Nationalfronten stor segrare i franska kommunalvalen.

-Jordskred

-Socialister med nerdragna byxor

FN triumferar, PS sanktionerat.

Det är bara några av de stora rubriker som dominerar fransk press efter söndagens kommunalval där Marine Le Pens högerextrema Nationalfront gick fram kraftigt över hela landet medan Socialistpartiet led svåra bakslag i nästan samtliga valkretsar.

En nöjd Marine Le Pen och en sur Harlem Désir från Socialistpartiets ledning.

Det franska kommunalvalet sker i två omgångar om ingen kandidat får mer än 50 % av rösterna. I andra valomgången kan samtliga kandidater med mer än 10 % av rösterna ställa upp. Traditionellt har det alltid varit en andra omgång mellan högern och vänstern. Nationalfrontens genombrott innebär att det i många valkretsar blir ett triangelval där olika former av rackarspel förekommer för att blockera ”huvudfienden”.

I 391 kommuner fick en kandidat mer än 50 % av rösterna. Men det handlar om små kommuner med någon ”patriark” som alltid vinner. Förutom i storstaden Bordeaux där före detta premiärministern Alain Juppé fick 60,95 % och i Hénin-Beaumont där Steeve Briois tog hem 50,26 % för Nationalfronten. Även i staden Orange i Rhônedalen vann FN i första omgången.

Styrkeförhållandet mellan vänster och höger har naturligtvis ändrats till högerns fördel jämfört med förra valet. Med 55,1 % för högern och 42,7 % för vänstern, fördelade med 45,9 till högern och 9,2 till FN och 41,4 % till Socialistpartiet och 1,3 % till yttersta vänstern bekräftar FN sitt genombrott på kommunal nivå. Ändå ska siffran 9,2 % ses i sitt europeiska sammanhang och framstår då inte som exceptionellt högt.

Nästa söndag, 30 mars, hålls andra valomgången i 430 städer med fler än 10 000 medborgare där ingen fick majoritet. I 229 av dessa kommer Nationalfronten att delta i en ”triangulär”. I knappast någon av dem kommer de att vinna. En stad verkar dock inom räckhåll, Forbach i den gamla rostiga stålregionen i nordost.

Industristaden Henin-Beaumont när arbetarrörelsen styrde.

Men redan tre större städer under Nationalfrontens kontroll är en politisk jordbävning i Frankrike. Sist det skede var 1995 då Jean-Marie Le Pen stormade fram under några år innan han sköt sig själv i foten med alla provokationer om ”gaskamrar som detaljer i historien” och andra idiotier.

Marine Le Pen har medvetet ändrat FN:s profilering, bort från att enbart prata om invandringen och ”islamiseringen” av Frankrike till sociala och ekonomiska problem som den europeiska nyliberalismen skapat och skapar. Var har FN sina fästen? Det handlar i princip om två sociala rötter. Den gamla traditionella basen för partiet finns i byar och småstäder framför allt i södra delarna av landet. Där har småbönder, caféägare, småhandlare, och andra grupper utan några band till den franska arbetarrörelsen alltid varit en bas för fransk högerpopulism.

Den nya sociala basen för Marine Le Pen finns nu i de traditionella industriregionerna i norr och nordost. Nerlagda bruk, igenrostade stålverk, nerlagda bilfabriker. I städer där massarbetslösheten och desperationen över ”systemet” som krossar deras liv uppmanas de av Socialistpartiet att rösta på kandidater som inte har något annat att erbjuda än försvar av systemet, mera uppoffringar för att ”skapa jobb” och jakt på ”bidragsfuskare”. Därför förlorar Socialistpartiet hela sin gamla bas, vissa kommuner som de styrt i ett halvt sekel.

Däremot lyckas inte FN att bryta in på något seriöst vis i kapitalismens glassiga högborgar som Paris, Lyon och Bordeaux. Där är det fortfarande Socialistpartiet och den klassiska högern som stöds av den elit som har råd att bo i innerstäderna och av den välbärgade gruppen av människor i fria yrken, statliga administratörer, rika handelsmän, finansyuppies och andra som inte alls lockas av Marine Le Pens budskap om ”producera franskt”, ”intelligent protektionism”, ”lämna euron” och andra magiska formler som presenteras som en lösning på den sociala krisen.

Tror man på Tomtens löften då tror man också på Marine Le Pens löften

Kort sagt kan man säga att valet i söndags hade två vinnare och en förlorare.
Det största ”partiet” av alla var röstskolkarna. Inte mindre än 38,7 % avstod från att rösta. I mer än hundra städer stannade mer än 50 % hemma och i städer som Roubaix i norr och Evry avstod inte mindre än 62 % från att rösta. I snitt är det mer än fem procent fler röstskolkare än i kommunalvalen 2008. Situationen är katastrofal för de parlamentariska församlingarnas och de valdas legitimitet.

Marine Le Pens Nationalfront är naturligtvis den andre vinnaren. Frontens framgång ska liksom röstskolkningen ses som en antisystemreaktion. Hela partiets politik har det senaste året gått ut på att angripa ”systemet”.

–Vi är de enda som är emot systemet, repeterar hennes parti ständigt. Att det är innehållslös populism behöver ingen tveka om. För frontens ”antisystem” är inte ett nej till det kapitalistiska system som dagligen skapar massarbetslöshet, inte heller ett nej till företagsägarnas makt. Det ”system” fronten talar om är det politiska ”systemet” som alla andra ”kålsupare” försvarar och som Marine Le Pen lovar att sopa undan.

Så länge den franska arbetarrörelsen inte kan erbjuda annat än mer av den ”globaliserade misären”, skapa ett program för en verklig social förändring, för ett verkligt nytt system, så kommer den franska Nationalfronten att fortsätta sin marsch mot presidentposten. Fortsätter Socialistpartiet på den inslagna nyliberala krispolitikens väg är det mycket troligt Hollande förlorar presidentvalet 2017. Vilket troligen kommer att leda till Socialistpartiets sammanbrott.   

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Valet i USA –en färgad röst

En vecka har gått sedan Barack Obama säkrade en andra presidentperiod. Det demokratiska partiet tvivlade in i det sista, men firar nu en större seger än väntad. Republikanerna som uppträdde som erövrare innan valet hugger nu mot varandras strupar för att skylla ansvaret för nederlaget på allt och alla.

De värsta av de värsta, som miljardären Donald Trump, spydde galla över de ”47 procenten biståndstagare”, och proklamerade att det ”riktiga” Amerika förlorat. Stor dominans bland den vita majoriteten, som ännu utgör 71 procent av medborgarna, räckte inte till för att ”välja in en vit president i Vita Huset” som ”tepåsarna” så elegant uttryckte sin rasism.

Här hade jag tänkt visa lite siffror om valet som klart visar att i förra veckans val stod färgade mot vita, fattiga mot rika, religiöst bigotteri mot frihetligt sinne. De båda kandidaterna kan inte själva klassas i den tudelningen –men de stod som symboler för de skilda lägren. Vare sig Obama eller Romney är de fattigas och förtrycktas företrädare oavsett hur väljarna ser dem.

-Redan i den övergripande delningen mellan män och kvinnor var utslaget i valet tydligt. Obama vann bland kvinnorna i sin helhet med 55 procent mot 44 procent för Romney. Här har uppenbarligen abortfrågan och sjukvårdsreformen spelat roll. Ändå var Obamas resultat bland kvinnorna något lägre än 2008.

-Att Romney skulle vinna bland de vita väljarna var det ingen som tvivlade på. Han fick 59 procent av de vitas röster vilket var betydligt fler är McCains 2008 medan Obama hamnade på 39 procent.

-Den extrema skillnaden i valet hittar vi i fördelningen av svartas, latinamerikaners och asiaters röster. Liksom 2008 röstade de svarta i ett block för Obama. Resultatet 93 procent mot 6 procent var ett svidande nederlag för republikanerna. Bland latinamerikaner och asiater blev segermarginalen inte lika stor, men ändå imponerande. Obama fick 71 procent av ”latinos” röster och Romney inte mer än 27 procent. Tidigare har de latinamerikanska väljarna varit mycket mer jämnt fördelade mellan de två partierna. Det är republikanernas aggressiva politik mot papperslösa ”latinos” som ändrat bilden till demokraternas fördel.

Jag läste eller hörde en intervju med en mexikanare inför valet som sa allt. Tyvärr minns jag inte källan.

-Vi har samma värderingar som Romney vad gäller religionen, familjen och moraliska frågor. Men vi röstar på Obama eftersom republikanerna inte vill ha oss här, sa mannen. Glasklart, eller hur?

-Väljarna kan också klassas efter åldersgrupper. Liksom i valet 2008 har de unga röstat på Obama och de äldre på republikanernas kandidat. I gruppen 18-29 år fick Obama 60 procent, något mindre än 2008, och Romney 37 procent. Att summan här och i andra exempel inte blir 100 beror på närvaron av perifera kandidater. I gruppen 30-44 år ökade Obama med ett par procent från 2008 medan Romney som väntat vann bland gruppen plus 65 med ännu större marginal än McCain.

-Tills sist visar också valet att inkomsten spelar stor roll för vem man röstar på. Bland personer med bruttoinkomster under 50 000 dollar per år röstade 60 procent för Obama och 38 procent för Romney. Medan personer med över 50 000 dollar i inkomst röstade till 53 procent för Romney och 45 procent för Obama. De med mer än 100 000 dollar i årsinkomst stod ännu mer bestämt bakom Romney som ökade med tio procentenheter i gruppen.

Märkligt nog minskade Obamas stöd något bland de med inkomster under 30 000 dollar per år, visserligen från ett stort försprång över Romney –men ändå. Statistiken säger inte var den minskningen skedde. Men jag skulle gissa bland vita arbetare i de mest krisdrabbade områden med mycket hög arbetslöshet. Där kan republikanernas kampanj mot ”eliten i Washington” och ”staten som lägger sig i allt” kanske hitta fotfäste. Det är inte alltid som ”varat bestämmer medvetandet”.

Årets val visar mer än någonsin på ett delat USA. Ett vitt, bigott, relativt välmående äldre USA står mot minoriteternas, de färgades, och de yngres USA. Landet är också delat geografiskt i tre delar. Kusterna vid de två oceanerna är lika blåa som havet. I söder och mellanvästern dominerar republikanernas röda ton som aldrig förr. Den karta som cirkulerar på Facebook och som visar det nästan totala sambandet mellan de före detta slavstaterna och dagens stater med republikanerna vid makten säger mycket om tröghetslagarna i politiken.

Media: AB1,

Bloggare: Röda Malmö,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

USA och Kina går till val

 

Valet är igång i USA. Vem som kommer att vinna kan vi ännu bara gissa om. Själv tror jag att Obama vinner. Men det är bara vad jag tror. Jag har inget mer på fötterna än de som tror att Romney vinner. Vi väntar och ser.

Samtidigt startar Kinas kommunistiska parti sin kongress som ska välja ett bytt ledargarnityr för tio år framåt. Ny partichef, ny president och ny premiärminister. Att det kinesiska folket skulle få vara med och välja landets nya ledning är det inte tal om.

I media är det mode att tala om de stora spänningarna mellan de två staterna – USA och Kina. Till och med Klas Eklund utropar i SvD att Kina är den största makten i världen. Inte den blivande utan redan i nuet. Även om det mer finstilta i hans artikel inte är lika kategoriskt så är ändå rubriken en hårdragning av verkligheten. USA är fortfarande och för många år framåt den mäktigaste staten, ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt.

De allt gällare talen om krig mellan stormakterna, att världen redan är uppdelat i fientliga block mellan USA/EU å ena sidan och Kina/Ryssland å den andra med olika allierade satelitstater snurrande runt de båda blocken är också en grov hårdragning av hur det internationella politiska spelet ser ut.

Fram till 2008, från början av nittiotalet, var relationen mellan USA och Kina så intim ekonomiskt att de kunde beskrivas som det tandem som likt ett lok drog alla vagnar i världsekonomin. Det var då de enorma obalanserna skapades på världsnivå. De båda jättarna blev extremt beroende av varandra, som två sumobrottare där ingen av kämparna vågar släppa greppet av rädsla att falla först.

Å enda sidan har vi Kina som i rasande tempo drev hundratals miljoner unga landsortsbor till städernas snabbt växande industrier. Där tillverkades nästan uteslutande konsumtionsvaror, i volymer som världen aldrig skådat förr och till priser som ingen riktigt kunde konkurrera med. Men med låga löner och ett socialt skyddsnät som i det närmaste avskaffats fanns det ingen avsättningsmarknad för vad som producerades, förutom utlandsmarknaderna i först hand USA.

Å andra sidan USA där den nyliberala politiken alltsedan Reagans dagar lett till den situation som i dag symboliseras av siffrorna 1% och 99%.  Inga verkliga reallöneökningar för den stora folkmassan under årtionden och ändå en ständigt stegrad konsumtion. Hemligheten känner vi alla till. Det kunde enbart ske genom en mycket kraftigt ökad skuldsättning för hushållen, knaprande på sparade pengar och tack vare en explosionsartad utveckling av import av billiga konsumtionsvaror från Kina.

Så fungerade tandemparet i många år. Kina investerade i produktion av konsumtionsvaror för USA-marknaden, som handlade med krediter och en åtföljande skuldsättning. Kina i sin tur använde stora delar av exportinkomsterna till ytterligare investeringar i produktionskapacitet och samtidigt till placering av också en stor del i amerikanska statsobligationer vilket i praktiken innebar att Kina finansierade en stor del av de amerikanska hushållens skuldsättning.
Man skulle kunna säga att de två jättarna hade gått i klinch som två brottare. När därför finanskrisen bröt ut senhösten 2007 stod båda nationerna inför en ”förlust-förlust”- situation till skillnad från läget win-win som rått innan.

Vad som sker nu är att de båda ekonomierna söker en ersättning för den export-importmodell som rådde innan. Det är bakgrunden till de hårdare tonerna mellan ledarna för kapitalisterna i USA och eliten i Peking. Oavsett vad som sker i dagens val i USA och i morgondagens utnämning av ledare för Kinas kommunistparti är det fortfarande två brottare som håller varandra i ett stadigt grepp. Tandemet kommer inte att fungera efter samma ekonomiska modell som rådde innan.

Men vi kommer inte heller att bli vittne till ett verkligt handelskrig mellan giganterna, för att inte tala om en militär konflikt. På lång sikt kan det inte uteslutas. Men just nu är det mer fråga om hur USA även i fortsättningen ska kunna profitera på billig kinesisk arbetskraft och varor medan ledarna i Peking inte vill göra något som exempelvis skulle sänka dollarn till en nivå där de kinesiska innehaven av amerikanska statsobligationer halveras i värde.

 

Media: AB1,DN1,DN2,AB2,AB3,AB4,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,