Sarkozys röda matta för Marine Le Pen.

.

Det har hållits kantonalval i Frankrike. Trots det stora soffliggandet på 55,68 procent är valutgången av mycket stort intresse, eller snarare orsak till stor oro i alla läger inför presidentvalet nästa år.

Nationalfronten gör ett stort genombrott. Högerextremisternas nya partiledare Marine Le Pen visar att hon redan axlat pappa Jean-Maries mantel och kanske redan växt ur den. Marine Le Pen har övergett pappans rasistiska och antisemitiska provokationer, med något enstaka återfall, och i stället styrt in Nationalfronten i den ”patriotiska” fåran.

.

Marine Le Pen vårdar skickligt arvet efter pappa Le Pen.

.

Som en Jeanne d’Arc tar hon strid för det ”franska”, franska jobb för franska arbetare, den lokala och nationella ekonomin mot den globala marknadens utlokaliseringar, mot Europa för det franska.

Inom den framtoningen finns naturligtvis främlingsfientligheten, rasismen och framför allt islamofobin kvar. Men den platsar i ett större ”patriotisk” ram och tonas inte fram på samma sätt som förr.

Men det förklarar inte ensamt Nationalfrontens stora framgångar. I seriösa opinionsundersökningar som gjorts nyligen svarar en större del av de utvalda att de skulle rösta på Marine Le Pen före Nicolas Sarkozy om det vore presidentval i dag. På klar första plats kommer socialistpartiets olika tänkbara kandidater. Bäst röstandel får IMFs chef Dominique Strauss-Kahn med 34 procent följd av Marine Le Pen 22 procent och Nicolas Sarkozy 17 procent.

.

Med Martine Aubry eller Dominique Strauss-Kahn som presidentkandidat är Socialistpartiet segervissa inför 2012.

.

Det är bara om Socialistpartiet presenterar Ségolène Royal som partiet inte toppar listan. Det är också det enda scenariot i vilket Sarkozy inte elimineras i första valomgången. Under de premisserna är det nog helt säkert att Socialistpartiet kommer att välja Strauss-Kahn eller partisekreteraren Martine Aubry som presidentkandidat 2012.

Hur har Nicolas Sarkozy som 2007 krossade Nationalfronten och klart besegrade Ségolène Royal kunnat hamna på under 20 procent i opinionsundersökningarna inför presidentvalet nästa år? Bästa svaret är nog att medan Sarkozy ägnat hela sin kraft åt att fiska röster med det mer reaktionära utspelet efter det andra i frågor om nationell identitet, romers utvisningar, slöjförbud, jakt på papperslösa, förnedrande uttalanden om förorternas ungdomar har Marine Le Pen gjort det motsatta och fiskat tillbaka de röster Nationalfronten förlorade till Sarkozys UMP 2007 genom att kalla till en nationell samling till försvar av det franska i en fientlig omvärld. Det budskapet baserar hon främst på ett nationellt försvar av den franska ekonomin mot ”globallisterna” i Bryssel.

.

Sarkozys nära vänskap med Ben Ali gör inte saken bättre.

.

Resultaten i kantonalvalen och opinionsundersökningarna om presidentvalet 2012 har redan skapat totalt kaos i Sarkozys regeringsparti UMP. Sarkozys reaktionära agitation har i själva verket bara hjälpt Marine Le Pen att framställa Nationalfronten som respektabelt. I fjol var det knappt 40 procent av väljarna som såg Nationalfronten som vilket parti som helst. I den senaste undersökningen svarade 55 procent ja på samma fråga.

Paniken i UMP har för närvarande skapat två strömningar. Några av partiets parlamentariker säger öppet att de föredrar en allians med Nationalfronten framför Socialistpartiet. Andra ledare  i UMP manar till en ni-ni taktik, det vill säga en neutralitet mellan Nationalfronten och Socialistpartiet utifall det är vad som finns kvar att välja mellan i den andra och slutliga valomgången. I kantonalvalen ledde det till att UMP-kandidater manade till en röst på Marine Le Pens parti där valet stod mellan Nationalfronten och Socialistpartiet. I andra uppmanade de till valskolk, ni-ni som de sa.

Till sist har de oroande opinionsundersökningarna lett vissa ledare inom UMP att i korridorerna börja fråga sig om Sarkozy ska ersättas med en annan kandidat, exempelvis premiärministern Fillon. Ett riktigt hundslagsmål väntar i regeringspartiet UMP.

.

-Min identitet går före Europa. Rösta Nationalfronten. Med rop om samling kring ”franska”

värden i ett kosmopolitiskt Europa bryter sig FN in i UMPs led .

.

Under tiden kan Marine Le Pen skörda frukterna av Nicolas Sarkozys taktik att alltid skylla problemen i samhället på en liten minoritet, invandrare, muslimer, romer, ungdomar och andra slagpåsar, bidragstagare, långtidsarbetslösa, ”privilegierade statsanställda” och andra syndabockar.

.

Media: SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, UMP, Sarkozy, Socialistpartiet, Le Pen,

Segrar och bakslag i Libyen.

.

De senaste dagarna har tydligt visat ett grundläggande problem för den libyska oppositionen i kampen mot Khaddafis regim. Det militära styrkeförhållandet är helt till Khaddafis fördel. Det har bevisats gång på gång den senaste månaden.

.

Det folkliga upproret i västra Libyen slogs ned med militärt våld.

.

I dag glöms det bort att upproret mot diktaturen inte var isolerat till östra delarna av landet. Det folkliga upproret i västra Libyen var också mäktigt i städer som Az Zawiyah, Zlitan och Misrata och inte minst i Tripoli självt. Trots det enorma övertaget i eldkraft tog det flera veckor att besegra motståndet i Zawiyah och Misrata håller fortfarande oppositionen delar av staden.

Att regimen efter dygn av bombardemang med artilleri och stridsvagnar lyckades krossa upproren kan inte förklaras med att Khaddafi har ett massivt folkligt stöd i västra Libyen till skillnad från regionen i öst kring staden Benghazi. Förklaringen till nederlagen i västra delarna är militär. Khaddafis milisenheter under ledning av två av hans söner, varav en nu sägs vara död, är de enda militära enheterna i landet som har en modern utrustning och stark disciplin. Den reguljära armén var dåligt utrustad och saknade det mesta.

De kraftmätningar som vi sett mellan Khaddafis milis och den illa beväpnade oppositionen kan bara sluta på ett sätt. Tanks och artilleri krossar allt motstånd på de öppna ökenvägarna mellan varje stad på kustremsan mellan Benghazi och Tripoli. Khaddafis inmarsch i Bengahzi stoppades enbart på grund av no-fly zonen och det franska flygvapnets attack på tanks och artilleri som Khaddafi hade rullat fram till stadsgränsen. Utan den insatsen hade vi i dag tillhört de närmast sörjande över oppositionens blodiga nederlag. Många anser det hade varit ett bättre alternativ än imperialismens militära ingripande på oppositionens sida med hänvisning till framtida risker för en invasion på marken och en ockupation av Libyen. Jag kan inte ställa upp på detta omvända känslolösa ”realpolitiska” resonemang.

.

I Benghazi pendlar känslorna mellan segervisshet och tvivel.

.

Nu faller på nytt oppositionens beväpnade unga män tillbaka från sina positioner. Khaddafis motattack med artilleri och granateld kan inte besvaras med den usla utrustning som oppositionen har tillgång till. Det är självmord att stanna kvar på de helt oskyddade ökenvägarna.

Oppositionens militära nederlag kan inte användas som argument för att nedklassa det folkliga upproret mot Khaddafis diktatur. Det finns många politiska skiftningar inom oppositionens led. Säkerligen också vissa islamistiska strömningar som om de skulle få ett större inflytande kan starkt försvåra bygget av ett Libyen med demokratiska fri- och rättigheter befriat från Khaddafis diktatur.

Bästa sättet att hindra en sådan utveckling är naturligtvis att oppositionen ges konkreta möjligheter att störta diktaturen och upprätta det samhälle som den själv skisserar i den ”regeringsdeklaration” som Nationella Rådet i Benghazi publicerade i tisdags. ”En vision om ett demokratiskt Libyen” är deklarationens titel och innehållet kan klassas som en grundstomme till en konstitution med alla nödvändiga fri- och rättigheter för befolkningen. (A vision of a Democratic Libya).

.

Medlemmar i  det Nationella Rådet.

.

Konkreta möjligheter att störta diktaturen innebär i dagsläget att oppositionen får tillgång till de vapen som tyvärr krävs för att besegra Khaddafi. Tyvärr skriver jag naturligtvis därför att det vore så underbart om en folklig resning som i Tunisien och Egypten kunde sätta punkt för hans styre. Men folkresningarna i väst krossades militärt och för att människorna i Tripoli och andra städer i väst på nytt ska ställa sig upp och kräva frihet krävs det att regimen är nära ett sammanbrott.

Den nödvändiga militära utrustningen finns på andra sidan gränsen till Egypten. Men det militära rådet i Kairo har klart visat att solidaritet med det libyska upproret inte finns med på dagordningen. I London nämndes i går möjligheten att väst beväpnar oppositionen med vapen som den redan krävt att få. Redan från start har jag och andra varit helt positiv till att all möjlig materiell hjälp ges till Benghazi. Det anser jag fortfarande och det spelar ingen roll varifrån hjälpen kommer så länge den inte kopplas till villkor som hindrar att ”visionen om ett demokratiskt Libyen” förverkligas.

.

Oppositionen kan inte stå emot Khaddafis styrkor med bara lätt beväpning.

.

Däremot har flygbombningarna spelat ut sin roll. De var nödvändig för att rädda Benghazi och kan kanske bli det på nytt om samma scenario spelas upp de närmsta dagarna. Men för att besegra regimen i Tripoli är de verkningslösa och kan komma att spela Khaddafi i händerna om de utökas och förlängs och därmed ֊ökar risken för att oskyldiga människor drabbas. Om revolutionen övergår till att bli ett flygkrig mellan Nato och Khaddafis markstyrkor då är revolutionen redan besegrad.

.

Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,DN4,AB1,SVD3,GP2,

Bloggare: B&P,Svensson,Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, FN, USA,

Väsentligheter och nonsens

i vänsterns debatt.

.

Debatten om Libyen som fortsätter att dela vänstern i flera läger är värd att föras vidare. Den ställer viktiga frågor om karaktären på revolutionerna i den arabiska världen, vilka är det som leder dem, hur den imperialistiska världen manövrerar för att bevara sina strategiska intressen och vilken hållning vi i den ”västerländska” vänstern ska inta.

Tyvärr finns det delar av vänstern i både Sverige och utomlands som ställer sig kalla till eller rent av tar avstånd ifrån de folkliga upproren i arabvärlden genom att avfärda dem som verk av CIA. Det leder dem till att stödja exempelvis Khaddafi under förevändning att de stöder varje nations självbestämmande. Det är ingen tillfällighet att vi hittar dessa idéer bland de som i hela sitt politiska liv blint lovsjungit sina ”rorsmäns” visa ledarskap, som Stalin, Mao, Kim il Sung med söner, Enver Hodja och som numera lika intensivt lystrar till Hugo Chavez. Debatten med dem saknar intresse. Det finns viktigare frågor att ta tag i.

.

Kim il Sung eller Moses på berget?

.

Det stora problemet som splittrar den självständigt tänkande vänstern är hållningen till FNs resolution 1973 som bland annat gav grönt ljus till en no-fly zon och de flygbombningar av Khaddafis militära positioner som följde. Tyvärr råder det en viss förvirring i debatten. De olika positionerna känner inte igen varandra.

De som säger nej till FNs resolution sa också nej till flygbombningarna den 12 mars som stoppade Khaddafi från att inta Benghazi. De menar samtidigt att jag och andra som var för bombningarna automatiskt stöder FNs resolution 1973. För mig gäller inte den kopplingen. När oppositionen i Benghazi bad på sina knän om hjälp att hindra Khaddafi från att inta staden var det en fråga om liv eller död. Prat om vad som borde ha gjorts innan eller vad som bör göras nu har ingen bäring i den frågan. Jag var för att oppositionen i Benghazi räddades undan det öde Khaddafi planerade för dem och var därför också för det enda medlet som utgjorde en effektiv hjälp – en flygbombning och det oavsett vilket lands flygvapen som bistod Benghazi.

Men här tar det stopp. Jag är naturligtvis inte för resolution 1973 som utöver no-fly zonen inrättar ett vapenembargo mot hela Libyen, det vill säga ett stopp också för vapenleveranser till revolutionens sida. Resolutionen 1973 kräver också ett omedelbart eld upphör. Det är jag också emot för det innebär ju att oppositionen måste stoppa sin framryckning mot Tripoli om Khaddafi lyckas bevisa för FN att han verkligen infört eld upphör för sina trupper och därmed accepterar FNs resolution.

.

Ett ja till flygbombningen av Khaddafis styrkor är inte ett ja till resolution 1973.

.

Det skulle om något öppna upp för en delning av Libyen i två läger som FN/USA/EU/Nato kan slinka in emellan för att ”medla” och styra revolutionen dit det passar dem. Det kan låta inkonsekvent att vara för bombningarna som en livräddningsaktion och samtidigt vara emot resolution 1973. Men politiken är inte ett pärlband av ”logiska” på varandra följande ställningstaganden. Motsägelsefulla skeenden i politiken leder till motsägelsefulla politiska ställningstaganden. Något som ”principryttare” inte kan förstå.

Min utgångspunkt är ganska enkel. Jag anser att det libyska upproret mot Khaddafis regim är en del av den arabiska revolution som bländat oss med sin ungdomliga entusiasm och kampvilja. Jag är för att dessa revolutioner besegrar de despoter och monarker som klamrar sig fast vid makten med vapenmakt och stöd från USA/EU. Jag anser att det handlar om politiska revolutioner som inte ännu går utöver målet att störta diktaturerna och införa demokratiska fri- och rättigheter inklusive rätten att välja sina politiska ledare. Därför vill jag inte kalla dem sociala revolutioner för att inte tala om socialistiska revolutioner. Den ekonomiska strukturen i samhället är inte ännu satt i fråga av de revolutionära krafterna. Det kanske kommer om de inte stoppas upp av de lokala eliterna i samarbete med imperialismen.

.

Toppmöte mellan afrikanska dignitärer och Sarkozy.

.

Det är härifrån som debatten som redan förts på den här bloggen med Biology&Politics författad av Erik Svensson kan gå vidare. Erik Svensson säger också att han ser resningen i Libyen som en del av den arabiska revolutionen men ställer sig alltmer tvekande till vad som kan ske efter en seger mot Khaddafis regim och pekar på svagheter i det revolutionära ledarskapet i Benghazi, ja rent av frågar sig om revolutionen inte redan stulits av tveksamma krafter. Det är viktiga frågor som inte bara han ställer och det är därför jag väljer att fortsätta debatten, inte för att jag har något speciellt otalt med Erik Svensson. Tvärtom, han driver en blogg av mycket hög kvalitet.

I min första debattartikel med Biology&Politics publicerade jag ett långt stycke från hans blogg för att undvika beskyllningar om att vanställa BPs åsikter. Det hindrade inte att Erik Svensson i en ny artikel menar att jag ”hånat” hans positioner och ägnar oss åt ”revolutionsromantik”. Jag måste säga att jag har svårt för att förstå kritiken om ”hån” och ”raljeri” med tanke på Erik Svenssons ordval i beskrivningen av vår bloggs åsikter. Men det må vara hur det vill med det. Det hindrar inte en fortsatt polemik om viktiga problem.

Erik Svensson efterlyser en konkret analys av revolutionens karaktär och vad dess ledarskap går för, men utan att tillföra mer kunskap om detta än vad vår blogg bidragit med. Vad jag och Göte skrivit om upprorets karaktär och dess ledning är långt ifrån den ’romantiserade” bild som Svensson tillskriver oss. Vi har varit mycket klara över att det inte handlar om sociala revolutioner med ett ledarskap som strävar efter att bryta med den kapitalistiska världsmarknaden. Det är en iakttagelse som gäller även för Egypten och Tunisien.

.

Washington Consensus är en oskriven överenskommelse mallen

världens rika att förbli rika med alla medel.

.

Vi har till och med pekat på allvarliga problem som riskerar att pervertera revolutionen:

”I Libyen har revolutionen säkert bromsats av arbetarklassens sammansättning. Det sägs att immigrantarbetarna varit så många som uppemot två miljoner. Detta av en befolkning på bara 6 miljoner. Dessa immigranter verkar ha varit helt underordnade socialt och politiskt. Överexploaterade. Bemötta med ett stort mått av rasism från hela den libyska befolkningen”, står det exempelvis i bloggen ”Libyen i våra hjärtan” som Göte skrev förra veckan. Det är tyvärr en rasism som enligt media de oppositionella också visat upp.

Mer exakta uppgifter om sammansättningen av ledarskapet i Benghazi och vilka grupper och skikt i det libyska samhället som stöder revolutionen har vare sig jag eller Erik Svensson för närvarande tillgång till. Det är bara hur de kommer att agera den närmaste tiden och vad som uträttas i samhället efter en seger över diktaturen som kan ge oss grund till en definitiv uppfattning.

Just nu är det mest löst grundat tvivel som leder Erik Svensson till att allt kraftigare ifrågasätta oppositionens ledning. Han använder till och med en metod som inte borde finnas med i debatten. Han skriver att:

”En annan intressant artikel från New York Times innehåller en intervju med Ali Tarhouni, en av rebellrörelsens (självutnämnda?) ledare som återvänt efter 35 års exil i USA, där han undervisat i (just det!) ekonomi på University of Washington. Får man sig på att gissa att denne USA-utbildade ekonom är en varm anhängare av ”Washington Consensus”, alltså det marknadsliberala ekonomiska system som USA försökt tvinga på många länder i resten av världen? Vågar man sig också på att gissa att Mr. Tarhouni kanske kommer att få en ledande post, kanske som finansminister, i en mer pro-amerikansk libysk regering efter att Khadaffi störtats?”

Detta kallas ”guilt by association”. Det är en ful metod som en utbildad akademiker borde avstå från;  –”undervisat i (just det!)…”. Jag är också ekonom. Vad gör det mig skyldig till? Erik Svensson har själv forskat vid University of California i Santa Cruz. Vad kan man gissa sig till av det?

.

Ali Tarhouni.

.

Man kan inte gissa sig till något alls om Mr.Tarhouni utifrån vad han undervisat i. Erik Svensson hade kunnat citera NYT lite längre ner i samma artikel för att få lite mer kött på benen i sina gissningar om vad mannen står för. Där står:  “På tidigt 70-tal sparkades Mr Tarhouni flera gånger tillsammans med studentkollegor ut från college i Libyen sedan de krävt demokrati och större frihet. Han lämnade landet 1973, togs ifrån sitt medborgarskap och dömdes till döden i sin frånvaro…”

Det är möjligt att Tarhouni är för den nyliberala politik som brukas sammanfattas med termen Washington Consensus. Men det är han i så fall inte ensam om. Khaddafis son Saif står sedan flera år i spetsen för regimens privatiseringsdrive och den öppna famnens politik för utländska kapitalintressen. USA behöver inte störta Khaddafi för att öppna landet för den globaliserade kapitalismen. Det är redan gjort.

Däremot är det nödvändigt att Khaddafi störtas för att folket i Libyen ska kunna leva i större frihet än vad de upplevt under Khaddafi. Oavsett vad oppositionen kan tänkas bygga upp efter en seger kan det svårligen bli värre. Under Khaddafi finns ingen rätt till fackliga eller politisk organisering. Ja inte ens rätten till medlemskap i ideella föreningar. Det kostade tre års fängelse att tala med en utländsk journalist och skolorna gav ingen undervisning i utländska språk. Den enda samhälleliga strukturen var Khaddafis ”revolutionära kommittéer” som det finns tillräckligt med beskrivningar av hur de endast tjänade till att befästa Khaddafis och hans familjs ställning.

.

Solidariteten med Vietnams kamp betydde mycket för den slutliga segern.

.

Erik Svensson menar att vi måste ta lärdom av historien. Han påminner oss om solidaritetsrörelsens misstag under kriget i Indokina ”då alltför många i FNL-rörelsen alltför länge inte insåg vad som pågick i Kambodja, sedan ”befriarna”, alltså de Röda Khmererna, satte igång sitt brutala samhällsexperiment”.

Erik Svensson kanske inte känner till vilken hållning jag och Göte Kildén och andra äldre kamrater i Socialistiska Partiet hade inom FNL-rörelsen innan vi uteslöts 1969. Det ska han inte klandras för eftersom han var bara två år gammal då det begav sig. Vi vägrade att okritiskt svälja allt som Pol Pot &Co sa efter Röda Kmerernas seger 1975. Men inte bara det vi kritiserade  också FNLs ledning och Ho Chi Minh för att de i god stalinistisk tradition förtryckte oppositionella inom de egna leden och kastade obehagliga revolutionärer i fängelse. Det hindrade oss inte från att aktivt delta i solidaritetsarbetet med FNL för en total seger mot USA-imperialismen. Det har aldrig varit vår melodi att okritiskt stödja befrielserörelser. Stöd till 100 % -ja. Okritiskt stöd- nej. Det gällde också vår hållning till de palestinska befrielserörelserna inklusive de till vänster om Al Fatah. Samma sak gäller i dag vad gäller den arabiska revolutionen.

Erik Svensson blandar samman vår entusiasm för att äntligen de arabiska folkmassorna reser sig mot sina tyranner, som tar sig uttryck i rubriker som ”Libyen i våra hjärtan”, med en okritisk revolutionsromantik. Vi är lika medvetna som honom om de risker som finns för att de arabiska revolutionerna inklusive den libyska kan bromsas upp av ett ledarskap som hellre ingår kompromisser med imperialismen än driver revolutionerna så långt som de aktuella styrkeförhållandena kan medge.

Oavsett oddsen mot att revolutionerna ska lyckas gå så långt som vi hoppas, ställer vi oss helhjärtat men inte okritiskt på revolutionärernas sida. Erik Svensson intar i stället en hållning som verkar närma sig neutralitet i fallet Libyen. Det är skillnaden mellan oss. Inte blåögdhet och okritisk revolutionsromantik inför vad den arabiska revolutionen betyder och vilka faror den står inför. Vi har varit med tillräckligt länge för att inse revolutioners och befrielserörelsers begränsningar i före detta kolonialt förtryckta länder. Algeriet, Angola, Mozambique och andra afrikanska stater påminner oss om hur befrielsen kan stjälas av en elit som till slut känner sig mer hemma i imperialismens metropoler än bland den egna befolkningen. Det ändrade inget i att vi till hundra procent stödde FLNs kamp i det algeriska befrielsekriget mot de franska kolonialisterna eller MPLA i Angola och Frelimo i Mozambique.

.

Media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,SVD3,DN3,

Bloggar; Biology&Politics,Svensson,Jinge,RödaMalmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tripoli, Khaddafi, FN, Benghazi

-Le ridicule ne tue pas.

.

Det franska uttrycket i rubriken ovan kan läsas som: ”det löjliga dödar inte”. Den algeriska regimen är kanske inte ännu döende men den gör sig till stort åtlöje.

I går hindrade igen hundratals kravallpoliser en liten grupp medborgarrättsaktivister att demonstrera på Första Majtorget i Alger. Det var sjunde lördagen i rad som stora polisstyrkor sattes in för att stoppa de fredliga protesterna mot Bouteflikas korrupta regim.

.

Några hundra fredliga demonstranter hindrades på nytt att protestera på Första Majtorget i Alger.

.

I spetsen för demonstrationerna står den outtröttlige Me Ali Yahia Abdennour. Han är nu nittio år men vägrar att sluta protestera mot regimen och ses av de yngre deltagarna i CNDCs protestmarscher som en symbol för motståndet.

Det gör också Bouteflika som i går igen satte in sin kravallpolis. Me Ali togs hårt sidan av ett tjugotal poliser. Bara det i sig blir en fortsatt symbol för kampen. Tjugo poliser sätts in för att tysta en nittioårig man.

.

Me Ali Yahia Abdennour kämpar vidare trots sina 90 år. Ett föredöme för alla.

.

Lördagsdemonstrationerna åtföljs alltid av många människor på trottoarerna på gatorna som leder till torget. På så sätt kan de ropa slagord utan att riskera att bli nedslagna av polisen. I går trodde polisen att den hittat motmedlet. Alla hade utrustats med visselpipor och i gemensam kör låtsades de reglera trafiken och därmed dränktes demonstranternas slagord i visselpipornas oljud.

Le riducule ne tue pas,  som fransmän säger.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Korruption, Frihet

-Stop the cuts !

.

Slagorden mot regeringens nedskärningar i den offentliga sektorn steg mot Londons skyar i går. Hur många var de? En halv miljon säger organisatören, det brittiska LO, och en kvarts miljon säger BBC. Även tidningar som The Independant och The Guardian anser att en halv miljon nog ligger närmast sanningen. I vilket fall var det den största demonstrationen i Storbritannien sedan protesterna mot invasionen av Irak 2003.

.

Som vanligt var det en färggrann demonstration som TUC organiserade.

.

Alla som arbetar i den offentliga sektorn eller som är i behov av den service som den erbjuder fanns med i protesten. Allt från studenter till pensionärer, från sjuksköterskor till lärare och bibliotekarier.

Regeringen Camerons ”cuts” får hela landet att tänka på Margaret Thatchers öppna förakt för allt som luktade facklig organisation. Det är en motsägelsefull opposition mot de nedskärningar som regeringen beslutat om. Enligt opinionsundersökningar som publicerats av bland annat Financial Times är det en majoritet på 57 procent som anser att det handlar om nödvändiga besparingar i de offentliga utgifterna. Men skrapar man lite på ytan ser man att det mer handlar om hur frågorna ställs. För när det kommer till att försvara den egna kommunens bibliotek eller simhall är en överväldigande majoritet emot. Det är bara nedskärningar av ”onödiga” utgifter för andras behov som bejakas.

.

David Cameron kan gå samma öde till mötes som Margaret Thatcher.

.

När en halv miljon samlas för att säga nej till nedskärningarna då kan vi se att de ”majoriteter” som tidningarnas opinionsundersökningar visar upp inte stämmer. De bara speglar svar på ledande frågor till isolerade individer. Tillsammans med alla andra som drabbas blir i stället svaret ett stort Nej på gator och torg.

Regeringens prat om att det inte finns några alternativ till de brutala nedskärningarna av den offentliga sektorn tillbakavisas av de fackliga organisationerna.

.

-Regeringar kan fällas. Så sant så sant.

.

-Vi tänker inte låta David Cameron bryta ned vad som tagit generationer att bygga upp. Låt oss vara brutalt klara över dessa brutala nedskärningar. De kommer att kosta jobb i stor skala – att läggas till den misär som 2,5 miljoner arbetslösa redan lever under, sa Brendan Barber, Trade Union Congress’ ordförande.

-Ni står för viljan till motstånd på varje arbetsplats där man säger nej till att få sina liv förstörda för att alla rika och giriga ska få leva som de behagar, sa Len McCluskey ordförande för landets största fackförening, Unite.

.

De fackliga organisationernas standar fanns överallt.

.

Labours nye ledare Ed Miliband deltog inte i den fackliga marschen för att inte kopplas samman alltför intimt med den fackliga kampen. Men han talade en kort stund till demonstranterna vid avslutningen i Hyde Park. Där fick han känna av buropen från de demonstrerande när han la ut Labours linje som säger att det behövs nedskärningar men inte lika stora som Camerons och inte lika orättvist fördelade.

Demonstrationen var en mäktig påminnelse den kraft som ”alla tillsammans” skapar. Ryktet om den brittiska arbetarklassens död är betydligt överdrivet.

.

-No Cuts. No comment.

.

I går stod ändå inte den enorma demonstrationen i centrum för brittiska och internationella medias rapportering från London. I svansen på demonstrationen agerade ett par hundra revolutionära hjältar som efter stor ansträngning lyckades välta ett antal soptunnor och krossa ett par fönster på banken HSCB, under upplyftande slagord som ”krossa bankerna”.

.

En av de revolutionära hjältarna i direct action.

.

De svartklädda hjältarna fick av någon märklig anledning hållas ett bra tag utan att polisen ingrep. Resultatet blev väl vad som var meningen, nämligen stor plats i media för de krossade fönsterrutorna och liten plats för kraven från en halv miljon arbetare.

.

Media: GP1,DN1,DN2,

Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, TUC, London, Anarkister, Cameron, Miliband, Fackföreningar, BBC

Gryning i Damaskus.

.

Bachar al-Assad följer Khaddafis recept och skjuter skarpt på allt som rör sig i hopp om att oppositionen mot hans diktatur ska skrämmas till tystnad om tillräckligt många dödas.

.

I Damaskus demonstrarade i fredags flera tusen till stöd för upproret i Daraa.

.

I går fredag dödades demonstranter i ett flertal städer, som Maadamiyeh, Latakia, Homs, Sanamein och i Daraa där demonstrationerna mot regimen i Damaskus började för mer än en vecka sedan. Minst hundra personer har dödats av kravallpolisen. Regeringens taleskvinna Buthaina Shaaban sa i går till media att 34 personer dödats. Hon antydde samtidigt att det inte var regimens fel. I stället påstår den officiella nyhetsbyrån SANA att ”beväpnade gangsters terroriserar befolkningen i ett försök att skapa instabilitet i landet”. Har ni hört den förut?

Sedan ett par dagar sprider sig protesterna till andra platser i landet. Demonstranterna i Daraa är inte längre ensamma. Vad som väntar upproret mot Assads regim är oklart. I likhet med regimen i Libyen saknas det ett alternativ till diktatorn al-Assad. Samhällets elit är intimt uppknutet till personen al-Assad och hans familj. Det pekar mot att blodig repression är den enda politiska väg som tyrannen i Damaskus kan välja.

Det hindrar inte att taktiken med morot och piska kommer till användning. Redan i fredags sa Buthaina Shaaban att regeringen tänkte ”diskutera undantagstillståndet” och att lönerna för de statsanställda ska höjas.

Syrien  är en av de mest stängda regimerna i hela arabvärlden. Efter att det nationalistiska Baathpartiet tog makten 1963 infördes ett undantagstillstånd som sedan aldrig hävts. Det innebär att människor kan arresteras utan formalia och slängas i fängelse på obestämd tid utan rättegång.

.

Familjen samlad. Fadern sittande till höger och sonen Bachar stående andre från vänster.

.

Familjen Assan kom till makten 1970 efter en militärkupp av Hafez al-Assad, far till dagens härskare. Därmed fick också den religiösa shiasekten Alawiter ett stort inflytande över politiken i landet. Alawiterna representerar knappt tio procent av befolkningen men med familjen Assad i sina led dominerar den alla andra religioner i landet. Detta bidrar också till att regimen agerar som att den står med ryggen mot väggen och bara kan behålla makten med extremt våld.

.

Den lilla staden Daraa på gränsen till Libanon står i centrum för protesterna mot regimen i Damskus.

.

Efter maktövertagandet 1970 fram till 1977 fanns det ett fungerande parlament med sekulära och religiösa partier. Därefter tystade Baathpartiet all opposition. Men i samhället rådde fortfarande starka politiska motsättningar som mynnade ut i ett uppror i staden Hamah. Vad som följde är en av de grymmaste och blodigaste massakrer som ägt rum i en arabisk stat.

Assads armé belägrade Hamah och krossade upproret med tungt artilleri under 27 dagars beskjutning. En tredjedel av staden förstördes och mellan 10 000 till 25 000(enligt olika källor) människor dödades. Massakern i Hamah visar vad regimen är kapabel till.

.

Stora delar av Hama förstördes av Assads artilleri. Tiotusentals människor mördades

för att de vågade sätta sig upp mot regimen.

.

Att sonen Bachar sedan 2000 ersatt fadern Hafez ändrar inget i diktaturens karaktär. Det är fortfarande en familjediktatur som inte kan gå med på en demokratisk öppning i samhället.

Syrien ansluter sig därmed till den revolutionära vågen i arabvärlden. Upprorsvågen tar sig olika former i varje land för sig alltifrån Marocko till Jemen. Men det vi ser är hela den arabiska nationen som reser sig i ett gemensamt uppror mot diktatur och förtryck.

.

Media:DN1,DN2,GP1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Arabisk revolution, Al-Assad, Damaskus, Hama

Revolutioner styrs inte

med en joystick !

.

Den debatt om imperialismens inblandning i det libyska upproret mot Khaddafis regim som pågår inom vänstern i Sverige och utomlands är inte lätt att föra. Många kniviga frågor binds samman och det är lätt att gå vilse.

I polemiken blandas påståenden om vad imperialismen har för dolda motiv bakom bombningen av Khaddafis militäranläggningar med allmängiltiga påståenden om revolutionära processer, taktik och kontrarevolution.

.

Natos chef har en egen agenda för Libyen. Men vem överraskas av det?

.

Ett tungt inlägg finns att läsa på Erik Svenssons hemsida Biology&Politics. Tungt därför att det anger en hållning som enligt författaren borde guida alla som kallar sig revolutionärer. Kortfattat säger Erik Svensson att chanserna för att en revolution ska segra måste analyseras grundligt innan den påbörjas. I det långa citatet här under sammanfattas hans centrala ståndpunkt som verkligen förtjänar att synas i sömmarna.

”Kritiska frågor som marxister måste ställa sig är: Vilka klasser och skikt stöder Khadaffi och revolutionärerna? Hur ser styrkeförhållandena ut, i såväl antal sympatisörer som i militär slagkraft och erfarenhet? Hur stora är möjligheterna för varje sida att lyckas? Hur påverkar den nu pågående militära interventionen styrkeförhållandena mellan parterna? Inte minst revolutionärer måste ställa sig dessa frågor och självkritiskt konstatera när revolutionen har möjlighet att lyckas, och när den riskerar att misslyckas. Finns det inte överväldigande tecken på att revolten lyckas bör man antingen retirera, tillfälligt lägga revolutionen på is eller avstå från revolutionen till ett mer lämpligt tillfälle. Misslyckas man att göra det riskerar man inte bara revolutionen, utan också tiotusentals människoliv. Då är det inte revolution – utan vansinne och naiv heroism.”

.

Biology&Politics för en diskussion om likheter mellan Libyen 2011 och Tyskland 1918.

En knivig jämförelse som leder fel.

.

Vid en första läsning verkar ovanstående rader mycket förnuftiga. Finns det stor risk för att ”man” ska misslyckas är det naturligtvis bättre att avstå från att handla, är Erik Svenssons budskap. Men om vi penetrerar djupare i de idéer som finns i citatet ovan hamnar vi framför en spegelbild av högerns klassiska syn på revolutioner som konspirationer där farliga revolutionärer sitter i sina kontrollrum, planerar och utlöser revolutioner när de anser det passar.

”Finns det inte överväldigande tecken på att revolten lyckas bör man antingen retirera, tillfälligt lägga revolutionen på is eller avstå från revolutionen till ett mer lämpligt tillfälle.”

-Retirera, lägga på is eller avstå! Vilken syn på en revolutionär process speglas i citatet? Svaret finns i vilka ”man” är. I Erik Svenssons idé om revolutionen är ”man” det revolutionära partiet, historiens subjekt, eller ”marxisterna” som han säger ska agera enligt säkerhetsprincipen att avstå från en revolution om den saknar hyfsade chanser att lyckas.

.

Sociala revolutioner utspelas inte i en cok-pit med en Joystick som guidar trupperna.

.

Det finns dock ett litet, men irriterande problem i resonemanget om ”marxisterna” som trycker på eller av startknappen för revolutionen. Alla verkliga revolutioner jag känner till har startat som spontana uppror utan att bry sig om vad ”marxisterna” tycker om det lägliga i tillfället. Det är sant som Erik Svensson säger att Rosa Luxemburg ansåg Spartacusupproret hade stora odds emot sig. Men när väl upproret startade stod hon helhjärtat i spetsen för det utan att hytta med pekfingret från läktarplats om att det var ute i otid.

Ser vi mer konkret till dagens händelser i Libyen finns Erik Svenssons ”man” inte ens på plats. Ingen har hittills hittat några marxister i vare sig Benghazi eller Tripoli. Där finns säkert någon isolerad marxist men utan varje betydelse för det uppror vi varit vittne till.

Så nu hamnar hela analysen av upproret i Libyen i stora bryderier. Människorna i Benghazi, Tripoli och en rad andra städer startade en revolution utan att vänta på några ”marxister” som bedömde läget moget och tryckte på startknappen.

Det är uppenbart inga socialistiska revolutioner vi ser i arabvärlden. Vilket inom parantes leder förstockade stalinister på Proletärens redaktion att pompöst nedklassa revolutionen till ett uppror av ringa betydelse.

Men det är likafullt revolutioner vi ser utvecklas alltifrån Libyen till Jemen. Det är sociala revolutioner där de förtryckta klasserna och samhällsskikten kastar av sig decennier av diktatoriskt tyranni. Bara det i sig är historia som vi socialister måste stödja till 100 %. Hur långt dessa sociala revolutioner kan gå beror på ett stort antal faktorer som de interna styrkeförhållandena mellan samhällets klasser och sociala krafter, ideologi och religion, imperialismens inflytande i landet och många andra faktorer.

Samtidigt vet vi att i imperialismens epok kan inte den lokala borgarklassen i länder som Egypten, Tunisien, Libyen för att inte tala om Jemen, leda en revolution till en fullfjädrad borgerlig demokrati med allt vad det innebär av medborgerliga rättigheter, formell social rättvisa och frihet. Redan i våra västerländska samhällen är det som bekant si och så med friheten och rättigheterna.

Ändå kan revolutionerna i arabvärlden gå utöver den formella borgerliga demokratin utan att omedelbart övergå i en socialistisk revolution. Allt beror på dynamiken i de revolterande folkmassornas anstormning. Allt bestäms i den konkreta kampen, i framgångarna och i motgångarna.

Här kommer vi nu fram till det fatala ögonblicket i den libyska revolutionen. Det vill säga lördagen 12 mars då Khaddafis styrkor attackerade Benghazi efter en veckas segrar i stad efter stad. För att följa Erik Svenssons råd måste vi alltså analysera de konkreta förhållandena innan vi som socialister, eller ”marxister” som han skriver, beslutar oss för en handlingslinje.

.

De oppositionella i Benghazi saknade organisering och adekvata vapen för att stå emot Khaddafis styrkor.

.

Konkret analys i det här fallet innebär att svara på frågan vad som hade hänt med alla aktiva i oppositionen i Benghazi om Khaddafis pansar och trupper hade intagit staden? Finns det något tvivel om det blodbad som hade följt? Khaddafi visade redan 1996 medborgarna i Benhgazi vad han tycker om dem då han avrättade mer än tusen fångar som gjort uppror i stadens fängelse.

Nästa fråga är naturligtvis vilka alternativ som fanns för att undvika det blodbad som väntade inom mycket kort tid, kanske några timmar. Vapen från Egypten fanns inte tillgängligt i tillräcklig stor omfattning. Ingen har kunnat peka på något alternativ till flygbombningarna av Khaddafis styrkor för att konkret stoppa vad som väntade de revolutionära krafterna i Benghazi. Prat om att de borde ha fått mer vapenhjälp innan är ju vackert men saknade all praktisk effekt när nederlaget stod för dörren.

Så länge ingen kan visa att det fanns konkreta alternativ för att undvika ett blodbad återstår bara en fråga:

Var det bättre att låta de revolutionära krafterna i Benghazi krossas än att öppna dörren för alla de faror som naturligtvis finns förknippade med USAs, Frankrikes och Storbritanniens flygbombningar och eventuella framtida nackgrepp på de revolutionära krafterna? Det är en fråga ingen kan komma förbi genom att prata i allmänhet om riskerna med imperialismens inblandning i Libyen.

.

Khaddafis moderna stridsvagnar krossade allt motstånd på sin väg.

.

I Erik Svenssons kontrollrum hade naturligtvis de välinsatta ”marxisterna” tryckt på stoppknappen, lagt revolutionen på is och inväntat ett bättre läge. Men det kände ju de okunniga libyska folkmassorna inte till och i sin naivitet drog de i stället ut i ett uppror mot Khaddafis regim utan ”överväldigande tecken” om chans till framgång.

I min värld är det i ett sådant läge en enda uppgift som åligger socialister. Att med alla tillgängliga medel kasta sig in i striden för att hjälpa revolutionen till seger.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Benghazi, No-fly zon,

Islamofobin i väst är en social benröta.

.

Här hittar du en mycket intressant intervju med Tariq Ali om islamofobins roll i väst. Bland annat menar Tariq Ali att det ringa stödet till den arabiska revolutionen beror på islamofobin i våra västerländska samhällen.

.

Interview avec Tariq Ali 3/3 par contretempsweb2

/

I går var det vår i Bryssel. Solen sken i kapp med glada ansikten som alla protesterade mot toppmötet i staden. Här under hittar du ett litet fotoreportage som jag hoppas ska värma i den svenska senvintern.

-Grundtonen är röd. Så poetisk var Metall i Namur.

.

-Nej tack till ett antisocialt Europa.

Det tycker det socialistiska fackförbundet FGTBs flamländska sektion.

.

Inga sura miner när solen och solidariteten värmer.

.

-Se upp. Ett socialt Europa i fara. Ja till ett solidariskt Europa.

.

En beskattning av alla finansiella transaktioner kräver FGTB.

.

Det Europeiska Fackförbundet deltog också i organisationen.

.

Det fina vädret lockade fram klara toner. Lägre pris på hushållsenergin kräver FGTB.

.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dem.

De fackliga ungdomssektionerna av FGTB deltog massivt.

.

FGTBus finns med i alla demonstrationer som organiseras i Bryssel.

.

-Solidaritet i kampen. Det är melodin för fackets avdelningar i södra Belgien

.

I Bryssel är en demonstration utan en frit-kop otänkbar.

En strut med pommes-frites och majonäs kan inte många belgare motstå. Tyvärr.

.

I den sociala protesten enas det mångkulturella samhället.

Ingen ber kvinnan att gå hem och ta av sig sjalen innan hon öppnar munnen.

.

De anställda i sjukvården fanns på plats.

.

Vart tog pengarna till bankerna vägen?

.

Kapitalismen är farlig för hälsan.

.

-Metall i Liège i står i spetsen för kampen.

.

De sociala protesternas skiftande ansikten. Ingen lämplig miljö för Åkessöner.

.

En grekisk arbetare mitt i allt rött.

Här under hittar du två länkar till amatörvideon jag gjort själv. Sett till kvaliten ligger betoningen på ”amatör”. Men de ger i alla fall lite av den stämning som råder när belgiska arbetare samlas till protest.

PS;  Notera att Dagens Nyheter lyckats sätta rubriken ”Upplopp i Bryssel” på sin artikel om dagens demonstration. Kan det ingå i en policy för att tävla med kvällstidningarna?

.

MVI_0693

MVI_0671

.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Bryssel, EU, FGTB, Fackförening.

Omfattande kamp i det tysta.

.

Algeriet lyser med sin frånvaro i våra media. De omtumlande händelserna i Tunisien, Egypten, Libyen och alla andra arabiska stater ger sken av att det inget sker i Algeriet. Inget kan vara mer felaktigt.

Det som sker i det tysta och i smått når inte fram till våra drakars ettor och hemsidor. I själva verket pågår sociala strider över hela landet och i alla sektorer av samhället. Det går inte en dag utan att det äger rum strejker och sit-in på arbetsplatserna. Regimen i Alger är totalt döv för alla protester och inbillar sig att problemen ska försvinna om de ignoreras.

.

Arbetarna vid en marmorfabrik i Guelma strejkar sedan åtta dagar.

.

I stället ökar trycket i samhället och en ny explosion som i december kanske närmar sig. Men då kommer den inte bara att omfatta åsidosatta arbetslösa ungdomar från storstädernas fattigkvarter. Sedan klockan sex i dag drabbar ungdomar i en förort i Alger samman med kravallpolis. Ungdomarna protesterar mot att myndigheterna beslutat riva ett 40-tal plåthus som saknar byggtillstånd. Bostäderna har byggts av ungdomen i stadsdelen eftersom det råder total brist på billiga lägenheter för de unga.

På universiteten är studenterna mobiliserade ett regeringsdekret från den 13 december 2010 som kraftigt försämrar de studerandes villkor. De senaste dagarna har studenternas krav radikaliserats. De kräver nu en demokratisering av universiteten och att alla funktionärer i hierarkin ska tillsättas i demokratiska val.

.

Kommunala ordningsvakter demonstrerar i Alger den 7 mars.

.

Läkare på landets sjukhus som inte fast tjänst befinner sig en hård konflikt med regeringen. Över hela landet genomför dessa läkare punktstrejkar med krav på fast anställning. Utan positivt svar från hälsoministeriet planerar de en längre strejk i april.

Lärare med tillfälliganställning avslutade just en tredagars sit-in framför presidentpalatset El Mouradia och kräver de också fast anställning. I stället för att ta emot en delegation från lärarna skickades kravallpolisen ut med svingande batonger. Det hindrade inte lärarna att fortsätta den fredliga protesten.

De arbetslösa har bildat en egen organisation och genomför ett stort antal aktioner med krav på arbete och uppmärksamhet.

Militärer som avskedats från armén på grund av handikap de inte ådragit sig under tjänsten protesterar mot de usla sjukpensioner de får och kräver sjukförsäkring, a-kassa och hjälp med att få nya arbeten. I flera dagar har de protesterat utanför försvarsministeriet.

Familjer som föll offer för inbördeskriget mellan armén och islamisterna kräver ersättning. Kommunanställda hotar att gå ut i strejk liksom kommunal säkerhetspersonal.

.

Statens representanter vänder samhållet ryggen.

.

Inför alla dessa protester och strejker slår regeringen dövörat till. Den spelar ett högt spel. Traumat från inbördeskriget kommer inte att hålla tillbaka människornas protester. De börjar se igenom de tomma fraserna från president Bouteflika och arméledningen om att valet står mellan islamistisk terror eller en stark stat.

När det valet inte längre accepteras av befolkningen kommer maktens skyddsvallar att rämna.

.

Media: DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Arabiska revolutionen,