Främlingsfientligheten görs rumsren.

Det börjar lukta illa i de fina salongerna. Vi hade vant oss vid den utomparlamentariska högerextremismen, dess rasism och utlänningshat. Men nu måste vi också ta strid mot ett öppet utlänningsförakt som delar av de etablerade politiska partierna gjort till sitt i ett vulgärt röstfiske. Det gäller traditionella högerpartier i Europa, som Sarkozys UMP, nya högerpartier som Berlusconis Frihetens folk och ”nya tories” under Cameron. Det är en extremt oroande utveckling som öppnar vägen för en bred främlingsfientlig politik i våra samhällen.

.

Då det begav sig.

Spillror från den tyska nazismen och fascismen i Europa överlevde kriget och vegeterade i utkanten av samhället under hela efterkrigsperioden. Även nynazistiska organisationer levde samma undanskymda liv. De var fysiskt farliga och enskilda personer blev offer för rasistiska handlingar men de var inte ett politiskt problem för vare sig arbetarrörelsen eller den utomparlamentariska vänstern.

Nya rasister.

Det var när mer ”anständiga” rasister började visa sig på den politiska scenen som de verkliga politiska problemen uppstod för vänstern. Jean Mari Le Pen och Mogens Glistrup kom ur startblocken samma år – 1972. Le Pen tog över ledningen för den nybildade Nationalfronten och Glistrup skapade Framskridtspartiet, föregångare till dagens Dansk Folkeparti. Le Pen var gammal i den rasistiska gården. Under kolonialkriget i Algeriet visade han sin skicklighet i tortyrens konst och i Frankrike var han aktiv i den högerpopulistiska rörelsen och gjorde sig känd bland annat genom att kalla alla regeringsministrar för bögar. Det var först som ledare för Nationalfronten som Le Pen börjar skapa sig en plats på den politiska scenen. För då mejslade han ut det program som blivit ett kännetecken för nästan alla skräniga högerpartier – invandringen är grunden till alla problem i samhället och förakt för etablerade politiker.

Mogens Glistrups Framskridtspartiet började inte som ett invandrarfientligt parti och Glistrup var själv en väletablerad professor i juridik vid universitetet i Köpenhamn. Han blev berömd över en natt genom att säga att han inte betalat skatt på flera år och att alla borde skattestrejka. Det var först senare som Glistrups rörelse gjorde ”invandringens problem” till sitt huvudtema.

.

Den franska tuppens förstoppning.

Efter Le Pen och Glistrup seglade högerpopulistiska megafoner upp en efter en över hela Europa. Jörg Haider i Österrike, Vlaams Blok i Belgien, Christoph Blocher i Schweiz, Lega Nord i Italien, Pim Fortuyn och efterföljaren Geert Wilders i Nederländerna och Bert Karlsson/Ian Wachtmeister med efterföljarna Sverigedemokraterna här hemma.

De olika extremisterna kommer från skilda politiska miljöer och de har inte heller en gemensam historisk referens i en brun tradition. Men de har alla samma agitatoriska framtoning. Invandringen är huvudproblemet och den inkompetenta korrupta politikerklassen är ansvarig för de problem som invandringen sägs skapa.

Det är ingen tillfällighet att dessa populistiska högerextremister lyckats göra sig hörda de senaste decennierna. Den mylla de växt i heter ”globalisering”. Med den nyliberala revolutionen följde kapitalets fria strömmar över globen, utlokalisering av produktion till låglöneländer, strömmar av emigranter i den andra riktningen sedan lokalt jordbruk och hantverksmässiga produktionsgrenar slagits ut, uppkomsten av en massarbetslöshet först i Europa och sedan också i USA. Medan de traditionella arbetarpartierna svalde de nyliberala recepten på privatisering och avregleringar kunde Le Pen, Haider & Co. vinna terräng bland de människor som drabbades hårdast av globaliseringen. Därav kom det sig att exempelvis Le Pen vann stora röstsiffror i de traditionella arbetardistrikt där den globala kapitalismen slagit hårt mot exempelvis varvs-, textil-, kol- och stålindustrin.

.

Jörg Haider gömde undan 45 miljoner euro i Lichtenstein medan han hetsade mot korrupta politiker.

.

Inget effektivt motstånd.

Socialdemokrater och socialistpartier ger inga vettiga lösningar på de arbetandes utslagning från arbetsmarknaden och lätt som en plätt kan högerextremisterna spela på rädslan och osäkerheten inför framtiden och främlingskapet inför invandringsmiljön. –Eigen volk eerst,(det egna folket först) skanderade Vlaams Blok(numera Vlaams Belang sedan ”blokket” förbjöds) i Flandern och svingade sig upp till närmare 30 procent av väljarna i vissa av Antwerpens förorter.

Till skillnad från de nynazistiska smågrupperna är de populistiska partierna i Europa inte fascistiska partier i verklig mening. Och det är kontraproduktivt att kalla dem nassar, eftersom det minskar trovärdigheten i vår analys av den politiska scenen. Det är bara Magyar Garda i Ungern som nått stora framgångar och som definitivt är en fascistisk rörelse, både i sin öppna rasideologi och militaristiska organisering. Le Pen, Heider som gick bort i en bilolycka, Vlaams Belangs Filip Dewinter, Geert Wilders och Umberto Bossi och resten av extremhögerns ledare är redan väletablerade parlamentariker som medvetet och cyniskt exploaterar människornas oro i den ekonomiska och sociala krisens Europa. De ställer egentligen de rätta frågorna om ”verklighetens folks” problem i vardagen men ger helt felaktiga svar för deras mål är parlamentariska framgångar. Till skillnad från verkliga nassar är det ingen av de populistiska ledarna, förutom Gardas ledare, som öppet säger eller som har som gömd agenda parlamentarismens avskaffande. Vlaams Belang säger ned med monarkin och död åt Belgien men har inget alternativ till ett parlamentariskt Flandern.

.

Vlaams Belangs Filip Dewinter säger nej till moskéer i sitt kvarter.

.

Till skillnad från nazisterna hatar de inte främmande kulturer och alla utomeuropeiska invandrare med ryggmärgen utan spelar bara med opportunistisk finess på det registret för att vinna röster bland offren för den sociala krisen. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Många av partierna når upp till över tio procent i riksval och ännu mer i vissa kommuner. Men det är inte troligt att en Le Pen, Geert Wilders eller Filip Dewinter en dag kommer att sitta i en regeringskoalition. De är och förblir en blåslampa i baken på den nationella högern i den parlamentariska huvudfåran.

Att blåslampan gjort sitt råder det inget tvivel om. I ett försök att bevaka sina domäner har allt fler borgerliga partier gjort den populistiska högerns agenda till sin egen. Men till skillnad från kopiorna Le Pen och Wilders har inte Sarkozy eller Berlusconi för avsikt att stoppa invandringen och utvisa alla ”utlänningar”. Det fungerar som bete i röstfisket bland ”verklighetens folk” och med framgång, åtminstone tillfälligt. Sarkozy sopade mattan med Le Pen i presidentvalet 2006 och vann över halva Nationalfrontens tidigare väljare på tuffa toner. Här hemma är det märkligt nog Folkpartiet, med sina rötter i den genuina liberala traditionen under Karl Staaf, som fiskar mest i grumligt vatten i hopp att hålla sig över de fyra procenten.

.

Den egotrippade Le Pen älskar iscensättningar värdig Hitler.

Röstfiske.

Men det verkliga motivet bakom den traditionella högerns trumpetande om invandringen, gatuvåldet, islam, och bidragsfusk är inte att lösa de problem som finns. I stället handlar det om att skapa ett samhällsklimat som förlamar allt motstånd mot den nyliberala agendan för avreglering och nedmontering av de sociala skyddsnäten, mot ett samhälle där individen ställs ensam inför en överväldigande osynlig marknadskraft utan att kunna inse behovet av kollektiv facklig och politisk kamp för en annan samhällsutveckling.

Så ser den trestegsraket ut som fört oss till dagens allt mer hårda och brutala behandling av minoriteter och svaga grupper. Från stirriga nazistyngel, via beräknande populister à la Le Pen till en allt mer högljudd parlamentarisk höger där Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi just nu tagit täten.

Frankrikes president har verkligen gjort till sin specialitet att kittla de mörkaste krafterna i samhället. Som president ger han ett tydligt intryck av att lida av mindervärdeskomplex. Redan hans kroppsspråk utstrålar aggressivitet och språkbruket tävlar i vulgaritet med Berlusconis.

Romerna i siktet.

I hetsjakten på romer den senaste tiden tycks Sarkozy och hans inrikesminister Brice Hortefeux tävla i slag under bältet och i att upprepa de värsta folkliga fördomarna om romer. Att 95 procent av Frankrikes romer har fast bostad i landet och medborgarskap hindrar dem inte från att hetsa mot hela folkgruppen för att kunna riva de ”olagliga” läger som romer från Rumänien och Bulgarien slagit upp. Inte heller drar sig högern i UMP att kräva ändring av konstitutionens första paragraf som garanterar ”alla medborgares jämlikhet inför lagen oavsett ursprung”. De för fram den vämjeliga idén att de som fötts i utlandet ska kunna förlora sitt medborgarskap om de begår ett allvarligt brott och utvisas till…? Ja, det vet man inte eftersom de inte har någon annan nationalitet.

.

Romernas läger rivs av Sarkozy och de utvisas.

.

Under tiden skeppas hundratals romer iväg till Bulgarien och Rumänien under förhållanden som påminner om Vichyregimens skamliga utvisning av judar och romer under det andra världskriget. Om klappjakten ska löna sig opinionsmässigt är inte klart. Den senaste undersökningen visar att Sarkozys stöd ökat något bland arbetare och lägre tjänstemän men att högre tjänstemän, lärare och personer i fria yrken tar kraftigt avstånd från Sarkozys brösttoner och smygrasism.

Ett möjligt motstånd.

Hur kan samhällets progressiva krafter ta strid mot den öppna rasismen hos Le Pen&CO. och traditionella högerpartiers surfande på de förras agenda? Om min idé ovan att målet för de etablerade partiernas spel på invandrarfientlighetens terräng är att skapa ett ideologiskt samhällsklimat som försvårar eller omöjliggör socialt motstånd mot den nyliberala samhällsagendan är riktig då ger sig svaret av sig självt. Det är inte genom att ge klyftigare och mer ”sociala” svar på gatuvåldet och kriminaliteten eller den tilltagande religiösa fundamentalismen som mörkrets krafter kan slås tillbaka. Det är deras terräng där de vinner på de ”enkla” svaren – mer poliser, stopp för invandringen, hårdare straff, ut med bidragssnyltare och snattare.

Svaret måste komma där målet för högerns kampanj ligger –  en försämring av det sociala klimatet för att underlätta angreppen på den sociala välfärden. Genom att ta strid mot varje angrepp på de arbetandes välstånd och de demokratiska fri- och rättigheterna kan också försöket att kanalisera det ’verkliga folkets’ ilska mot invandring och allt främmande vridas om till ilska mot de sociala och ekonomiska krafter som är ansvariga för den sociala krisen. Offren för globaliseringen kan fås att känna igen varandra.

.

Arga bärplockare låste in slavhandlarna. Bären var inte lika stora och talrika som lovats.

I miniskala är det vad som skett i Särna nu i sommar då lokalbefolkningen visade djup avsky för den moderna slavhandel som de vietnamesiska bärplockarna hamnat i. Och inte bara avsky, utan också solidaritet. Många av dem har fått pengar, mat och småjobb av lokalbefolkningen.

Omsätt solidariteten i Särna till varje skola, varje bostadsområde, varje förort och varje arbetsplats och en stor seger är vunnen.

.

Media: AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,GP2,SSD1,Dagens Arena,Verdens Gang,AB2,DN4,DN5,SVD3,SVD4,DN6,

GP3,AB3,SSD2,

Bloggare: Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Biology&Politics,Röda Berget,Röda Malmö,Teckentydaren,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Rasism, Högerextremism, Le Pen, Haider, Dewinter, Berlusconi, Sarkozy, Wilders, Nationalfronten, Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Magyar Garda, Fascism, Nazism,

En rabiat rabbi.

.

Shaspartiet är en del av Netanyahus israeliska koalitionsregering. Shas är extremt ortodoxt och dess religiösa ledare helt galna. Åtminstone är det intrycket som rörelsens främsta religiösa ledare, rabbin Ovadia Yosef, ger. I en predikan under helgen bad han att Gud skulle utrota alla palestinier.

-Abbas och alla dessa onda människor borde förgå. Gud borde drabba dem med en farsot, dem och alla palestinier, sa Yosef till sina anhängare. Israels arméradio återgav hans tal.

.

Ovadia Yosef, de ortodoxas härförare.

Rabbins hatiska utfall är inte hans första uppmaning till folkmord på palestinierna. Redan 2001 sa han: ”Det är förbjudet att visa dem barmhärtighet. Vi måste skicka missiler mot dem och utrota dem. De är onda och värda fördömelse” gapade knäppgöken.

Vad ska man säga? Benjamin Netanyahu fann det nödvändigt att ta avstånd från Yosefs svada. Det är inte så märkligt så här dagarna innan samtalen mellan Obama, Abbas och han själv startar i Washington. Det märkliga är att han tvingas avskilja sig från en helgalen rabbi. Ett ryck på axlarna borde räcka som reaktion på dylik galenskap. Men då kan man inte tillhöra samma regeringskoalition.

En palestinsk israelit som vågat yttra något liknande hade redan dömts och fängslats och Netanyahu hade själv slängt bort nyckeln.

.

Media:

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Shaspartiet, Netanyahu, Palestina, Folkmord,

USA i fritt fall.

.

-Det pågår ett klasskrig. Det är min klass, den rika klassen som för kriget och vi vinner, är redan ett bevingat ord av USAs näst rikaste man – Warren Buffet.

Mitt i den värsta ekonomiska krisen i USAs sedan trettiotalets depression pågår helt riktigt ett klasskrig. När George W Bush kom till makten blev hans första åtgärd ,vid sidan av att starta en rad krig, att införa skattelättnader för de allra rikaste hushållen i landet.

.

.

.

Ursäkten var det klassiska nyliberala nonsensargumentet att lägre skatter för de rika leder till ökad ekonomisk aktivitet, via ökade investeringar, och därmed skapas jobb, sägs det, som kommer de sämre lottade i samhället till gagn.

Facit över Bushs presidentperiod visar en helt annan bild. Av de tio konjunkturcyklerna efter andra världskriget är perioden 2001 till 2007 överlägset den värsta av alla vad gäller ekonomisk tillväxt, investeringar i procent av nationalbruttoinkomsten, antalet skapade arbeten och reallönernas utveckling för den arbetande befolkningen.

Trots att alla siffror visar motsatsen till den nyliberala tesen seglar det nu upp en strid i den amerikanska Kongressen om Bushs skattesänkning för de superrika ska göras permanent eller avskaffas. Från republikanskt håll och vissa demokrater förs en hård lobbying för att de rika ska fortsätta att betala smulor i skatt. Få av de superrika betalar mer än 20% i skatt på sina inkomster av arbete och kapital. Många betalar ingen skatt alls eftersom de fifflar undan sina inkomster via bolag i de karibiska skatteparadisen.

Om skattelättnaderna görs permanenta innebär det ett skattebortfall för den federala budgeten på 629 miljarder dollar under den kommande tioårsperioden.

Samtidigt pågår en katastrof för de fattiga i många amerikanska delstater. De måste nämligen enligt lag balansera delstatens budget varje år. Ingen marginal finns för stimulans och stöd till ekonomin via underskott i budgeten. Eftersom den ekonomiska krisen kraftigt minskat delstaternas inkomster håller nu därför många delstater på att skära ned i budgeten in i minsta detalj.

I Colorado har delstatsregeringen lagt ned alla offentliga transporter. Ta dig till jobbet bäst du kan är budskapet till de fattiga utan egen bil. På Hawaii håller skolorna öppet bara fyra dagar i veckan och lärare har avskedats. I andra delstater har skolmaten avskaffats, matkupongerna ransonerats, soppkök stängts och mången annan social service lagts ned.

De statliga stimulanspaketen som Obama genomfört har hittills bara motverkat den katastrofala nedskärningen på delstatsnivå. Nu när Obamas stödpaket avslutas är det därför inte konstigt att dagens tidningsrubriker ropar ut krasch i husförsäljningen och att börserna rasar.

.

Stödet till de familjer som sitter fast med bolån på kanske tre miljoner kronor som de inte kan betala i hus vars värde halverats till en och en halv miljon sedan hösten 2007 har upphört. Därför är det ingen överraskning att försäljningen av hus rasade över 27 procent förra månaden.

Warren Buffets ”klasskrig” är en verklighet som drabbar allt fler bland den amerikanska arbetarklassen och det värsta är inte ännu över. Det är inget de rika bryr sig över. De tar strid för att slippa betala skatt på sina inkomster och rikedomar.

.

Media:AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SSD1,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Svensson,Vänsterekonomerna,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Warren Buffet, Skatter, Kris, Konjunktur, Depression,

Jan Guillous blinda fläck.

.

I slutet av 2009 gav Jan Guillou ut sina memoarer. I dem berättar han för oss om en väg från valpig nybörjare bakom skrivmaskinen till en plats som Sveriges mest lästa romanförfattare, skribent och krönikör. ”Ordets makt och vanmakt” är bokens titel och utgiven i pocketformat av Pocketförlaget . Det är först nu jag haft möjlighet att läsa den. Det är en bok som inspirerar till sträckläsning. Åtminstone för läsare som jag och andra i min ålder som upplevt samma resa. Inte från novis till superkändis förstås, men resan genom den svenska vänsterns pånyttfödelse under 60-talet, dess uppsving och tragiska förfall.

Mest läsvärt i boken är historien om Folket i Bild/Kulturfronts succéstart och efterföljande undergång. Guillous och Bratts avslöjande av IBs olagliga spioneri slog ned som en bomb i landet och skakade om den hemliga spionorganisationen och toppen i det socialdemokratiska partiet med Olof Palme i spetsen.

Den påföljande rättegången mot de två journalisterna och deras slutliga upprättelse är offentlig historia. Men i Guillous bok finns också historien om de interna striderna i ”fibban”. Redan då det begav sig visste alla att tidskriften helt styrdes av det maoistiska SKP. Det var så att säga en offentlig hemlighet. Allt som SKP företog sig skulle ske via ”enhetsfronter”. Receptet var ursprungligen Kominterns, den tredje Internationalen, och syftade till att skapa enhet i handling inom arbetarklassen framför allt i försvaret mot den nazistiska frammarschen. I SKPs maoistiska värld blev det ett instrument för mygel och ideologisk kontroll över rörelser som FNL-grupperna och andra ”massrörelser”.

I kraft av en hård partidisciplin och via hemliga fraktioner kunde SKP helt bestämma linjen för de rörelser partiet arbetade inom. Fristående aktivister kunde eventuellt arbeta sig upp i ledningen för ”enhetsfronten”. Att vara medlem i ett annat parti än SKP var däremot helt oförenligt med ledarskap i FNL-gruppen eller i ”fibban”. Det fick många aktivister uppleva. Själv tillhörde jag Clarté och FNL-gruppen i Lund fram till hösten 1968 då hela Clartés lundaavdelningen, som skp-arna i Stockholm döpt till ”lundapesten”, kastades ut med buller och bång. Vi hade haft mage att ifrågasätta rorsmans gudomliga vishet och det gick verkligen inte an. Det kom på den dåtida skp-aren Göran Rosenbergs lott att åka till Lund och stämpla vår övergång till ”klassfienden” och meddela att alternativen var uteslutning eller åsiktsbot.

.

När gudarnas överstepräster uttolkade linjen skulle det vara tyst i leden.

Det blev en läxa i intern demokrati, eller rättare sagt avsaknad av intern demokrati i ett parti som kallade sig revolutionärt. Vi insåg snabbt att vi inte var offer för ett ”naturfenomen”, omöjligheten av intern demokrati i en revolutionär organisation. Vi hade helt enkelt varit del i en tradition inom arbetarrörelsen som inte tillåter vare sig tanke- eller yttrandefrihet i den interna debatten. Vi hade tillhört och uteslutits ur en stalinistisk organisation. Lika snabbt upptäckte vi att det fanns andra traditioner i arbetarrörelsen där fräckheten att säga vad man tycker och rätten att kämpa för sina åsikter inte omedelbart stämplades som ”klassförräderi”, ”småborgerligt” och ett brott mot ”marxismen-leninismen mao-tsetungs tänkande”. Vi blev aktiva i den Fjärde Internationalen – ”trottarna” som Guillou konsekvent kallar oss i sin bok.

Här kommer anknytningen till rubriken ovan – Jan Guillous blinda fläck. För efter många turer i ”fibban”, trots att han varit tidskriftens mest lysande journalist, åkte den gode Jan också ut med buller och bång. Politruckerna i SKPs ledning, och gudfader Jan Myrdal, hade fått nog av hans individualitet och vägran att skriva med rätt ”klasståndpunkt”.

.

Guillou och Bratt då det begav sig.

Vilken slutsats drog Jan Guillou av sin erfarenhet som medlem i SKP och förvisad redaktör för Folket i Bild/Kulturfront?

Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som Socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare. Jag föredrog att bli förrädare och allt jag skrivit under resten av livet bottnar i det beslutet, skriver Guillou som sammanfattning över sitt partimedlemskap i SKP. (sid.320)

I ett par meningar sammanfattar Guillou den tragiska katastrof som förlamade och till sist la i ruiner allt som tusentals revolterande ungdomar byggde under drömmarnas år 1968-1975. Likt Guillou, stångade sig självständigt tänkande aktivister blodiga mot den stalinistiska partiapparatens betongmur. Och drog samma slutsats som honom. Det går inte att vara partimedlem och uppkäftigt ifrågasätta allt och alla. Upprorets tänkande – det som är en revolutionärs vassaste vapen – blir till en dödssynd i de stalinistiska gjutformarna.

.

Än i dag hyllar Myrdal Pol Pot.

Jan Guillou gick vidare och fortsatte sitt viktiga politiska arbete, stödet till det palestinska folkets kamp och skärskådningen av borgerlighetens mörka vrår. Tyvärr gäller inte det de flesta som i missmod lämnade den politiska aktiviteten bakom sig och försvann in i samhällets mjuka veck. De såg inget alternativ till den stalinistiska diktaturen inom partiet och skräckhistorierna om den ”proletära diktaturen” i ett framtida socialistiskt samhälle. Det gör tyvärr inte heller Jan Guillou. Det är hans blinda fläck i förståelsen av arbetarrörelsens historia.

.

Media: AB1,DN1,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jan Guillou, SKP, Folket i Bild/Kulturfront, Maism, Stalinism, Demokrati, Diktatur,

-NATO finansierar talibanerna.

.

Det säger Mariam Rawi i en intervju hon gav till den belgiska kamraten Danny Claes under ett besök i Gent. Miriam är en välkänd förkämpe för kvinnornas rättigheter i Afghanistan och medlem i RAWA, revolutionära afghanska kvinnors förbund. Hon arbetar nu som lärare i afghanska flyktingläger i Pakistan. När hon besöker sitt hemland Afghanistan måste hon göra det anonymt för att inte riskera sitt liv. Hennes artiklar om kvinnornas situation i Afghanistan publiceras av bland annat The Guardian, The Japan Times, El Pais och Z-Magazine.

********

-RAWA existerar sedan 1977 men vi har aldrig haft en så svår situation som i dag. Vi kan inte längre organisera alfabetisering av kvinnor och unga flickor, utbildning för kvinnor och utveckla sanitära projekt i RAWAs namn. I Afghanistan måste jag förklä mig. Vår främsta taleskvinna Malalai Joya hotas ständigt till livet…Vi hotas från tre håll- talibanerna, regeringen och Nato.

.

Vissa media säger att situationen blivit bättre, även för kvinnorna?

.

-Nonsens. Efter varje bombräd från Nato kommer en ny våg av flyktingar. Under sådana förhållanden kan inte kvinnorna gå i skola. På landsbygden är misären extrem. Natos hjälpteam skyddas av soldater och de har ingen kontakt med befolkningen. Här i väst drar man historier som saknar förankring i verkligheten på plats. Den finansiella hjälpen hamnar inte hos befolkningen. Det är landets elit som skor sig. Vissa ansvariga för hjälporganisationer, såväl afghaner som västerlänningar, tjänar upp till 10 000 dollar i månaden. Om ni verkligen vill hjälpa oss se då till att Natos trupper lämnar så fort som möjligt.

.

Är ni inte rädd för att talibanerna kommer tillbaka, för inbördeskrig och kaos?

.

-De som påstår det har inget förstått. I dag är det hos oss redan inbördeskrig och kaos. Och alla vet att talibanerna får pengar från Nato.

.

Hur då?

.

Nato köper fri passage för sina transporter genom områden som talibanerna kontrollerar. Så kan talibanerna utvidga sina militära operationer till andra regioner. På officiell nivå talas det om förhandlingar med de ”moderata” talibanerna. Det vill säga att man är beredd att ge talibanerna del i makten. Hur kan man i en sådan situation hoppas återuppbygga vårt land och ge kvinnorna grundläggande rättigheter?

.

Moderata eller inte? Synen på kvinnans plats är densamma.

.

Vad måste göras?

.

-Först måste befolkningen i natoländerna kräva av sina regeringar att de drar tillbaka sina trupper. Natos trupper är i själva verket en del av problemet inte en del av lösningen. Deras närvaro stärker fundamentalisterna och minskar säkerheten för folket.

För det andra måste det internationella samfundet sluta upp med att finansiera fundamentalisterna. Det finansiella stödet till den sittande regeringen och talibanerna måste upphöra.

För det tredje måste krigsförbrytarna i regeringen ställas inför rätta.

USA lät de fundamentalistiska grupperna utvecklas. Det tjänade kriget mot Ryssland. Efter ryssarnas återtåg föll landet i ett inbördeskrig mellan krigsherrarna i norr och talibanerna. Båda är islamska fundamentalister. Amerikanerna stödde först talibanerna och senare valde de det andra lägret. Amerikanskt flyg släppte 2001 flygblad med ett innehåll de kopierat från vårt program som anklagade Talibanerna. För en kort tid trodde vi verkligen att en ändring var på väg. Men i deras kamp mot talibanerna lyfte de upp krigsherrarna från norr till makten. I dag är 80 procent av parlamentets ledamöter krigsförbrytare och fundamentalister. Under 90-talet stal de sig rika. Och i dag är de enormt mäktiga tack vare stödet från utlandet. Armén och polisen leds av dessa män. Tror ni att det är på det viset vi kan göra oss av med talibanerna?

.

Kvinnor från RAWA kräver straff för krigsförbrytare.

.

Här kan du läsa mer : http://www.rawa.org

.

Media: AB1,DN1,DN2,SVD1,GP1,SSD1,DN3,

Bloggare: Jinge,Svensson,Biology&Politics,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, RAWA, USA, Nato, Talibaner,

Invandrare används som buffert.

.

OECD, de rikas klubb, visade nyligen i en analys av arbetslösheten att i nästan alla medlemsländer är arbetslösheten bland de utlandsfödda mycket högre än bland andra medborgare. Det gäller speciellt i Sverige, Norge, Holland, Belgien och Spanien. Det säger mer om diskrimineringen på arbetsmarknaden än att de utlandsfödda skulle vara ”arbetsskygga”. Statistiken handlar ju om de som är registrerade som arbetslösa, det vill säga att de har haft ett jobb och avskedats.

.

Invandrade arbetare bidrar till ökad produktivitet enligt OECD.

-Invandrarna var en central drivkraft bakom den ekonomiska högkonjunkturen eftersom de bidrog med kunskap och produktivitet som ökade effektiviteten i ekonomin. Nu, känner nästan alla invandrare av krisens effekter, skriver OECD i sin rapport.

I diagrammet här under ser du skillnaden i arbetslöshet mellan utlandsfödd och inhemsk arbetskraft i olika länder 2009.

.

Arbetslöshet i % bland invandrad och inhemsk arbetskraft 2009

Inlandsfödda : Blå stapel. Utlandsfödda : röd stapel

Ungern,Österrike,USA,Tyskland,Sverige,Belgien,Spanien.

Källa: OECD

Den slutsats man kan dra är att i de länder där arbetslösheten bland de utlandsfödda arbetarna är högst används de som en buffert i vissa konjunkturkänsliga branscher som byggnads och i jordbruket. Det stämmer bland annat in på Spanien där byggbranschen kraschat de senaste åren och där säsongsarbetare i jordbruket används i större utsträckning än i något annat land i OECD.

.

Invandrare köar för jobb under skörden av oliver i Spanien.

.

Media:AB1,SVD1,GP1,DN1,SVD2,

Bloggare: Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Röda Malmö,Röda Berget,Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, OECD, Invandrare, Arbetslöshet, Diskriminering

Fred inom ett år ????

.

Nu är det dags att söva världsopinionen igen. I dag toppar alla media i väst med rubriken – Fred inom ett år. Hillary Clinton lovar att ”fredssamtalen” som ska starta i Washington den 2 september ska leda fram till en slutlig uppgörelse mellan Israel och den Palestinska Myndigheten.

.

Än en gång ska det skakas hand i Washington. Bedrägeriet fortsätter.

Bedrägeriet är så grovt att man häpnar. Har något skett som gör ett fredsavtal och bildandet av en palestinsk stat möjligt och som inte fanns där i går, förra månaden eller i fjol?

Det enda som skett är att Vita Huset formulerat en inbjudan som ger Netanyahu och Abbas möjlighet att inför sina egna framställa samtalen som ett genombrott.

Netanyahu är dock den verkliga segraren. Hans krav på samtal utan förhandsvillkor, som exempelvis byggstopp på Västbanken, är tillgodosedda. Abbas griper tag i ett halmstrå å sin sida. Till media säger han att förhandlingarna kommer att baseras på Kvartettens deklaration om en palestinsk stat baserad på 1967 års gränser.

Den enda orsaken till att samtalen startar den 2 september är att Barack Obama gjort intensiva påtryckningar för att de ska komma till stånd. Vare sig Abbas eller Netanyahu har en sits som tillåter dem att bara avfärda Vita Husets vilja. Men längre än så sträcker sig inte de kommande förhandlingarna.

.

På Västbanken inget nytt.

Den 26 september ska Netanyahus regering besluta om det formella ”byggstoppet” på Västbanken ska förlängas eller inte. Han har redan förklarat att hans regering spricker om inte byggstoppet upphävs. Det faktumet har inte ändrats med de kommande förhandlingarna. Inte heller har den israeliska högerns krav på fortsatt total suveränitet över hela Jerusalem, inklusive den östra delen, upphävts. För att inte tala om fantasier som att Israel skulle tvinga bosättarna på Västbanken att överge sina kolonier.

Abbas säger att om Israel den 26 september fattar beslut att upphäva byggstoppet på Västbanken kommer han att dra sig ur förhandlingarna i Washington. Jag har mina tvivel om det. Abbas och den Palestinska Myndigheten är inte längre en självständig politisk kraft. Den är helt beroende av USAs och Israels goda vilja och dollar.

Att förhandlingarna kommer att ske på basis av Kvartettens deklaration om 1967 års gränser är bara ett utspel för hemmabruk från Abbas sida. I Washington kommer förhandlingarna att ske på Vita Husets villkor, det vill säga inga villkor som Israel måste uppfylla.

.

Media: DN1,SVD1,AB1,SSD1,DN2,

Bloggare: Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, Netanyahu, Abbas, Obama, Clinton, Fred, Jerusalem

Känner du igen en nasse?

.

Vanliga trevliga fyrbenta svin var förr fläskiga och trynet smetigt av dynga. Dagens fyrbenta variant är smal och vältrimmad för att passa in i lättkorv och smalmat. Det är lätt att skilja dem åt.

.

Glada fyrbenta svin gillar jag.

Med svin på två ben är det annorlunda. De är sig lika som bär – de från förr och de i dag.

På den här bloggen får vi ofta trevliga kommentarer, ibland beröm, ibland kritik men ändå oftast i trevlig ton. Så kommer det ibland en pust från underjorden med vämjelig stank av gammal nasse. Det gäller till exempel kommentaren här under. Bara för att hjälpa till att känna igen lukten av ett svin på två ben citerar jag också några rader ur Die jüdische Weltpest (Hermann Esser 1939) Nazisten Esser var ett praktexemplar av ett dåtida svin i männsklig skepnad.

Vas ska vi säga om signaturen Kobbe (jag lämnar inte ut hans e-mailadress)? Jag överlåter åt dig läsare att känna igen ett svenskt nutida svin. Lägg märke till den  likartade beskrivningen av ett folk som löss/maskar som suger sig fast som parasiter på den friska (vita) samhällskroppen. Kolla var spyhinken står innan du läser citaten.

.

”Varje jude och judarna som helhet saknar ett hem. Judarna undergräver varje folk och varje nation som de infiltrerar. De när sig som en parasit och en kulturfördärvande mask på värdfolket. De växer och växer som frön i staten, i samhället och i familjen och infekterar överallt mänsklighetens blod” (Hermann Esser 1939)

.

Juden som mask i Der Stürmer 1939

.

”Hur kommer det sig att zigenare och tattare är skydda av alla länder i hela världen? De vägrar inordna sig i ett civiliserat samhälle. Nyss hemkommen från Rom och ficktjuvad av zigenare fick jag höra av den italienske polisen att de är ett enormt problem för hela Italien med alla dessa horder av lösdrivare som uteslutande försörjer sig på stöld och prostitution. De liknades vid att de var som att få loppor i pälsen för hund, de suger hela tiden näring och resurser ur samhällskroppen. Tyvärr är Sarkozy och Berlusconi ensamma i sin klarsyn hur problemet måste lösas.” (Kobbe 2010)

.

Moderna tvåbenta svin gillar jag inte.

.
Media:AB1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nazister, Tyskland, Frankrike, Romer, Sarkozy, Berlusconi, Rasism, Fascism,

Vem skar av Aishas näsa?

.

Bilden av Bibi Aishas vackra ansikte vanställt av ett hål där näsan suttit chockade människor världen över. Den amerikanska tidskriften Time visade en väl arrangerad och fruktansvärd bild med texten – Vad händer om vi lämnar Afghanistan? Underförstått – så här blir det om Talibanerna vinner.

.

.

Men journalisten Ann Jones på tidskriften The Nation avslöjar i veckans nummer hur Aishas tragiska erfarenhet blivit ett propagandanummer i Obamas ”krig mot terrorismen” medan det i själva verket handlar om en familjetragedi.

-Jag känner Bibi Aisha och jag jublar över att hennes vanställda näsa och öron ska opereras. Aisha berättade för mig vad som hände ett par veckor innan bilden av henne spreds världen över. Hon sa att det var hennes svärfar som skar av henne näsan och öronen. Senare godkände byrådet svärfaderns handling medan Talibanerna inte hade något att göra med händelsen, skriver Ann Jones.

Några mediaspinn längre fram, efter publiceringen i Time, hade media i väst redan fått det till att Aisha vanställts på order av Talibanerna och att det var hennes fader som utfört dådet. Som synes inte i närheten av sanningen. Men vad gör det när meningen med fotot i Time inte var medkänsla med Aisha utan ett försvar av kriget i Afghanistan – vad händer om vi lämnar?

Den rätta frågan borde vara – hur kan sådant hända efter att ”kriget mot terrorismen” i Afghanistan är inne på sitt åttonde år?, skriver Ann Jones. Ett familjedrama följt av en vidrig handling mot en kvinna därför att hon vägrade följa fundamentalistiska mäns beslut, en vanlig lott för många afghanska kvinnor, förvandlas av media till ett motiv för kriget och en bild av vad som kommer att hända alla kvinnor om Talibanerna vinner.

.

Jirga, eller byråd, vakar över traditionernas grepp.

Förtryck och fysiskt vanställande av kvinnor är inget som regimen i Kabul står främmande inför. Karzai och hans ministrar och krigsherrar är inte talibaner men de är fundamentalister med en syn på kvinnan som inte skiljer sig från talibanernas.

I stället för att fråga om man står på talibanernas eller Karzais sida ska vi fråga vilka som stöder kvinnornas rätt i landet.

-Vi bör tänka på att varje afghansk kvinna eller flicka som fortfarande går till ett arbete eller till skolan gör det tack vare att hon stöds av en progressiv make eller fader, skriver Ann Jones och fortsätter:

-Flera kända yrkesaktiva kvinnors makar har mördats för att de inte hållit sina kvinnor hemma.

Att i dag måla upp situationen som en kamp mellan frihet, demokrati och kvinnors rättigheter under Karzai och Natos ledning å ena sidan och de hemska talibanerna på den andra sidan är helt vilseledande.

-Kampen står mellan progressiva män och kvinnor, ofta unga, mot en falang av bakåtsträvande krafter.

Problemet är att Nato inklusive de svenska trupperna befinner sig i det bakåtsträvande lägret tillsammans med Karzai och hans krigsherrar.

.

Vill du läsa Ann Jones artikel ?: The Nation

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,AB1,GP1,SSD1,AB2,DN4,DN5,

Bloggare: Biology&Politics,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Karzai, Nato, Talibaner, Time, Kvinnomisshandel,

Kinas arbetare reser sig.

.

Myterna om Kina är seglivade. Efter den kinesiska revolutionen byggde borgerliga ideologer upp ”dominoteorier” om de ”horder av kineser” som hotade att välla in över Sydostasien.

.

.

Sedan tio år tillbaka har ”gula faran” getts en ny skepnad. Nu är det billiga konsumtionsvaror som ”väller in” över våra gränser och sägs hota våra industrier. I båda fallen var och är klyftan mellan verklighet och myt stor.

Utgångspunkten för att förstå vad som sker måste vara att Kina i dag är en kapitalistisk marknadsekonomi om än med speciella drag som ärvts från maoismen. Det är egentligen en historisk paradox eller ironi att det är först efter maoismens död som den kinesiska arbetarklassen blivit en verklig kraft att räkna med och inte bara en potemkinkuliss med svällande muskler och blicken tomt stirrande mot horisonten.

.

Sällan har avstånd mellan propaganda och social verklighet varit större än i Maos Kina.

.

Under Maos tid var det ”arbetarna och bönderna” som var Kinas officiella ”herrar”. Verkligheten såg helt annorlunda ut. En klick ”mandariner” styrde godtyckligt från de ombonade salongerna i Peking. Samhället var fastfryst i en modell som förhindrade alla sociala framsteg för de arbetande. Först efter Dengs kapitalistiska reformer växte arbetarklassen till den kraft som den under Maos tid hyllades som.

I dag är de kinesiska arbetarna den största arbetarklassen i världen. Mer än 200 miljoner arbetar i tillverkningsindustrin och byggnadsbranschen. Inget annat land kommer ens i närheten av en sådan arbetsstyrka. Och med mängd följer så småningom styrka och medvetande om sin styrka.

-Goda nyheter. Asiens arbetare gör revolt.

Det är rubriken i dagstidningen Le Mondes ledare från den 10 augusti i år. Hyckleriet är grovt. Om det varit den franska arbetarklassen som gjort revolt hade rubriken knappast talat om goda nyheter. Le Monde menar att de utländska investerarna i Kina och övriga Asien för snabbt vant sig vid en lydig arbetarklass som nöjer sig med svältlöner.

-Men det var att lite för snabbt glömma bort Marx och arbetarklassens kapacitet att revoltera mot ’kapitalisterna som ständigt strävar efter att sänka lönerna till det fysiska minimumet’, påminner ledarskribenten med ett citat från Marx.

.

Hondas unga arbetare avgick med en viktig seger.

.

Orsaken till tidningens optimism är vårens omtalade oro och strejkvåg i utländska bolag, främst den taiwanägda elektronikjätten Foxconn och den japanska bilkoncernen Hondas anläggningar i Kina. Under några veckor var de unga arbetarnas strejker vid Hondas anläggningar förstasidesnyheter även i den censurerade kinesiska pressen. Ledarna i Beijing ser gärna att lönerna för de anställda ökar eftersom de inser att landets ekonomi mer måste förlita sig på inhemsk konsumtion i framtiden.

Arbetarna vann stora segrar och löneökningarna räknades från 30 till 75 procent. Beijing blundade till att börja med inför att det var olagliga strejker eftersom de ägde rum i utlandsägda, speciellt japanska, bolag som man vill visa att de inte är herrar på täppan utan bara gäster. Men sedan la censuren snabbt på locket. De unga anställda vid Honda gick plötsligt för långt i partiledningens ögon när de började kräva rätten att bilda självständiga fackföreningar och organiserade demokratiska stormöten inne på fabrikerna. Strejkerna vid Honda var bara toppen på ett enormt isberg. I landets alla industrizoner jäser missnöjet med löner och arbetsförhållanden. Unga och allt mer välutbildade arbetare nöjer sig inte längre med de villkor som deras föräldrar stod ut med under de första decennierna efter Dengs reformer.

.

Patriarken Deng Xiaoping skrotade maoismen.

.

Då och även nu hyses arbetarna in i fabriksstäder. På nätterna sover de tio i varje rum med upp till 5 000 i varje byggnad. Skiften börjar oftast 7.45 och slutar 22.55.

-Arbetarna måste infinna sig en kvart före arbetsdagens början för en militärisk drill: ”Lystring alla. Vänster, höger, vänster, höger”. När skiftet börjar är det strängt förbjudet att tala med arbetskamraterna, lyssna på musik eller att gå till toaletten utan lov. Den som bryter med reglerna skälls ut och får skura toaletterna som straff, skriver Johann Hari i ett reportage i The Independant 6 augusti.

Men nu känner de unga till de formella rättigheter som arbetarna gavs i den nya arbetslagen från januari 2008 och visar i handling att de tänker kräva sina rättigheter. Bara under 2008 behandlade landets domstolar 280 000 arbetskonflikter.

Under de ”goda nyheterna” ligger djupgående strukturella förändringar i det kinesiska samhället. Först och mest grundläggande är de rent demografiska förändringarna. Ettbarnspolitiken slår nu med full effekt och för första gången i historien minskar gruppen 16-24 år sin andel av befolkningen. Från 2011 fram till 2020 räknas deras andel av befolkningen minska med 30 procent. Det var i det skiktet av befolkningen som världens kapitalister trodde att det fanns en outsinlig källa till en extremt billig och fridsam arbetskraft. Nu visar det sig att den vare sig är outsinlig eller speciellt fridsam.

.

Med militär drill på arbetsplatsen ska arbetarklassen tämjas.

.

För de andra har de unga inte längre samma mentalitet som sina föräldrar vilka utgjorde den första vågen av ”emigrantarbetare”, det vill säga fattiga från landsbygden som sökte sig till kuststädernas industrizoner där slavlöner och militariserade sovbaracker väntade.

-Kinas arbetare har hittills inte visat mycket klassmedvetande. De emigrerade från landets alla hörn, hoppade från ett jobb till nästa, och åkte hem till byn när det var dåliga tider, skrev The Economist 31 juli 2010.

Den unga nya generationen accepterar inte längre samma villkor. Den strävar efter fasta arbeten i städerna, bort från sovbarackerna och ”fabriksstäderna” där de tillbringar 24 timmar om dygnet. De kräver löner som gör det möjligt att bosätta sig i städerna, köpa eller hyra en lägenhet och bilda familj. De vill inte tillbaka till landsbygden.

.

Hem till byn finns inte längre med på de ungas hitlista.

.

Det råder oenighet mellan demografiska experter om hur stor arbetskraftsreserv som finns kvar på landsbygden. Vissa säger noll och andra talar om ännu 100 miljoner personer.

Men i kustregionen gör sig kraven på lönehöjningar redan kännbara. I vissa industrier är upp till 20 procent av jobben obesatta och företagen slåss om den arbetskraft som finns. Det är naturligtvis grunden till de snabbt ökade lönerna som de unga arbetarna lyckas kämpa till sig.

Men kapitalisterna som alltid söker lägre produktionskostnader ser också om sitt hus. Sedan några år tillbaka söker sig både utländska och kinesiska företag till städer längre in i landet där lönerna ligger långt under nivån vid kusten och där det är lättare att hitta arbetskraft i andra åldersgrupper än ungdomar under 25 år. Andra företag diversifierar sina investeringar och startar produktion i framför allt Vietnam och Bangladesh där lönerna ligger mycket under de i Kinas kustprovinser.

Till sist – finns den ”gula fara” som ekonomer och media här i väst så gärna varnar för? Är Kina på väg att ersätta USA som den dominerande makten i världen? Svaret är kanske både ja och nej.

.

Det är lång väg kvar innan Kina blir världens ekonomiska centrum.

.

På grund av sin rena storlek befolkningsmässigt har varje procent av ökad konsumtion per innevånare av exempelvis olja eller andra råvaror ett stort inflytande på världshandeln. Och tillverkningsindustrin för vanliga konsumtionsvaror är redan störst i världen, vilket Foxconn är ett exempel på. Men bilden måste modifieras.

Ännu är den totala kinesiska inhemska konsumtionen en dvärg jämfört med USA. Trots en fyra gånger större befolkning än USA utgör Kinas konsumtion bara 13 procent av USAs BNP. I Kina äger utländska företag industriella tillgångar till ett värde av 500 miljarder dollar och av de 200 största exportföretagen är 153 helt eller delvis utlandsägda. Trots att partiledningen i Beijing pratar om att den inhemska konsumtionen måste öka är Kinas ekonomi drogad av investeringar i exportkapacitet som ännu i många år kommer att vara den huvudsakliga drivkraften i ekonomin.

För att konsumtionen ska kunna öka måste den arbetande befolkningens andel av landets rikedomar öka. Trots de senaste löneökningarna är fortfarande den arbetande befolkningens andel av BNP lägre än någonsin. Sedan 1992 har lönernas andel av BNP minskat från 72 procent till nära 50 procent och en industriarbetares lön är fortfarande bara en tiondel av en amerikansk industriarbetares.

I Kina finns ett uttryck för de arbetandes lott i samhället: chi-ku. Bokstavligt betyder det ”äta bitterhet”. Kinas unga arbetare är beredda att ta strid för att inte längre tvingas nöja sig med sina föräldrars meny, chi-ku.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,AB1,SSD1,DN3,GP1,SVD2,SVD3,SSD2,DN4,SVD4,

Bloggare;Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Foxconn, Honda, Mao, Beijing, Arbetare,