Etikettarkiv: Lavrov

Till massmördarens fördel mördar han bara med vanliga vapen…

Publicerat av
Svara

Ställd inför hotet att bli skjuten på fläcken slänger en massmördare I New York ett av sina vapen. ”Uppriktigt sagt måste vi säga att detta är till mördarens fördel”, meddelar stadens polis samtidigt som mördaren fortsätter att skjuta ihjäl nya människor med sina andra automatvapen.

Ett sådant TT-meddelande skulle vi aldrig få. Men när Kerry kramas med Lavrov måste naturligtvis massmördaren Assad berömmas för att han lämnar ifrån sig en del kemvapen. Om det har ingen mer än regimen och Iran vetskap om. Samtidigt fortsätter Assads flyg- och stridsvagnsattacker mot sitt eget folk som vanligt.

Kerrys ord enligt BBC:

 ”The process has begun in record time and we are appreciative for the Russian co-operation and obviously for the Syrian compliance. I think it’s extremely significant that yesterday, Sunday, within a week of the (UN) resolution being passed, some chemical weapons were being destroyed. I think it’s a credit to the Assad regime, frankly. It’s a good beginning and we welcome a good beginning.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det syriska folket offras i diplomatins dödsdans

Publicerat av
10

Tänk dig en vanlig seriemördare som går fri bara han säger sig vilja lämna igen sina vapen. Det är vad som sker i den diplomatiska dödsdans där USA och Ryssland nu offrar det syriska folket. USA backar från kravet på att ett hot om våld skrivs in i en FN-resolution om Syrien. I stället sägs att man vill tillämpa andra medel, som sanktioner om regimen inte överlåter sina enorma lager av nervgas åt internationella övervakare. Alla krav om att krigsförbrytaren Assad måste gå är borta. Parterna ska träffas om två veckor, sedan – kanske längre fram i höst – kan det bli en ny förhandling i Genève. Regimens massakrer på sitt eget folk med konventionella vapen har med dessa vändor kommit i bakgrunden och mer eller mindre blivit legitimt. USA:s utrikesminister John Kerry sa efter gasattacken den 21 augusti att denna var ”obscen”.  Efter de senaste handslagen mellan  honom och ryssarnas Lavrov kan vi tala om en lika obscen diplomati.

Nedan en artikel som jag skrivit om detta i Fria Tidningars lördagsnummer:

 

Utanför Rysslands välbevakade ambassad i Damaskus

hyllas Putin och Assad med regimens upptryckta propagandabilder

Vare sig Obama eller Putin

Vapenhjälp åt den syriska revolutionen!

Wladimir Putin har kommit in från diplomatins kulisser och – för en stund – ryckt åt sig rollen som Fredsfursten för Syriens plågade folk. I ett öppet brev till USA:s medborgare åberopar han till och med Gud och att denne skapat alla oss människor som jämlikar när han sparkar in en välriktad känga på Obama för dennes tal om att amerikanarna skulle vara helt ”unika”, en sorts Guds nya egendomsfolk.

Men med den bibliske Fredsfursten som profeten Jesaja siade om, med denne Messias har Putin inte många likheter. Trots att rysk TV säger att hela världen nu hyllar honom och att han måste nomineras som näste fredpristagare.

”Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken ska inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig”, hette det hos Jesaja när han beskrev Fredsfurstens kommande rike. Putin har i stället varit huvudleverantören av vår tids vapen till Assaddiktaturen. Det är visserligen inte svärd och spjut, men väl ryska automatvapen, ryska höghastighetsgevär, ryska granatkastare, ryskt artilleri, ryska SCUD-missiler, ryska stridsvagnar, ryska stridshelikoptrar och ryskt stridsflyg som dödat de syrier som rest kraven på frihet, jämlikhet och värdighet. Det är samma vapen som förvandlat mängder med stadsdelar och förorter till makadam och drivit bort sex miljoner människor, trettio procent av landets befolkning, från sina hem. Med sitt eget Tjetjenien i minne har den skrupelfrie Putin hela tiden haft stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Assadregimen har förvandlat hela stadsdelar och förorter till makadam…

Alltsedan regimens gasattack mot Ghoutas befolkning (i FSA-kontrollerade områden) den 21 augusti har ryska talesmän och ministerier med de mest spretiga och patetiska uttalanden försökt att rädda skinnet på Assads familjediktatur och sin egen roll i Mellanöstern. Först hade det inte förekommit någon attack med nervgas överhuvudtaget, sedan sa man och säger att det är uppenbart att gasattacken var ett eget massivt självmord från rebellsidan, en utstuderad provokation för att få Obama att avfyra sina Tomahawkmissiler mot diktaturens militära infrastruktur.

Det berättades om egna ryska satellitbilder som skulle bevisa detta scenario. I sitt öppna brev I New York Times tog Putin också detta för givet och fortsatte med att ”underrättelser nu talar om att militanterna förbereder ännu en attack – denna gång mot Israel – vilket inte kan avfärdas”.

Ändå föreslår inte Assad märkligt nog en internationell insats för att tvinga rebellerna att lämna ifrån sig sina kemvapen. Han dokumenterar självfallet inte heller sina ”underrättelser”. Det hela är uppenbart bara skabrös diplomati. Nej, Putin föreslår i stället absurt nog att det är Assad som ska lämna ifrån sig sina kemvapen – som man dessutom egentligen inte har haft – under internationell kontroll!  Men, han sätter villkor för en FN-resolution. Han drar en egen ”röd linje” för att det ska bli samsyn. Den syriska diktaturen ska inte pekas ut som ansvarig och ett gemensamt uttalande från säkerhetsrådet får inte heller innefatta någon form av hot om militära repressalier även om regimen inte skulle infria ett löfte om att lämna ifrån sig alla kemvapen…

Barak Obama har på sitt håll famlat runt i snart tre år när det gällt hur Vita Huset ska svara på den arabiska revolution som vare sig har dansat färdigt efter en enda vår eller handlar om ett kortvarigt väderomslag utan är ett klimatskifte, en historisk decennielång process med uppror mot de auktoritära diktaturer som så länge satt lås och bojor på nya generationers strävan efter frihet, demokrati och rättvisa. Obama har sett hur gapet i den egna Djävulsklyftan bara vidgats mellan demokratisk retorik och USA:s eget cyniska maktspel ”on the ground”. Senaste stridsflyg och klusterbomber levereras i parti och minut till diktaturens Saudiarabien. Generande tystnad om alla brott mot mänskliga rättigheter i Bahrein samt – om än med viss motvillighet – fortsatt miljardstöd till Egyptens militär trots att Assad fått en ny kompis i al-Sisi…

USA:s humanitära hymlande om Syrien och Vita husets olika löften om hjälp åt oppositionen har under två år bara resulterat i proviantpaket, skyddsvästar och en del satellittelefoner. Först nu – samtidigt med hotet om en missilattack har de lättare handvapen som John Kerry utlovade i april börjat att nå fram till stridszonerna. Västvärlden har en del öppna skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim.

Assads terrorbombningar av sjukhus har blivit nära nog legitimt…

Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vår röda linje korsades redan för två år sedan. För oss måste det handla om ett fast band av solidaritet med de sekulära och demokratiska krafter som i Syrien kämpar mot denna besinningslösa diktatur. Avväpnas Assad på sin arsenal av kemvapen är det naturligtvis bra och betydelsefullt. Men det får inte ta bort fokus från motståndet i övrigt. Bara sedan den 21 augusti har regimen dödat tretusen människor, nästan bara civila, med sitt artilleri och sina stridsvagnar. I tisdags satte man på nytt in stridsflyg även i Damaskus.

Till skillnad mot Obama måste vi stödja upprorets krav på ett regimskifte. Jag skulle inte gråta om amerikanska missiler slog ut exempelvis Assads stridsflyg. Men det är inte detta rebellerna först och främst har begärt och de mest framsynta av dem inser att de med detta själva skulle få mindre kontroll över utvecklingen. Deras alternativ är kravet på verklig vapenhjälp så att diktaturen kan störtas och dörren åtminstone på glänt kan öppnas för en demokratisk revolution.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SvD1,RödaMalmö,SvD2,

Den som viskar han ljuger…

Publicerat av
4

Som små brukade vi ropa att ”den som viskar han ljuger”.

När USA:s utrikesminister John Kerry viskar i örat på sin ryske kollega Sergei Lavrov är det dags att upprepa barndomens visdom och ropa högt. När de offentligt pratar vackert om att ”syrierna själva ska få bestämma över sin framtid” viskar de sedan förtroligt till varandra om en helt annan dagordning.

Vad de från olika utgångspunkter försöker komma överens om är i själva verket en uppgörelse där så mycket som möjligt av regimen Assad ska bevaras intakt.

I långt mer än två år har det syriska folket röstat med sina liv och sina hem genom att härda ut i ett episkt uppror mot landets diktatur. Åttiotusen människor har dött, hundratusentals har skadats för livet. Miljoner har flytt och åtta miljoner människor behöver omedelbar humanitär hjälp…

Ryssland har obekymrat fortsatt med sina vapenleveranser till Assads elitdivisioner. Wladimir Putin med eget ursprung i den ryska säkerhetstjänsten bevakar Moskvas ekonomiska intressen och landets enda marina nödhamn i Medelhavet, syriska Tartus. Gick det bra att med ursinnig militär terror slå ner tjetjenerna duger samma järnnävar säkert också i Syrien…

USA har försett rebellerna med lite skyddsvästar, kommunikationsutrustning och paket med första hjälpen vid sårskador. I Washington, samt självklart i diskussioner med Israel, har det diskuterats viss riktat vapenhjälp till ”moderata” rebellgrupper så att dessa skulle kunna ändra den militära balansen i Syrien till sin fördel och på så sätt tvinga regimen Assad till eftergifter. 

De ”eftergifter” Vita huset är ute efter handlar inte alls om att regimen ska störta sig själv utan att den framförallt ska bromsa vapenflödet till libanesiska Hezbollah. Det var det budskapet som Israel skickade med Kerry genom att salutera hans resa med tre flygattacker mot militära mål i Damaskus. I Kerrys samtal med Lavrov och senare även med Putin har denne uppenbart sagt att USA avstår från den diskuterade vapenhjälpen till rebellerna om Ryssland samtidigt ser till att Damaskus begränsar sitt stöd till Hezbollah. En helt annan sak är sedan hur en sådan uppgörelse ska säljas till den internationella opinionen och detta är vad den lösa skissen om en tänkt konferens ”med alla parter” handlar om.

I BBC:s analys av mötet i Moskva förklarar Jim Muir rakt av:

”Men Mr Kerry gjorde klart att detta scenario (med amerikansk vapenhjälp) blir irrelevant om det blir en seriös process om en uppgörelse. Slutsatsen av det hela är att USA:s administration inte vill att rebellerna ska vinna”.

Vita huset och Wall Street är mer än nöjda med att Bashar Assad sedan mer än ett decennium sprängt alla dammar och låtit nyliberalismen översvämma landets arbetande människor. Pentagon har dessutom konstaterat att Syrien ända sedan 1973 inte ens kastat en tennisboll över gränsen till de Golanhöjder som Israel ockuperat. Vad man vill åt är att bryta länken mellan Damaskus och Hezbollah.

Propagandaffisch med Assad och hans två kumpaner Hassan Nasrallah och Mamhmoud Ahminedejad. Texten är kanske lite ovan för Assads ”sekulära” supportrar: ”Den som har stöd av Gud kan inte besegras”.

Den cynism som ligger bakom detta synsätt är det som viskas i samtalen mellan Vita huset och Kreml och det är detta som draperas med floskler om en gemensam rädsla för ”terrorism och instabilitet i regionen”. Det bägge parter egentligen är rädda för är en kollaps för diktaturen och en seger för revolutionen, om än en borgerligt demokratisk sådan.

Det är en rädsla som de delar med Quatar och Saudiarabien som själva iscensatt en försiktig ”dropp” med enklare vapen och ammunition ensidigt riktad till de rebellgrupper som de hoppas ska kunna lägga locket på för alla demokratiska krav vid en seger för upproret.

Storbritanniens David Cameron, liksom Frankrikes Francois Hollande, har länge arbetat för taktiken med en begränsad vapenhjälp till revolutionens mer sekulära motstånd. De har dragit slutsatsen att regimens fall är oundvikligt och vill själva skaffa sig inflytande över de krafter som kommer att segra. I morgon reser Cameron själv till Putins sommarresidens i Sochi för att fortsätta det samtal som Kerry påbörjat. Han kan där som påtryckningsmedel berätta om att EU:s utrikesministrar – den 27 maj – än en gång ska dryfta fråga om grönt ljus eller inte för direkta vapenleveranser…

En diskussion som luktar dubbelmoral. Samtidigt som Assads regim far fram alltmer brutalt med sin våldtäkt på det egna folket sitter EU:s ministrar och diskuterar en fråga som skulle varit löst för två år sedan. Inte minst stinker det från Angela Merkels regeringskvarter. Samtidigt som hennes regering blockerat beslut om vapenstöd till rebellerna från EU har Tyskland levererat ”världens mest effektiva stridsvagn” Leopard 2 till diktaturerna i både Quatar och Saudiarabien.

Det luktar inte heller gott från Carl Bildts svenska utrikesdepartement.  Jag kanske har missat något samtal från hans residens till Ring P1 men i mer diplomatiska noter har vi inte hört ett knyst om vapenstöd åt sekulära och demokratiska upprorsrörelser i Syrien…