De arbetande säger Nej.

.

Protesterna mot Nicolas Sarkozys ”reform” av pensionssystemet gick i måndags in i en ny fas. Senaten röstade då igenom lagförslaget med 177 röster mot 151. Det innebär att bara formalia finns kvar innan den ”parlamentariska demokratin” antar en lag som en överväldigande majoritet av det franska folket inte vill ha och som miljoner sagt nej till i den ena demonstrationen och generalstrejken efter den andra.

Frågan som nu ställs är om kampen är över? Svaret är väl både ja och nej. De mer spektakulära aktionerna som strejkerna i transportväsendet och raffinaderierna samt blockaden av oljedepåerna är på upphällning. Tågen går nu i stort sett normalt. Innan ”normal” produktion i raffinaderierna uppnås kan det dock dröja. Fem av de tolv raffinaderierna i strejk beslutade i tisdags att återgå till arbetet.

.

Fackliga aktivister från Force Ouvrière går inte obemärkta förbi.

-Vi har inte råd att strejka längre, sa en facklig ledare till fransk tv på tisdagsmorgon. Vi ska komma ihåg att det inte finns strejkkassor i Frankrike så varje strejkdag är en dag utan inkomst.

Regeringen har gjort allt för att bryta oljearbetarnas vilja. Gendarmeriet har satts in för att bryta blockader av depåer och strejkande arbetare har tvångsrekryterats till tjänst under hot om omedelbara fängelsestraff. I tisdags fick de strejkande ett vackert solidaritetsbevis från Belgien. Fackföreningen FGTB satte stopp för franska tankbilar som hämtade reserver i en depå i nordvästra Belgien. Enligt FGTB har den franska oljejätten Total fyllt på ett 50-tal tankbilar per dag i grannlandet.

Även om blockaderna fortsätter under de närmaste dagarna är det uppenbart att de är inne på sluttampen och att kampen kommer att ta sig andra former. De arbetande kan inte leva utan löner och de fackliga organisationerna som saknar strejkkassor kan inte ersätta de strejkande.

Samtidigt finns det ett frågetecken kring de ungas deltagande den kommande veckan eftersom det är skollov just nu. I tisdags mobiliserade elevorganisationen till demonstrationer i en rad städer och i Paris samlades  enbart ett tusental utanför Senaten för att protestera mot församlingens slutliga omröstning på eftermiddagen.

.

Tisdag samlades elever framför Senaten för att protestera mot pensionsreformen.

.

Regeringen å sin sida har använt två propagandavapen under veckan för att undergräva protesternas popularitet. I samstämmig ton har arbetsgivarorganisationen Medef och regeringen trollat fram en siffra ur hatten. ”Strejkerna kostar 300 – 400miljoner euro varje dag”, påstår de plötsligt. Hur den beräkningen gått till är det ingen som kan förklara. Och för en regering som gett bort över 100 miljarder euro i skattelättnader åt de rika är det uppenbart för alla att skammen går på torra land.

Mer allvarligt är det att inrikesministeriet inte dragit sig för att organisera provokationer under demonstrationerna i olika städer. Det finns nu bevis för att civilklädda poliser krossat fönster i banker och angripit ungdomar och fackliga aktivister för att ge intryck av allmänt kaos och ökad ”vandalism”. Polisledningen slår ifrån sig men existerande videoklipp av huvklädda individer som krossar fönster i ena sekunden och som med batonger i högsta hugg och synliga polisbrickor ingriper mot demonstranter i nästa sekund talar för sig själva.

.

Fackligt aktiva tekniker och tjänstemän håller fast vid kravet på full pension vid 60 år.

.

Det är möjligt att kampen nu mattas av och att en återgång till det ”normala” tar vid. Men innebär det att Sarkozy vunnit? Det är långt ifrån klart. För vad kan man se som en seger? Om ett lugn på ytan är en seger då kanske man kan säga att Sarkozy segrat. Men tittar man under ytan och frågar sig hur han och hans regering betraktas av den stora majoriteten då blir svaret ett annat. Om Sarkozy var impopulär innan strejkerna så är han nu djupt avskydd av en stor majoritet. I opinionsmätning efter opinionsmätning är det 70 procent som visat sitt stöd för protesterna och knappt 30 procent som säger sig stödja Sarkozys politik.

En majoritet av landets befolkning ser nu att presidenten och regeringen inte bryr sig om vad en majoritet anser. Att ställa sig över vad de arbetande tycker och visa förakt för deras bekymmer görs inte ostraffat i Frankrike. Sarkozys politiska zenit ligger redan bakom honom. Sarkozy och hans UMP representerar inte längre några andra än sig själva. Den lille sprättens politiska karriär kan bara gå utför.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,

Bloggare: Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Paris, Lyon, Elever, Studenter, Sarkozy,

.

När Mona Sahlin nu försöker sy ihop en överenskommelse, med Carl Bildt, om hur de i riksdagen ska kunna ge ett fortsatt mandat för vårt krig i Afghanistan, borde hon dra sig till minnes hur historiens gång var när det gällde kriget i Vietnam. Redan som trettonårig engagerade hon sig i Nacka FNL-grupp och hon vigde sedan en del av sina unga politiska liv åt att protestera mot USA:s sanslösa krig i Sydost-Asien. Några reflexer av gammal internationell solidaritet finns det säkert kvar därinne i huvudet. Men en påminnelse kan vara på plats för alla de yngre människor som inte var med:

Skotten i Dallas 1963, när president Jonh F Kennedy sköts ihjäl i sin paradbil, sammanföll med en upptrappning av USA:s krig i Vietnam. Ett krig man villigt tagit över efter vietnamesernas militära triumf, när dessa 1954 förintade den franska, ”ointagliga”, garnisionen i Dien Bien Puh.

.

För att undkomma fransmännens bombflyg arbetade

20 000 vietnamesiska bönder, arbetare och soldater

med att sköta alla transporter genom djungeln.

Såväl artilleri som mat. Ombyggda cyklar klarade laster på 200 kilo.

.

Kennedys skyddsling, katoliken / i det buddistiska Vietnam / och den brutale diktatorn Ngô Dình Diêm, hade, ödesmättat nog, mördats vid samma tidpunkt som Förenta staternas president, och vicepresidenten Johnson som ryckte in och tidigare kallat denne brutale diktator för Sydost-Asiens ”Winston Churchill”, fick finna sig i att med gott mod, under ett knappt år, stödja de sex sydvietnamesiska presidenter som hans köpta lokala militär av- och tillsatte i en virvlande intern maktkamp.

I sin valrörelse för omval 1964 lovade Johnson att avveckla USA:s militära engagemang i Syd-Ostasien. Säkerhetsansvaret skulle i stället lämnas över till vietnameserna. Men väl omvald ökade han i stället successivt insatserna. Vi fick se ”surge” efter ”surge”. ”Svallvåg” efter ”svallvåg” som det heter med dagens nyspråk. Truppförstärkningar sa man förr. 1964 fanns det 18 000 amerikanska soldater i Vietnam. 1969 räknades insatsen till smått otroliga 500 000 man, varav de flesta var stridande. Kriget blev en humanitär katastrof för Vietnam. Två till tre miljoner människor dödades. För USA:s vidkommande slutade det hela med en militär katastrof. I ett förnedrande nederlag. 50 000 amerikaner dödades, 300 000 sårades och 1975, två år efter Jonsons död,  kunde vi i TV se hur de sista soldaterna i panik flydde tillsammans med ambassadpersonal och vietnamesiska kollaboratörer i helikoptrar ut till sina hemvändande hangarfartyg…

.

.

I en uppgörelse mellan Reinfeldt/Bildt och Sahlin, mellan regeringen och socialdemokratin, kommer man säkert göra samma piruett som en gång Lyndon Johnsson. Mona Sahlin säger att hon ”har fått besked av Reinfeldt om ett möjligt slutdatum i Afghanistan” och att detta gör ”att det finns utgångspunkter för en bred uppgörelse vilket är viktigt både för truppen i Afghanistan och för Sveriges säkerhetspolitiska anseende”. Hennes slutkläm om detta med vårt ”säkerhetspolitiska anseende” ska förstås som att vi ska kunna visa på fortsatt lojalitet med USA.

Svenska soldater är inte i Afghanistan för att skydda kvinnor eller för att verka för demokrati, även om de som skickas ut själva tror så, hävdade Gunnar Åselius, professor vid Försvarshögskolan, i PI:s God morgon världen” i söndags. Det verkliga syftet för Sverige är att signalera vår tillhörighet med Väst och att öka ”svenskt inflytande i världen … men det är svårt för politiker att tala öppet om”.

Det är två slutdatum som parterna kommer att haka upp sig på. Dels en möjlig början 1 juli  nästa år, som är den tidpunkt då USA hoppas att ”svallvågen” ska kunna börja dra sig tillbaka. Dels  den tidpunkt som finns med vid den omtalade Kabulkonferensen, vilken slöt upp bakom Afghanistans fuskvalde president Hamid Karzai och biföll hans förhoppning om att själv kunna ta över hela säkerhetsansvaret innan slutet av år 2014.

Under den valrörelse vi hade ljög såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet om denna konferens. Man bytte medvetet ut innehållet i den samstämmighet som fanns där i Kabul, om den förhoppning som fanns om att afghanerna själva skulle kunna ta över själva säkerhetsansvaret, mot ett falskt påstående om att beslutet skulle ha gällt att ta hem alla utländska trupper vid samma tidpunkt. På så sätt kunde man låtsas som att överenskommelsen med socialdemokratin inte var ett alltför stort avsteg från de egna förslagen. I de rödgrönas uppgörelse undveks frågan och där underströks dessutom att avvecklingstakten skulle bedömas i förhållande till ”läget på marken”. I de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan släpptes aldrig lojaliteten med ISAF/NATO och USA och dess försök till ett proamerikanskt statsbygge i landet.

Ingen ansvarig vare sig för ISAF eller NATO, vare sig för Vita huset eller Pentagon, har heller i något sammanhang påstått att alla utländska trupper ska dras tillbaka 2014. I stället har de alla understrukit, i all tänkbar media, att motsatsen gäller så länge som den afghanska militären och polisen inte klarar av det fulla ansvaret på egen hand.

Gör man sig besväret att lyssna till Australiens nyvalde premiärminister, socialdemokraten Julia Gillard, är detta lika tydligt. I sitt parlament den 19 oktober slog hon först fast att Karzai förväntades ta över ansvaret i slutet av 2014. Sedan hette det att:

”Jag ska vara tydlig /…/ Det Internationella samfundet kommer att fortsätta med att vara engagerat i Afghanistan efter 2014 och Australien kommer att fortsätta med att vara engagerat. Det kommer fortfarande att vara en roll med utbildning/träning och andra defensiva uppgifter…”

För den som inte är van att tolka det nyspråk som används är det denna roll med ”utbildning/träning och andra defensiva uppgifter” som de svenska soldaterna sysslar med i dag. De strider helt enkelt tillsammans med marionettarmén. Med den självpåtagna rätten att döda dess motståndare…

Det är dessa lösa skott eller lösa tidsramar som Reinfeldt/Sahlin kommer att hänvisa till när det gäller ett politiskt säljbart ”slutdatum”. Allt för att i riksdagen få klartecken för ett fortsatt svenskt krig under NATO:s fanor.

Hur Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som maskat sig själva på kroken, hur de ska göra. Ja, se det får bli en annan historia…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, De rödgröna, Kabul, NAT/ISAF
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,Expr1,GP1,SDS1SVD3,DN4,GP2,Expr2,

Bloggare: Jinge,,RödaMalmö,JonasSjöstedt,

Det kallas klasskamp, banne mig.

Den amerikanska tidningen The Boston Globe har som specialitet att publicera bildreportage från viktiga händelser världen över. Tidningens bildsvit från den franska arbetarklassens kamp mot Nicolas Sarkozys motreform av pensionssystemet är fantastiska tidsbilder från dagens klasskamp i Europa.

********

Lyssna till folkets vrede.

Demonstration framför Senaten den 20 oktober

*

Marseille fyller gatorna.

Den 16 oktober deltog mer än 200 000 i protesterna i Marseille som tillsammans med Toulouse står i spetsen för kampen.

*

The drunken sailor.

Utanför Marseilles oljehamn samlades tankers pår brädden. Sjömännen kunde fördriva tiden med klassisk aktivitet. Bilden är från den 17 oktober.

*

Konsten på folkets sida.

Marianne, den franska republikens symbol, deltar oå folkets sida. Bilden är tagen i Paris 19 oktober.

*

I kamp mot reformer och tårgas.

Utanför Senaten den 20 oktober är protesterande fackliga aktivister utrustade mot polisens tårgas.

*

Stålets arbetare säger Nej .

Stålarbetare från industrijätten Arcelor-Mittal deltar i demonstrationerna i Marseille den 12 oktober.

*

Stridens eldsjälar.

I Marseille protesterade järnvägsarbetare och skolelever tillsammans i gamla hamnen den 21 oktober.

*

Här ska ingen flyga.

Arbetare stoppade tillfarten till flygplatsen Charles de Gaulle den 20 oktober

*

Pensionen en fråga för ungdomen.

I början av oktober kastade sig ungdomen in i kampen. Gymnasier och senare universiteten slöt upp i stora grupper. Här deltar skolelever i demonstrationen i Paris den 14 oktober.

*

Först ett arbete – sedan pension.

I staden Lyon vände många ungdomar sin ilska mot symboler för det samhälle som inte ger dem en framtid. För att få pension måste man först ha ett arbete. Många av förorternas ungdomar vet redan i dag att deras chans till en god utbilning och ett bra jobb är i det närmaste noll. Då kan man förstå att den blockerade horisonten leder till handlingar som majoriteten av de strejkande arbetarna inte ser som positiva för kampens utgång.

*

Polisens provokationer avslöjade.

TV och borgerliga media har försökt göra stor affär av några krossade rutor och brända bilar. Men det har slagit tillbaka mot polisen. Det har producerats övertygande bevis mot polisprovokatörer som startat vandalisering och angrepp mot fackliga aktivister. Här under ser du civilklädda poliser som öppet angriper deltagare i protesterna. Det finns också videoklipp som visar polisagenter i civila kläder  som krossar fönster i en bank i Lyon. Bevisen förnekas av inrikesministeriet men fackliga ledare för poliskåren säger att de bevis som lagts fram om polisprovokationer är ”oroande”.

*

Maktens ansikte.

Snart kommer ungdomen att förväxla dagens polis med medeltida riddare i videospel.

*

Här släpps ingen olja fram.

Transportarbetare blockerar en oljedepå i Douchy-les-Mines i norra Frankrike. Kravallpolis sattes in den 14 oktober för att bryta blockaden. Få sammanstötningar ägde rum. Arbetarna bara hävde blockaden och återupptog den när polisen gett sig av.

*

Den direkta demokratin.

Här röstar studenter på universitetet i Nanterre under ett stormöte om de fortsatta aktionerna inför den 22 oktober.

*

Nej till reformen!

*

Maktens salar.

Medan maktens salar står tomma visar gatans miljoner vägen framåt. Bilden visar Senaten med ett fåtal senatörer den 22 oktober.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, CGT, NPA

Olivier Besancenot föreslår enat svar.

.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy drar sig inte för att använda metoder värdig en diktator. I natt beslutade han att de arbetare som strejkar vid det strategiskt viktiga raffinaderiet Grandpuits tvångsrekryteras för att på nytt öppna kranarna i oljedepåerna. Det finns inget i fransk lag som tillåter sådana åtgärder i fredstid. Det är ett direkt brott mot den grundlagsstiftade strejkrätten.

Sarkozy åtgärd visar vilken panik som styr hans och regeringens handlande. Inte sedan Maj-68 har alla raffinaderier i landet stått stilla. Flera tusen bensinstationer annonserar ”tomt” och den allmänna opinionen ger inte de strejkande skulden för situationen. Det är regeringen som ilskan riktas mot.

NPAs talesman Olivier Besancenot uppmanar i ett uttalande alla fackliga och politiska organisationer att enas i ett hårt svar på Sarkozys provokation. Här under kan du läsa det korta men principiellt mycket viktiga uttalandet.

.

Här bryter gendarmeriets kravallpolis upp de arbetandes blockad av oljedepån.

De strejkande vid Grandpuits raffinaderi har tvångsrekryterats i det nationella försvarets namn.

Gendarmeriets mobila enhet attackerade strejkvakterna och skadade flera av dem.

För att försvara de som befinner sig i strejk, för att försvara strejkrätten föreslår jag alla ledare för politiska partier, organisationer och fackförbund att vi tillsammans reagerar på denna oacceptabla aggression mot de arbetande och deras rättigheter.

22 oktober 2010

I Lomme nära staden Lille i norra Frankrike blockerar arbetare tillfarten till oljedepån.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Besancenot, Strejk, CGT,

.

.

De två mest vägande skälen till att svenska soldater ska döda och dödas i USA:s krig i Afghanistan sägs ofta vara att vi dels ska bekämpa terrorism, dels hjälpa landets undertryckta kvinnor.

Varför USA och vi inte krigar också i Saudiarabien och Pakistan har inte förklarats av vare sig moderater eller socialdemokrater. Enligt CIA finns det i dag bara ett femtiotal Al Quaida-anhängare i Afghanistan. De har sedan länge flyttat till Pakistan. Vi vet också att så gott som alla som genomförde attackerna i USA den 11 september var saudiska medborgare. I stora delar av Pakistan och Saudiarabien behandlas kvinnor dessutom efter samma måttstock som i Afghanistan.

I stället bestyckar våra fältkamrater från USA bägge dessa länder med allt tyngre vapenarsenaler. Vita huset har accepterat Islamabads kärnvapen och nu genomförs den största vapenförsäljningen i landets historia med den medeltida regimen i Riyadh.

Krigs- och fredspristagaren Barak Obama blir ledande vapenmånglare. I en första omgång får diktatorn Abdullah bin Abdul Azis tillgång till flyg för ett värde av 60 miljarder dollar. I en andra omgång handlar det om att hans flotta ska rustas upp för 40 miljarder dollar.

Saudiarabien får köpa 84 stridsflygplan, Boeing F-15. Dessutom uppgraderas landets äldre enheter. I köpet ingår dessutom 70 attackhelikoptrar, Apache, samt 36 stycken Little Birds, lätta helikoptrar som används vid specialuppdrag.

Affären sägs syfta till att i regionen skapa en militär motvikt i förhållande till Iran. Ett påstående som i sak är ren nonsens. I förhållande till Riyadh är Teheran en militär dvärg. I förhållande till sin befolkningen spenderar Saudiarabien mest pengar i världen när det gäller militär upprustning. När det gäller flyg tilldelar militära forskningsinstitut saudierna redan i dag hela 453 poäng. I samma liga får iranierna bara 84 futtiga poäng. Analytiker menar att det iranska flygvapnet snarast hör hemma på ett militärt museum…

Dessutom har USA, genom sina baser och hangarfartyg, där det kryllar av kärnvapen, redan total militär hegemoni i regionen.

.

.

Talesmän från Vita huset har konstaterat att Israel accepterar upprustningen vilket gav den brittiska tidningen The Guardian ett tillfälle att ge ett prov på syrlig brittisk ironi när den är som bäst:

Israel ser Saudiarabien som ett användbart slagträ mot Iran. Men samtidigt finns en rädsla i Tel Aviv att en lymmel till saudisk pilot skulle försöka sig på ett självmordsuppdrag mot Israel… Det löser man naturligtvis med att Israel får ännu bättre plan. Affären är redan på gång.

När det gäller rekordförsäljningen till Riyadh är sakskälet uppenbart. Obama vill blidka hemmaopinionen med jobb till krigsindustrin. Bättre än så är inte moralen för fjolårets fredpristagare.

När det gäller Sveriges affärer är Saab Bofors Dynamics på gång att sälja pansvarvärnsrobotor till de Saudiarabien. Uppskattningsvis till ett värde av ett par hundra miljoner kronor.

Bättre än så är inte moralen för Reinfeldt och hans blå kabinett…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saudiarabien, Riyadh, Afghanistan,

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,Expr1,SVD3,DN2,Expr2,GP1,SVD4,SVD5,

Kupp i Senaten.

.

Det är inget mindre än politisk kupp som Sarkozys ministrar driver igenom i Senaten. Arbetsministern Eric Woerth kräver av Senaten att den innan fredagkväll röstar igenom den nya pensionslagen i ett block där bara de tilläggs- och ändringsförslag som regeringen accepterat ingår i omröstningen. De närmare 300 paragrafer som oppositionen presenterat kommer inte upp till debatt och röstning.

.

Sarkozy knäpper Senaten på näsan.

Det finns täckning för ”blockröstandet” i konstitutionen men det är en metod som nästan aldrig används och att det sker nu visar hur stor panik som råder i kanslikorridorerna. Med bredare och allt radikalare protester för var dag som går vill Sarkozy kuppa igenom ett beslut i hopp att det ska kapa benen på demonstranterna och de strejkande.

Det är ett vågat grepp från den pressade presidenten som kan slå tillbaka skoningslöst mot hans ställning och chanserna att bli omvald i presidentvalet 2012. Just nu kan man kanske likna situationen vid fysikens term ”instabil jämvikt”.

Jämvikt – därför att de båda lägren står fast vid sina positioner. Sarkozy upprepar flera gånger om dagen att han inte tänker vika sig för ”gatans parlament”. De fackliga organisationerna håller fortfarande samman i den gemensamma front som hittills lyckats mobilisera till ett halvt dussin demonstrationer med mer än två miljoner deltagare.

.

Demonstranter i Paris 19 oktober.

Instabil – därför att stödet till Sarkozy politik smälter som snö i vårsol trots att höstens färger breder ut sig i huvudstaden. I hans majoritet sprider sig oron. Parlamentariker och senatorer ser panikartat hur opinionen vänder sig bort och hotet att sparkas ut ur de privilegierades församlingar ger dem kalla fötter. Till det kommer att många av de förnäma borgarna avskyr Sarkozys vulgaritet. Instabil också därför att på motståndets sida syns det tydligt att ledarna i de stora fackliga organisationerna blir alltmer obekväma inför rörelsens radikalisering och utbredning till grupper de inte alls kan påverka för att inte säga kontrollera. Rapporter från hela landet visar att den nedtrappning som ledarna räknat med efter strejken/demonstrationen den 19 oktober inte kan inledas om de vill behålla ledningen över protesterna. Inte ens tjänstemännens fackförening CGC kommer att lägga armarna i kors trots att det redan sagt att man hoppar av den fackliga fronten.

.

Allt fler ungdomar visar att pensionsreformen berör dem också.

-Nu kör vi hela vägen. Det går inte att backa, säger en facklig delegat i facket Sud-Rail i Toulouse, den stad där just nu protesterna är som intensivast.

Under natten till i dag använde Sarkozy sig av en ”krigslag” för att bryta blockaden av en av de viktigaste oljedepåerna. Prefekten (sorts länsechef) beslutade att tvångsrekrytera de anställda vid raffinaderiet Grandpuits eftersom nu över 3 000 bensinstationer annonserar ”tomt”. Det är inte ens säkert att ”tvångsrekryteringen” är laglig eftersom det handlar om anställda i den privata sektorn. Fackföreningen CGT säger att de kommer att lägga in en formell anmälan till domstolarna om ”brott mot den lagliga strejkrätten”.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,GP1,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Paris, CGT, CFDT, NPA, Strejk, Pensioner

Sarkozy sviktar, sviktar inte ?

.

-Från och med nu kommer ingen att märka när strejker bryter ut.

Orden yttrases av Sarkozys då han för ett par år sedan med sitt vanliga flin meddelade media att en lag om garanterad miniservice skulle införas i den offentliga sektorn för att minska effekterna av strejker.

I dag sitter orden som sylvassa fiskben i halsen på sprätten Sarkozy som snart är mer isolerad i sitt Elysséepalats än Napoleon någonsin var. Inte ens hans egna ministrar håller samman inför trycket från gatan. I den senaste opinionsundersökningen är det knappt 30 procent som stöder Sarkozys politik.

.

I veckan strejkade också personalen vid Eiffeltornet, världens mest besökta turistmål.

.

I går nådde protesterna mot regeringens orättvisa pensionsreform en ny nivå. Vägen fram till seger står till hälften öppen. Än en gång samlades cirka tre miljoner demonstranter för att säga nej till Sarkozys pensionsreform. Men i går var det mer än en protest mot en enskild reform. Enstämmiga rapporter från hela landet talar om en total misstro mot regeringen och en känsla av att en majoritet av befolkningen inte räknas, att ett nej från långt mer än halva befolkningen viftas åt sidan av en högfärdig självupptagen borgerlig majoritet i parlamentet.

Trots den utåt tuffa attityden från Sarkozys majoritet råder en febril nervositet i maktens korridorer. Det står redan klart att regeringschefen Fillons plan på att rösta igenom reformen i Senaten onsdag 20 oktober ligger i spillror. Oppositionen i Senaten har lagt 1 200 ändrings- och tilläggsförslag och delar av majoriteten vill inte gå med på att forcera omröstningen som en blockröst för eller emot hela lagförslaget. Därför är det klart att det knappast blir en omröstning i Senaten innan mitten av nästa vecka. För Sarkozy är det ett stort bakslag och en källa till oro för vad som kommer att ske på gatan innan omröstningen äger rum. Tålamodet krymper i alla läger och bland de unga på skolor och universitet tilltar radikaliseringen snabbt.

.

Jobb åt alla – inte fler år att arbeta.

.

-Rörelsen tappar fart men radikaliseras, sa regeringschefen Fillon till media i tisdags sedan det skett flera sammandrabbningar mellan ungdomar och gendarmeriet i städer som Lyon och Rennes. Även i Paris gick ett antal bilar upp i rök och en del butikers skyltfönster krossades. Tyvärr valde också vissa grupper att inte ansluta sig till de stora demonstrationerna utan gick i stället till isolerade attacker mot ”förtryckets symboler” som banker, klädesbutiker och jättebokhandeln FNAC.

Uppenbarligen har regeringen gett polisen order att inte ingripa mot de isolerade grupperna som agerar vid sidan av demonstrationerna. Bormästaren i Lyons andra distrikt, Denis Broliquier, säger sig vara skandaliserad av att polisen, enligt dess egna uppgifter, fått order att inte ingripa mot vandaliseringen. Regeringen försöker att vända uppmärksamheten bort från de väsentliga frågor som flera miljoner kräver svar på. Mörkermannen i inrikesministeriet Brice Hortefeux har säkert ett finger med i spelet.

Den uppskjutna omröstningen i parlamentet ger den fackliga fronten lite andrum för att planera fortsättningen. Att bara fortsätta med ytterligare en eller flera protestdagar är inte tillräckligt effektivt för att stoppa Sarkozy. Samtidigt tvekar de fackliga ledarna i CGT och CFDT att följa den fackliga organisationen Solidaires uppmaning till obegränsad generalstrejk till finish.

.

Antalet demonstranter i Lyon var fler än någonsin- 45 000.

-I dag var det en ny etapp på vägen mot en obegränsad generalstrejk som börjar ta form, svarade NPAs Olivier Besancenot i en chatt i dagstidningen Le Monde i tisdags och fortsatte:

-Från tisdagskväll påbörjas nya strejker, nya demonstrationer kommer att hållas liksom många blockader. Frågan som nu ställs är att blockera ekonomin för att stoppa reformen.

De närmaste veckorna kommer att visa vilken sida i den allt hårdare klasskonflikten som drar det korta strået.

.

Det Nya Antikapitalistiska Partiet deltar med full styrka i alla protester mot högerpolitiken.

.

Tisdag morgon blockerade strejkande arbetare hundratals vägar.

.

Fler ungdomar än någonsin deltog i demonstrationerna.

.

Natten till 20 oktober bröt polisen upp blockaden vid flera raffinaderier.

.

Här följer ett videoklipp från en vägblockad i förorten Pantin i Paris.

.

Blocage à Pantin

Media: DN1,SVD1,GP1,SSD1,DN2,SVD2,SVD3,GP2,DN3,SVD4,GP3,AB1,DN4,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Paris, Demonstration, Strejk, Sarkozy, CGT, CFDT, NPA, Besancenot

.

Vagnchefen Kenneth Wallins dröm om att bli yrkesmilitär gick bokstavligen upp i rök. Den försvann i dammet och splittret i byn Alizay bortom det bergiga Hindukush  när hans pansarvagn exploderade.

.

.

Minnesstenar för stupade svensk-finska soldater vid basen”Norrskenet”

.

Med den drömmen försvann uppenbart också oskulden hos många politiker. Eller snarare, det blev svårare att låtsas att vara oskuld. Att låtsas att Sverige inte är i krig. Att två svenskar fick sina underkroppar sönderskjutna, bara några dagar senare, gjorde det än mer omöjligt. Under valrörelsen var kriget i Afghanistan en styvmoderlig fråga. En undansopad dammråtta både i riksdagens plenisal och i alla valrörelsens debatter och utfrågningar.

.

.

”Krigsman erinran” 1947.

Fotot från Bohusläns museum av Arne Andersson.

.

När Wallins döda kropp, eller stoft som man mer sorgesamt säger under minnesstunderna, i dag flygs hem till Sverige har Överbefälhavaren Sverker Göranson kallats in till riksdagen för att berätta om hur det är att döda och dödas. Riksdagen ska informeras om vad som händer när man har fattat de beslut man har fattat. Svenska Dagbladets Martin Holmström har också försynt påpekat att:

”Under de närmast krigsliknande förhållanden som råder i Afghanistan går det inte att undvika risker, och dessa har hela tiden ökat. Och strider får dessvärre ofta en dödlig utgång för den ena eller bägge av parterna.”

”Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-ning om”, utropade Hasse Alfredsson för fyrtio år sedan när han i sin och Tage Danielssons  bästa revy, ”Dubbelgöken”, drev med den tidens politiker. Då handlade det om mjölkpriser och om att kärnkraft dödar.

Nu handlar det om krig. Detta trots att Carl Gustaf Hubertus XVI, Hertig av Jämtland och Konung av Sverige, i somras höll tal om att familjen Bernadotte alltid, under tvåhundra år, skyddat landet från krigets fasor.

Kanske var det enklare förr. Då fick vi reda på att det här med soldatliv innebar att vi också kunde dö. Jag tillhörde den sista årgången, 1966, som skulle räta på ryggen och delta i riten ”Krigsmans erinran”:

”Krigsman skall frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Han skall med nit och trohet uppfylla alla de plikter, honom i tjänsten åläggas /…/  Hans oavlåtliga strävan skall vara att väl bereda sig för krigets värv. Vid ofred skall han mot rikets fiender sig städse manligen och väl förhålla samt med liv och blod Konung och Fädernesland försvara.”

.

.

Sista Soldaterinran vid marinbasen i Karlskrona i somras.

Den försvinner. I stället har vi legosoldater väster om Himalaya.

.

I dag är det mer ”modernt” och riten kallas för ”Soldaterinran” och i den nya texten finns inte ett ord om att man ska vara beredd att offra sitt liv och blod. Inte ens för den nya ätten Westling. Dessutom är denna nya rit redan gammal, definitivt ”Ur tiden”:

”Det svenska försvaret skall verka för att vår fred och vårt oberoende bevaras. Det skall värna vår frihet att själva forma vår rättsordning och vår kultur. Om Sverige blir angripet, skall vi med vapenmakt hindra att landet faller i angriparens hand.”

Ceremonin säger ingenting om att våra krigsmän, i sold hos NATO och med USA:s Barak Obama som sin i praktiken högste befälhavare, själva ska delta i ett angrepp på de människor i Central-Asien som försvarar sin ”rättsordning och kultur”. Även om denna ser ut som på den tiden när en svensk kung eller en hertig deltog i fält och ledde sina krigsmän.

Riksdagens politiker offrade dessutom Kennet Wallins liv utan att veta vem som var hans fiender. Försvarsmakten konstaterar bara att ”vi vet inte vilka som dödade honom. Motståndsmän, kriminella gäng eller talibaner som ni journalister säger”. De två soldater som sköts ihjäl i februari dödades endera av en egen polis, eller av ”friendly fire” från de egna kamraterna…

Dessutom låtsas riksdagen att den inte vet någonting om att deras ledare där borta i Asien, den korrupte presidenten Hamid Karzai, med stöd av NATO, förhandlar om en uppgörelse med de människor som våra krigsmän strider med…

Men, Kenneth Wallin som inte längre spelar med i sitt hockeylag, Trångsunds IF, där han som back har motat sin sista puck. Hans yttersta uppoffring kanske ändå kan få opinionen att vända och inse att vårt bästa försvar är att omedelbart kalla hem alla soldater från det som världen i övrigt kallar Af/Pak-kriget.

De behövs här hemma för att stoppa skogsbränder och köra bandvagn i snöstormarna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, ISAF, NATO, Krigsmans erinran, Kenneth Wallin, Sven Tolgfors, ÖB

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3,EXpr1,EXpr2,SVD4,DN4,AB3,GP4,SVD5,DN5,

DN6,AB4,EXpr3,SVD6,DN7,GP5,GP6,SVD7,DN8,GP7,SVD8,Expr4,

Bloggare: Jinge,JonasSjöstedt,

.

I går gjorde Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, Hans Linde, ett uttalande där han slog fast att vi alla – än en gång – blivit påminda om hur säkerhetsläget i krigets Afghanistan har försämrats:

”Den dödliga attacken utanför Mazar-i-Sharif påminner oss än en gång om att säkerhetsläget i Afghanistan, även i de fyra provinser där de svenska soldaterna finns, har försämrats. Allt större delar av Afghanistan plågas av våld och attacker. De som drabbas allra värst är de civila afghanerna.”

.

.

Nu stämmer detta inte med den bild som de rödgröna gav i valrörelsen för bara drygt en månad sedan.  Då var det inte många påminnelser om att det hela höll på att gå åt helsike. I Vänsterpartiets uppgörelse med socialdemokraterna och Miljöpartiet målade man upp ett helt annat framtidsscenario:

”I inledningen av nästa år påbörjas en process där ISAF successivt, i provins efter provins, ska lämna över säkerhetsansvaret till de afghanska myndigheterna. Vi rödgröna gör idag bedömningen att någon eller några av de provinser som Sverige idag ansvarar för kan överlämnas redan tidigt under nästa mandatperiod /…./ En rödgrön regering  kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013. Givet det vi vet idag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet.”

Vid otaliga valmöten, intervjuer och kontakter med media betonades att ”läget på marken” var avgörande för hur det framöver skulle gå med Kabulkonferensens mål om att lämna över säkerhetsansvaret till Karzai-regimen. Nu,  i år 4:e november, skulle man gemensamt stå bakom en fortsatt truppnärvaro för att sedan stämma av läget under 2011. En gemensam grundton från de rödgröna var också att säkerhetsläget såg bra ut i de ”svensk/finska” provinserna.

Här måste jag vika in att denna Kabulkonferens inte sa ett ord om att de utländska trupperna skulle dras tillbaka. FN/NATO:s mönstring, där  näbbtippen Bildt och FN-chefen Ban Ki-Moon tvingades landa på en amerikansk flygbas på grund  av vild raketbeskjutning  mot den säkra huvudstaden, höll bara med Karzai om hans,  som alltid,  svepande förhoppningar om att på egen hand kunna ta över själva ansvaret – efter 2014.  För två månader sedan skulle denne korrupte valfuskare  exempelvis göra sig av med alla utländska säkerhetsfirmor som tjänar manna i Afghanistan. Något han tog tillbaka redan  i går. Många från Linde till drösvis med svenska journalister kan inte läsa skriven text utan upprepar bara vad de tror är sant. Senast i går kväll satt TV 4:s utrikeskommentator Rolf Porseryd och berättade,  förmodligen helt godtrogen,  att i och med ”Kabul” ska de utländska trupperna vara borta 2014. Han kunde lyssnat till Obama,Clinton,Gates eller Petreaus. De har i stället om och om igen försäkrat att det inte finns något slutdatum för ockupationen. Även om de väljer att säga ”närvaro”.

Ifrågasättandet av Kabulkonferensen är Bullshit, sa Bill. Just det, sa Bull.

.

.

Jag vet inte om Linde tror att vi som röstat på Vänsterpartiet är idioter. Men det man sa i september till det svenska folket var knappast att läget förvärrats. Eller att allt större delar av Afghanistan plågades av våld och attacker. Alltså att läget ser för jävligt ut.

Det är möjligt att Linde höll inne med sina och partiets verkliga åsikter. Ja, det är till och med troligt. Suget efter ministerposter kanske var så stort att de var beredda: Inte bara att acceptera EU utan att också ta ansvar för att strida under NATO:s fanor.

C H Hermansson, den gamle vänsterledaren, som hyllades stort vid partiets gravöl under årets valvaka, hans gamla visdomsord om att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, har nog tappats bort av dagens partiledning?

Lindes uttalande ska också, enligt Dagens Nyheter, ha orsakat viss rabalder hos de rödgröna. Uppenbart skärrad för att riva mer i de sår i alliansen som Miljöpartiet redan fläkt upp säger då (v):s utrikespolitiske talesman till tidningen att:

”Jag vill verkligen slå fast att den rödgröna uppgörelsen håller. Men det är också vår linje i pressmeddelandet. De militära styrkorna ska ju avvecklas fram till våren 2013 enligt det rödgröna förslaget. Och det är vi med på, framhåller Hans Linde. ”

Men varför civila afghaner och svenska soldater ska dö i onödan i ännu tre år. Ja, kanske i ännu ett decennium. Den frågan återstår då att besvara. Om nu ”läget på marken” bara blir värre och värre.

.

Hans Linde slår knut på sig själv…

.

Uppenbart har här Hans Linde slagit knut på sig själv. Likt en metmask på den krok som hugger tag i människor med goda avsikter,  för att fiska in dem till ett regeringsansvar för svensk kapitalism och till ett försvar för den lilla men fortfarande hungriga svenska, imperialistiska statsbildningen. Är man edsvuren med sina politiska partners om att ”Kejsaren är fullt påklädd”. Fast han är spritt språngande naken. Då duger det inte med att försöka vinna billig politisk godis genom att plötsligt peka finger och säga att Majestätet inte har en tråd på kroppen.

Då blir det i stället Carl Bildt som blir bjuden på konfekt.

Hur var det då med min röst på Vänsterpartiet? Ja, tack och lov fick partiet mina valsedlar ens utan ett enda decimalkomma av illusioner om dess ledning eller dess program. Vi röstade mot alliansregeringen. En ståndpunkt jag och Benny i samsyn klargjorde flera gånger här på bloggen. Vi ville först och främst inte ses som ett hinder på vägen för alla gamla arbetskamrater och vänner som hade visst hopp om en förändring. Dessutom ville vi inte ge sverigedemokraterna större utrymme än nödvändigt.

Märkvärdigare än så var det inte att slicka igen valkuverten.

Men trots eller tack vare att vi är otrogna väljare kräver vi åtminstone en viss politisk hederlighet.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, de rödgröna, Kenneth Wallin, Hans Linde, ISAF, NATO

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,GP2,SVD5,GP3,DN5,SVD6,SVD7,

Bloggare: JonasSjöstedt,Jinge.Schlaug,Motbilder,RödaLidköping,

.

.

.

Är Sverigedemokraterna några snart vissna blåsippor?

Eller svidande brännässlor som ska slitas upp med rötterna?

Med ett inlägg av Anders Hagström avslutar vi, för tillfället,

den viktiga diskussionen om vad det är för nytt parti

som har bänkat sig i riksdagen.

.

.

Av Anders Hagström

.

”History is bunk” är ett uttryck som brukar läggas i mun på Henry Ford, Fordkoncernens grundare. Att historia är skit, skräp eller värdelös är en uppfattning som man tyvärr kan stöta på i olika sammanhang, även inom vänstern.

Varför bråka om gamla gubbar som varit döda i decennier eller händelser som ägde rum för snart hundra år sedan? Det är bara slöseri  med tid. Låt oss koncentrera oss på dagens frågor.

Men de döda har en märklig förmåga att göra sig påminda långt efter sin bortgång. Det är inte så konstigt. Dagens frågor är ofta inte alls nya även om de kan verka så vid första ögonkastet. Vid närmare granskning visar de sig förvånansvärt ofta vara gamla frågor som ställs på nytt – vilket är något helt annat.

Låt oss ta ett exempel.

Sverigedemokraterna. Vad är det egentligen för slags parti? Fascistiskt som en del på vänsterkanten hävdar eller något annat? För att kunna besvara frågan måste vi först besvara frågan om vad fascism är för något. Och för att göra det måste vi ta oss en titt på vad som utmärker en rörelse för att kunna karaktäriseras som fascistisk.

Och då upptäcker vi något märkligt. Begreppet fascism har använts på tusen och ett sätt av olika radikala grupper. Allt från Hitler och Mussolini till socialdemokratin har kallats för fascism. Kort sagt vi tvingas för att kunna ta ställning till om Sverigedemokraterna är är en fascistisk organisation studera hur begreppet fascism behandlats (eller snarare misshandlats) av olika riktningar.

Men trots vidlyftigheten eller rättare sagt inflationen i hur begreppet kommit att appliceras råder i stort enighet om en sak; Mussolinis och Hitlers rörelser var fascistiska, ja praktiskt taget arketypen för sådana rörelser..

.

Ta gatan i besittning

.

Vad kännetecknade då dessa rörelser?  I en artikel där vi försökte utreda vad fascism egentligen är för något under den ideologiska loppmarknad som dess tankegods ofta framstår som, konstaterade vi:

”I själ och hjärta är fascismen en aggressiv bonapartistisk rörelse, dvs en rörelse som aspirerar på en auktoritär lösning där dess ”utvalde” ledare kommer att ha den odelade makten i sina händer. Den skiljer sig från mer traditionell bonapartism – namnet kommer från Napoleon III:s regim – som oftast använder krigsmakten och den statliga byråkratin som språngbräda genom att den måste försöka ta gatan i besitt­ning för att kunna ta makten i besittning, dvs den måste vinna en massrörelse för sin kandidatur på makten.

Väl vid makten förvandlades fasciströrelserna i Italien och Tyskland till bonapartistiska eller despotiska diktaturer, där själva de massrörelser som burit diktators-aspiranterna till makten till omvandlades till gigantiska byråkratiska apparater för hjärntvätt, åsiktskontroll och fördelning av makt och privilegier. Det var inte bara opportunisterna som anslöt sig – i Tyskland föraktfullt kallade ”marsfrälsta” av nazismens veteraner – utan också praktiskt taget hela befolkningen var mer eller mindre tvungen att ansluta sig till någon av deras otaliga underorganisationer. I Nazi-Tyskland var det från mitten av 30-talet lika obliga­toriskt för alla barn och ungdomar att tillhöra Hitler-Jugend som för deras lärare att tillhöra den nazistiska lärarorganisationen.”  (Se Om fascismen och nazismen i Italien, Tyskland, England och Norden.)

Därför har vi också alltid avvisat att begreppet fascism används om mer traditionella bonapartistiska fenomen som exempelvid den spanska diktaturen under Fransisco Franco:

”Bakom resningen låg en bred allians av Spaniens alla konservativa och reaktionära krafter, från de olika monarkistiska fraktionerna till officerskåren. Och så, förstås, José Antonio Primo de Riveras falangister, den spanska upplagan av fascismen.

I motsats till i Tyskland och Italien var det dock inte fascisterna som satte sin prägel på det reaktionära anloppet mot arbetarklassen och de fattiga och jordlösa bönderna hur mycket än kuppgeneralerna be­tecknades som ”fascister” av sina republikanska motståndare, utan militären som satte sin prägel på Falangen och förvandlade den till en stöttepelare för sin regim (till fascist-veteranernas eller ”de gamla skjortornas” stora förtret.)

Franco skulle på kort tid bli kuppgeneralernas ledare och dessutom utropas till statschef genom en mindre kupp som överrumplade hans generalskollegor, som inte kunde göra annat än att maktlöst kalla honom ’horunge’ och ’svin’ bakom hans rygg.”  (Se: Spanska inbördeskriget 1936-39)

Men tillbaka till Sverigedemokraterna. Svaret på frågan om det är fascistiskt kan bara bli nej. Sverigedemokraterna är inget fascistiskt parti, inte bara för att det är svårt att föreställa sig bil­handlartypen Jimmie Åkesson som en Mussolini eller Hitler, utan därför att partiets strategi knappast är bonapartistisk av den extrema och aggressiva typ som den klassiska fascismen utgjorde och dess politiskt betydelselösa efterapare idag utgör, utan parlamentarisk, dvs vinna stöd vid valurnorna för att vinna inflytande i de parlamentariska församlingarna.

Partiet gör för övrigt knappast någon hemlighet av sin förhoppning på att få en strategisk betydelse­full vågmästarposition i riksdagen à la sin danska förebild, Dansk Folkeparti, för att med den som hävstång vrida utvecklingen i önskad riktning. Än mer som en framgång, i bemärkelsen växande stöd, för partiet kommer att likt Ny Demokrati på sin tid locka eller pressa andra partier – i kamp om väljare och inflytande – att lägga sig nära Sverigedemokraterna och till och med försöka stjäla delar av dess program. Något som enligt SD:s förhoppningar bara kommer att gynna SD: ”Folk har en tendens att söka sig till originalet”, som Jimmie Åkesson sagt vid flera tillfällen.

Däremot kan man givetvis inte utesluta att ett rejält bakslag för Sverigedemokraterna nuvarande strategi kan få en rekyleffekt inom partiet och locka partiledningens kritiker att på allvar gräva upp stridsyxorna – som är fallet i de flesta partier som gått på pumpen. Något som kan leda till rättning bakåt tillbaka till partiets mer bruna förflutna. En utveckling som bara kan splittra, isolera och marginalisera partiet – kort sagt en välkommen utveckling, men just nu knappast trolig.

.

Inte bara om teori…

.

Men det handlar inte bara om teori utan också om strategi och taktik. Allt hänger nämligen ihop:  Hur skall man med hjälp av den uppfattning man har om Sverigedemokraterna (teori) förhålla sig till Sverigedemokraterna i stort (strategi) och hur skall man bära sig åt för att hantera dem i varje konkret situation (taktik) på ett sätt som leder till att det strategiska målet uppfylls.

Eller uttryckt på ett annat sätt: Är det en framkomlig taktik att skrika ner eller spöa skiten ur partiets företrädare och medlemmar för att uppnå det strategiska målet att rycka undan grunden för det, i förhoppning om att demoralisera, skingra eller vinna över dess väljare, varav inte så få måste räknas till arbetarklassen?

Eller är det i grund och botten bara ett uttryck för vanmakt över det faktum att man saknar förmåga och/eller styrka  nog att kunna erbjuda ett tydligt, trovärdigt och kraftfullt alternativ till Sverige­demokraternas illusoriska svar på den känsla av att bli trängd, överkörd och lämnad därhän som så uppenbart utgör resonansbotten för partiets attraktionskraft? Ett svar som gett det 340 000 röster.

Lästips:

Ernest Mandel, Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33” (tar  bl a upp olika teorier om fascismen)

Debatt: Kampen mot nazismen i Tyskland (ur den maostiska tidskriften Marxistiskt Forum).

Trotskij, Vad är fascismen och hur ska man bekämpa den? (skrift från 1944)

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, fascism, nazism, Adolf Hitler, Benito Mussolino, Dansk Folkeparti

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,