Vinner vänstern i det grekiska valet?

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Stor framgång för den radikala vänstern i Belgien.

I går var det här i Belgien inte bara val till Europaparlamentet utan också val till det federala parlamentet och till de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.
På riksnivå är det de flamländska nationalisterna i NV-A som sopar golvet med alla andra partier i Flandern och tar ensamt hem 31,9  % av rösterna. Till glädje för många har NV-A:s framgång skett på bekostnad av extremisterna i Vlaams Belang som förlorar mer än halva sin väljarkår i Flandern, ner 9,4 % för att sluta på 5,9 %. Frågan är om det är dödsstöten för det främlingsfientliga partiet eller om det likt Nationalfronten i Frankrike kan komma tillbaka om NV-A sviker sina väljare som väntar sig en separatistisk politik för ett självständigt Flandern.


Nu väntar säkert en ny regeringskris i landet eftersom NV-A inte kan rundas av de övriga flamländska partierna. I Vallonien är det fortfarande socialistpartiet som är störst. Men en regering med PS och NV-A ingående är nog i det närmaste otänkbart, även om ”omöjligt” är ett okänt ord i belgiska parlamentet.

För den radikala vänstern var valet en stor framgång trots de mörka moln som seglat upp på grund av de flamländska nationalisternas framgångar. Jag har redan skrivit om den valkoalition som deltog i valet: PTB-Go. (Se här)

I vissa valkretsar kan man tala om ett verkligt genombrott för valkoalitionen. De största framgångarna gjordes i industriorterna runt miljonstaden Liège. I stålorten Herstal fick PTB-Go 21 % av rösterna och i Seraing 17 %. I Liège nåddes inte mindre än 10,9 % vilket svarar mot cirka 30 000 röster. I hela Vallonien fick koalitionen 5,5 % vilket svarar mot fler än 100 000 röster vilket ger 2 platser i det Vallonska parlamentet.

De här två kommer att ta plats i det nationella parlamentet och garanterar att deras inkomst kommer att vara en normal arbetarlön


Till det federala parlamentet är givtevis resultatet inte lika spektakulärt. Men med 1,8 % i den fransktalande delen och lika mycket i Flandern kommer PTB-Go ändå in i parlamentet och tar två platser. Däremot kommer inte PTB-Go att representeras i Europaparlamentet eftersom alla platser tas upp av de stora partierna. Själv kunde jag som utlänning här i Belgien endast rösta i Europavalet. På PTB-Go:s lista kryssade jag för LCR:s kandidat Céline Caudron. Sammanlagt fick hon 4 314 personröster, vilket måste ses som ett mycket gott resultat.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Belgiska socialisters krisprogram

-Det vi upplever är inte en kris. En kris varar bara en kort tid. I ställer lever vi i ett system som hamnat i en återvändsgränd –i en kapitalism baserad på profiter och i ständig jakt efter mera.

Så inleder den belgiska organisationen Ligue Communiste Révolutionnaire sitt krisprogram inför valen i Belgien den 25 maj, ett samtidigt val till Europaparlamentet, det nationella parlamentet och de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.

-Våra liv är mer värda än deras profiter, är det genomgående temat som färgar det krisprogram i elva punkter som LCR (belgisk sektion av Fjärde Internationalen) publicerat för att i valkampanjen visa vilka brådskande åtgärder som krävs för att de arbetande ska lyckas slå tillbaka det nyliberala Europas angrepp på inkomster och den sociala tryggheten.

För att stärka den utomparlamentariska vänsterns chanser att vinna platser i de valda församlingarna har flera organisationer bildat en gemensam valkartell med namnet PTB-Go. Där PTB är den avgjort största organisationen med flera tusen medlemmar. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska traditionen men har de senaste åren rensat ut många lik ur garderoben och driver många frågor i klasskampen på ett bra sätt. Vid sidan av PTB finns som sagt LCR och också det belgiska kommunistpartiet. Även kända personligheter ställer upp på de gemensamma vallistorna.

I en pamflett inför valet presenterar LCR sitt förslag till ett akut krisprogram med åtgärder som partiet anser som nödvändiga för att de arbetande inte ska tvingas betala räkningen för kapitalismens systemkris. Här under har jag gjort en fri översättning av de elva punkter som finns i programmet.

Rätten till ett arbete.

Det finns 600 000 arbetslösa i Belgien. Vissa arbetar mer än fulltid medan andra tvingas till deltider och korttider. Den genomsnittliga arbetstiden i Belgien är 31 timmar i veckan.

– Fast anställning för alla

– Förbjud kollektiva avsked

-Fördela arbetet. Inför 32 timmars arbetsvecka med obligatoriska nyanställningar för att kompensera det minskade antalet arbetade timmar.

Rätten till en inkomst. Kamp mot ojämlikhet och fattigdom.

Den rikaste tiondelen av Belgiens familjer har sexdubblat sina tillgångar sedan 2000. Femton procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket på 875 euro i månaden.

-Upphäv alla motreformer som bromsar löneutvecklingen och som saboterar den automatiska löneindexeringen.

-Inrätta en minimilön på 1700 euro netto i månaden.

-Avskaffa momsen på nödvändiga dagligvaror.

-Minska skatten för alla låg- och mellaninkomsttagare. Öka skatten för inkomster över 8 000 euro brutto i månaden.

Rätt till sociala försäkringar. Solidariteten är inte till salu.

De senaste 20 åren har arbetsgivarnas fått sina sociala avgifter sänkta med 756 miljoner euro per år till dagens 10 miljarder euro per år. Dessa gåvor till bolagen har inte skapat ett enda jobb men däremot skadat det sociala försäkringssystemet.

-Stoppa alla gåvor till företagen.

-Arbetslöshetsersättningen ska inte vara regressiv utan obegränsad i tiden.

-Ersättningen ska vara individuella och inte påverkas av den sociala statusen, ensamboende eller gift/samboende.

-Återinrätta rätten till förpension vid 55 års ålder.

-Socialbidragen ska inte federaliseras och ska skötas av de fackliga organisationerna.

Rätten till bra och gratis offentlig service.

I den offentliga servicen och den som privatiserats minskar kvaliteten och avgifterna stiger.

-Gratis undervisning från småskolan till gymnasiet. Återfinansiering av skolan upp till 8 % av BNP.

-Gratis dricksvatten upp till 15 m³ per person och år.

-Åternationalisering av Posten, Belgacom och andra privatiserade serviceföretag, under de anställdas och konsumenternas kontroll.

-Nationalisera läkemedelsindustrin.

Rätten till en bostad.

-Stoppa vräkningarna.

-Använd existerande lagar för att konfiskera tomma lägenheter.

-Reglerade hyror

-Bygg 200 000 nya bostäder för låginkomsttagare.

Respektera kvinnans rättigheter och de sexuella minoriteternas

-Lika lön för lika arbete

-Gratis abort och preventivmedel

-Utveckla en nationell plan för kamp mot våld, diskrimination, manschauvinism och homofobi mot kvinnor och sexuella minoriteter.

-Stopp för diskrimineringen av muslimer som bär slöja.

Rösträtt för alla. Asylrätt. Vi är alla barn till invandrare.

Invandrare betalar skatt men saknar rösträtt. Asylsökande avvisas alltmer brutalt.

-Lägg ned de låsta asyllägren

-Fri etableringsrätt för alla. Regularisera de papperslösas situation.

-Rösträtt och valbarhet för alla.

Varken olja eller kärnkraft. Allas rätt till förnyelsebar energi.

Förnyelsebar energi kan ge mänskligheten en gratis energi och skapa många nya arbeten. I stället nöjer sig makten med halvmesyrer som bara gynnar de rika och som gör energin allt dyrare.
-Skapa ett gratis och bra kollektivt transportsystem

-Skapa ett offentligt bolag för renovering och isolering av äldre lägenheter, under kvartersinnevånarnas kontroll.

-Överge kärnkraften och omplacera de anställda

-Nationalisera energibolagen utan kompensation och planera en snabb omvandling till 100% förnyelsebar energi.

Ta pengarna där de finns. För en rättvis beskattning.

Pengar saknas inte i samhället. Det är fördelningen det är fel på.

-Upphäv banksekretessen för att bekämpa skattebrott och beskatta förmögenheter.

-Upphäv de utländska bolagens skattelättnader.

-Höj bolagsskatten till 60 %.

-Inför en ”Tobinskatt” på finansiella transaktioner

-Skjut upp betalningen av statsskulden och avskriv alla illegitima skulder.

En offentlig banksektor för att demokratisera kreditgivningen

Lån är ett engagemang för framtiden. Det är odemokratiskt att en procents jakt på profiter bestämmer över krediterna. Kollektivets framtid ska bestämmas kollektivt.

-Förbjud de spekulativa fonderna

-Expropriera banker och försäkringsbolag utan ersättning till ägarna, småsparare undantaget. Skapa en offentlig kreditgivning under samhällelig kontroll.

Ett annat Europa, ett annat Belgien, för en verklig demokrati.

I dag är 80 % av de lagar som antas av EU:s medlemmar skrivna av icke valda instanser i EU. I mycket är det en demokrati bara till namnet.

-Avskaffa monarkin, för en demokratisk federal republik.

-Alla förtroendevalda ska kunna återkallas och förbjudas att samla på sig poster och sitta i högst två mandatperioder. Ingen förtroendevald ska ha en inkomst över 3 200 euro brutto, vilket är genomsnittet i landet.

-Upphäv alla repressiva lagar mot demonstrationsrätten, antiterroristlagarna och skapa nolltolerans mot polisvåldet.

-Upphäv alla EU-fördrag. Val till en konstituerande församling för ett annat Europa  -demokratiskt, socialt, ekologiskt, fredligt, generöst och solidariskt.

-Lämna kapitalets institutioner: IMF, Världsbanken och Världshandelsorganisationen.

-Lämna Nato

-Nej till frihandelsavtalet USA-EU

  

      

              

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nationalfronten stor segrare i franska kommunalvalen.

-Jordskred

-Socialister med nerdragna byxor

FN triumferar, PS sanktionerat.

Det är bara några av de stora rubriker som dominerar fransk press efter söndagens kommunalval där Marine Le Pens högerextrema Nationalfront gick fram kraftigt över hela landet medan Socialistpartiet led svåra bakslag i nästan samtliga valkretsar.

En nöjd Marine Le Pen och en sur Harlem Désir från Socialistpartiets ledning.

Det franska kommunalvalet sker i två omgångar om ingen kandidat får mer än 50 % av rösterna. I andra valomgången kan samtliga kandidater med mer än 10 % av rösterna ställa upp. Traditionellt har det alltid varit en andra omgång mellan högern och vänstern. Nationalfrontens genombrott innebär att det i många valkretsar blir ett triangelval där olika former av rackarspel förekommer för att blockera ”huvudfienden”.

I 391 kommuner fick en kandidat mer än 50 % av rösterna. Men det handlar om små kommuner med någon ”patriark” som alltid vinner. Förutom i storstaden Bordeaux där före detta premiärministern Alain Juppé fick 60,95 % och i Hénin-Beaumont där Steeve Briois tog hem 50,26 % för Nationalfronten. Även i staden Orange i Rhônedalen vann FN i första omgången.

Styrkeförhållandet mellan vänster och höger har naturligtvis ändrats till högerns fördel jämfört med förra valet. Med 55,1 % för högern och 42,7 % för vänstern, fördelade med 45,9 till högern och 9,2 till FN och 41,4 % till Socialistpartiet och 1,3 % till yttersta vänstern bekräftar FN sitt genombrott på kommunal nivå. Ändå ska siffran 9,2 % ses i sitt europeiska sammanhang och framstår då inte som exceptionellt högt.

Nästa söndag, 30 mars, hålls andra valomgången i 430 städer med fler än 10 000 medborgare där ingen fick majoritet. I 229 av dessa kommer Nationalfronten att delta i en ”triangulär”. I knappast någon av dem kommer de att vinna. En stad verkar dock inom räckhåll, Forbach i den gamla rostiga stålregionen i nordost.

Industristaden Henin-Beaumont när arbetarrörelsen styrde.

Men redan tre större städer under Nationalfrontens kontroll är en politisk jordbävning i Frankrike. Sist det skede var 1995 då Jean-Marie Le Pen stormade fram under några år innan han sköt sig själv i foten med alla provokationer om ”gaskamrar som detaljer i historien” och andra idiotier.

Marine Le Pen har medvetet ändrat FN:s profilering, bort från att enbart prata om invandringen och ”islamiseringen” av Frankrike till sociala och ekonomiska problem som den europeiska nyliberalismen skapat och skapar. Var har FN sina fästen? Det handlar i princip om två sociala rötter. Den gamla traditionella basen för partiet finns i byar och småstäder framför allt i södra delarna av landet. Där har småbönder, caféägare, småhandlare, och andra grupper utan några band till den franska arbetarrörelsen alltid varit en bas för fransk högerpopulism.

Den nya sociala basen för Marine Le Pen finns nu i de traditionella industriregionerna i norr och nordost. Nerlagda bruk, igenrostade stålverk, nerlagda bilfabriker. I städer där massarbetslösheten och desperationen över ”systemet” som krossar deras liv uppmanas de av Socialistpartiet att rösta på kandidater som inte har något annat att erbjuda än försvar av systemet, mera uppoffringar för att ”skapa jobb” och jakt på ”bidragsfuskare”. Därför förlorar Socialistpartiet hela sin gamla bas, vissa kommuner som de styrt i ett halvt sekel.

Däremot lyckas inte FN att bryta in på något seriöst vis i kapitalismens glassiga högborgar som Paris, Lyon och Bordeaux. Där är det fortfarande Socialistpartiet och den klassiska högern som stöds av den elit som har råd att bo i innerstäderna och av den välbärgade gruppen av människor i fria yrken, statliga administratörer, rika handelsmän, finansyuppies och andra som inte alls lockas av Marine Le Pens budskap om ”producera franskt”, ”intelligent protektionism”, ”lämna euron” och andra magiska formler som presenteras som en lösning på den sociala krisen.

Tror man på Tomtens löften då tror man också på Marine Le Pens löften

Kort sagt kan man säga att valet i söndags hade två vinnare och en förlorare.
Det största ”partiet” av alla var röstskolkarna. Inte mindre än 38,7 % avstod från att rösta. I mer än hundra städer stannade mer än 50 % hemma och i städer som Roubaix i norr och Evry avstod inte mindre än 62 % från att rösta. I snitt är det mer än fem procent fler röstskolkare än i kommunalvalen 2008. Situationen är katastrofal för de parlamentariska församlingarnas och de valdas legitimitet.

Marine Le Pens Nationalfront är naturligtvis den andre vinnaren. Frontens framgång ska liksom röstskolkningen ses som en antisystemreaktion. Hela partiets politik har det senaste året gått ut på att angripa ”systemet”.

–Vi är de enda som är emot systemet, repeterar hennes parti ständigt. Att det är innehållslös populism behöver ingen tveka om. För frontens ”antisystem” är inte ett nej till det kapitalistiska system som dagligen skapar massarbetslöshet, inte heller ett nej till företagsägarnas makt. Det ”system” fronten talar om är det politiska ”systemet” som alla andra ”kålsupare” försvarar och som Marine Le Pen lovar att sopa undan.

Så länge den franska arbetarrörelsen inte kan erbjuda annat än mer av den ”globaliserade misären”, skapa ett program för en verklig social förändring, för ett verkligt nytt system, så kommer den franska Nationalfronten att fortsätta sin marsch mot presidentposten. Fortsätter Socialistpartiet på den inslagna nyliberala krispolitikens väg är det mycket troligt Hollande förlorar presidentvalet 2017. Vilket troligen kommer att leda till Socialistpartiets sammanbrott.   

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Valet i USA –en färgad röst

En vecka har gått sedan Barack Obama säkrade en andra presidentperiod. Det demokratiska partiet tvivlade in i det sista, men firar nu en större seger än väntad. Republikanerna som uppträdde som erövrare innan valet hugger nu mot varandras strupar för att skylla ansvaret för nederlaget på allt och alla.

De värsta av de värsta, som miljardären Donald Trump, spydde galla över de ”47 procenten biståndstagare”, och proklamerade att det ”riktiga” Amerika förlorat. Stor dominans bland den vita majoriteten, som ännu utgör 71 procent av medborgarna, räckte inte till för att ”välja in en vit president i Vita Huset” som ”tepåsarna” så elegant uttryckte sin rasism.

Här hade jag tänkt visa lite siffror om valet som klart visar att i förra veckans val stod färgade mot vita, fattiga mot rika, religiöst bigotteri mot frihetligt sinne. De båda kandidaterna kan inte själva klassas i den tudelningen –men de stod som symboler för de skilda lägren. Vare sig Obama eller Romney är de fattigas och förtrycktas företrädare oavsett hur väljarna ser dem.

-Redan i den övergripande delningen mellan män och kvinnor var utslaget i valet tydligt. Obama vann bland kvinnorna i sin helhet med 55 procent mot 44 procent för Romney. Här har uppenbarligen abortfrågan och sjukvårdsreformen spelat roll. Ändå var Obamas resultat bland kvinnorna något lägre än 2008.

-Att Romney skulle vinna bland de vita väljarna var det ingen som tvivlade på. Han fick 59 procent av de vitas röster vilket var betydligt fler är McCains 2008 medan Obama hamnade på 39 procent.

-Den extrema skillnaden i valet hittar vi i fördelningen av svartas, latinamerikaners och asiaters röster. Liksom 2008 röstade de svarta i ett block för Obama. Resultatet 93 procent mot 6 procent var ett svidande nederlag för republikanerna. Bland latinamerikaner och asiater blev segermarginalen inte lika stor, men ändå imponerande. Obama fick 71 procent av ”latinos” röster och Romney inte mer än 27 procent. Tidigare har de latinamerikanska väljarna varit mycket mer jämnt fördelade mellan de två partierna. Det är republikanernas aggressiva politik mot papperslösa ”latinos” som ändrat bilden till demokraternas fördel.

Jag läste eller hörde en intervju med en mexikanare inför valet som sa allt. Tyvärr minns jag inte källan.

-Vi har samma värderingar som Romney vad gäller religionen, familjen och moraliska frågor. Men vi röstar på Obama eftersom republikanerna inte vill ha oss här, sa mannen. Glasklart, eller hur?

-Väljarna kan också klassas efter åldersgrupper. Liksom i valet 2008 har de unga röstat på Obama och de äldre på republikanernas kandidat. I gruppen 18-29 år fick Obama 60 procent, något mindre än 2008, och Romney 37 procent. Att summan här och i andra exempel inte blir 100 beror på närvaron av perifera kandidater. I gruppen 30-44 år ökade Obama med ett par procent från 2008 medan Romney som väntat vann bland gruppen plus 65 med ännu större marginal än McCain.

-Tills sist visar också valet att inkomsten spelar stor roll för vem man röstar på. Bland personer med bruttoinkomster under 50 000 dollar per år röstade 60 procent för Obama och 38 procent för Romney. Medan personer med över 50 000 dollar i inkomst röstade till 53 procent för Romney och 45 procent för Obama. De med mer än 100 000 dollar i årsinkomst stod ännu mer bestämt bakom Romney som ökade med tio procentenheter i gruppen.

Märkligt nog minskade Obamas stöd något bland de med inkomster under 30 000 dollar per år, visserligen från ett stort försprång över Romney –men ändå. Statistiken säger inte var den minskningen skedde. Men jag skulle gissa bland vita arbetare i de mest krisdrabbade områden med mycket hög arbetslöshet. Där kan republikanernas kampanj mot ”eliten i Washington” och ”staten som lägger sig i allt” kanske hitta fotfäste. Det är inte alltid som ”varat bestämmer medvetandet”.

Årets val visar mer än någonsin på ett delat USA. Ett vitt, bigott, relativt välmående äldre USA står mot minoriteternas, de färgades, och de yngres USA. Landet är också delat geografiskt i tre delar. Kusterna vid de två oceanerna är lika blåa som havet. I söder och mellanvästern dominerar republikanernas röda ton som aldrig förr. Den karta som cirkulerar på Facebook och som visar det nästan totala sambandet mellan de före detta slavstaterna och dagens stater med republikanerna vid makten säger mycket om tröghetslagarna i politiken.

Media: AB1,

Bloggare: Röda Malmö,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

USA och Kina går till val

 

Valet är igång i USA. Vem som kommer att vinna kan vi ännu bara gissa om. Själv tror jag att Obama vinner. Men det är bara vad jag tror. Jag har inget mer på fötterna än de som tror att Romney vinner. Vi väntar och ser.

Samtidigt startar Kinas kommunistiska parti sin kongress som ska välja ett bytt ledargarnityr för tio år framåt. Ny partichef, ny president och ny premiärminister. Att det kinesiska folket skulle få vara med och välja landets nya ledning är det inte tal om.

I media är det mode att tala om de stora spänningarna mellan de två staterna – USA och Kina. Till och med Klas Eklund utropar i SvD att Kina är den största makten i världen. Inte den blivande utan redan i nuet. Även om det mer finstilta i hans artikel inte är lika kategoriskt så är ändå rubriken en hårdragning av verkligheten. USA är fortfarande och för många år framåt den mäktigaste staten, ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt.

De allt gällare talen om krig mellan stormakterna, att världen redan är uppdelat i fientliga block mellan USA/EU å ena sidan och Kina/Ryssland å den andra med olika allierade satelitstater snurrande runt de båda blocken är också en grov hårdragning av hur det internationella politiska spelet ser ut.

Fram till 2008, från början av nittiotalet, var relationen mellan USA och Kina så intim ekonomiskt att de kunde beskrivas som det tandem som likt ett lok drog alla vagnar i världsekonomin. Det var då de enorma obalanserna skapades på världsnivå. De båda jättarna blev extremt beroende av varandra, som två sumobrottare där ingen av kämparna vågar släppa greppet av rädsla att falla först.

Å enda sidan har vi Kina som i rasande tempo drev hundratals miljoner unga landsortsbor till städernas snabbt växande industrier. Där tillverkades nästan uteslutande konsumtionsvaror, i volymer som världen aldrig skådat förr och till priser som ingen riktigt kunde konkurrera med. Men med låga löner och ett socialt skyddsnät som i det närmaste avskaffats fanns det ingen avsättningsmarknad för vad som producerades, förutom utlandsmarknaderna i först hand USA.

Å andra sidan USA där den nyliberala politiken alltsedan Reagans dagar lett till den situation som i dag symboliseras av siffrorna 1% och 99%.  Inga verkliga reallöneökningar för den stora folkmassan under årtionden och ändå en ständigt stegrad konsumtion. Hemligheten känner vi alla till. Det kunde enbart ske genom en mycket kraftigt ökad skuldsättning för hushållen, knaprande på sparade pengar och tack vare en explosionsartad utveckling av import av billiga konsumtionsvaror från Kina.

Så fungerade tandemparet i många år. Kina investerade i produktion av konsumtionsvaror för USA-marknaden, som handlade med krediter och en åtföljande skuldsättning. Kina i sin tur använde stora delar av exportinkomsterna till ytterligare investeringar i produktionskapacitet och samtidigt till placering av också en stor del i amerikanska statsobligationer vilket i praktiken innebar att Kina finansierade en stor del av de amerikanska hushållens skuldsättning.
Man skulle kunna säga att de två jättarna hade gått i klinch som två brottare. När därför finanskrisen bröt ut senhösten 2007 stod båda nationerna inför en ”förlust-förlust”- situation till skillnad från läget win-win som rått innan.

Vad som sker nu är att de båda ekonomierna söker en ersättning för den export-importmodell som rådde innan. Det är bakgrunden till de hårdare tonerna mellan ledarna för kapitalisterna i USA och eliten i Peking. Oavsett vad som sker i dagens val i USA och i morgondagens utnämning av ledare för Kinas kommunistparti är det fortfarande två brottare som håller varandra i ett stadigt grepp. Tandemet kommer inte att fungera efter samma ekonomiska modell som rådde innan.

Men vi kommer inte heller att bli vittne till ett verkligt handelskrig mellan giganterna, för att inte tala om en militär konflikt. På lång sikt kan det inte uteslutas. Men just nu är det mer fråga om hur USA även i fortsättningen ska kunna profitera på billig kinesisk arbetskraft och varor medan ledarna i Peking inte vill göra något som exempelvis skulle sänka dollarn till en nivå där de kinesiska innehaven av amerikanska statsobligationer halveras i värde.

 

Media: AB1,DN1,DN2,AB2,AB3,AB4,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,