Ett slut som hajmat.

.

USAs egentillverkade Frankenstein är död. Utmärkt. Ännu en massmördare har mött sitt öde. För det är som massmördare vi ska minnas honom – inte som en djupt religiös anti-imperialist, en bild han ville ge sig själv.

I attentatet mot WTC 11 september 2001 mördade hans hantlangare 2 762 människor. Sedan dess har Bin Ladins al-Qaida mördat tusentals oskyldiga afghaner, pakistanier, irakier, jemeniter och civila i många andra länder. Den stora majoriteten av al-Qaidas offer var muslimer. Det glöms ofta bort i våra media i väst.

.

USA vinner inte ”kriget mot terrorismen”. Den arabiska revolutionen visar i stället vägen.

.

Att Bin Ladin nu är död är bra. Men det ändrar inte det faktum att Georg W. Bushs och nu Barack Obamas ”krig mot terrorismen” varit och är en katastrof. Det är en politisk katastrof som i snart tio år gett legitimitet åt Bin Ladins lockrop om ett ”heligt krig” mot Satan. För varje drönare som mördade gäster och brudpar samlade till bröllop fann de islamska fundamentalisterna nya rekryter till en blind kamp mot de ”otrogna”.

För varje oskyldig sate som suttit inlåst i Guantanamo utan att åtalas, utan rätt till advokat, utan rätt att ta del av anklagelserna mot sig drog aningslösa unga män slutsatsen att endast den ultima uppoffringen i kampen mot ”väst” och dess bundsförvanter var bra nog.

Det verkliga ”kriget mot terrorismen” äger rum på en helt annan arena. På några månader har den arabiska revolutionen avslöjat den islamska fundamentalismen för vad den är – den västerländska imperialismens bundsförvant. Varje attentat, varje självmordsbombare stärker USAs och Europas möjligheter att legitimera det imperialistiska förtrycket av fattiga länder och stödet till härskare i Saudiarabien, via Bahrain till Algeriet och Marocko.

.

Bin Ladins anhängare har ingen plats i dagens arabiska revolution för frihet och demokrati.

.

De folkliga resningarna över hela den arabiska världen visar den verkliga vägen till frihet från förtryck och tyranner. Al-Qaida har bara ett nytt förtryck att erbjuda – det medeltida religiösa tyranniet. Folkmassornas rop på frihet, värdighet och demokrati visar att Bin Ladins decennielånga stridsrop ekat tomt i öknen.

Bästa ”kriget mot terrorismen” är att låta den folkliga kampen för frihet och demokrati ta hand om ropen på jihad. Drönare, missiler och bomber kan bara döda enskilda anhängare av al-Qaida men stimulerar samtidigt fler att ansluta sig till Bin Ladins reaktionära idéer om vilket samhälle folken vill ha.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD4,DN4,GP4,SVT2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP5,

SVT3,SVD7,SVD8,DN7,DN8,DN9,GP6,GP7,AB1,DN10,SVD9,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bin Ladin, Pakistan, USA, Terrorism,

Festdag på Tahrirtorget för

de nya fria fackföreningarna.

.

Två faktum ställer i blixtbelysning den omvälvning som ägt rum i Egypten. I går Första Maj firade den nybildade egyptiska fackföreningscentralen sin födelse med att demonstrera på Tahrirtorget, symbolen för revolutionen.

.

Första Maj 2011 går till historien som dagen då Egyptens arbetare fritt kunde demonstrera.

.

Samtidigt sitter förre presidenten Mubarak i husarrest i väntan på åtal för korruption och mord. Han har sällskap med Hussein Megawer, ordföranden för den statliga fackföreningen ETUF, som också står åtalad för korruption och mord. Han anklagas bland annat för att ha uppmuntrat ”häst-och-kamel-attacken” på Tahrirtorget.

.

Videon här under visar möten där bildandet av

fria fackföreningar diskuteras av arbetare.

.

.

Kampen för att bilda oberoende fackföreningar började för flera år sedan. Redan 2007 höll indrivare av fastighetsskatten  en sit-in för sina rättigheter.

-Vi var tvungna att bryta oss ur den statliga fackföringen som förtryckte oss i decennier. Vi organiserade en sit-in framför finansministeriet. Det var 2007. Det var vi som slog den första spiken i Mubaraks kista. Vi sov ute på gatan i tretton dagar eftersom man inte kan vinna sina rättigheter utan sit-ins, säger Salah Abdel Salam ordförande i facket för indrivare av fastighetsskatt.

I går förde den nya fackföreningen fram tre fundamentala krav för att visa sitt oberoende av staten. Först kräver den nya fackföreningen EFITU rätten att bilda fria fackföreningar och för det andra att den statligt kontrollerade fackföreningen UFTE ska upplösas och dess tillgångar överföras till de fria fackföreningarna. För det tredje kräver EFITU att minimilönen höjs från 70 US$ till 200 US$ i månaden och att lönen ska indexeras mot inflationen.

.

.

Smekmånaden mellan militären och revolutionen har gått över i ömsesidig misstänksamhet.

Allt fler tror att den militära ledningen manövrerar för att hållarevolutionen inom ramar

som inte stör den härskande elitens ställning i samhället.

.

Medan arbetarna firade sin nyfunna frihet samlades ledarna för den statliga fackföreningen till ett möte med general Tantawy för att hedra revolutionens martyrer. Premiärministern som också höll ett Första Majtal bedyrade att revolutionens första krav var social jämlikhet. Att dessa herrar känner sig tvingade att hylla revolutionen visar på det politiska tryck som den ”arabiska gatan” utövar på den härskande eliten.

Enligt uppgifter direkt från Tahrirtorget samlades kring 20 000 arbetare för att fira den första fria 1a-majdemonstration sedan femtiotalet. Tyvärr smolkades glädjebägaren än en gång av betalda huliganer som lyckades avbryta festligheterna genom att ta över tribunen under militärens passiva översyn.

.

Allt fler ifrågasätter militärens roll.

Därför kunde inte heller solidaritetsuttalandet från arbetarna på Volvoverken i Umeå läsas upp. Men enligt Andreas Malm som befann sig på plats hindrade det trista slutet på mötet inte de samlade arbetarna från att glädjas över att de hållit en första fri demonstration på arbetarklassens festdag.

Den egyptiska revolutionen har tagit ett nytt steg framåt. Nya steg framåt väntar liksom nya bakslag. Att de arbetande kan bygga sina självständiga fackföreningar är en bra garanti för att framstegen har stor chans att stå emot tänkbara bakslag.

.

Medai:DN1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Revolution, Mubarak, Mahalla, Tahrirtorget

Folket utmanar Assads våld.

.

I dag är det 45 dagar sedan de första demonstrationerna ägde rum i protest mot undantagslagarna i Syrien. Då var det inga demonstranter som krävde Bachar Assads avgång.

I dag, en och en halv månad senare och med över 400 kallblodigt mördade demonstranter, är kravet på Assads avgång centralt. Det finns ingen återvändo för regimen. Assad likt Khaddafi har byggt diktaturen runt sin personlighet, familjen och den alawitiska shiasekten från bergstrakterna kring städerna Aleppo och Latakia.

.

I staden Banias protesterade 10 000 människor under fredagen.

.

Runt Assad finns ingen som kan träda fram och kasta ut honom likt Mubarak och Ben Ali. Regimen står och faller med familjen Assad. Tyranner med specialstyrkor som kontrolleras av familjens medlemmar klipper kort runt chefen för att inga potentiella konkurrenter ska växa sig höga. När därför folket reser sig och säger NEJ, då har en Khaddafi eller Assad inga andra alternativ än det gränslösa våldet för att hålla sig kvar vid makten.

I går fredag trotsade på nytt tiotusentals människor demonstrationsförbuden och säkerhetsstyrkornas skarpskytte. I staden Daraa som varit centrum för protesterna krossades alla försök att protestera. Sedan en vecka kontrolleras Daraa av närmare fem tusen soldater från fjärde brigaden som leds av Bachar Assads bror.

.

Staden Daraa har utsatts för ett regelrätt militärt angrepp.

.

Snipers skjuter enligt vittnen skarpt på alla som vågar visa sig ute. El och vatten är avstängt och de instängda människorna saknar redan mat. Sjukhuset i staden kontrolleras av militären och inga civila tas emot.

I resten av landet visade i går befolkningen sin solidaritet med människorna i Daraa genom att trotsa säkerhetsstyrkornas våld. Trots regimens totala nyhetsblockad sipprar information ut via Facebook och satellittelefoner. I går mördades kring femtio personer som vågade sig ut på gatorna. Minst femton dödades bland demonstranter som försökte ta sig in i staden Daraa för att visa solidaritet med den belägrade staden.

Efter fredagsbönen samlades människor i ett dussintal städer till de största demonstrationerna på flera veckor. I Banias deltog kring tio tusen, i den kurdiska staden Qamishli femton tusen, i Damaskus förort Midan deltog kring två tusen i protesterna och från städerna Homs, Latakia, Hama och Raqqa rapporteras stora demonstrationer ha ägt rum.

.

I staden Al Ramtha på den jordanska sidan av gränsen hölls solidaritetsdemonstrationer.

.

Regimens stöd inom landet är nu minimalt. Vid sidan av familjeklanen och den alawitiska shiasekten som utgör knappa tio procent av befolkningen kan regimen räkna med ett passivt stöd från de kristna och druziska minoriteterna som med rätta eller inte ser sunniterna som ett hot. Hela 75 procent av befolkningen bekänner sig till den sunnitiska varianten av islam och det är de som i dag jagas till döds av regimens mördarband.

Men revolten i Syrien, lika lite som i resten av arabvärlden, är inte ett religiöst uppror. Det är krav på frihet, värdighet, arbete och slut på korruptionen som driver kampen vidare. Vid sidan av vissa salafisters angrepp på kopter i Egypten finns det inga tecken till blodiga religiösa konflikter. I media luftas farhågor om eventuella framtida problem för de kristna och druzerna i Syrien. I dag är det inte problemet. Hundratals demonstranter som kräver frihet och Assads avgång har mördats. Det är problemet inte om de är sunniter, shiiter, eller sekulära.

.

Netanyahu och Peres vill behålla alla diktaturer i regionen.

.

I dag har i stället Bachar Assad sina bästa supportrar utanför landets gränser. Redan på andra sidan gränsen i söder får Assad allt tänkbart stöd från Israel. Benjamin Netanyahu, Lieberman och resten av sionisterna i Knesset håller tummarna för att Assad ska kunna hålla sig kvar vid makten. Endast realpolitik tas i beräkning i Jerusalem.

Liksom den israeliska regeringen öppet stödde Mubarak in i det sista kniper de i dag käft om kampen för frihet och demokrati i Syrien. ”Vi är den enda demokratin i regionen” brukar Netanyahu och Peres skryta med. Vad de verkligen menar är att de vill förbli det enda landet med formell demokratisk statsform i Mellanöstern. I Assad ser Israel en pålitlig samtalspartner som respekterar maktbalansen i regionen.

-Se bara vilka problem den demokratiska revolutionen i Egypten ställer till med, skapar fred mellan Hamas och Fatah och öppnar gränsen till Gaza, beklagar Jerusalem. Det är ju ändå märkligt att den ”enda demokratin” ryggar tillbaka inför de arabiska kraven på frihet och demokrati. Kanske det finns ett problem med demokratin i den ”enda demokratin”?

Det öppna stödet från Kina och Ryssland som blockerade ett fördömande av våldet från Säkerhetsrådets sida förvånar inte det minsta. Redan från resningens första dag i Tunisien visar regimen i Beijing att den darrar bara vid tanken på att den egna befolkningen ska resa sig och kräva samma friheter som krävs i Kairo och Tunis.

.

Det här är Hu Jintaos skräckvision. Himmelska Fridens torg 1989.

I Moskva är motiven mer subtila. Varje stöd till en resolution i FN som blandar sig i ett lands ”interna angelägenheter” blir ett hot mot Moskvas behov av fria händer i sina kaukasiska lydrepubliker.

Mest beklagligt av allt är att Hugo Chavez drar socialismens rykte i smutsen genom att helt ogenerat apa efter Bachar Assad och anklaga ”utländska terrorister” för att ligga bakom resningen mot regimen i Damaskus. Ingen som vill fortsätta att kalla sig socialist kan hålla tyst inför detta skamliga stöd till en blodig diktator. Cynisk realpolitik är reaktionens vapen. Internationell solidaritet med folkliga resningar är socialismens vapen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,DN4,SVD2,DN5,GP2,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Bachar Assad, Israel, Egypten, Chavez,

Revolutionen tar nya steg.

.

Tahrirtorget är fortfarande den egyptiska revolutionens symbol. I våra media sägs inte längre så mycket om den fantastiska folkresning som skakat av sig diktatorn Mubarak.

Men bilden i våra media bedrar. Samhället sjuder av politiska och sociala initiativ, organisering, strejker och demonstrationer för att skydda revolutionen och utvidga dess landvinningar.

.

Masskampen på Tahrirtorget är nu historia. Revolutionen bryter nya vägar i hela samhället.

.

Ett initiativ som kan få stor betydelse går av stapeln den 7 maj. Så här beskriver den egyptiska dagstidningen Ahram Online den konferens som då samlas i Kairo:

-I Kairos internationella konferenscentrum samlas för första gången ledande representanter för de rörelser och politiska partier som deltog i Egyptens revolution till ett nationellt möte, likväl som ett stort antal intellektuella, akademiker, fackliga aktivister och medlemmar av juridiska institutioner. Utländska gäster är också inbjudna.

Konferensen som organiseras av en koalition av den revolutionära ungdomen och politiska grupper har en dagordning med fyra punkter:

-De grundläggande principerna för en ny Konstitution

-Visioner för framtiden och vad som krävs för att skapa social rättvisa.

– Hur skapa aktionsenhet mellan alla revolutionära krafter inför de kommande parlamentsvalen.

-Skapa ett nationellt råd, sammansatt av alla politiska och revolutionära styrkor, för att stödja uppfyllandet av revolutionens löften, ge röst åt folkets strävanden och koordinera med de väpnade styrkornas Högsta Råd för att garantera att dessa mål uppnås.

.

-Alla era krav ska mötas, lovade militären. I dag inser allt fler att militären

spelar ett dubbelspel för att hålla revolutionen inom ”rimliga ramar”

.

Det är ännu för tidigt att spå om konferensens betydelse. Men magkänslan säger mig att vi kanske står inför en ny viktig fas i revolutionens utveckling. Det är extremt viktigt att revolutionära och radikala rörelser och partier som finns och som bildas dagligen kan samlas till gemensam handling och att de kan mötas i en nationell organisering av debatten och kampen. Det är bästa garantin mot en sekteristisk uppsplittring av de revolutionära krafterna och skapar det bästa tänkbara forumet för landets socialistiska krafter.

Om det nationella rådet bildas och om det kan knyta an till alla de lokala råd som finns, att de blir basen för det nationella rådet då kan vi se en demokratisk folklig maktstruktur födas. Annars finns risken att det nationella rådet blir en diskussionsklubb. Men med tanke på vilken skicklighet landets revolutionära ungdom visat hittills kanske den risken är liten.

En bra garanti för att revolutionen ska ta nya steg framåt är också en självständig organisering av de arbetandes kamp. Den nya fackliga landsorganisationen, Oberoende Fackföreningsförbundet, kallar till demonstration på Tahrirtorget 1a Maj. Medan den nya fackliga organisationen går ut och manifesterar arbetarklassens självständighet sitter lederna för den gamla statligt kontrollerade fackförbundscentralen i fängelse i väntan på åtal för korruption.

.

Ungdomen är revolutionens motor.
.

Fyra tusen arbetare vid en textilfabrik i staden Mahalla startade i lördags en strejk. Sett till kraven är det mer en politisk strejk än en facklig strejk för lön och bättre arbetsförhållanden.

Strejken är en protest mot det höga priset på den bomull som den inhemska industrin köper samtidigt som försäljningspriset på bomullstyg på världsmarknaden ligger still. Arbetarna kräver att den inhemska textilindustrin ska skyddas från världsmarknadens förödande inverkan på den egna produktionen. De vänder sig kort och gott mot nyliberalismens katastrofala inverkan på lokalproduktion i fattiga länder.

Fackliga demonstrationer på Första Maj och politiska strejker mot den kapitalistiska världsmarknadens förtryck visar att den långa vintern under Mubaraks styre är över. Våren är kommen till Egypten.

.

Media:DN1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Tahrirtorget, Revolution, Kairo

Ska Saleh sparka sig själv.

.

Vad sker egentligen i Jemen? I två månader har tiotusentals människor dagligen demonstrerat och krävt president Salehs avgång. Regimens svar har hittills enbart varit brutalt våld med många dödade av säkerhetsstyrkornas prickskyttar som leds av presidentens son. Plötsligt säger presidenten att han ska avgå. De arabiska oljeemiraten har presenterat en plan som han säger sig acceptera.

.

I går måndag angeps fredliga demonstranter av polisen i staden Taiz.

Vad består den av? Saleh ska enligt planen avgå inom trettio dagar och lämna över till vice-presidenten i spetsen för en ”försoningsregering” som ska organisera nytt presidentval inom sextio dagar. Presidenten och hans familj ska också ges fri lejd och undgå rättsliga följder för omfattande korruption och för sin roll i dödandet av hundratals demonstranter.

Presidentens parti i parlamentet, CPG, accepterade utan protester emiratens plan. Vad annars? Parlamentsoppositionen i den Gemensamma Fronten accepterade efter lite gny om presidentens immunitet också planen. USAs utrikesministerium visade omedelbart att planen passade som handsken. En ”stabil” övergång till en regim som inte bryter med USAs strategiska intressen är imperiets högsta prioritet.

Däremot manar ungdomsorganisationen, Peaceful Youth Revolt, som lett de stora demonstrationerna att inte vika en tum från kravet på Salehs omedelbara avgång. Speciellt som planen också kräver att alla demonstrationer upphör under trettiodagarsperioden fram till Salehs avgång.

Ungdomarnas farhåga är att planen är en fälla för att få stopp på protesterna, att oppositionen i parlamentet spelar under täcket med presidentens parlamentsmajoritet. Det är troligt att deras farhågor är berättigade. Det politiska spelet i Jemen är extremt komplicerat och ytterst svårt att greppa utifrån.

.

Redan motsättningarna mellan det klandominerade extremt traditionsbundna norra Jemen och det mer sekulära södra Jemen med staden Aden som centrum är svåröverskådligt. Ingen del av den etablerade eliten i landet står för en radikal social lösning på landets djupa fattigdom och ungdomens krav.

Inte mindre än hälften av landets befolkning är under 18 år. Det är de unga som står för upproret mot förtryck och korruptionen, som kräver arbeten och frihet. Det är deras kamp vi solidariserar oss med.

.

Media:DN1,SVD1,GP1,DN2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Aden, Sanaa, Klaner, al-Qaida, USA,

Parlamentarism och självorganisering.

.

Den tunisiska revolutionen var först ut på scenen i de arabiska folkmassornas resning mot diktatorer och absoluta monarker. I ett svep som överraskade världen med sin hastighet störtades Ben Ali med familj från makten. Egypten följde i hälarna och sedan har land på land i den arabiska världen dragits med i den revolutionära flodvågen.

Allt har inte gått som på räls vilket de första månaderna av året gav hopp om. Kontrarevolutionen har slagit tillbaka i framför allt Bahrain och Libyen. I Bahrain krossas nu allt motstånd mot den hatade kungamakten med illa dolt samtycke från Vita Huset. Det amerikanska dubbelspelet i den arabiska revolutionen kan inte illustreras tydligare.

.

.

Men tillbaka till där det började, alltså den tunisiska revolutionen som inte längre fyller löpsedlarna i västerländska media. Ändå är det just i Tunisien som revolutionen går vidare och rullar tillbaka kontrarevolutionens krafter i seger efter seger. Men det flyter inget blod längre och då tappar utvecklingen intresse för både slaskpressen och morgontidningarna.

Den 24 juli kommer det första fria valet på flera decennier att hållas. Då ska medborgarna välja delegater till en Konstituerande församling som har till uppgift att anta en ny konstitution och förbereda allmänna val till ett nytt parlament och en president.

Redan det är resultatet av en hård kamp mellan progressiva krafter i samhället och de gamla maktstrukturerna som ville bygga vidare på det existerande parlamentet och Ben Alis konstitution.

Men revolutionen ville något annat. Först tvingade den fram en upplösning av RCD, Ben Alis partiapparat som var nästan ett med staten och lokala administrationer. När Ben Ali fördrevs flydde också många lokala chefer sin väg och folket i byar och städer tog själva över styret av lokal ärenden genom att välja råd och kommittéer. De finns kvar i dag och skapar en instabil maktbalans i landet där regeringen inte styr som den vill.

;

Demonstration i Tunis den 17 januari.

.

Sedan RCD upplöstes riktade revolutionen in sig på att tvinga premiärministern Ghannouchi att avgå tillsammans med samtliga ministrar som haft den minsta post under Ben Alis styre. Efter omfattande demonstrationer den 24 februari med närmare 300 000 deltagare kastade även Ghannouchi in handsken och avgick den 27 februari tillsammans med alla Ben Alis män. Det var en stor seger som inte krävde en blodsdroppe. Vare sig armén eller polisen var intresserad av att slåss för Ghannouchis sak.

Efter den segern uppstod en mycket farlig situation för de sociala krafter som vill bromsa revolutionen och föra in den i fåror som inte kan hota den etablerade ekonomiska och sociala maktstrukturen. En sorts dubbelmakt uppstod där det inte längre var klart vem som hade lagstiftande makt. Å ena sidan fanns den nya regeringen under den nya premiärministern Béji Caïd Essebsi vars inflytande begränsades av CNPR (Nationella Kommittén till Revolutionens Försvar) som leds av representanter från fackföreningen UGTT, vänsterpartier, yttersta vänstern, delegater från lokala råd, och 14 januarifronten. Denna representant för det folkliga trycket underifrån avvärjde de borgerliga planerna på val av en ny president och tvingade i stället fram val av en Konstituerande församling.

.

-Efter mig blir det kaos, varnade Ben Ali. Folket synade bluffen och upptäckte friheten.

.

För att underminera CNPRs styrka la ”resonabla” politiker ett förslag om att skapa en myndighet över regeringen och CNPR, som en sorts hatt på janushuvudet för att hålla ihop makten. Den Högsta Myndigheten tillsattes med uppgift att förhandla fram en plan för valet till den Konstituerande församlingen.

Manövern lyckades därför att den fackliga centralen UGTTs ledare och advokatsamfundets representanter i CNPR omedelbart accepterade idén om en Högsta Myndighet. UGTT slöt upp utan minsta diskussion i de fackliga lokalorganisationerna i god traditionell byråkratanda. Under perioder av UGTTs historia ingick den som en del i statsapparaten och det syns också i dag när toppen i organisationen agerar utan mandat.

.

Den 14 januari var det ”game over” för diktaturen.

.

I den franska dagstidningen Le Monde publicerades häromdagen en intervju med ordföranden i Högsta Myndigheten , en viss Yadh Ben Achour. Den är så pass intressant att jag gjort mig besväret att översätta den. Man känner att landets borgerliga krafter går på tårna och måste klä sina uttalanden i termer som inte stöter sig med de folkliga kraven på grundliga förändringar.

Tunisien ska hålla verkligt fria val.

Yadh Ben Achour är ordförande i Högsta Myndigheten för förverkligandet av revolutionens mål, politiska reformer och en demokratisk omvandling och ansvarig för att planera de kommande valen. Tre månader efter Ben Alis fall har HM fastställt ramarna för valets genomförande.

.

Den 24 juli väljer Tunisien representanter till en

Konstituerande Församling. Hur har HM som ni leder tillsatts?

I januari var Högsta Myndigheten bara en vanlig kommission för politiska reformer med uppgift att revidera samtliga odemokratiska lagar som den gamla regimen använde till att förtrycka landet, som lagen om föreningsrätten, om rätten att bilda partier, om terrorism, om tryckfriheten och vissa lagar i brottsbalken.

Sedan bildades ett råd för revolutionens beskydd av partier och civila organisationer(CNPR), med uppgift att övervaka regeringens ageranden, vilket hade kunna leda till kris med två parallella maktcentra, den ena institutionell och den andra revolutionär. Högsta Myndigheten som jag leder är en syntes av denna dubbla logik.

HM består av 155 medlemmar vilket gör det till ett sorts parlament. Där sitter tolv politiska partier (av 51 nu registrerade partier),  -arabiska nationalister, vänster och yttersta vänster som stött revolutionen-, och organisationer som hade en stor aktivitet som Tunisiens organisation för mänskliga rättigheter, UGTT (tunisiska LO), advokatsamfundet, demokratiska tunisiska kvinnoförbundet och slutligen personligheter kända för sin roll i oppositionen samt regionala representanter.

.

UGTTs ordförande Abdelssalem Jrad konsulterade inte medlemmarna.

Hur föddes idén om en Konstituerande församling?

Vi var på väg mot ett presidentval. Men folket tvingade fram idén om val till en Konstituerande församling. Folket ville se en ny legitimitet. Omedelbart uppstod det grundläggande problemet – hur välja en församling som undgår inrikesministeriets kontroll? Vi kan inte använda den gamla vallagen. Därför har vår huvudsakliga uppgift varit att arbeta fram en ny vallag. Det gjorde vi på rekordtiden tre veckor!

Den 11 april antog vi två lagförslag. Den första skapar en högsta instans för valet och den andra reglerar själva valproceduren. De röstades fram av alla representanter med fem nedlagda röster. Ingen trodde att vi skulle lyckas med det. Diskussionerna var mycket tuffa, ibland våldsamma i en spänd stämning. Men när vi till slut kunde enas sjöng vi alla tillsammans nationalsången. Det var en stor stund, full av förhoppningar. För första gången i Tunisiens historia ska vi hålla verkligt fria val utan någon manipulation.

Vi har valt ett proportionerligt valsystem eftersom det är det mest rättvisa och som ger alla partier en chans att sitta i den Konstituerande församlingen.

Ni har också beslutat att vallistorna ska innehålla lika många män och kvinnor, ett unikt beslut i arabvärlden. Var det ett svårt beslut?

.

Landets kvinnor deltog till fullo i revolutionen. Nu ska de inta en fullvärdig roll i valet.

.

Det var en förkrossande majoritet för paritet män-kvinnor! Om en valsedel inte har 50-50 kommer den inte att godkännas. Det är sannerligen ett historiskt beslut, inte bara i arabvärlden.

Ben Alis gamla parti RCD, som upplösts, kan inte ställa upp i valet medan gamla ministrar har rätt att bilda partier. Är inte det motsägelsefullt?

Det är regeringen som fattar ett slutgiltigt beslut. Men majoritet av befolkningen vill inte att vad som upplösts av lagen (RCD) kommer tillbaka via valet. Folket tål inte längre lukten av detta parti om än i en ny form. Det gjorde landet så mycket ont, mot rättvisan, universiteten, administrationens och statens självständighet vars egendom partiet tog för sig av. Den Konstituerande församlingen ska göra ogjort vad RCD gjorde under 23 års diktatur.

Detta är en oundviklig följd som riktar sig mot medlemmarna i partiets exekutiva byrå, centralkommittén, ordförandena i samordningskommittéerna och cheferna i particellerna. Det berör inte de vanliga medlemmarna.

Det islamistiska Ennahda är med i Högsta Myndigheten. Hur ser ni på det?

Jag svarar er som medborgare. Ennahda ger alla garantier som vi kan se i deras program och deklarationer kring exempelvis trosfriheten, tanke- och yttrandefriheten. Om partiet respekterar sina åtaganden då har vi inget mer problem med Ennahda.

Kommer valet verkligen att hållas den 24 juli?  Är det inte för kort tid…

Det hoppas jag. Den demokratiska processen är känslig, det finns farliga zoner för allt hänger lite i luften. Vi bör inte bidra till att uppskjuta valdatumet. Men det är sant att uppgifterna är enorma.

Vi måste göra om röstlängderna – förut röstade till och med de döda – uppdatera ett nationellt id-kort, organisera 2000 inskrivningsbyråer vilket kräver en utbildning av 4 000 personer. Sedan måste vi arrangera 7 000 vallokaler med en ordförande och en biträdande chef, alltså 21 000 personer att utbilda. Det är en historia som går lös på 20 miljoner euro. Vi går ännu på slak lina.

Vilka etapper följer därpå?

Vi förbereder en republikansk pakt som kräver en klar bakgrund för alla som ställer upp i valen, en politisk minimistandard vad gäller mänskliga rättigheter och ett absolut förkastande av våld. Sedan presenterar den provisoriska regeringen sin avgång och en ny regering utsedd av den Konstituerande församlingen tar plats.

När den nya Konstitutionen antagits, inom sex månader till ett år, kommer nya val att organiseras. Då proklameras den andra Republiken i vår historia.

Den 21 april ska ni träffa Frankrikes utrikesminister Alain Juppé i Tunis. Vad väntar ni er av Frankrike?

En vändning bort från en position som hittills inte varit speciellt briljant. Man sa oss att det var bättre att ha bröd för dagen än frihet. Vi hade vare sig det ena eller det andra. I dag vill vi ha båda.

Intervju av Isabelle Mandraud

Le Monde 21 april 2011 «

Intervjun är intressant ur flera synpunkter. Oron för att två maktcentra utvecklades låg uppenbarligen bakom skapandet av den Högsta Myndigheten. Syftet är uppenbart – hindra en alltför stark radikalisering av kraven. Samtidigt är det tydligt att stora eftergifter görs för att suga upp radikala strävanden i revolutionen, som exempelvis att införa absolut paritet mellan män och kvinnor på partiernas valsedlar. Det ska bli mycket intressant att se hur det kommer att genomföras inför valet i juli.

Till skillnad från Libyen och även Egypten finns det en organiserad yttersta vänster som överlevt Ben Alis diktatur och efter revolutionen träder både gamla och nya organisationer fram.

Ahlem Belhadj sitter i ledningen för den nybildade organisationen Arbetarvänsterns Förbund. I en längre intervju berättar hon hur kampen inför valet ser ut att gestalta sig.

.

Ahlem Belhadj under en demonstration i Tunis.

.

På frågan om diskussionen i vänstern främst handlar om hur de folkliga kommittéerna ska kunna kontrollera de valda till den Konstituerande församlingen eller om varje organisation söker positionera sig i parlamentarisk anda för att vinna egna röster, svarar Ahlem:

-Båda tendenserna existerar även om parlamentarismen just nu dominerar. Samtidigt bildas revolutionära råd ute i landets regioner och lokala samhällen. Massor av olika former för självorganisering växer fram eftersom kommunala administrationer upplösts och ersatts av råd tillsatta av befolkningen som nu sköter kommunerna, säger hon.

Att den Högsta Myndigheten skulle vara ett försök att samordna de lokala råden på nationell nivå avfärdar Ahlem. I stället säger hon att ”det skapades för att dra undan mattan” för CNPR, vilket delvis lyckats eftersom UGTT och advokatsamfundet som spelar en stor roll i CNPR omedelbart gick in i Högsta Myndigheten.

.

Högsta Myndigheten vill kanalisera revolutionen i parlamentarisk legalitet.

.

Ahlem säger att de lokala råden saknar verkligt inflytande i Högsta Myndigheten men att  vid sidan av UGTT finns också den yttersta vänstern. Det har skapat diskussion kring frågan om socialister ska bojkotta Högsta Myndigheten eller delta i den. Just nu finns ingen enhet i den frågan. Ahlem tror att det bästa just nu är att arbeta både inom och utom HM för att maximalt påverka utformningen av valet den 24 juli.

Innan Högsta Myndigheten bildades var det CNPR som fungerade som nationellt språkrör för den lokala självorganiseringen i landet. Men nu kan inte CNPR nå fram till en gemensam hållning till agerandet i Högsta Myndigheten eftersom fackledningen i UGTT har en viktig plats i HM.

Däremot är inte revolutionen ”blockerad” på det lokala planet. Massor av initiativ tas i städer och byar från norr till söder. Men det är främst koncentrerat till skötseln av kommunal administration.

-Jag är medlem i ett lokalt råd i regionen där jag arbetar. Rådets diskussioner handlar mest om omedelbara frågor, som vilka ansvariga från förr som måste avgå, vad att göra härnäst, hur självorganiseringen ska bygga vidare. Men just nu hålls inga diskussioner om det som ses som abstrakta problem: en ny Konstitution, det politiska livet. Det som intresserar människorna är vad de kan utföra omedelbart. Vi lyckas inte ännu resa problemet med att knyta samman råden i en större samordning, säger Ahlem.

.

De som vill fånga revolutionen behöver mer än en bur.

.

På andra områden utvecklas också självorganiseringen även om det sker i ojämn takt, självfallet kanske man ska säga. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Revolutionen är inte ett godståg där alla vagnar rusar fram i samma fart.

På frågan om det utvecklas råd och arbetarkontroll i industrin svarar Ahlem försiktigt:

-Just nu inte så mycket. Det existerar vissa erfarenheter i företag som ägdes av familjen Ben Ali där arbetarna tog över skötseln sedan ledningen tagit till flykten. En hel del storjordbruk har tagits över av de anställda som fördrivit ägarna som fick gårdarna av staten. Det handlar om cirka 80 stora jordbruk. Som exempel kan vi ta en farm med cirka 500 anställda inklusive familjerna. Där råder en kollektiv skötsel av farmen.

Inom undervisningen har de anställda på många ställen valt en ny ledning. Förr utsågs den uppifrån. I de offentliga transporterna pågår en stor strejk för att byta ut VD som var medlem i RCD. Men självorganiseringen utanför den kommunala administrationen är inte omfattande.

.

Det är kort tid till valen i juli. Kommer den parlamentariska logiken att vinna över självorganiseringen? Svaret beror kanske på i hur stor omfattning de lokala råden av självorganisering kan göra sin röst hörd nationellt inför valet, hur mycket de kan påverka utformningen av den Konstituerande församlingen och den nya Konstitutionen. Det måste ske innan den 24 juli. Då kommer den parlamentariska traditionen med en isolerad person i valboxen att råda. På gott och ont.

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN4,

Bloggare:Röda Malmö,Svensson,Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tunisien, Tunis, Ghannouchi, Revolution, Egypten, Självorganisering,

Eftergifter och blodigt förtryck.

.

President Bachar Assad har kastat tärningen. Den folkliga resningen med krav på frihet ska krossas till varje pris. Tusentals soldater från lojala förband understödda av tanks angriper städer som om det var öppet krig.

Efter en period av tvekan och ”eftergifter” har regimen beslutat att löpa linan ut. Vad det kan innebära vet de som minns regimens krossande av revolten i staden Hama 1982. Minst tio tusen människor dödades av arméns artillerield mot staden.

Stärkt av att Israel, Turkiet och Iran inte vill se ett regimskifte i Damaskus kan Assad höja lien och kasta bödelns kappa över axlarna.

Det började med en mindre demonstration med krav på lite mer frihet och ett upphävande av undantagslagarna. Nu en månad senare går tiotusentals man ur huse i Syrien och kräver Bachar Assads avgång.

Scenariot känns igen från Egypten, Tunisien, Bahrain och Jemen men inte Libyen. Först svarar regimen med våld och ännu mer våld om det behövs. När det ändå inte stoppar protesterna ger de efter och erbjuder reformer, oftast alltför ytliga, och mer pengar i fickan för att avleda protesterna och förhoppningsvis splittra oppositionen.

.

Kravet på verklig frihet kan inte mötas av regimen.

.

I samtliga fall har eftergifterna alltid varit för timida och alltid kommit för sent. Det är precis vad regimen i Damaskus gjort. Först bevärdigade sig Bachar Assad inte ens att tala till nationen. Protesterna ignorerades helt av presidenten som överlät allt till kravallpolis och säkerhetsstyrkor. Det enda de verkar har fått utbildning till är prickskytte på demonstranter.

Sedan en månad lever befolkningen i allt fler städer i en infernalisk cykel av dödade demonstranter, begravning, mord på deltagare i begravningstågen, nya demonstrationer, nya begravningar och så vidare.

När väl Bachar Assad tog till orda var det för lite och för sent vad han hade att erbjuda befolkningen. Han annonserade en rad ”reformer” som inte längre övertygar demonstranterna.

-Undantagslagarna upphävs med omedelbar verkan. De förbjuder bland annat alla demonstrationer. Samtidigt meddelade den nytillsatta regeringen att alla demonstrationer som saknar tillstånd är olagliga. I praktiken ingen förändring alltså. Men det är ändå en symbolisk eftergift eftersom undantagslagarna ägt kraft i över sextio år.

.

I Homs deltar tiotusentals människor i protesterna.

.

-Slöjförbudet i skolorna avskaffas för att blidka den sunnitiska majoriteten.

-Landets enda kasino stängs.

-Den statliga säkerhetsapparatens fruktade domstol avskaffas.

Flörten med de radikalaste sunnitiska islamisterna är uppenbar. Syftet kan inte vara annat än att försöka splittra oppositionen. Det står i skarp kontrast till den andra delen i Assads tevetal till folket, nämligen att ”befolkningen attackeras av utländska terrorister från salafistiska organisationer” (extrem variant av sunnismen).

Det är inte omöjligt att dessa eftergifter hade räckt till att dämpa protesterna om de gjorts för en månad sedan men nu är de inte värda vatten. Minst 200 personer har mördats av regimens säkerhetspolis och nu finns det inte längre någon annan utväg för Bachar Assad än blodigt våld till varje pris. Enda eftergiften som kan öppna för en ny politisk situation är hans egen avgång.

Från att ha legat i Daraa har protesternas epicentrum flyttat sig till storstaden Homs, landets industriella centrum med närmare 1,5 miljoner innevånare. Dussintals demonstranter har kallblodigt skjutits ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor. Bara i söndags mördades 17 personer som deltog i ett begravningståg. I måndags intog tiotusentals demonstranter Klocktorget i staden och började bygga ett tältläger med Tahrirtorget i Kairo som förebild. Skillnaden mot Kairo visade sig i att statens beväpnade män inte som i Kairo började frottera sig med demonstranterna. I stället beordrade en officer de församlade att skingras, varpå belysningen över torget släcktes ned och skarp eld öppnades mot deltagarna.

I tisdags begravdes offren från natten och nya protester startade på flera platser i Homs. I går onsdag utlyste oppositionen en tredagars strejk. Stadens centrala minaret användes till att propagera för strejken. I skrivande stund finns det inga uppgifter om strejkens omfattning. I morgon Långfredag avslutas strejken med ”Stora protestdagen”.

I huvudstaden Damaskus har protesterna hittills varit begränsade till den studerande ungdomen. Efter måndagsnattens massaker i Homs samlades ett par hundra studenter utanför medicinska fakulteten i solidaritet med kampen i Homs. Den stora ansamlingen av säkerhetsstyrkor i Damaskus verkar räcka till för att stoppa huvudstadens innevånare från att ansluta sig till oppositionen. Men för hur länge återstår att se.

.

Trots repressionen fortsätter Homs innevänare att protestera på Klocktorget.

.

Enligt Ekots Cecilia Uddén har däremot regimen i stort sett tappat kontrollen över landets mindre städer och framför allt de större byarna. Där har tydligen hela maktapparaten kastat in handsken och syns inte till längre. Om makten också börjar tappa kontrollen över de större städerna och isoleras till Damaskus är nog Bachar Assads dagar som president räknade.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Homs, Daraa, Baath

Media: SVD1,GP1,SR1,SVT1,DN1,SVD2,DN2,

En viktig debatt

med stora konsekvenser.

.

Den folkliga resningens förlopp i Libyen och dess påtvingade övergång till väpnat motstånd mot Khaddafis regim har skakat om den internationella vänstern. Allt, ifrån ett direkt stöd till Khaddafi (och nu Bachar Assad) till ett okritiskt ja till FNs resolution 1973, finns i det spektrum av positioner vi kan hitta.

.

Aktivister i Benghazi organiserar propaganda för oppositionen.

.

Naturligtvis är det inte bara i Sverige som Libyen splittrat upp vänstern i en regnbåge av åsikter. En lång Påskhelg närmar sig och en del av er kanske vill sätta tänderna i också något annat än ägg och sill.

Därför lägger vår blogg här ut två längre artiklar på engelska som vi gillar skarpt eftersom de ligger i linje med vad vi själva skrivit om revolutionen i Libyen och dess plats i hela den arabiska resningen mot tyranner och kungar.

Båda artiklarna finns publicerade på :

.

I den första artikeln analyserar pseudonymen Kit de olika linjer som finns i debatten om den libyska revolutionen och klargör varför stödet till oppositionen inte kan underordnas en allmän anti-imperialism som tar avstånd från all befrielsekamp om den inte samtidigt är anti-USA eller anti-väst.

The Libyan Revolution and the Arab Spring

Den andra artikeln är skriven av spanjoren  Santiago Alba Rico och Alma Allende från Tunis, som gjorde mycket uppmärksammade dagboksreportage från Tunisiens revolution. I den här artikeln analyserar de båda vilken katastrofal effekt Chavez och Castros stöd till Khaddafi kan komma att få för socialismens anseende både i den arabiska världen och i Latinamerika.

From Latin America to the Arab World – What’s going on in Libya?

Helgen är lång, alltför lång för att bara njuta av mat. De här två artiklarna är också en njutning i sin klarhet och analytiska stringens. Smaklig lästid.

.

Media:DN1,SVD1,GP1,DN2,SVD2,GP2,DN3,AB1,DN4,SVD3,

Bloggare: Jinge,Röda Lund,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Solidarity, Revolution, Solidaritet,

För en social revolution .

.

Av alla arabiska länder är det bara Algeriet som utkämpade ett långt och blodigt befrielsekrig mot den franska kolonialismen. Det har haft stor betydelse för hur en socialistisk opposition kunnat arbeta i landet.

Befrielsefronten NLF kunde i decennier luta sig tillbaka mot det folkliga stöd den hade tack vare kampen mot Frankrike. Men revolutionen degenererade snabbt och den alltmer egenmäktiga byråkratin i NLF blev stomme i den enpartistat som utvecklades.

.

Befrielsekampen mot den franska kolonialismen leddes av befrielsefronten FLN.

.

I dag finns flera lagliga partier även om man fortfarande kan betrakta regimen som en militärdiktatur. President Bouteflika är generalernas man och skyltfönster. Varje protest i samhället möts reflexmässigt av våld från kravallpolis. Att Bouteflika i sitt tal häromdagen annonserade reformer och ändringar i konstitutionen speglar en allt större oro bland härskarna inför den arabiska revolutionens framfart.

Att arbeta som socialist i landet är inte lätt och inte heller riskfritt. Organisationen Socialistiska Arbetarpartiet (PST) är sedan några år algerisk sektion av Fjärde Internationalen, samma international som Göte och jag tillhör sedan 40 år.

I deklarationen här under säger PST att Bouteflikas ”öppning” är välkommen men inte alls tillräcklig för att möta de arbetandes krav och behov.

.

Varje protest möts av kavallpolis.

.

Just nu följer protesterna i Algeriet en annan bana än i den omgivande arabvärlden. I stället för att mobiliseras till dagliga demonstrationer med krav på frihet och dignitet koncentreras protesterna till strejker och mobilisering i olika sektorer av ekonomin och utbildningen med krav på bättre arbetsvillkor och ett slut på korruptionen inom administrationen.

**************

En annan politik är möjlig.

President Bouteflika annonserade i sitt senaste tal ett litet steg tillbaka från sin auktoritära bana. De jättelika studentdemonstrationerna, de stora strejkerna, de arbetslösa och de fattigas revolt tvingade Bouteflika att lova ett slut på regimens odemokratiska politik och att kanske stoppa de statliga institutionernas maktkoncentration.

Oroad av revolutionerna i Egypten och Tunisien tänker Bouteflika avskaffa den arsenal av lagar som murar igen alla politiska öppningar och som fängslar friheten. Lagar som han själv antagit under sina två första mandatperioder, som kriminaliseringen av pressfriheten, den nya vallagen från 2007 och nya regler för kommunernas styre.

Men han tänker fortsätta att reglera vår yttrandefrihet, vår frihet att demonstrera, rätten att bilda politiska partier, rätten att bilda en facklig organisation eller en association. Men det är rättigheter som inte är förhandlingsbara. Ingen ska behöva begära tillstånd att demonstrera eller organisera sin kamp.

Vad värre är tänker han ensam besluta om innehållet i en ny konstitution. I en demokrati kräver det en nationell debatt med tillgång till media för alla åsiktsriktningar och sedan val av representanter till en konstituerande församling i proportion till antalet röster för varje position med uppgift att skriva en konstitution som reflekterar de arbetandes, ungdomens och folkmajoritetens strävanden.

Bouteflikas skryt över den ekonomiska och sociala situationen dementeras av tusentals social strider. Om allt går så bra, varför alla dessa demonstrationer?

Han har inte helt kapitulerat inför den ultraliberala lobbyn av viktiga importkapitalister, baronerna med kontroll över den informella kommersen, och de privata monopolen över livsmedelsindustrin. Han intar också en mild reservation mot den imperialistiska aggressionen i Libyen. Men han för fortfarande en politik för låga löner, social nedrustning och massiva offentliga utgifter till förmån för de multinationella bolagen meden algerisk produktion och distribution monteras ned.

Hans nydaning uttrycks av en protektionistisk politik som sedan flera år favoriserar utländska partners och lokala kapitalister i stället för att överge nyliberalismen som ökar utlandsberoendet och den sociala misären.

Vi anser att den offentliga egendom som Bouteflika sålt ut ska  återföras i folkets ägo och att vi ska nationalisera och åternationalisera strategiska sektorer och viktig offentlig service.

Det är upp till arbetarna och folket att föra en annan politik som skapar en verklig förändring. Det är möjligt.

Om Bouteflika räknar med att återge oss friheten som den såg ut 1999 avstår vi. Vi vill ha en verklig demokrati som uttrycker den arbetande majoritetens och de fattigas suveränitet.

Om Bouteflika inför protektionistiska reformer för att korrigera skadorna av hans ultraliberala kurs, kräver vi i stället en politik för en verklig nationell utveckling som möter folkets behov, en utveckling som skapar verkliga, värdiga arbeten.

Att byta regering, parlament och president är nödvändigt men inte tillräckligt. Vi vill också  se en ny social ordning som bannlyser exploatering och förtryck.

PST

Alger,  16 april 2011

.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Socialism, Diktatur

Sanningen om USAs underskott.

.

Demokrater och republikaner slåss om uppmärksamhet i media om vem som bäst kan spara av statens utgifter för att minska de underskott som målas upp som ett dödligt hot mot landets framtid.

-Vi måste spara och skära ned på den offentliga sektorn annars går det åt…., säger alla läger.

Vad de inte säger mycket om är hur underskotten växt till vad de är. Det säger däremot de fackliga organisationernas tankesmedja Economic Policy Institute. I en artikel publicerade häromdagen visar EPI varför de statliga inkomsternas andel av BNP är lägre än någonsin sedan 1950. I år kommer de federala inkomsterna enligt finansdepartementet att utgöra bara 14,8 procent av BNP.

Orsaken till de minskade statliga inkomsterna beror helt på de lägre effektiva skattersatser som de rika och de superrika betalar. I stapeldiagrammet här under ser vi vad som skett med skattebelastningen för den rikaste procenten av alla hushåll, för de rikaste 400 hushållen och den genomsnittliga skattebelastningen i sin helhet.

.

Mellan 1992 och 2007 ökade inkomsterna för det genomsnittliga hushållet med ynkliga 13 procent. Den rikaste procenten av hushållen fick hyfsade 123 procent över femtonårsperioden. De 400 rikaste hushållen kunde däremot glädja sig åt en inkomstökning på 399 procent. I tabellen kan vi se att de skilda grupperna under samma period betalar allt mindre inkomstskatt. Och naturligtvis är minskningen proportionell till inkomstens storlek. Den genomsnittliga familjen fick sin skatt minskad från 22,2 procent till 20,4 procent. Som tabellen visar var ”ödet” mer givmilt för de 400 rikaste som nu bara betalar 16,6 procent inkomstskatt på den genomsnittliga årsinkomsten, som i gruppen uppgår till 355 miljoner dollar per familj.

”Ödet” står naturligtvis inom parentes eftersom det är politikerna i Kongressen, demokrater som republikaner, som beslutat om skattesatserna.

Nu ser vi effekterna av dessa skattesänkningar i form av ett enormt och växande underskott i statsfinanserna. Det ideologiska svindleriet som påstår att lägre skatter skapar högre tillväxt och lägre arbetslöshet kan inte längre skyla över den katastrofala politik som förts i decennier.

Alla som nu köper alliansens Borg-politik för skatteavdrag och ökade inkomstklyftor borde tänka efter två gånger innan de låter plånboken rösta om vilket samhälle som blir resultatet av ständigt minskade statliga inkomster och påföljande nedskärningar av den gemensamma välfärden.

Vill du se in i Anders Borgs framtid, kasta då en blick i hans spräckta spegeln på andra sidan Atlanten.

PS: I dag slår alla morgontidningar upp att hälften av alla skatter som staten driver in kommer från Stockholm. -Vi betalar simhallar i Norrland, säger en kommunpolitiker i hufvudstaden. Se upp. Detta är säkerligen en testballong för att ytterligare dra isär Sverige. Mer av skatterna ska användas till att koncentrera en ännu större del av Sveriges befolkning till Stockholm och därmed låta den offentliga sektorn krympa ännu mer i resten av landet.

Snart kommer fiskröstande politiker att spela på temat -”varför ska vi betala för norrlänningarna”. Det kan bli riktigt smutsigt. I Italien säger Lega Nord att ”vi ska inte betala för latmaskarna i södra Italien”.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, EPI, Inkomster, Skatter, Kongressen