Etikettarkiv: Fjärde Internationalen

Nyliberalt försök till taskgrepp på Göran Greider

Publicerat av
2

”Varför inte? Här kan jag ta några riktiga taskgrepp på Göran!”…

”Jag rafsar bara ihop lite skit om trotskismen och Stieg Larssons vidriga kommunism. Avslutar sedan med det vanliga hugget om att Göran måste hålla rent vänsterut om han inte själv ska falla ner i avgrunden”…

Så tycks Jens Runnberg, ledarskribent på liberala nättidningen HelaHälsingland, ha resonerat när han fick se att rivalen söderut, Göran Greider chefredaktör för Dala-Demokraten, i Expressen uppmärksammat Stieg Larssons liv som passionerad socialist. Den månghövdade tidningsdraken Mittnytt äger i dag i och för sig också Dala-Demokraten men Greider har fått behålla dess ledarsida som sin domän.

Mörkerman från Lund

Sagt och gjort. Nätredaktör Runnberg väljer sedan att använda en agiterande kulturkonservativ nyliberal mörkerman som sitt sanningsvittne. Men för läsarna naturligtvis presenterad i en atmosfär av akademisk upphöjdhet och grannlaga vetenskaplig oförvitlighet. Bara titeln, Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, ska få oss att acceptera sanningshalten i allt han säger:

”Trotskismen förordar en kommunistisk elittrupp”, ”proletariatets diktatur” och ”politisk massterror”. De som likt Stieg Larsson stödjer Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen är därmed enligt Runnbergs vise man från Lund ”fullkomliga politiska galningar”.

Därmed är sanningen klarlagd. Domen kan förkunnas. Stieg Larsson och vi andra som engagerat sig i vår rörelse representerar enligt Runnberg helt enkelt ”en vidrig kommunism” och att ”Greider kan tycka att Stieg Larssons socialism – de facto trotskism – ska framhållas och uppvärderas i vår tid är komplett obegripligt och förkastligt”.

Vem är då denne Nordin? För oss som var med under de år ”när allt var möjligt” minns vi en man som så sent som 1977 satt i ledningen för VpK Lund och i den rollen med uppdrag från partiet centralt, i ”den demokratiska centralismens” namn, bekämpade den egna avdelningens allt hårdare kritik av SUKP, Sovjetunionens kommunistiska parti. Hans nutida upprördhet och hat mot ”trotskismen” härstammar även språkligt från denna tid. Inte minst därför att de svenska trotskisterna eldade på de upproriska lundensarna som ville bryta med SUKP.

När åren sedan gick smög sig Nordin lite snöpligt undan från den aktiva politiken och valde att i stället satsa på en bekvämare akademisk karriär. Men professor emeritus till trots. Klokare blev han inte. En av de nya idolerna blev Winston Churchill. En man som också hatade kosmopoliten Leon Trotskij samtidigt som han menade att Josef Stalin gick att resonera med. Nykonservativa förkunnare fick i strid ström ersätta Moskvas ”Lillefar”. Buchs`nykonservativa tänkare blev till förebilder. Nordin vill som en omvänd Antonio Gramsci återupprätta den konservativa hegemonin inom kulturen – och politiken.

I nutid driver han sina filosofiska fälttåg mot ”multikulturalism, feminism och politisk korrekthet” i bland annat den nyliberala tankesmältan Axess. Där lyfter han upp sina iakttagelser om världen och låter som vis professor andra sedan andra göra hantverket, dvs att dra sina egna politiskaslutsatser av dessa:

”De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om multikulti”.

Jens Runnbergs sanningsvittne är i mångt och mycket ett politiskt kronvrak och det är skämmigt för en liberal att försöka komma åt Greider med dennes förmenta historiska lärdom. Nordin verkar i en del avseenden i sin vurm för nationalstaten faktiskt på samma sätt som maoisten Jan Myrdal vilken skriver om den ”mot Europa och till Sverige invällande flyktingvågen”.

I ett inlägg på Sydsvenskans kultursidan har Daniel Suhonen med hårda ord sammanfattat Nordins politiska filosofi:

”Anders Behring Breivik avrättar med fältrop om islamisering. Till slut är det bara själva krigsmomentet i kulturkriget som skiljer. Något är ruttet i den västerländska kulturkonservatismen. Finns det ingen självkritik i denna gubbröra från nätets hatforum till universitetens skinnsoffor?”

Runnbergs försök att ta taskgrepp på Greider blir inte bättre av att han sedan förfalskar sitt försök till levnadsteckning av Stieg Larsson. Stieg sägs ha lämnat Socialistiska Partiet och hans ”allmänpolitiska engagemang” ska ha klingat av”. Runnberg påstår också att en grupp ”hårdföra revolutionära kommunister” i protest ska ha lämnat vår rörelse när vi 1982 bytte namn till Socialistiska Partiet. Inget av detta är sant. Stieg lämnade aldrig vårt parti och han upphörde aldrig att i sitt engagemang att inspireras av den tid han var ett barn av. Han fortsatte en tid att skriva för vår veckotidning Internationalen men valde sedan att prioritera alla sina resurser (utöver heltidsarbetet på TT) på tidskriften Expo. Även Milleniumsseriens Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander är givetvis barn från samma tid. Det fanns inte heller ”några hårdföra kommunister” som lämnade i protest mot namnbytet.

Avslutningsvis är det givetvis intressant att diskutera hur politiska markörer som ”kommunism”, ”proletariatets diktatur”, ”politiskt avantgarde” och ”demokratisk centralism” användes under förra seklet. Inte minst hur den stalinistiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen gjorde dessa begrepp helt obrukbara. Men detta görs inte i en kommentar till ett simpelt taskgrepp på Greider i en nättidning. Det kräver ordentliga analyser och slutsatser av en helt annan kvalité än de som Nordin – eller för den delen liberalismen – levererar.

Socialistiska Partiets meritlista från mer än fyra decenniers strider när det gäller kampen för demokrati på alla nivåer och i alla samhällsformationer, är en del av vår stolthet som parti. Vare sig det gällt solidariteten med Vietnam, motståndet mot Pragkuppen 1968, eller alla år av solidaritetsarbete med människor rörelser världen över som kämpat mot förtryck och för fred, rättvisa och demokrati. När våra kamrater smugglade in tryckeriutrustning till polska socialister under upproret mot landets stalinistiska regim var det sannerligen inte för att ersätta denna med en annan diktatur. ”Den socialism som inte är tiofalt mer demokratisk än den borgerliga parlamentarismen är inte värd namnet” har alltid varit vårt motto. Socialismen byggs inte heller med vare sig murar eller stridsvagnar. Själv har jag och mängder med kamrater också under decennier arbetat för att demokratisera fackföreningsrörelsen, andra folkrörelser, liksom nya sociala rörelser.

Jens Runnberg varnar för ”avgrundsvänstern” och avslutar sin bedrövliga ledare med ett förmanande utrop: ” Håll rent vänsterut, Greider!”.

Men nog är det han själv, i famntag med Nordin, som handlöst faller ner i avgrundshögerns bråddjupa mörker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I maj vädrar vi ut både vinter och borgare!

Publicerat av
1

Första maj i år börjar jag som vanligt 12 00 på Järntorget i Göteborg. Den här gången genom att lyssna på Johannes Jensen från Socialistiska Partiet. På mötet talar också bland andra Seroy Ghazarian från ORWI och Gemensam välfärd. Arrangemanget sker under banderollen: Socialismen är vägen! Inga vinster i välfärden, inga vinster i samhället!

–

374393_10151627356215348_1804743388_n.

Eftersom arbetarklassens stora fackliga organisationer till största delen ligger i träda eller har kapats av ledarskap med nyliberala program och mitt eget parti, Socialistiska Partiet svensk sektion av Fjärde Internationalen, inte demonstrerar på egen hand, väljer jag sedan att delta i Vänsterpartiets tåg under den lika vackert sydda som politiskt klara och viktiga banderollen ”KAMP FÖR TRYGGA ANSTÄLLNINGAR – MOT DUMPNING AV ARBETSVILLKOREN”. Den bärs fram av ”socialistiska hamnarbetare” vilket gör den ännu bättre och där går det lätt att delta utan att vara överens med Vänsterpartiets politiska upplägg i sin helhet.

.

.

I ungdomsåren, med dålig lön på Volvo Lastvagnar och med fyra barn, jobbade jag dessutom fem år i rad under många kvällar, veckoslut och semestrar i hamnen. Både med styckegods på kajerna och med körning av tunga maskiner. Långa arbetspass med härliga arbetskamrater som jag aldrig glömmer. I dag är Hamnarbetarförbundets avdelning i Göteborg ett av de livskraftigaste uttrycken för genuin facklig kamp och facklig demokrati vilket gör mitt val ännu enklare. 13 30 samlas detta demonstrationståg på Andra Långgatan. Avmarsch 14.00.

.

.

Hoppas att vi blir många som samlas både till I Majmötet klockan tolv och sedan under de socialistiska hamnarbetarnas stiliga banderoll 13 30. SMHI har dessutom varslat om att våren i Göteborg har väntat på arbetarrörelsens I maj så det är bara att ge sig ut och vädra ut både vinter och alla borgare…

.

Svårt nederlag för den amerikanska fackföreningsrörelsen.

Publicerat av
2

I tisdags drev republikanernas guvenör i Michigan, Rick Snyder, igenom beslut som innebar ett svårt, till och med historiskt nederlag för den amerikanska fackföreningsrörelsen. Detta i den delstat där dess vagga stod för sjuttiofem år sedan. Michigan blev den 24 delstaten där den reaktionära kampanjen ”Rätt att arbeta” segrade.

.

.

Tolvtusen fackliga aktivister i protest utanför delstatsparlamentet i Lansing

Det kunde ha varit 120 000 med en annan facklig linje

Kampanjens ekonomiska medel har bröderna David H och Charles G Koch stått för. Samma duo som varit de viktigaste finansiärerna bakom Tea Party-rörelsen. Bröderna är bland de rikaste i världen och genom sina fonder fördelar de hundratals miljoner till förmån för olika reaktionära projekt. Den amerikanska fackföreningsrörelsen har visserligen eroderats år för år och organiserar i dag bara omkring nio procent av USA:s löntagare. Bil- och flygarbetarförbundet UAW med en viktig roll i Michigan har fortfarande ett fäste. Men tappar taget år för år. En gång hade man över en miljon medlemmar. Så sent som 2004 hela 650 000. I dag bara 380 000. Syftet med lagstiftningen om ”Rätt att arbeta” är att för gott bli av med resterna av den amerikanska fackföreningsrörelsen. Både när det gäller lönebildning och dess ekonomiska stöd för det Demokratiska partiet.

Villkoren för fackligt arbete i USA ser inte alls ut som i Sverige och det går inte att på ett enkelt sätt översätta till vår verklighet vad denna nya antifackliga lagstiftning innebär. Men kortfattat ser det ut så här:

På ruta ett är varje nytt företag stängt för facklig verksamhet. För tillträde till en arbetsplats krävs att minst 50 procent av de anställda röstar för att facket ska få driva ett organiserat arbete. En svår uppgift eftersom företagets ledning har alla kort på hand när det gäller information och propaganda. Men lyckas det, då får facket en förhandlingsrätt och en position där det har gått att få ett avtal där alla anställda betalar en fackavgift via sitt lönekonto. En form av facklig kollektivanslutning om man så vill. Motiveringen är självklart att alla anställda drar nytta av de villkor som facket kan förhandla fram. En minoritet ska inte åka snålskjuts på de förbättringar en majoritet lyckas få till stånd. Till skillnad från i Sverige, där företagen tvingas att betala lokal facklig tid på grund av MBL-lagstiftningen, får den fackliga organisationen i USA själv stå för det mesta av sina kostnader. Som förlorad förtjänst, lokalhyror, utredningsarbete, advokatkostnader, informationsmaterial mm. Då ska alla anställda vara med och betala.

Bakom slagordet ”Rätt att arbeta” är kravet på en lagstiftning som förbjuder alla former av arrangemang där facket kan ta hem en uppbörd (som det hette förr) från alla anställda. Den som tar ett arbete ska ha rätt att arbeta och fri att själv bestämma sina egna villkor med företaget. Musklerna i en fackförening är den gemensamma beslutsamheten och aktiviteten och det är dessa som kommer att förtvina med besluten i Michigans delstatsparlament. I de 23 delstater som tidigare levt med denna lagstiftning har lönenivån sjunkit snabbare än i övriga landet. ”Rätt att arbeta” har inneburit ”Rätt till sämre lön”. Hur ideologiskt urvattnade och byråkratiskt styrda fackföreningarna än är i USA har de ändå stört de värsta nyliberalerna.

.

.

Huvudorsaken till fackföreningsrörelsens försvagning är ekonomins utveckling.1947 svarade industriproduktionen för 26 procent av BNP. Dessa stora kollektiva arbetsplatser har vid sekelskiftet halverats och utgör bara 13 procent (Lila linjen). Samtidigt har finansindustrin vuxit från 11 till 22 procent av BNP (Översta  streckade röda linjen som korsar den lila 1985). Finansindustrins kringverksamheter ökar också från 4 till 12 procent (Understa röda linjen som är i kapp industriproduktionen 2004).  Andra traditionellt starka fackliga fästen som byggnads står still som andel av BNP eller minskar som transporter.

.

.

Här sprängs Detroits historiska landmärke vid Lake St.Clair. Skorstenarna ”De sju systrarna” som försörjde industrin med elström störtar samman till en tegelhög.

Till en stor del ligger ansvaret för nederlaget hos de fackliga ledarna. De har helt enkelt inte använt fackets muskler och har under en lång tid bara levererat försämringar. UAW:s ledarskap har accepterat en halvering av lönerna (!) för alla nya och kommande anställda samt ett strejkförbud i sex år. De fackliga ombudsmännen har sedan själva kapat åt sig själva extremt höga löner och sidoinkomster från förvaltning av sjuk- och pensionsfonder. Den enda fråga där de visat antydan till strid är denna om fackavgifter eftersom storleken på dessa är kopplade till deras egna löner. Förbundet är också absurt nog stor aktieägare i de företag där det ska vara en motpart. Stora summor av fackets pengar har dessutom villkorslöst slussats över till demokraterna. Dagen före beslutet i Michigan var UAW värd för Barak Obama vid ett möte utanför en bilfabrik i Detroit. Denne hyllade facket som accepterat alla försämringar vid den våldsamma omstruktureringen av bilindustrin och UAW hyllade Obama genom att acceptera alla de nedskärningar som kommer att bli resultatet av de pågående förhandlingarna i Washington om det så kallade skattestupet…

.

 *********

 .

För bröderna Koch och deras anhängare innebar segern en extra sötma eftersom de vann den på bortaplan, de segrade på fackföreningsrörelsens historiska marker. Michigan har varit ”The Union Belt” och är så  även i dag om än försvagat i takt med nerläggning av stålverk, verkstadsindustrier och monteringsfabriker. Detroit är förslummat och i dag ingår delstaten i det som brukar kallas för ”The Rust Belt”. Det rostiga, förfallna avindustrialiserade nordvästra USA.

Men det var här för 75 år sedan efter en ockupation under 44 dagar av General Motors fabriker i Flint, tio mil nordväst om Detroit, som arbetarna lyckades med att få ett erkännande av UAW och det första egentliga industriavtalet. Det var en brytning med det gamla American Federation of Labor, AFL, som bara organiserat manlig vit arbetararistokrati och som arbetade hand i hand med arbetsgivarna. Vanliga montörer och industriarbetarna skulle inte vara med överhuvudtaget. Inspirationen till massaktionen i Flint kom inte minst från Frankrike där Folkfronten under våren 1936 segrat och bildat regering, vilket utlöste en tsunami av fabriksockupationer och sittstrejker. Två miljoner arbetare var ute i 12 000 strejker varav 9 000 med ockupation.

,

.

Strejkvakter inne i karosseriverkstaden

Genombrottet i Flint och det generella avtalet med GM utlöste i sin tur en kedjereaktion i hela USA. Arbetare inom textil- och stålindustrin, i handeln, i restaurangnäringen, transport, offentlig sektor och på många andra håll lyckades vinna fackliga rättigheter. Under detta enda år, när den amerikanska arbetaren reste sig upp, ökade UAW:s medlemsantal från 30 000 till 500 000. Det anrika BBC konstaterade att strejken vid Flint ”hördes över hela världen”.

.

.

Nationalgardet övervakade Chevrolets fabriker nr 4 och 8

Eftersom GM arbetade med betalda tjallare överallt i verkstäderna fick förberedelsen för konflikten och den första medlemsrekryteringen skötas mycket omsorgsfullt. Medlemsmöten arrangerades i de egna hemmen och namnen på de som anslöt antecknades i hemliga matriklar. Flint hade vid den tiden 146 000 invånare varav 44 000 arbetade i GM:s industriella kedja med tio fabriker i rad. UAW valde att först slå till vid karosseriverkstaden Fischer Body 1 där pressarna matade fram och försörjde alla de andra anläggningarna med karosser. Den 44 dagar långa ockupation som följde blev dramatisk och det finns mängder med episka berättelser från dessa dagar. Inte minst hur organiseringen av de färgade, svarta arbetarna gick till. På grund av tjallarna och Pilkingtons säkerhetsvakter, men framförallt Ku Klux Klan, bjöds dessa in till hemliga möten där det endast fanns stearinljus för ordföranden. I rummens mörker kunde sedan ingen se vem som var svart eller vit när de kom in till mötet.

.

.

Genora Johnson blev en legendarisk kvinnlig ledare

Den 11 januari 1937 hade polisen i Flint beslutat sig för att storma karosseriverkstaden. Men på dess andra våning hade arbetarna lagrat stora högar med tunga metalldelar som de vräkte ner över de poliser som försökte bryta upp de igenbommade portarna. Samtidigt satte andra grupper av arbetare på fabrikens brandslangar och riktade dem mot inkräktarna. Det blev också regelrätta slagsmål där tolv arbetare skadades av skarpa skott. Men till sist flydde poliserna och denna legendariska fackliga strid har sedan kallats för ”Battle of Bulls`run”, ungefär ”Tjurarnas flykt”…

,

.

Den kvinnliga strejkbrigaden med sina träklubbor

Kvinnorna, som vid denna tid var förbjudna att jobba vid banden, spelade ändå en mycket viktig roll för utgången. En av legendarerna var Genora Johnson. Hon var gift med en arbetare vid Chevrolet, medlem i Socialist Party, senare Fjärde Internationalens Socialist Workers Party. Under stormningsförsöket trängde hon sig fram till poliserna och skrek åt poliserna att de var några fega kräk som angrep obeväpnade och försvarslösa arbetare. Sedan manade hon sina kvinnliga kamrater att tillsammans med henne ”bryta igenom polislinjerna för att kunna stå sida vid sida med era män, era bröder, era farbröder och andra ni älskar”. Nära tusen kvinnor slöt upp bakom hennes aktion. När striden var vunnen organiserade hon vad som fick namnet ”Women`s Emergency Brigade”. Bara de som omedelbart kunde ställa upp vid en nödsituation skulle vara med och de skulle också ”vara beredda att möta tårgas och kulor, vara starka och fortsätta att kämpa även om en syster faller”. 400 kvinnor anslöt sig direkt och den kvinnliga brigaden var sedan aktiv ända fram till segern över GM.

Det finns många mer berättelser, massor med artiklar och böcker om denna arbetaroffensiv. Dessvärre är den som skrivs i dag mest en fråga om hur människor ska bära sina besvikelser. Men då kan det vara bra att minnas Flint för att se hur snabbt förändringens vind kan kasta om. Det fackliga anloppet i Michigan kom mitt i 1930-talets djupa ekonomiska depression, med dess massarbetslöshet och fattigdom. Våldsamma sociala utbrott lär komma även i dagens USA och kommer då att helt att förändra den politiska scenen.

.


.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,