Från lokomotiv till släpvagn.

Fyra tusen miljarder dollar har gått upp i rök på den kinesiska börsen. Bilder på förlorare med tomma ögon rullas ut i världspressen som talar om en krasch med många förlorare. Enligt finansmedia finns det omkring nittio miljoner småsparare som spelat på börsen. Som alltid när det uppstår en spekulationsbubbla är det de som sist hoppar in i virveln som kommer ut först, knäckt och med tomma fickor. Ändå är den kinesiska börsen av liten betydelse för landets ekonomi. Det är mindre än tio procent av hushållen som innehar aktier medan det är över sextio procent i exempelvis USA.

Den verkliga krisen som har stor betydelse för världsekonomin och som håller byråkraterna i Peking vakna finns i den reella ekonomin. Missförstå mig rätt. Finans och börser är också reella men i fallet Kina är börsens betydelse som sagt liten jämfört med i USA eller Sverige för delen. Den varuproducerande industrin finansierar sig på andra sätt än via aktieemissioner.

I snart trettio år har landets ekonomiska tillväxt varit tvåsiffrig och genomgått en historisk omvandling från ett extremt fattigt land med den stora majoriteten av befolkningen boende på landsbygden till att över hälften av befolkningen sedan ifjol är bosatt i urbana industricentra och megapoler som Shanghai med sina 22 miljoner människor.

Det är den snabba omvandlingsprocessen som nu verkar gå in i en långvarig kris där ekonomiska motsättningar och ekologiska barriärer reser sig. Ekonomisk expertis hävdar sedan länge att landets tillväxt måste ligga över sju procent av bruttonationalproduktion för att de 80 miljoner ungdomar som varje år stiger in på arbetsmarknaden ska kunna sysselsättas. Pekings prognos för 2015 ligger på sju procents tillväxt. Men mycket talar för att det är långt över den verkliga tillväxten som enligt finanspressen snarare kommer att ligga mellan fyra till fem procent.

Sett till regimens extremt expansiva ekonomiska politik under och efter den internationella finanskraschen 2007-2008 är ett slutresultat på en för Kina så medioker tillväxt ett nederlag för den enväldiga partiledningen som är beroende av att ses som garanten för stabilitet och ekonomiska förbättringar.

Den expansiva politiken, med låga räntor, i det närmaste obegränsad tillgång till lån för lokala regeringar och statliga industrier ledde till en investeringsboom utan like, allt för att hindra den internationella finanskrisen att slå hårt i Kina. Den av regimen oönskade baksidan av stimulanspaketen är den enorma överproduktionskris som formades, framför allt i byggbranschen och nära beroende industrier som cement-, stål- och annat byggmaterial. Sedan början av 2015 har också bilbranschen stora svårigheter med starkt sjunkande försäljning.

Inte mindre än 24 nya städer har byggts per år sedan krisen 2008. Men köpare av lägenheter och villor finns inte där och seriösa beräkningar antyder att närmare 50 miljoner lägenheter står tomma eller halvfärdiga i de ”spökstäder” som regionala regeringar byggt. Lyxprojekt som ”Jingjin New City” i närheten av den numera ökända hamnstaden Tianjin står tomma. Två tusen villor har redan byggts och fyra tusen till är planerade. Om de blir av verkar inte troligt eftersom en stor del av de redan färdiga villorna är tomma eller övergivna. De generösa krediterna som finansierat de regionala myndigheternas byggboom har getts av de statliga investeringsbankerna.

Resultatet av den ohämmade kreditgivningen är ett skuldberg i samhället som saknar motstycke. De samlade skulderna i landet, privata och offentliga, har fyrdubblats från 2007 till 2014, upp från 7 tusen miljarder dollar till 28 tusen miljarder dollar vilket är 244 % av BNP. Ett skuldberg som kan ge skrämselhicka för fler än tyske finansministern Schäuble.

Den förda ekonomiska politiken kan verka irrationell sett till den enorma överproduktionen i vissa branscher och de gigantiska investeringarna i infrastruktur som i många fall är ”motorvägar till ingenstans”. Förklaringen är politisk. Kommunistpartiets byråkratiska envälde är beroende av tillväxt till varje pris. I det oskrivna avtal mellan befolkningen och diktauren som fungerat i ett par decennier gäller principen –ni håller käften och vi levererar höjd levnadsstandard. Det är källan till den stabilitet som omvärldens maktelit beundrat och hyllat.

Därför är den stagnation som överproduktionen skapar ett starkt hot mot härskarna i Peking. Det hotar deras legitimitet och kapacitet att leverera vad som befolkningen förväntar sig. Så har exempelvis lönerna i genomsnitt ökat med 10 procent per år vilket den ekonomiska krisen nu kan sätta stopp för.

Krisen 2007-08 kunde regimen möta med det enorma stimulanspaket som sattes in. Det fick även internationella följder. På grund av den kinesiska ekonomins storlek och den samtidiga recessionen i USA och Europa tog Kina för första gången i historien över rollen som världsekonomins lokomotiv. Kinas import av råvaror höll uppe världshandeln och gav för ett tag länder som Brasilien, Ryssland och Sydafrika draghjälp och förhoppningar om en lysande framtid. Brasiliens industrier stagnerade medan regimen och landets kapitalister satsade stort på råvarusektorn för export till Kina som tycktes kunna sluka hur stora volymer som helst.

De förhoppningarna är nu grusade. Kinas import av råvaror har minskat drastiskt sedan mitten av 2014 och investeringarna i byggsektorn ligger nere. Det är i första hand Brasilien som drabbats när nu det kinesiska lokomotivet stannat av och självt är i behov av draghjälp. Vad det kommer att betyda för världsekonomin återstår att se. Det är inte givet att USA eller Europa kan hålla uppe farten på tåget.

Den senaste tidens drastiska utveckling på börserna i Kina och byråkratins ekonomiskt politiska zig-zag-svar visar att en rad oförenliga målsättningar omfattas av den härskande eliten i Peking och ”mandarinerna” i landets regioner.

Centralmakten är beroende av en stark tillväxt för att bevara sin politiska legitimitet. Därför har landets statliga banker gett i stort sett obegränsade billiga krediter till de regionala regeringarna och de statliga industrierna. Men eftersom i många fall personer i den lokala makteliten samtidigt är de största kapitalisterna blir det vinstgivande att investera i projekt som inte skulle genomföras utan överflödet av statliga krediter som lagras på skuldberget.

Det är också en klar motsättning mellan partiapparatens behov av att kontrollera allt i samhället samtidigt som den säger att marknaden ska styra produktion och konsumtion. Sättet att hantera börskrisen är ett tydligt exempel på partiledningens zig-zag mellan oförenliga mål. Så sent som i april i år hyllade regeringen börsernas luftfärd och manade befolkningen att ”spara” på börsen. –Vi har bara sett början på uppgången, hävdade premiärministern.

Två månader senare börjad bubblan spricka och de av propagandan stimulerade småspararna som hoppat på tåget sist att tappa alla sina ”besparingar”. I ren panik beordrade Peking statliga banker och aktiemäklare att stödköpa aktier, det vill säga hålla trycket uppe i spekulationsbubblan. Flera hundra miljarder dollar lyckades stoppa raset i ett par dagar. Sedan började det på nytt pysa ur bubblan, med ett lappkast i Peking som följd.

Stora aktieägare förbjöds att sälja och ett tusental börsnoterade bolags aktier drogs tillfälligt bort från marknaden. Det bestående resultatet av regeringens motsägelsefulla agerande är kanske inte ekonomiskt i första hand. Börsens roll i Kina är som sagt inte stor. Men en politisk myt har delvis raserats, nämligen den att den kinesiska statsledningen är en skicklig administratör med överblick av vad den gör. Att samtidigt stimulera de ”fria marknadskrafterna” och behålla en stark kontroll över allt som sker i samhället är inte möjligt i längden.

Samma motsättning kommer till uttryck i de ständiga kampanjerna mot korruption och maktmissbruk. Det finns många skildringar av hur korruptionen är en del av vardagen i hela samhället, ifrån minsta by upp till toppen av statsapparaten. I den speciella form av kapitalism som utvecklats i Kina är den lokala kapitalisten oftast också den lokala chefsbyråkraten och så vidare upp i toppen där partichefernas söner och döttrar är familjernas kapitalister. President Xi-Jinpings pågående kampanj mot korruptionen ska mer ses som en intern partistrid mellan olika fraktioner inom partieliten än som ett seriöst försök att stoppa korruptionen.

Så länge Kina förblir en diktatur styrd av ett partis envälde kommer korruptionen och maktmissbruket att bestå och göra det allt svårare för Deng Xiaopings efterföljare att framstå som garanter för ökad välfärd och social stabilitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hoppets och skammens Europa

Alxis Tsipras beslut att genomföra en folkomröstning den femte juli har tänt en strimma av ljus och hopp i det europeiska mörkret. Efter fyra månaders förhandlingar, i ett försök att uppnå en ”hedersam kompromiss”, som Syrizas färgstarke ledare uttryckte sig, stod det klart att det aldrig varit en fråga om förhandlingar utan bara diktat från de nyliberala talibanerna i Bryssel, eller ”Trojkan” som de också kallas.

Trojkans sista bud var inget annat än en grov förolämpning. Förslaget var i stort sett identiskt med om inte värre än den plan som regeringen Samaras accepterade strax innan valet i januari. Fem års katastrofal åtstramningspolitik som lett till en depression som inte ligger trettiotalets efter ska förlängas som om inget hänt. De groteskt felaktiga prognoser som IMF presenterade 2010 för att bevisa åtstramningspolitikens korrekthet borde ha lett Europas politiska ledare till en omvärdering av den förda politiken.

Med eftergift på eftergift visade Tsipras regering sin vilja att nå fram till ett avtal. Enligt många inom Syriza var det alltför många eftergifter. Men det bidde inte en tumme. Samma gamla slitna vante kastades ner på bordet framför Tsipras.
-Passar den eller passar den inte. Det är bara att välja, sa IMF/ECB och Kommissionen unisont.

Trojkans provokativa arrogans träder fram i en liten detalj. I Tsipras förslag den 26 juni fanns en punkt att skatten för företagsvinster skulle ökas från 27 % till 29 %. Teknokraterna i Bryssel tog fram rödpennan, strök över och skrev ner 28 %. Resten av Tsipras förslag behandlades med samma totala förakt för finess. Rad efter rad ströks över med rött och de gamla vanliga förslagen präntades i rött. Det oförskämda agerandet kanske blir avgörande i söndagens folkomröstning. Rapporter från Grekland vittnar om människor som chockats av händelsen som ingen kan undgå att se som en öppen förolämpning av regeringen och befolkningen.

Men ändå är den verkliga förolämpningen mot Syriza, befolkningen och hela Grekland det faktum att talibanerna i Bryssel anser sig ha rätt att diktera den grekiska regeringens politiska val för hur ekonomin ska komma på fötter.

Ytligt sett fanns det inga stora skillnader mellan Tsipras och Trojkan i prognoserna för de nödvändiga budgetöverskotten de kommande åren. Men en närmare titt på de två förslagen visar att de sociala prioriteringarna var totalt motsatta.

Regeringens förslag la tonvikten vid ökade inkomster genom att öka skatten på företagens vinster, genom en punktskatt på 12 % på alla företagsvinster över 500 000 euro och en del andra stärkta inkomster för staten. Åttio procent av det planerade budgetöverskottet skulle täckas av dessa ökade inkomster som skulle tas ifrån de med god ekonomi. Bara 20% av budgetöverskottet skulle uppnås via minskade statliga utgifter.

Till ingens förvåning svarade IMF att det kommer inte på frågan att öka beskattningen av företagen eftersom det skulle öka arbetslösheten, svarade Christine Lagarde vars expertis på prognoser vi redan sett. IMF krävde att budgetöverskott skull uppnås med den motsatta kvoten, 20 % ökade inkomster via beskattning och 80 % via minskade utgifter framför via sänkta pensioner över hela linjen.

Här ligger i ett nötskal skillnaden mellan mörkrets Europa och det hoppets Europa som Syrizas valseger i januari öppnade dörren till. Nu på söndag kan den dörren öppnas på vid gavel. Oavsett vilka svårigheter som väntar det grekiska folket är det bättre att leva på ett demokratiskt hopp än att falla ned på knä inför guldkalven i Bryssel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Solidaritet med Greklands folk

Kända europeiska personligheter protesterar mot Bryssels krispolitik. Åtstramningspolitiken är trettiotalspolitik med trettiotalsresultat. Att visa solidaritet med den grekiska befolkningens vägran att underkasta sig Bryssels diktat är också att visa solidaritet med Europas arbetande människor som också drabbas av marknadsextremisternas absurda krispolitik. Här under följer det uttalande som publicerats av signatärerna.

”Den Europeiska Unionens krav på Grekland att fortsätta med de senaste fem årens katastrofala åtstramningspolitik är en skymf mot demokratin och sund ekonomisk politik. Det grekiska folket sa ett skarpt nej till den politik som lett till 26 procents ekonomisk nergång, till 27 procents arbetslöshet och drivit 40 procent av befolkningen över fattigdomsstrecket.

Fortsatt åtstramning är ett hot mot EU:s framtid och ett brott mot principer om demokrati, välstånd och solidaritet. Det hotar underlätta tillväxten av extrema antidemokratiska krafter i Grekland och på andra håll.

Vi uppmanar Europas ledare att respektera det grekiska folkets beslut och att ge den nya regeringen andrum för att vända den humanitära krisen och påbörja den nödvändiga återuppbyggnaden av landets ruinerade ekonomi.”

Costas Douzinas, Jacqueline Rose, Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Lynne Segal, Gayatri Spivak, Etienne Balibar, Judith Butler, Jean-Luc Nancy, Chantal Mouffe, David Harvey, Eric Fassin, Joanna Bourke, Immanuel Wallerstein, Wendy Brown, Sandro Mezzadra, Marina Warner, Drucilla Cornell

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Global recession eller värre?

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Deflation, recession och depression

För ett tag sedan kunde man läsa följande annons i en grekisk dagstidning.

”Hemhjälp anställs på Cypern. Ingen lön utgår men mat och logi erbjuds”.

Det kanske inte är Europas hela verklighet i ett nötskal. Men det är definitivt en växande del i kontinentens verklighet, vardag för allt fler arbetslösa och utstötta.

I dag kan vi faktiskt summera vad som varit essensen i den kris som utlöstes hösten 2007 i och med storbanken Lehman Brothers kollaps. Europas stater fick gå in och rädda de privata bankerna från sammanbrott. De privata ägarnas kapital räddades och det var du, jag och andra arbetande medborgare som fick ta hand om räkningen.

Offentliga pengar fördes över till privata fickor. Det är facit av det nya århundradets största hold-up. Strax innan bankkraschen 2007 var de 28 EU-staternas samlade statsskuld 7 226 miljarder euro. I fjol hade den ökat till 11 386 miljarder euro. Mellanskillnaden på något över 4 000 miljarder är skulder till innehavare av medlemsländernas statsobligationer. En enorm transferering från de arbetande till kapitalägare har ägt rum. Här finns källan till mycket av det bling-bling som 1% rullar runt i.

Mycken kritik har riktats mot den nyliberala åtstramningspolitiken som blivit lego inom EU. Även många etablerade borgerliga ekonomer har kallat krispolitiken för vansinnig, att den skapar arbetslöshet, låg tillväxt och minskad köpkraft i samhället. Kort sagt menar kritikerna att politiken är missriktad och skapar ekonomisk stagnation, att den är irrationell i förhållande till de uttalade målen om tillväxt, minskade statsskulder och minskad arbetslöshet.

Om det verkligen hade varit målen för åtstramningspolitiken är omdömet ”irrationellt” helt befogat. Men om målet var att sänka lönekostnaderna, rasera allt mer av den sociala välfärden och på alla vis stimulera det privata kapitalet då har det förts en politik som varit helt rationell sett ur det dominerande finanskapitalets ögon.

För ägare av kapital är det vinsterna som räknas, inte antalet arbetslösa, inte heller med vilken takt BNP växer och i den meningen har politiken varit rationell vilket bevisas av de vinstmarginaler som på nytt råder inom finanssektorn. Företagen badar i cash men i stället för att investera delas allt större summor ut till aktieägarna.

Ur samhällets och de arbetandes intressen har däremot den nyliberala krispolitiken inte bara varit irrationell utan rent av katastrofal, speciellt i de svagare europeiska staterna i syd, som Portugal, Spanien, Italien och så naturligtvis Grekland. I tabellen som jag sammanställt här under ser vi att under perioden 2007 till 2013, har de arbetande och samhällsekonomin tvingats ned på knä. Antalet officiellt arbetslösa i EU 28 är nu närmare 30 miljoner och betydligt högre om alla som lämnat arbetsmarknaden räknas in. Med något enstaka undantag, som exempelvis Sverige, har hela unionens ekonomi stagnerat, minskat eller kraschat som i fallet Grekland.

Källa: Eurostats databaser

Vad tabellen visar är att på fem år har den nyliberala krispolitiken drivit en stor del av den europeiska unionen in i en recession och i fallet Grekland finns det bara ett ord att bruka  –depression.

När lönerna pressas ned av den stora arbetslösheten och av den medvetna lönesänkningspolitiken samtidigt som de sociala transfereringarna stryps och den offentliga servicen allt mer självfinansieras då krymper marknaderna och många mindre och mellanstora företag går omkull eftersom deras försäljning sjunker samtidigt som deras krediter i bankerna stoppas. Även ett företag som går bra men som inte kan erhålla krediter i bankerna går omkull i fall att deras produkter har ett säsongsberoende som exempelvis produkter för vintersport och liknande.

Recessionen, för att inte tala om en depression, kan om den blir till långvarig stagnation driva ekonomin in i en deflationistisk spiral som det kan ta decennier att ta sig ur. Japan är ett exempel på detta. När inflationen är negativ då sjunker priserna överlag på de varor och tjänster som den stora allmänheten konsumerar medan skulderna automatiskt ökar eftersom penningvärdet ökar.

Inom hela EU sjönk den totala efterfrågan på varor och tjänster med 370 miljarder euro under perioden 2008-2013, det vill säga med -4,4 %. Det är en effekt av krispolitiken. EU hade 3,6 miljoner fler i arbete än USA år 2008. Fem år senare var det 2,4 miljoner färre i arbete än i USA. Det är också en effekt av krispolitiken.

När spiralen nedåt väl tagit fart är den nästan omöjlig att stoppa, speciellt i ett läge där centralbankernas styrräntor redan ligger på strax över noll. Vad som skulle ske om ECB införde negativa räntor vågar inte ens Mario Draghi tänka på. (PS: Ändå införde i dag ECB negativ ränta på bankers ”over-night”-insättning, med -0,10 %. Det innebär att bankerna får betala för att låna ut pengar till ECB)

Krispolitiken har drivit ned de arbetandes inkomster. I depressionens Grekland har många sett sina inkomster halveras. Lägre inkomster leder till minskad konsumtion som till sist tvingar fram längre priser på de vanliga konsumtionsvarorna, vilket driver företag i konkurrs, vilket späder på arbetslösheten, vilket minskar köpkraften och så vidare i en ond nedåtgående spiral.

Hur långt har den processen hunnit i EU som helhet? Inte så långt säger många ekonomer och pekar på en stabbig återhämtning i vissa medlemsländer. Men i diagramen här under kan vi se att trenden mot en deflation inom hela EU är tydlig och inget ser ut att stoppa den.

Källa: International NYT, 4 juni 2014.

Så till slut kan man säga att den förda krispolitiken inte ens varit rationell ur kapitalägarnas lite mer långsiktiga intressen, med siktet på en horisont som ligger bortom de kortsiktiga kvartalsvinsterna. För om hela kontinenten fastnar i den ”japanska” sjukan och dras med i en deflationistisk spiral av sjunkande priser då kan dagens stagnation, recession och ”lågflation” övergå i en generaliserad depression.  

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Belgiska socialisters krisprogram

-Det vi upplever är inte en kris. En kris varar bara en kort tid. I ställer lever vi i ett system som hamnat i en återvändsgränd –i en kapitalism baserad på profiter och i ständig jakt efter mera.

Så inleder den belgiska organisationen Ligue Communiste Révolutionnaire sitt krisprogram inför valen i Belgien den 25 maj, ett samtidigt val till Europaparlamentet, det nationella parlamentet och de tre regionala parlamenten i Flandern, Bryssel och Vallonien.

-Våra liv är mer värda än deras profiter, är det genomgående temat som färgar det krisprogram i elva punkter som LCR (belgisk sektion av Fjärde Internationalen) publicerat för att i valkampanjen visa vilka brådskande åtgärder som krävs för att de arbetande ska lyckas slå tillbaka det nyliberala Europas angrepp på inkomster och den sociala tryggheten.

För att stärka den utomparlamentariska vänsterns chanser att vinna platser i de valda församlingarna har flera organisationer bildat en gemensam valkartell med namnet PTB-Go. Där PTB är den avgjort största organisationen med flera tusen medlemmar. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska traditionen men har de senaste åren rensat ut många lik ur garderoben och driver många frågor i klasskampen på ett bra sätt. Vid sidan av PTB finns som sagt LCR och också det belgiska kommunistpartiet. Även kända personligheter ställer upp på de gemensamma vallistorna.

I en pamflett inför valet presenterar LCR sitt förslag till ett akut krisprogram med åtgärder som partiet anser som nödvändiga för att de arbetande inte ska tvingas betala räkningen för kapitalismens systemkris. Här under har jag gjort en fri översättning av de elva punkter som finns i programmet.

Rätten till ett arbete.

Det finns 600 000 arbetslösa i Belgien. Vissa arbetar mer än fulltid medan andra tvingas till deltider och korttider. Den genomsnittliga arbetstiden i Belgien är 31 timmar i veckan.

– Fast anställning för alla

– Förbjud kollektiva avsked

-Fördela arbetet. Inför 32 timmars arbetsvecka med obligatoriska nyanställningar för att kompensera det minskade antalet arbetade timmar.

Rätten till en inkomst. Kamp mot ojämlikhet och fattigdom.

Den rikaste tiondelen av Belgiens familjer har sexdubblat sina tillgångar sedan 2000. Femton procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket på 875 euro i månaden.

-Upphäv alla motreformer som bromsar löneutvecklingen och som saboterar den automatiska löneindexeringen.

-Inrätta en minimilön på 1700 euro netto i månaden.

-Avskaffa momsen på nödvändiga dagligvaror.

-Minska skatten för alla låg- och mellaninkomsttagare. Öka skatten för inkomster över 8 000 euro brutto i månaden.

Rätt till sociala försäkringar. Solidariteten är inte till salu.

De senaste 20 åren har arbetsgivarnas fått sina sociala avgifter sänkta med 756 miljoner euro per år till dagens 10 miljarder euro per år. Dessa gåvor till bolagen har inte skapat ett enda jobb men däremot skadat det sociala försäkringssystemet.

-Stoppa alla gåvor till företagen.

-Arbetslöshetsersättningen ska inte vara regressiv utan obegränsad i tiden.

-Ersättningen ska vara individuella och inte påverkas av den sociala statusen, ensamboende eller gift/samboende.

-Återinrätta rätten till förpension vid 55 års ålder.

-Socialbidragen ska inte federaliseras och ska skötas av de fackliga organisationerna.

Rätten till bra och gratis offentlig service.

I den offentliga servicen och den som privatiserats minskar kvaliteten och avgifterna stiger.

-Gratis undervisning från småskolan till gymnasiet. Återfinansiering av skolan upp till 8 % av BNP.

-Gratis dricksvatten upp till 15 m³ per person och år.

-Åternationalisering av Posten, Belgacom och andra privatiserade serviceföretag, under de anställdas och konsumenternas kontroll.

-Nationalisera läkemedelsindustrin.

Rätten till en bostad.

-Stoppa vräkningarna.

-Använd existerande lagar för att konfiskera tomma lägenheter.

-Reglerade hyror

-Bygg 200 000 nya bostäder för låginkomsttagare.

Respektera kvinnans rättigheter och de sexuella minoriteternas

-Lika lön för lika arbete

-Gratis abort och preventivmedel

-Utveckla en nationell plan för kamp mot våld, diskrimination, manschauvinism och homofobi mot kvinnor och sexuella minoriteter.

-Stopp för diskrimineringen av muslimer som bär slöja.

Rösträtt för alla. Asylrätt. Vi är alla barn till invandrare.

Invandrare betalar skatt men saknar rösträtt. Asylsökande avvisas alltmer brutalt.

-Lägg ned de låsta asyllägren

-Fri etableringsrätt för alla. Regularisera de papperslösas situation.

-Rösträtt och valbarhet för alla.

Varken olja eller kärnkraft. Allas rätt till förnyelsebar energi.

Förnyelsebar energi kan ge mänskligheten en gratis energi och skapa många nya arbeten. I stället nöjer sig makten med halvmesyrer som bara gynnar de rika och som gör energin allt dyrare.
-Skapa ett gratis och bra kollektivt transportsystem

-Skapa ett offentligt bolag för renovering och isolering av äldre lägenheter, under kvartersinnevånarnas kontroll.

-Överge kärnkraften och omplacera de anställda

-Nationalisera energibolagen utan kompensation och planera en snabb omvandling till 100% förnyelsebar energi.

Ta pengarna där de finns. För en rättvis beskattning.

Pengar saknas inte i samhället. Det är fördelningen det är fel på.

-Upphäv banksekretessen för att bekämpa skattebrott och beskatta förmögenheter.

-Upphäv de utländska bolagens skattelättnader.

-Höj bolagsskatten till 60 %.

-Inför en ”Tobinskatt” på finansiella transaktioner

-Skjut upp betalningen av statsskulden och avskriv alla illegitima skulder.

En offentlig banksektor för att demokratisera kreditgivningen

Lån är ett engagemang för framtiden. Det är odemokratiskt att en procents jakt på profiter bestämmer över krediterna. Kollektivets framtid ska bestämmas kollektivt.

-Förbjud de spekulativa fonderna

-Expropriera banker och försäkringsbolag utan ersättning till ägarna, småsparare undantaget. Skapa en offentlig kreditgivning under samhällelig kontroll.

Ett annat Europa, ett annat Belgien, för en verklig demokrati.

I dag är 80 % av de lagar som antas av EU:s medlemmar skrivna av icke valda instanser i EU. I mycket är det en demokrati bara till namnet.

-Avskaffa monarkin, för en demokratisk federal republik.

-Alla förtroendevalda ska kunna återkallas och förbjudas att samla på sig poster och sitta i högst två mandatperioder. Ingen förtroendevald ska ha en inkomst över 3 200 euro brutto, vilket är genomsnittet i landet.

-Upphäv alla repressiva lagar mot demonstrationsrätten, antiterroristlagarna och skapa nolltolerans mot polisvåldet.

-Upphäv alla EU-fördrag. Val till en konstituerande församling för ett annat Europa  -demokratiskt, socialt, ekologiskt, fredligt, generöst och solidariskt.

-Lämna kapitalets institutioner: IMF, Världsbanken och Världshandelsorganisationen.

-Lämna Nato

-Nej till frihandelsavtalet USA-EU

  

      

              

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett Europa i otakt.

Det är nu fem år sedan vågorna efter Lehman Brothers bankrutt slog in över Europas atlantkust och dränkte kontinentens ekonomi i den värsta ekonomiska recessionen sedan trettitalets katastrof.

Fem år är en lång tid och ”normalt” sett skulle effekterna av krisen ha kommits över redan. Men det var inte vilken liten kris som helst. Finansens grepp över den ekonomiska makten tillät bankirerna och fonddirektörerna att vältra över krisen på den arbetande befolkningens axlar, den privata skuldkrisen förstatligades av Europas nationer och tog formen av statliga skuldkriser.

De strukturella skillnaderna mellan olika länder inom EU och framför allt eurozonen visade sig få stora effekter. Där den offentliga retoriken talade om konvergens inom EU tack vare euron uppstod det motsatta. Hela kontinenten har ekonomiskt sett delats i en ”nordlig” och ”sydlig” sfär med Frankrike på gränsen mellan de båda.

Den åtstramningspolitik som arbetades fram i Bryssel skulle rätta till problemen. Räkningen för krisen lades på de arbetandes bord och med svångremspolitik påstod man att de statliga budgetunderskotten och skulderna kunde åtgärdas. Med lite uppoffringar ”från alla vi som sitter i samma båt” skulle tillväxt, jobbskapande och välfärden snabbt återställas till normala nivåer igen.

I dag fem år senare finns det inga tecken på att hjulen ska börja snurra i snabbare takt igen. Den finansiella karusellen har hämtat fart igen och kapitalägarnas vinster klagar ingen berörd över. Men den arbetande befolkningen som enbart kan leva på sina löner sitter fast i ett skruvstäd. I tabellen här under hittar vi den senaste statistiken från Eurostat vad gäller antalet skapade jobb i några av EU:s 28 medlemsländer. Här syns tydligt den spricka som går genom kontinenten.

I juli 2013 var 19,4 miljoner personer officiellt arbetslösa i eurozonen. Den verkliga siffran är högre eftersom så många droppat av från arbetsmarkanden efter att ha förlorat hoppet om att någonsin få ett jobb. Men redan den officiella siffran är fruktansvärd. Ännu värre blir det naturligtvis då vi ser till enskilda länder. Nästan sextio procent av de arbetslösa i eurozonen är koncentrerade till bara fyra länder, 31 % i Spanien, 16 % i Italien, 7% i Grekland och 5% i Portugal. Bakom siffrorna döljer sig som vi vet en katastrofal ekonomisk och social kris i länder som Grekland och Spanien. Mer än hälften av alla ungdomar är utan arbete och med inget hopp vid horisonten. De som kan flyr sin kos.

Krisens djup i Europa visas också av att det är den enda ekonomiska regionen i världen som inte nått upp till produktionens nivå 2007. Men det är ett genomsnitt och den verkliga krisen syns i stället i tabellens fakta för de enskilda länderna där den ”södra gruppen” i dag 2013 ligger kraftigt under sina BNP år 2008. Bakom kalla fakta döljer sig den exploderande sociala misären i framför allt Grekland, men också i Spanien, Portugal och Italien.

Framtidshopp? Knappast. I alla fall inte för den ”södra gruppen”. Och kanske inte heller för ”miraklet” Tyskland eftersom det så kallade miraklet bygger på ett enormt exportöverskott till resten av Europa. Med allt mindre utrymme för hushållens konsumtion och nedgången i investeringarna kan inte Tyskland självt ”äta upp” sina bilar och tvättmaskiner. Inte heller ser det ut som att andra marknader ska kompensera den tyska industrin. De så kallade tillväxtländerna med Kina i spetsen är inne i en period av långsammare expansion och därmed mindre import från Europa.

Så länge statsskulden i länder som Grekland och Portugal hänger som en snara runt nationens hals och Angela Merkel drar i den så att den skär in i huden kommer den aktuella situationen enbart att förvärras. De statliga skulderna måste skrivas ned och de illegitima skulderna helt raderas ur böckerna. Ägarna av de grekiska statsobligationerna ska inte vara de som sätter agendan. Den måste spikas utifrån de ekonomiska och sociala problem som majoriteten av de arbetande står inför. De kan inte förenas, lika lite som eld och vatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Tio bilfabriker i Europa bör stänga.

Det är den slutsats som kan dras av konsultfirman AlixPartners årliga rapport om situationen i bilindustrin som publicerades måndag 17 juni.

Den ekonomiska krisen som bitit sig fast i Europa efter finanskraschen 2008 har ställt den europeiska bilindustrin i ett katastrofalt läge. Inte mindre än 58% av alla tillverkare 2013 ligger på ett kapacitetsutnyttjande under 75% i sina fabriker. Branschen räknar med att under den nivån går fabrikerna med förlust. Så sent som 2011 var det ”bara” 40% som inte nådde upp till 75%.

I konkreta siffror innebär det att kontinentens bilfabriker har en överkapacitet på 3 miljoner fordon, samtidigt som försäljningen i västra Europa minskat från 16 miljoner år 2008 till 12 miljoner i dag. Enligt AlixPartners finns det ingen ljusning i sikte innan 2019, vilket om det visar sig stämma innebär att kanske tio fabriker kommer att läggas ner utöver vad som redan planerats.

Men det är inte en kris som slår jämnt mot bilfabrikanterna. I stället kan man se två klart motsatta tendenser.

För det första mår fabrikanter av bilar i prislägen utanför vanliga medborgares köpkraft mycket bra. De producerar i Europa och säljer till den kinesiska och amerikanska marknaden. Det gäller naturligtvis den tyska bilindustrin med sina lyxbilar från Mercedes, Audi, BMW och delvis VW. I den tyska bilindustrin ligger kapacitetsutnyttjandet på hela 80%, där enbart Opel går minst sagt knackigt.

Mer överraskande är att bilindustrin i Storbritannien går för full rulle; Det är bara 25 år sedan som biltillverkningen låg nästan helt nere och gamla märken dog i den tuffa konkurrensen. Som fågeln Fenix ståtar den med nya fjädrar. De sänkta lönerna i brittisk industri och framför allt den totala avregleringen av arbetsmarknaden bäddade för framför allt BMW och de numera indienägda Jaguar och Land Rover.

Henry Fords gamla devis att en arbetare ska kunna köpa en bil som han tillverkar gäller inte längre i ”imperiet”. Inte mindre än 80% av alla bilar som tillverkas i landet exporteras till i första hand USA och Kina. Där finns en marknad för lyxbilarna i miljonklassen. Vinsterna uteblir inte heller eftersom kapacitetsutnyttjandet ligger på samma nivå som i Tyskland.

Den motsatta trenden hittar vi framför allt i södra Europa där den existerande bilindstrin går på knäna. Det gäller framför allt i Italien med ett kapacitetsutnyttjande på 46%, i Spanien med 63%, Turkiet med 65% och Frankrike med 63%.  Det är här som fabriker kommer att läggas ner och tusentals arbetare avskedas. Renault, Peugeot, Citroen, Fiat, Seat och andra mindre märken säljer huvudsakligen mindre billigare bilar och den marknaden har för tillfället kollapsat i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Varför inte höja lönerna?

Av Michel Husson 3 april 2013

Höjda löner förbättrar löntagarnas levnadsstandard och sätter fart på konsumtionen, vilket i sin tur ökar den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Resonemanget har en solid teoretisk grund och den aktuella situationen visar på konkreta motexempel eftersom åtramningen av statsbudgeten och lönerna driver Europa in i en recession. Men det kan vara av värde att titta lite närmare på motargumenten som åtstramningspolitikens förespråkare lyfter fram.

Det första är att företagen sägs ha behov att förbättra sina vinster så att de kan investera på nytt och skapa jobb. Visserligen har företagens vinstmarginaler minskat under krisen, men ändå ganska lite om vi tar hänsyn till företagens utdelning till aktieägarna som åter nått upp till den mycket höga nivån före krisen. Utdelningen på aktierna utgör i dag 13 procent av lönemassan i Frankrike motsvarande 3 miljoner jobb. Man kan inte tvinga en åsna att dricka om den inte är törstig. Det finns dessutom ingen anledning för investeringarna att skjuta i höjden om orderböckerna är i stort sett tomma.

Vinster och investeringar i EU,Japan och USA 1962-2008

Taux de profit = vinstkurvan ; Taux d’accumulation = investeringarna. Utrymmet mellan de två kurvorna motsvarar kapitalet som samlas i den finansiella sfären.

En annan invändning handlar om globaliseringen. Det sägs, att om vi ökar lönerna försämrar det de franska (byt ut mot valfritt land: min.anm) företagens konkurrenskraft som då tappar marknadsandelar och därför avskedar eller flyttar produktionen. Det räcker med att föra upp resonemanget på europeisk nivå för att se det absurda i argumentet. I jakten på konkurrensfördelar kan inte alla länder vinna mot varandra eftersom de viktigaste kunderna är deras grannar. Det är bland annat en av grunderna till recessionen i Europa.

Det sägs också att ökade löner leder till en ökad import i stället för en uppryckning av den inhemska produktionen. Men det argumentet är också tomt om vi tänker oss en samordnad ökning av lönerna inom hela Europa. Kvar finns utbytet med resten av världen, utvecklade såväl som utvecklingsländer. Men vi måste se att Europas internationella handelsutbyte i stort är i balans och att den verkliga nyckelvariabeln inte är lönekostnaderna utan växelkurserna. Och det går inte att kompensera de relativt stora fluktuationerna i växelkurserna med lönesänkningar. Vad som vinns i konkurrenskraft mot omvärlden förloras då mer än väl av den interna recessionen.

Den här korta genomgången visar på hindren för en politik för ökade löner trots att det skulle vara socialt rättvist och effektivt rent ekonomiskt. Första hindret handlar om inkomstfördelningen. En alternativ politik måsta ta tag i frågan därför att en överföring från aktieutdelningen till förmån för lönerna är medlet för att skapa ett nödvändigt manöverutrymme. Vi måste helt enkelt rulla tillbaka överföringen till aktieägarnas fördel som pågått i minst femton år och som är orsaken till den höga arbetslöshet som biter sig fast och i sista hand till recessionen.
Andra hindret är generaliseringen av åtstramningspolitiken i Europa. Varje stimulans av lönerna behöver samordnas på europeisk nivå för att det ska bli effektivt ekonomiskt. Vi måste också se till de djupare orsakerna till lönearbetarnas degraderade levnadsstandard vilket inte går att åtgärda med enbart löneökningar. Situationen på bostadsmarknaden är en huvudfråga. I stället för en kapplöpning utan slut mellan lönen och hyran eller bostadspriserna utgörs en grundlig lösning på problemet av en politik för kontrollerade hyror och en kamp mot bostadsbristen.


En annan faktor är urholkningen av den offentliga servicen och nedvärderingen av de sociala försäkringarna. En omvärdering på det området skulle förbättra lönearbetarnas situation som ett komplement till direkta löneökningar. En ökning av lönerna är därför en rättvis åtgärd som svarar mot trängande behov. Men att sätta en sådan politik i verket kräver ett tydligt brott med kapitalismens kurs som skyddar aktieägarna och medvetet organiserar en konkurrens mellan lönearbetarna på europeisk och internationell nivå.

Översättning: Benny Åsman

 

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,