Den som viskar han ljuger…

Som små brukade vi ropa att ”den som viskar han ljuger”.

När USA:s utrikesminister John Kerry viskar i örat på sin ryske kollega Sergei Lavrov är det dags att upprepa barndomens visdom och ropa högt. När de offentligt pratar vackert om att ”syrierna själva ska få bestämma över sin framtid” viskar de sedan förtroligt till varandra om en helt annan dagordning.

Vad de från olika utgångspunkter försöker komma överens om är i själva verket en uppgörelse där så mycket som möjligt av regimen Assad ska bevaras intakt.

I långt mer än två år har det syriska folket röstat med sina liv och sina hem genom att härda ut i ett episkt uppror mot landets diktatur. Åttiotusen människor har dött, hundratusentals har skadats för livet. Miljoner har flytt och åtta miljoner människor behöver omedelbar humanitär hjälp…

Ryssland har obekymrat fortsatt med sina vapenleveranser till Assads elitdivisioner. Wladimir Putin med eget ursprung i den ryska säkerhetstjänsten bevakar Moskvas ekonomiska intressen och landets enda marina nödhamn i Medelhavet, syriska Tartus. Gick det bra att med ursinnig militär terror slå ner tjetjenerna duger samma järnnävar säkert också i Syrien…

USA har försett rebellerna med lite skyddsvästar, kommunikationsutrustning och paket med första hjälpen vid sårskador. I Washington, samt självklart i diskussioner med Israel, har det diskuterats viss riktat vapenhjälp till ”moderata” rebellgrupper så att dessa skulle kunna ändra den militära balansen i Syrien till sin fördel och på så sätt tvinga regimen Assad till eftergifter. 

De ”eftergifter” Vita huset är ute efter handlar inte alls om att regimen ska störta sig själv utan att den framförallt ska bromsa vapenflödet till libanesiska Hezbollah. Det var det budskapet som Israel skickade med Kerry genom att salutera hans resa med tre flygattacker mot militära mål i Damaskus. I Kerrys samtal med Lavrov och senare även med Putin har denne uppenbart sagt att USA avstår från den diskuterade vapenhjälpen till rebellerna om Ryssland samtidigt ser till att Damaskus begränsar sitt stöd till Hezbollah. En helt annan sak är sedan hur en sådan uppgörelse ska säljas till den internationella opinionen och detta är vad den lösa skissen om en tänkt konferens ”med alla parter” handlar om.

I BBC:s analys av mötet i Moskva förklarar Jim Muir rakt av:

”Men Mr Kerry gjorde klart att detta scenario (med amerikansk vapenhjälp) blir irrelevant om det blir en seriös process om en uppgörelse. Slutsatsen av det hela är att USA:s administration inte vill att rebellerna ska vinna”.

Vita huset och Wall Street är mer än nöjda med att Bashar Assad sedan mer än ett decennium sprängt alla dammar och låtit nyliberalismen översvämma landets arbetande människor. Pentagon har dessutom konstaterat att Syrien ända sedan 1973 inte ens kastat en tennisboll över gränsen till de Golanhöjder som Israel ockuperat. Vad man vill åt är att bryta länken mellan Damaskus och Hezbollah.

Propagandaffisch med Assad och hans två kumpaner Hassan Nasrallah och Mamhmoud Ahminedejad. Texten är kanske lite ovan för Assads ”sekulära” supportrar: ”Den som har stöd av Gud kan inte besegras”.

Den cynism som ligger bakom detta synsätt är det som viskas i samtalen mellan Vita huset och Kreml och det är detta som draperas med floskler om en gemensam rädsla för ”terrorism och instabilitet i regionen”. Det bägge parter egentligen är rädda för är en kollaps för diktaturen och en seger för revolutionen, om än en borgerligt demokratisk sådan.

Det är en rädsla som de delar med Quatar och Saudiarabien som själva iscensatt en försiktig ”dropp” med enklare vapen och ammunition ensidigt riktad till de rebellgrupper som de hoppas ska kunna lägga locket på för alla demokratiska krav vid en seger för upproret.

Storbritanniens David Cameron, liksom Frankrikes Francois Hollande, har länge arbetat för taktiken med en begränsad vapenhjälp till revolutionens mer sekulära motstånd. De har dragit slutsatsen att regimens fall är oundvikligt och vill själva skaffa sig inflytande över de krafter som kommer att segra. I morgon reser Cameron själv till Putins sommarresidens i Sochi för att fortsätta det samtal som Kerry påbörjat. Han kan där som påtryckningsmedel berätta om att EU:s utrikesministrar – den 27 maj – än en gång ska dryfta fråga om grönt ljus eller inte för direkta vapenleveranser…

En diskussion som luktar dubbelmoral. Samtidigt som Assads regim far fram alltmer brutalt med sin våldtäkt på det egna folket sitter EU:s ministrar och diskuterar en fråga som skulle varit löst för två år sedan. Inte minst stinker det från Angela Merkels regeringskvarter. Samtidigt som hennes regering blockerat beslut om vapenstöd till rebellerna från EU har Tyskland levererat ”världens mest effektiva stridsvagn” Leopard 2 till diktaturerna i både Quatar och Saudiarabien.

Det luktar inte heller gott från Carl Bildts svenska utrikesdepartement.  Jag kanske har missat något samtal från hans residens till Ring P1 men i mer diplomatiska noter har vi inte hört ett knyst om vapenstöd åt sekulära och demokratiska upprorsrörelser i Syrien…

 

4 reaktion på “Den som viskar han ljuger…

  1. Thomas, eller kanske tydligare. Ingen stöder verkligen upproret. Med kanske ett undantag, Erdogan. EFtersom han liksom kapat alla band med Assad och satsat alla sina kort på regimens fall.
    mvh
    Benny

  2. Wickström, naiv? Hur så? Du kanske kan vara lite mer konkret, annars kommer vi tro att du tar oss för tankeläsare också.

Kommentera