Etikettarkiv: Vänsterpartiets historia

Om Göran Therborns tacktal för Leninpriset 2019

Publicerat av
1

Läst och funderat över Göran Therborns tacktal i samband med att han tog emot Leninpriset 2019.

Detta därför att jag har stor respekt för Göran Therborn. Under de många år som hunnit gå förbi har jag fått mig mycket till livs med hjälp av det jag tillägnat mig genom hans arbeten. Hans senast bok, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, var en pärla och har som sådan lyst upp i den politiska debatten. Vilket gör att jag förvånats över en del av hans historieskrivning.

Hans utgångspunkt i den lilla historiska tillbakablick, vilket tacktalets format tillåter, hans tes om de två stora dialektiska processerna i vårt förra sekel, den kan jag helt och fullt instämma med:

”1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.”

Men när han, i och för sig i mycket knappa ordalag, ska berätta om hur det gick för ”den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott” efter Oktoberrevolutionen. Ja, då är jag inte alls med:

”Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Här sparkar jag bakut!  ”Den kommunistiska traditionen” levde definitivt inte kvar under stalinismen! Inte i vart fall den som genomsyrade den Oktoberrevolution som störtade det ryska tsarväldet. ”Den kommunistiska tradition” vilken väckte sådan entusiasm hos en stor del av världens arbetarrörelse, under låt säg de första tio åren av den ryska revolutionen, gick under i en politisk kontrarevolution där alla dess gener till sist dog ut med nackskott under 1930-talets ryska terrorvälde, det förra seklets Thermidor.

En mäktig, i grunden ett konservativt partiskikt med makt och privilegier inom parti, folkrörelser, industrin, militären, säkerhetstjänster som NKVD, i jordbruket och alla existerande lokala maktorgan utrotade all kritiskt tänkande, all marxism värd namnet, och upprättade sin egen hänsynslösa diktatur – inte minst över arbetande människor.   Tidigare föregångare inom den bredare marxistiska rörelsen, som Marx, Engels och Lenin, förvandlades till ”marxist-leninistiska” gudar eller helgon i den stalinistiska liturgin. Anföranden och tal blev till mässor. Inte minst Stalins egna tal och skrifter är så uppenbart influerade av hans år först i hemstadens prästskola och sedan under en tid vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi.  Långa, ofta meningslösa litanior. Partiets förebilder blir stiliserade, skönmålade ikoner. Dess motståndare inom partiet egentligen gudsförnekare, men kallas i detta nya sammanhang för kontrarevolutionärer…

Jo, visst, Therborn själv använder starka ord när han beskriver det hela: ”den monstruösa staliniseringen av kommunismen”. Men det är ingen analys vi får till hands, han ger läsarna ingen förståelse av det som skedde och varför det blev så. Han hoppar över det faktum att en viktig del av den dialektiska processen bröts. Under den politiska kontrarevolutionen tystades de vackra sångerna från Oktober på allt frihetligt politiskt innehåll.

De nya egendomsförhållandena var kvar, i den meningen var det inte en ekonomisk kontrarevolution.  Men den lika skoningslösa som brutala terrorn över människor deformerade givetvis också alla sociala relationer och kulturella sfärer vilket skapade militära organisationsformer i arbetet.

Denna brist på analys leder så till minst sagt några vådliga märkvärdigheter:

”Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. ”

Här är givetvis inte plats för en biografi över de människor som Therborn listat. Men jag vill understryka att det gemensamma för dem är att de alla, var och en på sitt sätt och efter förhållandena i sina respektive länder, inte var formade ideologiskt i Oktobers anda utan att de alla i decennier i stället vallats in med en repressiv, despotisk antimarxistisk skolning i politiken. Varje människa formas inte bara av sina olika facetterade personligheter utan var och en av oss agerar givetvis också efter de samhälleliga förhållanden som är vid handen.

I Sovjetunionen var de medlemmar av en privilegierad social kast, ett monstruöst byråkratiskt skikt, kadrer i ett parti där den inre demokratin utplånats av bortstötning, utrensningar, fångläger eller bara nackskott i någon av NKVD:s  källarhål ( KGB:s föregångare,  länge ledd av Lavrentij Berija).

I andra länders så kallade kommunistiska partier var de vasaller till terrorstyret i Sovjetunionen.  Inte minst politiskt. I exempelvis Tyskland, där KPD ända fram till 1933 var den Tredje Internationalens (helt deformerad efter sina första år) största parti utanför Sovjetunionen, innebar den kompletta vansinniga ultravänsterpolitiken gentemot socialdemokratin, vilken sågs som socialfascister, att den enda möjligheten att förhindra Hitlers maktövertagande, en proletär enhetsfront, gick om intet. En historisk tragedi som givetvis var ett av de viktigaste skälen till att den ”revolutionära dialektiken i Västeuropa”, med Therborns egna ord: ”kom att flyta långsammare”.

Den dialektiska revolutionära utvecklingen i Sovjetunionen, vilken Therborn beskrivit och som jag håller med om, fortsatte under stalinismen, i och med att de konservativa skikt vilket monopoliserat makten själva var materiellt beroende av den nya stat som brutit med den internationella kapitalistiska marknaden genom att upprätta en åtminstone primitivt planerad samhällsekonomi.  Men urkraften i den historiska rörelsen, det proletariat som försökt att nå sin befrielse under Oktober, den var bruten.

Det var inte arbetande människor i stad och på land som tagit makten, ledningen för politiken och ansvaret för den nya produktionsordningen och sina liv.  Revolutionen hade degenererat och kom i stället att styras av en byråkratisk kast av partimedlemmar. Definitivt inte av en ny klass, ingen självsäker bärare av nya samhälleliga produktionsförhållanden.

Men världens övriga kapitalister var inte nöjda med att de ryska arbetarna var borta från makten.  De ville att arbetarna även i dessa länder skulle arbeta åt dem själva! På grund av den nya ekonomins ordning, levde Sovjetunionen hela tiden i en oförsonlig motsättning till Västvärldens och Japans marknadsekonomier, till deras aggressiva och hungriga imperialistiska stater, och fick utstå både förödande blockader, sabotage och krig. Inte minst Hitlers operation Barbarossa då 4.5 miljoner man från axelmakterna gick över den 2 900 km långa gränsen till Sovjetunionen för att göra slut på ”de ryska hunnerna eller judebolsjevikerna”.

Sovjetunionen överlevde Andra världskriget och intog som segrare Riksdagshuset i Berlin. Man lyckades också med bedriften att bryta USA:s monopol på atomvapen.  Men under efterkrigstiden, alltifrån Folkupproret i det nyskapade, redan från början så politiskt deformerade Östtyskland 1953 fram till Berlinmurens fall 1989, blev det allt tydligare att sovjetstaternas ekonomiska ordning, med en degenererad planekonomi utan demokrati, inte kunde överleva de kapitalistiska ekonomiernas väldiga konkurrenskraft.  Deras allt högre produktivitet och varuproduktion.  Sovjetunionens krigsekonomi med dess då nödvändiga militarisering av planekonomin kunde få slut på Hitler och kommendera fram egna atomvapen. Men systemet klarade sedan inte av att få fram de varor och de friheter som människor ville ha. Avskaffar vi marknadens konkurrenskraft utan att ersätta den med demokratisk makt och kontroll uppifrån och ner i den socialiserade ekonomin går den senare oundvikligt under.  Olika ”marknader” kan spela en viktig, fruktbar roll.  De kommer att behövas. Men deras brutalitet, hänsynslöshet och blindstyre för vad som ska göras för att vi ska ha en bra värld, ska definitivt underordnas demokratiska, politiska beslut. Vi ska gemensamt ha makten över alla stora kreditflöden.

Ledarna i efterkrigstidens stalinistiska stater och partier kunde naturligtvis inte överleva politiskt på samma sätt som sina forna så brutala partikamrater och mentorer. Var och en på sitt sätt, i sina respektive samhällsformationer och olika begåvningar, fick de pröva alla möjligheter för att rädda vad som kunde räddas undan stalinismens dödsbo. En del klarade inte av att i tid vända sina kappor, som rumänen Nicolae Ceaușescu vilken själv sköts ihjäl av en upprorisk arkebuseringspatrull.  Men många, mer flexibla och kreativa poststalinister kunde rädda kvar sig själva. En del blev nyrika oligarker. Andra försökte förlänga sina politiska projekt genom olika ideologiska övergångsformer. Bort från stalinismen och in i olika projekt som ”vänstersocialistiska folkpartier”, ”eurokommunism” eller rätt och slätt bara socialdemokrater.   Vart och ett kan värderas för sig. Men, ingen av dem kan befrias sina långa svarta skuggor från tiden som en del av den stalinistiska världsrörelsen, och de blev definitivt inte heller ledare för en socialistisk arbetarrörelse.

Nej, de var människor på flykt undan det förflutna.  De undkom på olika sätt. Men ingen av dem gjorde upp med sitt långa politiska förflutna i den stalinistiska världsrörelsen. Ingen av dem återknöt heller till Den ryska revolutionens ”kommunistiska tradition”.  I bästa fall lånade de olika nyuppsydda klädedräkter från den socialdemokrati som Vladimir Lenin, LeoTrotskij, liksom våra svenskar Ture Nerman och Zeth Höglund, så kategoriskt tog avstånd ifrån på den historiska fredskonferensen i Zimmerwald,  nära Bern i  Schweiz 1915.

Det var den Andra Internationalens stöd för de egna kapitalistklassernas krigsrustningar vid Det första världskrigets utbrott och därmed svek mot arbetarrörelsens internationella samhörighet och solidaritet som gjorde då en fortsatt politisk samlevnad omöjlig.

De namn vilka Therborn listar, som Enrico Berlinguer, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov och C H Hermansson var inga ”demokratiska socialister” med förmågor att återknyta till ”den kommunistiska traditionen” under Oktober.  De letade efter överslätande undanflykter och ursäkter.  De fungerade inte som bryggor mellan två epoker utan oftast mer som vågbrytare och spärrar mot de nya generationer som stormade fram under 1960-talet. De var inga profeter vilka fick nya generationer att gå tillbaka och granska arbetarrörelsens historia för att på så sätt återknyta till en kritisk, revolutionär marxism.  Givetvis som för så många andra av oss, med andra goda personliga kvalitéer på det ena eller andra sättet. En del kom, likt Alexander Dubcek, att påverkas av upprorsrörelserna mot stalinismen och kunde visa både personligt mod, en plötsligt rest ryggrad samt ansvar för människor och inte bara sin egen framtid. När man rensar ut de politiska liken från garderoberna behöver man inte heller ta med och begrava dem som lyckades med konststycket att överleva sin egen Thermidor. Men de ska inte heller befrias från sitt förflutna.

Här är inte utrymme för att mer noga behandla var och en av dem. För den som vill och har tid länkar jag nedan via en egen tidigare blogg till en artikel i Göteborgsposten där jag tar med CH Hermansson vars gärning till en del granskas i liten revy över VPK:s  oförmåga att just bryta med stalinismen.

Jag tar också med en länk till en tidigare blogg om Jan Myrdals plats i den tid som gått.  För mig, som för så många andra i min generation, var han under 1960-talet och en bit under 1970-talet, en viktig banbrytare för en helt ny syn på världen.  Hans ofta lysande skriftställningar och krönikor i först Stockholms-Tidningen och sedan Aftonbladet betydde oerhört mycket för tiotusentals unga läsare eftersom de gav oss en förståelse för först Frankrikes och sedan USA:s krig i Indokina.  Vi fick nya referenser, andra källor att granska. Vi upptäckte att det pågick imperialistiska krig och att Sverige på många sätt var medansvarigt. På gatorna ropade vi: ”Tage och Geijer- Nixons lakejer”.

Jan Myrdal själv var som ideolog och politiker en produkt av efterkrigstidens stalinism. Han föddes 1927 och gick som sextonåring 1943 med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU), ungefär samtidigt som Andra världskriget vändning vid slaget om Stalingrad. Under sena 1940-talet och 1950-talets första år formerades han ideologiskt och kom att för alltid fossileras politiskt genom  den traditionella skolningen i det stalinistiska världslägret där han fostrades till en ideologisk fotsoldat i tjänst hos den ryska kontrarevolutionen.  Vid Stalins brytning med Gosip Tito och hans jugoslaviska kamrater 1948 var det exempelvis en självklarhet för Myrdal att ta ställning mot ”titoismen” eller ”trotskismen” i det Jugoslavien där de partisaner som besegrat både nazister och reaktionära egna rojalister under sitt försöka att få folkförbrödring på Balkan också ville ha en relativ självständighet i relation till Moskva. Politiskt verkade han i SKU och Demokratisk ungdom och arbetade internationellt för Världsungdomsfestivalerna i Budapest 1949, Östberlin 1951, Bukarest 1953 och Moskva 1957. Han var placerad i DUV:s sekretariat i Budapest 1953.

Hans försök till uppbrott från stalinismen kommer efter Stalins död 1953 och under den tid som ”världsrörelsen” imploderar.  Han tar ställning till de kinesiska ledarnas kritik av den nya reformismen i Sovjet och likt dem gör han sedan en ideologisk amalgam av den gamla stalinismen tillsammans med allt vad som sedan kommer att bjudas av de kinesiska kamraterna.  Symboliken kan vi se i att han 1956 fördömde upproret i Ungern. 1968 hade han  däremot  definitivt vänt sin kappa bort från Moskva och öppnat upp den mot Öst-Asien och fördömde i likhet med KKP Sovjets invasion av Tjeckoslovakien…

Det mest patetiska med Jan Myrdal är den myt han själv odlar om ”att vi måste gå till läggen”. Vi ska själva ta oss igenom de tjocka böckerna, alla arkiven och försöka ta reda på vad som händer i vår värld och hur historia ser ut.  Patetiskt därför att han själv aldrig gjort detta.  I hans bibliotek är det massor med tomma rader, hela hyllor.  I hans ymniga skriftställning finns inga referenser till all den oerhört omfattande litteratur som på olika sätt och från olika perspektiv granskat den historiska stalinismen. Myrdal har gett sig in i skarp polemik, ofta lyckat sådan, med borgerlighetens historieskrivning. Men aldrig tagit itu med den stalinism som var en kontrarevolution mot allt vad man kan kalla för ”en kommunistisk tradition”.

Därför är jag inte alls överens med Therborn om att cementera fast Jan Myrdal som nära nog en ideologisk ledfyr högt där uppe på ett torn mot himlen. En som kastat ljus över den svarta natthimlen i övrigt. ”En av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid”, skriver han. Låt vara med ett tillägg om att han ”ofta varit oense med honom”. Jag gör ett helt annat bokslut. Med Myrdals betydande positiva roll i svensk politisk debatt under de första åren, då när Vietnamkriget blev närvarade på våra flimrandeTV-skärmar och i vårt allmänna medvetande, med detta som ett lysande undantag förmedlade han i stället under alla sina aktiva decennier en lögnaktig historieskrivning av både arbetarrörelsens historia och dess nutid.  Visst var han och är en intellektuell.  En dåtidens ”ungdomens förförare” med sitt ibland bländande språk. Som sådan en intellektuell som bidragit till att demoralisera och desillusionera så många av sina tidigare beundrare.

Jag vet att Göran Therborn ofta varit inte bara ”oense” med Myrdal. Han själv verkar och har verkat som en alltid levande marxist och som sådan är han och har varit en stor tillgång både för mig och för andra.  Som marxist har han verkligen varit riktigt, riktigt djupt politiskt oense med stalinisten Myrdal.  Varför då dessa onödiga utvikningar i ett litet tacktal?

http://kildenasman.se/2016/11/04/om-vansterpartiets-historia-kan-man-skilja-sig-fran-en-makemaka-som-redan-dott/

http://kildenasman.se/2013/03/17/var-jan-myrdal-asa-linderborgs-stora-politiska-ungdomskarlek/

 http://www.leninpriset.se/prisutdelning/goran-therborns-tacktal/?fbclid=IwAR1fsDhdFE3OzOzcBVXFPt69SdAxKZJdPJvgMj6y1Qg5igZkNv_lFFykpck

 

 

 

 

 

Jonas Sjöstedt och Jan Björklund – överens om rysshot, ubåtsjakt och Ukraina…

Publicerat av
2

Har via SVT Play i efterhand lyssnat till diskussionen mellan Jonas Sjöstedt och Jan Björklund i söndagens Agenda om ”Hur ska omvärlden tackla ett mer aggressivt Ryssland?”.

Självklart ingen lätt uppgift för Sjöstedt som inte kan lämna någon blotta till Björklund när det gäller det egna partiets många decennier av följsamhet till den politik som dikterades av den stalinistiska byråkratin i Moskva. Dels för att programmets svar på frågan om ett större hot från Ryssland var besvarat redan i påannonseringen. Dels för att en del förmenta vänsterröster – även i och kring det egna partiet – i dag hävdar en kontinuitet mellan Putins Ryssland och gårdagens Sovjetunionen. I en sorts perverterad form av marxism som formulerar sig i geopolitiska termer, helt obekymrade om produktionssätt och klasstrider i de olika stater som ingår i deras krigsspel, ser de därför Putin på samma sätt som en Syriens Bashar Assad eller en  Irans Hassan Rouhani, alltså som starka nationella ledare och ”antiimperialister”.

Slarvar Sjöstedt med sin garde i fråga om Ryssland möts han omedelbart av ett salvelsefullt utfall från Björklund med retorik från det Kalla krigets dagar och Vänsterpartiet skulle hamna ännu en bit bort från möjligheten av att ses som en ”pålitlig” del av en rödgrön regeringsbildning.

Jonas Sjöstedt vet att det egna partiet seglar fram med en vedervärdig historisk barlast. De tre partiledarna före honom Lars Ohly; Lars Werner och C H Hermansson har i tur och ordning, mer eller mindre framgångsrikt, alltsedan 1964 när CH tog vid efter Hilding Hagberg, försökt att distansera sig från stalinismen. Det definitiva brottet kom givetvis spontant av sig själv när Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes. Själv har Sjöstedt både under sina år som EU-parlamentariker och sedan som partiledare alltsedan 2012 aktat sig mycket noga för att fläcka sin kostym med nostalgi från partiets långa stalinistiska epok i svensk historia.

För de som är unga eller medelålders i dag kan det vara svårt att föreställa sig den ideologi som var förhärskande i det gamla Sveriges Kommunistiska Parti. Därför kan det vara på sin plats att återge C H Hermanssons devota hyllning i partiets dagstidningar  med sina minnesord om Josef Stalin vid dennes dödsfall 1953:

”Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten. Därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Ord och formuleringar som C H senare ångrat många gånger. Säkert en uppriktig ånger om än med draghjälp från Nikita Chrustjev när denne 1956 på SUKP:s kongress gjorde senastion genom att avslöja en del om sin blodsbesudlade föregångare. Vad jag vet har C H däremot aldrig förmått sig att ta sig an uppgiften med att förklara hur denna smaklösa parentation inte bara var möjlig utan kunde uppfattas  som helt naturlig i det egna partiet. Han har bara förklarat det hela med att ”detta sa jag som funktionär i partiet”. Visst, det var hans roll. Men jag är övertygad om att han och alla andra också var besjälade av den egna liturgin.

Men vad CH däremot lyckades med var att i arbetet med sin bok om ”Sveriges femton mäktigaste familjer” ge en träffsäker bild av vilka som har makten i det svenska samhället. Han påtalade också vikten av att se de stora nya tjänstemannagrupper som växte fram som en del av arbetarklassen i marxistisk mening. Under påverkan av ungdomsradikaliseringen i Sverige 1968 och åren därefter, med väldiga konvulsioner i det egna ungdomsförbundet, bröt han också oväntat med SKP:s socialdemokratisering under 1950-talet genom att slå fast att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”. En utomordentligt korrekt karakteristik som understrukits alltmer för varje år som gått sedan uttalandet blev smått bevingade ord. Svenska kapitalintressen opererar också i dag helt inom ramen för den hegemoniska USA-imperialismen. Sverige är  tekniskt och militärt samordnat med NATO och vi blev bara några dagar före Reinfeldts valnederlag i september ”ett värdland” för denna militära koalition samt deltar i militära manövrer som ska öka dess slagstyrka mot Ryssland. Sverige har ständigt ”Öppet hus” för NATO” och har därmed själv bidragit till att öka den militära spänningen runt Östersjön.

Jonas Sjöstedt har som Vänsterpartiets förste partiledare lyckats med att själv helt och hållet distansera sig från partiets långa stalinistiska epok. Men, som debatten med Jan Björklund i söndags dessvärre bekräftar, har han också kastat ut barnet med badvattnet. Han delar i dag uppenbart inte CH:s synsätt om att Sverige är en imperialistisk statsbildning (i marxistisk mening). Något som han säkert gjorde i unga år när han enrollerades i partiets ungdomsförbund.

Gemytligt från första till sista stund

I Agenda uppträdde Sjöstedt helt enkelt som vilken borgerlig demokrat eller socialdemokrat som helst. ”Vi har i grunden samma uppfattning som Jan Björklund (om ubåtsjakten. Vi har fått information från försvarsmakten och regeringen och vi tycker att de har behandlat det här väldigt (!) väl. Det har funnits god grund för försvarsmakten att agera i det här fallet”, var hans ingång i meningsutbytet. Sedan fick vi veta att han delade Björklunds uppfattning om att vi ser ett aggressivt Ryssland, både ”mot Nord-Amerika (?) och när man annekterar Krim”. ”Det är inget nytt att man är aggressiv mot sina grannländer. Man har brutit loss två delar av Georgien, Syd-Ossetien och Abchasien. Nu har man gjort det med Ukraina”, hette det vidare.

Under hela samtalet stod han, sånär som när det gäller fullt medlemskap i NATO, på samma politiska grund som Björklund. Även när han talade om de stora fredsdemonstrationer i det auktoritära och aggressiva Ryssland där ”ryssar stått upp och sagt att de inte vill gå ut i krig mot Ukraina”. Om ryssar, till ”vilka vi måste bygga broar”. I sammanhanget blev detta till en önskan om att det är ”vi” i meningen Sverige och den svenska regeringen, den svenska staten, som ska bygga dessa broar. Du och jag, Jan och Jonas tillsammans. Visst, det är bra. Regeringen ska avkrävas en annan kurs än den som Bildt stakat ut (fast det gjorde i och för sig inte Sjöstedt). Men det finns inte ens en enda idé om att arbetarrörelsen också ska göra något på egen hand! Arbetarrörelsen och svensk borgerlighet har inte och kommer inte att i huvudsak ha samma vänner i Ryssland när det gäller motståndet mot Putin och hans närmaste partners av oligarker. När Björklund sedan säger att ”Sverige har varit drivande (Carl Bildt) för en ganska tuff linje mot Ryssland”, håller Sjöstedt med och menar att detta har varit helt nödvändigt.

Under valrörelsen slutskede i september betonade Sjöstedt två gånger i partiledarintervjun att Ryssland hade allt ansvar för krisen i Ukraina. Sverige/EU/USA/NATO var helt oskyldiga i sammanhanget. Då tänkte jag att hans inlägg var taktiskt betingat, att han inte för allt i världen ville att Vänsterpartiet än en gång skulle associeras med stalinismens brott.

Nu har jag tänkt om. Det löper en blå, om än ljusblå, tråd i hela hans tankemönster. Först till Georgien:

När Rysslands militär gick in i Syd-Ossetien var det inte som på Krim att några gröna gubbar helt plötsligt poppade upp. Inmarschen var en konsekvens av att Carl Bildts nära personliga vän, presidenten och dårliberalen Michail Saakhasvili omringade och flygbombade Sydossetiens huvudort Tschinvali (ett territorium som aldrig i historien har varit kontrollerat av en georgisk statsbildning). Bildt klampade då som nu in som en klumpig med vredgad trumpetande elefant i diplomatins glashus genom att kalla ryssarna för nazister och ensam i Europa påstå att det var Kreml som startat kriget (där förlorade han för övrigt sin chans att nå den åtråvärda posten som EU:s utrikesminister). Alltså raka motsatsen till dagens Krim där det var Ryssland som var angripare. När det begav sig sa för övrigt Sjöstedt att han och Carl Bildt var helt överens när det gällde det georgiska kriget.

Carl Bildt och Michail Saakhasvili när de tillsammans föll i drömmar om framtiden

Sedan till Ukraina som är en komplex historia. Se också två tidigare längre artiklar som jag skrivit i frågan.1 & 2 . Här hittar du också en länk till en artikel om olika kapitalintressen i Ukraina före Janukovytjs fall som Benny har skrivit. Bortsett från den ekonomiska krisen i Europa bottnar Ukrainas kris först och främst i en ekonomisk och social kollaps för den statsbildning, där kapitalistiska predatorer, oligarker, hänsynslöst och genom våld, korruption och politisk makt själva roffat åt sig de oerhörda värden och tillgångar som var gemensamt ägda (visserligen under kommunistpartiets kontroll) före självständigheten 1991.

I Väst-Ukrainas folkliga uppror, Majdan, mot Viktor Janukovytj fick reaktionära nationalister och rena fascister tragiskt nog övertaget med en helt dominant roll för sina paramilitära ”sotnis”, vilka de nya högerinriktade EU-vänliga nyliberalerna utnyttjade till att själva tillskansa sig makten. De ukrainska reaktionära nationalisterna fick också en viss roll i regeringen, men skaffade sig framförallt ett stort inflytande genom sina egna paramilitära bataljoner, varav flera blev den nye presidenten Petro Porosjenkos stormtrupper när denne i våras iscensatte sin militära kampanj i nordöst och sa sig kunna göra slut på ”terroristerna” på bara en vecka.

En del av fascisternas Azovbataljon

I denna svaga statsbildning är det uppenbart att det kapitalistiska Ryssland agerat aggressivt för att som man ser det försvara den egna statsbildningen. Annekteringen av Krim gjordes av militärstrategiska skäl. Det militära stödet till ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk kanske inte i första hand syftar till samma annektering som för Krims del, utan handlar snarast om att utöver starkare förhandlingskort få en mer eller mindre regionalt självständig buffertzon.

Men det är lika uppenbart att EU/USA och därmed Sverige som stat agerat aggressivt. Stora pengar, politiker, utbildningsprogram och massvis med rådgivare från Väst (som Carl Bildt) spelade en stor roll för att ge nationalisterna övertaget på Majdan. Ekonomiskt stöd från EU/USA och löften om stöd från IMF har också hjälpt den regering som bildades att överhuvudtaget överleva. Alla vet hur USA lobbade och lyckades med att få sin kandidat Arseniy Yatsenyuk till premiärminister – i stället för den oprövade boxaren Vitali Klitschko. EU/USA/ har också hela tiden signalerat grönt flagg för Porosjenkos militära kampanj mot ukrainaryssarna och accepterat det stora inflytandet för fascister vid fronten mot Donbass. En för denna typ av uppgift trovärdig tidning, Financial Times, har pekat ut Carl Bildt som en hök i sammanhanget. Exakt vad han har slagit ner på vet vi inte. Men snabba resor stup i kvarten till Kiev, helt utanför riksdagens kontroll, har varslat oss om en möjlig roll som kurir för Washington.

Det var genom en famös buggning av USA:s sändebud, Victoria Nuland, vi fick reda på på att ”EU kunde dra åt helvete” och att  det var USA:s kandidat Arseniy Yatsenuk som skulle bli Ukrainas näste premiärminister. Så blev det också.

I bakgrunden finns också NATO:s oavbrutna inringning av Ryssland med nya baser, nya raketramper, nya upprustade nationella arméer samordnade med de gamla styrkorna. Så här ser tidtabellen ut för den snabba expansionen med nya medlemmar i militäralliansen NATO: Tyskland (1990) ;Tjeckien (1999); Polen (1999); Ungern (1999);Bulgarien (2004);Estland (2004);Lettland (2004); Litauen (2004); Rumänien (2004); Slovakien (2004); Slovenien (2004); Kroatien (2009); Albanien (2009). Flera andra som Georgien (och Ukraina) finns med på turlistan. I jämförelse med NATO är Ryssland militärt en dvärg. Det är inte för inte som Putin då och då påminner världen om att Ryssland är en kärnvapenmakt.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon vettig människa som tror att inte USA skulle känna oro för sin säkerhetspolitik hemmavid om Ryssland fick med sig Mexico, Kuba och Kanada i en militär koalition med gemensamma militära resurser riktade mot ”land of the free, home of the brave”. Nog skulle Vita Huset agera om ryska spetsnaztrupper tränades på Kanadas kuststräcka vid  De stora sjöarna…

Det associationsavtal mellan Ukraina och EU som den nya regimen i Kiev vill genomföra är inte heller ett simpelt frihandelsavtal. Där sägs också att parterna ”ska främja en gradvis konvergens i utrikes- och säkerhetsfrågor i syfte att Ukraina alltmer ska engageras i det europeiska säkerhetsområdet”. Avtalet kräver att parterna ”gör fullt och snart bruk av alla diplomatiska och militära kanaler mellan sig”.

När Sjöstedt därför väljer att ensidigt ge Ryssland ansvaret för krisen i Ukraina och när han (och Hans Linde) öppet talar om ett ”ökat säkerhetspolitiskt hot från Ryssland” vilket ”långsiktigt kräver mer pengar till försvaret så att vi kan försvara vårt territorium” gör han faktiskt samma sak som de tyska socialdemokraterna en gång inför den egna borgarklassens krigshets åren för Första världskriget. Han överger arbetarrörelsens antimilitarism. Den som 1905 bidrog till att för Oscar II göra ett anfallskrig mot Norge omöjligt. Sverige är en del av problemet. Vår stat, vår regering, har bidragit till att regeringen i Kiev valde att gå på krigsstigen i stället för att lösa motsättningarna i det egna landet med sociala och politiska reformer.

När det gäller den här krisen ligger ansvaret både hos Ukrainas inhemska rövarkapitalister, hos det imperialistiska Ryssland och hos Västvärldens imperialism. Karl Kautsky, den tyske socialisten, sa en gång att vår främsta uppgift som socialister inför och under ett krig mellan imperialister, det är angripa vår egen borgarklass och till och med verka för dess eget nederlag. ”Vår egen borgarklass”, det är i dag den kapitalistklass, sammantvinnad med sina själsfränder i EU/USA, som i Sverige dag för dag driver fram en allt större rysskräck och som syftar till att få Sverige till fullvärdig medlem av NATO.

Jonas Sjöstedt ska peka finger inte bara åt Putins Ryssland utan åt samtliga de kapitalintressen och rörelser som bär ansvaret för detta reaktionära krig där det bara finns en enda förlorare, vanliga arbetande människor i Europa och Ryssland. Han ska peka finger också åt EU:s och NATO:s medlemsstater, åt USA och åt den svenska statens roll.

Men samtidigt, som jag understrukit i en tidigare blogg:

”Utan att ha ett endaste ord till övers för Putins regim eller de politiska grupperingar och ledare som leder det ukrainryska motståndet mot Kievs militära offensiv i östra Ukraina, det är en samling av reaktionära nationalister, storryska galningar, nostalgiska stalinister, är det samtidigt uppenbart att det inte är ukrainaryssarna som använder stridsflyg, tungt artilleri och skjuter Gradraketer över Kiev. Det är Kiev som använder tunga vapen mot sitt ”eget folk” i Donetsk och Luhansk. Tusentals civila har dödats. Inte i Liev. Utan i Donbass. Snart sjuhundratusen människor har flytt. De flesta till Ryssland. Inte till västra Ukraina. Det är också uppenbart att det finns en ryskukrainsk mycket stor minoritet som i allt, från språk till religion, men också i historien och inte minst då i ”Det stora fosterlandskriget” mot tyska och ukrainska nazister, känner sig som hemmahörande i en rysk nation och som, utan att ha förtroende för det väpnade upproret, ser med allt från misstro över till skräck, när det gäller Kievs försök att lösa motsättningarna mellan dem och den nya regimen med hjälp av tunga militära maktmedel. För många av oss kan det verka som en bagatell, men striden mellan den ortodoxa patriarken i Moskva, vilken har stöd av ryskukrainare (och Putin) och den i Kiev, i vars krets Ukrainas president Petro Porosjenko är en av de hängivna församlingsmedlemmarna, är ett djupt sår som vanvettigt nog delar två så närstående folkgrupper.” För de ukrainska nationalisternas del handlar kriget om att konstituera, att skapa, en dominant ukrainsk nationalism även i de ukrainryska delarna av den nya självständiga statens territorium. Regioner som aldrig någonsin tidigare i historien kontrollerats av en ukrainsk statsbildning.

Avslutningsvis undrar jag över hur andra vänsterpartister ser på Jonas Sjöstedts politiska samsyn och gemyt med Jan Björklund. Är hans uppfattning verkligen diskuterad och förankrad i tidigare kongressbeslut eller i politiska resolutioner från den sittande partistyrelsen? Hade CH Hermansson verkligen fel om den svenska statens klasskaraktär? Är detta partiets nuvarande ståndpunkt.

Om inte, är det  dags för en riktigt  grundlig diskussion inför er nästa partikongress!

 *****

När jag googlade runt och letade efter CH Hermanssons minnesord vid Stalins död hamnade jag plötsligt på en artikel repriserad hos marxistarkiv.se skriven av Björn Hallberg. Det var en kort förenklad genomgång av SKP/VPK:s historia fram till 1976. Den var bra men med ett grovkalibrigt språk färgat av en mer upprorisk tidsanda. Faktiskt satt jag en liten stund och funderade över vem denne Björn Hallberg kan ha varit. Men plötsligt ramlade det ner en pollett. Det var ju jag själv som en gång hade skrivit detta. Björn Hallberg var en av mina pseudonymer under dessa år. Bengt Roswall en annan. Varför? Jo, jag skrev så mycket att vår ”partipress” tyckte att det skulle se bättre ut med lite variation på konfekten. Ett tips. Läs den. Faktiskt riktigt bra: Vad har Vpk uppnått?.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,