-Nej till undantagstillståndet.

.

En koalition av oppositionella grupper kallar till en demonstration lördag 12 februari i den algeriska huvudstaden Alger. Stadens myndigheter har förbjudit demonstrationen med hänvisning till att det råder undantagstillstånd. Organisatör av demonstrationen är RCD, Rally för Kultur och Demokrati.

.

Algers myndigheter väntar snöstorm?

+

Därför blir också ett huvudkrav under manifestationen att undantagstillståndet ska hävas i hela landet. I plattformen finns också krav på att alla anhållna under upploppen i början av januari ska släppas och att alla demokratiska fri- och rättigheter ska respekteras.

Myndigheterna i Alger verkar fast beslutna att stoppa demonstrationen med våld. Polisstyrkor med pansarfordon kommer att sättas in och det finns en risk för att regimen än en gång visar upp sitt brutala ansikte.

-Vi har beslutat genomföra en fredlig demonstration i Alger oavsett myndigheternas beslut, säger Tahar Besbes från RCD och fortsätter: – vill de stoppa marschen får de ta på sig ansvaret.

Algeriet syns inte längre i media. Men en snabb titt i algerisk press visar att det inte går en dag utan strejker, upplopp, demonstrationer, ockupationer av vägar och kommunala byggnader. Landet är en verklig krutdurk som kan explodera vilket ögonblick som helst.

.

Algeriet i dag.
.

Landets ungdom kräver arbete och frihet. Tre fjärdedelar av befolkningen är under trettio år och av dem är 20 procent arbetslösa. Mot dem står en korrupt elit baserad på militärens makt, en elit som vare sig vill se eller höra hur befolkningen lever. Allt är upplagt för en ny explosion i norra Afrika.

.

Tusentals algerier tänker demonstrera på lördag.

-För sent. Det är redan fullt.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, RCD, Alger, Demonstrationer, Bouteflika, Revolution

Revolutionen hämtar krafter.

.

Det råder tystnad om Tunisien. Är det ordningen som härskar på nytt? Ska vi lita till våra media är det den bilden som träder fram.

Men på plats är det långt ifrån business as usual som råder. Revolutionen fortsätter att skörda frukter som den sittande övergångsregeringen tvingas släppa till.

I måndags beslutade regeringen att Ben Alis maktapparat, partiet RCD, förbjuds och upplöses. Partiet var ett med statsapparaten och räknade in närmare två miljoner ”medlemmar”, inom parentes eftersom de flesta var med för att få ett arbete och inte av ideologiska skäl. Det verkar också som att partiets alla tillgångar, främst stora partibyggnader, ska förstatligas.

.

Ben Ali vinkar adjö till sina egendomar.

.

Samma dag beslutades också att de dödas familjer och skadade ska ersättas av staten för det lidande som Ben Alis polisstyrkor orsakade. Familjerna erhåller 10 300 euro för varje demonstrant som dödades och varje skadad person ges 1 500 euro. Enligt regeringen dödades 219 personer och skadades 510. De siffrorna tål att tänka över för de visar att polisens angrepp syftade till att döda. Inte ens i ”vanliga” krig går det 2 döda på fem skadade.

I tisdags beslutade så EU att alla tillgångar som 46 medlemmar av familjen Ben Ali äger i något medlemsland ska blockeras. Kravet måste naturligtvis vara att allt överlämnas till de rätta ägarna – det tunisiska folket.

Muhamed Ghannouchis övergångsregering har inte mycket stabilitet under fötterna. Den är i mycket ett resultat av den enorma revolutionära kraft som mobiliserades på så extremt kort tid. Den är samtidigt inte en regering för folket. Den kommer säkerligen att hålla sina löften att organisera fullt demokratiska val innan juli. En ny konstitution kommer också att arbetas fram.

Men samtidigt är det uppenbart att regeringen inte syftar till att möta den arbetslösa ungdomens behov av jobb efter avslutad skolgång. I stället är dess ekonomiska huvuduppgift att tillfredställa de företagare och finansiärer som missgynnades av Familjens strupgrepp över ekonomin. Vad som inte kommer fram i media är att diktaturen i huvudsak gagnade utländska företag som kunde exploatera en arbetskraft som tjänade bara 20-30 procent av vad exempelvis en fransk industriarbetare tjänar medan produktiviteten i industrin i Tunisien är 80 procent av Frankrikes.

Inte mindre än 60 procent av landets industriproduktion, främst textil ligger i utländska främst franska händer. Det finns 2 600 utländska företag i landet, av dem är hälften franska. De utländska företagens gnäll över Familjens korruption var mycket till för den demokratiska fasaden. Sanningen är att de utländska företagen var en del av diktaturen, stöttade den och tjänade stora pengar på den.

Regeringen ser nu som sin uppgift att ge den lokala kapitalistklassen som Familjen marginaliserade en större plats i de 40 procent av ekonomin som inte ligger i utländska händer. Här måste revolutionen kräva att Familjens egendomar ställs under samhällets ägo och kontroll.

.

Det är Game over för diktaturen. Men revolutionen är i högsta grad levande.

.

Det finns en väg framåt som siktar mot mer än de borgerligt demokratiska fri- och rättigheter som regeringen, parlamentariska val och en ny konstitution kan ge. Den vägen har redan vissa börjat beträda, mer av nödvändighet än ideologisk övertygelse – det vill säga de revolterande medborgarnas självorganisering på arbetsplatserna, i bostadsområden och städer och byar. I de inre delarna av landet där revolten startade rasade statens organiserade krafter samman, som polis, kommunal förvaltning under RCDs ledning och andra inrättningar.

Självorganiseringen började i behovet att försvara sig mot de gäng av Ben Alis säkerhetspolis, fritagna brottslingar och lättköpta ligister som attackerade varuhus, bostadskvarter, skolor och sjukhus. När administrationen bryter samman och slutar fungera kommer samhället snabbt i en situation där dagliga funktioner som transporter, avfallshantering, livsmedelsdistribution och polisuppgifter måste tas om hand. I många byar och städer i inlandet togs dessa funktioner över av valda kommittéer, råd och valda församlingar.

För närvarande är det mesta av den revolutionära självorganiseringen begränsad till inlandets fattiga regioner. I Tunis och de rikare kuststäderna finns det också en nivå av självorganisering. Men det är rester av de försvarskommittéer som bildades och kommittéer i vissa företag som slängt ut chefen för att själva sköta verksamheten.

.

-Hjälp, hur ska detta sluta?
.

För att gå vidare krävs det mer av samordning mellan det utspridda nätverket av råd och kommittéer. Det är målet för den kallelse till en nationell kongress som 14-januarirörelsen gjort. Inget datum har ännu spikats. Vi får återkomma om detta i våra spalter.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD1,SVD3,DN4,DN5,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Revolution, Frankrike, Arbetarråd, Imperialism, EU,

.

Samtidigt som USA:s politiker och media gör allt för att demonisera Muslimska Brödraskapet är de både döva och blinda när det gäller att granska det egna politiska landskapet.

I  exempelvis Tea Party-rörelsens utmarker frodas både Vitmaktsgrupper och en rad högerextrema politiska nätverk. Men där finns också Ku Klux Klan. En historisk rörelse för ”vit överhet”. Grundad redan 1866 för att med terror, lynchmobbar, mord och våldtäkter se till att sydstaternas svarta befolkning inte skulle få del av några politiska rättigheter. Den har alltid omgett sig med rasmystisk och en hierarkisk ceremoniell organisation. Vita huvor och samlingar kring ett brinnande kors. Under 1920-talet hade man flera miljoner medlemmar.

.

.

.

I dag publicerar brittiska Independent en serie unika bilder, tagna ”inifrån” den hemliga rörelsen av fotografen Anthony Karen. Vita huset har fått en svart president. Men samtidigt vaknar politiska krafter som många trodde var döda för gott. Även om ”Klanen” i dag är en liten organisation har den uppenbart aptit på att växa.

.

.

Skinhead-gruppen Totenkopf (dödskallen) uppträder på en Nordisk fest.

.

.

.

Barn leker på en Vårfest.

.

.

Initieringsrit  där nya medlemmar blir

”medborgare i det ”Osynliga imperiet”.

.

.

Inför paraden vid  ”Labour Day” i Arkansas.

.

I Pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vitmakt, Ku Klux Klan,

En bild kan avslöja mycket.

.

.

Den här bilden valde DN till att illustrera utsikterna för revolutionen i Egypten. Man kan ställa flera frågor om den.

Först vad kvinnan står för. Att hon är islamist och radikal i sina idéer går det att gissa sig till. Men vad gör hon på torget? Jo hon deltar i en social kamp som mobiliserar människor ur alla samhällsgrupper i en gemensam kamp mot diktaturen. Hon var där i söndags tillsammans med kristna, andra muslimer, sekulära ungdomar, fackliga aktivister, socialister, nasserister och marxister.

Varför hon bär niqab vet vi inte. Gör hon det av egen vilja och religiös övertygelse? Eller bär hon den på grund av familjeförtryck? Vi vet inte svaret och det spelar egentligen ingen roll för hon kämpar tillsammans med alla andra som vill fälla regimen.

Nästa fråga som verkar lättare att besvara är varför DN valde just den här bilden av alla tusentals bilder till att illustrera artikeln. Av slentrian? Knappast. Antyda att det finns en fara att revolutionen slutar i en islamistisk regim? Troligen. Spela an på fördomar om muselmaner? Troligen, om än inte nödvändigtvis medvetet.

.

Kvinnor kan bära sjal och ändå be machopoliser hålla käften.

Ett är dock säkert. Bildredaktören har ägnat tid åt att hitta bilden. För bland alla de hundratusentals  människor som fanns på Befrielsetorget i söndags  bar kanske en handfull kvinnor en niqab. Det kan verka oskyldigt att välja en sådan bild men jag tror att avsikten var allt mer än oskyldig.

Det påminner mig om ett reportage från första miljondemonstrationen fredag den 28 januari. Jag satt klistrad vid Al Jazeeras direktsändning från torget hela dagen. Jag minns att jag reagerade överraskat på den totala avsaknaden av religiösa inslag.

Lika förbannat lyckades slaskkanalen RTL-TVi här i Belgien visa en intervju med en enda person från torget, en kvinna klädd i niqab. Jag begriper inte ens hur de lyckades hitta henne. Men jag begriper vad syftet var med inslaget. Ingenting är oskyldigt i media.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Islam, Niqab, Muslimer, Revolution, DN

.

Nej, stopp ett tag. Så lyder inte Mark Twains bevingade ord. Det ska vara statistik. Inte rubrik. ”Lögn, förbannad lögn och statistik”, det var så han sa invänder den minnesgode mot min rubrik.

Så ska det givetvis heta. Men när LO-ekonomerna i dag lägger en övertydlig och oantastlig statistik om hur klassklyftorna i Sverige har vidgats ända sedan 1980, siffror som är svåra att värja sig mot, då väljer Göteborgsposten i stället att ljuga med just en rubrik.

.

.

Så här sammanfattar LO sin rapport i DN/Debatt:

”Den övergripande bilden är tydlig. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden mellan makteliten och industriarbetarna. År 1950 var maktelitens genomsnittliga inkomst 11 industriarbetarlöner. År 1980 hade makteliten i genomsnitt en inkomst på 5 industriarbetarlöner. Under de senaste trettio åren har däremot klyftorna mellan elitens inkomster och industriarbetarnas löner ökat dramatiskt. 2007 är så här långt toppåret för maktelitens relativa inkomst. Det är viktigt att påpeka att det inom makteliten finns stora skillnader. Den ekonomiska eliten, de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen i Sverige, står i en klass för sig. Denna grupp hade 2009 en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, motsvarande 41 industriarbetarlöner.”

Det här var tydligen alltför beska siffror för någon eller några i tidningshuset vid Stampen i Göteborg som i stället absurt nog väljer att presentera det hela som att löneskillnaderna minskat!  Dessutom frågar man sedan hemsidans läsare om man tycker att löneskillnaderna är för små, lagom eller för stora. Väl medvetna om att majoriteten av läsarna bara ser rubriken innan de svarar för att sedan jaga vidare till sporten eller något nytt mord…

Per Düsing, som för tidningen presenterat rapporten har troligtvis misshandlats av rubriksättarna eftersom han i sin artikel berättar om den lilla svackan i utvecklingen som kom för två år sedan:

”Det är främst maktelitens kapitalinkomster i form av aktieutdelning och optioner som minskat. Det finns inga tecken på att skillnaderna i grundlön minskat,”säger Ola Pettersson, LO-ekonom, inför dagens presentation av hela rapporten. ”Vi ser utvecklingen mer som ett hack i kurvan, en tillfällig effekt av finanskrisen, än en ny trend i inkomstutvecklingen mellan makteliten och industriarbetaren”.

För övrigt är det noterbart att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har fått sitt namn inklistrat i den debattartikel som ekonomerna skrivit för DN. Det är i och för sig så det brukar gå till. Men som medlem i socialdemokratins verkställande utskott borde hon nog snarast funderat över en helt annan sak…

Ser man till regeringslängden under de år som klassklyftorna gapat isär, 1980 -2008, visar det sig nämligen att det är fullkomligt likgiltigt om hennes eget parti eller moderaterna styrt landet. Så här ser statsministerlistan ut:

Torbjörn Fälldin, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt.

Vore vi lika falska med sanningen som GP:s rubriksättare skulle man dessutom kunna påstå att detta galopperande vansinne fått ett stopp först med Fredrik Reinfeldt som lyckats vända kurvan 2009…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO-ekonomerna, klassklyftorna ökar, Wanja Lundby-Wedin,

I pressen: DN1,GP1,SVD1,Expr1,SVD1,DN2,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

Revolutionens berg- och dalbana.

.

I går lärde jag mig en läxa trots min ålder och relativt stora politiska erfarenhet. Jag vaknade redan sex på morgonen och kastade mig över datorn för att se senaste nyheterna på Al Jazeera. Vad jag såg gjorde mig pessimistisk över vad som väntar de modiga män och kvinnor som hållit torget i två veckor.

Det såg ut som att militären, under förevändning att skydda demonstranterna, omringade dem och höll på att förvandla torget till ett stort utomhusfängelse. Media rapporterade att närmare tio tusen fanns på torget men att militären hindrade tusentals människor från att ansluta sig till demonstranterna genom att stänga av alla tillfarter. Det såg inte bra ut.

.

I går söndag samlades på nytt hundratusentals på revolutionstorget.

.

Några timmar sedan är torget fyllt av hundratusentals demonstranter som samlats för att hedra de som dödats av regimens kravallpoliser och betalda ligister. Helt otroligt. Vad hände? Släppte soldaterna fram folkmassan trots order att inte låta dem passera? Från pessimism till eufori igen. Revolutionen har inte tappat sin kraft. Ryktet om dess död är betydligt överdrivet.

Läxan? Jo, att det är nästan omöjligt att till fullo förstå en revolutions dynamik, dess berg- och dalbana, utan att vara på plats och känna minsta doft av förändring som sveper fram, minsta skiftning i stämningen på gatan och de härskandes vinglande vid maktens roder.

Detta sagt går det ändå att slå fast en sak. USA och EU är och förblir diktaturens bästa stöd. Efter flera dagar av rundsnack i Washington och Bryssel, försök att framställa Obamas och EUs politik som stöd till folkets revolution, är det uppenbart att det strategiska intresset av stabilitet i regionen väger tyngre än allt annat för den västerländska imperialismen. USA och EU är beredda att släppa Mubarak men inte beredda att se den egyptiska armén släppa greppet om makten. Bästa beviset för det är Obamas, Clintons, Ashtons, Camerons, Merkels och andra ”demokraters” totala stöd till mästertorteraren Omar Suleiman som efterföljare till Mubarak. Hyckleriet är så grovt att det saknas ord för att beskriva det. Stöd till en torterare är vad Obamas ”ordnade övergång” handlar om. Inget mer, inget mindre.

.

Så här vill Obama att det ska se ut. Mubarak hänger på väggen och Suleiman leder revolutionen in i en återvändsgränd.

.

Vita Huset och Bryssel håller tummarna och satsar på att oppositionen ska splittras på frågan om vem man ska förhandla med. Grundproblemet att konstitutionen och parlamentet är utväxter på Mubaraks trettioåriga diktatur verkar inte bekymra Obama och andra ledare när de ger signaler om att allt kan reformeras i lugn och ro bara Mubarak tillåts avgå ”med huvudet högt”. Det är helt absurt. Ett parlament med delegater som till nästan hundra procent fått sina stolar genom grovt valfusk kan inte ges ansvaret för att reformera sig självt och skriva en ny konstitution. Parlamentet måste upplösas och konstitutionen som bland annat garanterar livslångt presidentskap duger knappt till dörrmatta i ett nytt parlament tillsatt efter fullkomligt fria val.

Enligt media som Le Monde har ”oppositionen” kommit överens med regeringen att bilda en ”Kommitté för reform av konstitutionen”. Men om vi ser till reaktionen från Muslimska broderskapet och El Baradei (som inte var med i mötet) är det regeringen som säger att det nåtts en överenskommelse.

.

I den sociala kampen splittrar inte religiösa band den gemensamma kampen.

.

El Baradei är en äkta liberal borgare och ändå är det från honom kloka ord kommer vad gäller oppositionens oklara hållning till vem man kan förhandla med, om vad man kan förhandla och vilka som ska förhandla.

-Förhandlingarna tillåter ingen insyn och igen vet vem som pratar med vem i nuläget, sa El Baradei och menade att det var otänkbart att det sittande parlamentet inte upplöses.

Många överraskades av Muslimska broderskapets deltagande i förhandlingarna med Suleiman. Men broderskapets uttalande efter mötet visar att de inte är beredda att gå längre än till att lyssna till vad regeringen hade att säga.

-Regeringen har misslyckats att vidta konkreta åtgärder. Hade den menat allvar hade parlamentet redan upplösts och presidenten redan antagit ett dekret för att häva undantagslagarna, sa broderskapets talesman Aboul Fotouh.

Vägarna framåt verkar ta form. Å ena sidan leder en bred boulevard till en ”ordnad övergång” i USAs och EUs smak. Konkret innebär den att regeringsmakten ligger kvar hos generalerna med Mubarak satt åt sidan men utan att ställas till svars för sina illgärningar eller stöld av cirka 70 miljarder dollar vilket hans egendomar uppskattas till. Inga småpengar precis som han lyckats spara ihop under sina trettio år vid makten. Sett till hans officiella lön som president gissar vi att han haft fingrarna i statskassan.

.

Mubarak med fru. Likt Ben Alis familj har Mubarak använt makten till att berika sig och de sina.

.

I september hålls val, trots Angela Merkels varningar om för tidiga val, de där araberna är nog inte mogna för demokrati än tycker damen, och med en ny sammansättning av parlamentet kan den demokratiska fasaden fixas medan den verkliga makten förblir hos generalerna.

Men för att USA och EU ska nå fram till sina mål, stabilitet plus demokratisk legitimitet, måste ett formidabelt hinder köras över – den levande egyptiska revolutionen. I går söndag visade miljoner människor att de vill ha en radikal förändring NU. Det innebär att det ligger väldiga kraftmätningar kvar innan frågan om revolutionen kan segra avgjorts och med seger måste förstås att militären förlorar makten över statsapparaten.

Här har vi sett en svaghet som gynnar generalernas position. När de betalda ligisterna angrep de fredliga demonstrationerna vände sig oppositionen till arméledningen och uppmanade den att skydda dem mot ligisternas våld. För soldaterna på plats gav det signalen att oppositionen litar på armén och om de litar till den varför ska inte soldaterna lita till den och lyda order.

.

Striden om soldaternas lojalitet kan avgöra allt.

.

Till skillnad från Tunisien där armén inte var identiskt med statsmakten är det fallet i Egypten. För att segra måste revolutionen bryta ned armén och det kan bara ske genom att soldaterna tar ställning för sina bröder och systrar när de ställs inför valet att öppna eld eller ordervägra. För tillfället säger arméledningen att den aldrig kommer att utöva våld mot folket. Det löftet är inte ens vatten värt om generalerna känner att de har full kontroll över sina soldater och måste bryta sitt löfte för att behålla makten.

Morgondagens internationella solidaritetsdag med det egyptiska folkets kamp som utlysts av den internationella fackföringsrörelsen måste bli början till en solidaritet som räcker ända fram till målet – att diktaturen störtas i gruset.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,SVD6,DN6,SVD7,GP,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Lund,Motvallsbloggen,Från Kairo till Världen,Uppkäftiga Uppsala,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tunisien, Suleiman, Mubarak, El Baradei, Revolution

.

”Man måste vara stryktålig för att leda det socialdemokratiska partiet”, sa Göran Persson till SVT:s agenda. Det kommer alltid stenhård kritik från de borgerliga och de dominerar helt massmedia. Men den kommer också inifrån det egna partiet, menade han.

Men har han inte fått allt om bakfoten?

.

.

.

.

För visst är det så att det alltid kommer spö och slag från de borgerliga. Om man nu vill leda ”arbetarrörelsen”. Ömhudad kan man inte vara. För en normalt funtad hårdhuding är detta ändå inget problem. Har man bara en entusiastisk uppslutning från rörelsens djupa medlemsled går det att hantera allt skäll från motståndarna och det var här det brast för Persson. Han fick för många hugg i ryggen från folk i den egna partiorganisationen. ”Jag blev till sist för trött”, sa han i går.

Skälet till att han fick hinkvis med kritik över sig, också från sin egna, var givetvis att han såg till att socialdemokratins historiska väljarunderlag fick betala 1990-talets hårdhänta ”sanering av statsfinanserna”.

Göran Persson, med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, lät de rikare få mer och de sämst lottade ännu mindre. Han misshandlade sina egna.

Hade han i stället valt att ge borgerligheten stryk. Hade han gett sig på de rika i stället för de mest utsatta i vårt samhälle.

Då hade han själv klarat sig bättre.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Göran Persson,

I pressen: AB1,

Al Jazeera avslöjar spioneri.

Här föjer två videoklipp som kan ges rubriken No Comment.

Det första klippet visar att det var ett amerikanskt företag, NASUR, som gav Mubarak möjligheten att totalt kapa cyberrymden i Egypten och att övervaka den i detalj.

Det andra klippet visar lite av den komplicerade situation som råder just nu, både på Befrielsetorget och i relationen med regeringen.

Lite söndagsgodis till våra läsare.

.

Vi säger att en annan värld är möjlig. Vi säger att ett annat Europa är möjligt. Vi menar att ett annat Europa måste vara ett rött Europa. Men hur kommer vi dit. Det är en svår nöt att knäcka.

Michel Husson är en fransk marxistisk ekonom som ägnat mycket av sina teoretiska arbeten åt att tänka möjliga broar från dagens situation till ett samhälle som är till för sina medborgare och inte för bankirerna och spekulanterna.

Han avvisar exempelvis den nationalistiska fällan som tror att bara man lämnar euron så kan ett lands regering vidta mer socialt rättvisa åtgärder.

Den debatt som Michel Husson för i sina böcker och på sin hemsida är av stor vikt. Det handlar om hur ett socialistiskt Europa kan se ut och hur vägen dit ser ut. Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och konferenser organiserade av Fjärde Internationalen. Michel är privat en mycket försynt man, ja nästan lite timid. Men när debattens vågor går höga då bryter hans passion och engagemang igenom. För mig är hans teoretiska arbeten bland de som mest berikat den marxistiska ekonomiska teorin det senaste decenniet. Tyvärr finns inte någon av hans böcker översatta till svenska. Däremot finns en text om finanskrisen publicerad i Tidsignal nr 9.

*****

En europeisk strategi för vänstern.

Av Michel Husson

.

Specifika drag i Europa förstärker effekterna av den globala krisen. I trettio år har motsättningarna i kapitalismen överkommits genom en enorm ansamling av fiktiva äganderätter till det producerade mervärdet. Krisen hotade att göra ”dragningsrätterna” värdelösa.

Men regeringarna beslutade att rädda dem under förevändning att rädda bankerna. De har tagit över de privata skulderna utan att kräva knappast något i gengäld. Det var möjligt att i ögonblickets hetta ställa villkor för hjälpen, till exempel genom att förbjuda spekulationspapper och en stängning av skatteparadisen, eller att ålägga det privata kapitalet en del av statens skuld som kraftigt ökat på grund av just undsättningen av bankerna.

.

Månglarnas Tempel i Bryssel. Fasaden till Börsen , som numera befinner sig byggnadens källare med bara datorer. Månglarnas desperata skrikande har tystnat.   Foto: Benny Åsman

.

Nu har krisen gått in i sin andra fas. Efter att de privata skulderna förstatligats ska nu de arbetande tvingas att betala räkningen. Angreppet sker i form av åtstramningspolitik som alla följer samma modell: minskade utgifter för nyttiga sociala tjänster och ökning av de mest orättvisa skatterna.

Det finna inget annat sätt att bemöta detta sociala våld än att tvinga aktieägarna och gäldenärerna att betala vad det kostar att rädda deras system. Det är glasklart och något alla förstår.

Det borgerliga projektets sammanbrott.

Det man vill tvinga de arbetande att betala är också det borgerliga europabyggets fiasko. Med den gemensamma valutan, pakten för budgetstabilitet, den totala avregleringen av finansen och kapitalrörelserna trodde den europeiska borgarklassen att den funnit den rätta vägen. Genom att ställa de arbetande och de sociala modellerna i konkurrens med varandra blir lönenedpressning enda medlet för att reglera den inomkapitalistiska konkurrensen och vidga ojämlikheten till en begränsad social grupps fördel.

Men modellen var inte hållbar eftersom den satte kärran framför oxen genom att ta de europeiska ekonomiernas homogenitet för given när den inte existerade. Skillnaderna har i stället ökat mellan länderna beroende på deras plats på världsmarknaden och känslighet för eurons växelkurs; inflationstakten i länderna har inte konvergerat och de låga räntorna har stimulerat bostadsbubblor osv.

Alla motsättningar i det europeiska hastverket, som borgarna i dag upptäcker, fanns där redan innan krisen som i sin tur fått dem att explodera i form spekulativa attacker mot de mest utsatta ländernas statsskuld.

Bakom abstraktionen ”finansmarknaden” döljer sig huvudsakligen europeiska finansinstitutioner som använder de pengar de lånat av staten till mycket låg ränta för att spekulera mot desamma.

Spekulationen är alltså bara möjlig  tack vare statens icke-intervention och den ska förstås som en påtryckning på  regeringar som välvilligt sanerar budgeten på de arbetandes bekostnad och för att stödja bankernas intressen.

.

.

Det är de fattigas börs som ska tömmas till bankernas förmån. Här en berömd staty i Bryssel utanför den Socialistiska sjukkassan på Rue du Midi, bara runt hörnet från mitt hem. Madame Chapeau är en person i en burleskteater som alla äldre brysselbor känner till. Foto: Benny Åsman

.

Omedelbara uppgifter.

Ur de arbetandes synpunkt är de omedelbara uppgifterna klara; vi måste sätta oss upp mot åtstramningsprogrammen och vägra betala statsskulden som inte är något annat än skulder orsakade av krisen. Det alternativa projekt som ett socialt motstånd kan basera sig på kräver en omfördelning av rikedomarna.

Det är en naturlig utgångspunkt. Det är lönenedpressningen, med finanskapitalets allt större del av mervärdet som motpol, som lett till den enorma ackumulationen av de skulder som skapat krisen. Det är krisens verkliga materiella bas.

Alternativet består i bland annat en verklig skattereform som upphäver de skattegåvor som i åratal delats ut till företagen och de rika. Det innebär också att statsskulden på ett eller annat sätt avskrivs. Den är helt enkelt inte förenlig med avgörande sociala intressen och behov. Det finns ingen radikal lösning på krisen utan att statsskulden sätts ifråga, endera via en omstrukturering eller en avskrivning.

För övrigt verkar det troligt att ett antal länder kommer att bli oförmögna att betala sina skulder och då är det viktigt att förebygga situationen och säga hur den ska handskas.

Lämna euron?

Den offensiv som de arbetande i Europa utstår förvärras onekligen av den europeiska tvångströjan. Den europeiska centralbanken kan inte som exempelvis Federal Bank i USA mynta pengar av det offentligas skuld genom att köpa statsobligationer. Skulle ett avhopp från euron lätta på trycket? Det är vad Costas Lapavitsas (*) förslår som omedelbar åtgärd i Grekland utan att, som han säger, vänta på att vänstern enar sig för att ändra hela eurozonen, något han anser ”omöjligt”.

Samma ide som också florerar i andra länder i EU stöter på ett första hinder – det faktum att Storbritannien som inte är med i eurozonen inte besparats från åtstramningspolitik. Det är lätt att förstå varför den nationalistiska extremhögern kräver att euron överges, vilket är fallet med Nationalfronten i Frankrike.

.

Arbetare vid Volkswagen i Bryssel demonstrerar mot företagets beslut att lägga ned tillverkningen i Belgien. Det var 2006. Senare startade fabriken tillverkning av Audi 1, men med mindre än hälften av personalen.  Foto: Benny Åsman

.

Däremot är det svårt att se vilka meriter ett avhopp från euron har ur en radikal vänsters synvinkel.

Om en nyliberal regering under händelsernas tryck skulle hoppa av från euron är det klart att det skulle användas som ursäkt för en ännu värre åtstramning än dagens och det skulle skapa ännu sämre styrkeförhållanden för de arbetande, inte tvärtom. Det är den lärdom vi kan dra av alla tidigare erfarenheter.

För en vänsterregering skulle det vara ett verkligt strategiskt felsteg att lämna euron. Den nya valutan skulle omedelbart devalveras eftersom det är vad som eftersöks. Men det skulle omedelbart öppna dörrarna för finansmarknaden att starta en spekulationsoffensiv. Det skulle starta en ond cykel av devalvering – inflation – åtstramning. Statsskulden som dittills mätts i euro skulle dessutom stiga bryskt av varje devalvering.

Varje vänsterregering som verkligen beslutar sig för att vidta åtgärder till de arbetandes fördel kommer omedelbart att sättas under stor press från den internationella kapitalismen.

Ur ren taktisk synpunkt vore den kraftmätningen enklare att handskas med genom att använda eurotillhörigheten.

I grunden är det sant att den europeiska konstruktionen baserad på en unik valuta saknar kohesion och är i vilket fall inte fullbordad. Den fråntar medlemsstaterna växelkursen som anpassningsmekanism för skillnader i prisutvecklingen och löneutvecklingen inom eurozonen.

Länderna i ”periferin” måste då frysa lönerna, som Tyskland gjort i tio år, eller se sin konkurrenskraft minska och förlora marknadsandelar.

.

Solidaritet mellan Europas arbetare är enda lösningen på Kapitalets försök att ställa arbetarna

i konkurrens med varandra. Foto: Benny Åsman

.

Situationen leder till en sorts återvändsgränd där det inte finns några omedelbara lösningar. Att ta steget tillbaka skulle kasta Europa ut i kaos till nackdel för de svagaste länderna. Och att starta en ny logik i europabygget verkar vara ett mål utom räckhåll för tillfället.

Om eurozonen faller samman kommer de svagaste ekonomierna att destabiliseras av spekulationen. Inte ens Tyskland har något att vinna eftersom dess valuta skulle skrivas upp utan kontroll och utsättas för vad USA nu försöker tvinga på många länder med sin valutapolitik.

Det finns andra lösningar som går via en total omformning av EU. Det kräver en budget baserad på en enhetlig beskattning av kapitalet och finansiering av fonder för en harmonisering av nyttiga sociala och ekologiska investeringar och ett gemensamt europeiskt ansvarstagande för de statliga skulderna.

Men som sagt denna lösning uppifrån är på kort sikt inte möjlig. Inte för att det saknas alternativ men därför att deras genomförande kräver andra styrkeförhållanden i europeisk skala.

Vad finns det då att göra i denna extremt svåra konjunktur? Kampen mot åtstramningspolitiken och en vägran att betala statsskulden är grunden för en motoffensiv. För att motståndets ska stärkas av ett alternativt projekt behöver vi arbeta fram ett projekt som knyter samman ”praktiska lösningar” med en genomgripande förklaring av krisens klassinnehåll.

;

Med solidaritet och facklig enhet kan underverk uträttas.  Foto: Benny Åsman

.

Den radikala vänsterns specifika uppgift blir att kombinera de sociala striderna på nationell nivå med kravet på ett annat Europa. Vad gör borgarklasserna å andra sidan? De drabbar samman över vilken politik att föra eftersom de till stor del försvarar nationella särintressen. Däremot när det gäller att tvinga på arbetarklassen åtstramning bildar de en solid enhetsfront.

Den radikala vänstern har annat att göra än att stryka under de reella skillnader i situationen som finns mellan olika länder. I stället bör den arbeta fram en internationalistisk syn på krisen i Europa. Genom att sikta in sig andra måltavlor än de vanliga syndabockarna är det till att börja med den enda verkliga metoden för att bekämpa extremhögerns tillväxt.

För det andra är det bästa medlet, för att bejaka en äkta internationell solidaritet med de folk som drabbats hårdast, att kräva att skulderna blir en gemensam skuld på europeisk nivå. Vi måste erbjuda ett alternativt europaprojekt till borgarnas. Deras leder bara till social nedrustning i alla länder. Hur är det möjligt att inte inse att mobiliseringen mot borgarnas europeiska samordning måste basera sig på en alternativ samordning?

Även om det är sant att kampen förs inom en nationell ram förstärks den av ett internationalistiskt perspektiv i stället för att försvagas eller avledas in i nationalismens återvändsgränd. När studenterna i London demonstrerade under ropen ”alla tillsammans, alla tillsammans” symboliserade de denna levande strävan.

För en europeisk strategi.

Uppgiften är svår, liksom den period som krisen öppnat upp. Men den radikala vänstern ska inte stänga in sig i ett omöjligt val mellan ett riskfyllt alternativ –lämna euron- eller en utopisk harmonisering av Europa. Det går att rikta in sig på mellanliggande mål som sätter de europeiska institutionerna i fråga.

• Medlemsstaterna i EU borde kunna låna direkt av Europeiska Centralbanken till mycket låg ränta och de privata bankerna tvingas att ta ansvar för delar av statsskulden.

• En metod för inställning av avbetalningarna bör inrättas så att statsskulden kan avskrivas med belopp som motsvarar skattegåvorna till de rika och räddningspaketen till de privata bankerna.

• En budgetsanering kan ske via en på europeisk nivå harmoniserad skattereform som beskattar kapitalrörelser och finansiella transaktioner, aktieutdelning och andra kapitalinkomster, de stora förmögenheterna och de höga inkomsterna.

.

Vänd dem aldrig ryggen!  Foto: Benny Åsman

Vi måste förstå att sådana åtgärder är vare sig mer möjliga  eller omöjliga än illusionen om ett för de arbetande fördelaktigt avhopp från euron. Det vore naturligtvis idiotiskt att vänta sig ett samtidigt och samordnat brott i alla euroländer.

Återstår därför att en tänkbar strategisk hypotes måste ta sin utgångspunkt i erfarenheterna från en social omvandling i ett ensamt land. Regeringen i landet inför exempelvis en skatt på kapitalet. Om det är en förutseende regering måste den ta med i beräkning den motattack den omedelbart kommer att utsättas för och därför införa en kontroll över kapitalrörelserna. Med ett sådant försvar av den antagna skattereformen hamnar regeringen i direkt konflikt med de europeiska spelreglerna. Men den har ändå inget intresse av att lämna euron. Det vore ett enormt strategiskt felsteg eftersom en ny valuta omedelbart skulle attackeras i syfte att sätta det ”rebelliska” landet på plats.

Vi måste alltså överge idén att det finns ”tekniska” genvägar och i stället förbereda oss på den oundvikliga konflikten och bygga ett styrkeförhållande där den europeiska dimensionen ingår.

En första stödpunkt är kapaciteten att störa kapitalets intressen. Landet som slår in på en ny väg kan omstrukturera sin statsskuld, nationalisera utländska kapital eller hota med att göra det. Något som ”vänsterregeringarna” Papandreou i Grekland eller Zapatero i Spanien inte för ett ögonblick övervägt.

Den viktigaste fördelen ligger i den kooperativa karaktären hos de vidtagna åtgärderna. Det är en enorm skillnad jämfört med en klassisk protektionism som alltid söker räddning genom att knapra åt sig marknadsandelar från andra länder.

Varje progressiv åtgärd är därför allt effektivare i takt med att den sprider sig till fler länder.

Vi får därför tänka oss en strategi som vilar på följande argument: vi bekräftar vår vilja att beskatta kapitalet och vidtar nödvändiga åtgärder mot kapitalets motattack och vi hoppas att samma program omsätts i handling över hela Europa.

Sammanfattningsvis betyder det att vi måste tänka över länken mellan ett brott med det nyliberala Europa och ett projekt för ett annat Europa.

(*) Costas Lapavitsas är en grekisk marxist som arbetar på London School of Oriental and African Studies.

.

Översättning: Benny Åsman

.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Europa, Solidaaritet, Ett Rött Europa, Kris,

.

“Jag är utled på det här. Efter sextiotvå år i tjänst hos folket har jag fått nog. Nu vill jag gå”, sa Egyptens Hosni Mubarak i veckan.

En åldrande landsfader som under alla år nitiskt och troget tjänat sitt folk. Det är den bild som diktatorn gärna tecknar av sig själv. Outtröttligt har han uppoffrat sig för sitt folk och nu är han sliten och vill med ålderns rätt dra sig tillbaka. Men går jag nu blir det kaos, fortsätter han och av plikt mot fosterlandet sitter jag därför kvar ett tag till…

.

.ميدان التحرير

Frihetstorget

.

Gårdagens nya, väldiga våg av massdemonstrationer och protestmöten i alla delar av Egypten visade med full kraft att Mubarak lever i en skenvärld. Miljoner människor, inte bara i Kairo, utan i alla städer och samhällen utmed Nilens stränder och i dess väldiga delta, stormade fram med sitt budskap om att hans tid är ute. I Alexandria, i Mahalla och i Giza var hela folkhav i rörelse och på Tahrirtorget i Kairo samlades än en gång över en miljon människor i en protest som både var en folkfest och demonstration av att folket inte vill att diktatorn ska behöva ”uppoffra sig” en enda dag till. Hans klocka är slagen. Samtidigt förbereder sig stora grupper av oppositionella på att klara av en lång strid. Barrikader har byggts av kravallstaket, utbrända bilar och allt bråte som går att komma över. Ett regelrätt fältsjukhus finns på plats dit apotekspersonal från hela Kairo kommer med gratis förband, mediciner och all annan tänkbar sjukvårdsutrustning. Systerligt och broderligt delar man på vatten, mat och filtar.

Nu på morgonsidan publiceras dramatiska nyheter om en ”terroristattack” mot en oljeledning i Sinai och ett attentatsförsök mot vice presidenten Omar Suleiman. Det är ännu svårt att bedöma värdet i dessa nyheter. Men för mig verkar det solklart som i Saharas öken att  det handlar  om ”terror” som ”planterats” av regimen själv. Det räckte inte med stenkastning eller att skjuta på och knivhugga journalister. Nu tycks man pröva lite hemmagjord ”terror”för att motivera ”stabilitet”, ”undantagstillstånd” och kanske ”demonstrationsförbud”…

Senaste: Nyheten om ett attentat mot Suleiman hade producerats av Fox News och kom sedan till Expressen. Den dementeras nu….

.

.

Nu har inte familjen Mubarak blivit lottlös av faderns många år som ”trotjänare” åt sitt folk.

Pappa Hosnis tid vid makten har varit en dyr historia för landets innevånare. I verkligheten har han inte tjänat sina landsmän. Han har i stället tjänat på dem.

I dag uppskattar bedömare den sammanlagda familjeförmögenheten till så mycket som 70 miljarder dollar. Det mesta av det man roffat åt sig är placerat i brittiska eller schweiziska banker och i en lång rad fastigheter. Bankerna UBS i Schweiz och Bank of Scotland sägs förvalta en stor del av kassan. Om den nu inte i en hast har flyttats till Saudiarabien. De värdefulla egendomarna äger familjen i London, i New York, i Los Angeles samt vid Röda havskustens mest exklusiva stränder. Enligt uppgifter publicerade i den arabiska tidningen Al Khabar äger Mubarak bland annat fastigheter på Manhattan och vid Rodeo Drive, Beverly Hills kanske lyxigaste kvarter. Hans bägge söner, Gamal och Alaa,  förfogar också över egna miljarder. När brittiska journalister för några dagar sedan jagade Gamal, som man tror har flytt till London, flockades de utanför dennes vräkiga hus vid Wilton Place mitt i City…

.

.

”Hur många fiender har du på Facebook?”…

Den arabiska eliten i hela Mellanöstern har gott om pengar.

Men få vänner. Bara Berlusconi, Obama och några till…

.

Det mesta av familjens tillgångar kommer från utländska investerare som, för att få tillstånd till att överhuvudtaget driva företag i Egypten, ”bjuder på” en riskfri ägarandel på omkring tjugo procent…

Vi vet inte hur eller när Hosni Mubarak får sluta sin ”långa tjänst åt det egyptiska folket”. Vi vet inte om han till sist kommer att dingla i en av Kairos lyktstolpar eller om han kommer att sluta sina dagar  utsträckt på någon mjuk divan i saudiska Riyad.

Vad vi däremot vet är att hans tillgångar runt om i ”det internationella samfundet” omedelbart borde frysas. För att sedan återlämnas till det egyptiska folk han plundrat.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Egypten, Hosni Mubarak, Gamal Mubarak, Tahrirtorget,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,AB1,GP1,GP2,GP3,VG1,

SVD6,SVD8,DN9,AB2,GP4,AB3,SVD9,SVD10,DN10,GP5,GP6,SVD11,SVD12,DN11,SVD13,AB4,SVD14,SVD15,

Svd16,SVD17,DN12,DN13,DN14,DN15,DN16,GP7,GP8,GP9,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Röda Berget,Björklund,Annarkia,