När Östanvinden härskade över svensk vänsterradikalism

I ett i dag berömt cirkulär från 16 maj 1966 inom Kinas kommunistiska parti, nedtecknad i namn av Centralkommittén men uppenbart efter diktamen från Den store rorsmannen själv, ordförande Mao Zedong, uppmanades medlemmarna att ”bekämpa och krossa de personer i ledande ställning som har valt den kapitalistiska vägen”. Programmet kallades för ”De sexton punkterna. Riktlinjer för Den stora proletära kulturrevolutionen”.

”Rensa ut alla monster och demoner. Det är rätt att göra uppror, att vägra är hundra procents revisionism. Bombardera högkvarteret!”, hette det något senare när Mao själv undertecknade en ledare i Folkets Dagblad. I partipressen beskrevs de våldsamma sociala och politiska konfrontationer som utlöstes som en episk strid för social rättvisa: ”På samma sätt som den röda solen stiger upp i öst lyser den aldrig tidigare skådade Stora proletära kulturrevolutionen upp landet med sina skinande strålar”.

Två år senare hade två tredjedelar av kommunistpartiets medlemmar förklarats som förrädare och kontrarevolutionärer. Även Liu Shaoqi, landets president, av Mao själv sedd som den som skulle greppa rodret efter honom. En annan legendarisk ledare, Deng Xiaoping, hade placerats på undantag. Motsättningarna mellan Kina och Sovjets ledare hade också trappats upp och rödgardister iscensatte våldsamma demonstrationer mot den ryska ambassaden i Peking. I mars 1969 kulminerade dessa i en mindre militär sammanstötning vid gränsfloden Ussuri.

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Sovjets ledare var revisionister och hade blivit socialimperialister och deras ”fredliga samexistens” med imperialismen sågs som ett svek mot Kinas egen existens. Trots att Mao själv alltid varit kritisk till Josef Stalin agerande när det handlat om KKP:s politik angreps av taktiska skäl också Nikita Chrusjtjovs försiktiga uppgörelse med Stalintiden.

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Även i Sverige föll en bit bort av det gamla Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Starkt influerade av maoismen och i samband med SKP:s  försiktiga orientering bort från Moskva och namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna bröt sig en mindre grupp av gamla medlemmar ut från sitt gamla hägn och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Det nybildade förbundet samlades kring sina stencilerade alster Marxistiskt Forum och Gnistan. Medlemmarna var inte många och upplagorna på deras tidningar var inte stora. Ett liknande uppbrott tio år tidigare (även då var motsättningarna mycket skarpa mellan Moskva och Peking) hade säkert passerat ganska obemärkt.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

En del rörde sig också åt rätt håll. Inte minst i Sverige ökade kritiken mot USA:s allt brutalare krig i Indokina. Många ville göra något själva, engagera sig i solidariten med framförallt Vietnams folk och dess militära kamp mot en avskyvärd imperialism.  KFML skapade samtidigt en solidaritetsorganisation i tiden. Det blev de Förenade FNL-grupperna (DFFG), som gav denna möjlighet.

I strid med SKP:s  pacifistiska budskap om ”Fred i Vietnam” betonades ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. DFFG vann snabbt terräng, tog in hela Indokina i sin plattform, och med sin tidning Vietnambulletinen, FNL-märken och insamlingsbössor utvecklades den till den största svenska folkrörelsen i modern tid med 200 aktiva lokalavdelningar i hela landet. En framgång som tveklöst påverkade hela den svenska arbetarrörelsen till en omsvängning när det gällde synen på USA:s roll i världen.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

Men KFML (som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP) höll från kuskbocken hela tiden hårt i tömmarna för det framgångsrika ekipaget. Inte i den ideologiska plattformen, men väl i DFFG:s ideologiska studiematerial, fick man på ett elegant sätt med sig sin och maoismens syn på Sovjetunionen som ”en socialimperialistisk stat”. En stor del av KFML:s många nya unga medlemmar rekryterades sedan i denna miljö.

Maoismens taktiska vänstersväng i internationell politik föll under dessa år av rörelse väl ut för KFML också när det gällde så avgörande händelser för svensk politik som Pragvåren och Maj 68 i Frankrike. Med sitt halvdana uppbrott från Moskva hade Vpk svårt att hantera Praginvasionen. Det egna stora och här hemma mycket ansedda broderpartiet i Frankrike hamnade på kollionskurs med den franska revolten Maj 68. Den tyske socialisten Karl Liebknecht hade talat om ”ungdomen som revolutionens stormsvala” och för Vpk:s del innebar det att Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) lämnade det egna boet 1970 för att sedan delas i Förbundet Kommunist (FK) med tidningen Röda Arbetet och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) med tidningen Stormklockan. Majoriteten i MLK var likt KFML maoistiskt präglat, men också på samma sätt inskolad i gammal stalinism. Minoriteten i FK var antistalinistisk men i synnerhet under sin första tid bar gruppen med sig en hel del maoistiskt tankegods.

Den svenska vågen av vilda strejker som inleddes med den oerhört omvälvande Stora gruvstrejken 1969-70 visade också för alla oss som engagerats i internationell solidaritet att klasskampen levde också i Sverige.  Genom träget solidaritetsarbete fick KFML nya kontaktytor och en del medlemmar också i traditionell arbetarklass.

Den svenska maoismen hade sin skördetid under åren kring detta decennieskifte. KFML byggde med organisatorisk talang upp bokförlag och bokhandelskedjan Oktober med som mest ett fyrtiotal boklådor runt om i landet. Veckotidningen Gnistan gick ut i en upplaga på som mest 14 000 ex. I början kunde inte ens de på egen hand framgångrika utbrytarna i KFMLr hejda expansionen. Bägge förbunden hade fortsatt tillväxt. ”Östans vindar härskar över Västan” hette det fortfarande i Kina och det gällde även för svensk vänsterradikalism. Ledarna bakom KFMLr (numer Kommunistiska Partiet) med sin veckotidning Proletären hade samma grundskolning i stalinism, de var stansade ur samma formar som sina kamrater i KFML. Frank Baude från ”errarna” och Nils Holmberg från KFML hade exempelvis varit politiska färdkamrater i många år. Här är inte plats för att reda ut alla skiljelinjer dem emellan, men bortsett från den inympade maoismen tog de olika strömningarna fasta på två olika stalinistiska epoker. Errarna tog fasta på den Tredje periodens vänstergir under tidigt 1930-tal. KFML betonade i stället de senare folkfronternas högerpolitik.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Själv väntade jag på att fylla tjugo år när kulturrevolutionen började storma fram. Min väg till radikal vänsterpolitik hade gått via en hel del kontakter, diskussioner och studier i Göteborgs anarkosyndikalistiska miljö och jag hade hunnit gå i en egen närkamp med stalinismens decennier av regelrätt politisk kontrarevolution i Sovjetunionen (studier) och kunde inget annat än häpna och faktiskt chockas över maoismens svenska företrädare. Visst. Det var helt rätt att både göra uppror och bombardera högkvarteret. Men för den som ville gick det också lätt att se att kulturrevolutionen inte alls handlade om social rättvisa. Blygsamma försök som gjordes, bland annat av arbetare i Shanghai att få till stånd rådsdemokrati i ”Pariskommunens anda” som det förkunnats under Kulturrevolutionens allra första skede slogs ner med skoningslöst våld. Personkulten kring Mao var avskyvärd och stick i stäv mot alla tankegångar i marxismen. Det var uppenbart att det hela var en kamp mellan olika byråkratiska partifraktioner med de breda kinesiska folklagren som de stora förlorarna. Ekonomin slirade baklänges. Över en miljon människor ska ha dödats. Miljoner andra förnedrat och förflyttas. Flera tusen av Kinas mest värdefulla artefakter från sin långa historia förstördes.

 

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Hur kunde så många unga människor, ofta ganska förnuftiga sådana, med tillgång till böcker och möjlighet till kritisk eftertanke, hamna i en sådan politisk idioti?  Det var svårt att förstå – och det är fortfarande svårt att förstå.  Minns I maj ett år i Göteborg. Tydligen ska det ha blivit något misstag när ”errarna” beställde sin I majknapp. Visst, det skulle ha varit ett porträtt av Mao, men måtten blev tydligen helt fel. Stolt fick ett tusental anhängare gå runt med en bild av Mao stor som en blaffig rödmanet på sina jackor. ”Vad gör det”, sa man till mig. ”Han är så stor”.

Mitt eget val blev att bli medlem i den lilla och organisatoriskt sköra men ideologiskt starka och modiga Fjärde Internationalen. Den enda internationella rörelsen med sitt ursprung i den gamla arbetarrörelsen som vid den här tiden kunde ge en något så när förståelse av det som skett och det som skedde runt om i världen och i Sverige. Tillsammans med några andra kamrater bildade vi 1969 gruppen Revolutionära Marxister (RM) som senare i förening med delar av Bolsjevikgruppen satte Revolutionära Marxisters Förbund på fötter. Föregångare till dagens Socialistiska Partiet.

Tillbakagången för den svenska maoismen började nog egentligen redan 1972 när USA:s president Richard Nixon helt överraskande besökte Kina och Peking. I det engelska språket har denna så oväntade diplomatiska manöver haft så stort intryck att begreppet ”Nixon in China” blivit en metafor som betyder att en politiker gör ett helt oväntat lappkast. Gustav Fridolin gjorde exempelvis en ”Nixon in China” när han var med och godkände regeringens nya flyktingpolitik. Även för Kinas del var besöket omskakande och runt om i världen fick olika maoistiska avläggare nu efterhand klart för sig att det var Sovjetimperialismen som var huvudfienden i kampen. I konsekvens med detta fick även svenska maoister nu försvara de mest absurda kinesiska ställningstaganden när det gällde utrikespolitik. Alltifrån ett stöd till Shahens Iran till Kinas och USA:s gemensamma försvar för Pol Pots Kambodja. Kina försökte till och med straffa Hanoi militärt när vietnameserna störtade Pol Pot genom att invadera en del av Vietnams nordliga provinser. Ett försök som dessutom blev ett fiasko. Andra såg Kinas avståndstagande från MPLA i Angola som ett fullständigt svek. I Kina pågick en lågintensiv terror ända fram till Maos död 1976.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

Det brukar sägas att segrarna skriver historien. För Kinas del innebär det i dag att segrarna valt att inte skriva alls. Åren efter den långa terrorn innebar att Mao på sätt och vis fick rätt. Deng Xiaoping som satts på undantag kom tillbaka och blev symbolen för den väldiga politiska rekyl och totala scenförändring som kom för att få i gång den nerkörda ekonomin. En utveckling som förmodligen påskyndades av just Kulturrevolutionens fiasko med många alltför radikala kollektiviseringsprojekt. Hans ord om att ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor” blev temat för den våldsamma privatisering som skett. Marknaden härskar om än under en hård partidiktatur.  Partiledningen kring Xi Jinping vill uppenbart inte uppmärksamma minnet av Kulturrevolutionens tragiska tio år. Detta trots att många av dem som i dag har makten själva drabbades på olika sätt. I första hand handlar tystnaden givetvis om att detta smutsar ner det egna partiet och dess historia. Partinamnet och partiets historiska verk ska förknippas med stabilitet och framsteg. Mao Zedong med den Långa marschen och den nationella självständigheten 1949. Inte med det katastrofala Stora språnget eller med den lika katastrofala Kulturrevolutionen. I andra hand var Kulturrevolutionen ett nationellt trauma som många miljoner människor helt enkelt inte vill hantera igen. Allt för många var inblandade.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

I Sverige är det inte så många människor som fortfarande letar runt bland de fallna resterna efter maoismens en gång så grandiosa parnass. Jan Myrdal finns kvar och tycks till en del ha gått ner sig i reaktionär nationalism. Hans positiva skrivningar om Marine Le Pens Nationella Fronten i Frankrike skrämmer. Men många som var med och ändå finns kvar har ett gemensamt grundackord som går igen oavsett om det gäller en Stefan Lindgren (en gång chefredaktör för Gnistan, numer Putins språkrör i Sverige) eller de forna maoisterna i dagens Kommunistiska Partiet. Det är ett grundackord där man i internationell politik underordnar eller helt nonchalerar klassmotsättningar och klasstrider i en stat för olika regeringars allianser mot det som betraktas som ”huvudfienden”. I sin egen uppgörelse med maoismen (två år efter Maos död och tolv år efter Kulturrevolutionens inledning!) skriver exempelvis Kommunistiska Partiet helt riktigt att:

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Men partiet kan ändå själv i dag försvara regimen i Iran eller Assadregimens blodiga diktatur med argumentet om att detta stärker kampen mot USA-imperialismen. Ränderna tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte är det bättre att vara Assads ideologiska fotsoldater i Sverige än att försvara 1980-talets militärjunta i Turkiet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om maoismens avfällingar, den fördomsfulle skränfocken Johan Hakelius och hur de friska vindarna från Greklandskrisen, likt en gång de från Maj 68, bär med sig hopp och möjligheter, men också stora faror.

.

Läste för några dagar sedan hur Maria Schottenius, tidigare kulturchef för först Expressen, senare under sex år i samma befattning för DN, glatt och uppenbart helt stormförtjust använder David Brolins senaste bok bok ”Omprövningar – Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal” för en egen liten skadeglad uppgörelse med de sex ”omvändare” eller avfällingar som författaren satt under sin lupp: Lars Gustafsson; Håkan Arvidsson; Svante Nordin; Bo Gustafsson, Klas Eklund och Göran Rosenberg.

Skälet till att Schottenius nära nog fnittrar i sin text när hon livfullt berättar om dessa halsbrytande omvändelser är att hon själv, under samma tid, var en intellektuell akademiker, som under detta skifte i kultur och politik till en del fick leva i skuggan av dessa herrar och deras rätlinjiga linjaler, efterapade maoistmoral och hårda pekpinnar. Ska man bestämma hennes egen ideologiska art, hamnar hon nog, på samma sätt som sin man och färdkamrat i livet Olle Svenning, någonstans i gränslandet mellan radikal, traditionell socialdemokrati och humanistisk socialliberalism.

När dessa vänsterintellektuella, vilka Brolin granskat, under några intensiva år röjde runt i vårt gamla kulturlandskap och i dess politiska marker gällde det att hålla sig undan för att inte mejas ner av deras vilt svängande liar. I Kerstin Ekman hittade hon en medsyster i samma utsatta situation och det var nog mer än en tillfällighet att hon skrev sin doktorsavhandling om dennes författarskap. Kerstin Ekman (som jag tycker om att läsa) har för övrigt skrivit en kostligt rolig satir över dessa och andra år i sin ”Grand final i skojarbranschen”. Inte minst hennes lustmord på Jan Myrdal när hon låter hans alias under en fest, iklädd en murarskjorta från någon arbetarbod i Stockholms innerstad, sitta på golvet med korslagda ben och bombastiskt lägga ut sina maoistiska visdomsord för en beundrande publik, går definitivt rakt in i litteraturhistorien…

Nu missbrukar på sätt och vis Schottenius Brolins bok eftersom vi spontant, av hennes läsning och recension att döma, kan fås att dra slutsatsen att dessa ”omprövningar” var ett allmängiltigt fenomen. Men Brolins spaning efter den tid som nu flytt och hur sex vänsterintellektuella män hanterade detta, är av många olika skäl ytterligt begränsad och svarar inte alls mot hur det var för vänstern i hela sin brokighet eller för dess övergång in i vårt nya sekel.

De sex personer som Brolin valt ut har för det första det gemensamt att ingen av dem var ”partibyggare” i egentlig mening (Bo Gustafsson kanske undantagen). De var inga aktivister eller ledare i vänsterns politiska och sociala vardagsmiljöer. De tumlade främst runt i kulturlandskapet och fick ibland vara med i den tidens dominanta vänsterintellektuella tankesmedjor, som Häften för kritiska studier, Ord och Bild och Zenith. I synnerhet Lars Gustafsson hade ingen betydelse alls för den tidens vänsterrörelser. Men mer sällan syntes de vid vänsterns alla stencilapparater, deltog i lokala partimöten eller var med vid allt oändligt spring med flygblad och tidningsförsäljning i trappor, på torg eller vid grindarna till alla de arbetsplatser där vi försökte vinna insteg.

Det andra som förenar denna sextett var att de alla hade en dogmatisk maoism som utgångspunkt för sin radikalism. De analyserade inte sin samtida verklighet med en levande marxism utan sorterade med ett selektivt seende in vad de ville se i redan färdiga kategorier hämtade från den kinesiska kulturrevolutionens perversa värld. Med sådana dogmatiska avstamp in i den tidens omslitande och snabbt föränderliga värld, och om de samtidigt skulle kunna fortsätta med att ha sin försörjning från skrivandet, blev det nära nog nödvändigt med tvära vändningar när tiderna förändrades. Först snabba telemarkssvängar och sedan 180 graders vändningar, rakt upp för de backar man nyss åkt nerför med en sådan farlig fart…

Dessutom har Brolin valt att inte ta med någon kvinna från samma miljö. Visst, de var färre, som i politiken i övrigt. Fast det fanns många och flera fick också till det med tvärvändorna. En som exempelvis var framstående ”kamrat” på den tiden var Katarina Engberg. Under sin tid som medlem i maoistiska KPMLr, var hon en gunstling hos Aftonbladets dåvarande mycket radikale kulturchef Karl Vennberg, vilken haussade henne i sina spalter. Detta nämns inte om vi tittar in på Wikipedia. Inte ett ord om hennes förflutna som maoist (med Stalin i gott minne) och en uttalad antimilitarist, det förflutna är bortraderat ungefär som den Store lokföraren själv gjorde i de sovjetiska uppslagsverken vid behov. Men vi som kommer ihåg ser ett hisnande ideologiskt språng. För det Wikipedia förtäljer oss i dag är att den gamla revolutionären blivit departementsråd och chef för Sekretariatet för analys och långsiktig planering vid Försvarsdepartementet. Sammanfattningsvis heter det om hennes gärning: ”Enligt Engberg är det svenska försvarets uppgift att ge nationell trygghet och att solidariskt deltaga i internationell krishantering”…

En liten, men fortfarande inflytelserik grupp av maoister, har dessutom parat sina tidigare uppfattningar med reaktionär nationalism länkad till politiska ledare som Khaddafi, Assad, Khamenei, Putin eller i Jan Myrdals fall till och med Marine Le Pen.

Brolins selektiva urval måste definitivt användas med stor försiktighet. Var och en av dessa sex i dag äldre herrar har dessutom haft olika livsbanor och har stannat i uppförsbackarna på lite olika ställen. Göran Rosenberg finns i dag exempelvis på samma höjder som Schottenius själv.

Men det viktigaste, det vi måste ha vid minnet under en läsning, det är att Brolins bok – och på samma sätt Schottenius – valt att inte alls besvära sig att berätta om alla de människor som var med när det begav sig, under de år ”när allt var möjligt”, alla de människor som inte ens har funderat över att tvärvända. De flesta har förändrat sina utblickar och har gjort omprövningar av tidigare dogmatik. Andra, som kom ut ur startblocken och in i politiken med från början betydligt större rörlighet och mindre dogmatik, har självklart också förändrats, ofta utvecklats, men ibland självklart gått i stå som en hel del andra.

Det finns många skickliga akademiker som ”överlevt”, de har i huvudsak behållit sina åsikter, men ändå lyckats klara sin försörjning i universitetens lärosalar. Men framförallt är det ”tusenden” utanför universiteten och kultursfären som till en del förändrats med tiden, men fortfarande har ”jämlikhet, rättvisa, frihet och solidaritet” som sina rättesnören. De finns som vanliga löntagare inom industrin och andra privatägda verksamheter. Både som kollektivanställda och som tjänstemän. En del från 1970-talets vänster har egna små egna företag. Många är lärare eller rektorer. Andra är tand- och sjuksköterskor. En del har lyckats bli läkare, några är jurister. En hel del är journalister som faktiskt klarat sina ”hantverk” utan alltför mycket eftergifter åt den nyliberala tidsandan (även om andra sålt sig som brödskrivare åt Stampen, Schipstedt och Bonniers). En del är socialsekreterare andra har blivit uppskattade författare, konstnärer, musiker eller skådespelare. En del av alla dessa ”tusenden” är i dag socialdemokrater. På många arbetsplatser är det ”ett måste” för att få vara med och påverka den fackliga och politiska verksamheten. Andra är vänsterpartister. En del är som jag själv medlem i Socialistiska Partiet (sedan 1968 om man räknar in dess föregångare) eller i andra mindre vänstergrupperingar. Många har blivit eller håller på att bli pensionärer men fortsätter att hålla den röda fanan högt. Det vi alla lider av är kanske stundtals en viss pessimism. Allt gick inte så fort som vi drömde om. Motståndarna var mer välorganiserade än vad trodde. Men vi har definitivt inte gett upp och vi vet att nya generationer, i nya oväntade former, kommer att bära fram samma idéer!

Kort sagt. Vad Brolin valt att inte diskutera – och som därför Shottenius slipper att bry sig om – är att den stora merparten av alla oss som var med under skiftet i vänsterpolitiken från 1970-tal till 80-talet faktiskt har fortsatt att på olika sätt hålla fast vid några av de viktigaste grunderna för vänsterradikaliseringen under 1960- och 1970-talen. Genom sina urval reproducerar Brolin/Schottenius dessvärre myter om den tidens revoltörer, nämligen att de alla skulle ha vänt kappan efter vinden och nu omhuldar nyliberalismen i politiken. Myter som jag inte alls tror har något fog för sig. Allt rör sig, vi står inte kvar på samma fläck hela tiden, alla människor har förändrats, men de flesta oss står fast vid arbetarrörelsens gamla värderingar, uppgraderade med skarpare miljötänk och mer feminism.

Värre är det med den generation som kom efter oss. Den har självfallet drabbats hårt, stukats och bråkats ner av en helt annan värld, inte minst den första massarbetslösheten som kom under Göran Perssons tidiga 1990-talsår då han styrde med (v) och (mp) som regeringsunderlag. Internationellt är det nederlag och uppgivenhet som satt sina spår. Berlinmurens och stalinismens fall förlöstes inte av massrörelser för en socialistisk demokrati utan med hjälp av hänsynslösa oligarker lystna på att plundra gamla statligt ägda egendomar på sina tillgångar. En utveckling som självklart var en stor besvikelse för många som hoppats på en annan utveckling. Pol Pot-regimen vidriga massmord på den egna befolkningen, Massakern på Himmelska fridens torg samt KKP:s satsning på en statligt dirigerad råkapitalism gjorde att maoismen som ett internationellt fenomen, sånär som i en del asiatiska stater, främst Indien, helt utplånades. De organisatoriskt så starka gamla, traditionella kommunistpartierna i Europa kollapsade liksom dess mindre maoistiska efterföljare. Att den europeiska socialdemokratin kapade alla trossar med sina gamla värderingar för att sedan kunna ta sig in på nyliberala farvatten gjorde inte tiderna bättre för den generation som växte upp efter oss. 11 september-attackerna mot World Trade Centers tvillingtorn och Pentagons högkvarter samt de efterföljande ”krigen mot terrorismen, i synnerhet då i Afghanistan och Irak fick många att huka sig ännu mer. Varför bry sig om en vansinnig, depressiv omvärld med blott få tecken på ett motstånd som det gick att identifiera sig med? Bättre då att ta chansen med att satsa på sig själv! Nederlagen för de arabiska revolutionerna, samt den nära nog fullständiga hegemonin i media och politiken för nyliberala eller åtminstone individuella lösningar har givetvis förstärkt denna utveckling.

Detta kan man se överallt i våra samhällen. Vänstern i bred mening är i stort relativt kraftlös, den har blivit pessimistisk och visionslös. Antirasismen har fått en viktig plats, vi har till en del lyft frågan om diskriminering av sexuella minoriteter, men samtidigt har bredare insikter om våra klassamhällen gått i stå. Själv upplever jag dessutom en stor del av dagens vänster som lite humorlös, helt enkelt räddhågsen för att göra bort sig med ett feltramp. Saknar sångrösterna och texterna från förr, liksom upproren i konst, teater och musik. Men kanske är det bara jag som har blivit betydligt äldre…

Hur som haver med detta, det finns andra skrån än det akademiska, där vi kan läsa av vår egen tid. Ett av dessa är den skara som oftast kallas för krönikörer. I förra veckan skrev jag om hur illa Leif G W Persson gick ner sig när han jumpade ut på isar han inte visste något om. Hans krönika om den grekiska krisen, omhuldad av Expressen genom stopp för alla genmälen, var bland det värsta jag läst i genren. Men i dagarna har en yngre kollega i detta skrå, Johan Hakelius, gått ner sig på precis samma ömkliga sätt.

Hakelius är en del av den generation som vuxit upp under helt andra förutsättningar än de som var mina och andras på 1970-talet. När Majrevolten 68 blommade ut var han fortfarande i blöjåldern. Den Stora gruvstrejken i Sverige ett år senare eller 1970-talets vilda och framgångsrika strejker var självfallet inte heller något som han kunde ta in. När FNL och Nordvietnam ”befriade södern” 1975 var han bara åtta år. Som sjutton- och artonåring fastnade säkert däremot Margret Thatchers seger över de brittiska kolgruvearbetarna i minnet. En av de viktigaste upplevelserna i den påverkbara, viktiga ungdomen – när han var 22 år – var självfallet Berlinmurens kollaps liksom attraktionen från den finansvärld och de aktiebörser som gick i spinn med ständiga vinstökningar. Ett nytt Schlaraffenland som inte flödade av mjölk och honung, men väl av många framgångssagor krönta med fabulösa rikedomar.

Hakelius växte upp på Hacksta gård i Östergötland som son till en framgångsrik storbonde. Med stor talang som skribent, han är en skicklig, ibland halsbrytande provokativ och riktigt rolig sådan. Med den talangen i bagaget och intresset för ekonomi och finansvärlden hamnade han snabbt i Stockholms tidningsvärld. Var biträdande politisk redaktör på Svenska Dagbladet och värvades av MTG-koncernen som chefredaktör för Finanstidningen (för övrigt den blaska som Maria Schottenius en gång i ett av sina mer vågade stycken kallade för ”Svenska Dagbladets pissränna”). I dag är han kolumnist i tidningar som Aftonbladet och Affärsvärlden.

Tidsandan under ungdomsåren och de miljöer han sedan vandrat igenom förklarar till en del den fördomsfulla och föraktfulla syn som finns i hans krönika om Grekland. Men att den överhuvudtaget kunde komma i tryck förvånar. Tillåts man tycka vad som helst i Aftonbladet bara för att man är krönikör? Varför bara sluta ta med att ta in alla kommentarer influerade av sverigedemokraternas fördomar?

Under den grekiska krisens gång berättar Hakelius först att han ”kännt en allt större sympati för tyskarna… Hade tyskarna sagt ’Genug!’, lämnat grekerna åt Kronofogden och tröstat sig med en tallrik Saumagen (grismage), hade de fått min sympati”. En uppfattning som han grundlagt tidigare genom åren genom sitt intresse och sin beundran för det tyska ekonomiska undret. Efter denna utgångsställning smyger han in en liten brasklapp. Han reseverar sig mot Scheubles tilläggsplan på att värden från grekiska statliga tillgångar ska komma att förvaltas i en fond kontrollerad av EU (läs Tyskland). Men fortsätter sedan i en fullständigt besinningslös fördomsfullhet:

”Om man inte lever på att göra sig dummare än man är, begriper man ändå grundproblemet: Grekland är, som nation, ekonomiskt ansvarslös. Det finns säkert ansvarsfulla greker, men de har låtit nationens ekonomi hanteras av svindlare, mutkolvar och kretiner. Den idiotiska euron har inte gjort saken bättre, men euro, drachme eller chokladpengar: Grekland skulle ha haft problem ändå. Och sedan. När allt gick åt fanders valde grekerna sitt lands Johan Ehrenberg till statsminister och röstade för att det visst går att äta kakan och ha den kvar. När kakan inte gjorde som den var tillsagd, utlyste de generalstrejk. De hade ju bestämt att verkligheten inte gällde dem. Och ändå. Grekerna sitter där i din soffa. En hopplös new age-moster, som hinkar retsina och pratar demonstrationer, konspirationsteorier och revolt.

Men mitt i all nipprighet kan du inte komma ifrån att hon har en poäng. Det här är inte rimligt.”

Den enda poäng som Hakelius vill räkna hem till Grekland, är alltså att Scheubles tvångsindragning och tyska kontroll av grekiska tillgångar var att gå för långt. Han nämner också att det finns ”ansvarsfulla” greker. Men inte mer än så. Den enda verklighet han vill kännas vid för Greklands del är i grunden densamma som Leif G W Persson snappat upp från sin nuvarande vänkrets och skrev om i Expressen. Alltså om ”en hoper vanliga skojare … de politiska ledarna för ett land som i avgörande stycken lever på att upplåta sina badstränder, hyra ut solstolar, odla oliver och tillverka fetaost”. Hakelius vet ingenting om klassamhället Grekland. Eller vill inte veta. Alla greker är lata och odugliga, lever på oss turister, hinkar i sig Retsina, gapar och revolterar på gatorna.

Med sitt intresse för ekonomi vet han säkert att det var Mario Draghi som ansvarig för Goldman Sachs International som hjälpte den tidens skojare i de grekiska regeringarna att fiffla med sina statliga budgetbokslut så att de kunde kvalificera sig in i EU. Samme Draghi som nu är ordförande för Europeiska Centralbanken och i den rollen såg till att skapa kaos i den grekiska ekonomin, med bankstopp, genom att helt dämma flödet av likvida medel inför slutförhandlingarna. Hakelius vet självfallet också att Merkel och Sarkozy inte gav de egna bankerna ens gult kort för deras ansvarslösa lån till den grekiska staten. I stället vältrade de över kostnaderna på euroländerna skattebetalare…

Just för att han vet, eftersom han i grunden är ekonomijournalist, blir hans förnedring av grekerna desto mer hutlös. En skränfock som roar sig med att driva med ett ”gapande” folk. Jag skrev tidigare att han ibland kan vara riktigt rolig i sina skriverier. Men att hoppa och slå på utsatta människor som redan ligger ner, om än verbalt, kan aldrig vara roligt. Det är bara föraktfullt.

Nåväl, detta var hastiga nedslag i lite olika tidsskeden och ett försök att skissa hur ideologier kan skifta från en tid till en annan. Någon kanske tycker att jag varit väl pessimistisk i mina funderingar och jag avslutar därför med den optimism som vi trots allt kunnat smaka på den senaste veckan. Krisen, vare sig i Grekland eller i andra delar av Europa är långt ifrån över. Detta därför att det i grunden handlar om en kris för kapitalismens Europa och i detta perspektiv är det grekernas starka motstånd som låter oss ana en annan möjlighet, vi läppjar faktiskt på något helt nytt, vi smeks av friska vindar som kan bli till ett snabbt skifte när det gäller ideologier och politik. Har jag inte då helt plötsligt vänt på klacken och blivit en urbota optimist? Vi får se, allt är i rörelse och ingen vet var vi står i morgon. Men till stöd för min optimism ska jag avslutningsvis citera Donald Tusk, det mäktiga Europeiska rådets ordförande, vilket drar samman EU:s 47 stats- eller regeringschefer samt EU-kommissionens ordförande, för viktiga gemensamma beslut. Donald Tusk ledde och övervann alla svårigheter vid de slutförhandlingar som skedde i Bryssel med Tsipras och hans nye finansminister. Han tyckte för övrigt att Angela Merkel utnyttjade den hårdföre Scheuble på ett skickligt sätt. I manglingarna med Tsipras spelade paret skickligt sina roller som respektive ”den onde och den gode snuten”. Men det jag har gemensamt med Tusk är inte detta utan den risk för en grekisk ideologisk smitta över hela Europa som han säger sig frukta mer än den finansiella smitta som han inte ens bedömer som ett problem. Fast jag ser det förstås som en möjlighet. Men självklart bara om vi socialister och människor i den breda vänstern inte låter reaktionära högerpartier hålla i motståndets politiska taktpinnar. I så här klara ordalag berättade Tusk för en samling journalister om förhandlingarna och sina farhågor för framtiden:

”Jag var helt säker på att det inte fanns någon risk för en finansiell smitta även om Grekland lämnat euron. Det var inte bara en slogan, det var inte propaganda när Draghi och andra institutioner bekräftade att eurozonen i dag är relativt säker och att det inte finns en risk för smitta. Men självklart, efter en dramatisk händelse som en Grexit, kunde vi förutse en del politiska, ideologiska och geopolitiska konsekvenser.
Jag är verkligen rädd för denna ideologiska eller politiska smitta, inte en finansiell sådan, som skulle kunna komma ur den grekiska krisen. Dagens situation i Grekland, inklusive resultaten från folkomröstningen och de senaste allmänna valen, men också stämningsläget i en del kommentarer – vi har något som liknar en ny stor debatt i Europa. Allting handlar om nya ideologier. Faktum är att det inte är något nytt. Vi har något vi kan likna vid en ekonomisk och ideologisk illusion, nämligen att vi skulle ha en möjlighet att bygga en sorts alternativ till det traditionella europeiska ekonomiska systemet. Detta är inte bara ett grekiskt fenomen.
Denna nya intellektuella sinnesstämning, min intuition säger mig att det är en risk för Europa. Speciellt denna radikala vänsterillusion om att du kan bygga någon sorts alternativ till den europeiska ekonomiska visionen…Min rädsla är att denna ideologiska smitta är en större risk än den finansiella dito.
För mig är denna atmosfär lite lik tiden efter 1968 i Europa. Jag kan känna av, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting av en vitt spridd otålighet. När otåligheten går över från en individuell historia till en social erfarenhet, är detta en introduktion för revolutioner. Jag tror att en del omständigheter liknar de som var vid handen 1968”.

Jag känner alltså av samma stämningar som Tusk – i de politiska vindarna från Grekland. Men ser givetvis helt andra möjligheter. ”Ungdomen är revolutionens stormsvalor” skrev Karl Liebknecht på sin tid. Samtidigt brukar vi säga att ”en svala gör ingen sommar”. Vi får se vad som flyger över Europa de kommande åren. Vem vet. Kanske Tusk och jag får rätt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

 

Var Jan Myrdal Åsa Linderborgs stora politiska ungdomskärlek?

Åsa Linderborg har svårt att glömma sin gamla kärlek för Jan Myrdal.  Var skriftställaren månne hennes första stora brusande ungdomskärlek i politiken? Han kanske med Hjalmar Gullbergs ord var den ”som kom som en vind…och på ögonen kysstes du blind”.

I sin hyllning till honom 2007 i Aftonbladet ”Var tid har sin strid” skrev hon att ”Jag har vänner som vid sina skilsmässor utan större problem kunnat dela bohag och bokhyllor mellan sig fram till dess att myrdalianan ska splittras. Efter segdragna förhandlingar ligger mellan två lika stora bokhögar kronjuvelen ingen vill släppa: Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964”.

Linderborg kan heller inte släppa ”sin” Jan Myrdal. I går  begabbade hon i AB den borgerlighet som inte vill kännas vid sin egen revolutionära historia, de bara poserar som demokrater, vilket ”blänker igenom i det årliga raseriet kring Jan Myrdals två priser: Leninpriset och Robespierrepriset”. Det är där högerskon klämmer – Robespierre förgrep sig på den privata äganderätten. I Sverige har ingen skrivit om det här bättre än Jan Myrdal, menar Linderborg och sammanfattar sedan en av de viktigaste erövringarna under den franska revolutionen:

”Robespierre verkade i en tid när det inte fanns demokrati nånstans i Europa. Franska revolutionen och inte minst Robespierres radikala fas innebar att arbetare och hantverkare – sansculotterna – fick ett reellt inflytande. I samarbete med jakobinerna blev de engagerade i de politiska beslutsprocesserna, bland annat genom direkta omröstningar i stadsdelarna. Det borde ses som ett demokratiskt framsteg, trots att Frankrike var en diktatur”

.

.

Sansculotterna, vare sig kvinnor eller män, bar överklassens knäbyxor

Från franska ”sans sculottes”, utan knäbyxor…

Så långt allt väl. Visst jag delar helt Linderborgs slutsats ”att vi lever med borgare som bara poserar som demokrater”. Problemet med Jan Myrdal är bara att hans vänstersko också klämmer förbaskat mycket!

Över två sekler har gått sedan Robespierres tid och Myrdals abnorma politiska amnesi 234 år senare när det gäller stalinismens historiska svek mot arbetande människors försök till egna och samhälleliga demokratiska beslutsprocesser har gjort honom till ett lätt offer för de borgerliga posörerna.

Det är detta som Linderborg missar. Tydligast kom detta till uttryck vid Myrdals åttioårsdag, 2007, när hon, trots många egna bitska bockar i kanten på hans skriftställning, med Erik Wijks ord hyllade åldringen som ”den evigt brådmogne ungkommunisten”. Hon avslutade sin hyllning till födelsedagsbarnet med:

”Alla intellektuella är beroende av styrkan hos den rörelse han företräder. Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade – med reservation för synen på samkönade äktenskap och betydelsen av (den västerländska) kvinnans frigörelse – utan på att vänstern är organisatoriskt svag. Detta desto mer plågsamt med tanke på den tid vi lever i: 1793 års mänskliga rättigheter utsätts för systematiska och framgångsrika angrepp; en alltmer aggressiv borgerlighet går ner sig i nykoloniala unket rasistiska ståndpunkter och försvarar inte ens rättssäkerheten hos de egna medborgarna.

 Många har kommit och gått på den vindpinade barrikad Jan Myrdal en gång äntrade, men han står orubblig kvar. Han är aktivisten som under sex decennier manat medborgarna att ta framtiden i sina egna händer och som själv vägrar att slå sig till ro, ”ty man ska aldrig ge upp”. Lika oförtröttligt som den åttioårige Myrdal gäller det för vänstern att mobilisera under fältropet – med den typiskt myrdalska interpunktionen – Det är rätt att göra uppror!”

I dag, sex år senare, framstår dessa ord som smått absurda. Vare sig den poserande borgerligheten eller stora delar av den svenska vänstern vill på allvar kännas vid de borgerliga revolutioner som i över två år ritat om den politiska kartan för hela arabvärlden.

.

 I går Pariskommunen. I dag Den syriska revolutionen.

 

.

På samma sätt som den franska revolutionens sansculotter har folkliga uppror i land efter land i regionen, med sina 300 miljoner invånare, rest paroller om frihet, demokrati och social rättvisa. På samma sätt som för den franska revolutionen 1789 och för Pariskommunen knappt ett sekel senare handlar ”den arabiska våren” inte om väderbyten eller ens årstidernas gång utan om ett klimatskifte. En komplex historisk process med segrar och bakslag.

Bägge skorna klämmer. Både högerskon och vänsterskon. Ja, så illa att de inte längre duger ens att gå i.

.

Jan Myrdal  som politiker I maj 2011

Portalfigur för sveket mot den arabiska revolutionen

Borgerliga demokrater och stora delar av vänstern tycker uppenbart inte att araber har rätt att göra uppror. Inte heller Jan Myrdal och hans närmaste vänner i FIB/Kulturfront eller Kommunistiska Partiet. I Latinamerika eller Asien är det rätt. Men när det gäller arabvärlden har Västerlandets koloniala konstruktion, ”Orientalismen”, fortfarande kvar sitt grepp. ”Araber behöver en fast hand, en stark ledare, annars ropar de bara om Allah och skär strupen av varandra med sina krokiga knivar”, tycks vara det synsätt som härskar i deras undermedvetna värld. I dag är borgerlighetens och vänsterns svek när det gäller upprorsrörelsen i Syrien mot Assads diktatur det mest iögonfallande. Alltifrån likgiltighet, kålsuparteorier om att allt är samma skit till politisk aktivism för diktaturens massakrer.

Problemet med Myrdals bägge priser är att han själv inte förtjänar dem. Med sin politiska amnesi för stalinismen och sin ofta nattståndna nationalism hade det varit ett lättnad för svensk vänster om han hade haft ett mindre inflytande.

Då hade svensk vänster varit mer trovärdig och mindre marginaliserad i den politiska debatten.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,