Uteslutningshot mot lojala vänsterpartister. Enhet i en glädjefull, skapande mångfald eller människor som fösts in i en partifålla av steril enfald?

Håkan Blomqvist sammanfattar på ett utmärkt sätt i sin artikel, Paragrafrytteri eller politik? Vänstern behöver tendensfrihet, hur den socialdemokratiska respektive stalinistiska traditionen inom arbetarrörelsen på sina olika sätt levt med vad jag vill kalla för ”centralistisk demokrati” i sina olika partibildningar under historiens gång. I dagarna en fråga aktualiserad av uteslutningshoten mot de lojala vänsterpartister som utöver vanligt energiskt partiarbete dristar sig att sälja tidningen ”Revolution”.

 

Det historiska priset för denna ständigt nedärvda brist på åsiktsfrihet har varit förödande. ”Apparatjik” har regerat och den levande, kritiska, ständigt uppdaterade marxismen har gått i stå. I Sverige har denna tradition under historiens gång fortplantats ut i de folkliga organisationerna samt till den en gång så rika partipressen. Inte minst i fackföreningsrörelsen har den svept in all verksamhet i en tung, betonggrå sossefilt. Där har det inte räckt med lojalitet till det egna fackförbundet. På många små som stora arbetsplatser har förutsättningen för ett viktigare fackligt förtroendeuppdrag inte i första hand varit medlemmarnas uppskattning av det egna arbetet utan innehavet av rätt partibok. ”Arbetarrörelsen har många grenar”, har det hetat genom åren. Alltifrån fackföreningsrörelsen till begravningsföreningen Fonus. Men stammen, alltså de byråkratiska apparaterna i alla sammanslutningar, skulle alltid bestå av en tät massa av socialdemokrater, lojala inte inför medlemmarna, utan inför partiets Verkställande utskott. Under mina många år av aktivt fackligt arbete inom Volvo verkstadsklubb ville aldrig styrelsen egentligen diskutera vilka stora sakfrågor vi skulle driva, den försökte alltid i stället leda in debatterna i stängda partifållor. Detta är ett av skälen till att ”rörelsen” mer eller mindre har slutat att röra sig.

Bortsett från de viktiga annonsvolymerna har denna partiapparaternas kontroll över spalterna, ja  till och med över notiserna,  dessutom varit det viktigaste skälet till att ”rörelsen” inte klarat av att få läsare till sina tidningar. Vem vill läsa det som är förutsägbart? I Sverige har denna tradition av centralistisk demokrati också smittat av sig till hur vi arbetare och andra utsatta människor uppträder på det som borde vara vår egen, gemensamma högtidsdag, I maj. Här exercerar hårt kontrollerade partidemonstrationer. Inte en enhet i en glädjefull och kreativ fest av  mångfald utan sterila partienheter i enfald.

Själv har jag upplevt, på håll sett konturerna till en helt annan praktik, ifrån Vänsterpartiet i Malmö. Där tycks den lokala ledningen för (v) vara besjälad av en verklig vilja att bryta med vad jag valt att kalla den centralistiska demokratin. Ett sätt att arbeta som av allt att döma också inneburit stora framgångar både parlamentariskt samt i många sociala rörelser. I helgen arrangeras ”Vänsterdagarna 2015” i Malmö, (v):s största nationella evenemang under året. Vid sidan av allt viktigt som planerats hoppas jag och säkert många med mig att partiets medlemmar också diskuterar kraven på större åsiktsfrihet inom de egna leden och då ifrågasätter partistyrelsens beslut när det gäller förbudet mot att som partimedlem sälja tidningen ”Revolution”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Men vi måste också komma åt det kapitalistiska, ojämlika klassamhällets verkliga hjärtmuskler: kontrollen över stora kreditflöden och makten över vad vi ska producera.”

.

I valrörelsens sista nervösa dagar ropar på Jan Björklund på att skolan ”måste förstatligas”. Kommunerna klarar inte sitt ansvar. Göran Hägglund makar in sig bredvid majoren och talar varmt om att ”vården måste förstatligas”. Landstingen har blivit obsoleta, gammaldag och otympliga. Hade vi haft akut bankkris då hade Anders Borg också berättat att det är dags för staten ”att rädda bankerna från konkurs”. I den viktiga partiledardebatten nu på fredag kanske det blir dags för alliansen att krypa till korset i ett sista utspel och kräva av sig själva att Sveriges järnvägar åter ska bli statliga…

Hade jag varit en mörkblå flanör i det politiska nattlandskapet hade jag beklagat mig över DDR-fasoner. Men det överlåter jag åt heta hjärnor i MUF.

I stället handlar det om omvändelser ”under galgen”. Alliansens egna politiska misslyckanden. Ett system anfrätt av en kris. Ojämlikheten har blivit för tydlig, för uppenbar.

Björklund och Borg ropar efter hjälp från ”staten” när alla deras ”privata initiativ”, deras ”kreativa entreprenörer” misslyckats. Från en demokratisk socialistisk utgångpunkt är det bara att välsigna den nya politiska dagordning som är på väg. Fast vi måste överskrida den med en diskussion, en rörelse, en kamp för ett verkligt systemskifte. ”En annan värld är möjlig”. Både för sjukvården, skolan och järnvägarna. Liksom för våra energisystem, våra transporter, vår produktion, vårt jordbruk och våra sätt att leva. En ”värld”, eller snarare ett samhälle där arbetande människor och inte banker och lystna rikskapitalister sätter ramarna för vad som är möjligt. En värld där vi kan fatta egna förnuftiga beslut utan att snegla på hur börsen eller bankens räntor ska reagera. En värld av solidaritet där imperialism och diktaturer av alla de slag är historia.

Det är självklart bra att övergripande strukturer, som skola, sjukvård och järnvägar har en samhällelig demokratisk kontroll. Men vi måste också komma åt det kapitalistiska, ojämlika klassamhällets verkliga hjärtmuskler: kontrollen över stora kreditflöden och makten över vad vi ska producera.

Frågor som inte finns med i årets valrörelse, vilken oavsett procentsatser hit eller dit, inte kommer att avgöra särskilt mycket. De måste i stället hamna i fokus för den diskussion och rörelse som måste komma efter valet. Under de år som kommer. Det är hög tid för en renässans för en stridbar, kämpande och demokratiskt socialistisk kämpande arbetarrörelse.

I vänta på den härliga striden får vi rösta mot regeringen Reinfeldt. Vi röstar i riksdagsvalet med Vänsterpartiet. I kommunalvalet för Göteborg och Hässleholm röster vi för det som måste komma dagarna och åren efter valen. Där röstar vi med Socialistiska Partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tro inte på överheten – allt är möjligt!

 Lars Henriksson är förstanamn på Socialistiska Partiets kommunvalslista. Han är metallarbetare och mångårig facklig aktivist på Volvo och dessutom välkänd skribent och debattör i Göteborg. Här ger han en bild av sin syn på vad som behöver göras för att förändra Göteborg till något som är värt att tro på.Det mesta i samhället går att förändra, inget är omöjligt! Det är min grundläggande politiska ståndpunkt. De som har makten vill tvärtom få oss att tro att inget i grunden är möjligt att förändra, att allt måste fortsätta på samma sätt som idag. Att de rika ska blir ännu rikare och mäktigare på vår bekostnad. Och så länge vi tror på dem blir det också på det viset. Till sin hjälp har de politiker som påstår att det inte finns pengar till den gemensamma välfärden, att skolorna måste skära ner, att de som jobbar i hemtjänsten knappt ska ha tid att prata med de gamla, att vi måste ta privata försäkringar för att klara pensionen, att vi inte har råd att stoppa den katastrofala uppvärmningen av jorden. Och så vidare, och så vidare.Men det är inte sant! Inte i Göteborg, inte i Sverige och inte i världen. Vår stad, vårt land och vår jord har aldrig varit rikare än idag. Tillgångarna finns bara i fel händer och politiker av alla färger har sett till att det blivit så. Och de har inga planer på att göra något åt saken. 

Förändringar som är bra för arbetare och låginkomsttagare har alltid kommit underifrån, från oss själva. Samma sak gäller idag. Vi kan inte hoppas på att någon annan ska fixa problemen åt oss.

Göteborg har i många år styrts av de partier som själva kalla sig ”de rödgröna”, ändå vet alla – föräldrar, skolelever, gamla, ungdomar, för att inte tala om dem som arbetar i välfärden – att vi ständigt höra den gamla visan att det inte finns pengar. Genom lydiga underhuggare i stadsdelsnämnderna genomför de nedskärningar och skakar av sig protester från föräldrar, elever och anhöriga. De räknar kallt med att vi ska fortsätta att rösta på dem eftersom alternativet till höger är värre. Därför behövs det ett hot från vänster i politiken, en frisk kraft som vågar gå emot försämringarna, även om det kräver att man gör sig till ovän med dem som har makten i politiken och ekonomin.

För i politiken krävs att man gör val: Antingen accepterar man de spelregler och ramar som finns, anpassar sig till situationen, ”gillar läget” och blir en del av problemet. Eller så lägger man sin kraft på att bryta ramarna och förskjuta gränserna för vad som är möjligt, alltså förändra läget. Vi i Socialistiska Partiet ställer upp i kommunalvalet för att förändra läget, att spränga ramarna för vad som anses möjligt. Vi har bara ett vallöfte: att på alla sätt bekämpa alla försämringar för arbetare och låginkomsttagare.

Vi arbetare och låginkomsttagare har pressats tillbaka länge nog och det är dags att vi slutar backa och börjar tro på oss själva!

Vad du än röstar på i årets kommunalval kommer det inte att förändra världen. Men om du lägger din röst på Socialistiska Partiet är det i alla fall en signal om att du också tror att det går att förändra den!

Se mera på Socialistiska Partiets hemsida.

 

 

 

 

1 Maj 2014 – Kyrkklockorna varnade för nazismen – socialisterna för nationalismen

Kyrkklockornas dova klang i Jönköping, när de i går för första gången sedan 1939 ringde för att varna för fara, blev en stämningsfull bakgrund när Jönköpingsborna  i tusental visade vad de tyckte om nazisterna i Svenskarnas parti när de försökte att invadera både stadens gator och arbetarrörelsens I maj.

Allt väl så långt. Men för mig stockade sig besvikelsen långt in i hjärtat och det var inte bara bokstavligt iskalla vindar som pinade Göteborgs gator när den traditionella arbetarrörelsen ställde upp sig för att demonstrera på denna arbetarklassens internationella högtidsdag. Jag hade tänkt mig att demonstrera i Vänsterpartiets tåg under de socialistiska hamnarbetarnas banderoll ”Kamp för trygga anställningar – Mot dumpning av arbetsvillkoren” och inventerade hela tåget vid uppställningen på Andra Långgatan.  Men hur jag än letade fann jag inte en enda internationell banderoll i leden. Varför? Jo, självklart för att inte störa bilden av ett regeringsfähigt vänsterparti. Bilden av ett parti som klarar av att regera med nyliberalismens Stefan Löfvén och borgarna i Miljöpartiet utan bråk. Bättre då att vika ner sig i alla frågor som kan störa en rödgrön borgfred.

Under någon skälvande sekund stod det still i min skalle. Vad hade jag här att göra? Demonstrera på en nationell plattform – denna internationella kampdag? Hjärtat blev till en isklump och helt plötsligt, utan varsel, vände jag tvärt och gick ner till hamnen och bilparkeringen. Åkte i stället på besök hos en mycket gammal och sjuk kvinna i ett av de östra stadsdelarnas äldreboenden. Tillbringade sedan en varm stund med henne och åkte hem.

Men med mig hem hade jag Lars Henrikssons långa, men intensiva och flammande tal, från Socialistiska Partiets I majmöte på Järntorget. Ett tal där han vigt slungade ur sig det budskap som jag sedan gick för att leta efter i Vänsterpartiets tåg. Efter detta kändes det stort att sjunga den sista bortgömda versen ur Internationalen om att ”vi skjuta våra generaler”. Här nedan har jag valt att lägga ut Lasses framförande i sin helhet. De flesta politiska traditionella I majtal är som likt konfetti och girlanger, eller uppblåsta ballonger. Dagen efter är de borta, Nertrampade, ihopsjunkna. Men andra förtjänar att läsas ordentligt. De ger överblick och färdriktning. Detta är ett sådant. Varsågoda:       

     

 ”Så var det Första Maj 1914. På banéren stod de vanliga kraven: 8-timmarsdag,  rösträtt, socialism och så vidare. Men den överhängande frågan var freden. Krigsmolnen hade länge hopat sig i Europa och hållningen från arbetarrörelsen var entydig:

Man lovade internationell solidaritet och Internationalen sjöngs med ord om fred mellan folken och krig mot tyrannerna.  Den här gången var det inte bara fromma förhoppningar. Den International man sjöng om hade vuxit till en mäktig massorganisation. En kraft med verklig förmåga att stoppa kriget. Och om det värsta ändå hände och kriget trots allt bröt ut skulle den användas till att välta det gamla systemet över ända.

Tre månader senare, 4 augusti, brakade helvetet löst. Det Andra Internationalen byggt upp under årtionden smulades sönder när dess ledare släppte allt vad de lovat och utlämnade sina medlemsmassor till krigets köttkvarn. Namn som Verdun, Somme, Marne, och Gallipoli blev symbolen inte bara för miljoner unga döda. Där dog även drömmen om en annan värld. Där lades också grunden för nästa våg av barbari, när dessa namn bara en generation senare ersattes av nya, Guernica, Auschwitz, Nanking, Hiroshima. Ja, hela det blodiga 1900-talets historia och huvuddragen av den värld vi ännu lever i, avgjordes under dessa sommarmånader för 100 år sedan.

Vi har ganska länge vant oss vid att väpnade konflikter pågår någon annanstans, som de eviga krigen i Afghanistan eller Irak där Sverige på sin höjd deltagit i USA:s expeditionsstyrkor. Eller i det vidriga inbördeskriget i Syrien, där mördarregimen i Damaskus beväpnad till tänderna för terrorkrig mot den egna befolkningen.

Hur som helst, det pågår någonstans långt, långt borta. Ett årtal är ju bara en siffra och det finns ingen magi i den men det är svårt att låta bli att tänka 100 år tillbaka och det som händer i Ukraina visar hur fort saker och ting kan ändra sig. Och även om vi väl inte går mot den okontrollerbara händelselavinen i ett Augusti 1914, har Ukraina varit ett slags diagnostiskt krisprov. Resultatet är lika deprimerande som en PISA-undersökning av Jan Björklund. Det visar till exempel hur tunn den demokratiska fernissan är hos det politiska maktskiktet i väst. Utan att blinka stödde de Ukrainas nya regering med antisemiter och öppna fascister på höga poster. Sådant går lätt att svälja så länge de lovar att agera indrivningsmän åt IMF.

Och när Putin och hans rövarbaroner å andra sidan spelar ut nationalismen och använder krisen för att öka sin makt svarar väst med militär upptrappning. USA sänder F15-plan till Baltikum och över hela Europa skramlas det med vapnen och i det fredsälskande Sverige träter regering och opposition om vem som kan rusta upp mest. I veckan beslutade regeringen att öppna svenskt luftrum för NATO:s spaningsplan i maj. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talar om att det viktigt att ”nationellt… … höja försvarsförmågan” .

Ganska långt från ”Fred mellan folken – Krig mot tyrannerna”…

Spelet runt Ukraina leder inte till en världsbrand. Men med 100-årsminnet i bakhuvudet är den reflexmässiga slutsatsen att Sverige måste rusta upp obehaglig nog en påminnelse om är att krigsfaran aldrig kommer att försvinna.  I ett system som bygger på hänsynslös konkurrens finns i kristider alltid risken för att denna konkurrens får en fortsättning med andra, våldsamma medel. Därför är det fortfarande arbetarrörelsens första plikt att bekämpa militarism och nationalism!

Sådant är lätt säga en sådan här dag under röda fanor och grönskande träd, omgiven av vänliga människor.   Men den egna verkligheten är alltid mer kaotisk och svårare att orientera sig i än historieböckernas, inte minst det är Ukraina en påminnelse om. Där finns alltid gränskränkningar, övergrepp, påhittade eller verkliga, politiskt maktspel, tokiga ledare och ärkehertigar som blir skjutna.

Och när mörkret sluter sig kring oss och höstvindarna tar fart. När ministrar talar allvarstyngt om hotet mot nationen, slaskpressens löpsedlar skriker efter hämnd för nationella oförrätter och hatpolitiker profiterar på rädsla och osäkerhet. Då kan ingen på förhand säga vem som står emot och vem som viker undan eller till och med hittar argument för att yla med vargarna. Det gick så lätt i arbetarrörelsen hösten 1914,  det var det tsaristiska mörkret som skulle bekämpas, eller den preussiska militarismen, eller den brittiska imperialismen och så vidare.

För internationalismen är inte något smittkoppsvaccin som ger immunitet hela livet, ens om man fyller på genom att sjunga Internationalen varje Första maj. Den måste inskärpas igen och igen genom argument och diskussioner men framför allt genom daglig praktik. Internationalism måste helt enkelt finnas i den politiska vardagen, lika självklart som klassperspektiv, feministisk medvetenhet och förståelse för miljöfrågorna. I ord och handling. I solidaritet och gemensam politisk verksamhet över gränserna. Och då talar jag självklart inte om överhetens EU utan om att stå med de gruvarbetare som just nu är ute i den längsta strejken i modern tid i Sydafrika. Med dem deltar i försvarskampen mot vräkningar i Detroits sönderfallande stadskärna eller i jordockupationsrörelsen i Brasilien, de som arbetar för kvinnors rättigheter i den krigshärjade Swatdalen i Pakistan eller organiserar fattigbönder  i Mindanaos djungel och samlar arbetslösa ungdomar i Grekland och Spanien. Genom vår International, Fjärde internationalen, finns vi där. Inte som några självutnämnda ledare eller en byråkratisk apparat som sitter och talar om vad som borde göras utan i ett jämlikt samarbete mellan aktivister i klasskampens många olika fält med respekt för dem vi kämpar tillsammans med.

Idag ligger internationalismen på historiska lågvattennivåer och vi är på många sätt sämre rustade idag än 1914.

Lika sällsynt som det är att höra ledande företrädare för arbetarrörelsen tala om klasskamp och klassmedvetande, lika vanligt är det att de talar om ”konkurrenskraft”, att ”vi” ( där ”vi” får variera alltefter den publik man vänder sig) tillsammans med EU, eller vi i Sverige eller vi i vårt företag eller vi på vår arbetsplats, ska kämpa på marknaden mot arbetare i andra världsdelar, länder, företag eller arbetsplatser om jobben. Ljusår från klassgemenskap och internationell solidaritet.

För bara ett par månader sedan fick vi ett av de mest extrema exemplen på detta tänkande när LO:s ordförande som idag ska tala på Götaplatsen, åkte över till USA tillsammans med VD för Stockholms Handelskammare för att lobba för TTIP. Om ni missat vad den förkortningen står för behöver ni inte skämmas. (Transatlantic Trade and Investment Partnership)

Det har knappt varit någon debatt om det i Sverige. Det handlar om ett handelsavtal mellan EU och USA som bland annat innebär att företag med hjälp av gummiparagrafer kan stämma stater för politiska beslut inför ett privatiserat rättssystem, dolt och utom räckhåll för demokratin. En hjärtefråga för storföretagen som satt sätta ramarna för EU:s hållning:  ”Vi har tjatat och tjatat och det har gett resultat”, berättade Svenskt Näringslivs Olof Erixon stolt .

På detta lägger alltså LO:s ordförande ner energin i sin agitation. I en gemensam debattartikel i San Francisco Chronicle sa Thorwaldsson och Handelskammarens VD att ”handelspolitik inte är ett område som vänster och höger eller företag och arbetarrörelse bör slåss om ”eftersom hållbara jobb och uthållig tillväxt bara kan bli verklighet när företag och arbetskraft  är konkurrenskraftiga” (when business and labor are competitive) ”När företag och arbetskraft är konkurrenskraftiga…”

I princip avsäger han sig här grunden för all facklig verksamhet. Vad är väl fackföreningarna, med sina krav på arbetsmiljö, arbetstidsregler och löner annat än något som försämrar konkurrenskraften? Och den som idag predikar konkurrenskraftens evangelium kommer att stå handfallen eller i värsta fall finnas på motståndarsidan den dag de härskande känner sig föranlåtna låta denna konkurrens fortsätta med våldsamma medel.

Även om en militär urladdning i Europa förhoppningsvis inte ligger i en nära framtid betyder det inte att det råder fred. Tvärtom, det pågår ett krig på flera fronter.

Ni har säkert hört den amerikanske mångmiljardären  Warren Buffets bevingade ord som han fällde för ett par år sedan i Washington Post: ”Det har pågått ett klasskrig de senaste 20 åren och min klass har vunnit”

Nu har väl klasskriget har pågått längre men det är det ingen tvekan om att hans klass har fortsatt att vinna. Och där det finns vinnare finns det också förlorare. Förlorarna i detta krig är framför allt två: alla vi andra och vår livsmiljö.

Hur framgångsrikt deras krig mot livsmiljön är kunde vi se i vintras på.  Klimatmötet i Warszawa 2013 – det 19:e sådant på 19 år – avslutades framgångsrik. Det trumpetade arrangörerna ut efteråt. Helt sant: aldrig tidigare har kapitalintressena varit så framgångsrika och fått ett sådant utrymme vid förhandlingsborden. Och trots att IPCC:s rapporter blir allt exaktare och deras varningsrop allt mer desperata är världens ledare nöjda så länge inga beslut fattas som kan störa kapitalets intressen.

Ingen fråga har väl så tydligt visat på kapitalismens omänsklighet, inte som skällsord eller i moralisk mening, utan att den rent objektivt är icke-mänsklig, att den styrs av lagar som över huvud taget inte tar människors liv eller ens mänsklighetens fortlevnad med i kalkylen.

För oss som människor och socialister är det tvärtom. På en förödd planet finns ingen möjlighet för socialism. Istället för att ta steget ut i det möjligheternas rike som arbetarrörelsens och socialismens grundare hoppades på har fossilkapitalismen satt ut kursen mot barbariets yttersta mörker.

Det enda guldkornet i Warszawas kolmörker var att miljörörelsen och det internationella facket ITUC lämnade spektaklet. Under parollen ”Nu är det nog!” tågade de gemensamt ut från mötet i protest och lovade att mobilisera sina medlemsskaror för att pressa regeringarna till handling och att arbeta för att ställa om till lågutsläppsekonomier med anständiga jobb för alla. Med några få undantag har vi ännu inte sett något sådant i Sverige. De flesta fackliga ledare sitter så djupt fast i samarbetet med kapitalet och att de inte kan tänka sig något som kan skada ”konkurrenskraften”. Inte ens om det handlar om mänsklighetens överlevnad. Ett svek i klass med augusti -14.

När det gäller det klasskrig Buffet faktiskt syftade på, det ekonomiska, står sedan Sverige inte efter utvecklingen i USA.

Det ekonomiska klasskriget har här framför allt kommit till uttryck i tre saker:

– de skattesänkningar som började under ”den underbara natten” 1981 när den borgerlige budgetministern och  och socialdemokraternas Kjell-Olof Feldt fann varandra. Kursen lades fast och vad firma Borg&Reinfeldt gjort var framför allt att fullfölja och radikalisera politiken.

– angreppen på den gemensamma välfärden, genom nedskärningar,  privatiseringar och marknadsanpassning av det som ännu är offentligt

– den kraftiga ökningen av vinsterna på lönernas bekostnad.

 

Allt hänger samman och allt är tänkt att hänga samman:

Med nedskärningar kan skatterna sänkas.

Med sänkta skatter sänks lönekraven och vinsterna ökar.

Med privatisering och marknadsanpassning skapas nya fält för vinstjakten och vinsterna ökar igen.

Det såldes in med den helt påhittade teorin att om vinsterna ökar så ökar jobben. Hur den andra delen, den om jobben fungerade vet vi alla: permanent massarbetslöshet.

Den första delen funkade emellertid alldeles utmärkt. Så bra att löneandelen av BNP idag är den lägsta sedan ödesåret 1914. Och med det har också ojämlikheten i samhället exploderat på ett häpnadsväckande sätt också vid internationell jämförelse: i det ojämlika USA äger den översta femtedelen drygt 80 procent medan den i Sverige äger 90 procent av tillgångarna.  Förra året hade Sverige 136 miljardärer, 17 fler än året innan. Idag tjänar direktörerna i de största bolagen 46 arbetarlöner. 1981 tjänade de 8 arbetarlöner. Och så vidare. Det här var inga oförutsedda bieffekter eller olycksfall i arbetet. Det är politikens själva kärna. Dess syfte och drivkraft.

Det är idag 135 dagar kvar till riksdagsvalet. Och av allt att döma cirka 136 dagar kvar innan Fredrik Reinfeldt lämnar in sin avskedsansökan. Carl Bildt kan återgå helt och fullt i oljeindustrins tjänst och Anders Borg kan fortsätta med det han gjort hela tiden: jobba åt finanskapitalets. 

Värre kan det bli för en del av de andra ministrarna, på stolarna i investeringsbanker, riskkapitalbolag, lobbyföretag och andra av borgerlighetens finrum sitter redan en lång rad bättre begagnade ministrar från socialdemokratiska regeringar.  De lär i alla fall inte öka på arbetslöshetsköerna. För kan Maud Olofsson bli styrelseproffs efter att ha slarvat bort 35 miljarder utan att minnas hur det gick till så kan säkert Jan Björklund bli chef för Academedia och Göran Hägglund pryda styrelsen för någon av vårdkoncernerna.

Men hur skönt det än kommer att bli att se Bildt, Borg, Hägglund och de andra hänga med huvudet på kvällen 14 september, och kanske till och med se Annie Lööf bli ledare för en utomparlamentarisk grupp, så är det självbedrägeri att tro att det leder till någon avgörande kursändring.

Jag vet inte om ni såg TV-programmet med det till synas välfunna namnet ”Politiker utan mål” i förra veckan. Det visade med all önskvärd tydlighet hur den politiska diskussionen slutat handla om några som helst samhällsförändringar. En total brist på framtidsvisioner, tanken att framtiden skulle kunna se ut på något annat sätt en idag, lyste från Löfven och Reinfeldt. Men frågan är om programmets titel var så välfunnet. För om de inte har några förslag på hur samhället ska förändras (mer än det obligatoriska ”ökad tillväxt”) måste det väl tolkas som att de har ett mål: att bevara sakernas tillstånd som de är. Att låta utvecklingen rulla på i de spår den har rullat på i de senaste decennierna.

Det är också kärnan som är kvar när man skalar av lull-lullet i det så kallade ”framtidskontrakt” socialdemokraterna antog på sin senaste kongress. Det som kommer att ligga till grund för nästa regering och som Stefan Löfvens ledning först presenterade med det typiska namnet ”Affärsplan för Sverige”: ett oförminskat stöd till ”låg och stabil prisutveckling” (kodordet för låga löneavtal) och oberoende riksbank (central ingrediens i att fortsätta sätta inflationsbekämpning före jobben), och med en kritik av vinstdriven välfärd som redan på förhand är urvattnad till homeopatiska nivåer, ni vet det där kvacksalveriet som menar att ju mer man spär ut ett ämne desto kraftfullare blir det.

Nej, framtiden ska inte formas av politiska visioner, program eller rörelser i öppen debatt och genom demokratiska beslut. Den ska formas av marknaden.

Om första världskrigets utbrott på många sätt var den stora katastrofen för arbetarklassen höll det ändå på att sluta i förskräckelse för de härskande när ett krigstrött Europa skakades av uppror. Med undantag för Ryssland lyckades de styrande behålla makten, men det hade ett pris, det demokratiska genombrottet med allmän rösträtt och, efter nästa kris- och katastrofcykel, välfärdsstaterna. Knappast för att de styrande efter moget övervägande kom fram till att samhället borde reformeras. Ingen har någonsin frivilligt lämnat ifrån sig makt. Skälet detsamma som till att Göteborgs stad år 1849 lät bygga bygga 47 arbetarbostäder i Majorna. I den hastigt växande staden hade bostadsfrågan blivit akut och hotade med stadsfullmäktiges ord ”bli ett ont som hotar samhällets lugn och säkerhet”.

Och de hade goda skäl att frukta detta, 1849, året efter de stora folkresningarna i Europa. På samma sätt var det med rösträtt, föreningsrätt och andra demokratiska rättigheter och så småningom välfärdsstaten: vi fick det inte av välvilja utan på grund av överhetens rädsla för vad som skulle hända annars.

Idag är de inte rädda för oss. Och varför skulle de vara det, med en LO-ordförande som talar om konkurrenskraftig arbetskraft och en förlamande politisk enhet om att inte bryta deras segersvit i klasskriget?

De river idag upp bit för bit av de senaste 100 årens erövringar. Också demokratin.

De styrande har aldrig förlikat sig med att vi här nere ska ha något att säga till om när det gäller samhällets skötsel. Och idag, i frånvaro av hot håller demokratin på att tas ifrån oss. Inte formellt men i praktiken töms den på innehåll. Regeringsalternativen är till förväxling lika och med köp- och säljsystem system som ”New Public Management” har vi steg för steg förvandlats från medborgare till kunder och besluten flyttas från det politiska fältet till marknaden.

Därför kan en massiv majoritet år efter år vara mot vinstdriven välfärd samtidig som riskkapitalbolag breder ut sig i vården, därför leder inte krisrapporter om skolans fria fall, som så tydligt sammanfaller med att skolpengen förvandlat skolorna till vilka företag, till förändring lika lite som IPCC-rapporternas varningar leder till någon ändrad klimatpolitik.

Vi får säga, tycka och rösta hur vi vill. Men kursen ligger ändå fast.

Om inte fakta och argument kan ändra politiken, är det då alls värt att syssla med det. Är det inte bortkastad tid? Lika bra att gå hem och försöka lösa det för sig själv och sina närmaste? Det är precis den slutsats de hoppas vi ska dra. Och visst, om det fanns ett sådant alternativ där vi alla kunde rädda oss själva vore det inte mycket att säga om det. Men ingen av oss kan rädda vår familj undan en klimatkatastrof. Ingen av oss kan på egen hand återerövra en meningsfull demokrati eller ett samhälle som är anständigt att leva i.

Återstår då politiken.. Det är nödvändigt att bli av med högerregeringen i höst. Men för att vara riktigt tröttsam, det räcker inte att rösta. Inte ens att lägga sin röst på Socialistiska Partiet i årets kommunalval.

Det de där uppe fruktar allra mest är när vi här nere sluter oss samman och driver våra gemensamma krav. Självständiga folkliga rörelser. Protester (och där kan det faktiskt vara en bra poäng att lägga sin röst på Socialistiska Partiet i årets kommunalval) och manifestationer. Självorganisering och klasskamp. Det är vad som ska till, idag liksom för 150 år sedan, för är att överheten åter ska börja  frukta att vi tillsammans ska utgöra ett ”hot mot samhällets lugn och säkerhet”. För att hindra att nästnästa kris trappas upp till ett krig. För att vrida makten ur fossilkapitalets händer. För att vända krigslyckan för Warren Buffets klass.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Först cupfotboll – sedan firar vi arbetarnas stora dag

I arla morgonstund 1 maj börjar jag med cupfotboll på Tuvevallen tillsammans med vårt barnbarn Erik som ska spela i sin första cup. För mig större än Champions League.

Dagen fortsätter sedan givetvis med att delta på socialisternas I majmöte på Järntorget i Göteborg.

Avslutar sedan med att sätta fart under samma vackra banderoll som i fjol:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Socialister stöder Syriens folk.

Den syriska revolten mot diktaturen i landet är snart inne på sitt tredje år. Tack vare Rysslands, Irans och libanesiska Hezbollahs direkta stöd till regimens extrema militära våld har det folkliga upproret utsatts för ett ofattbart lidande och stora förluster i döda, skadade och fördrivna.

Men de krafter som står i vägen för ett demokratiskt och fritt Syrien är inte bara regimens trupper. De stater som utropat sig till ”Syriens vänner” har gång på gång visat att de inte är intresserade av en seger för de kämpande i Syrien. Deras mål är att behålla stabilitet i regionen. Hittills har de därför strävat efter att Assad avgår men att den syriska statsmakten består, framför allt dess säkerhetsstyrkor och elitdivisioner. Säkerhet och stabilitet först, eventuellt demokratiska friheter senare om det inte rubbar stabiliteten.

Efter gasattacken i Ghouta ser vi att ”vännerna” med USA i spetsen inte ens längre agerar för att Assad ska avgå innan förhandlingar tar vid i Geneve. Med sådana vänner behöver det folkliga upproret inga fiender. De finns bakom ryggen. USA:s cyniska maktspel nådde i veckan sin höjdpunkt då Vita Husets administration lät förstå att USA ställer in även den humanitära hjälpen till de som kämpar inne i landet. Saudiarabien har gestikulerat kraftigt de senaste dagarna och till och med anklagat USA för det svaga stödet till kampen mot Assad. Att prinsarna i Riyadh skulle vara intresserade av en seger för syriernas frihetskamp är naturligtvis önsketänkande. De är bara ute efter att stoppa Iranska mullornas inflytande i regionen. Vilket bäst visas av att USA också kritiserades av Riyadh för att inte ha hjälpt till tillräckligt i Saudiarabiens krossande av kampen i Bahrain.

Den tredje kontrarevolutionära kraften som angriper frihetskampen står de extrema jihadistmiliserna för. Deras militära angrepp på lokala miliser och inrättande av terrorvälde mot civila i de områden de konrollerar visar vilka mål dessa reaktionära extremister strävar efter. I Raqqa och andra platser som ISIS och andra extremister kontrollerar kan befolkningen konstatera att regimens flygvapen bombar skolor, sjukhus och bagerier men aldrig islamisternas militära anläggningar och läger. Oppositionellas idé att de är en femte kolonn är inte tagen ur luften. Oavsett extremisternas exakta relation med regimen fungerar de objektivt som stödtrupper åt Assad.

På våra egna breddgrader är solidariteten med kampen i Syrien minst sagt ynklig. Vänsterpartiet säger ingenting officiellt utan överlåter åt enskilda medlemmar att sprida ett budskap som sträcker sig alltifrån stöd till Assads diktatur till genuint stöd för det revolutionära upproret. Mitt i detta håller partiet tyst för att inte skapa onödiga spänningar inför valet 2014. Att den gamla maoistvänstern stöder diktaturen är inget att förvånas över. De har traditioner att falla tillbaka på. De nöjer sig med att fylla rollen av diplomatisk hejarklack till regimen i Damaskus enbart för att de inbillar sig att den är anti-imperialistisk, eller rättare sagt anti-USA. Att de dessutom inte har ett ont ord att säga om regimen i Teheran bara befäster bilden av dem som politiska grupper på snabb väg bort från allt som kan kallas vänster.

Det otroliga sveket mot den syriska revolutionen kommer att spela en stor roll för den svenska och internationella vänsterns framtid. Mitt i mörkret finns det dock ljus och äkta solidaritet. Vårt eget parti, Socialistiska Partiet, inte bara stöder upproret mot diktaturen i Damaskus utan alla folkliga resningar mot despoti och förtryck utan ”diplomatiska” och ”geostrategiska” hänsyn. Här under hittar du ett uttalande från SP:s partistyrelse som vi vill att alla ska ta del av. Det ger uttryck för äkta solidaritet och empati med det syriska folkets heroiska kamp och lidande.

PS: Den här bloggen anser att partistyrelsens användande av ordet ”sönderfall” om situationen i Libyen inte är det mest adekvata begreppet för att beskriva det extremt komplicerade läge som råder efter att hela den gamla statsapparaten föll samman för exakt två år sedan.


Allt stöd till folkupproret i Syrien

När folkupproret i Syrien är inne på sitt tredje år är det i ett övergripande sammanhang där kampen för demokratiska- och sociala rättigheter i arabvärlden fått vidkännas svåra motgångar. Den allvarligaste är militärens direkta maktövertagande i Egypten, en militär som upprättat goda förbindelser med diktaturen i Damaskus. Vi ser också ett Libyen i sönderfall och ett Jemen där den folkliga oppositionen pressas mellan radikala islamistiska krafters frammarsch och amerikanska drönarattacker. Den omfattande frihetskamp i arabvärlden som tog sin början hösten 2010 i Västsahara och Tunisien kommer att bli lång och komplicerad.

I Syrien har den humanitära katastrofen fördjupats. Sex miljoner av landets befolkning på 22 miljoner befinner sig på flykt; runt två miljoner i exil och fyra miljoner inom landet. Livsmedelsbristen blir också alltmer akut. Assadregimen – till tänderna beväpnad och understödd av Ryssland, Iran och den libanesiska Hezbollahmilisen – fortsätter att beskjuta och bomba sitt eget folk. Dessutom attackeras det demokratiska sekulära motståndet allt hårdare av radikala islamistiska krafter, understödda av Saudiarabien och olika wahabi-salafist nätverk i länderna kring Persiska viken.

Trots svårigheter och umbäranden lever kampen för ett demokratiskt Syrien, fritt från dagens diktatur under Bashar al-Assad, vidare; i de lokala motståndskommittéer som övertagit skötseln av det vardagligt nödvändiga i de områden som oppositionen kontrollerar, i de enheter av den Fria Syriska Armén som nu tvingas att föra ett tvåfrontskrig mot såväl regimens trupper som olika jihadistgrupper och bland de kvinnor, ungdomar och det civila samhälle som oförtröttligt kämpar vidare.

Socialistiska Partiet manar alla demokratiska och socialistiska krafter att inte låta den syriska revolutionen ohyggliga svårigheter få oss att tystna. Det är nu vår solidaritet med dem, som kämpar för demokrati och frihet mot alla odds, behövs mer än någonsin – mot regimens terror, mot reaktionära och religiösa sekterister, mot imperialistiska lösningar.

I efterdyningarna av regimens gasattack mot Damaskusförorten al-Ghuta hotade USA med militära aktioner mot Syrien. Israel har genomfört flera attacker. Vi socialister vänder oss mot alla imperialistiska interventioner i Syrien. USA:s och dess allierades yttersta mål är inte att stödja revolutionen utan att bana väg för stormaktsuppgörelser på bekostnad av det syriska folkliga motstånd som hämtade kraft ur den arabiska våren.

Friheten kommer inte ur imperialismens bombluckor utan ur det syriska folkets kamp. Det demokratiska motståndet behöver militärt stöd på det syriska folkets egna villkor – inte på Washingtons.

Vi socialister söker efter förmåga göra vår del för att hjälpa den hårt pressade civilbefolkningen och stärka banden till radikala demokratiska krafter såväl inom Syrien som i exil.

Leve det syriska folkets motstånd!

Krossa Assaddiktaturen!

Socialistiska Partiets partistyrelse 19 oktober”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I maj vädrar vi ut både vinter och borgare!

Första maj i år börjar jag som vanligt 12 00 på Järntorget i Göteborg. Den här gången genom att lyssna på Johannes Jensen från Socialistiska Partiet. På mötet talar också bland andra Seroy Ghazarian från ORWI och Gemensam välfärd. Arrangemanget sker under banderollen: Socialismen är vägen! Inga vinster i välfärden, inga vinster i samhället!

374393_10151627356215348_1804743388_n.

Eftersom arbetarklassens stora fackliga organisationer till största delen ligger i träda eller har kapats av ledarskap med nyliberala program och mitt eget parti, Socialistiska Partiet svensk sektion av Fjärde Internationalen, inte demonstrerar på egen hand, väljer jag sedan att delta i Vänsterpartiets tåg under den lika vackert sydda som politiskt klara och viktiga banderollen ”KAMP FÖR TRYGGA ANSTÄLLNINGAR – MOT DUMPNING AV ARBETSVILLKOREN”. Den bärs fram av ”socialistiska hamnarbetare” vilket gör den ännu bättre och där går det lätt att delta utan att vara överens med Vänsterpartiets politiska upplägg i sin helhet.

.

.

I ungdomsåren, med dålig lön på Volvo Lastvagnar och med fyra barn, jobbade jag dessutom fem år i rad under många kvällar, veckoslut och semestrar i hamnen. Både med styckegods på kajerna och med körning av tunga maskiner. Långa arbetspass med härliga arbetskamrater som jag aldrig glömmer. I dag är Hamnarbetarförbundets avdelning i Göteborg ett av de livskraftigaste uttrycken för genuin facklig kamp och facklig demokrati vilket gör mitt val ännu enklare. 13 30 samlas detta demonstrationståg på Andra Långgatan. Avmarsch 14.00.

.

.

Hoppas att vi blir många som samlas både till I Majmötet klockan tolv och sedan under de socialistiska hamnarbetarnas stiliga banderoll 13 30. SMHI har dessutom varslat om att våren i Göteborg har väntat på arbetarrörelsens I maj så det är bara att ge sig ut och vädra ut både vinter och alla borgare…

.

Varselvågen kan stoppas

.

.

I Sverige har vi inte bara massarbetslöshet. Nu har vi också massvarsel! Med en regering som pratat stort om att stå för ”en arbetslinje”. Den kan vi inte lita på en endaste minut. Men vågen av varsel går att dämma upp och stoppa. Inte minst behövs det en facklig plan för jobb och klimatomställning heter det i Socialistiska Partiets uttalande. Här en bild från en demonstration i Umeå 2008 mot Volvo Lastvagnars alla avsked.

Varselvågen kan stoppas – Alla behövs i arbete

Uttalande från Socialistiska Partiet
.

Volvo Lastvagnar sparkar ut bemanningsanställda, Huskvarna, som nyss meddelade att de ökat (!) sin kvartalsvinst med 80 miljoner, drar ner med 600 efter att nyss ha gjort sig av med 300 visstidare och inhyrda och Eriksson toppar med att med 1 500 personer ska bort. Så ser en halv vecka i krisens Sverige ut.

Företagens strategi för att möta krisen är uppenbar: liksom vid förra krisen 2008-09 är det de arbetande som skall bära bördorna av systemets misslyckande. Personalen ska skäras ner, produktionen rationaliseras och fort ska det gå så att inte aktieägarna blir otåliga.

De ägare som nu kastar ut tusentals i arbetslöshet bara för att garantera sina allt mer kortsiktiga vinster har moraliskt sett förverkat sin rätt att driva företag, och ett ekonomiskt system där det är högsta visdom att kasta ut arbetsföra människor i arbetslöshet kan bara betraktas som ett sjukt system. Än mer som behoven på alla samhällsområden är enorma, i vård, skola, och omsorg för att inte tala om de enorma industrisatsningar som måste till för att bryta loss samhället ur fossilberoendet. Mot företagens ansvarslösa nedrivning av produktionen borde fackföreningar och andra folkrörelser ställa ett program för socialt och miljömässigt nyttiga arbeten. Det skulle kunna ge alla ett meningsfullt arbete och skapa en väldig nytta i samhället.

En omedelbar facklig försvarslinje skulle kunna vara att kräva att den statliga permitteringslönen som avskaffades 1995 ska återinföras. Det skulle åtminstone hejda avtryckarfingret på de allra mest avskedsglada direktörerna en tid och göra det svårare att splittra kollektiven på arbetsplatserna med uppsägningar och osäkra anställningsformer.

Just nu förbereds också avtalsförhandlingar för hela arbetsmarknaden och med all säkerhet kommer företagen att med krisen som argument ställa krav på försämrade löne- och arbetsvillkor. Från hela den samlade fackföreningsrörelsens sida borde det självklara svaret vara:

– Inga uppsägningar på företag som går med vinst!

– Förkortad arbetstid istället för arbetslöshet!

– Återinför statlig permitteringslön!

– Inga eftergifter i de förestående avtalsförhandlingarna!

– En facklig plan för jobb och klimatomställning!

8 november 2012

Socialistiska Partiet, Verkställande utskottet

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Geert Wilders i brant utförsbacke…

.

När 96 procent av rösterna räknats i gårdagens holländska riksdagsval står det glädjande nog klart att Geert Wilders rasistiska högerparti är den stora förloraren. Hans ”frihetsparti” tappade drygt en tredjedel av av sitt väljarstöd.

Många hade hoppats att ”tomatpartiet”, vänstersocialdemokraterna i Socialistiska Partiet, skulle bli den stora vinnaren. Men enligt opinionsinstituten förlorade det radikala partiets ordförande Emile Roemer, likt alla andra partiledare, stort i TV:s slutdebatter där nyliberala socialdemokraternas ledare Diederik Samson ska ha ”sopat golvet” med alla sina motståndare. Socialistiska partiet fick inte den framgång man hoppats på, men tappade inte heller.

Valet innebär en knockoutseger för nyliberalismen och liberalernas Mark Rutte kan nu fortsätta som premiärminister med en politik som sluter upp kring Angela Merkels hårda åtstramningspolitik.

 

Namn Mandat SKILLNAD RÖSTER % SKILLNAD % antal RÖSTER
VVD 41 10 26.5% 6.1% 2447203
Partij van de Arbeid 39 9 24.7% 5.1% 2286859
Partij voor de Vrijheid 15 -9 10.1% -5.2% 932640
CDA 13 -8 8.5% -5.1% 787707
SP 15 0 9.7% -0.1% 893106
D66 12 2 7.9% 1.0% 731605
GroenLinks 3 -7 2.3% -4.3% 213601
ChristenUnie 5 0 3.1% -0.1% 288062
SGP 3 1 2.1% 0.3% 195290
Partij voor de Dieren 2 0 1.9% 0.6% 177529
Partij voor Mens en Spirit 0 0 0.2% -0.1% 18168
Piratenpartij 0 0 0.3% 0.2% 29930
Nederland Lokaal 0 0 0.0% 0.0% 2852
Libertarische Partij 0 0 0.0% 0.0% 4059
Democratisch Politiek Keerpunt 0 0 0.1% 0.1% 7493
50PLUS 2 2 1.9% 1.9% 174176
Liberaal Democratische Partij 0 0 0.0% 0.0% 2325
Anti Europa Partij 0 0 0.0% 0.0% 2019
Soeverein Onafh. Pioniers NL 0 0 0.1% 0.1% 12716
Partij van de Toekomst 0 0 0.1% 0.1% 8085
Politieke Partij NXD 0 0 0.0% 0.0% 68

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,