte motsätta sig den konkreta inblandningen från imperialismen är inte ett brott mot vår principiella anti-imperialism. Det är bara ett bevis på att vi sätter försvaret av det revolutionära upproret i första hand. Av samma anledning kan vi säga nej till en militär inblandning från FN/NATO:s sida i utvecklingen av revolutionen i Syrien eller Jemen. Det är en konkret fråga som kräver ett konkret svar. Vår inställning till upproret i Libyen innebär inget som helst frikort när det gäller framtida försök från imperialismens sida att ”av humanitära skäl” ingripa militärt i det ena eller andra landet.

• 10. Som socialister stödde vi däremot inte FN:s resolution 1973 eftersom den ställde upproret och regimen i Tripoli på samma nivå, som två likvärdiga parter i en väpnad konflikt. Resolutionens vapenembargo gällde för hela Libyen och hindrade därför en snabb vapenhjälp till rebellerna i Benghazi och Misrata.

• 11. Att vi som socialister inte satte oss emot Nato:s bombning av Khaddafis stridsvagnskolonner och inte heller mot andra flyganfall mot militära anläggningar och stridande enheter innebär inte att vi var för Natos inblandning i dess helhet. Bombningar mot mål i städer som riskerade att sätta civila i fara var kontraproduktiva i den mån de gav legitimitet åt regimens propaganda om ett ”korståg” mot Libyens folk.

• 12. Översatt till ”realpolitiken” i riksdagen vad skulle då denna dubbla inställning till FN/NATO:s vapeninsatser ha inneburit? En riksdagsfraktion av socialister, exempelvis om dessa hade bänkat sig på Vänsterpartiets platser, skulle ha haft följande handlingslinje: Först en självständig deklaration grundad på teserna i denna resolution. När det sedan gäller själva riksdagsbesluten hade vi inte röstat nej vid de tre förslag från regeringen som klubbats. Detta trots vår skarpa kritik av FN:s resolution 1973.   De libyska revolutionärernas rätt att begära militär hjälp var av överordnad betydelse. Vi hade i stället valt att lägga ner våra röster för att på så sätt markera kritiken.

• 13. Att vi som socialister stöder det revolutionära upproret innebär inte att vi sympatiserar med och ger vårt politiska stöd till alla grupperingar som deltar i upproret. Det finns exempelvis ingen socialistisk strömning i upprorets led som vi kan ge vårt fulla politiska stöd. Vilket inte hindrar att vi måste stå på de kämpandes sida och försvara deras rätt att göra uppror mot en diktatur på samma sätt som vi stöder Hamas rätt att försvara sig mot Israels aggressioner mot Gaza.

• 14. Som socialister ger vi inte heller ett okritiskt stöd till upprorets övergångsråd, TNC. Vi stöder i stället krav på att TNC och en kommande regering ska uppfylla sina löften om att diktaturen ska avlösas av en fullständiga demokratiska fri- och rättigheter. Liksom i Tunisien och Egypten kommer de politiska motsättningarna inom revolutionens led upp till ytan när det nya samhället ska byggas.

• 15. Diktaturens fall öppnar vägar till en frihet som de förtryckta i Libyen aldrig upplevt. En förutsättning för att den ska bli verklighet är kampen för en demokratisk konstitution. Fria val kräver en total frihet att bilda politiska partier. De nyliberala och islamistiska krafterna i revolutionens ledning är ingen garanti för att dessa rättigheter ska respekteras. Se bara hur militärrådet i Kairo och övergångsregeringen i Tunis manövrerar för att radikala sekulära krafters inflytande ska begränsas med byråkratiska metoder. Som socialister står vi solidariskt bakom alla krafter som kämpar för fullständiga demokratiska fri- och rättigheter och som vill föra revolutionen vidare till en verklig social revolution där också ägandeförhållande sätts ifråga.

• 16. Ännu en diktatur i regionen har fallit vilket bekräftar de arabiska revolutionernas gemensamma karaktär. De är en seger för alla människor i världen som strävar efter frigörelse och rättvisa. Khaddafis regim styrde landet med järnhand i fyra sekler och utvecklade en mycket bisarr statsform utan motstycke i något annat arabiskt land. Den totala avsaknaden av politiska och sociala strukturer utöver diktaturens ”revolutionära massråd” ställer nu stora hinder i vägen för den demokratiska utvecklingen den närmaste tiden. Alla försök från västvänliga och religiösa strömningar att begränsa de demokratiska fri- och rättigheterna under förevändning att förhindra kaos måste mötas med kraftiga protester.

• 17. Till sist kan vi konstatera att den arabiska revolutionen, speciellt den libyska men även den syriska, skapat en ny situation i vad som kallats det anti-imperialistiska lägret. En inte föraktlig del har valt att i anti-imperialismens namn ställa sig på diktaturernas sida i Libyen och Syrien och gapa med i despoternas nonsens om att lynchmobbar, utländska terrorister och al Qaida ligger bakom upproren. Det är en politisk utveckling av historisk vikt som kommer att få stor betydelse för det fortsatta anti-imperialistiska arbetet i vår världsdel. Det handlar om inte mindre än en politisk bankrutt för de rörelser som har sitt ursprung i den stalinistiska och maoistiska efterkrigsvänstern.

  .
  Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Den arabiska revolution, NATO, imperialism,

  I media: DN1,AB1,

.

”All rikedom kommer från arbete, och många gånger från hårt arbete. Volvos vinster och rikedomar kommer från vårt arbete i Volvos fabriker.”

Från protestmötet onsdag förra veckan

.

Med denna sanning,  som tål att upprepas varje dag men sällan förtjänar ens en notis i våra borgerligt ägda media, gick Tomas Johansson í onsdags ut  i ett angrepp mot Volvo Lastvagnars giriga ledning. Han jobbar som metallare och fackordförande för Grupp 30 i Tuves fabriker ute på Hisingen. Under många år min arbetskamrat. Men också vän och en del av den fackliga oppositionsrörelse som levt ute på verkstadsgolven under decennier. Hans rungande tal vid protestmötet mot företagets försök att kapa banden med en stor del av sina visstidsanställda är en facklig markering som förtjänar spridning. Här lägger jag därför ut talet i sin helhet:

.

.

Tomas agitation möttes av riviga applåder

.

”All rikedom kommer från arbete, och många gånger från hårt arbete. Volvos vinster och rikedomar kommer från vårt arbete i Volvos fabriker.

När Volvo sparkade tiotusentals arbetare för några år sedan började vinsterna raka i höjden när konjunkturen vände uppåt något år efter krisen. Men den riktiga skjutsen för vinsterna kom när företaget började återanställa folk, och då till visstidsjobb.

När nu försäljningen viker en aning kommer dråpslaget, 250 visstidsanställda skall ut från fabriken.

Allt färre arbetare jobbar ihop allt större vinster åt Volvo. Volvoledningen kombinerar nu också ihop detta med att använda de visstidsanställda som en slit- och slängvara som skickas in och ut i fabrikerna i takt med minsta förändring i orderingång och försäljning.

Volvoledningen gör ett stort nummer av att man inte varslar utan bara ”hanterar de visstidsanställda enligt avtal”. Detta är bara en lek med ord, vi går inte på sådant skitsnack. För sanningen är den att de visstidsanställda är arbetsmarknadens B-lag som Volvo och andra företag exploaterar när det går bra och skickar ut på gatan när försäljningen viker.

Därför är det vår förbaskade plikt att inte låta Volvo slå in en kil mellan oss som har så kallat fast jobb och ni som är visstidsanställda. Vi är alla arbetare och betalar lika mycket i fackföreningsavgift. Därför får ni visstidare inte lämnas i sticket.

Volvo är inget konkursbo som måste göra sig av med folk direkt när försäljningskurvorna viker en aning. Räknat från första kvartalet 2010 till dags dato är vinsten nästan 35 miljarder. Hör och häpna, det är under dessa 22 månader en vinst per månad på 1,6 miljarder. Vi jobbar i en formidabel vinstmaskin som inte har råd att behålla 250 visstidare här på Tuvefabriken. Är inte detta stor förbannad skam!

.

.

Från ett tidigare protestmöte våren 2009

.

Att sysselsätta 250 visstidare under ett år, exempelvis genom utbildning, skulle kosta Volvo i runda slängar 100 miljoner. Vet ni hur mycket Volvos avgående VD Leif Johansson fått i pensionsavsättning under de år han jobbat på Volvo? Vet någon? Jo 100 miljoner.

Är inte detta helt otroligt, vi som jobbar ihop vinsterna står helt lottlösa medan Volvos avgående VD får 100 miljoner i pensionsavsättning. Herrar Volvodirektörer, kom inte och säg att det inte finns pengar, för då ljuger ni! Vi kanske skulle skicka ett litet mail till Leif och fråga om han inte skulle kunna tänka sig att kvitta sin pension mot att ni får stanna på firman ett år.

Skämt åsido, är det inte dags att arbetare och vår fackförening på allvar börjar ifrågasätta vart vinsterna går? Är det rimligt att aktieägare och höga chefer kammar hem det mesta medan vi som jobbar ihop vinsterna står lottlösa när försäljningen mattas av?

Var och varannan dag får vi höra från de höga direktörerna att ”Volvos viktigaste resurs är de anställda med sin kunskap och kompetens”. För en gångs skull måste vi hålla med ledningen att precis så är det. Vi är företagets viktigaste resurs av den enkla anledningen att det är vi som jobbar ihop rikedomarna. Men nu kommer vi till pudelns kärna. Vid första bästa tillfälle skickar företaget iväg de kompetenta arbetarna. Företaget säger en sak men gör det motsatta. Detta kallas för dubbelmoral.

.

.

AB Volvos huvudkontor i Lundby ute på Hisingen

.

Men vi skall jaga företagsledningen varje gång man babblar om ”de anställda som företagets viktigaste resurs.” Ja, men varför avsätter ni inte några ynka procent av era miljardvinster till att skapa möjligheter för oss arbetare att stanna kvar i företaget när det börjar bli sämre tider? Varför satsar ni inte på utbildning när försäljningen planar ut? Varför kan vi inte gå ner i arbetstid så att vi kan rädda våra arbetskamrater? Varför säger ni nej till fackets begäran om någon form av permitteringslönesystem? Varför är ni så snåla med avtalspensioner?

Vi arbetare och våra fackföreningar har under många år backat och förlorat i inflytande gentemot företagen. Det är dags att vi nu sätter klackarna i backen och säger: ” Nu får det vara nog! ”; ” Vi tar inte hur mycket skit som helst!”; ” Vi kräver vår rätt, vi accepterar inte att ni skickar ut 250 visstidsanställda från vår fabrik! ”,

Tack för mig…”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, IF Metall, Volvo Verkstadsklubb,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,DN3,SVD6,GP3,

,

.

Över tusen personer slet sig loss från ackord och allt hårdare balanser. Många fick hoppa över både mat och kort vila för att hinna fram till det protestmöte som under middagen organiserades av fyra lokala gruppstyrelser vid Volvo Lastvagnar i Tuve. Under hela protesten tryckte det på med mer och mer folk som ville visa att de tröttnat på aktieägarnas girighet och deras lystnad på bara mer och mer och snabbare vinster. Där de ser personalen  som en liten futtig procentsiffra i de bokslut som görs.

Den lokala chefen hade naturligtvis rätt när han hänvisade sina anställdas krav till ”ledningen för AB Volvo”. En församling som i sin tur kommer att hänvisa till ”marknadens krav” .

Därför var grundbulten i den fackliga demonstrationen en protest mot att denna snaskiga girighet ska bestämma över arbete och välfärd.

.

.

Tomas Johansson  berättade om IF Metalls krav.

Utbildningar, minskad arbetstid och avtalspensioner

i stället för att kasta ut människor i arbetslöshet..

.

”Stoppa girigheten – 14 miljarder i vinst”, ”Sluta våldta LAS”, ”Satsa på framtid – inte Visstid”, stod det på plakaten som i all hast hade monterats inne i anläggningens väldiga förråd.

Även om avstånden är väldiga mellan Aten, Wall Street och Tuve och även om de grekiska arbetarna tvingats ut i långt hårdare protester än i Sverige är det i botten samma giriga, snikna dårskap som protesterna handlar om. Varför ska vi människor, och inte minst då alla arbetande människor, överlämna prioriteringar och beslut om våra egna liv, vår egen framtid, till några gäng av aktieklippare?

.

.

Christer Lindsjö fick varma applåder när han

slog fast att alla visstidare också är metallare.

.

På lastvagnsfabriken i Göteborg arbetar 1 600–1 700 metallarbetare och av dem är 370 visstidsanställda. Av dem vill Volvo nu ta bort 250, och på hyttfabriken i Umeå vill företaget också minska antalet visstidsanställda. Sammanlagt är det mellan 400 och 450 som bolagsledningen försöker att göra sig av med.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, Volvos Lastvagnsfabrik i Tuve, IF Metall, Aten, Wall Street,

I media: GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP3,