Samordnar Obama och Assad flygräderna mot Raqqa?

Frågan i rubriken är mer än berättigad. Sedan den 25 november har Assads flygvapen dödat hundratals civila i Raqqa där befolkningen igen dagligen terroriseras av trotyltunnebomber.

Assads trotylbomber kan inte riktas mot specifika mål. Syftet är att döda och terrorisera civilbefolkningen.

Hur är det möjligt att Assads flygvapen kan bomba en stad vars luftrum sedan slutet av september kontrolleras av USA och dessa allierade?
-Det amerikanska och syriska bombflyget avlöser varandra ovanför staden med några timmars intervall. Tisdag eftermiddag bombade syriska plan, på kvällen bombade amerikanska plan. Man utför inte en sådan luftkampanj utan samordning, säger aktivisten Abou Ward al-Rakkaw i ett skypesamtal med tidningen Le Monde. Abou Ward är en av aktivisterna bakom webbsidan ”Raqqa massakreras under tystnad” som retar gallfeber på ISIS med reportage om jihadisternas dagliga terror mot stadens befolkning.
Sedan den internationella koalitionens flygvapen i september började bomba ISIS i Rakka har många flyttat tillbaka till sina hem eftersom de såg att inga civila mål träffades av bomberna. Det tog slut med förskräckelse den 25 november då Assads flyg på nytt började vräka sina primitiva men mycket dödliga trotylbomber över stadens bostadsområden.
-Det verkar som att den syriska militären hämnas. Regimens ledare stod inte ut med de videoklipp där Daech, synonym för IS, visade hur sexton soldater halshöggs tillsammans med den amerikanske gisslan Peter Kassig. Men de gjorde sig naturligtvis inte besväret att bomba IS ställningar. Som vanligt är det de civila som betalar priset, säger Abou Ward.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig att dessa alternerande bombningar alltsedan den 25 november med hundratals döda skett utan att USA gett Assad tillgång till luftrummet över Raqqa.
-Vi hatar regimen, vi hatar ISIS och nu hatar vi den internationella koalitionen nästan lika mycket, säger Abou Ward bittert.
I onsdags, 26 november, förklarade Nato att det inte finns några planer på att inrätta en no-fly zon över norra Syrien. Inga röda linjer här inte. Fritt fram för Assads flyg att bomba städer och byar till ruiner av sten och grus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Trotyl i diktatorns tjänst

Le Monde är den tidning i Europa som gjort mest för att sprida kunskap om vad som verkligen sker i Syrien. En av de som dagligen följt utvecklingen är Ignace Leverrier, före detta diplomat i Mellanöstern, som nu redigerar en blogg i tidningens spalter.
H
är under analyserar Leverrier orsakerna till den alltmer intensiva användningen av trotylbomber. Vad är det? Jo, helt enkelt tomma oljefat eller andra slag av tunnor som fylls med flera hundra kilo trotyl, brännolja, spik och annat järnskrot. Det är en primitiv bomb som helt enkelt kastas ut från helikoptrar. De saknar naturligtvis styrsystem. Men det behövs inte eftersom syftet med bomberna är att terrorisera de som bor i områden som inte längre står under regimens kontroll. De ramlar ner på måfå och skapar enorm förstörelse. Hela byggnader och kvarter rasar samman av explosionen och de bränder som orsakas. Människorna ska tvingas fly från sina stadsdelar och ansluta sig till flyktingströmmen. Att till varje pris behålla makten är regimens enda ”strategiska” målsättning och då är trotylbomberna ett billigt och effektivt vapen.  

*********

Trotylbomber mot civila –inget segervapen.

-Hur många har du räknat till?
-Menar du sedan början av helgen? Omkring 70… sedan slutade jag räkna.

Så bytte två innevånare i Damaskus åsikter om det öde som i februari drabbade förorten Madamiyhe när trotylbomber vräkte ned över staden i syfte knäcka motståndet och tvinga den att ansluta sig till lägret av ”fredliga städer”.

Av olika anledningar användes inte dessa primitiva bomber under ett tag. Men nu har de plötsligt blivit regimens principiella vapen. Bruket av dem har ökat brutalt. Aleppo är symbolen för alla städer som lider under bombangreppen. Att det kommer till medias kännedom beror på att Aleppo till stor del är befriat och därför kan visa omvärlden bilder på omfattningen av vad staden tvingas stå ut med. Men i själva verket utsätts alla städer och statsdelar som utmanat Assads makt för samma behandling.

I första fasen av trotylbombernas användning var dessa primitiva vapen få till antalet, en eller två per vecka eller månad. Bomberna var komplement till andra metoder för att terrorisera befolkningen. Men under hösten 2013 börja trotylbomberna att systematiskt användas mot befriade områden. Hur kan det förklaras?

Användningen av trotylbomber bekräftar att den principiella strategin för regimens styrkor är att ”överleva till varje pris”. Slagordet ”Assad, eller vi bränner landet” är mer än någonsin handlingslinjen för repressionens aktörer.

Trotylbomberna fyller perfekt det målet: de raserar byggnader, de krossar eller bränner kroppar, de traumatiserar människorna med ljudet från explosionerna. Framför allt påminns syrierna vad regimen kräver: en total underkastelse om du inte mot din vilja ska drabbas av detta infernaliska system.

Trotylbomberna är inte enda vapnet. Ett annat vapen används av Assads styrkor som komplement i de zoner där strider pågår. Befolkningen tvingas till svält. Dessa två metoder som används parallellt visar på en subtil förändring av våldsmetoderna vilket i sin tur visar på en mutation av målen, stödet och maktens logik som ligger bakom.

Regimen är oförmögen att föra ett krig enligt vanliga normer på grund av uttröttningen av dess militära medel och politiska resurser. I sin kamp för att överleva använder den terrorism för att stoppa alla lösningar vid förhandlingsbordet. Det är en iscensatt strategi som inte bryr sig att bevara de minsta sociala band med de boende på de platser som angrips. De ska krossas och tvingas be om nåd från den som håller fast vid att vara deras härskare.

Det är en logik som i praktiken leder till tre avgörande förändringar.

Under tre dagar faller mer än sjuttio trotylbomber över en stad som Madamiyeh medan de flesta stadsdelarna i Aleppo, Hama och Homs drabbas av allt fler bomber som hindrar varje form av normalt liv.

Trotylbomberna har definitivt ersatt scud-missilerna. De tillåter att vidga terrorns omfattning till ett lägre pris. Det innebär att regimen inte längre strävar efter att återställa ordningen och statens auktoritet. Den bara syftar till att hindra en annan normalitet att uppstå. Det hindrar att lokala självständiga myndigheter byggs upp och det hindrar varje öppning i vilken befolkningen kan engagera sig i de demokratiska och kollegiala institutioner som skapades under ”befrielsen”. Den enda paradoxala utvägen för befolkningen att slippa undan terrorn verkar vara att underkasta sig de mest extrema och intoleranta islamisternas kontroll, ett val som regimen underhåller medvetet.

En annan taktik är satt i bruk i de områden där regimens överlevnad kräver det. Det gäller främst vissa kvarter i huvudstaden och i Homs där revolten och motståndet visat på vissa svagheter i systemets centrala delar. En total blockad av områdena utlämnar befolkningen till hungersnöd. Omkring 3 500 desertörer finns i palestinska lägret Yarmouk. De föredrar att dö av svält än att utstå den tortyr och förnedring om väntar dem om de lämnar lägret.

En tredje taktik ingår i uttröttningen och de extrema förhållandena för befolkningen, nämligen vapenstillestånd. I utbyte mot uppgivande av tunga vapen stoppar trupperna som belägrar ett område sina angrepp och tillåter boende att lämna stadsdelen. De har naturligtvis ingen garanti vad som sker med dem efter den första vägspärren. Samma trupper hindrar i allmänhet fordons rörelsefrihet och tillförseln av förnödenheter i nödvändig omfattning till de belägrade områdena.

Dessa tre praktiker låter oss stryka under nya drag i repressionen.

Till att börja med verkar det som att regimens trupper som ingriper lokalt agerar utan en övergripande samordning. Ett angrepp med trotylbomber i huvudstaden undviker Assads trupper medan det inte bryr sig om de som strider för regimen på andra platser. Uppenbarligen samordnar olika styrkor sig inte.

För det andra så låter makten, som enbart tänker på sin egen överlevnad, situationen förvärras alltmer. Vägspärrarna sköter sig själva. Regimen verkar inte längre förmögen att samordna mer omfattande aktioner, därför att dess fanatiker förvandlats till lokala småchefer.

Assad nöjer sig med att till varje pris behålla kontrollen över en huvudstad utmattad av prishöjningar och tidsödande transporter. Utan kapacitet att kunna krossa befolkningen, inte ens med svält, erbjuder han vapenstillestånd. Därför kunde Bachar al-Assad utropa en seger efter att ha tömt staden Rankous på dess befolkning och för ett tag vunnit tillbaka en stad med 60 000 medborgare, samtidigt som han från sitt palats inte kan se mot söder utan att se områden i uppror eller befriade.

Som en mästare i kommunikation använder han sina språkrör i väst för att sprida budskapet om seger. Ändå visar Hilal al- Assads bekräftade död och och Ali al-Assads påstådda död på ett internt sönderfall i familjen vid makten som antyder uppkomsten av en koalition av krigsherrar inom regimens ramar. Slutet för familjeklanen eller en chock i dess hemregion skulle kunna provocera småchefernas självständighet och en uppdelning av den syriska nationen som ett sätt för dem att överleva. Fokus på ett enda mål –hålla sig kvar vid makten oavsett priset – medför varje dag alltfler sprickor i den syriska nationen, vissa geografiska andra konfessionella.

Slutligen kan inte den ökade användningen av trotylbomber förstås isolerat utanför det internationella sammanhanget.

Eftersom ”Syriens vänner” har i stort visat att vare sig ett gasangrepp i stor skala eller en rapport om 11 000 medvetna brott mot de mänskliga rättigheterna kan få dem att ändra sin ovilja att agera förstod Assads regim att den kunde tänja på gränserna för terrorväldet.

Om det internationella samfundet inte reagerade kraftigt på ett gasangrepp varför skulle det bry sig om vanliga tunnor med sprängmedel som sliter kroppar i stycken och skördar tusentals syriers liv?

Frånvaron av handling när den ”röda linjen” överskreds den 21 augusti 2013 gav klartecken att en ny och billigare terrortaktik kunde lanseras. De ryska och iranska allierades och libanesiska Hezbollahs underförstådda accepterande av trotylbombningarna visar två förändringar i deras syn på utvecklingen i Syrien. De tror inte längre på en seger för regimen, eftersom en seger är omöjlig med dessa medel, trots att de gjorde allt för stoppa en syriska arméns sammanbrott under första halvåret 2013.

De kan med ett mindre engagemang eller via proxy –Hezbollah rekryterar nu män i Irak för att undvika egna förluster och för att minska protesterna som växer i dess libanesiska bastioner – fortsätta kampen vid sidan av Assad vars ”konfessionalism” representerar shiternas hopp.

Men den nivå på våldet som regimen utvecklar blir för dess utländska allierade meningslöst. De vet att Assad är oförmögen att nå segrar med detta utbredda våld, men kan ändå inte sätta honom under press. Ingen begär det klart av dem heller. De nöjer sig med att hålla tyst och samtycka till en terrorstrategi utan framtid…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,