.

Under morgonrundan med vår labrador Freja var det i dag 17 minus här uppe i glesbygdens Alefjäll, fem mil norr om Göteborg. Det är knirr och knarr från snön och isen.  Vedpannan sjunger för fullt. Samtidigt rasar det in mildväder i norra Sverige. Maud Olofssons eldirektörer som själva tjänar miljoner och åter miljoner på kylan blir säkert besvikna. Men för mitt krympande vedförråd är det bra…

Själv vräker Maud Olofsson ur sig en massa provokationer om att man ska ”spara”. Visst, det låter sig sägas. När man som hon kan skryta med ett klädkonto på 12 000 kronor i månaden. Ett annat sätt att spara, på våra offentliga utgifter, vore att sparka ut henne från regeringen…

Läser sedan till kaffet att Per Kållberg från SMHI bestämt hävdar att det inte går att säga att vi får vargavinter ända in i april, som det amerikanska väderföretaget WSI hävdar. Dom spår i kaffesump menar han och har säkert rätt. Både väder och klimat är till sin natur kaotiska. Det onormala är normalt.

.

.

.

Men oavsett hur det blir med temperaturen. Så minut för minut. Dag för dag, är ljuset på väg att än en gång besegra detta eländiga mörker. Kattugglorna hoar om natten, talgoxarna ”sågar ved om dagen” och uppe i Risvedens bergsbranter ser korparna över sina mäktiga reden.

.

.

Solen har börjat att värma på ladugårdsväggens södersida och under några dagar med mildväder börjar Vipåns is att bryta upp. Snart är det dags att ta skott från krukväxterna inne och börja plocka med gamla fröpåsar för att se om det finns något för drivbänken…

.

.

.

Freja som den labrador hon är älskar snö och is. Mer än husse…

Men säkert undrar hon om det inte snart ska bli dags att ta ett bad i ån.

.

.

Min gamla färdkamrat under många år – och fackliga vapenbroder på Volvo Lastvagnar i Göteborg   – Tomas Johansson – har som förra året varit ute på Bohusläns isiga fjordar och dragit upp massor med grann sill.  Jag fick en hink i present som redan ligger i saltlake. Påskens och Midsommarens sillinläggningar är räddade.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SMHI, vargavinter, labrador, kattuggla, vårsol, eldirektörer,

I pressen: DN1,AB1,AB2,,GP1,SVD1,DN2,GP2,DN3,

Bloggare: Jinge,

.

Det är inte bara Förbifart Stockholm som i dag riskerar rött ljus vid Högsta förvaltningsdomens prövning mot Miljöbalken. Det är också rött ljus för en del tåg och öppet för förseningar för andra på T-banans Gröna linje i Stockolms T-bana. Även blå linjen kommer att beröras.Ett femtiotal medlemmar från Syndikalistiska driftsektionen, DSTS, vill med sin endagsstrejk protestera mot försämringar för personal och trafiksäkerheten.

”Det är där vi har flest medlemmar och därför är det den Gröna linjen som främst kommer att drabbas, säger Jens Bessing. Pressansvarig i strejkkommittén.

.

.

På grund av att LO-förbundet Seko accepterat det tunga oket med ett kollektivavtal som förbjuder konflikter under avtalsperioderna råder fredsplikt för den stora majoritet av tågförarna, ungefär 80 procent, som är organiserade i Seko klubb 119.

”Men vi bemannar inte några tåg eller spärrar, vi tänker inte agera strejkbrytare, säger Caroline Evander, klubbens informationsansvarige. ”Men vi har samma krav som DSTS. Där är vi helt överens.”

.

.

De krav som riktas mot arbetsgivarna i det Hongkongbaserade företaget MTR, som sköter trafiken, är i huvudsak sammanfattade i tre punkter:

För det första kan inte längre spärrpersonalen gå på toaletten under sin arbetstid. ”Måste” man kissa blir det att ringa och då får man i bästa fall en ”inhoppare” efter femton minuter. Eller en utskällning.

För det andra måste tågförarna jobba över sex timmars långa pass utan rast.

För det tredje har MTR avskaffat de så kallade ramtiderna för tunnelbaneförarna. Med ramtiderna var det tidigare i förväg angivet om de anställda skulle jobba dag-, kvälls- eller nattpass. Nu kommer beskeden tre dagar i förväg och passen kan läggas ut hur som helst.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Strejk vid Stockholms T-bana, syndikalisterna, DSTS, Seko Klubb 119,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,

.

”Huvuden skall rulla”, lovar Rysslands premiärminister Vladimir Putin som svar på det självmordsattentat vid Domodedovos flygterminal som krävde minst 35 människors liv och skadade många fler.

Samtidigt berättar polisens tekniker på plats att attentatsmannens huvud – alldeles av sig själv – redan rullar runt i den nerblodade avgångshallen…

.

.

Människor i sorg efter självmordsbomben i Moskva.

.

Putins löften om blodshämnd föder bara rysk chauvinism och ny extremism. Där människor är beredda att gå så långt att de offrar sina egna liv och frivilligt låter sina huvuden rulla. Bara de tar livet av en massa ryssar samtidigt. ”Svarta änkor”, liksom bröder, svågrar och söner till dödade separatister/extrema islamister kommer att söka ny vedergällning. Det ”Andra Tjetjenienkriget” under hårdför ledning av Putin, själv ett barn av den sovjetiska säkerhetstjänsten, innebar oerhörda offer på bägge sidor i striderna. I april 2009 meddelade den ryska säkerhetstjänsten att operationen i Tjetjenien var avslutad. Men attentatet i Moskvas tunnelbana och det nu i Domodedovos nybyggda, flotta entré visar att det mest desperata nationella motståndet i norra Kaukasien i stället valt den ryska nationens hemmaplan som sin nya krigsskådeplats.

.

.

Rysk helikopter nerskjuten av tjetjenska rebeller.

.

En mindre uppmärksammad händelse förra veckan väcker dessutom farhågor om att Ryssland – mer än tre decennier efter sitt tio år lika långa, som blodiga krig i Afghanistan – om än i en ny skepnad planerar ett militärt återtåg in mot Hindukush`s mäktiga bergsmassiv.

Det var Afghanistans valfuskande president, Hamid Karzai, som oväntat dök upp på statsbesök i Moskva och togs emot med en varm rysskram av sin kollega Dmitrij Medvedev. Den korrupte Karzai försöker skaffa sig en större internationell vänkrets än den han redan har i Vita huset. Eller för den delen i Arvfurstens palats hos Carl Bildt.  Han har sedan tidigare goda kontakter med Mahmoud Ahmadinejads iranska regim i väster, har besökt Pakistan och vill nu visa Vita Huset att han minsann på egen hand kan skaffa sig ett eget armbågsutrymme norrut. Låt vara att gränserna har ritats om. Med Ryssland har fortfarande en viktig närvaro i hela Centralasien.

.

.

Hamid Karzai i Moskva.

.

Men besöket var inte till bara för att mopsa sig lite mot amerikanarna i Kabul. Framförallt handlar det om att han fått NATO:s tillstånd att  dra i gång ett militärt samarbete med ryssarna. Som en vängåva av Medvedev fick han i höstas 20 000 Kalashnikovgevär tillsammans med över två miljoner patroner. Nu handlar diskussionerna om att de ryska attackhelikoptrar, som en gång var så fruktade för sin manöverförmåga och eldkraft i Afghanistans trånga bergspass och dalar, åter ska tas i bruk för att urskiljningslöst döda människor i detta krigshärjade land. Ryska militärer ska också till att börja med utbilda och träna afghanska piloter. Det är säkert mer än en tillfällighet att Bildt inte kommenterat det faktum att den svenska krigsmakten fått ryska vapenbröder.

I dagens värld rör sig politiska, religiösa och nationella ideologier snabbt över gränserna. I norra Afghanistan finns det både turkmener, uzbeker, kazaker och pashtuner. Ryssland, likt Sovjetunionen på 1980-talet, riskerar nu att dras in i samma krig som Sverige. Men i en större skala. Både med egna stridsinsatser och med ett omfattande logistisk hjälparbete åt NATO/ISAF. Det blir nästan oundvikligt att hamna i motsättning till en eller flera av dessa etniska grupper och med de porösa gränser som finns mellan Centralasiens nya statsbildningar och Ryssland ökar självfallet risken för nya terrordåd i Moskva.

Putins utfall om att ”huvuden ska rulla” känns kväljande. Nästan perverst. Självfallet var det ingen tragedi i sig att diktaturens Sovjetunionen föll samman. Det var en historisk nödvändighet. Tragedin är i stället den marknadsliberalism med lokala, nationella eliters plundring av offentlig egendom som kom i stället för en demokratisk socialistisk federation av samverkande nationer. Ryska Tjetjenien, Dagestan och Ingusien, liksom många andra regioner med nationella minoriteter i den ryska staten, plågas av en skriande ojämlikhet, fattigdom och våld. Liknande förhållanden präglar vardagen i nya statsbildningar som Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan där ”nationella” eliter tagit makten och hänsynslöst roffar åt sig allt de kan.

Det bästa sättet att bekämpa ”terrorism” av vilket slag det än må vara är och förblir social jämlikhet och välfärd samt politiska och nationella friheter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Ryssland, Wladimir Putin, Tjetjenien, Hamid Karzai, terrorism,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,AB1,GP1,GP2,GP3,

AB2,AB3,SVD9,DN9,DN10,GP4,SVD10,SVD11,DN11,AB4,DN11,SVD12,DN12,GP5,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,

.

.

I en av de grekiska sagorna planterade den mytiske hjälten Jason ut draktänder i jorden och fick till sin förfäran se att det ur sådden steg upp män rustade med vapen som ville förgöra honom. Det är detta många människor fruktar ska ske i Libanon när de kanske tvingas till att skörda ännu en draksådd från USA. Ett nytt inbördeskrig där väpnade män drabbar samman i en blodig våldsvåg och folket får ta skydd från flygbombningar och ännu en invasion från Israel. Detta i stället för att i stället fridfullt få njuta vårens ljuva dofter av jasmin från snåren mellan cederträden i landets vackra berg.

.

.

Sandskulpturer föreställande Jason och hans draktänder.

Vid Great Yarmouth i brittiska Norfolk.

.

När Libanons premiärminister Saad Hariri kom till sitt möte med Barack Obama den 12:e januari hade han i bagaget med sig vad Vita huset begärt. En uppgörelse med sin egen finansielle och politiske mentor, Saudiarabiens diktator Abdullah Bin Abdul.  De två hade enats, i en politisk trekant med USA, om att det nu var ett lämpligt tillfälle för saudierna att bryta upp från sina diskussioner med Syrien om Hariris förhållande till den av FN uppbackade speciella Domstolen för Libanon (STL). I bakgrunden fanns också Israel. Som för stunden bara skymtade som en diskret voyeur eller fönstertittare till trekantens nya äventyr. Men samtidigt i högsta beredskap för att på nytt angripa Libanon med flygbombningar och stridsvagnar. Försvarsministern Ehud Barak, som sitter kvar trots att han i dagarna har bildat ett helt nytt parti, har mobiliserat vid gränsen mellan de bägge länderna. Sionismens historiska mål om ett Stor-Israel med en ny gränsdragning längre norrut vid Litaniflodens bräddar långt inne i Libanon finns kvar.

.

.

Saad Hariri och Barack Obama i Vita huset.

.

FN:s Specialdomstol sattes upp i det drama som följde när premiärministerns far, Rafiq Hariri, mördades med en kraftig bilbomb 2005. Gärningsmännen skulle jagas upp, gripas och dömas. En hel värld pekade ut Syriens säkerhetstjänst som skyldig och i dammet efter de syriska trupper och stridsvagnar som fick lämna Beirut och rulla hem till Damaskus greps fyra libanesiska officerare. STL kunde mönstra mängder med vittnen som villigt och utförligt berättade om att de gripna officerarna för Syriens räkning hade organiserat detta fruktansvärda dåd.

Många människor i Libanon blev övertygade om att det var Damaskus som låg bakom attentatet. Liksom det berömda ”Internationella samfundet”. I efterhand har till och med den skarpögde journalisten Robert Fisk, trots sin stora överblick över regionen, medgett han kom fram till samma slutsats. Drusernas ledare Walid Jumblatt ”bytte sida” och slöt upp i den västvänliga och antisyriska koalition som fick namnet 14 mars efter en väldig antisyrisk demonstration denna dag. Vid sidan av hans eget Progressiva Socialistparti murades blocket samman av sunnimuslimska partier och kristna falangistiska grupper. Samtidigt formerades efter en tidigare demonstration den 8 mars en motpol med namn efter denna dag bestående av de bägge shiitiska partierna Amal och Hezbollah i allians med Michel Auons kristna Free Patriotic Movement.

Officerarna hölls häktade av STL i hela fyra år! Men till sist visade det sig att rättegången var en komplott. Ett hopkok av falska vittnesuppgifter som  brände ner i botten. För att bevara någon form av tillit fick domstolen dra tillbaka alla anklagelser och frige de fyra. Saad Hariri fick åka till Damaskus och be Syriens president Bashar al-Assad och det syriska folket om ursäkt. För många libaneser var STL:s trovärdighet efter detta helt utrangerad.

Vi fick ett platt fall för det som kan låta så nobelt. En FN-stödd organiserad internationell tribunal. Men det var en domstol som redan från början var ifrågasatt av Hezbollah. En av dessa, som västvärldens länder sätter upp, till enorma kostnader, för att döma ”krigsförbrytare” från underordnade, av kolonialism och imperialism förtryckta och försvagade, ofta av etniska motsättningar sönderslitna länder. Visst, många av ”krigsförbrytarna” är krigsförbrytare och ska dömas. Men så länge dessa domstolar inte låter krigsförbrytare som Henry Kissinger, George Bush, Tony Blair och Ehud Barak skaka galler, kommer deras trovärdighet att ifrågasättas och deras domslut ofta bli kontraproduktiva.

.

.

Bombkratern efter dådet mot Rafaq Hariri.

.

När först Condolezza Rice och sedan Hillary Clinton gång på gång prisat STL för dess opartiskhet och grannlaga rättsarbete är detta ett falskt och förljuget beröm. För det första har USA klart och tydligt förklarat att ingen amerikansk medborgare kan dömas i denna typ av domstol  (samtidigt som man betalar huvudparten av den dryga miljard det kostar) !  För det andra är juristerna i sammanhanget naturligtvis inte opartiska. Libanons jurister, har efter stor möda, skrapats ihop av regeringen Hariri och när det gäller den majoritet jurister som utsetts av FN är det Ban Ki-Moon som bestämt vilka chefsjurister som ska sitta bakom skranket och i dagarna har vi än en gång fått bekräftat vad detta innebär. FN:s förre chefsrevisor, svenskan Inga-Britt Ahlenius, har nyss kommit ut med en bok tillsammans med Nils Ekdahl, om Ki-Moon som ”en smygande katastrof” för världsorganisationen och för radions P1 har hon berättat att hans beslut, i den mån han fattar några, bestäms av USA. STL:s chefsjurist Daniel Bellemare, kanadensare med karriär bland annat i gemensamma projekt med USA:s högsta åklagarämbeten, utsågs exempelvis av Ki-Moon. I en av WikiLeaks läckor av rapporterna hem till Washington från USA:s ambassad i Beirut återges besviket ett förtroligt samtal med denne Bellemere. Efter år av mödor har det hela misslyckats. Han har inte lyckats att producera ett hållbart åtal mot Syrien…

När domstolens huvudspår avslöjats som fabricerat kom omedelbart rykten i svang om att man hittat ett nytt blodspår som tycks leda till Hezbollah och Iran. Israelisk media, som ser ut att ha öppna dörrar in till STL:s överläggningar hävdar att det är Mustafa al-Din, organisationens viktigaste kontaktperson med Iran, som står på tur att pekas ut som Hariris mördare. För Hezbollah är al-Din en nyckelperson och har ett högt symbolvärde bland annat därför att han var svåger med den egna legenden och säkerhetschefen, Imad Mughniyeh, som avrättades på en gata i Syrien  (Mossad?)…

Hezbollah har förnekat all inblandning i bombdådet 2005 och ser det nya huvudspåret som en ännu en komplott, ett utlagt spår av kvartetten USA/Saudiarabien/Hariri/Israel. Bland annat har man sagt Israel kastar sten i glashus och har genom eget kontraspionage kunnat visa upp de bilder som Israels säkerhetstjänst tagit av det som skulle bli Rafiq Hariris sista färdväg. Partiet har hela tiden krävt att Libanon ska ta avstånd från FN-domstolen och kalla hem sina jurister. När sedan kvartetten plötsligt genom Saudiarabiens utrikesminister lät meddela att denne slängt ett nära nog färdigförhandlat förslag en politisk uppgörelse som kommit från hans egen regering och Syriens sida, rakt ner i papperskorgen, då valde Hassan Nasrallahs parti att lämna regeringen.

USA framställde omedelbart detta beslut som att Hezbollah misslyckats med sina ultimatum och än en gång demonstrerat att man främst värnade om sin egen väpnade gren och inte om Libanons nationella säkerhet. Trots att Hezbollah gjorde något så oskyldigt som att bara välja att bryta upp från en parlamentarisk samlingsregering för att söka en ny majoritet hade  Hillary Clinton vid en presskonferens i Doha omedelbart munnen snabbt full med utgjutelser om att detta beslut riktade sig mot landets rättssäkerhet och syftade till att underminera Libanons stabilitet och möjligheter till framsteg.

Allt var klappat och klart för en amerikansk utrikespolitisk offensiv. De nya anklagelserna från FN-tribunalen skulle komma upp på bordet. Hezbollah skulle försvagas och isoleras och därmed skulle Cederrevolutionen få ny fart. Den egna favoriten, miljardären Hari, skulle på nytt bäras fram av väldiga demonstrationer lämpade för att skildras live i CNN, NBC och FOX…

.

.

Ett av FN:s övervakningsfartyg patrullerar vattnen utanför Libanon.

Skylten har en affisch från Hezbollah med en bild på

ett israeliskt fartyg som träffats av det egna kustförsvaret.

.

Israel (och kanske USA) väntade och väntar också på en ursäkt, en verklig eller framprovocerad provokation från Hezbollahs sida som kan öppna för ett nytt försök från Israels sida att ”hugga huvudet” av Nasrallahs väpnade motstånd. Ett nytt anfallskrig mot Libanon i vars förlängning det egna bombflyget dessutom kan ta ut den redan färdigprogrammerade kursen mot Irans kärnreaktorer.

Men för tillfället har dessa drömmar helt grusats av en för USA/Israel mycket olycklig vändning. Efter flera dagars överläggningar i parlamentet valde Walid Jumblatt, ledare för det Progressiva Socialistpartiet och de flesta av Libanons 400 000 druser, att vända ryggen åt 14-marsrörelsen. Han förklarade ironiskt att det var ”ockulta främmande krafter” som plötsligt sett till att den uppgörelse som gjorts mellan Syrien och Saudiarabien inte kunde förverkligas. Underförstått handlade det hela om att USA lagt in sitt veto och därför valde Jumblat helt sonika att leda sitt parti tillbaka till sina historiska panarabiska och västfientliga fåror.

.

.

Drusernas ledare Walid Jumblatt,  till vänster,  har brutit med sin

med sin förre samarbetspartner Saad Hariri.

.

Libanons parlamentariska system är rumphugget av ett historiskt arv från det Ottomanska riket och den franska kolonialismen. Landet ska styras av konsensus, av gemensamma överenskommelser. Demokratin är riggad och inte sekulär. Valdistrikt och röster är arrangerade efter en folkräkning från 1930-talet som iscensattes av fransmännen för att ge de kristna maroniterna ett så stort inflytande som möjligt. Så många som 12 religioner och deras församlingar har en egen rättslig status och beslutar exempelvis själva när det gäller familjelagstiftning. Premiärministern skall alltid vara en sunnimuslim. Talmannen en shiamuslim och presidenten en kristen maronit. I verkligheten samlar shiiterna i dag, tack vare den stora demografiska förändring som skett, med sina två större partier Amal och Hezbollah, över 40 procent av landets befolkning. Tillsammans med Michel Aouns kristna Free Patriotic Movemen, drusernas Jumblatt och en del sunniter vänligt inställda till Syrien har de bakom sig säkert mer än 60 procent av landets befolkning. Landets hundratusentals palestinska flyktingar – som självklart tar avstånd från Hariris block – saknar helt medborgerliga rättigheter av något slag.

Men trots att den egna parlamentariska majoriteten är deformerad kunde nu drusernas ledare – efter en del oklarheter med de oberoende ledamöterna i sin parlamentsgrupp – i en hast bli Libanons kungamakare. Hans sidbyte tycks innebära en ny parlamentarisk majoritet och med Hezbollah som största politiska kraft lanserades därför i går sunniten Najid Mikati till ny premiärminister  och utsågs i dag till  Hariris efterträdare.

Mikati är likt Hariri en rik miljardär. Men inriktad på samarbete med Syrien.

För USA och Israel är scenbytet i Libanon en katastrof. Lyckas Mikati få till stånd en fungerande regering har man i en hast tappat en stor del av sitt politiska inflytande. Dubbelmoralen när det gäller alla stora ord om landets demokrati blir uppenbar för alla.  Den amerikanska regeringen har listat Libanons majoritets- och kanske ledande regeringsparti som terroristiskt. I uttalanden har Vita Huset redan varnat för att man kan komma att dra in allt bistånd till Libanon. Från Israels sida heter det att det nu kan bli ”Iran” som gränsar till det egna landet. Hariris folk har redan iscensatt våldsamma gatuprotester och i går hävdade Hezbollahs TV-kanal Al Manar att beväpnade kristna falangister deltagit i demonstrationerna.

.

.

Anhängare till Saad Hariris block är ute på gatorna och demonstrerar

mot den nya parlamentariska majoriteten. Som USA brukar säga:

”En våldsinriktad gatumobb” som vänder sig mot Libanons demokrati…

.

En ny majoritetsregering kan punktera FN:s tribunal med ett enda beslut. En sådan regering kan också börja en intensiv jakt för att spåra upp alla de israeliska säkerhetsagenter som härjar i landet. En ny försvarsminister och landets svaga armé, som nekats köpa moderna stridsflygplan av USA/Israel, skulle – vid en ny israelisk invasion – dessutom säkert spela en helt annan roll än den gamla. Inför Israels senaste krig – enligt WikiLeaks – försäkrade Hariris försvarsminister Elias Murr för USA:s ambassad att Libanons väpnade styrkor skulle förhålla sig passiva om israelerna beslutade sig för att anfalla. Han begärde i utbyte att inga kristna bostadsområden och dess infrastruktur skulle bombas…

USA lekte med elden med risk för att den libanesiska krutdurken skulle springa i luften. För dagen är det landets egna långa armar som fått svåra brännskador. De närmaste veckorna avgör om människorna i frid ska kunna promenera bland vårens doftande jasminer. Eller om de ska huka i skyddsrum fulla med stickande rök från automatvapen, granater och bomber…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Hezbollah, Hassan Nasrallah, Saad Hariri, Walid Jumblatt, STL, FN-tribunalen för Libanon

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,SVD2,DN7,

.

På torsdag blir det nya problem med kollektivtrafiken i Stockholm. Men det är inte Kung Bore som slår till igen med snö och frost utan syndikalisterna i Driftsektionen Stockholms tunnelbana och spårvägar som med sin endagsstrejk kräver att Hongkongbaserade ägarna i MTR ordnar upp de grava missförhållanden som råder för personalen. I spåren av detta ökar självklart riskerna för säkerheten.

.

.

På sin hemsida berättar MTR hur stolta man är att

personalen håller i gång tunnelbanan 365 dagar om året…

.

Det är tidningen Arbetaren som berättar om detta på sin hemsida. ”Förmodligen komer folk att få vänta på tåg och åka i trånga tåg. Vi vill inte att det går ut över resenärerna, men blir vi inte hörsammade kommer striden gå vidare och trappas upp”, säger där tunnelbaneföraren Jens Bessing. I DN/Debatt skriver också  Maria Karlsson och Robert Sundin om varför strejken blivit nödvändig.

Det är på tre områden som det skett kraftiga försämringar:

För det första kan inte längre spärrpersonalen gå på toaletten under sin arbetstid. ”Måste” man kissa blir det att ringa och då får man i bästa fall en ”inhoppare” efter femton minuter. Eller en utskällning.

För det andra måste tågförarna jobba över sex timmars långa pass utan rast.

För det tredje har MTR avskaffat de så kallade ramtiderna för tunnelbaneförarna. Med ramtiderna var det tidigare i förväg angivet om de anställda skulle jobba dag-, kvälls- eller nattpass. Nu kommer beskeden tre dagar i förväg och passen kan läggas ut hur som helst.

.

.

.

På den tiden när svenska kvinnor bar slöjor eller sjalar nere i T-banan.

Då hann personalen gå på toa.

Kanske något för Sverigedemokraterna att tänka på?

.

”Det är hemskt, hur ska man någonsin få en ordentlig dygnsrytm? Man får inget liv om man inte ens vet när man ska jobba”, understryker tågföraren Jens Bessing.

Det är lätt att hålla med. På torsdag får SL:s passagerare ha med sig tålamod på sina resor. Även om inte den personal som är organiserad i SEKO deltar i strejken är de säkert också överens om kraven på förbättringar. MTR:s förhandlingschef Pierre Sandberg säger till syndikalisternas driftssektion att företaget inte ska försöka sätta in strejkbrytare.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SL, MTR, syndikalisterna, Strejk vid tunnelbanan, SL-strejk,

I pressen: DN1,DN2,DN3,SVD1,DN4,

.

Den palestinska myndigheten under ledning av Mahmoud Abbas eller Abu Mazen har krupit på sina bara knän inför sina förtryckare. Men fick ändå  mer stryk. Abbas och hans lierade trycktes ner i sin egen skit. De viftade med olivkvistar men fick inte ens i gengäld ett fikonlöv för att skyla att de stod nakna inför sitt eget folk.

.

.

I oktober 2009 brast till och med tålamodet för den Palestinska myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat. I ett resignerat men känslomässigt utfall mot USA:s sändebud George Mitchell slog han fast:

”Nitton år av löften och ni har inte bestämt er för vad ni vill göra med oss /…/ Till och med Yuval Diskin, Israels ansvarige för säkerhetsfrågor, lyfter på hatten när det gäller hur vi hanterat säkerhetsfrågorna. Men ändå kan jag inte ens få ett fikonlöv i form av ett sex månaders byggstopp för nya bosättningar…”

Denna totala förnedring dokumenteras nu av Aljazeera och The Guardian i en ny ”läcka”  av hemliga dokument. Om det är WikiLeaks eller någon annan ”visselblåsare” som ligger bakom denna journalistiska bedrift avslöjas inte. Däremot är det klart att palestinierna blivit blåsta av sina egna ledare.

Men det som många av oss inte bara anat utan också insett.  Det dokumenteras nu i svart på vitt – inför en hel värld. Palestinierna har inte bara Israel och dess bundsförvanter som sina motståndare. De är rakt av blåsta av sina egna. Den palestinska myndigheten är helt enkelt en bunt quislingar. Beredda att vika sig i allt. Nöjda om de bara får administrera en ekonomiskt omöjlig liten bantustat.

De dokument som blir tillgängliga under de kommande dagarna innefattar 1 700 datafiler bestående av tusentals sidor med diplomatisk korrespondens som i detalj visar hur den så kallade fredsprocessen sett ut. Det är memon; e-brev; kartor och protokoll från privata möten. Även från förhandlingar på hög nivå. Här finns strategiska dokument och till och med presentationer i power point.

”Nu vänder vi bladet och går vidare”, sa vårt majestät när hans amorösa äventyr på diverse svartklubbar började diskuteras offentligt. Samma lättsinne blir inte möjligt för Abbas och hans korrupta vänner i den Palestinska myndigheten. Under de kommande dagarna kommer vi att kunna läsa och höra om:

• Den palestinska myndighetens beredskap att så när som på ett enda undantag acceptera alla Israels illegala bosättningar i och utanför Jerusalem.

• Myndigheten har också vikt ner sig i flyktingfrågan. George Bush`s utrikesminister Condolezza Rice konstaterade bara cyniskt: “Det händer hela tiden tråkiga saker för folk runt om i världen..”. Samma Rice som Abbas 2008 ska ha hälsat med ett underdånigt: ”Du ger tillbaka livet till den här regionen när du kommer hit”.

• Vi kommer vidare att i detalj få reda på hur ”säkerheten” för den palestinska bantustaten skulle se ut. ”Palestinierna vet att de kommer att få ett land med begränsningar”, underströk Saeb Erekat för George Mitchell i ett samtal. ”De kommer inte att ha en armé, ett flygvapen eller en flotta”.

• I veckan publiceras också dokument om hur den Palestinska myndighetens privata diskussioner med USA:s förhandlare såg ut när det gällde den uppmärksammade Goldstonerapporten om Israels bombkrig mot Gaza och Hamas.

.

.

”Vi erbjuder ingenting”. Det är vad den Palestinska Myndigheten

har fått höra från Tzipi Livni till vänster på bilden.

Till höger i förgrunden de som sålt ut sina landsmän.

I förgrunden Ahmed Quereia. Sedan Saeb Erekat.

.

Helt säkert är det både ett och flera blad som nu vänds i historien. Men det är inte den Palestinska myndigheten som kan gå vidare som om ingenting hade hänt. Den är definitivt förbrukad. Både den och ”fredsprocessen” är  avlivade som politiska alternativ och det är bara en återskapad demokratisk palestinsk massrörelse som kan ta nya steg framåt.

Så här kommenterar Karma Nabulsi det som hänt i dagens The Guardian. Tidigare en representant för PLO och nu skribent:

”Detta till synes ändlösa och fula spel är över. Fredsprocessen är en skam och palestinierna måste ta avstånd från sina företrädare för att i stället återuppbygga sin egen rörelse /…/ Genom sina skadliga exempel har de sett till att unga palestinier inte känner till sin egen historia av motstånd mot kolonial och militär makt. De vet inte att tiotusentals briljanta, kreativa och utomordentligt modiga palestinier har funnits. Eller än värre att de ska ha kämpat och dött för ingenting. Genom sina exempel har företrädarna skurit av dem från tidigare användbara erfarenheter av hur man mobiliserar. Tekniker de kunde ha lärt sig av i dag. De demokratiska och kollektiva mekanismer som behövs mer än någonsin. De har inte fått lära sig dygden att det är en kollektiv organisation, som tillhandahåller den mekanism som möjliggör och kan bevara en folklig demokratisk förändring.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Palestina, bosättningar, Gaza, Palestinian Papers,

I pressen: SVD1,DN1,GP1,SVD2,AB1,SVD3,DN3,AB2,DN4,DN5,DN6,

Bloggare: Jinge,RödaBerget,Palestinagrupperna,RödaMalmö,

.

Det tycker Carl Bildt och Tobias Billström när de får frågan om vad de sa vid sitt besök på den amerikanska ambassaden i Bagdad.

Nu säger Mona Sahlin till Svenska Dagbladet att detta är hyckleri och rentav skandalöst:

”Jag brukar vara försiktig med att använda ord som skandalöst, men det här är en skandal. Det här är verkligen politiskt hyckleri. De pratar i riksdagen om att Sverigedemokraterna är ett problem, och sen talar de så här bakom stängda dörrar, säger Mona Sahlin.

Hon är också kritisk till att Bildt och Billström vägrar svara på om uppgifterna från WikiLeaks, och köper inte argumentet att inte kommentera något som kommer från Wikileaks.”

.

.

Dessvärre är detta moltigande bara hyckleri när det passar Sahlin. Nyss var det en annan läcka där det i en rapport från den amerikanska ambassaden i Stockholm hem till Vita huset hette att:

”Ambassadören tackade Sahlin för Sveriges fortsatta insats för Afghanistan. Hon svarade att fortsatt internationell inblandning är ’Så väldigt viktig’ eftersom det inte är ett amerikanskt fälttåg som kritikerna gör gällande…

”Sahlin förklarade att svenska folket för tre år sedan hade en stark antiamerikansk hållning men att ett stort skifte har skett. Valet av Obama är en av anledningarna, den andra är en bättre förståelse hos svenskar hur de ska förhålla sig till USA. Hon sa till ambassadören att hon vill stärka de USA-svenska relationerna genom samarbete om klimatförändringar och gemensamma kulturella värderingar.”

Likt Bildt och Billström valde Sahlin då att ducka. I stället skickade hon fram sin utrikespolitiske talesman Ahlin som fick mumla något om missuppfattningar och källor i tredje hand.

Känns det igen?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, WikiLeaks, Tobias Billström, Carl Bildt,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,AB1,Expr1,AB2,DN4,SVD4,SVD5,DN5,

Bloggare: LassesBlogg,Jinge,Svensson,

.

Carl Bildt är ett nöt som svenska journalister inte klarar av att knäcka.

Wikileaks är en betydligt bättre ”nutcracker”.  I dag kan vi i Svenska Dagbladet läsa om Bildts och Tobias Billströms  obeslöjade syn på flyktingmottagning.  Men som ofta låter utrikesministern förnämt meddela från sitt residens i Arvfurstens palats på Gustav Adolfs torg att han likt kollegan Hillary Clinton inte kommenterar Wikileaks. Varför han inte gör det är lätt att förstå. Han har dessutom svårt att ta till sig insikten om att det krig i Irak, som han själv propagerat för, på samma sätt som hans krig i Afghanistan, självklart tvingar människor att fly från de helveten som skapas.

.

.

Här i Arfurstens palats vid Gustav Adolfs torg huserar Bildt

.

Men tack vare WikiLeaks har vi  också fått en bättre bild av utrikesministerns underdånighet gentemot USA.

När exempelvis hans egen gunstling, Georgiens president Micheil Saakasjvili, startade ett krig mot Ryssland genom ett raket- och flyganfall mot Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ja, då var granskningen i etablerad media lika med noll. Detta trots att den svenske utrikesministern, med sitt gamla rysshat i blodet, skämde ut sig i hela Västeuropas diplomatkår genom att jämföra Rysslands roll med Nazitysklands annektering av Tjeckoslovakiens Sudetområden.

.

.

Expressen försöker förklara vad som har hänt i Tunisien

Men glömmer att svensk media är medskyldig

till vrångbilden av ett ”harmoniskt och vänligt västland”.

.

Bortsett från att de flesta journalister själva driver med i samma ideologiska strömfåra som utrikesministern, det är ofta förutsättningen för den egna karriären, så klarar de inte av att ”knäcka honom” eftersom de själva är dåligt pålästa och inte är vana att debattera med en driven politiker. Han teknik för att vifta undan besvärande frågor från media är oftast att snabbt vispa i väg till ett annat spår genom att haspla ur sig mängder med namn och lösryckta fakta, som utfrågarna själva inte har en aning om. En gång i tiden myntades uttrycket ”skjutjärnsjournalistik”. Men när det gäller vår utrikespolitik används bara lösa skott av de journalister som är satta att bevaka makten. På hemmaplan finns det ibland en skarp granskning av maktens män med program som ”Uppdrag granskning”. Något liknande finns inte när det gäller medias utrikesbevakning. Förmodligen är det samma sak när regeringen träffas. Möjligtvis gruffar Jan Björklund lite om att det borde vara dags att gå med i NATO. Men ingen, inte ens Fredrik Reinfeldt, lär försöka sätta sin utrikesminister på plats. Bildt får hållas som han vill och flänga jorden runt som diplomatiska kurir i tjänst åt Vita huset.

I en radiodebatt om den politiska revolutionen i Tunisien tvingades dock Bildt i början på veckan medge att ”vi” har prioriterat demokratifrågor i Östeuropa. Sverige har sysslat med lönsamma vapenaffärer med diktatorn Ben Ali samtidigt som Utrikesdepartementet inte gjort ett enda handtag, eller satsat ett enda öre, när det gällt att stödja landets utsatta opposition. ”Vi” har i stället hållit liv i diktaturen genom att aktivt stödja det associationsavtal med EU som slöts redan 1995. Tunisien har dessutom haft en gynnad ställning genom att vara det enda landet, givetvis vid sidan av Israel, som söder om Medelhavet haft ett frihandelsavtal med den Europeiska unionen när det gällt industriprodukter. Många svenska företag som Autoliv och Rörstrand har därför flyttat produktion från Sverige till Tunisien. Glada ägare har fritt fått utnyttja diktaturens svältlöner för sina arbetare.

.

.

Kära vänner. Tunisiens Ben Ali och Frankrikes Nicolas Sarkozy.

Här i en omfamning när gruvarbetarstrejken i Tunisiens Gafsa

slogs ner med  batonger, kulor och blod 2008…

.

När revolutionens jasminer började blomma i Tunisien bloggade en häpen Carl Bildt kort och lite nervöst att ”Vi har all anledning att nära följa den oroande utvecklingen”. Inte förrän Ben Ali tvingades att ta sin tillflykt till diktaturens Saudiarabien och Barack Obama gett klartecken, började den förr så passive utrikesministern att tala i positiva termer om utvecklingen och Tunisien blir plötsligt ”en utmaning för EU: grannskapspolitik”…

Skälet till att Bildt har ”prioriterat” ett stöd åt Georgiens krigshetsare Micheil Saakasjvili eller låter svenska soldater döda i tjänst hos mutkolven och fuskpresidenten i Afghanistan, Hamid Karzai, samtidigt som han tidigare, om inte omfamnat så ändå accepterat, Tunisiens diktator Ben Ali och hans enorma förtryck av sitt folk fullt ut, är givetvis att vår utrikespolitik i grunden dirigeras från Vita huset. WikiLeaks avslöjande dokument har entydigt bekräftat detta. ”Demokratin” används som ett vapen bara när det passar USA. Som nu i dagarna när Bildt och EU ställer in fokus på Aleksander Lukasjenkos våldsamma övergrepp på all opposition i Vitryssland. USA, EU och NATO vill rycka åt sig hegemonin över detta land i konkurrens med Ryssland. Då passar det Bildt att ryta till. När det gällde Tunisien var landet en underordnad helt lojal partner främst med Frankrikes, men också med EU:s, USA:s och NATO:s intressen i regionen. Sak samma med exempelvis Egyptens diktator, Hosni Mubarak. Utan amerikanskt ekonomiskt och miltärt stöd skulle hans förhatliga regim falla ihop lika snabbt som Ben Alis nu har gjort i Tunisien.

Ser man ut över världen och läser på är det inte svårt att knäcka ”nöten” Carl Bildt. Det kan vilken journalist som helst göra. Frågan är bara om man vill.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tunisien, Ben Ali, Carl Bildt, Alla dessa dagar, Georgien, Vita huset

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,AB1,GP2,GP3,DN4,DN6,GP4,SVD2,SVD3,DN7,GP5,GP6,SVD4,DN8,DN9,DN10,GP7,SVD5,SVD6,

SVD7,SVD8,DN11,GP8,SVD9,GP9,SVD10,DN12,SVD11,SVD12,DN13,DN14,GP10,

Bloggare: RödaBerget,Svensson,

,

I sitt avskedstal till det egna partirådet i höstas bekände Mona Sahlin att hon inte trott på vare sig den rödgröna alliansen eller det egna valprogrammet. Mona blev ”Mona Moderat”, skrev Aftonbladets Lena Mellin.

I riksdagens klang- och jubelföreställning för Sahlin var detta uppenbart. Lätt skämtsamt, men också med en ton av allvar hyllades hon av Folkpartiets Jan Björklund:

”Det var ett misstag av socialdemokraterna att låta Mona Sahlin avgå. Hade du hållit det där talet före valet så hade även jag röstat på dig”.

.

.

Sista dansen är över och redan bleknar minnet…

.

Att riksdagens ledamöter säger tack och adjö till varandra är ingenting märkligt. Dagens runda var även den sista för Maria Wetterstrand ( för den här gången?) och Peter Eriksson som partiledare. Men i dag tog den sista dansen med det här gänget, med gemyt och samförstånd, över varje försök till en politisk diskussion om den verklighet som gäller för många av de människor som inte kan ha riksdagshuset som värmestuga eller skyddad verkstad. En halv miljon svenskar är utkastade i arbetslöshet. Tiotusentals ungdomar och unga vuxna har ingen egen bostad. I Afghanistan krigar Sverige under NATO.s fanor.  I Tunisien ställs frågan om revolutionen ska segra eller inte. Allt detta och mycket, mycket mer samtidigt som jorden hotas av en ekologisk kollaps…

Framförallt alla dessa ”presenter” som man delar ut till varandra. Det spelar ingen roll om det är Maud Olofsson som skänker Mona Sahlin några vackra glas eller om det är Göran Hägglund som via läkarmissionen ger Maria Wetterstrand ”får till en familj i Burkina Faso och kycklingar till en annan familj i El Salvador”. Det hela känns avskyvärt därför att på samma sätt som med de röda rosor vi ibland kan få av någon socialdemokratisk partiarbetare, så är detta inga personliga presenter, köpta för egna pengar. Alla kostnader i dessa sammanhang, på samma sätt som vid Victorias förmälning med sin Daniel, betalas av landets arbetande människor. Många blev upprörda när de hörde att Sverigedemokraterna får 30 miljoner kronor i partibidrag på grund av sina vunna mandat i höstens val. I själva verket demonstrerar detta bara det totala vansinne som gäller. Sveriges politiska partier finansieras helt och hållet av staten med generösa bidrag. Moderaterna lär kunna kamma hem, om man lägger samman alla bidrag, upp emot en miljard kronor för de fyra år som nu kommer…

Ja, Mona Sahlin har dansat sin sista dans – i riksdagen – och lämnar efter sig ett parti i fullständig upplösning. Det enda man tycks vara överens om är att det inte finns någon bra efterträdare och att Sven Erik Österberg därför blir bra. Han är så tunn att andra också kan synas och kanske bli något i framtiden. Sedan diskuteras det vilt om det är bra eller dåligt att han semestrar i en husvagn på Öland. Borde han inte i stället , likt den åtråvärda medelklassen, skaffa sig ett pittoreskt hus med vita murar någonstans på Gotland?

.

.

Husvagn på Öland eller hus på Gotland?

Kanske en partikompromiss med en häftigare husvagn?

.

Trots allt. Trots alla bakslag kan Sahlin lämna efter sig ett viktigt arv till partiets medlemmar. Under hennes ledning förlorade man stort i valet – men har blivit en vinnare på börsen! Partiet slår index och kan nu redovisa en aktieportfölj på nära hundra miljoner kronor. Efter  att dessutom ha lyckats med en del fina fastighetsklipp är därför den egna partikassan nu värderad till runt en kvarts miljard kronor. Inte konstigt att Svenska Dagbladets ekonomiske analytiker vill ha in den snart avgående Sahlin i Investors styrelse.

Att sedan alla dessa klingande mynt som rullat runt i socialdemokraternas partikassa i sista hand kommer från våra partibidrag eller från vårt slit i de bolag där (s) satsat våra pengar – ”Se det är en helt annan saga”, som Astrid Lindgren brukade säga.

Den sagan om vår nya folkhem får vi berätta en annan gång…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Sven Erik Österberg, partiledardebatt, riksdagsdebatt

I pressen: SVD1,DN1,DN2,AB1,GP1,Expr1,AB2,SVD2,DN3,AB3,AB2,AB3,AB4,SVD3,DN4,GP2,SVD4,Expr2,

Bloggare: Jinge,RödaGöinge,RödaLund,

.

Under Wanja Lundby-Wedins ledarskap har LO centralt hasat sig fram med en tunn, åderlåten och blodfattig kroppshydda. Som ett skröpligt spöke från det förflutna. De egna förbunden förhandlar i dag på egen hand och under valrörelsen valde man att lämna walkover.

Knappt någon har brytt sig över denna sorgliga skepnad. Sorgligt nog försöker man nu, samtidigt som bonusregnet över näringslivets chefer gått över till skyfall,  ge sken av att ha piggnat till genom att meddela att arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv äntligen, ”efter intensiva förhandlingar”,  har fattat LO:s utsträckta hand om att diskutera hur turordningsreglerna i LAS fungerar på den svenska arbetsmarknaden.

.

Stolt och skrytsamt meddelar LO-tidningen att:

”Bara att frågan om turordningsreglerna hamnar i en gemensam grupp på centralorganisationsnivå är en tydlig signal om att kontakterna mellan tungviktarna på arbetsmarknaden fortsatt fungerar, trots en tuff avtalsrörelse och tidigare havererade huvudavtalsförhandlingar.”

”Bränt barn skyr elden” brukar det heta. Men trots att LO:s ledning fått svåra brännskador varje gång man sträckt ut sin hand mot arbetsgivarna framställs den nu träffade överenskommelsen som ett rejält handslag mellan oss arbetare och ägarna till företagen. Två ”tungviktare” ska sätta sig ner och med sans och balans ”göra en genomlysning” av hur turordningsreglerna fungerar…

.

.

I verkligheten är det en tungviktare, Svenskt Näringsliv, som möter lättviktaren LO som är helt utan muskler och matchträning.

En redan svårt bränd hand sträcker sig än en gång in elden. Varför? Jo, här ges ”en tydlig signal till det politiska systemet att hålla fingrarna borta från de här frågorna”, säger man. Detta samtidigt som moderaterna med Anders Borg i spetsen lovat att inte röra nuvarande turordningsregler. Det är bara den snart uträknade Maud Olofsson som gapar om att LAS ska bort. Skulle hennes skrän i öknen vara ett argument för att frivilligt ifrågasätta en lagstiftning som redan försvagats när det gäller oss arbetare?  Skälet till att moderaterna omfamnat ”Lagen om anställningsskydd” är partiets insikt om att denna i praktiken genom nya avtal om visstidsanställningar, återanställningsregler, ungdomsavtal och den flodvåg av bemanningsföretag som svämmat över arbetsmarksmarknaden, inte längre är något större bekymmer för de svenska arbetsgivarna.

Skulle det vara så att den ”genomlysning av LAS som nu ska göras”, visar att det i en del avseenden finns en gadd kvar i lagstiftningen, vad ska man göra då?

Ska den svårt brännskadade handen hjälpa Svenskt Näringsliv att dra ut gadden?

Tja, vad kan det annars vara för mening med denna tragiska tillställning?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, IF Metall, LAS, Wanja Lundby Wedin,
I pressen: LO-tidningen,GP1,