Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Upp som en sol, ned som en pannkaka.

François Hollande känner inte till det gamla svenska ordspråket. Ändå har han lyckats stiga som en sol och falla platt som en pannkaka på kortare tid än någon annan fransk president i modern tid. Ett politiskt konststycke i världsklass.

-Min verkliga motståndare har inget namn, inget ansikte och inget parti. Han ställer aldrig upp i val och kommer följaktligen aldrig att bli vald, och ändå regerar han. Den motståndaren är finansvärlden.

De tuffa orden var François Hollandes då han sparkade igång valkampanjen inför presidentvalet i Parisförorten Bourget den 22 januari 2012 Fler än en i partiets led häpnade och företagarföreningen Medef satte cognacen i halsen.

-Förändring, det är dags. På mötet i Bourget var det bara glada miner.

Elva månader senare är det bara Medef som höjer en skål för Presidenten. Inte ett enda viktigt vallöfte av alla de som avgavs har han hållit. Striden mot ”huvudfienden” finansen slutade med att Hollande visade vacker tass vid Mammons fot.

Aldrig har en president i modern tid sjunkit så snabbt i popularitet. Dagarna efter segervalet sa sig 58 procent ha förtroende för Hollande. Förra veckan sa bara 26 procent samma sak. Det är ett historiskt fartrekord i popularitetsgallup. I arbetarklassen säger 70 procent att de saknar förtroende för Hollandes politik medan 70 procent av hans väljare säger det motsatta. Bara de närmast sörjande behåller tron. Tappet bland de arbetande innebär att de inbrytningar på arbetsplatserna som gjordes under valkampanjen redan gått förlorat. Främste vinnaren på det är Marine Le Pens Nationalfronten.

När Hollande kallade finansen sin främste fiende kunde han nog inte föreställa sig att ett år senare skulle finansskandaler inuti självaste Socialistpartiet skapa både en regimkris och en partikris. OffshoreLeak har ett finger med i spelet. För det visade sig att Hollandes gamle vän och kampanjledare under presidentvalskampanjen, Jean-Jacques Augier, ägde bankkonton i skatteparadiset Brittisk Jungfruöarna. Pinsamt, men inte katastrofalt, eftersom Augier inte har haft någon roll i regeringen. Men bara några dagar innan OffshoreLeaks slog ned som en bomb var det en ännu kraftigare bomb som briserade i fransk politik.

Budgetministern Cahuzac var också ansvarig för kampen mot skattefusk.

Affären Jérome Cahuzac hade redan fått Elyséepalatset att skaka i grunden sedan det visat sig att budgetministern Cahuzac fifflat undan pengar på ett konto i Schweiz sedan 30 år tillbaka. Inte nog med det. När kontots existens avslöjades av webbsajten Mediapart bedyrade Cahuzac på heder och samvete inför Nationalförsamlingen att uppgifterna var rent förtal och Socialistpartiets ministrar talade om förföljelse. Men så exploderade bomben mitt i ansiktet på François Hollande och hans ministrar. Jérome Cahuzac bröt samman under trycket och medgav kontots existens.

Regimkrisen var därmed ett faktum. Definitivt inte lika djup som när general de Gaulle i maj-68 var nära att helt tappa greppet inför protester från miljontals arbetare och studenter. Men tillräckligt djup för att Hollandes kapacitet att fylla sin presidentroll sätts ifråga. När ingen längre respekterar presidenten är det regimkris. Redan i François Hollandes offentliga framträdanden syns krisen till och med på ytan. På varje bild som tagits, i varje framträdande i tv ser det ut som han just bitit i en bittermandel. På presskonferensen efter budgetminister Cahuzacs erkännande höll Hollande krampaktigt i talarstolens kant så att knogarna vitnade. Blicken är stirrig och jagad. Han ger intryck av att vara allt annat än en person som fyller rollen som fransk president, med allt vad det innebär av att stå över partikäbbel, utstråla republikansk dignitet och andra attribut som de Gaulle lät koppla till presidentskapet då den V:e Republiken utropades.

Borta är de glada minerna.

Om regimen är ute i snålblåst så är Socialistpartiet mitt i en orkan. De båda finansaffärerna skakar partiledningen och lokalavdelningar i grunden. I lokalavdelningarna finns inga aktivister längre. ”Det är svårt att gå ut till våra väljare med alla brutna löften”, sammanfattar en ledare i Rhônedalen till dagstidningen Le Monde. Så sant. Brutna vallöften och finansskandaler som visar att Socialistpartiets tal om ärlighet och öppenhet klingar falskt.

Marine Le Pens tal om ”alla etablerade politikers ruttenhet” borde gå hem starkt. Men underligt nog var hon en av de som talade mest lågmält om Cahuzacs konto i Schweiz. Förklaringen kom ett par dagar senare. Hennes far, Jean-Marie Le Pen, öppnade nämligen ett hemligt konto i Schweiz redan 1981. Ännu värre, Nationalfrontens före detta kassör, Jean-Pierre Mouchard, avslöjades av OffshoreLeak som ägare av flera konton i skatteparadis som Kajmanöarna. Inte underligt att Marine, som gärna vill likna sig själv vid en Jean d’Arc som sopar golvet med de korrupta yrkespolitikerna, var så tystlåten. Det brann under skosulorna och nu sitter glorian lite på sned.

Marine Le Pen kunde också hålla sig för skratt.

Men åter till stormen i Socialistpartiet. Partitoppen har alltid bestått av en rad kotterier samlade kring ”oligarker” och ”klanchefer” som Laurent Fabius, Martin Aubry, Strauss-Kahn, Montebourg och andra personligheter. Finansskandalen som exploderar i deras mitt har skapat en outhärdlig stämning i partiets ledning. Alla misstror alla.

-Ingen pratar med någon annan. Alla tittar snett på varandra, säger en anonym rådgivare till presidenten till tidningen Le Monde och fortsätter.

-Man frågar sig om det inte lurar en skojare bakom varje minister.
Inte underligt att Hollande är stirrig. Med en sådan stämning blir både presidentskapet och partiledningen handlingsförlamade.

-Om vi inte snabbt tar kontroll över situationen vet jag inte hur det ska sluta, säger samme anonyme rådgivare till presidenten. Regimkrisen lurar bakom hörnet. I det privata undrar redan vissa partioligarker om Hollande kan stå som kandidat för Socialistpartiet i nästa presidentval 2017.

Men hur har det kunnat gå så snett? François Hollande tappar inte plötsligt förtroendet bland de arbetande och de som entusiastiskt röstade på honom av en slump. Finansskandalerna är bara grädde på moset. Den grundläggande orsaken till att marken under hans fötter ger vika är det klassiska problemet för socialdemokratiska reformister som lovar guld och gröna skogar innan ett val och sedan upptäcker att kapitalägarna inte är med på noterna, att den ena eller andra krisen kräver ”ansvar” för landets ekonomi (kapitalets vinster) och då får löftena stå över.

Raden av löften som Hollande presenterade inför valet fanns uppradade i en kampanjbroschyr med 60 löften. Några av dem har infriats men inte ett enda av någon större betydelse. Det är den förda politiken i sin helhet som de arbetande ser till. Och då ser de en aggressiv åtstramningspolitik i stället för den stimulanspolitik som utlovades.

Inför valet lovade Holland heligt att han dagen efter, om han blev vald, skulle möta Angela Merkel för att lägga till en ”tillväxtparagraf” i den europeiska krispolitiken. ”Utan tillväxt finns det ingen lösning”, sa den gode François och kritiserade öppet den nyliberala åtstramningsdogmen. Sagan som slutade med att det ”bidde en tumme” passar in perfekt. Stimulansen för jobben, löneökningarna för de sämst ställda, bättre sjukvård, högre skatter för de rika och alla andra löften om en radikal stimulanspolitik för att bryta trenden mot en recession ersattes av finansministerns stridsrop att det måste sparas 30 miljarder euro under 2013. Åtstramning i stället för expansion. Trots att alla indikatorer redan visade att Trojkans åtstramningspaket leder rakt in i väggen.

Löftet att öka marginalskatten till 75 procent på inkomster över 1 miljon euro står som en symbol för Hollandes kapitulation inför finansen. Egentligen är det bara ett par tusen personer som har inkomster i den klassen, så rent ekonomiskt spelar det ingen roll för statskassan. Men ändå är det av stort symboliskt värde att ”skatten” på de rika hamnade i sopkorgen.

Man kan ju fråga sig varför Europas regeringsbärande politiker och partier envisas med åtstramningen när alla säger att den leder rakt in i en recession som bland annat ger exakt motsatt effekt på det problem som politiken sägs lösa –de ökande statsskulderna? Trots att de konkreta problemen i EU-länderna inte är identiska förs ändå samma svångremspolitik överallt.

OK, ok, jag ger mig.

När jag skriver att Holland visar vacker tass vid Mammons fot är det inte bara bildspråk. Det förklarar också varför politiken ser ut som den gör. Det är nämligen Mammon som har makten på ”den fria marknaden”. Eller mer konkret, det är storfinansen i banker, försäkringsbolag och fonder som dikterar åtstramningspolitiken och för dessa herrar (för det mesta) spelar det ingen roll om den förda politiken leder till recession. De tiotusentals miljarder dollar som sedan 2007 östs över bankerna visar att de riskerar intet.

Målet för den europeiska åtstramningspolitiken är inte att smälta skuldberget utan att garantera ägare av statsobligationer och bankkapital att de inget ska förlora trots de ”dåliga tiderna”. Det är den nakna verkligheten som François Hollande vikit ner sig inför. Det tog elva månader att ta död på de arbetandes förhoppningar om en alternativ politik till nyliberalismens svångremspolitik. Något av ett rekord.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Läckor i Skatteparadisen

Ett gigantiskt journalistiskt hantverk har uträttats av 86 journalister från 46 länder anställda i 36 media. I går publicerade de en rapport om vilka som placerat stora pengar i skatteparadisen. Det är en oerhörd mängd data som bearbetats i ett och ett halvt år. När WikiLeak släppte sin bomb innehöll den 2 gigabyte information. Den nu aktuella läckan om vilka som gömmer sig i skatteparadisen innehåller 200 gigabyte av data.

Det är ett globalt system för skattefusk som nu avslöjas i sina detaljer. Det har redan varit känt länge att det handlar om enorma belopp. Redan i fjol publicerade Tax Justice Network en uppskattning av de belopp som undanhålls beskattning till över 20 000 miljarder dollar. Den nu aktuella rapporten bekräftar beräkningen och preciserar beloppet till 20-32 tusen miljarder dollar. Var finns finanskrisen? Ja, den finns ju eftersom länder som Grekland och Cypern tvingas ned på knä av den internationella finansen och dess hantlangare i Bryssel.
Men baksidan av finanskrisen finns på Kajmanöarna, Brittska Jungfruöarna, Sark, Guernsey och alla andra paradis för rika som inte vill betala skatt.

Låt oss göra ett litet räkneexempel för att se vad en ytterst modest beskattning av de undangömda pengarna kunde ge i skatteinkomster.

 En procents punktskatt är så löjligt lågt att inte ens superfinansminister Borg skulle kunna spela indignerad å de rikas vägnar. Inte heller 15 procents beskattning av kapitalinkomsten är ”konfiskatorisk” som det brukar kallas när man rör de rikas pengar. I många länder ligger skatten på inkomst av kapital över eller långt över den nivån.

Alltså skulle den modesta ”konfiskeringen” ge 340 miljarder dollar på ett fat. Trojkan och finansen var beredd att dräpa Cypern för tio miljarder euro. Tar man pengarna där de finns kan vi skrota allt tal om kris. Det blir ingen kris kvar. Nu när Europas regeringar visat i Cypern att det inte längre är ett tabu att ta lite pengar från de rikas bankkonton ligger ju vägen öppen att ta för sig i skatteparadisen.

Det gigantiska arbetet som de inblandade tidningarna gjort öppnar vägen för att kraftigare än någonsin resa parollen: Ta pengarna där de finns. Det är inte vanliga löntagare som ska betala krisen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Beskattas de rika till döds?

Gerard Depardieu har gjort många roller i fransk film. Många bra roller som i 1900 eller i Germinal där han symboliserade radikala personer i den framväxande arbetarrörelsens kamp mot förtryck och utsugning.
Han senaste roll är mindre gloriös men helt i tidens anda. Med kulmage och whiskyhäng under ögonen passar han dock bra in i rollen som girigbuken som flyr undan skatter och förpliktelser gentemot samhället. Att Marine Le-Pensupportern Brigitte Bardot hänger på Depardieus flyttkaravan till Ryssland förvånar inte. Jo, kanske förresten. Att Nationalfrontens anhängare inte gillar invandrare känner alla till men de gillar inte heller de som saknar ”patriotism”.

Men över till den konkreta bakgrunden till Depardieus provspelning i Putinfilm&CO’s studio. I presidentvalet lovade François Hollande att även de rika skulle tvingas dra sitt strå till stacken i dessa svåra kristider. Så för att snygga upp alla åtstramningspaket som han planerade (utan att tala om dem innan valet) för vanliga löntagare slogs det upp med stora rubriker att de som hade inkomster över en miljon euro skulle betala 75% i marginalskatt.

Ramaskri från en chockad borgerlighet. Skandal, konfiskation… till diktatur. Att skatten i själva verket berör cirka 1 500 personer med en inkomst över 1 miljon euro per år hejdade inte ramaskriet i de fina kretsarna. I förvirringen hos allmänheten verkade 75% enormt. Att det är en marginalskatt på 75% att applicera endast på den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro försvann i mediebruset. På inkomsterna under 1 miljon gäller den vanliga skatteskalan som Sarkozy hade gjort betydligt behagligare för de rika, med bland annat en maximal marginalskatt på 49% och andra skattegåvor till de rika.

Den vanliga ”vetenskapliga” förklaringen till varför de rika inte ska ”straffas” med konfiskatoriska skattesatser är att de använder sina vinster till att investera i produktion och därmed skapar jobb. Med låga skatter på de rika blir det helt enkel bättre fart i ekonomin, lyder det nyliberala mantrat.

Om den tesen stämmer borde det finnas ett samband mellan skattenivåer och ekonomisk tillväxt genom historien. Låga skatter – hög tillväxt. Höga skatter –låg tillväxt.

Som tur är finns det ekonomisk forskning som producerat statistik för långa perioder som tillåter oss att jämföra marginalskatterna på toppinkomster och den ekonomiska tillväxten. I grafiken här under kan vi se toppbeskattningen i olika länder under hela förra seklet och det första decenniet på det nya seklet. Det enorma hästarbetet har gjorts av Thomas Piketty, en fransk specialist i inkomstfördelning, skattetryck, och ojämlikhet.

PikettySaez2012

Källa: A Theory of Optimal Capital Taxation (T.Piketty, E. Saez 2012)

Vad ser vi? Till allas förvåning, tror jag, visar grafiken att dagens nivåer på marginalskatterna för toppinkomsterna ligger historiskt mycket lågt. Det råder snarast ett omvänt förhållande mellan skattenivån och den ekonomiska tillväxttakten.

Den snabbaste tillväxten i USA:s ekonomi var definitivt perioden 1950-65. Så om de nyliberala fundamentalisternas tes ska bekräftas borde vi hitta de lägsta skatterna under samma period. Sanningen är den motsatta. USA har aldrig vare sig före eller efter den perioden haft så höga marginalskatter på de största inkomsterna – över 90% som vi kan se i grafiken.

Storbritannien visar upp samma bild. Under hela efterkrigstiden fram till 1980 låg marginalskatten över 90% , ja ända upp till 98% under några år en bit in på femtiotalet och i slutet av 70-talet. Även i Frankrike och Tyskland var marginalskatterna mycket högre under den snabba tillväxtens årtionden efter kriget till mitten av sjuttiotalet.

Det är först när den långa perioden av stagnation och låg tillväxt sätter in i början av 80-talet som marginalskatterna för de rika sänks ner till dagens nivåer.

Det är självfallet inte de lägre marginalskatterna som orsakat krisen. De är en följd av det nyliberala maktskiftet i början av 80-talet och de infördes under ursäkten att lägre beskattning av de rika skulle skapa tillväxt och jobb. Att det bara var en ursäkt uppbackad av ”experter” behöver ju ingen tveka om. Det snällaste ordet som kan användas om den ekonomiska utvecklingen i våra gamla industriländer de senaste 30 åren är stagnation, med massarbetslöshet och ökad ojämlikhet i samhället.

Inte heller riskerar de rika längre att beskattas in på ”bara skinnet” när privat rikedom går vidare i släktleden. Det mest märkliga med de högsta skatterna vid arv är att det var i USA och Storbritannien som de riktigt stora privata förmögenheterna drabbades av mycket hög arvsskatt, medan de rika i Frankrike och Tyskland lugnt kunde se framtiden an.

PikettySaez2012

Källa: samma som grafik 1

I mycket är dagens offentliga skulder en effekt av de sänkta skatterna för de bäst ställda i samhället. Mekanismen är enkel att förstå. När statens minskar sina inkomster genom att sänka skatterna följer två fenomen omedelbart om inte de sänkta skatterna leder till snabbt ökad tillväxt med större skatteunderlag som följd. Vilket nyliberalerna utlovade men vilket aldrig blev av.
Endera ger staten ut obligationer, oftast på 10 år, och finansierar skattebortfallet eller så minskar staten sina sociala utgifter, det vill säga för sjukvård, skola och socialförsäkringar. I valet mellan de två blir det för det mesta en mix av lån (obligationer) och sänkta offentliga utgifter.

I alla lägen är det de rika som fått lägre skatter som vinner på både gungorna och karusellen. Lägre skatter ger större utrymme till att låna ut pengar till staten, de som man just fått tillbaka via skattsedeln, till kanske låga men säkra räntor. Sedan kommer nästa steg –privatiseringen av offentlig verksamhet. Mer kapital, tack vare lägre skatter i händerna på både företag och privata, underlättar uppköp av offentliga verksamheter som statens tvingas sälja ut, ofta till reapriser, för att balansera skulder och budget. Bingo på alla brickorna.

Media: AB1,DN1,AB2,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rika skattesmitare här som där.

Två pågående skatteaffärer visar hur den extremt rika eliten i världen för sitt liv inte vill betala skatt på sina extrema inkomster.

Obama och republikanen Boehner i faller tillsammans i ett ”chicken race”

I USA är den republikanska majoriteten i Kongressen beredd att skapa ett enormt budgetkaos och eventuellt en finanskris bara för att stoppa Obama från att höja skatten för de som tjänar mer än 1 miljon dollar om året. Om ingen överenskommelse blir till mellan demokraterna och republikanerna upphör det paket av skattelättnader som Georg W. Bush införde under sitt första presidentmandat. Republikanerna spelar poker eftersom inget avtal innebär att skatterna höjs för nästan alla skattebetalare på den övre halvan av inkomstskalan.

Gerard Depardieu snuvar staten på skattepengar.

I Frankrike har Konstitutionsdomstolen med flummiga argument stoppat (tillfälligt om inte Hollande viker sig) en 75-procentig marginalskatt för de som tjänar mer än 1 miljon euro om året, vilket berör 1 500 personer i landet. Reaktionära egoister som skådisen Gerard Depardieu har gjort stora rubriker genom att flytta till Belgien där han kommer undan skatten och dessutom kan räkna på en lägre skatt på kapitalinkomster. Den belgiska staten är i realiteten en sorts skatteparadis. Inte för belgare men väl för rika utlänningar och företag.

I båda fallen är det ”demokratiska” institutioner som med näbbar och klor försvarar 1% av befolkningen. Det är kanske dags att börja avsätta denna extremt lilla minoritets hantlangare i parlament och domstolar och konfiskera 1%:s rikedomar till förmån för 99%.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Är Mitt Romney knäpp?

-Halva befolkningen betalar ingen skatt. De är beroende av staten. Det är inte mitt jobb att bry mig om dessa människor. Jag kan aldrig övertyga dem att de ska ta personligt ansvar för sina liv.  Det är orden som säkerligen fällde Mitt Romney, eller historien om hur den bekymmerslöse miljardären satte krokben för sig själv. Med de orden är antagligen presidentvalet över redan innan det börjat.

I det republikanska lägret råder panik och kaos. Kända ledare av den röda åsnan går i taket. Den neo-konservativa falangens gudfader William Kristol, chefredaktör för Weekly Standard, rasar över Romneys ”arrogans och idioti”.

-Romney verkar inte bara se ned på sina demokratiska motståndare men också på de tiotals miljoner som tänker rösta på honom, skriver Kristol  och sliter i det tunna håret på halvflinten. Han ser skräckvisionen framför sig: -bland de som inte betalar skatt finns alla amerikanska pensionärer där republikanerna alltid har en klar majoritet bakom sig. Hur de kommer att reagera efter Romneys utspel kan redan i sig avgöra valet. Förlorar republikanerna sin majoritet bland +65 då finns det inte en chans att vita män med jobb kan rädda miljardärens kampanj.

Källa: Financial Times 19 sept. 2012

I grafiken ovan ser vi vilka de ”lata skattesmitarna” är som Romney inte tänker bry sig om utifall han blir president. Av de 46,4 procent amerikanska medborgare som inte betalar statlig inkomstskatt är 10,3 procent pensionärer. De som tjänar under 20 000 dollar om året är också befriade från statlig inkomstskatt. De utgör 6,9 procent av ”skattesmitarna” och 28,3 procent också med inkomst under 20 000 dollar per år betalar ingen inkomstskatt men ”payroll tax” som är avgifter som arbetsgivaren drar för socialförsäkring och sjukkassan.

Av de 46,4 procenten som inte betalar skatt är det mindre än en procent som saknar ”ursäkt” för sitt ”skattefiffel”. Det absurda med Romneys tal är att han själv tillhör den 1% som häcklas på gatorna av Occupy Wall Street. Och då talar vi om 1% som tar hand om en stor del av de samlade inkomsterna i landet och som smiter undan all beskattning. För till skillnad från en fattig pensionär som inte betalar skatt placerar de rika 1% sina inkomster i skatteparadisen.

Romneys raljerande över de som inte betalar skatt faller tillbaka på republikanerna. I grafiken ovan kan vi se att andelen av befolkningen som inte betalar statlig inkomstskatt alltid ökat snabbt under republikanskt styre. Källa: The Economist 19 sept.2012

-Vi kan inte ha en president som inte bryr sig om halva befolkningen, sa Obama och spikade igen Romneys kista. Men för att övertyga borde Obama börja bekymra sig lite mindre över bankirernas välmående och mer över de 25 miljoner amerikaner som är arbetslösa eller hänvisade till deltid.

Media: DN1,

Bloggare: Pepprat,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mitt Romney kackar i eget bo.

 

Mitt Romney är förmodligen den mest självgode presidentkandidat som stått i ett val sedan Herbert Hoover. Romney är mormon och det bryr mig inte så länge han håller sina religiösa idéer mer eller mindre för sig själv.

-Lita på mig. Jag vet hur man rundar skatteregler och andra hinder på vägen till rikedom.

Men Mitt Romney är också en mångmiljardär i dollar. Det är pengar som han tjänat genom finansiellt fiffel med skatteflykt via Kajmanöarna, utlokalisering av bolag till Kina sedan han som ”riskkapitalist” köpt upp amerikanska företag i svårigheter och andra aktiviteter som han ägnat sig åt på vägen till stor rikedom.

-Jag älskar att avskeda folk, är ett av de bevingade ord som miljardären har släppt ifrån sig.

Efter stora påtryckningar från media tvingades Romney visa upp sina inkomstdeklarationer för att bevisa att han betalar skatt. Men han visade bara upp de senaste två årens deklarationer som visade att han 2010 betalade 14 procents skatt på 21,7 miljoner dollar i deklarerad inkomst. I fjol blev han rånad av staten. Hans tvingades betala hela 15,4 procent på en inkomst också över 20 miljoner dollar.

Däremot vägrar Romney att offentliggöra sina deklarationer från tidigare år. De skulle antagligen visa en skattesats närmare noll procent eftersom det var under den period han vistades mer i skatteparadisen än i hemlandet.

Men skattesmitaren har ingen gräns för dubbelmoralen. Han senaste utspel är så magstarkt att mer sansade personer i det republikanska lägret, ja det finns sådan också om än i tvinande antal, vrider sig i ångest och ser ett stort nederlag framför sig den 6 november.

-All right, det är 47 procent som är med Obama, som är beroende av regeringen, som tror att de är offer, som tror att det är regeringens ansvar att ta hand om dem, som tror att de har rätt till hälsovård, mat, bostad och vad det nu kan vara. Det är folk som inte betalar någon inkomstskatt, sa skattesmitaren Romney vid ett informellt möte med kampanjbidragare. Det var inte meningen att hans tal skulle bli offentligt, men säg det som går att hålla hemligt i dagens värld av pads och pods.

Mitt Romneys bild av omvärlden är nog ganska typisk för det rika och bigotta USA. Men det finns en annan värld i USA – de 47 procent som Romney bespottar och många fler. De vet att Romney är en typisk representant för Wall Streets finansmaffia. För de som kammat hem tusentals miljarder i vinster på spekulation i råvaror och livsmedel, på groteska lånepyramider till bostadsbyggande utan garantier, på manipulerad bokföring och andra skumraskaffärer i lagens periferier.

De enda utgifter duon ovan vill öka på är militärens budget. De tolv miljoner jobb de lovar är kanske jobb i uniform.

Det är bara 30 år sedan som de rika i USA levde gott trots marginalskatter på 75-80 procent. Nu är marginalskatten på 35 procent. Men det är inte tillräckligt lågt enligt duon Romney/Ryan som i sitt program säger att den högsta skattesatsen ska stanna vid 28 procent. Det ska skapa jobb, säger de. Hela tolv miljoner nya jobb enligt Romney. Han som själv bidragit till ett stort antal utlokaliseringar av amerikanska bolag till framför allt Kina ska nu vända på steken. Den 6 november får vi veta om en majoritet av de röstande fallit för miljardärens lovsång till den skattefria penningen.

Media: SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

De som inte betalar skatt.

 -Casse-toi, riche con, ropade den franska dagstidningen Libération ut på sin förstasida i veckan. -Stick, din rika idiot, var riktat till Bernard Arnault, Frankrikes rikaste man och fjärde rikaste personen i världen. Arnault äger bolaget LVMH som kontrollerar en lång rad av lyxiga varumärken, som Luis Vuiton, Hennesy, Bvlgari och ett 60-tal andra lyxprodukter. Ilskan över Bernard Arnault beror på lyxkapitalistens beslut att söka medborgarskap i Belgien för att slippa undan förmögenhetsskatt i Frankrike. Affären är naturligtvis på allas läppar eftersom hans beslut ses som en utmaning av François Hollandes intention att höja skatterna för de superrika.

Bernard Arnaults affärer är ett exempel på det globala skattefifflet. Vilka betalar ingen skatt? I rättvisans namn borde det vara de med de lägsta inkomsterna som slipper betala skatt på de korvören de tjänar. I stället är det precis tvärtom. Det är de allra rikaste som betalar minst skatt och ofta ingen skatt alls.

Så är det ställt och det med det offentligas goda minne. Det är politikernas beslut att släppa kapitalmarknaderna totalt fria som gjort skattefifflet möjligt. Det är hundratusentals miljarder kronor som de rika i världen gömmer undan i de svarta skattehål som heter Schweiz, Luxemburg, Kajmanöarna, Jersey och Guernsey och andra platser med fler välfyllda bankkonton än medborgare.

Den seriösa organisationen Tax Justice Network visar i en rapport skriven av skattespecialisten James Henry att cirka 26 tusen miljarder euro har flytt undan beskattning genom att ägarna placerat dem i skatteparadis som de ovan nämnda.TJN gör en talande kalkyl i sin rapport. Om ägarna erhåller 3 procents realränta på de undanstoppade pengarna och om det offentliga kunde beskatta dessa ränteinkomster med 30 procent blir det inte mindre än 155 till 225 miljarder euro i inkomster till statskassorna. Nu pratar vi bara om att beskatta ränteinkomsterna. En 10-procentig förmögenhetsskatt ger 2 600 miljarder euro, det vill säga mer än alla stimulanspaket som östs över de privata bankerna. De statliga underskotten och skulderna är avskaffade i ett huj.

I stället för alla europeiska stater en ekonomisk politik som hotar att driva hela kontinenten in i en kris som inte står trettiotalets depression efter. Skatterna, de direkta och indirekta, höjs för vanliga löntagare och de sociala utgifterna skärs ner till katastrofnivå. Samtidigt anpassar sig kapitalägarna villigt till att vara de suveränt största bidragstagarna i samhället.

Bernard Arnault är inte ensam i Frankrike som skattesmitare. Enligt det franska finansdepartementet finns det 77 000 bankonton i skatteparadisen som ägs av franska medborgare. Där placerar närmare 200 000 personer med en personlig förmögenhet på mer än 10 miljoner euro sina ”besparingar”.

Enligt TJN är det cirka tio miljoner personer i världen som placerat pengar i skatteparadis. Av dem äger 92 000 personer 8 000 miljarder euro av det totala undangömda beloppet. Det är 0,001 % av jordens befolkning vi talar om, med en makt att störta hundratals miljoner i misär från en dag till nästa.

Relationen mellan fattiga ”utvecklingsländer” och skatteparadisen spelar också en stor roll för hundratals miljoner människor. Enligt TJN har rika eliter i fattiga länder samlat på sig rikedomar i skatteparadisen till ett belopp av 7 300 till 9 300 miljarder dollar sedan 1970. Det är dubbelt upp mot dessa länders samlade utlandskuld på 4 000 miljarder dollar.

Mekanismen är grotesk. De rika eliterna i fattiga länder lånar pengar från IMF, Världsbanken och enskilda stater. Ländernas befolkningar betalar via skatter och andra uppoffringar tillbaka dessa pengar. Under tiden för den rika eliten ut sina sparade och stulna pengar till privata konton i skatteparadisen i stället för att investera dem i nyttig produktion i hemlandet.

Slutsatsen är uppenbar:

–konfiskera tillgångarna i skatteparadisen och behoven av lån till utvecklingshjälp existerar inte längre.

-konfiskera de europeiska skattesmitarnas tillgångar i skatteparadisen och staternas skuldkris är ett minne blott.

-stäng skatteparadisen. De är enbart ett verktyg i de rikas skattefiffel.

Varje försök att skapa ett rättvist skattesystem är dömt att totalt misslyckas så länge politikerna inte inför lagar som upphäver de som infördes under 90-talet och som gjorde skatteparadisen till det största svarta hålet i världsekonomin.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,