Den kanske mest förödande läckan för de multinationella bolagen och storbankerna har döpts till LuxLeak eftersom läckan avslöjar 548 hemliga skattekontrakt mellan skattemyndigheten i Luxemburg och 340 internationella bolag och banker. Svenska IKEA är en av de 340 och framstår i avslöjandet som en mästare i skatteplanering. Kreativa montermöbler och kreativ skatteplanering går hand i hand i Kamprads bolag.

Det gemensamma syftet med alla dessa avtal som ingåtts mellan den luxemburgska skattemyndigheten och storbolag är att betala så lite skatt som möjligt, helst ingen alls. De konkreta detaljerna i LuxLeak bekräftar EU-kommissionens rapport i oktober som uppskattade att de uteblivna skatteintäkterna inom EU uppgår till cirka ett tusen miljarder euro per år.
Läckaget som upprör i finansvärlden och regeringskretsar uppstod i den respekterade revisionsfirman PricewaterhouseCooper. Någon anställd i firmans kontor i Luxemburg har lyckats läcka 28 000 sidor till trettiotre media som är med i ett konsortium för undersökande journalistik (ICJI). IKEA är i fint sällskap enligt de dokument som tidningarna fingranskat med hjälp av kvalificerad expertis som krävs för att se mellan raderna i de extremt komplicerade avtalen. Apple, Amazon, Verizon, AIG, Heinz, Pepsi, Deutsche Bank, Axa, Crédit Agricole och en rad andra storbolag och banker figurerar i härvan.

Det var under den nye EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Junckers tid som premiärminister i Luxemburg som landet blev ett skatteparadis. Det är helt på sin plats att V:s Malin Björk tar initiativ till en misstroendeomröstning i EU-parlamentet mot Juncker som ny ordförande för Kommissionen.
LuxLeak handlar förståeligen bara om den skatteplanering som sker i Luxemburg. Det är också där de flesta bolag valt att sätta upp sin bas för fifflandet med vinstbeskattningen. Men samma praktiker utövas också i Holland, Irland och Schweiz.
Vad är det egentligen som bolagen gör för att undvika att beskattas i de länder där vinsten i produktionen uppstår? För det mesta är det mycket komplicerade operationer som sker i flera led, i flera länder via många olika holdingbolag och filialer. Men principen är samma oavsett skatteplanerings tekniska konstruktion. Vinster förs med olika metoder över till i det här fallet Luxemburg där de deklareras. Det är helt lagligt i Luxemburg och de andra skatteparadisen men totalt ansvarslöst ut social synpunkt. Vinsterna ska naturligtvis beskattas där de uppstår och komma till nytta i det land där produktionen sker.

I Luxemburg är den officiella vinstbeskattningen 29,22 % men inget av de storbolag som deklarerar sina vinster där betalar mer än 10 % i skatt och ännu mycket mindre i många fall, allt enligt de specialavtal som de ingått med skattemyndigheten. Den ursprungliga idén som styrde EU-ländernas skattelagstiftning var att undvika dubbelbeskattning. Men med hjälp av oklara regler och en armada av extremt välbetalda skattejurister har det stora internationella bolagen lyckats skapa en dubbel ”icke-beskattning”, ingen eller extremt liten skatt i skatteparadiset där vinsterna deklareras och ingen skatt alls där produktionen sker och givetvis också vinsten uppstår.
Men vad görs från myndigheternas sida för att begränsa eller stoppa skatteplanering? Hittills har det varit mycket prat. Redan under G-20 mötet 2009 beslutades att utarbeta en plan för att hindra skatteflykten. Vissa framsteg har gjorts, men det gäller hittills bara enskilda individers skatteplanering. Från 2017 kommer ett hundratal stater och skatteparadis att automatiskt överföra data om enskilda personers placeringar till deras hemland.
Men när det kommer till de internationella storbolagen och bankerna har det inte skett mycket sedan 2009. Tvärtom har planeringen förfinats och det blir alltmer regel att ingen skatt alls betalas. Att dessa tusentals miljarder euro aldrig kommer in i staternas skattkistor har naturligtvis ett direkt inflytande på den åtstramningspolitik som drivs inom hela EU. Med högre självkostnader i den offentliga servicen och budgetnedskärningar är det de arbetande som betalar bolagens skatteplanering.

I dagarna samlas G-20 till möte i Brisbane. På bordet ligger förslag om en harmonisering av skattereglerna i syfte att stoppa bolagens och bankernas surfande på lagliga oklarheter och diskrepanser mellan olika länder. Troligen blir det ingenting eller nästan ingenting av mötet i Brisbane heller. Det är mäktiga kapitalgrupper som står i vägen.
Men vad sker om det verkligen blir ett effektivt stopp för skatteplaneringen? Ett resultat är kanske att det uppstår en ny sorts global jakt i land efter land för att minska företagens vinstbeskattning till nivåer som kommer att kompensera skatteparadisens roll.
Och IKEA? Redan på 70-talet upprättade Kamprad finansiella bolag i Luxemburg. I dag har IKEA:s centrala holdingbolag för hela Europa sitt säte på rue Jean-Bertholet n°2. Ett litet kontor med inte så många personer anställda. Holdingbolaget i Luxemburg äger i sin tur en rad holdingbolag i andra skatteparadis via vilka vinster från varuhusen flyttas runt för att hamna där de beskattas minst.
När Luxemburg 2009 ändrade en del regler anpassade sig IKEA som väntat. Genom att ingå ett nytt avtal med Luxemburg (så kallat Soparfi) kunde holdingbolagets hela tillgång på 5 miljarder euro undgå beskattning (normalt 15 % på aktieutdelning) och delas ut till aktieägarna, det vill säga familjen Kamprad med omnejd eftersom IKEA inte är börsnoterat. Enligt LuxLeaks data svarar bara den operationen mot 735 miljoner euro i vinst för aktieägarna i stället för att betalas in som skatt.
I LuxLeaks dokument upptäcktes också ett nytt och hittills okänt holdingbolag som IKEA upprättat på Cypern med tillgångar på 3 miljarder euro. När det kommer till att vara om sig och kring sig har möbelhandlaren från Älmhult inget att lära ute i stora världen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, IKEA, Skatter,