Tio franska soldater dödades i går när en fransk natopluton hamnade i ett bakhåll utfört av talibankrigare. Det står allt mer klart att NATOs närvaro i Afganistan aldrig kommer att skapa vare sig fred eller demokrati i landet. Tvärtom har klanväldet och opiumekonomin aldrig frodats mer än nu, redan sju år efter USAs attack. Alla socialister värd namnet måste kräva att NATO lämnar landet. Alla argument om att det skulle bli ett blodbad i landet om NATO drar sig tillbaka är lika idiotiska som att de amerikanska trupperna behövs i Irak för att hindra ett inbördeskrig. USA i Irak och NATO i Afganistan har ingen politisk lösning på situationen. De är enbart en del av problemen. Vad som händer om den afganska befolkningen lämnas att lösa sina egna problem ska inte bestämmas i Vita Huset. Där kommer aldrig fattiga afganers intressen att tas tillvara, bara den härskande klickens (maffian runt Karzai) intressen.

Som enda politisk organisation i Frankrike kräver Ligue Communiste Révolutionaire ett omedelbart hemtagande av alla franska trupper från Afganistan. Än i dag, den 20 augusti, finns exempelvis inte ett ord om de tio soldaternas öde på det franska Socialistpartiets hemsida. Det franska kommunistpartiets tidning L’Humanité sa först att truppernas närvaro borde omvärderas för att sen dagen efter också kräva en reträtt, dock utan att precisera när- omedelbart eller så småningom.

I en presskommuniké skriver LCR kort:

”-Tio franska soldater har mist livet i Afganistan. Än en gång är det unga soldater som betalar ett tungt pris för Sarkosyregeringens stöd till den amerikanska imperialismens politik.Den franska militära närvaron i Afganistan, motivierad av viljan att kontrollera regionen och dess oljetillgångar, måste upphöra.

-Dra omedelbart tillbaka alla franska trupper från Afganistan.

Paris, 19 augusti 2008”

I andra media: Liberation,Rouge,SVD,

Läs även andra bloggares åsikter om NATO, Afganistan, USA, Frankrike, Karzai, Sarkozy, LCR

Kära läsare

Nu tar vi semester.

Hoppas ni har haft behållning av vår blogg.

Vi är tillbaka efter semestern med nya friska tag.

Ha en bra sommar.

Vi dyker upp igen en bit in i augusti

Benny & Göte

Veckan som kommer inleds med ett nytt möte i den så kallade G8-klubben, som består av USA,UK,Frankrike,Japan,Kanada,Japan,Italien och Ryssland.

Ingen nytt under solen…

De åtta statscheferna samlas i Toyako på ön Hokkaido den här gången. 21 000 poliser motade bort runt 10 000 demonstranter som fick nöja sig med att protestera sju mil bort från mötet på ön. Om det vore för mötets betydelse och innehåll är det inte ens värt att demonstrera.

Men demonstranterna har självfallet ändå rätt eftersom de åtta symboliserar den kapitalistiska marknadens diktatur över människor och natur.

Ja natur ska vi inte prata om. Inte ett enda beslut som går i riktning mot mindre utsläpp av växthusgaser kommer att tas. Redan i fjol beslutade ett G8-möte att ” seriöst överväga ” utsläppsnormer. Mer blev det inte. I morgon och tisdag beslutar  man endast att inte besluta om något utan hänvisar till att det ska hållas ett klimatmöte i Köpenhamn nästa höst. George W. Bush insisterar som vanligt på att USA inte kommer att acceptera några utsläppsnormer så länge inte Kina och Indien också går med på långsiktiga mål för utsläppen. Avslutningsdeklarationen säger att utsläppen av CO2 ska halveras till 2050. Men utgångsnivån är i dag och inte nivån 1990 som IPCC rekomenderar. Inga mellanmål sattes upp så det finns all anledning att ta pratet om halvering till 2050 som just prat. Speciellet med tanke på det antal kolkraftverk som Bush redan beslutat om.

Tvinga arbetslösa ta vad som helst…

Den holländska regeringen antog i dagarna nya extrema direktiv för behandlingen av landets arbetslösa. Den arbetslösa person som inte hittat ett nytt arbete efter ett års arbetslöshet ska tvingas att acceptera vilket arbete som helst som erbjuds oavsett personens kvalifikation och karriär.

-En advokat blir en bra jordgubbsplockare, skämtade en av landets dagstidningar.

-Det är enbart genom att arbeta som man deltar korrekt i det sociala livet, säger arbetsministern Jan-Piet Donner. Utmärkt. Sätt alla kupongklippare och börssurfare att diska i Harlems lusiga restaurangkök. Det finns cirka 236 000 lediga jobb i landet, de flesta halvtidsjobb i servicesektorn.

Anpassningen av den holländska arbetsmarknaden till kapitalisternas behov har gått mycket långt. Inte mindre än 40 procent får nöja sig med halvtidsjobb. Bland kvinnorna är siffran katastrofal. 70 procent av dem halvtidsjobbar, främst på grund av den urusla daghemssektorn.

Men regeringen är inte riktigt nöjd ännu. Den vill tänka över om ettårsregeln för de arbetslösa inte ska minskas till sex månader. Pensionärerna ligger också illa till. Det finns planer på att höja pensionsåldern från 65 till 67 år. Alla dessa åtgärder stöds av det socialdemokratiska partiet som sitter i koalitionsregeringen. Endast vänsterpartiet SP säger nej till hela paketet.

Köptes Betancourt fri?

Knappt hade Ingrid Betancourt njutit färdigt av sin första dag i frihet på sex år så böjade det spekuleas om att hon köpts fri för 20 miljoner US$. Kanske, kanske inte. De uppgifter som lagts fram verkar inte speciellt tillförlitliga och har lite av ” surt sa räven ”. över sig. Själv tror jag att FARC grundlurades och att rörelsen tappat både riktning och mål. Finansiering av verksamheten har blivit ett mål i sig och metoderna allt mer avlägsna från sociala och politiska syften. Fidel Castro var oväntat hård i sitt fördömande av FARC.

-Inga civila ska tas som gisslan och hållas fånge i djungeln, sa den gamle till pressen. Samma sak gäller Hugo Chavez som kraftigt uppmanade FARC att ge upp den väpnade kampen.

Knesset saboterar…

Det israeliska parlamentet Knesset röstade i veckan igenom ett lagförslag som saboterar alla förhandlingar med Syrien om ett återlämnande av Golanhöjderna. Lagen, som ska ska gå till omröstning två gånger till innan den antas, innebär att inget återlämnande av Golan kan ske utan en folkomröstning eller ett beslut i Knesset med 2/3 majoritet. Golanhöjderna ockuperades av Israel under kriget 1967 och sedan dess har 20 000 israeler bosatt sig där. Där bor också 18 000 druzer som bevarat sin syriska nationalitet. Att Isreals zionisthöger skulle vara beredd att överge Golanhöjderna och evakuera de 20 000 verkar helt uteslutet sett till det politiska läget. Oavsett vilka avsikter Olmert har med de aktuella förhandlingarna med Syrien har nu Knesset lagt ett stort hinder i vägen för ett fredsavtal mellan de båda länderna.

Fler arbetslösa…

OECDs utsikter för arbetslösheten under de närmaste åren är ingen munter läsning. De rikas klubb skriver att en miljon kommer att förlora sina arbeten under 2008 och att det blir ännu värre 2009. Den kris som startade med ruttna bostadslån i USA har nu spritt sig till nästan alla ekonomiska aktiviteter. Och än en gång är det de arbetande som får betala priset för den galna finansvärldens allt mer hårresande spekulation i allt från bostäder till råvaror.

Inför 2009 räknar OECD med följande arbetslöshet :

OECD som helhet : 6.0 % eller 34.8 miljoner personer

Spanien : 10.7% eller 2.5 miljoner personer

Frankrike : 7.6 % eller 2.1 miljoner personer

USA : 6.1% eller 9.5 miljoner personer

UK : 5.8% eller 1.8 miljoner personer

Att USA befinner sig i en recession verkar helt klart. För sjätte månaden i rad ökade arbetslösheten och sedan första januari har något över en halv miljon förlorat sina arbeten. Antagligen är den verkliga siffran betydligt högre därför att i USA försvinner folk mycket snabbt från listan över arbetslösa. De som inte tror att det finns några jobb att få försvinner ur statistiken när de inte längre aktivt söker arbete.

I media: SVD,

Andra bloggar: Svensson,Proletärbella,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, G8, Bush, KLimat, Miljö, FARC, Betancourt, Castro, Chavez, Knesset, Golanhöjderna, Syrien, Olmert, OECD, Arbetslöshet, Spekulation

Artikeln nedan är en relativt fri översättning från tidningen Rouge som ges ut av LCR, den franska sektionen av Fjärde Internationalen.

LCR tar avstånd från Sarkozys program för EU och manar till kamp för ett annat Europa, ett soldidariskt och socialt rättvist Europa.

En president utan legitimitet

Nicolas Sarkozy har presenterat det program han tänker driva under sina sex kommande månader som EU’s president. Pressen pratar ” om en logistisk likaväl som en politisk utmaning ” för Sarkozy. Det logistiska problemet kommer nog att lösa sig tack vare de 190 miljoner euro som den franska regeringen anslagit, tre gånger mer än år 2000 då Frankrike sist hade presidentskapet i EU. De som i dag drabbas av den ekonomiska krisen glädjs knappast över nyheten.

Efter baksmällan av det irländska nejet har Frankrike drivit en hektisk diplomati och gjort vänskapsbesök i en rad europeiska huvudstäder. Men det har inte gått att ” isolera det irländska problemet ” eftersom Tjeckien först visade stor tvekan och sedan vägrade Polen att skriva under Lissabonfördraget.

Jean-Louise Borloo,(ekologiminister och minister för en hållbar utveckling, min. anm.) räknar med att i europeisk skala förnya propagandaeffekten av miljöprogrammet Grenelle(ett program med lite av varje utan seriöst grepp om miljön som antogs i fjol. min.anm.) och få det antaget som ett europeiskt klimat-och energiprogram.

Det europeiska immigrationsavtal, som ” utvisningsministern ” Brice Hortefeux, försökt sälja till EU har inte övertygat Spaniens regering och mötet mellan premiärminister Fillon och Zapatero var ett misslyckande. I Frankrike är regeringen oroad över EU-byggets svaga legitimitet. Alain Lamassoure, fransk UMP-ledamot av Europaparlamentet, har på Sarkozys begäran skrivit en rapport som kräver att det ” sociala ” blir en prioritet för Sarkozy i bygget av ett ” medborgarnas Europa ”. Det handlar självfallet inte om att tvinga igenom en minimilön i EU eller fri abort i alla EU-länder utan om förändringar som berör små grupper av personer, som exempelvis att harmonisera högskolediplomen, om rätten till pension när man bosätter sig i ett annat land. En hemsida på Internet ska öppnas där enskilda medborgare i EU kan skriva om sina dagliga problem. Programet är löjligt begränsat och visar på att krisen i EU-bygget är här nu.

Det kollektiv av fackliga organisationer och andra rörelser som bildats inför det franska EU-presidentskapet tänker föreslå manifestationer på de teman, energi-och miljö, immigration, försvarspolitik, jordbruk, som Sarkozy spikat för sitt presidentskap. Vi måste ta tillfället i akt och hindra honom att nå sina mål och i stället levandegöra idén att ett annorlunda Europa är möjligt, ett Europa med radikalt skilda prioriteringar. Ett solidariskt, socialt, demokratiskt Europa, ett Europa som respekterar kvinnornas, invandrarnas, de arbetslösas och löntagarnas rättigheter. Ett Europa som en gång för alla bryter med profitjakten som dikteras av de multinationella bolagen.

I media: DN,Le Monde,Rouge,SVD,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, EU, Sarkozy, energi, miljö, LCR,

Släpp alla politiska fångar i världen !!!

I en räd, som tog gerillan FARC på sängen, befriade den colombianska armén Ingrid Betancourt och 14 andra fångar i torsdags. Ingrid Betancourt var tillsammans med Aung San Suu Kyi den mest kända och omskrivna politiska fången i världen sedan Nelson Mandelas fångenskap i den sydafrikanska apartheidregimens fängelsehålor.

Ingrid Betancourt togs till fånga av gerillarörelsen FARC den 23 april 2002. Hon var då presidentkandidat i det colombianska presidentvalet. Hennes beslut att ge sig in i gerillakontrollerat territorium för att driva sin kampanj beskrevs då som alltifrån modigt, via naivt till helt idiotiskt.

Propagandaseger

Fritagandet av Ingrid Betancourt är en stor propagandaseger för inte bara Colombias stenreaktionära president Uribe utan också för mörkermannen Nicolas Sarkozy. Fritagandet visar också att FARC har stora politiska och organisatoriska problem. Efter decennier av väpnad kamp verkar det mesta gå i baklås. Att finansiera den väpnade kampen med bland annat tagande av gisslan och beskattning av kokaodling kan inte annat än korrumpera i längden.

President Uribe sitter nu i en guldstol. Hans kontakter och spel under täcket med landets dödsskvadroner skyls över av propagandasegern. Dödsskvadronerna kan i lugn och ro fortsätta sin klappjakt på och mord av allt fler fackliga ledare i Colombia.

I Frankrike missade självfallet luslinsen Sarkozy inte tillfället att putsa upp sin illa tilltygade image. I varenda nyhetssändning i fransk TV fanns han med i både bakgrund och förgrund för att hylla alla ” hjältar i kampen mot terrorismen ”. Det franska parlamentet gav en stående ovation till Ingrid Betancourt och den colombianska armén. Det belgiska parlamentet ville inte vara sämre och stod också upp i jubel över ” frihetens seger ”.

Till sist mättas media och det hela blir till ett hyckleri med politiska förtecken. Det gäller att suga på godbiten så hårt som möjligt för att kamma hem poäng åt det politiska etablissemanget. Till och med Påven ska vara med på ett hörn för att hylla ” friheten ” då Ingrid Betancourt tas emot i Vatikanstaten nästa vecka.

Hyckleri

Jag skriver hyckleri eftersom det finns tiotusentals politiska fångar i världen och ingen av de som hyllar Uribe kräver att alla politiska fångar i världen ska släppas fria.

Det sitter hundratals politiska fångar i Guantanamo. I fem år har de hållits fångna utan att anklagas för ett brott, utan rätt att träffa en advokat och utan rätt att pröva fångenskapen i en domstol. När någon av dem släpps fri är det inga parlamentsledamöter som står upp och jublar. I Kina sitter hundratals personer i fängelse uteslutande på grund av sina politiska idéer. Ingen statschef kommer att kräva deras frigivning när de samlas i Beijing om ett par veckor. I Israels fängelser sitter massor av palestinier som kidnappats i de ockuperade områdena och som aldrig kommer att ställas inför rätta. Antalet länder som slänger politiska motståndare i fängelse är fler än månadens dagar. Amnesty International håller förtjänstfullt listan aktuell året runt.

Att Ingrid Betancourt är fri känns bra och rätt. Hennes enda ” brott ” var politisk naivitet. Ingen ska hållas som gisslan , torteras och fängslas för sina idéers skull. Nu är det bara att ta steget fullt ut och driva kravet att alla politiska fångar i världen ska släppas fria omedelbart.

Herrar Uribe, Bush, Sarkozy och fru Merkel- Upp till bevis. Carl Bildt-vad väntar du på ?

I media: DN1,DN2,SVD 1,SVD2,AB,Expressen,SVD 3,DN 3,

Andra bloggar: Svensson,Vida Latina,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Colombia, Betancourt, FARC, Uribe, Sarkozy

Fackförening utan gränser…

Den största fackföreningen i Storbritannien, Unite, och United Steelworkers Union i Kanada och USA har beslutat att gå samman i ett gemensamt fackförbund under namnet Workers Uniting. Initiativet är remarkabelt och syftar till att ge de fackliga organisationerna större tyngd i kampen mot multinationella bolag som spelar ut arbetare i olika länder mot varandra. Det nya förbundet får 3 miljoner medlemmar.

-De multinationella företagens politiska och ekonomiska makt är enorm, säger Derek Simpson, ordförande i Unite, till BBC och fortsätter :

-De kan spela ut en nations arbetare mot en annan nations i syfte att maximera profiten.

-Globaliseringen ger finansmännen en licens att exploatera arbetare i utvecklingsländer på beskostnad av arbetare i industriländer. Enbart en internationell solidaritet bland arbetarna kan stå emot den typen av exploatering oavsett var det sker, säger United Steelworkers ordförande Leo Gerard.

De båda fackledarna uppmanar fackföreningar världen över att ansluta sig till det nya förbundet.

Allt detta är fantastiska ord. Blir de verklighet får arbetarna ett fackligt vapen som kan bli mycket vasst. Under förutsättning att det inte bara handlar om byråkraters retorik och att allt blir vid fackligt business as usual

Derek Simpson och Leo Gerard

I media: Unite,USW

Se också: Workers Unite

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, United Steelworkers, Unite, Globalisering, Facklig kamp, Internatinell fackförening

Huka er- reform på gång.

Här följer sista delen om hur nyliberalismen perverterade ordet reform. De två tidigare delarna hittar du längre ner i vår blogg.

Del III.

Volvo folkets tillgång

Hela det nyliberala projektet är i grunden asocialt. Att genom en ständigt nedåtgående spiral anpassa löner och sociala förmåner till vad konkurrensen på världsmarknaden kräver leder till ett samhälle inte värt namnet. Det kommer alltid att finnas någon konkurrent på botten av skalan som det gäller att anpassa sig till. Det besked som arbetarna på Volvo fick i dagarna är ett bevis på de krafter som verkar.

« På samma sätt som gruvorna är en naturtillgång som ska ägas av alla arbetande människor så är Volvo en industritillgång vars framtid borde avgöras efter demokratiska beslut i ett samhälle där profiten inte längre styr. I ett samhälle där arbete, social välfärd och kampen mot miljöhoten kan förenas. Hur ska fordonsindustrin I Europa se ut? Måste folk jobba ihjäl sig för att andra ska bli arbetslösa? Hur ska fordonsindustrin klara nollvisionen för koldioxid? Ja, hur ska hela sektorn omdanas? Ska en del av produktionskapaciteten användas till gemensamma transportsystem? Det är frågor som vi gemensamt borde diskutera och besvara » skriver Göte Kildén, före detta facklig ledare på Volvo. Helt rätt naturligtvis. Det är inte bara den offentliga servicen som är av samhällsintresse. Men över Volvos framtid är det bara enskilda kapitalister som fattar kortsiktiga egoistiska beslut.

Riktiga reformer visar vägen.

Varför är det som var möjligt och önskvärt under efterkrigstiden inte längre möjligt, ja rent av bortfnyst som ekonomiska galenskaper? Det är dags att inse att det faktiskt finns en annan väg framåt, kantad av verkliga reformer, en väg som leder till ett nytt samhälle. Ett samhälle där det som produceras är till för att möta ekonomiska och sociala behov , inte för att möta kapitalägarnas krav på allt bättre vinstmarginaler.

Det « goda » 60-talet ska naturligtvis inte förskönas. Många hade det materiellt svårare då än i dag. Men hoppet om att morgondagen skulle bli bättre fanns och grundades på erfarenhet från tidigare år. Nu är det tvärtom. Många tror att morgondagen blir värre, att barnen kommer att få det sämre än föräldrarna.

För att bryta upp från den väg utför som nyliberalismen agressivt insisterar på behöver vi knyta band med den tid då reformer var reformer. Kunde de arbetandes löner följa produktivitetens utveckling då finns det ingen anledning att inte kämpa för samma koppling nu. Vad som var möjligt då är helt enkelt möjligt nu också. Tendensen att lönernas andel i nationalinkomsten minskar måste brytas och fördelningen av de producerade rikedomarna måste bli mer jämlik.Det är en defensiv kamp för att hindra ytterligare försämringar som i sin förlängning så småningom kan bli en offensiv kamp.

Vi måste kämpa för att allt fler behov tillfredsställs av en social produktion där inte vinsten styr volymen. Hotet mot miljön kräver exempelvis en politik för kollektiva avgasfria transporter som på sikt krymper personbilens använding till ett nödvändigt minimum. Det kan göras men endast om kapitalägarnas krav på god avkastning sätts åt sidan som en oväsentlighet. Det stora flertalets intresse av gratis och miljövänliga transporter ska sättas främst. Att det leder till en politisk konfrontation med den lilla klick i samhället som äger det mesta är uppenbart. Samma logik måste gälla för sjukvård, äldreomsorg, utbildning och barnomsorg, för att i allt större utsträckning socialisera allt fler områden i samhällslivet.

Det är en defensiv som går över i offensiv för verkliga reformer och som oundvikligen kommer i skarp konflikt med den moderna finanskapitalismens vinstkrav.

Det är en alternativ väg till den nyliberala. Det finns alltid mer än en väg. Det gäller bara att välja.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nyliberalism, Socialism, Ekosocialism, Vinstbegär,

I Media: ETC,DN,SVD,EPI,GP,

Andra bloggar: Proletärbella,Jinge,Svensson,

Vi blir många  !

Första viktiga steget i bygget av ett nytt anti-kapitalistiskt parti i Frankrike togs helgen 28-29 juni. Då samlades 800 delegater från hela landet i Paris för att diskutera alla aspekter i detta unika partibygge.

En kort tillbakablick kan vara till hjälp. Det var under LCRs(fransk sektion av Fjärde Internationalen) sommaruniversitet 2007 som Olivier Besancenot lanserade idén att skapa ett nytt parti som inte bara blir  samma gamla LCR i nya fjädrar. Alla som ser sig stå till vänster om Socialistpartiet är välkomna var budskapet. Vid LCRs kongress i januari 2008 beslutade en klar majoritet att sätta idén i verket.

Samla erfarenheter

I dag sex månader senare finns det 300 arbetsgrupper i landet plus ett hundratal under bildande. Tillsammans handlar det om cirka 9 000 deltagare. När delegaterna samlades förra veckan var mer än hälften personer som aldrig varit med i LCR. Däremot saknar många av dem inte erfarenhet från kamp i olika sociala rörelser. Och det är uppenbarligen behovet att samla alla erfarenheter i ett nytt anti-kapitalistiskt parti som inte viker sig i kampen mot landets högerregering som motiverade delegaternas närvaro.

Arbetet under konferensen gjordes huvudsakligen i olika kommissioner. En kommission om etapperna i partibygget, om feminismens plats i partiet, om hur den ekologiska kampen placeras i klasskampen, och flera andra kommissioner.

Konferensens var ett stort steg framåt och den bekräftar att det vägval LCRs kongress gjorde i januari var riktigt. Utgångspunkten var att öppna dörrarna för alla aktivister från olika samhälleliga kampfronter , att priviligiera en mobilisering underifrån i stället för att vända sig till olika redan existerande politiska organisationer som redan under regionsvalen visade att de inte kunde komma överens om ett gemensamt agerande.

Kongress i januari

Konferensen valde en interimstyrelse på 60 personer, varav 23 från LCR, som ska leda arbetet med att förbereda en ny konferens i oktober och en grundningskongress i januari 2009. Innan dess kommer LCRs sommaruniversitet i augusti att helt ägnas åt NPAs framtid.

Redan nu finns det enighet om att NPA inte ska ha vare sig en partiordförande eller en generalskreterare. Det blir en kollegial ledning med flera språkrör. Vad partiet slutligen ska heta vet ingen ännu. Till kongressen i januari ska de lokala arbetsgrupperna lämna in sina förslag och sen avgörs frågan av en majoritet av kongressen.

I sitt 4-minutersinlägg sa Olivier Besancenot att partiet ska bli en « vänster som bekämpar kapitalismen, som är internationalistiskt, antirasistiskt, ekologiskt, feministiskt, ett parti som revolterar mot all diskriminering ».

Socialistpartiet oroat

Ségolène Royals socialistparti visar stor tveksamhet om hur det ska agera inför Besancenots enorma framgångar i olika opinionsundersökningar och NPAs självständiga plats till vänster om dem. Före detta premiärministern Jean Pierre Raffarin från högerpartiet UMP, sammanfattade socialisternas dilemma : « Vilken är partiets strategi ? Rättning vänster eller riktning centrum ? » Socialistpartiet har redan klart deklarerat att partiet är för marknadsekonomin och en slags socialliberalism. I grunden är partiledning överens med det flesta av Sarkozys motreformer och att det är riktning centrum som gäller är det ingen tvekan om. Men trycket från den kritiska vänstern till vänster om partiet oroar och de senaste dagarna har Ségolène Royal gått ut i hård retorik mot Sarkozys regering. Samtidigt säger PS att NPA kommer att spela samma roll som Le Pens Nationalfront under 90-talet då Le Pen vägrade stödja högern i omvalen mellan höger och vänster. Men jämförelsen haltar grovt eftersom LCR alltid sagt att den verkliga motståndaren är högern.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frankrike, Nya Antikapitalistiska Partiet, LCR, Olivier Besancenot, Ségolène Royal, Socialistpartiet, Le Pen

Huka er- reform på gång.

Här följer den andra delen i beskrivningen av hur nyliberalismen perverterade ordet reform. Första delen hittar du längre ner.

Del II

Thatcher och Reagan.

De båda statscheferna blev symboler för den klasskonfrontation som  sågs som en nödvändighet för att återupprätta industrins vinstmarginaler. Men som i de flesta sociala strider sker motoffensiven under en förledande ideologisk flagg för att krassa kapitalintressen inte ska synas alltför tydligt.

-Löneökningar tjänar inget till. De bara eldar på inflationen som blir alltmer outhärdlig, förklarade de nyliberala ikonerna med nobelpristagaren Milton Friedman i spetsen.

-Vi lever över våra tillgångar, blev ett mantra i arsenalen. Räntorna som i praktiken varit nollräntor eller negativa på grund av den kraftiga inflationen ökades drastiskt av Reagan 1982. Vilket bland annat skapade de fattiga ländernas förödande skuldkris.

-Vi har inte längre råd med omfattande reformer och de som genomförts måste naggas i kanten eller helt avskaffas, gruffade den nyliberala kritiken.

-Skatter och sociala avgifter har nått smärtgränsen. Den statliga hydran måste halshuggas så att den fria verksamheten inte kvävs, maldes det på i borgerliga media.

Vad som under årtionden presenterats som den nya kapitalismens möjligheter, reformer, full sysselsättning, löneökningar från år till år, sades plötsligt vara omöjlighter som drev ekonomin i ruin. Vitt blev till svart, guld blev till sand.

Vägval

Samhället stod i ett vägskäl. Endera bygga vidare på den keynesianska efterkrigspolitiken genom att kraftigt öka den samhälleliga kontrollen över produktionen, genom att förstatliga basindustrier och banker och genom en kraftig utvidgning av den offentliga servicen. Eller sluka den nyliberala « reformivern » med hull och hår. Med den europeiska arbetarklassens ideologiska underläge, med ett fackligt och politiskt ledarskap som vek sig och i allt större utsträckning anammade de nyliberala teserna om marknadens behov av total frihet, låg vägen öppen för Thatcher, Reagan och deras fanatiska efterföljare. Räntechocken och den därpå följande politiken för att kväva inflationen hade ett enda mål – att återupprätta företagens vinstnivåer. Löneandelen av nationalinkomsten skulle tryckas ned med alla medel. Efter 1982 föll mycket riktigt den internationella inflationen snabbt tillbaka ner till ett par procent, den nya massarbetslösheten bromsade lönekampen och kapitalägarna nådde snabbt vad de strävade efter. Enligt Eurostat minskade lönernas andel av nationalinkomsten från 75.7 procent 1982 till 68.1 procent 1998. Lönerna hängde knappt med i inflationstakten och snart kunde kapitalägarna till hundra procent ta hand om frukterna av produktivitetens utveckling. Ett fall från 75.7 procent till 68.1 procent i löneandelen ser inte så imponerande ut men i rena pengar handlar det om  tiotusentals miljarder kronor som fördes över till kapitalägarnas konton.

Möjligt eller omöjligt ?

Den nyliberala offensiven har skördat stora segrar. Ekonomiskt har de arbetande tryckts tillbaka och får vara nöjda om reallönerna stiger en smula. Men frågan är om inte nyliberalismens ideologiska seger är viktigast? Idén att det inte finns något alternativ till den förda politiken har djupt förankrats långt in i arbetarleden Att nedskärningar i den offentliga servicen motiveras med att det kostar för mycket uppfattas av många som ett korrekt argument. Att de fackliga organsationerna ska hålla tillbaka lönekraven för att inte väcka inflationen har också fått status av odiskutabel sanning.

-Det är inte möjligt, det kostar för mycket, är ständigt det svar som ges när krav ställs på sjukvården, skolorna, daghemmen, offentliga transporter och annan samhällsservice. Att det aldrig ställs frågor om vi har råd att bygga blänkande bankpalats och skrytkontor anses normalt.

När det inte går att skylla på kostnaderna för att säga nej till riktiga reformer då får istället globaliseringen ta skulden. –Det går inte att höja reallönerna för då flyttar företagen till Kina. Om det inte vore för de där kineserna eller indierna för den delen så vore allt möjligt men nu krävs det att vi är konkurrenskraftiga på den internationella marknaden, hävdas det. Det är sant att Kinas och Indiens inkorporering i den kapitalistiska världsmarknaden har gjort det svårare för arbetare i redan etablerade industriländer att ta kamp för sina intressen. Men svårt är inte samma sak som omöjligt. Vissa industrier drabbas hårdare än andra. Men det var också sant under Japans och Sydkoreas snabba frammarch på slutet av 70- och under 80-talet. Varvsarbetarna i Sverige vet hur det går då den globala konkurrensen blir för hård samtidigt som efterfrågan på det man producerar minskar. Den väg som nyliberalismen och kapitalägarna säger är den enda leder i själva verket till ekonomisk katastrof. Vinstnivåerna i produktionen i Nord kan bara hållas uppe så länge produktiviteten per arbetad timme ligger högt över vad som är vanligt i den kinesiska, indiska eller vietnamesiska industrin. Och det räcker inte med det. Reallönerna får inte heller stiga i mycket snabbare takt än inflationen och helst inte alls.

Lönernas andel i nationalinkomsten

Linje med cirklar =G7- länder

Linje med fyrkant= OECD

Källa: IMF 2007

.. …i morgon onsdag följer tredje och sista delen..

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Thatcher, Reagan, Keynes, inflation, nationalinkomst,

I andra bloggar: Proletärbella,Jinge,EPI,

I media: ETC,

Huka er- reform på gång.

I tre dagar kommer vi att publicera en följetong om hur nyliberalismen lyckats pervertera och ta till sig ordet ”reform”. Det som en gång var ett honnörsord i arbetarrörelsen sprider nu rädsla om vad som väntar.

Del I :

Ords innebörd växlar med tider och mode. För ordet reform gäller det kanske mer än vanligt. När arbetarrörelsen i sin ungdom krävde refomer då tändes hopp om bättre levnadsvillkor bland de arbetande människorna. Åtta timmars arbetsdag blev norm. Barnarbete förbjöds. Sjukkassan inrättades. Arbetslöshet betydde inte längre omedelbar katastrof. Undervisningen demokratiserades och alla ungar fick gå minst nio år i skolan. ATP inrättades och att bli gammal betydde inte längre att sitta på undantag om man saknade sparade medel. Reformer gav hopp och ordet smakade bra.

Sedan början av 80-talet ger ordet en bitter eftersmak. Reform blir synonym för försämringar av redan fungerande sociala skyddsnät och förordningar. När Göran Persson och numera Reinfeldt säger att något måste reformeras då hukar sig de flesta och undrar vad ska de nu ta ifrån mig. Pensionsreformens syfte är att försämra pensionerna. Arbetsmarknadsreformer är till för att underlätta exploateringen av arbetskraften. Listan på « reformer » som i själva verket är steg bakåt kan göras lång.

Tage Erlander: ATPs grundare

Reformer som var reformer.

Efter andra världskrigets slut sågs inte kapitalismen med blida ögon. För stora delar av den internationella arbetarrörelsen var den roten till allt ont. Om Sovjetunionen inte varit ett skräckexempel på socialism som spelade borgerligheten i händerna är det många historiker som frågar sig hur klasstriderna i Grekland, Italien och Frankrike efter andra världskrigets slut kunde ha slutat. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 slöt den svenska socialdemokratin klassfred med SAF(Svenska arbetsgivarföreningen) och eftersom svensk industri kunde producera och exportera till ett sargat Europa, i behov av allt, fanns det plats för reformer som verkligen var reformer. Kapitalet kunde skapa sig en social legitimitet och ge mer eller mindre vad den lovade, som kortare arbetstid, fler semesterveckor, fri skolgång för barnen och så småningom ATP som hindrade äldre från att sättas på backen.

Men den främsta orsaken till att kapitalismen kunde skapa sig legitimitet i de arbetandes ögon var det faktum att reallönerna ökade stadigt i takt med produktivitetsutvecklingen. I kolletivavtalen mellan LO och SAF var det aldrig frågan om att frukterna av den stigande produktiviteten enbart skulle tillfalla kapitalägarna. Full sysselsättning och årligen stigande reallöner garanterade social stabilitet och lugn på arbetsplatserna. Ur detta föddes också en ideologi om blandekonomi och en krisfri kapitalism. Både ekonomer och politiker omfattade den brittiska ekonomen George M. Keynes recept för styrning av kapitalismen via statliga ingrepp i den privata sektorn . Med hjälp av industripolitik, räntepolitik och penningpolitik ansågs staten ha de nödvändiga instrumenten för att « planera » den moderna kapitalismen. Enligt den dominerande ideologin var det inte de som ägde produktionsmedlen som bestämde över den privata industrins produktion utan företagens verkställande direktörer som oftast inte var stora aktieägare i företaget. I den ekonomiska litteraturen kallades det « the managerial revolution ». I verkligheten var det bara en parentes i efterkrigstidens kapitalistiska anpassning till arbetarrörelsens styrka.

Oljekris och stagflation.

Med oljekrisen 1973 och den följande stagflationen, låg tillväxt kombinerat med hög inflation, blev det tvärstopp i det positiva reformerandet. De stadiga reallöneökningarna hade börjat undergräva de kapitalistiska företagens vinstmarginaler. I USA började vinstnivåerna i industrin att minska redan 1967 och i Europa mellan 1970-74. Lönernas andel i nationalinkomsten hade helt enkelt blivit för stor i

John Myanard Keynes

kapitalägarnas tycke eftersom vinsten hamnade i kläm. Enligt Eurostat nådde löneandelen i Europas industriländer sin högsta nivå med 76.3 procent 1975. Fram till dess hade inflationen hållit löneandelen i schack, men mellan 1972 till 1975 steg löneandelen flera procentenheter vilket motsvarade enorma belopp i rena pengar. För höga löner , inflation på mer än tio procent och stagnerande tillväxt var för mycket för kapitalägarna att svälja. Motoffensiven kom snabbt och brutalt. Att arbetarrörelsen inte var beredd att möta offensiven med en effektiv mobilisering av sina trupper hjälpte naturligtvis till.

…fortsättning följer i morgon tisdag 1 juli

Hel linje: lönernas andel av nationalinkomsten i EU-15 (skala till vänster)

Streckad linje: genomsnittliga inflationen i EU-15 (skala till höger)

Källa:Eurostat

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Erlander, Reinfeldt, Göran Persson, ATP, JM Keynes, reform, SAF, nyliberalism,