Nytt Ship to Gaza.

Varför inte till Misrata?

.

En ny konvoj Ship to Gaza planeras till årsdagen av Israels blodiga attack mot Mavi Marmara den 22 maj 2010. Israels ockupation av Västbanken och totala blockad av Gaza är illegal enligt internationell lag och flera resolutioner antagna av FN.

När Ship to Gaza angreps av Israeliska flottan och nio personer mördades ljöd ett rättmätigt ramaskri världen över. Gazas befolkning var och är i behov av förnödenheter. Bland annat byggnadsmaterial eftersom de flesta hus som bombades sönder av israeliskt flyg och artilleri fortfarande ligger i ruiner.

.

Nio personer dödades av Israel när Mavi Mamara bordades på internationellt vatten.

.

Inför konvojens avfart i maj 2010 höjdes röster från olika håll på att Ship to Gaza skulle eskorteras av marina enheter under FN-mandat. Det var ett helt korrekt krav. Belägringen av Gaza är illegal. Därför är det också riktigt att kräva en flotteskort av den nu planerade nya konvojen Ship to Gaza II.

Ship to Gaza ställer ett annat problem i belysning. Misrata är belägrat av Khaddafis styrkor som beskjuter staden i syfte att krossa folkresningen i staden och därmed kanske slå ut det sista motståndet i västra Libyen. FNs resolution 1973 tillåter att befolkningen i Misrata undsätts. Problemet är att hamnen i Misrata inte kan anlöpas i säkerhet utan marin eskort.

För vår blogg är detta inte ett stort problem. Vi anser att i båda fallen, Gaza och Misrata, kan krigsfartyg eskortera transporterna utan att det öppnar vägen för en utländsk invasion eller imperialismens kontroll över den politiska framtiden för ett fritt Libyen eller en självständig palestinsk stat.

.

I går bombade Khaddafis styrkor hamnen i Misrata.

.

Man ska vara försiktig med jämförelser och politiska paralleller. Men i det här fallet tycker jag att det är försvarbart och klargörande. I båda fallen handlar det om ett folks rätt att göra uppror mot förtryck och tyranni. I båda fallen har folket valt en politisk ledning som man som socialist kan säga mycket om.

Hamas har en djupt reaktionär politisk och social agenda för att inte tala om rörelsens moralkoder. Men det får inte hindra oss att stödja palestiniernas och Hamas rätt att göra motstånd mot den israeliska ockupationsmakten oavsett att en majoritet valt att ledas av en organisation som vi som socialister inte har något gemensamt med.

I Libyen har det folkliga upproret kastat upp en politisk ledning med ett begränsat socialt program. Men ska man ta det som ursäkt för att inte stödja den folkliga revolten mot Khaddafis tyranni?

I den internationella vänstern finns det en flygel som säger helt nej till militär hjälp till den libyska oppositionen. Den säger också nej till vapenleveranser till Benghazi och Misrata, liksom den säger nej till humanitär hjälp om det kräver flotteskort för att den ska nå fram. Man kan eventuellt säga att det är en hedersfull pacifistisk ståndpunkt.

.

Kinas Hu Jintau föredrar stabila diktaturer och oljekontrakt framför oreda och uppror.

.

Det är här den politiska parallellen med Gaza kommer in. För samma grupper som säger nej till den libyska oppositionens begäran om hjälp var inte alls emot Turkiets hot om att militärt eskortera Ship to Gaza för att bryta den israeliska blockaden. Inte ett finger höjdes för att varna för en imperialistisk inblandning som riskerade att ta kontrollen över det palestinska folkets kamp.

Vad ligger under de skilda ställningstagandena? Själv tror jag att allt faller samman till en viss syn på Khaddafis regim som en ”anti-imperialistisk” kraft i världen. Israel bedöms helt riktigt som en aggressiv ockupationsmakt och all hjälp till Gaza som legitim.

.

Chavez kramar om sin anti-imperialistiska kollega Loukachenko.

Däremot ses Khaddafis regim som en del av det anti-imperialistiska block som Chavez och Castro upptäckt. Chavez säger öppet att folkresningen i Libyen är inget annat än en manipulation av CIA och Pentagon. Gott. Med den synen blir det logiskt att säga nej till all form av hjälp till Benghazi och Misrata. Bara de folkliga resningar och politiska rörelser som är anti-USA förtjänar enligt denna syn ett stöd. Därför har Chavez exempelvis inget annat att säga om resningen i Syrien än lovord till regimen.

Om man däremot har som första prioritet att till hundra procent stödja de arabiska folkens revolt mot diktatur, förtryck och ofrihet då blir det naturligt att säga ja till all hjälp oavsett varifrån den kommer, och oavsett om det är militär eller humanitär hjälp. Befolkningen i Benghazi och Misrata begär vapenhjälp för att de själva ska kunna störta Khaddafi.  Ska inte vi stödja deras begäran?

.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN4,DN5,SVD4,DN6,SVD5,

Bloggare:Röda Malmö,Röda Lund,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Misrata, Benghazi, USA, Ship to Gaza,

Dagar med motståndet i Misurata.

.

I en och en halv månad har befolkningen i Misurata stått emot Khaddafis artilleri och pansarfordon. Hans styrkor omringar staden. Efter många attacker mot staden är det ändå bara huvudgatan Tripoli Street som hans styrkor kontrollerar.

För första gången sedan belägringen började kommer det ut direktreportage från staden. Första veckan i april anlände några journalister anonymt till staden. De bara presenterar sig som ”vi”. Vilket kanske är bäst med tanke på deras säkerhet.

.

Bloggen En Route (På väg) informerar oss direkt från Misurata.

.

Bloggen En Route har redan publicerat flera artiklar av dem. Till skillnad från ”inbäddade” journalister som vanligtvis rapporterar från barer i de bästa hotellen har ”vi” levt tillsammans med upprorets kämpar. De är så att säga ”inbäddade” med shebab, ”grabbarna” som de stridande kallas.

Det finns naturligtvis ingen möjlighet att verifiera varje påstående av ”vi”. Men vi har ingen anledning att misstro den helhet som de förmedlar – en hel stad som kämpar för sitt liv mot en diktators pansarvagnar, artilleri och legosoldater.

Vi publicerar deras artiklar därför att solidariteten med kampen i Misurata är beroende av information om vad som sker i staden. Tyvärr finns det en hel flygel av den socialistiska vänstern i Europa som vänder Misurata ryggen. Många socialistiska tidningar och en rad av vänsterbloggar har inte med en rad, inte med ett ord, visat sympati, solidaritet eller ens medkänsla med Misuratas kamp för överlevnad.

I stället ägnas all energi åt att ”avslöja” imperialismens hyckleri och egenintressen i ”konflikten” , som om det var en nyupptäckt att imperialismen inte är en barmhärtighetsinrättning. Att flygattacken som  i sista brinnande stund stoppade Khaddafis stridsvagnar utanför Benghazi räddade staden undan en massaker är inget som påverkar ”analysen”. Många spaltmetrar används till att lyfta fram varje litet bevis på skäggiga islamisters närvaro i Benghazi för att med alla medel motivera en ”neutral” hållning till den libyska folkresningen. –Revolutionen har redan spårat ur, säger den ene. –Imperialisterna har redan tagit konrollen säger den andre. –Nato för ett fascistiskt krig mot Libyen, säger Castro.

Debatten är låst i positioner som tills vidare inte kan jämkas. När krutröken lagt sig och den libyska oppositionen förhoppningsvis jagat Khaddafi på flykten kan en rannsakande analys i alla läger öppnas. Då tror vi att det kommer att stå klart för alla att kampen i Libyen var och fortfarande är en del av de arabiska folkmassornas kamp för att störta diktatorer och kungar.

Här under följer en sammanfattning i fri översättning av den senaste artikeln från ”vi”.

***********

”Inbäddade” med motståndet i Misurata.

.

I dag 12 april gick shebabs, som de beväpnade ungdomarna kallas, till offensiv mot Tamina Building i Misurata efter en månad av strider kring huvudgatan Tripoli Street. Steg efter steg tar kämparna tillbaka kontrollen över stadens centrum. Med pansargranater och Molotov cocktails mot tanks och pansarfordon tränger de ihop Khaddafis styrkor kring Tamina Building som hålls av prickskyttar på taket.

För att bemöta en del dumheter i västliga media är det viktigt att påminna att Khaddafis styrkor inringat staden i sex veckor och blockerar all tillfart från land. De intog också Tripoli Street som är stadens huvudgata. Resten av staden kontrolleras av rebellerna som centrala elverket, anläggningen för havsvattensavsaltning och hamnen och dess lagerbyggnader.

Misurata lever även om det är på reserver. Det luktar krut i staden. Bombernas explosioner ger natten rytm tillsammans med motståndets stridsrop i gränderna. Det är krig på ojämna villkor. Men en sak är säker bland alla vi möter – här vill ingen ha hjälp av utländsk trupp men däremot vapen. De kämpande shebab är inga miserabla typer, de är stolta. De har den inre styrka som följer när döden inte längre skrämmer. Fyrtiotvå år av förtryck påminner dem om kampens mening, de kommer att befria Misurata eller dö här..

.

Khaddafis tanks och trupper har gjort en ruin av Tripoli Street.

.

I början av upproret i Misurata höll revolutionens anhängare till på torget i centrum som nu ligger öde. Torget är obeboeligt på grund av dess närhet till början av Tripoli Street där legosoldaterna har sitt främsta fäste i Tamina Building.

För en månad sedan försökte en pansarkolonn med 700 soldater att inta Misurata. Befolkningens motattack hindrade dem från att nå längre än till Tripoli Street. Sedan dess har tanks och prickskyttar förvandlat denna huvudgata i staden till en apokalyptisk scen. Den 21 mars invaderade ändå fem tusen personer Tripoli Street för att ta hand om döda kämpar. Den dagen dödade Khaddafis styrkor 40 personer och skadade omkring 250. Den vansinniga gesten var ett naivt försök att bryta ned militären på plats. Men en handfull tanks och gömda prickskyttar lyckas ännu att hålla stadskärnan som sitt starka fäste.

.

Huvudgatan Tripoli Street kontrolleras av Khaddafis styrkor.

.

Den lokala stadsarkitekturen som liknar Paris är till fördel för Khaddafis styrkor. Huvudgatans bredd underlättar stridsvagnarnas framfart och försvårar att bygga barrikader. Boulevarden bjuder pansarvagnar en gigantisk rak led från stödpunkter utanför staden rakt in till stridszonen i centrum. På båda sidor av Tripoli Street ser det ut som i vilken storstad som helst med öppna ytor och höga glasfasader utan hörn med döda vinklar. Man måste ta sig fram över öppna ytor. Kropparna som ligger vid foten av vissa byggnader visar risken som tas av de som korsar boulevarden.

Men Khaddafis styrkor drar inte bara fördelar av Tripoli Streets bredd. Hittills har den gett goda möjligheter att föra in pansar och trupp med en militär organisering ställd mot förvirring och oerfarenhet hos rebellerna. Men nu börjar legosoldaterna att stöta på dessa fördelars baksida.

Samtidigt som boulevarden underlättar cirkulationen är pansaret utsatt för shebabs gerillataktik. Nu sedan allt omkring Tripoli Street är sönderskjutet och antalet snipers halverats blir de angränsande byggnaderna barriärer för Khaddafis styrkor. Förstörelsen av omgivningen med sina gränder och smågator generar nu mer regeringsstyrkornas artilleri och pansarvagnar än rebellerna.

.

Från gränder och trång kan shebab beskjuta styrkorna på Tripoli Street.

.

I omgivningen äger striderna rum som i en hålost där minsta gömsle tillhör den ena eller den andra sidan i sådan närkontakt att ibland bara en byggnad eller en mur skiljer de stridande åt.

Snipers byter plats under natten i skydd av tanks för att överraska med prickskytte från nya positioner. Varje morgon måste motståndskämparna utvärdera var de nya sniperposteringarna finns. Sedan alla byggnader utefter boulevarden skadats eller förstörts försöker legosoldaterna att anpassa sin eld efter hur de uppfattar shebabs förflyttningar.

Här spelar deras lokalkännedom en viktig roll som ger dem kapacitet att mäta sig med fiendens militära överlägsenhet. De gamla hallarna som delvis förstörts används av shebab för att förflytta sig i skydd. De är byggda som en rad av korridorer med affärer och bostäder ovanpå som sinsemellan kommunicerar via hela kvarter. Tillsammans bildar de en labyrint i vilken ingen fiende vågar sig in i. Moståndet vänder ut och in på begreppen inomhus/utomhus, privat utrymme/offentligt utrymme som inte längre gäller. Varje byggnad är en potentiell plats för att i skydd bevaka Tripoli Street. I grannens garage äter man tillsammans, kokar te och oljar vapnen. I en annan byggnad lite längre bort från boulevarden ligger en improviserad sjukstuga. Med tre sängar, hyllor fulla med läkemedel för första hjälp och en ambulans som kan ta hand om sårade kämpar.

.

Med omoderna vapen och Molotov cocktails håller shebab stånd.

.

Rummet ovanför trappan blir sovrum för tio kämpar när de inte håller sina skjutställningar i rummet intill. Fönstren bommas igen eller avskärmas medan nygjorda hål i väggarna används till att följa fienden med kikare och som skjuthål. Väggarna mellan olika byggnader rivs så att det går att i skydd förflytta sig mellan dem.

Ibland beror de stridandes överlevnad eller tillfångatagandet av en sniper mer på lokalkännedom än beväpningen. Khaddafis styrkor har inte en total översyn trots att de har snipers placerade på de högsta byggnaderna. På båda sidor följer man minsta rörelse för att exakt veta fiendens positioner. Det gäller att snabbt veta vilka passager som ligger i skydd och vilka som tillfälligt är exponerade för beskjutning.

Motståndet som först gick ut på att hindra fienden att ta sig in på sidogatorna lyckas nu skapa svårigheter för dem även på Tripoli Street. De senaste dagarna har man lyckats placera tunga fordon med sand och stenar tvärs över boulevarden. Förarna tar fart från en sidogata och i sista sekunden hoppar de av fordonet som kraschar på huvudgatan. Motståndsmän ligger i skydd med Molotov cocktails och pansargranater i hand. När tanks närmar sig för att lyfta bort lastbilarna fastnar tygstycken indränkta med bensin som shebab lagt ut på gatan och en Molotov cocktail räcker sedan för att slå ut en stridsvagn. Pansargranater riktas mot tanksens larvfötter och de blir stående.

Trots sin styrka, organisation och överlägsna eldkraft lider Khaddafis armé av en annan svaghet. Den består vid sidan av lojala landsmän också av utländska legosoldater som dragits till kriget av lockande inkomster och ibland av mycket unga som mobiliserats mot sin vilja. Namnet ”lojalister” är ganska felvisande- många soldater har inga känsloband med regimen eller för kriget.

Det känner man av i ögonblick då de saknar handlingskraft och initiativ därför att de tappat kontakt med sitt befäl eller vid kritiska situationer under reträtt. Motståndsmännen kämpar däremot i kvarter de växt upp i tillsammans med en bror, en granne eller en barndomsvän. Även om vissa säger sig kämpa för en diffus idé om ”frihet” är det priset de betalade under resningens första dagar som skapat den tveklösa beslutsamhet med vilka de ger sig in i striderna.

Många boende kring Tripoli Street har flytt från området. Av de som stannat deltar inte alla i det väpnade motståndet men redan att finnas på plats är en gest som visar motstånd mot Khaddafis ockupation av stadskärnan. Man stannar för att stödja motståndet men också för att vägra den förnedrelse det skulle innebära att erkänna kvarteren som obeboeliga. Vi vägrar att ”förhandla om våra martyrers blod” får här mer mening för vilken innevånare som helst än i munnen på den nya regeringen i Benghazi.

.

Tamina Building sedd från ett titthål i en mur.

.

Men motståndsmännens styrka begränsas inte till en god lokalkännedom eller en kampvilja. En plats i Misurata tjänar som samlingsplats för kämpar från olika stridszoner. Dag och natt lever i detta högkvarter av containers. I en av dem finns ett kök. Man skrattar och kallar det ”restaurangen”.  I en annan finns ett antal madrasser, man dricker te, man diskuterar politik och ser på Al-Jazeera. Det är ”salen för stridsledningen” som blir sovrum på natten. Vid första ögonkastet är lokalen långt ifrån en gängse uppfattning om en militär ledningscentral. Mannen som presenteras som ”chef” kallar sig själv ”shejk för en stor familj”, upprorets människor. Det är med ålderns eller erfarenhetens rätt som han utövar sin auktoritet i de militära problemen.

Vid första kontakten verkar en hierarki bestämma relationerna men kamratskapet neutraliserar viljan till ”bosseri”. På kvällen avbryts diskussionerna ständigt av män som anländer från ”fronten” med nyheter. Avsaknaden av kommunikationsmedel tvingar motståndet att ständigt förflytta sig mellan stridszonerna för att inhämta information, tänka över nya anfall och kolla upp behov av proviant och utrustning.

Natten mellan lördag och söndag (9 april) lyckades man planera och samordna en aktion som spärrade av Tripoli Street och isolerade Tamina Building från sin bas och slå ut två tanks, en buss och två bilar med truppförstärkningar. I dag tisdagkväll (12 april) avväpnades den sista prickskytten i Tamina Building. På taket vajar nu ”det fria Libyens” flagga efter att den gröna flaggan varit hissad i en månad.

.

Media:AB1,AB2,AB3,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,Politiken1,Politiken2,Klassekampen1,VG1,SVT1,SVD3,

GP3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Svensson,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Misurata, Khaddafi, Benghazi, Shebab, Revolution, USA

-Vi ska befria oss själva.

.

Det säger Moustafa Abdeljalil i en debattartikel som den franska dagstidningen Le Monde publicerade i går 13 april.

Abdeljalil  var justitieminister i Khaddafis regim innan han flydde till Benghazi där han utsetts av det Nationella övergångsrådet till dess ordförande.

I texten här under reser han Rådets krav på att utrustning och vapen ska levereras till oppositionen så att den själv kan strid med Khaddafi och befria Libyen från diktaturen. Samtidigt erkänner han att revolutionen redan hade varit krossad om inte det franska flygvapnet satt stopp för pansarkolonnerna som stod beredda att inta Benghazi.
.

Moustafa Abdeljalil.

.

Innan jag diskuterar delar av Abdeljalils brev och den kritik från vänster som kallar Rådet i Benghazi för kollaboratörer och som anser att den libyska revolutionen redan förlorat sin själ till imperialismen som slagit klorna i den låter jag er själva läsa och bedöma hans brev:

Friheten behöver tid

Efter fyra decenniers förtryck och orättvisor gjorde det libyska folket uppror den 17 februari och befriade en stor del av landet till priset av tusentals martyrer, vars namn för alltid blir oss kära. I det fria Libyen under bildande öppnar sig en lagens och rättvisans styre.

Vi bildade lokala kommittéer, därefter ett nationellt övergångsråd, för att föra vår kamp till sitt slut utan återgång till det gamla, för att en första demokrati ska födas som styr vårt blödande land i väntan på den dag då alla kvinnor och män, befriade från Khaddafi och hans familj, fritt kan uttrycka sig i allmänna val, fria och transparenta. I dag är tyrannen tyvärr fortfarande på plats.

Efter att först ha befunnit sig på defensiven samlade han sig till motattack. Hans armé av legosoldater slog tillbaka våra kämpar utanför Sirte. Hans kolonner av tanks och artilleri bombarderade oss i öknen. Våra unga kämpar som avancerade utan tanks och tunga vapen för att befria det omringade Misurata och det nertrampade Tripoli tvingades till reträtt under stora förluster.

Utan ingripandet av det franska flygvapnet som räddade Bengahzi från det blodbad diktatorn svurit på, utan ingripandet från det internationella samfundet lett av Sarkozy och hans allierade hade hela Libyen på nytt slagits i fotjärn. För i öknen kan inget stoppa stridsvagnarna förutom flygvapen. Västerländskt flyg har ingripit ofta och vi är oändligt tacksamma för det.

Men Natos flygflotta kan inte befria de ockuperade städer där Khaddafis styrkor befinner sig i skydd av civilbefolkningen. Vi fria libyer har inte ännu en styrka tillräckligt luttrad för att fullgöra denna uppgift så brådskande och vital för våra medborgare som bombarderas eller tvingas till underkastelse. Sex veckor av frihet gör inte tusentals beväpnade medborgare till en armé. Det behövs mer tid. Just nu håller vi stånd. Och redan det är vi stolta över.

Vi begär inte att någon krigar i vårt ställe. Vi begär inte att utländska soldater kommer hit för att stoppa fienden. Vi väntar oss inte att Libyens vänner befriar vårt land åt oss. Vi begär att man ger oss tid och resurser till att bygga en styrka som kan stå emot diktaturens legosoldater och väktare för att sedan befria våra städer.

Det internationella samfundet, om det inte ändrar uppfattning, måste fortsätta att komma till vår hjälp inte bara med flygunderstöd utan också i form av utrustning och beväpning. Ge oss möjligheten att befria oss och vi ska slå världen med häpnad. Khaddafi är stark bara på grund av vår oerfarenhet och svaghet i utgångsläget. Men han är en papperstiger. Vänta och ni ska få se.

Det vore orättvist, det vore fatalt, att med vår ursprungliga svaghet som ursäkt vilja offra oss för en nästan villkorslös fred. Vore det en fred eller en underkastelse utan motstycke? Kan man verkligen förhandla med tyrannen Khaddafi medan hans styrkor allvarligt hotar det fria Libyen? Ska man i den blinda realismens namn, denna eviga ursäkt från uppgivenhetens förespråkare, minska det stöd som räddat oss, väga det på våg, och i morgon bakbinda oss?

Friheten behöver tid för att segra.

Vi har väntat i fyrtio år på att frihetens timme ska slå. Vi behöver ännu lite tid. Jag svär inför våra utländska vänner att inte låta trötthet eller otålighet sätta vår kamp för ett fritt Libyen i fara och för alla folk som längtar efter frihet och rättvisa.

Le Monde 13 april 2001

I debatten om den libyska revolutionen har många ställt sig tvivlande till resningens karaktär och framför allt efter att Bengahzi begärde hjälp från imperialistiska stormakter för att stoppa Khadaffis stridsvagnar. Två parallella argument har förts fram. Ett att imperialismen enbart ingriper av egenintresse och att revolutionen amputeras om den accepterar hjälp från imperialisterna.

.

Ungdomar firar segern i Benghazi den 19 februari.

.

Det andra argumentet pekar på närvaron av dignitärer från Khaddafis regim i Nationella rådet, att ”finansministern” studerat ekonomi i USA och självfallet kommer att vara positiv till marknadsekonomin, att det finns radikala islamister i Rådet som minsann inte vill kämpa för demokrati och så vidare i en radda av reservationer för att försvara en förment neutralitet bakom slagord om Nej till Natos krig mot Libyen.

Är Nationella Rådet i Benghazi anti-imperialistiskt? Nej, självfallet inte. Mycket av den kritik som riktas mot den libyska oppositionen missar denna enkla detalj. Men det är helt enkelt inte ett relevant argument. Resningen mot Khaddafi är inte en social revolution, lika lite som den är det i Egypten och Tunisien. Det är folkliga resningar mot diktaturer som i decennier förtryckt alla demokratiska fri- och rättigheter.

Därför är det uppenbart att den arabiska revolutionen inte (ännu) ifrågasätter den kapitalistiska marknadsekonomin, imperialismens dominans och den nyliberala agendan för världshandeln. I den meningen är oppositionen i Benghazi inte väsensskild Khaddafis regim. Ingen av dem har en kritisk syn på kapitalismen eller ett program för ett alternativ system.

.

Flicka i Tobruk firar införandet av en no-fly zon den 18 mars.
.

Men innebär detta ett problem för oss socialister vad gäller vårt ställningstagande till oppositionen i Benghazi? För vår blogg som ser det som en ofantlig omvälvning att hela den arabiska världen visar att den vill kasta av sig tyranniet är det inget problem att ta ställning. Vi står på Benghazis sida i kampen mot Khaddafis regim. Det innebär inte att vi anser det Nationella Rådets program för ett borgerligt demokratiskt Libyen svarar mot vad som krävs av sociala djupgående förändringar för att de fattigas och förtrycktas intressen verkligen ska realiseras.

Däremot innebär en seger för oppositionen och införandet av demokratiska fri- och rättigheter att det öppnas möjligheter för en mer radikal opposition att arbeta för en djupare social revolution. En seger för Khaddafi kommer i stället att kasta landet tillbaka in i en terror som för lång tid sätter stopp för alla sociala framsteg för den frihetstörstande befolkningen.

.

I den här samlingen finns det minst sagt skilda motiv till att hjälpa Benghazi.

Så länge oppositionen själv kan bestämma hur hjälpen används spelar

det ingen större roll varifrån den kommer.

.

Därför anser vi att en neutral hållning till ”parterna” i Libyen är ett svek mot all de som kämpar med sina liv som insats för att befria landet från diktaturen. Det räcker inte med att skyla neutraliteten bakom risken att imperialismen kommer att sätta nosring på den kommande regimen.

-Titta, Benghazi har redan lovat att uppfylla alla oljekontrakt som Khaddafi ingått, sägs det till exempel för att ”bevisa” Rådets västvänliga karaktär. Ja, än sen då? Är detta inte en omvänd ”revolutionsromantik” som väntar sig att den politiska revolutionen mot diktaturen omedelbart ska ta sig an en socialistisk regerings uppgifter? Gör den inte det är den inte värd vår solidaritet.

I sin artikel i Le Monde skriver Abdeljalil att oppositionen behöver tid och vapen för att kunna ta sig an Khaddafis styrkor för att själva befria Libyen. Han är mycket tydlig när det kommer till vem som ska befria landet. Det är libyerna själva. Nato kan bara hjälpa till med att tysta Khaddafis tunga vapen.

Vi anser det alldeles för tidigt att påstå att imperialismen redan kontrollerar den libyska revolutionen eller att den kommer att göra det om Nationella Rådet blir stommen i en kommande regering. Risken finns naturligtvis. Låt oss till och med anta att det skulle sluta så. Är det i så fall en värre utgång för befolkningen än ett fortsatt liv under Khaddafis stövelklack?

I Abdeljalils artikel syns också en medvetenhet om och en rädsla för att imperialisterna ska strypa revolutionen genom att snåla med beväpningen av motståndet och ”i morgon bakbinda oss”. Uppenbarligen är Benghazi redo att ta den risken för att erhålla den utrustning som krävs för att själva kunna befria Libyen. Är det vår uppgift att i anti-imperialismens namn säga nej till den hjälp som oppositionen begär? Vårt svar är nej.

.

Khaddafi har förbrukat sin legitimitet.

.

Att USA, Frankrike eller någon annan imperialistisk stormakt stöder Benghazi av andra skäl än egenintressen är nog uppenbart för alla. Ja förutom för naiva idealister som tror att FN är det godas hand här på jorden. För att ”avslöja” de imperialistiska makternas ”hyckleri” anförs nästan uteslutande den retoriska frågan: ”varför bombar de inte i Jemen, Bahrain och Gaza”?

Frågan är berättigad eftersom den visar på den inkonsekvens som leder till att kungen i Bahrain skyddas av USA samtidigt som Khaddafi hamnat på listan över persona non grata. Men vad är det egentligen den kritiken kräver utöver den moraliska indignation den ger uttryck för? Vad är det som är bra? Att man inte bombar i Bahrain eller att man bombar i Libyen? Eller är det just bara en retorisk fråga som låter frågeställaren bekvämt luta sig tillbaka i den principfasta anti-imperialismens fåtölj?

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Jinge,Röda Göinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Benghazi, USA, Nato, Frankrike,

Studenter i Alger gör sin röst hörd.

.

Algeriet syns inte på den mediala kartan över den arabiska revolutionen. Men det som inte syns hos oss är högst närvarande och synligt Algeriet.Det går inte en dag utan att dagstidningarna, som arbetar under en relativ frihet, rapporterar om strejker och protester.

Tusentals studenter demonstrerade i går i huvudsatden Alger..

.

I går demonstrerade enligt algeriska media flera tiotusentals studenter i Alger. Trots det massiva polisuppbådet kunde demonstranterna genomföra sin protest genom att avvika från den planerade marschvägen som blockerades av kravallpolis.

När kravallpolisen väl omgrupperat sig gick den till angrepp mot studenterna som samlats utanför Bouteflikas presidentpalats. Polisens våldsamma och oprovocerade framfart skördade många offer. Enligt studenternas nationella organisation CNAE skadades ett par hundra varav ett tjugotal allvarligt.

.

-Studenten? Jag klappade till honom två gånger. Han sa att han vill studera till läkare.

-Så jag handlade i förebyggande syfte.

.

Under demonstrationen skanderade studenterna slagord riktade mot den korrupta regimen och reste krav på att universitetens förblir i offentlig regi.

-Mördarregim

-Vi är studenter- inte huliganer

-Jobb- inte förakt.

Det var några av de paroller som skanderades under marschen till presidentpalatset.

.

Varje offentlig protest i Algeriet möts snabbt av en mycket brutal kravallpolis.

Våld är regimens enda svar på sociala protester.

.

En ledare för CNAE hann tala till demonstranterna innan kravallpolisen gick till angrep och sa bland annat att demonstrationen kräver att universitetens offentliga status ska bevaras inför regimens planer på privatisering.

-Befria tankefriheten, befria yttrandefriheten. Studenter och vänner förbli fredliga, ansvariga och solidariska, sa Farid, en av ledarna i CNAE.

Trots kavallpolisens agerande lyckades studenterna ta sig tillbaka till demonstrationens utgångspunkt där de firade vad de uppfattade som en seger.

.

Media: Radiotystnad -det saknas döda.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Alger, Universitet, Demokrati, Studenter,

En burka på den franska republiken.

.

I går grep ett femtiotal uniformerade poliser en ensam kvinna utanför Notre Dame i Paris. Det blev trafikstockning. Massor av människor undrade vad som pågick. Inga demonstranter syntes till. Ingen krossad fönsterrutor till en bank eller kastade sten på polisen.

.

I går protesterade niqabklädda kvinnor mot Sarkozys lag

.

Nej det var en ensam kvinna som klätt sig i niqab, den heltäckande slöjan som bara visar ögonen, som skapade sådant rabalder. För sedan i går är det i Frankrike förbjudet att vistas på offentlig plats klädd i burka, niqab, mask, huva, keps eller något annat som täcker ansiktet. Att den nya lagen blandar in huvor och masker, utan att nämna tomtemask, är det ingen som luras av. Det är en lag som riktar sig uteslutande mot de kanske två tusen franska kvinnor som bär niqab när de går ut. Det finns cirka fem miljoner muslimer i landet. Alltså klär sig cirka en promille av dessa cirka två miljoner kvinnor i heltäckande klädsel.

Presidenten Sarkozy och regeringen hävdar att lagen syftar till att försvara republikens sekulära karaktär och att skydda kvinnorna mot förtryck. Men ingen låter egentligen sig luras.  Det är med denna lag som med alla andra lagar som Sarkozy drivit igenom mot romer, papperslösa och andra utsatta minoriteter att grundmotivet är att fiska röster i Marine Le Pens grumliga vatten. Högern blir alltmer desperat inför perspektivet att slås ut av Nationalfronten i presidentvalet 2012.

I stället för att hjälpa de kvinnor som mot sin vilja tvingas bära heltäckande muslimsk klädsel drar förbudet en löjets slöja över den franska republikens ansikte. ”Brottet” att bära heltäckande bestraffas med 150 euro i böter och/eller ”medborgarkurs” och med 30 000 euro för någon som tvingar en kvinna att bära heltäckande.

.

En muslimsk kvinna och en katolsk nunna protesterade tillsammans.

.

Den franska polisens fackliga organisation har redan insett vilken sörja den dragits in i.

-De flesta poliser tycker lagen är helgalen, säger Michel Thooris, ordförande för facket France Police och fortsätter:

-Det är uteslutet att vi slösar tid på ett sånt här brott medan vi saknar personal för viktigare saker.

-Polisen har viktiga uppgifter som gäller allvarliga brott. Vi tänker inte ödsla energi på bötesbelagda handlingar, säger Frédéric Lagache ordförande i polisfacket Alliance.

-Det blir att hålla igen ögonen ibland, säger å sin sida Philippe Capon i facket UNSA Police.

Än en gång lyckas Sarkozy visa att han ändan där bak. Allt han tar sig an blir fel i högens ögon. Risken med den nya lagen är så uppenbar att man häpnar över att Nationalförsamlingen antog lagen enhälligt. Redan demonstrationen farmför Notre-Dame visar att de juridiska myndigheterna vacklar. Kvinnan greps inte för att var klädd i niqab. I stället hänvisades till att ingen sökt tillstånd att demonstrera.

Det är också uppenbart att Sarkozys röstfiske slår bakut. I löjets skimmer säger nationalister och allsköns rasister att originalet Le Pen är att föredra framför kopian Sarkozy. Kommer sedan polisen att se mellan fingrarna för att undvika att förlöjligas är det endast den sekulära republiken som drabbas.

.

Familjen som gapar över mycket.

.

Vi på den här bloggen har absolut inget gemensamt med en religiös världsuppfattning. Vi har inte heller den minsta tolerans mot män som tvingar kvinnor att bära en religiös utstyrsel. Men vi är till hundra procent emot en lagstiftning som dikterar hur man får gå klädd eller inte. Det drar bara ett löjets skimmer över det sekulära samhället.

Sarkozys nya röstfiske kan bara få en effekt. Den stärker de mest reaktionära krafterna i den muslimska befolkningen och samtidigt öppnar den boulevarder för Nationalfrontens rasism och främlingsfientlighet.

.

Media: SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Burka, Niqab, Frankrike, Sarkozy, Muslimer,

Jacob Zuma hos Broder Ledare.

.

Man kan verkligen undra vilket syfte fyra tyranners och Sydafrikas Jacob Zumas besök i Libyen hade. Enligt media började Zuma med att hälsa på hos ”Broder Ledare”(Brother Leader) , som Sydafrikas president valde att  kalla Khaddafi.

Om syftet var att skapa ett förtroende för Afrikanska Unionens representanter bland alla ”parter” i den libyska ”konflikten” kunde det knappast ha börjat sämre.

.

Khaddafi pekar ut färdriktningen för Jacob Zuma och despoten

Denis Sassou Nguessou från Republiken Kongo.

.

”Brother Leader”. Det kan man knappast kalla ett diplomatiskt hövlighetstilltal. Tvärtom, det är en riktigt broderlig kram. Men något annat var kanske inte att vänta av Zuma och de fyra diktatorer som landade i Tripoli. Det är enligt uppgifter Khaddafi som finansiera AUs verksamhet, administration och resande. Nelson Mandela skakar nog huvudet i sorg över varthän ledaren för hans stolta ANC tagit vägen.

Men vad hade då Afrikanska Unionen att erbjuda. Det förhandlingspaket de lägger fram innehåller fem huvudpunkter. Naturligtvis kallas det en ”färdplan”. Vilket passar bra eftersom den är lika dödfödd som Obamas färdplan för Palestina:

-Omedelbart eld-upphör

-Humanitär hjälp till alla nödlidande

-Dialog mellan parterna om en fredlig lösning

-En övergångsperiod där ingen utesluts

-Politiska reformer som möter folkets krav.

Regimen i Tripoli säger att den accepterar AUs ”road map”. Det är inte märkligt eftersom den inte säger ett ord om Khaddafis fortsatta plats i landets ledning. I Benghazi svarade oppositionens Nationella Råd redan innan AUs delegation anlände till staden för överläggningar.

.

”Kungen av Afrika” valdes till Afrikanska Unionens president 2009.

.

-Vi kan diskutera med ledare i Tripoli under förutsättning att Khaddafi och hans söner är borta, sa rådet och la till att ett omedelbart eld-upphör också är acceptabelt om Khaddafi drar tillbaka sina trupper till kasernerna och låter folk fritt uttrycka sina åsikter och demonstrera i alla delar av landet inklusive Tripoli.

Att förhandla med Khaddafi eller hans söner utesluter däremot oppositionen i Benghazi totalt. Efter regimens extremt brutala angrepp på fredliga demonstrationer, som startade i Benghazi den 17 februari och sedan spred sig till alla städer, är det uppenbart att Khaddafis regim tappat all legitimitet i den egna befolkningens ögon och bland folkmassorna i den arabiska världen.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,DN2,DN3,DN4,SVD2,

Bloggare: Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Afrikanska Unionen, Mandela, Zuma, Khaddafi, Benghazi

Heja Island, friskt humör

det är det som susen gör.

.

Islands arbetande befolkning vägrar att betala kostnaderna för de egna bankirernas vidlyftiga affärer i utlandet. I gårdagens folkomröstning sa en klar majoritet på närmare 60 procent nej till regeringens kompromiss med en brittiska och holländska regeringen om att betala tillbaka 36 miljarder kronor.

.

Icesaver lovade gröna skogar på sinn internetsida. Många blåögda placerare trodde på löftena.

.

Pengarna svarar mot de ersättningar som de båda länderna betalade ut till egna medborgare som placerat pengar i den isländska internetbanken Icesaver. De isländska bankerna trodde under ett par år att de skulle kunna erövra världen. De lånade upp enorma summor i utlandet till låga räntor och lovade betydligt högre avkastning åt utländska placerare.

Varje klart tänkande person borde ha insett att även på Island växer inte träd till himlen. Men när girigheten vinner över klokheten då springer folk benen av sig för att låna ut pengar till banker som lovar fantasiräntor.

När det gick som det måste gå- de isländska bankerna kraschade och 340 000 brittiska och holländska spekulanter stod där med lång näsa stegade de båda ländernas regeringar in och garanterade sina medborgares utlånade pengar som de sedan krävt tillbaka från den isländska staten.

.

Islands parlament Alltinget vill tvinga folket att betala de privata bankernas fiffel.

.

Det är vad de isländska medborgarna sagt klart Nej till i två folkomröstningar. I mars 2010 sa 90 procent nej till ett avtal som innebar att medborgarna via skatten skulle ta ansvar för skulderna och betala tillbaka dem med en ränta på 5,5 procent.

Men skam den som ger sig. Alltinget arbetade fram en ny plan som  bara kostade 3,3 procents ränta på de skyldiga beloppen. Dessutom hotades befolkningen med att en europeisk rättsprocess kommer att dras igång mot Island om landet inte betalar tillbaka pengarna. Och inte nog med det, IMF skulle nog också stoppa alla krediter till Island varnade regeringens statsminister Johanna Sigurdardottir.

Ända sa i går en klar majoritet Nej till att betala de pyramidspel som landets finansgossar roat sig med under ”guldåren”. Själv trodde jag inför omröstningen att hotet om att en kommersiell rättsprocess skulle kräva ännu mer än de 36 miljarderna, 108 000 per innevånare, skulle ge Ja-sidan en majoritet.

Att det ändå blev ett så klart nej visar att landets arbetande skattebetalare är ursinniga på sina bankers vidlyftiga affärer som den stora majoriteten redan fått lida stort av. Många förlorade alla sina besparingar och sitter nu djupt i stora skulder. Vanan att dubbelarbeta är på nytt vardag för många.

.

I Blue Lagoon kan dubbelarbetande islänningar finna lite komfort.

.

Nästa problem för Islands arbetande blir att ta strid med den egna borgarklassen som säkerligen kommer att manövrera för en ny kompromiss för att undvika en rättegång mot landet. I sista hand kommer också de som säger nej att stå inför dilemmat hur de ska förhålla sig till ett beslut av en domstol att Island ska betala böter till Storbritannien och Holland. Det kommer att kräva en vilja att helt enkelt bryta med den internationella finansmarknadens regler. En svår strid väntar. Därför måste vi i solidaritetens namn dra en riktig nordisk hejaremsa.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,DN2,SVD3,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Island, Banker, Icesaver, Finanskris, Skatter,

Revolutionens andra våg.

.

I går tog den arabiska revolutionen nya steg. I Egypten kanske vi bevittnar en ny utveckling i revolutionens karaktär och de deltagandes politiska och sociala medvetande.

För många unga aktivister i Egypten är smekmånaden med den militära hierarkin över. I går och i natt drabbade tusentals demonstranter samman med kravallpolis, säkerhetsstyrkor och arméenheter på det nu historiska Befrielsetorget. Två demonstranter sägs ha dödats av skarp ammunition vilket armén förnekar.

.

Folket kräver att Mubarak ställs inför rätta.

.

Militärrådets försök att klä sig i revolutionens färger samtidigt som den manövrerar för att bevara och befästa den härskande klassens makt möter allt större misstro. Medan Mubarak sitter i sitt lyxpalats i Sharm-el-Sheik attackerar militären arbetarnas strejkrätt och förbjuder demonstrationer. I går krävde demonstranterna på Tahrirtorget respekt för revolutionens krav på frihet, slut på undantagstillståndet, högre löner och inrättande av en civil övergångsregering fram till ett helt demokratiskt val, samt att Mubarak ställs inför rätta.

De fattiga folkmassorna i landet ser att den sittande militärregeringen inte tar det minsta steg framåt för att minska deras missär. I stället spelar den ut islamister mot kopter och fängslar unga aktivister som inte vill spela med i deras falskspel.

Under tiden riskerar fortfarande den libyska revolutionen att krossas av Khaddafis terrorregim. Man kan som många drömmare beklaga att revolutionen inte lyckades bryta sig fram med fredliga protester. Men det var Khaddafis omedelbara svar med skarp ammunition som tvingade fram det väpnade motståndet. Det var inte oppositionen som valde att ta en väpnad strid med Khaddafis regim, det var regimen som tvingade ut oppositionen i en väpnad kraftmätning som utspelas på mycket ojämna villkor.

.

Viljan att besegra Khaddafi är det inget fel på. Men beväpningen är usel och det militära kunnandet noll.

.

Sett till den senaste tidens allt mer utbredda protester mot diktatur och monarki i hela den arabiska världen har inte motgångarna i Libyen bromsat människornas krav på frihet. Tvärtom ökar protesterna i styrka både i Syrien och Jemen samtidigt som antalet strejker och sit-ins i Algeriet växer för var dag som går. Farhågorna att Natos inblandning i Libyen skulle leda till en reträtt för protesterna i hela den arabiska världen har inte besannats. Folkmassorna i grannländerna har uppenbarligen sett bombningarna mot Khaddafis styrkor utanför Benghazi som det som räddade staden från ett blodbad. Annars hade vi redan sett omfattande protester mot ”västs” bombningar av arabiskt territorium.

Däremot har Khaddafis brutala svar på de till att börja med fredliga demonstrationerna haft inflytande på diktatorkollegornas val av politik. När Ben Ali och Mubarak föll som käglor träffade av de fredliga demonstrationerna visade Khaddafi att brutalt och omedelbart våld kanske var räddningen. I Bahrain, Jemen och nu i Syrien har de styrande valt Khaddafis metod- gränslöst våld mot obeväpnade demonstranter och ännu mera våld om det inte räcker. Det är en riskabel metod för de härskande och för de imperialistiska makternas intressen. Riskabel för de första eftersom de satsar allt på ett kort – våld. Riskabel för imperialismen om den av folkmassorna indentifieras som de härskandes allierade och högsta beskyddare.

.

I Syrien brukar president Assad extremt våld för att krossa alla protester.

Minst ett hundratal demonstranter har skjutits ihjäl.

Lyckas de härskande att med brutalt våld rulla tillbaka revolutionerna i Jemen, Syrien, Bahrain och Libyen då kommer det att ge kraftig luft under vingarna på kontrarevolutionen i Egypten och Tunisien. Men vi är inte där ännu och den senaste tidens utbredning och fördjupning av den folkliga resningen pekar i motsatt riktning – mot en arabvärld där den ena diktatorn efter den andra faller.

Begränsningarna i den aktuella resningen kommer att visa sig senare. Kraven på frihet och värdighet och ett slut på korruptionen kan bara delvis tillfredställas av en politisk revolution som avskaffar det tyranniska enväldet. Formella fri- och rättigheter kan däremot inte möta de enorma sociala behov som måste mötas för att den misär som majoriteten i dag lever under ska kunna hävas. För det krävs att den politiska revolutionen också ställer sig uppgiften att ta tag i de sociala omvälvningar som krävs för att bryta underutvecklingens förbannelse och beroendet av den kapitalistiska världsmarknaden.

Den uppgiften kommer inte den rika eliten i de arabiska staterna att ta sig an. Tvärtom, deras privilegier och rikedomar är beroende av banden till och beroendet av den internationella finansmarknaden och stödet från imperialismens metropoler. Bara de arbetande i industri, offentlig service och jordbruk kan driva en sådan revolution till seger.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,SVD3.DN3,SVT1,GP3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,B&P,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, Nato, USA, Khaddafi, Libyen,

Republikanerna förbereder

social massaker.

.

I natt antog den amerikanska Kongressen en kompromiss om årets budget som går till historien för att den innebär den största nedskärningen någonsin, närmare bestämt 39 miljarder dollar.

Budgeten som det republikanskt dominerade Representanthuset antog är ett enda beställningsverk för de rika.  Det hindrade inte demokraterna och Obama att vika ner sig i sista stund för att undvika ett budgetlöst tillstånd med omedelbara effekter för hundratusentals statligt anställda.

.

I den amerikanska Kongressen kan inte de arbetande göra sin röst hörd.

Två borgerliga partier delar stolarna.

.

I media sades budgetstriden handla om många detaljer och nedskärningar hit och dit. Bland annat blockerades förhandlingarna in i sista stund av republikanska krav på att inga statliga pengar får delas ut till kliniker och program som gör eller organiserar aborter. Eftersom demokraterna inte kan acceptera detta verkar det som att republikanerna använde frågan till att tvinga fram stora eftergifter på andra sociala utgifter för att sedan släppa abortfrågan strax innan midnatt.

Det finns en grundläggande politisk motivering för republikanernas budgetslakt. Nämligen att det existerande skattetrycket under inga villkor får höjas för de rikaste i samhället, det vill säga den tiondel av landets hushåll som har årsinkomster över 250 000 dollar.

Ända sedan Reagans dagar driver hökarna i Republikanerna en kampanj mot alla statliga utgifter som inte har militär anknytning. En av Reagans rådgivare myntade begreppet ”starve the beast” , svälta ut besten. Den tongivande republikanske ideologen Grover Norquist gav samma idé ett annat historiskt uttryck: ”Jag vill inte avskaffa staten. Bara krympa den så jag kan släpa den in i badrummet och dränka den i badkaret”.

Med en majoritet i Representanthuset och med Tea Party som flåsar kongressmännen i nacken ville republikanerna driva igenom en budget som verkligen riskerar att dränka staten, eller rättare sagt statens sociala funktioner. För landets militära utgifter ligger naturligtvis inte i farozonen.

.

Tea Party är en reaktionär rörelse som säger nej till varje form av samhällelig solidaritet.

Var och en sin egen lyckas smed är mottot.

.

De nyliberala hökarna motiverar alla skattesänkningar med fantasiteorin om att det leder till högre tillväxt som i sin tur ökar statens skatteinkomster. Lägre skatter leder alltså till högre inkomster för staten enligt de nyliberala översteprästerna. Att det inte finns ett enda seriöst forskningsresultat som bestyrker tesen saknar betydelse för de som står i spetsen för kampen mot ”besten”. För deras verkliga intresse är inte tillväxt i sig utan tillväxt i de rikas bankböcker.

Det är en tillväxt som de fattiga får betala. När statens inkomster minskar svarar nyliberalerna att enda vägen bort från ökad statliga underskott är minskade statliga utgifter för samhällets kollektiva funktioner.

I det budgetförslag som antagits riskerar bland annat Obamas redan kortklippta reform av sjukförsäkringarna att helt enkelt avskaffas med till följd att tiotals miljoner amerikaner tappar sin sjukförsäkring. Republikanernas förslag är att reformen ska ersättas av ”sjukkuponger” som kan användas till att köpa försäkringar hos de privata försäkringsbolagen. Republikanerna säger att det ska minska statens utgifter för sjukvård. Enda sättet som det kan uppfyllas på är de ”kuponger” som delas ut är mindre värda än de sjukförsäkringar som finns nu. Vilket innebär att den enskilde måste betala en större del av kostnaderna eller avstå. För den stora majoriteten som inte har miljoninkomster blir det en stor belastning eller ett stort risktagande vid sjukdom om man inte tagit en försäkring.

Det slutliga resultatet om republikanernas planer antas blir en nedmontering av Medicaid och Medicare, de två statliga systemen som garanterar sjukvård för de äldre och de allra fattigaste i samhället.

Att det inte finns något i budgetförslaget som förklarar hur de stora nedskärningarna i de sociala utgifterna ska ske visar att ursäkten att de statliga underskotten måste kapas just bara är en ursäkt. Den verkliga förklaringen är att de rika i samhället känner sig så starka att de kan låta hela det sociala skyddsnätet förfalla, att de inte längre vill respektera ett ”socialt kontrakt” som måste innehålla ett visst mått av samhällelig solidaritet och inkomstöverföringar från de bäst ställda till de sämst ställda.

Den stenrika överklassen har helt enkelt beslutat att segla för egen vind på den globala finansmarknaden och njuta av sina rikedomar i den inhägnad där jetsetet frotteras utan att bekymras av omvärldens tillstånd. När ledande republikaner säger att de offentliga utgifternas andel av BNP, förutom vården men inklusive militären, ska kapas från nuvarande 12 procent av BNP till 6 procent 2022 och 3,5 procent 2050 visar det vad de verkligen strävar efter- att dränka staten i badkaret.

.

No comment.

.

Men det är ett riskabelt projekt de gett sig in på. Inte bara för de fattiga som kommer att drabbas omedelbart, men också för deras egen del. Mer intelligenta borgare än gaphalsarna i Tea Party inser att demonstrationerna i Wisconsin kanske inte var ett isolerat utbrott av ilska, att de i stället visar vad som kan vänta runt hörnet om den amerikanska arbetarklassen börjar spänna sina kollektiva muskler som förtvinat under decennier av fackligt svansande bakom det demokratiska partiet. En opinionsundersökning som gjorts av GlobeScan visar att den ekonomiska krisen haft en stark ideologisk inverkan i USA. När det nya århundradet inleddes tyckte cirka 80 procent av de tillfrågade att det ”fria marknadssystemet” var det bästa av alla system. I dag efter finanskris, bostadskrasch och massarbetslöshet med sänkta reallöner för alla utom de rikaste  är det bara 59 procent som tycker likadant. Bland amerikaner med låga löner tycker bara 44 procent att den fria marknaden är bäst, ned från 76 procent år 2009.

.

Den som gapar över mycket…

.

I ett land där normalt en radikal demokrat bespottas som ”kommunist” eller ”socialist” är nedgången i tron på den kapitalistiska marknadsekonomin ingen liten händelse. Med det program som republikanerna vill tvinga på samhället är det kanske ingen dålig gissning att stödet för marknadsekonomin får sig ännu en känga.

Den hårda materialistiska världen kanske äntligen ska börja underminera det djupt rotade ideologiska fundamentet- The American Dream.

.

Media; DN1,SVD1,Expr1,GP1,DN2,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Budget, Republikaner, Norquist,

Gbagbo störtas av en kopia.

.

Laurent Gbagbos dagar vid makten är räknade. Elfenbenskustens korrupte härskare sitter omringad i sin Bunker i hamnstaden Abidjan medan hans motståndare Alassane Ouattara tar över den militära kontrollen av den västafrikanska kuststaten.

.

Ouattaro och Gbagbo såldes med ”moderna” budskap.
.

Inbördeskriget är en följd av det presidentval som hölls i slutet av november 2010.  Efter valet avgick landets regeringschef och förklarade Ouattara som vinnare medan arméchefen vägrade bryta med Gbagbo som i sin tur förklarades som vinnare av en oberoende Valkommission. Med två presidenter som båda sa sig ha segrat var det upplagt för att väpnade strider skulle följa. Speciellt som de båda redan stred mot varandra i inbördeskriget 2002-2003. Ouattaras ”befrielsearmé” FRCI kontrollerade norra delarna av landet och Gbagbos armé den södra delen, med franska styrkor som bevakade en neutral zon mellan de båda.

I det inbördeskrig som följde på valet i fjol finns det verkligen ingen progressiv sida att ta ställning för. Det handlar om en intern uppgörelse inom den härskande eliten som slåss om kontrollen över landets rikedomar som olja och naturgas, kaffe- och kakaoplantager.

Laurent Gbagbo stöds av Sydafrika och Angola medan Frankrike och USA via FN-resolutionen 1975 säger att Ouattara är landets rättmätige president. Ouattaras armé FRCI tog snabbt initiativet efter att Burkina Faso och Nigeria levererat stora mängder moderna vapen och nya fordon till FRCI. Samtidigt deserterade stora delar av Gbagbos armé som inte fått ut sin sold för mars månad.

.

FN-trupper och franska trupper deltar i slutstriden mot Laurent Gbagbi i Abidjan.

.

Nu står FRCI i Abidjan efter en snabb och hänsynslös framryckning. Inga folkmassor har jublat i de städer och byar som ”rebellerna” lagt under sig. I stället säger Röda Korset att FRCI begått krigsbrott under sin framfart och dödat 800 civila i staden Duékoué och plundrat civilas tillgångar.

Laurent Gbagbo har vid sidan av sina trupper också organiserat ”unga patrioter”, en sorts paramilitär enhet av ”supporters” som fått fria händer i Abidjan och spritt terror bland den civila befolkningen.

Nu verkar det som att striden är avgjord. Med franska truppers hjälp tar FRCI över de sista motståndsfästena i Abidjan och beseglar ödet för Gbagbo. Ett trist slut för en progressiv rebell som under sin färd slutat som korrupt härskare för en falang av den ivorianska eliten.

.

Tusentals civila har drivits på flykt av de stridande arméernas framfart.

.

Nu kommer Ouattara att ta över och styra landet för att belöna den elit som stött honom och för att tillgodose den franska imperialismens krav på fortsatta inflytande över landets rikedomar.

För den stora majoriteten av landets fattiga innevånare kommer inget att förändras. Ouattara har inget program för sociala reformer och omfördelning av landets rikedomar.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Elfenbenskusten, Gbagbo, Quattara, Krig, Olja, Kakao, Kaffe, Frankrike,