Valet är igång i USA. Vem som kommer att vinna kan vi ännu bara gissa om. Själv tror jag att Obama vinner. Men det är bara vad jag tror. Jag har inget mer på fötterna än de som tror att Romney vinner. Vi väntar och ser.

Samtidigt startar Kinas kommunistiska parti sin kongress som ska välja ett bytt ledargarnityr för tio år framåt. Ny partichef, ny president och ny premiärminister. Att det kinesiska folket skulle få vara med och välja landets nya ledning är det inte tal om.

I media är det mode att tala om de stora spänningarna mellan de två staterna – USA och Kina. Till och med Klas Eklund utropar i SvD att Kina är den största makten i världen. Inte den blivande utan redan i nuet. Även om det mer finstilta i hans artikel inte är lika kategoriskt så är ändå rubriken en hårdragning av verkligheten. USA är fortfarande och för många år framåt den mäktigaste staten, ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt.

De allt gällare talen om krig mellan stormakterna, att världen redan är uppdelat i fientliga block mellan USA/EU å ena sidan och Kina/Ryssland å den andra med olika allierade satelitstater snurrande runt de båda blocken är också en grov hårdragning av hur det internationella politiska spelet ser ut.

Fram till 2008, från början av nittiotalet, var relationen mellan USA och Kina så intim ekonomiskt att de kunde beskrivas som det tandem som likt ett lok drog alla vagnar i världsekonomin. Det var då de enorma obalanserna skapades på världsnivå. De båda jättarna blev extremt beroende av varandra, som två sumobrottare där ingen av kämparna vågar släppa greppet av rädsla att falla först.

Å enda sidan har vi Kina som i rasande tempo drev hundratals miljoner unga landsortsbor till städernas snabbt växande industrier. Där tillverkades nästan uteslutande konsumtionsvaror, i volymer som världen aldrig skådat förr och till priser som ingen riktigt kunde konkurrera med. Men med låga löner och ett socialt skyddsnät som i det närmaste avskaffats fanns det ingen avsättningsmarknad för vad som producerades, förutom utlandsmarknaderna i först hand USA.

Å andra sidan USA där den nyliberala politiken alltsedan Reagans dagar lett till den situation som i dag symboliseras av siffrorna 1% och 99%.  Inga verkliga reallöneökningar för den stora folkmassan under årtionden och ändå en ständigt stegrad konsumtion. Hemligheten känner vi alla till. Det kunde enbart ske genom en mycket kraftigt ökad skuldsättning för hushållen, knaprande på sparade pengar och tack vare en explosionsartad utveckling av import av billiga konsumtionsvaror från Kina.

Så fungerade tandemparet i många år. Kina investerade i produktion av konsumtionsvaror för USA-marknaden, som handlade med krediter och en åtföljande skuldsättning. Kina i sin tur använde stora delar av exportinkomsterna till ytterligare investeringar i produktionskapacitet och samtidigt till placering av också en stor del i amerikanska statsobligationer vilket i praktiken innebar att Kina finansierade en stor del av de amerikanska hushållens skuldsättning.
Man skulle kunna säga att de två jättarna hade gått i klinch som två brottare. När därför finanskrisen bröt ut senhösten 2007 stod båda nationerna inför en ”förlust-förlust”- situation till skillnad från läget win-win som rått innan.

Vad som sker nu är att de båda ekonomierna söker en ersättning för den export-importmodell som rådde innan. Det är bakgrunden till de hårdare tonerna mellan ledarna för kapitalisterna i USA och eliten i Peking. Oavsett vad som sker i dagens val i USA och i morgondagens utnämning av ledare för Kinas kommunistparti är det fortfarande två brottare som håller varandra i ett stadigt grepp. Tandemet kommer inte att fungera efter samma ekonomiska modell som rådde innan.

Men vi kommer inte heller att bli vittne till ett verkligt handelskrig mellan giganterna, för att inte tala om en militär konflikt. På lång sikt kan det inte uteslutas. Men just nu är det mer fråga om hur USA även i fortsättningen ska kunna profitera på billig kinesisk arbetskraft och varor medan ledarna i Peking inte vill göra något som exempelvis skulle sänka dollarn till en nivå där de kinesiska innehaven av amerikanska statsobligationer halveras i värde.

Media: AB1,DN1,DN2,AB2,AB3,AB4,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Peking, USA, Romney, Obama, Krig