Kategoriarkiv: Arbetarrörelsen

Det grekiska samhället faller sönder.

Publicerat av
4

-Vi tvingades göra ett val och kommer att spara pengarna till vård av barn. Din fru är 62 år. Låt henne dö hemma.                                                    Det är inte ett citat ur en skräckroman eller science-fiction. Det är ett svar som M.I. (rädd för repressalier och därför anonym) fick från ledningen för ett sjukhus i Thessaloniki till varför hans cancersjuka fru inte längre skulle få subvention för den dyra medicin hon var i behov av.

Den grekiska sjukvårdens totala sammanbrott i blixtbelysning. Efter att tre krispaket tvingats på samhället via Trojkans chocktrupper i Greklands parlament finns det snart ingen offentlig sjukvård kvar. De rika behöver självfallet inte bekymra sig, men för de som ska leva på en minimilön under 500 euro i månaden gäller det välja mellan vård, husrum eller mat. Till alla tre räcker det inte.

Delvis på skämt, men bara delvis, satte personal upp ett meddelande på dörren till ett sjukhus: -köp inte blommor till patienten, ta med en rulle toalettpapper.

Delvis på skämt, eftersom det redan är vardagsrutin att patienter i offentliga sjukinrättningar uppmanas att ta med sig den medicin de behöver. För enligt apotekens centralorganisation är närmare 300 olika läkemedel omöjliga att hitta på marknaden. Stora läkemedelsbolag som Merck har stoppat sina leveranser av livsviktiga mediciner med ursäkten att obetalda räkningar hopar sig.

Renhållningsarbetare och kommunalanställda protesterar

Bilden av den offentliga sjukvården är samstämmig över hela landet. Allt saknas. Latexhandskar, kompress, kanyler osv osv. Och hur skulle det kunna vara annorlunda. Redan 2007-2009 minskades de offentliga sjukhusens budget med 40 procent. Som svar på Trojkans diktat har statens utgifter för vården i sin helhet sänkts med 32 procent sedan 2009. I spåren på arbetslösheten, misären och den havererade sjukvården dyker gamla sjukdomar upp. ”Barfotadoktorerna” i gruppen Dragoumi ser alltfler fall av malaria och tuberkulos bland de fattigaste patienterna liksom sjukdomar bland barn till följd av undernäring eller felaktig näring.

Sjukvårdens förfall är en bild av hur resten av samhället sviktar och rasar samman under det nyliberala frontangreppet på det grekiska folkets levnadsvillkor –allt för att garantera långivarnas räntor och kapital.

IMF:s Christine Lagarde är en av Trojkans centralfigurer.

Situationen i landet kan sammanfattas i begrepp som lyfter fram motsättningarna, kontrasterna och krisens djup: resignation, desperation, ursinne, och revolt. Det är grunden till de stora parlamentariska svängningar som skett på så kort tid. Det trogna röstandet på ”klassikerna” upphör. Socialistpartiet PASOK som sedan militärjuntans fall varit det absolut största partiet ligger i spillror. De borgerliga demokraterna sviktar och upp kommer i stället partier som i vanliga tider det ses ned på med förakt. Vänsterpartiet Syriza gick på kort tid från knappt fyra procent till att bli det näst största partiet. Fascistern i Gyllene gryning har trots sin groteska framtoning gått från ett nollprocentparti till ett kaxigt parti som siktar mot stjärnorna.

Den senast publicerade opinionsundersökningen bara understryker de stora kasten: Det borgerliga Ny Demokrati tar 26,5%, vänsterpartiet Syriza 31,5%, fascistiska Gyllene gryning 12,5%, det stalinistiska KKE 6,5% och PASOK otroligt låga 5%. Resultatet är skakande för Trojkan och de grekiska finanskapitalisterna eftersom det nyliberala blocket inte har en majoritet om siffrorna realiseras i ett kommande val eftersom ”socialisterna” i PASOK kraschat.

Socialistpartiet PASOK är bara ett skelett -även om partiledaren ger ett motsatt intryck.

I kontrast till den verkliga situationen i landet klingar Trojkans språk utomjordiskt. Den sociala och ekonomiska katastrofen kläds i rent tekniska termer, som om det handlade om ett problem med reglagen: ”balansera de offentliga utgifterna”, ”skapa en rörligare arbetsmarknad”, ”minska skuldens andel av BNP”, ”öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft”, ”skapa en effektiv administration” och många andra fruktansvärda teknikaliteter som skyler över det sociala innehållet i Trojkans politik.

Det är ett språk som speglar det stålbad som i dag tvingas på de arbetande i Grekland och som skyler över att Trojkans grekiska chockterapi leder rakt in i motsatsen till vad som sägs vara målet –ekonomisk tillväxt. I stället bryter programmen ned samhället och skapar den första depressionen i Europa sedan 1929-33. Det är som att borra hål i skrovet på det sjunkande M/S Ekonomia i hopp om att vattnet ska rinna ut.

Den katastrofala situationen i sjukvården är ett tecken på krisens djup. Arbetslösheten som rusar i höjden en annan. Och bakom arbetslösheten och misären döljer sig den individuella desperationen då allt blir svart och ljuset i änden av tunneln släckts. På alla fronter ljuder sirenerna. Alla ljus blinkar rött.

På grund av den extrema svångremspolitiken är landet inne i en djup recession sedan tredje kvartalet 2008 och som nu med säkerhet kan kallas en depression eftersom den i vissa avseenden till och med slår ut trettitalskrisen. Innan nästa sommar har landet samlade produktionsvärden, BNP, sjunkit med 25 procent, helt i klass med trettitalets depression.

Produktionen sjunker som en sten, investeringarna har upphört, arbetslösheten rusar i höjden och den sociala stressen driver fattiga mäniskor till desperation. Statistiken för de senaste tre åren visar att tre tusen personer begått självmord. I takt med krisens intensitet ökar också desperationen. År 2009 begicks 677 självmord, 2010 var de 830, 2011 registrerades 927 och 690 framtill augusti i år.

Hemlösa och fattiga överlever tack vare soppköken.

Bakom statistikens kalla siffror gömmer sig familjedraman och enskildas förlust av allt hopp.

-Jag kommer inte hem mer. Jag har inget mer att bidra med. Jag är ingenting längre. Jag älskar er alla, ta väl hand om barnen.

Den 29 augusti tog före detta byggnadsarbetaren Giorgios Chatzis livet av sig sedan han fått beskedet att hans handikappersättning på 350 euro i månaden inte längre skulle betalas ut. Med sin förtidspension på 50 euro var dessa 400 euro hans familjs enda inkomst. Familjen kan ”tacka” Trojkans sparpaket för dramat. Den 15 november kastade sig en sjuksköterska ut från sjätte våningen med avskedsbrevet i handen. Ett annat offer för Trojkans kriminella sparpolitik.

I takt med att landets produktion sjunker stiger arbetslösheten. Enligt grekiska ELSTAT sjönk BNP med följande siffror sedan 2008: -0,13% 2008, -3,1% 2009, -4,9% 2010, -7,1% 2011 och med -6,0% som prognos för 2012 och -4,2% 2013.

Hela samhällets produktiva kapacitet och struktur raseras. De produktiva investeringarna har mer än halverats sedan sista kvartalet 2008 och tillverkningsindustrins andel av de sysselsatta har minskat från 13 procent 2002 till 9 procent 2012.

Endast massiva protester av hela den arbetande befolkningen kan stoppa vansinnet.

I det sammanhanget är det märkligt att lyssna till Jonas Sjöstedts oavbrutna prat om att ett avhopp från euron, och införande av en ny drachm är lösningen. Att det skulle vara lösningen för den arbetande befolkningen i Grekland är absurt. Enligt Sjöstedt så kan Grekland med en drachm devalvera sig ur krisen och öka landets konkurrenskraft. I själva verket skulle en kraftig devalvering av en ny drachm bli dödsstöten för de arbetande eftersom alla importerade konsumtionsvaror omedelbart skulle stiga med kanske 50 procent. Grekland har inte en industristruktur som tillåter det att ”exportera” sig ur krisen. Den enda stora verksamheten är rederibranschen och den är helt befriad från skatt i Grekland. Man tar väl hand om sina rika.

Annars tar de rika väl hand om sig själva med benägen hjälp av Greklands politiker och Trojkan. För det finns mer tillgångar i den grekiska överklassens ägo än hela statsskulden. Bara i Schweiz har de rika grekerna gömt undan omkring 200 miljarder euro. Hur mycket redarna och andra krösusar gömmer i andra skatteparadis finns inga exakta uppgifter om. Trojkan har inga förslag till hur dessa pengar ska tvingas återvända till Grekland.

Polisen arbetade för högtryck under Merkels besök i Aten

De har inte ens en vettig plan för hur de rika ska tvingas betala inkomstskatter efter kapacitet. Utestående obetalda skatter ökade från 3,8 miljarder euro i juni 2012 till 10 miljarder euro i slutet av september. Men hur inkomst- och rikedomsfördelningen ser ut är inget problem för Trojkan. Enda målet är att driva in den grekiska statsskulden och det med vinst. Just precis, vinst. De privata bankerna håller nu bara en liten del av de grekiska statsobligationerna. Inte mindre än 75 procent innehas av ECB och vissa länders riksbanker. Det till synes obegripliga bråket i Bryssel mellan olika finansintressen och regeringschefer handlar om vem som ska göra stora vinster på Greklands misär. ECB och andra har ”stödköpt” grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden till 60-70 procent av det nominella värdet. Nu kräver ECB och Merkel att Grekland ska betala tillbaka 100 procent av det nominella värdet. Ta fram räknestickan och kolla vinstmarginalen. Tack för det, grekiska arbetare.

Angela Merkel är symbolen för svångremspolitiken

Dagens situation i Grekland har av många jämförts med 1930-33 i Tyskland och det med rätta. Depressionen slog mycket hårt mot Tysklands ekonomi som dessutom fortfarande betalade stora krigsskadestånd till segrarna 1914-18. Krisen 1929 hade spridit sig från Wall Street (känns det igen?) till Europa och med depressionen följde sjunkande priser med lägre vinster för företagen och en exploderande arbetslöshet. Dåtidens liberala ekonomer hade bara ett svar –minska statens utgifter och driv ned de arbetandes löner.
I mars 1930 utnämndes Heinrich Brüning till rikskansler. Hans bidrag till historien var att bana väg för Hitlers maktövertagande tre år senare. Tre miljoner var arbetslösa när han intog sin post. Sex miljoner saknade arbete tre år senare. Han började med att sänka alla offentligt anställdas löner med 10 procent och att sänka a-kassan med 14 procent. Kvinnorna uteslöts från a-kassan, familjebidragen minskades och skatterna höjdes med 5 procent. Samtidigt fick de stora företagen sänkta arbetsgivaravgifter för att stimulera produktionen (känns kanske igen?). Sänkta lönekostnader var enda receptet oavsett de sociala konsekvenserna.

Heinrich Brüning banade väg för Hitler med en ”krispolitik” som skapade mer kris.

-Vi ska återföra lönerna och levnadskostnaderna till 1913 års nivå, sa den blinde och döve Brüning. Tre år senare avsattes han av Hindenburg som utnämnde Hitler till ny rikskansler. De liberala sparprogrammen hade drivit samhället till ruinens brant och resten av historien känner vi.

Ska Trojkan driva Grekland in i en liknande mardröm? Fascister finns på plats och stöds redan av 10-15 procent av befolkningen. Kvar av den borgerliga demokratin finns mest bara en fasad. Trojkans diktat sägs vara ”enda vägen”. Hoppet står i dag till de arbetandes revolt mot svångremspolitiken, till den nya vänsterns förmåga (att bevisa) att bryta med de nyliberala diktaten och ställa den grekiska borgarklassen till svars för korruptionen, svindleriet, kapitalflykten, skattefusket och spelet under täcket med den växande fascistiska faran. Det kan bara göras om Trojkans diktat ignoreras och de arbetande människornas intressen lyfts upp till samhällets prioritet nummer ett.

Källor: Citaten från enskilda personer är hämtade i en artikelserie av den schweiziske socialisten Charles-André Udry.

Media: DN1,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Portugals sociala ruin.

Publicerat av
2

Det har varit relativt tyst om Portugal i media jämfört med rapporterna om våldsamma och massiva protester mot det nyliberala vansinnet i Grekland och Spanien. Portugal var den lydige lärjungen som utan att knysta drog åt svångremmen för att bota de gångna synderna. Den 15 september sprack bilden då plötsligt hundratusentals arbetande portugiser i den privata och framför allt den offentliga sektorn invaderade gator och torg i protest mot regeringens sparpaket. För mycket blev för mycket. Bägaren rann över.

Högercenterregeringen ledd av premiärministern Pedro Passos Coelho beslutade att öka löntagarnas sociala avgifter utöver de höjningar som redan hade tagits ut och samtidigt minska företagarnas avgifter. Protesterna blev så massiva att regeringen tvingades backa för att inte riskera de åtstramningar som redan hade genomförts. Det massiva deltagandet i generalstrejken och demonstrationerna den 14 november visar att de arbetande fortfarande är mobiliserade och beredda till motstånd.

Ledarna i socialistpartiet kände också av brandlukten och gjorde nyligen en lappkast inför budgetomröstningen i parlamentet. Nu har därför den ekonomiska krisen också fött en parlamentarisk kris mellan Coelhos PSD (gråsossar) och socialistpartiet. De båda har hittills varit eniga om svångremspolitiken. Men PSD ville besluta om ytterligare fem miljarder euro i besparingar i budgeten 2013, till 80 procent finansierat av skattehöjningar för de lönearbetande. Det blev för mycket för PS som röstade nej.

Är revolten på gatorna ett bevis för att svångremspolitiken nått sista hålet? Ett är i alla fall klart: den har inte skapat den återhämtning som alla ”experter” lovade för några år sedan. Tvärtom raseras allt mer av den sociala strukturen och fler och fler tvingas leva i ren misär eller överleva tack vare välgörenhet.

Inte ens regeringens mål för statens inkomster kunde uppfyllas trots skattehöjningarna som sades garantera flödet till statskassan. Enligt prognoserna skulle inkomsterna öka med 11,6 procent 2012 tack vare skattehöjningarna. Men den allt djupare recessionen kommer att leda till minskade statliga inkomster med 2,2 procent 2012. Men som en blind och döv famlar regeringen vidare på den ”enda vägen” som sägs existera. Att den leder rakt ned i avgrunden verkar inte betyda något. Den ”fria marknaden” bidrar till fallet. Portugal kan inte längre låna pengar genom att emittera statsobligationer till överkomlig ränta. De lån på 78 miljarder euro som beviljats av Trojkan kostar stora pengar. Största posten i statsbudgeten är räntekostnaderna för statsskulden, större än budgeten för undervisning. I utbyte mot lånen ska regeringen naturligtvis införa nyliberala ”reformer” av arbetsmarknaden och socialpolitiken. Mer misär är att vänta.

Den ”enda vägens politik” har redan orsakat en social katastrof och misär som Portugal inte upplevt sedan tiden under Salazars fascistiska diktatur. Då var landet rent ekonomiskt närmare ett fattigt afrikanskt land än ett europeiskt. Revolutionen 1974 öppnade dörrar som fascismen hade spikat igen i decennier. Medlemskapet i EU innebar stora kapitalöverföringar till landet och investeringar i infrastruktur, bostäder och offentlig service. Men den traditionella ekonomiska strukturen baserad på jordbruk och fiske lades i träda. Den internationella finanskrisen 2007 och den efterföljande ekonomiska krisen i USA och Europa var fatal för Portugals ekonomi. De strukturella svagheterna blev plötsligt synliga.

-Det största felet i Trojkans plan är att den inte tar hänsyn till strukturen i den portugisiska ekonomin: 80 procent av våra företag är små eller medelstora och säljer på den interna marknaden, säger Joao Lopes, ordförande för Handelskammaren. Med den interna marknaden i svångrem kan man räkna ut följderna. Sedan går inte mindre än 70 procent av Portugals export till andra EU-länder som också drar i svångremmen intill sista hålet.

Som väntat kan inte ekonomin annat än krympa under sådana förhållanden. Två år av recession är redan ett faktum med en bruttonationalprodukt ned 1,6 procent 2011, ned 3,0 procent i år och ned 1,0 procent 2013 i en optimistisk prognos av OECD. Bakom siffrorna döljer sig den sociala katastrofen och misären.

Med ett stopp för nybyggnationen och neddragningar i den offentliga servicen har arbetslösheten rusat i höjden, speciellt bland de unga. Procenten arbetslösa har ökat från 7 procent 2008 till 15,5 procent i nuläget. För gruppen 15-24 år har den ökat från 27 till 36 procent på ett år och från 13 till 17 procent för åldersgruppen 24-34.

Efter demonstrationerna den 14 november sa Armenio Carlos, ordföranden för landets största fackliga central, CGTP att ”vi står inför den allvarligaste offensiven mot den sociala modell som ’nejlikornas revolution’ skapade”.

Horisonten är mörk och utsikterna för de unga arbetslösa är nattsvarta. Med en minimilön på 475 euro i månaden och hyror som äter upp mer än lönen tvingas unga och mindre unga att lämna sina bostäder och flytta ”hem” till föräldrar eller att flytta utomlands, vilket för många verkar vara det enda fönstret i vilket lyser en strimma hopp. De jobb som bjuds på den inhemska marknaden är för det mesta tillfällighetsjobb utan sociala rättigheter. De kallas ”recibos verdes”, (gröna kvitton) som är betalning för tillfälliga punktjobb. Ursprungligen var ”recibos verdes” en betalning till enmansföretagare för enskilda jobb. Sociala försäkringar, a-kassa och annat fick arbetaren stå för. Inte ett öre kom från arbetsgivaren. Nu har systemet satts i system för vanliga löntagare både i det privata och det offentliga och berör var femte anställd, som alltså tvingas ensama ansvara för alla sociala försäkringar.

Misären kan slå snabbt även mot familjer som till synes har det gott ställt. Dagstidningen Le Monde beskriver i ett reportage hur familjen Campos drabbades av krisen. När familjen 2003 tog ett bostadslån på 25 år tjänade mannen 1 500 euro i månaden netto och kvinnan 450 euro. Amorteringar och räntor på 774 euro i månaden var inget problem. Nu har familjen tvingats överge huset. De bara lämnade in nycklarna till banken och letade upp en billig lägenhet. Med kvinnans 450 euro i månaden plus mannens 400 euro i a-kassa som går ut innan årets slut finns inget hopp för familjen Campos som nu överlever tack vare fria basvaror från en ”matbank”.

De unga flyr till utlandet i en allt stridare ström. Utvandringen från Portugal under 60- och 70-talet utgjordes av fattiga jordbrukare som sökte sig till Frankrike och Schweiz. Nu är det välutbildade akademiker, läkare, arkitekter och ingenjörer som lämnar i jakt på en bättre framtid i framför allt Brasilien och också Angola. Flykten av ”hjärnor” har vänt riktning, bort från den forna kolonialmakten till de gamla kolonierna. Inte mindre än 140 000 portugiser har flyttat till Luanda.
Av de 70 000 som årligen lämnar Portugal är mer än hälften under 29 år. Bara i Brasilien finns närmare 350 000 portugiser som lockats av jobb som skapas inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016.

Det är en sorts historiens pendel som öppnar dörrar för den döda kolonialmakten i sina forna kolonier. Oljan i Angola flödar och den extremt rika borgarklassen i landet föredrar att placera sitt kapital i utlandet medan extrem fattigdom fortfarande är en lott för de flesta i Angola. Afrikas rikaste kvinna är ingen annan än president Santos dotter. Den forne gerillakrigaren har sett till att sko sin familj. Isabel dos Santos har stora investeringar i portugisiska företag som ZON Multimedia (30% av kapitalet), 20% i landets fjärde bank Banco BPI och 40% i Amorim Energia.

Kanske de portugisiska kapitalägarnas väg ut ur krisen tar en omväg via Angola. Men för den stora massan av landets löntagare är den vägen blockerad. I stället visade generalstrejken den 14 november att fler arbetande än någonsin deltog i mobiliseringen. Även i den tunga privata industrin var mobiliseringen nästan total med 96 procents strejkdeltagande på skeppsvarvet i Lissabon, 90 procent i Boschs fabriker, medan närmare 60 procent deltog i strejken i bilindustrin och pappersindustrin.

I morgon den 22 november demonstrerar landets studenter och den 27 november mobiliserar de fackliga organisationerna protester mot parlamentets budgetomröstning samma dag. Höjda skatter och sociala avgifter för de arbetande. Sänkta arbetsgivaravgifter. Ett program i den nyliberala tiden. Får de härskande hållas finns det ingen väg bort från eländet.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Valet i USA –en färgad röst

Publicerat av
3

En vecka har gått sedan Barack Obama säkrade en andra presidentperiod. Det demokratiska partiet tvivlade in i det sista, men firar nu en större seger än väntad. Republikanerna som uppträdde som erövrare innan valet hugger nu mot varandras strupar för att skylla ansvaret för nederlaget på allt och alla.

De värsta av de värsta, som miljardären Donald Trump, spydde galla över de ”47 procenten biståndstagare”, och proklamerade att det ”riktiga” Amerika förlorat. Stor dominans bland den vita majoriteten, som ännu utgör 71 procent av medborgarna, räckte inte till för att ”välja in en vit president i Vita Huset” som ”tepåsarna” så elegant uttryckte sin rasism.

Här hade jag tänkt visa lite siffror om valet som klart visar att i förra veckans val stod färgade mot vita, fattiga mot rika, religiöst bigotteri mot frihetligt sinne. De båda kandidaterna kan inte själva klassas i den tudelningen –men de stod som symboler för de skilda lägren. Vare sig Obama eller Romney är de fattigas och förtrycktas företrädare oavsett hur väljarna ser dem.

-Redan i den övergripande delningen mellan män och kvinnor var utslaget i valet tydligt. Obama vann bland kvinnorna i sin helhet med 55 procent mot 44 procent för Romney. Här har uppenbarligen abortfrågan och sjukvårdsreformen spelat roll. Ändå var Obamas resultat bland kvinnorna något lägre än 2008.

-Att Romney skulle vinna bland de vita väljarna var det ingen som tvivlade på. Han fick 59 procent av de vitas röster vilket var betydligt fler är McCains 2008 medan Obama hamnade på 39 procent.

-Den extrema skillnaden i valet hittar vi i fördelningen av svartas, latinamerikaners och asiaters röster. Liksom 2008 röstade de svarta i ett block för Obama. Resultatet 93 procent mot 6 procent var ett svidande nederlag för republikanerna. Bland latinamerikaner och asiater blev segermarginalen inte lika stor, men ändå imponerande. Obama fick 71 procent av ”latinos” röster och Romney inte mer än 27 procent. Tidigare har de latinamerikanska väljarna varit mycket mer jämnt fördelade mellan de två partierna. Det är republikanernas aggressiva politik mot papperslösa ”latinos” som ändrat bilden till demokraternas fördel.

Jag läste eller hörde en intervju med en mexikanare inför valet som sa allt. Tyvärr minns jag inte källan.

-Vi har samma värderingar som Romney vad gäller religionen, familjen och moraliska frågor. Men vi röstar på Obama eftersom republikanerna inte vill ha oss här, sa mannen. Glasklart, eller hur?

-Väljarna kan också klassas efter åldersgrupper. Liksom i valet 2008 har de unga röstat på Obama och de äldre på republikanernas kandidat. I gruppen 18-29 år fick Obama 60 procent, något mindre än 2008, och Romney 37 procent. Att summan här och i andra exempel inte blir 100 beror på närvaron av perifera kandidater. I gruppen 30-44 år ökade Obama med ett par procent från 2008 medan Romney som väntat vann bland gruppen plus 65 med ännu större marginal än McCain.

-Tills sist visar också valet att inkomsten spelar stor roll för vem man röstar på. Bland personer med bruttoinkomster under 50 000 dollar per år röstade 60 procent för Obama och 38 procent för Romney. Medan personer med över 50 000 dollar i inkomst röstade till 53 procent för Romney och 45 procent för Obama. De med mer än 100 000 dollar i årsinkomst stod ännu mer bestämt bakom Romney som ökade med tio procentenheter i gruppen.

Märkligt nog minskade Obamas stöd något bland de med inkomster under 30 000 dollar per år, visserligen från ett stort försprång över Romney –men ändå. Statistiken säger inte var den minskningen skedde. Men jag skulle gissa bland vita arbetare i de mest krisdrabbade områden med mycket hög arbetslöshet. Där kan republikanernas kampanj mot ”eliten i Washington” och ”staten som lägger sig i allt” kanske hitta fotfäste. Det är inte alltid som ”varat bestämmer medvetandet”.

Årets val visar mer än någonsin på ett delat USA. Ett vitt, bigott, relativt välmående äldre USA står mot minoriteternas, de färgades, och de yngres USA. Landet är också delat geografiskt i tre delar. Kusterna vid de två oceanerna är lika blåa som havet. I söder och mellanvästern dominerar republikanernas röda ton som aldrig förr. Den karta som cirkulerar på Facebook och som visar det nästan totala sambandet mellan de före detta slavstaterna och dagens stater med republikanerna vid makten säger mycket om tröghetslagarna i politiken.

Media: AB1,

Bloggare: Röda Malmö,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

KKP kongressar –på stället marsch

Publicerat av
6

-Vi har hållit socialismens stolta flagga med kinesiska förtecken högt utan att vare sig slå in på den gamla och rigida stängda dörrens politik eller på en felaktig väg mot ett flaggbyte.

Folkpalatsets stora sal fylld med 2 270 delegater, redo att rösta ja till alla beslut som redan fattats av en informell klick av gamla och nya ledare.

Orden är den avgående partichefen Hu Jintaos inför Kinas kommunistiska partis 18:e kongress som just nu är samlad i Peking för att utse ett nytt ledargarnityr för det närmaste decenniet. Med sina 82 miljoner medlemmar är naturligtvis partiet det största men också det enda partiet i Mittens rike.

Partiet är det enda forum där politiken läggs fast, så man kunde förvänta sig en intensiv debatt kring de enorma problem som landet står inför. Men det enda som kongressens delegater inte kommer att delta i är livliga diskussioner. Kongressen är en välregisserad maktmanifestation där alla beslut redan fattats i informella cirklar av avgående och tillträdande ledare.

Hu Jintaos beskrivning ovan av det principfasta vägval som gjorts under hans tio år som parti- och statschef bör tolkas som att det enda som kan göras i den kommande perioden är en politik av på stället marsch. Varje steg utanför ramarna riskerar att bryta den ”sociala harmoni” , det vill säga KKP:s absoluta makt, som ständigt upprepas som politikens mål likt besvärjelser inför dålig karma.

Inga nejröster och inga vänsterhänta

Hu Jintao satte fingret på det största problemet för ledarna i Peking då han sa följande:

-Att bekämpa korruptionen och befordra politisk integritet, som är väsentliga politiska frågor av stor betydelse för folket, är ett självklart och långsiktigt politiskt åtagande för partiet. Om vi missköter denna fråga kan det visa sig bli ödesdigert för partiet, ja till och med orsaka partiets sammanbrott och statens undergång. Vi måste göra outtröttliga ansträngar för att bekämpa korruptionen.

Ord och inga visor kan man tycka. Ändå är det bara tomt prat eftersom de som styr över det genomkorrumperade systemet aldrig kommer att reformera sig själva. Ända sedan den kinesiska republikens början har ledarna i Peking lanserat den ena kampanjen mot korruptionen efter den andra utan några som helst resultat. Och när i dag den kapitalistiska marknaden i landet, till skillnad från tiden under Mao, gör det möjligt att samla på sig privat rikedom är korruptionen mer utbredd än någonsin.

Korruptionen är satt i system från toppen i Peking ner till minsta samhälle. Inget kan göras utan partiets godkännande och så länge korruptionen håller sig inom accepterade ramar riskerar ingen att hängas ut.  I stället blir anti-korruptionskampanjerna ett instrument i den politiska maktkampen inom partiet där de som sticker ut i onödan blir systemets svarta får, som i den senaste stora affären kring Bo Xilai. Lokala korrupta chefer som med sitt agerande orsakar upplopp och protester kan också plötsligt pekas ut som korrupta ledare, som exempelvis vid händelserna i Wukan då den lokala partichefen ersattes av en protestledare.

Att bevara partiets legitimitet är absolut avgörande för de nya ledarna.

I den meningen blir kampen mot korruptionen ett instrument i händerna på partitoppen. Det tillåter dem att då och då ge sig på avskydda lokala ledare och behålla imagen att partitoppen försvarar befolkningen mot maktmissbruk.

Vad är det som sker under kongressdagarna och hur ser partipyramiden ut? De över två tusen delegaterna ska i formella val bekräfta tillsättande av en ny Centralkommitté med 204 ordinarie medlemmar som i sin tur ska bekräfta de 25 redan informellt nominerade medlemmarna i Politbyrån som sedan i sin tur ska bekräfta valet av de nio medlemmarna i Politbyråns stående kommitté. Eller kanske det blir bara sju medlemmat denna gång, om de rykten som cirkulerar visar sig korrekta.

KKPs centrala pyramid ser ut som ovan. Vid sidan av finns den centrala militärkommissionen och kommissionen för kontroll- och disciplinärenden, båda under partiets ledning.

Namnen på de två främsta ledarna är redan kända. De har inte valts utan placerats i toppen efter en intern mangling där olika intressen jämkas i syfte att undvika allt som kan störa den ”sociala harmonin” och ”enheten” utåt. In träder för första gången ledare som är födda efter revolutionens seger 1949. Xi Jinping är född 1953 och efterträder Hu Jintao som partiordförande och republikens president. Medan Li Keqiang, född 1955, efterträder Wen Jiabao som regeringschef. Båda tillhör de så kallade ”unga omskolade”, som under kulturrevolutionen som straff för ”borgerliga avvikelser” skickades ut på landsbygden för att lära sig hur fattiga bönder levde. Båda är relativt okända partimänniskor utan specifika kännetecken och framför allt finns det inget som antyder att de skulle stå för något annat än det på stället marsch som verkar vara partlinjen för den kommande perioden. Sitt still i båten.

Hu Jintao på väg ut. Tio år vid makten väntar Xi Jinping

Under de tolv åren av det nya seklet har Kina genomgått en enorm förändring. Ekonomin har expanderat med en frenesi och hastighet som kanske aldrig tidigare i historien. I dag är landets ekonomi, mätt i bruttonationalprodukt, distanserad endast av USA. För tio år sedan låg Kina långt efter Japan, Tyskland, och även Frankrike och Storbritannien. Men med en årlig tvåsiffrig tillväxt har alla dessa gamla industrinationer akterseglats av Kina. Om ekonomin fortsätter att växa med 10 procent och mer per år får även USA se sig om i backspegeln redan inom tio år. Men det är här som de nya ledarnas verkliga problem ligger. Kan Kina fortsätta att växa i samma takt som hittills?

För att de nya ledarna ska kunna bevara partiets ”prestige” och legitimitet i folkets ögon är det en nödvändighet. Flera hundra miljoner människor i landet har dragits upp ur materiell fattigdom till relativt välstånd sedan Maos dagar. Det är grunden till den ”sociala harmoni” som alla ledare talar sig varma för. Den ekonomiska förändringen i samhället och förhoppningarna om ett bättre liv är den främsta, om inte den enda, orsaken till att partiets legitimitet inte helt undergrävts. Lokalt är partichefer och ja-sägare oftast illa sedda och avskydda för maktmissbruk och korruption. Men hittills har de tusentals upplopp och protester som ägt rum förblivit lokala utan att ledarna i Peking ifrågasatts av en mer omfattande nationell opposition.

Antalet lokala protester, strejker och även upplopp ökar kraftigt.

Men nu tornar problemen upp sig och svaret på frågan om ekonomin kan fortsätta att växa tvåsiffrigt är ganska säkert ett nej.

Problemen är många och berör fler aspekter än bara den ekonomiska utvecklingen. Den internationella krisen inverkar på Kina som ”exportmaskin”, demografiska problem närmar sig snabbt, miljöförstörelsen är enorm, det enorma gapet mellan fattiga och rika skapar allt större problem för den ”sociala harmonins” politik och nya media gör det allt svårare för partiet att isolera information och debatt om lokala protester.

När finanskrisen 2008 hotade hela världsekonomin såg det ut som om Kina och länder som Brasilien och Indien skulle ”koppla loss” från beroendet av de gamla industrinationerna och följa en egen dynamik. Initialt såg det ut att lyckas. Visserligen sjönk exporten drastiskt från mitten av 2008 till sommaren 2009. Men medan finanskrisen och den efterföljande svångremspolitiken ströp tillväxten i de gamla industriländerna tog Kinas export ny fart och stärkte intrycket att den internationella konjunkturen inte påverkade Kina i någon större utsträckning.

Antalet strejker och andra protester på arbetsplatserna som rapporterats av media.

Men det var för tidiga och alltför optimistiska prognoser. För även om exporten tog fart blev det snabbt tydligt att nedgången på marknaderna i USA och EU inte kunde kompenseras av ökad export till utvecklingsländer i övriga världen. Exportens andel av BNP som 2007 snuddade vid 40 procent, en enorm ”monokultur” vid en internationell jämförelse, sjönk till 26 procent sommaren 2009 för att sedan ”bara” nå upp till 30 procent i början av 2011. Sedan dess har recessionen i Väst slagit igenom på nytt och exporten var vid årets början nere på 28,3 procent av BNP.

En snabb försämring av tillväxten, ner under 10 procent, kunde undvikas enbart genom en enorm statlig injektion av pengar via investeringar i infrastruktur och byggnader vilket sköt investeringarnas andel av BNP till närmast otroliga 45 procent. Det är uppenbart att den typen av tillväxt inte kan fortgå i evighet. Obalansen med omvärlden blir okontrollerbar och ett allt större problem för de ekonomier som tar emot den kinesiska exporten.

Det är därför som ekonomer både i Kina och i omvärlden sedan flera år säger att den inhemska konsumtionen i Kina måste öka kraftigt om landets ekonomi inte ska krascha under sin egen obalans. Lösningen är enkel att peka ut –öka den stora folkmassans köpkraft. Men att genomföra det i praktiken är en annan historia. Två stora hinder blockerar hushållens ökning av konsumtionen. Det höga sparandet som hushållens tvingas till för att klara av barnens skolgång, de låga pensionerna och de mycket tunna sjukförsäkringarna. För det andra fördelas inkomestern så ojämnt att Kina i dag slår USA i koncentration av rikedom och inkomster hos den rikaste femtedelen av hushållen.

Resultatet blir därför tvärtemot det uttalade målet om ökad konsumtion som alternativ till en ökad export. År 1990 utgjorde konsumtionen nästan 47 procent av BNP varpå den sjunkit stadigt ner till 35,3 procent 2010 och sedan stabiliserats på den nivån. Det är en nivå som ska jämföras med 71 procent i USA och 57 procent i exportlandet Tyskland. Så länge den inhemska konsumtionen ligger på den nuvarande nivån finns det ingen möjlighet att bryta det extrema beroendet av exporten. Det bevisas av att när exporten föll kraftigt 2008-09 försökte Peking hålla hjulen igång genom stora offentliga investeringar.

Den avgående Politbyrån. Vilka som blir kvar utöver Xi Jinping och Li Keqiang är inte offentliggjort. Ett är dock säkert. Ingen kvinna har någonsin suttit i Politbyrån. Så förblir det.

För att konsumtionen i Kina ska kunna bli drivande måste den extrema ojämlikheten i inkomstfördelningen brytas. I dag tar den rikaste femtedelen av hushållen hand om 48 procent av de samlade inkomsterna medan den fattigaste femtedelen delar på 6 procent av desamma. Visserligen har lönerna i landet, speciellt vid kusten, ökat snabbt de senaste åren. Det är i främsta hand ett resultat av minskad tillgång till billig arbetskraft i de gigantiska industrizonerna vid kusten. Antalet strejker och protester har mångdubblats de senaste åren och löneökningarna har följt. En vanlig arbetarlön har stigit med 13-15 procent per år sedan 2010 och med inte mindre än 20 procent för de sämst avlönade.

Men så länge de sociala försäkringarna, sjukvåden och pensionerna bara kan säkras med ett högt individuellt sparande används de ökade inkomsterna inte till konsumtion utan ökat sparande upp till en nivå av 50 procent av inkomsterna, att jämföra med 12-15 procent i äldre industrinationer.

Det ”ekonomiska miraklet” hotas också av en mer strukturell faktor –en snabb förändring av demografin. Kinas befolkning föråldras i en snabb takt beroende på flera orsaker som en ökad förväntad livsålder och inte minst som resultat av en-barns-politiken. Inom ett par år kommer gruppen 15-64 år att för första gången börja minska i andel av befolkningen.

De yngres andel av arbetskraften kommer att starkt minska fram till 2020.

Utmaningen för de nya ledarna i Peking blir därför att skapa en annorlunda fördelning av inkomster och förmögenheter. I dag är Kina den mest ojämlika industrinationen i världen. Hur det ska gå till är en annan sak. Det är som att be kommunistpartiets ledare att snällt upphöra med att sko sig själva. Exempelvis anger den franske kinaexperten François Godement att de sjuttio rikaste delegaterna till den pågående partikongressen tillsammans äger rikedomar för 90 miljarder dollar. Även den till det yttre ”modeste” regeringschefen Wen Jiabao hamnade nyligen i en genant skandal då New York Times angav att hans familj hade samlat på sig 1,7 miljarder dollar.

Källan till dessa rikedomar heter korruption. Lokalt har partihöjdare gjort försäljning av böndernas jord till planerade industrier till en lukrativ affär. Den jord bönderna brukar är statlig egendom, varför det räcker att upphäva brukningsrätten och sälja till privata entreprenörer. En annan källa till personlig ”framgång” är kontrollen över kapitalbildningen i den statliga sektorn som i avsaknaden av en verklig kapitalmarknad öppnar många vägar till privata fickor.

-Vi byter inte flagga, sa Hu Jintao. Men vad står den för i dag?

En annan utmaning som väntar den nya partiledningen är den enorma miljöförstöring som den hektiska industrialiseringen orsakat. Problemen är antagligen större än vad de flesta kan tänka sig. Det är ingen tillfällighet att så många lokala protester och upplopp skett i samband med bygget av nya miljöfarliga industrier, dammbyggen och annan infrastruktur. Bilden är inte entydig i dag. Samtidigt som energiförbrukningen i industriproduktionen är mycket högre per producerad enhet jämfört med exempelvis USA eller Sverige sker det en stor satsning på förnyelsebara energikällor i Kina. Landet är redan världens största marknad för vindkraftverk och av de fem största tillverkarna av solceller är fyra kinesiska och den sjätte taiwanesisk vilket innebär att Kina plus Taiwan tillsammans producerar 68 procent av alla solceller i världen. Ändå är det långt ifrån säkert att ledarna i Peking kan tackla miljöförstöringen eftersom omfattningen av de dagliga utsläppen av växthusgaser och nedsmutsningen är gigantiska.

-Vi kommer aldrig att kopiera ett västligt politiskt system, sa Hu Jintao i sitt tal till kongressen. Vad han vill säga är att kommunistpartiet inte kommer att reformeras, att partidiktaturen ska bestå och all opposition som söker att organisera sig slås ned.

Den officiella propagandans bild av den ”sociala harmonin”.

Vad gäller att kopiera system är det redan gjort. Den kapitalistiska marknaden har införts och 300 miljoner av landets ungdomar har blivit lönearbetare i ett system av extrem exploatering utan rätten att organisera sig fackligt. Ett politiskt system har också kopierats –diktaturen. Partidiktauren som härskade under Maos ”socialism” har lyckats omvandla sig själv till en diktatur i den kapitalistiska marknadens tjänst. Den stora frågan är om denna mutation kan överleva. Hu Jintaos varning för partiets sammanbrott och statens undergång om den nya ledningen inte lyckas bevara den ”sociala harmonin” är inte tomma fraser. Men en ”social harmoni” som inkluderar hundratals miljoner kinesiska arbetare och bönder är omöjlig så länge partiets åttiotvå miljoner medlemmar, sju procent av befolkningen, skor sig på korruption och maktmissbruk.

Media:AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Varselvågen lyfter Sverigedemokraterna

Publicerat av
11

”Det är mycket i samhällsutvecklingen som spelar oss i händerna nu, inte minst invandringsrekord och så”.

Så heter det när Jimmy Åkesson förtjust och cyniskt gnuggar händerna och kommenterar att Sverigedemokraterna rakat upp till nio procent i Expressens/Demoskops senaste mätning. Det mest oroväckande är att partiet gör insteg bland kvinnor och storstadsväljare, väljargrupper där man tidigare varit utblottat på röster.

.

.

Nu visar Åkesson bara upp den ena sidan av de nya mynt han får. Det har aldrig funnits några större problem med en generös invandringspolitik – bara det finns jobb och bostäder. Den fula illa repade baksidan av mynten är massarbetslösheten – och de massvarsel som vi nu ser. Lägger man ner en hel industri som i exempelvis Säffle där AB Volvo stänger sin bussfabrik blir det givetvis svårare för kommunen att hantera sin flyktingmottagning. Detta vet Åkesson men det är naturligtvis ingenting han vill prata om annat än bakom stängda dörrar.

Utrikesminister Carl Bildt, vars regering är ansvarig för massarbetslösheten, låtsas vara lika aningslös. Hans ”anser att regeringen är bra på att ta debatten med SD” och tror ”att detta kommer att korrigera sig framöver, när man ser helhetsbilden. De har inga andra lösningar än att isolera Sverige från omvärlden”.  Debatten med SD är givetvis viktig och det är bra att Fredrik Reinfeldt rakt av säger att partiet är ”djungeltrummorna från internet uppklädda i finkostym”. Problemet är bara att både djungeltrummorna och finkostymerna kommer att bli fler om arbetslösheten fortsätter att öka. Bildt har rätt när han säger att SD vill isolera ”Sverige från omvärlden”. Men alltfler människor ifrågasätter samtidigt den omvärld som han själv representerar. En värld där nyliberalismen får tumla runt och härska oinskränkt. En värld där banker och finanskapital bestämmer.

.
Alla är inte lika förtjusta i Carls Bildts omvärld…
.

Bildt och regeringen, inte minst Anders Borg, har hejat på Angela Merkel för varje piskslag hon rappat över det grekiska folket. De är mer än ansvariga, de är medskyldiga, till landets ekonomiska och sociala kollaps. Där växer det rent fascistiska Gyllene gryning därför att de kan koppla detta sammanbrott för välfärden till landets flyktingmottagning. Med den ”helhetsbild” människor i dag får av Bildts omvärld kommer SD:s opinionssiffror givetvis inte ”att korrigera sig själv”. Verkligheten ger bud om motsatsen!

Tiden hastar och det är helt nödvändigt att arbetarrörelsen i alla dess led och med alla dess vänner mindre debatterar hur man ska debattera med SD. I stället ska ansvaret för Sverigedemokraternas framgångar vältras över på regeringen Reinfeldt. Samtidigt är det givet att det krävs ett alternativ. Inte ”en affärsplan” utan en arbetarörelsen krisplan för att rädda jobb, välfärd och miljö!

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: AB1,GP1,

USA och Kina går till val

Publicerat av
2

 

Valet är igång i USA. Vem som kommer att vinna kan vi ännu bara gissa om. Själv tror jag att Obama vinner. Men det är bara vad jag tror. Jag har inget mer på fötterna än de som tror att Romney vinner. Vi väntar och ser.

Samtidigt startar Kinas kommunistiska parti sin kongress som ska välja ett bytt ledargarnityr för tio år framåt. Ny partichef, ny president och ny premiärminister. Att det kinesiska folket skulle få vara med och välja landets nya ledning är det inte tal om.

I media är det mode att tala om de stora spänningarna mellan de två staterna – USA och Kina. Till och med Klas Eklund utropar i SvD att Kina är den största makten i världen. Inte den blivande utan redan i nuet. Även om det mer finstilta i hans artikel inte är lika kategoriskt så är ändå rubriken en hårdragning av verkligheten. USA är fortfarande och för många år framåt den mäktigaste staten, ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt.

De allt gällare talen om krig mellan stormakterna, att världen redan är uppdelat i fientliga block mellan USA/EU å ena sidan och Kina/Ryssland å den andra med olika allierade satelitstater snurrande runt de båda blocken är också en grov hårdragning av hur det internationella politiska spelet ser ut.

Fram till 2008, från början av nittiotalet, var relationen mellan USA och Kina så intim ekonomiskt att de kunde beskrivas som det tandem som likt ett lok drog alla vagnar i världsekonomin. Det var då de enorma obalanserna skapades på världsnivå. De båda jättarna blev extremt beroende av varandra, som två sumobrottare där ingen av kämparna vågar släppa greppet av rädsla att falla först.

Å enda sidan har vi Kina som i rasande tempo drev hundratals miljoner unga landsortsbor till städernas snabbt växande industrier. Där tillverkades nästan uteslutande konsumtionsvaror, i volymer som världen aldrig skådat förr och till priser som ingen riktigt kunde konkurrera med. Men med låga löner och ett socialt skyddsnät som i det närmaste avskaffats fanns det ingen avsättningsmarknad för vad som producerades, förutom utlandsmarknaderna i först hand USA.

Å andra sidan USA där den nyliberala politiken alltsedan Reagans dagar lett till den situation som i dag symboliseras av siffrorna 1% och 99%.  Inga verkliga reallöneökningar för den stora folkmassan under årtionden och ändå en ständigt stegrad konsumtion. Hemligheten känner vi alla till. Det kunde enbart ske genom en mycket kraftigt ökad skuldsättning för hushållen, knaprande på sparade pengar och tack vare en explosionsartad utveckling av import av billiga konsumtionsvaror från Kina.

Så fungerade tandemparet i många år. Kina investerade i produktion av konsumtionsvaror för USA-marknaden, som handlade med krediter och en åtföljande skuldsättning. Kina i sin tur använde stora delar av exportinkomsterna till ytterligare investeringar i produktionskapacitet och samtidigt till placering av också en stor del i amerikanska statsobligationer vilket i praktiken innebar att Kina finansierade en stor del av de amerikanska hushållens skuldsättning.
Man skulle kunna säga att de två jättarna hade gått i klinch som två brottare. När därför finanskrisen bröt ut senhösten 2007 stod båda nationerna inför en ”förlust-förlust”- situation till skillnad från läget win-win som rått innan.

Vad som sker nu är att de båda ekonomierna söker en ersättning för den export-importmodell som rådde innan. Det är bakgrunden till de hårdare tonerna mellan ledarna för kapitalisterna i USA och eliten i Peking. Oavsett vad som sker i dagens val i USA och i morgondagens utnämning av ledare för Kinas kommunistparti är det fortfarande två brottare som håller varandra i ett stadigt grepp. Tandemet kommer inte att fungera efter samma ekonomiska modell som rådde innan.

Men vi kommer inte heller att bli vittne till ett verkligt handelskrig mellan giganterna, för att inte tala om en militär konflikt. På lång sikt kan det inte uteslutas. Men just nu är det mer fråga om hur USA även i fortsättningen ska kunna profitera på billig kinesisk arbetskraft och varor medan ledarna i Peking inte vill göra något som exempelvis skulle sänka dollarn till en nivå där de kinesiska innehaven av amerikanska statsobligationer halveras i värde.

 

Media: AB1,DN1,DN2,AB2,AB3,AB4,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Greklands nynazister stärks av media.

Publicerat av
Svara

De grekiska ny-nazisterna hjälps fram av välvilliga politiker och media. I den här artikeln av två journalister på plats beskrivs bland annat hur media spelar med i en mytbildning kring Gyllene Gryning som de fattigas försvarare.

**************

Av Amélie Poinssot och Dimitris Psarras

Scenen utspelas framför en liten avantgardeteater i Aten. Det är en ovanlig folksamling; män i svart, grova armar och rakade skallar, tillsammans med några gamla damer med det ortodoxa korset runt halsen. De förstnämnda är medlemmar i det nynazistiska Chryssi Avgui (Gyllene Gryning), damerna är troende från ”Gamla-Kalendern” en fundamentalistisk gren i den grekisk-ortodoxa kyrkan med ursprung i en schism 1924. Till synes har de båda inget gemensamt. Gyllene Gryning är inte ett religiöst parti, det flörtade till och med med satanism i sin början. Men denna 11 oktober fördömer den brokiga skaran tillsammans en ”blasfemisk” teaterpjäs.

Pjäsen som skrivits av amerikanen Terrence McNally handlar om Kristus och apostlarna som homosexuella. Regissören är en grek-alban. För de som predikar intolerans är det mer än vad de kan stå ut med. Protesterna övergår i handgemäng och ordningsmakten visar sig oförmögen att skydda publiken och skådespelarna, skällsorden haglar.

« Skitbögar, ni ska bort, är det förstått? Det är slut för bögarna. Far åt helvete rövknullare…Skådisar är skithögar. Se på mig hora, din timme är snart slagen. Ja, ja, filma mig, men din timme ska slå… det albanska arslet ska knullas » De vackra orden är en parlamentarikers. Det handlar om Ilias Panayotaros, invald i parlamentet i juni tillsammans med sjutton andra medlemmar av Gyllene Gryning. Han skriker ut vidrigheter till chockade artister och journalister.

Dagen efter upprepas i stort samma scener. Föreställningen inställs ännu en gång… och ensemblen beslutar att helt lägga ner pjäsen, regissören har fått dödshot hemsänt till sig.

Kulturen var det enda område som Gyllene Gryning inte ännu lagt sig i efter inmarschen i parlamentet. I somras såg vi deras medlemmar framför allt angripa utlänningar. I september ledde parlamentariker två straffexpeditioner som slutade med förstörelse av marknadsstånd med illegal arbetskraft, enligt parlamentarikerna.

Gyllene Grynings parlamentariker ”hälsar” parlamentet

Rasistiska utfall och hatfulla ord i parlamentet håller ingen längre räkningen på, där Gyllene Gryning inte längre bryr sig om att bevara respektabiliteten. Fredagen den 19 oktober i år sa en av deras parlamentariker att invandrare ”är under-människor som invanderar vårt fosterland, med alla sjukdomar de bär på”. Det kan verka otroligt, men personen i fråga, som är ingen annan än partichefens maka, utsågs i början av månaden att representera det grekiska parlamentet i Europarådets kommitté mot diskriminering.

”Gyllene Grynings främsta styrka i dag är att partiet uttrycker hatet”, analyserar Yorgos Siakantaris, vetenskaplig direktör för Istame- socialistpartiet Pasoks tankesmedja och fortsätter.

”Partiet när sig av det faktum att en del av befolkningen är desperat, beredd till revolt mot lagarna, och vänder sig ifrån det politiska systemet i hat. Gyllene Gryning har den enorma fördelen att inte ha varit en del av systemet”.

I denna nya ordning, född av krisen och åtstramningskurerna utan motstycke som råder i Grekland sedan snart tre år, i ett ödelagt politiskt landskap som kontrasterar skarpt mot de 35 år av stabilitet som följde på diktaturens fall 1974 och ställd inför en trepartikoalition vid makten (Ny Demokrati, Demokratisk Vänster och PASOK) som håller fast vid åtstramningspolitiken, ”har den som slår först rätt” säger Siakantaris.

All likhet med originalet är ingen tillfällighet

Mycket riktigt, Gyllene Grynings våldsmetoder verkar snarare konsolidera partiets stöd än stöta bort dess nya väljare. Det är som om den auktoritära hållningen ger trygghet i en period av djup frånvaro av riktlinjer. I valen i maj och juni fick partiet nästan 7 procent, i dag får det 10-15 procent i opinionsundersökningar. Innan partiets plötsliga inhopp på den politiska arenan, hade det aldrig fått mer än 0,29 procent i ett val.

Men till skillnad från andra populistiska och högerextrema partier i Europa förklaras Gyllene Grynings succé inte enbart av dess anti-systemposition utan också av dess image som ett ”socialt” parti, ett parti som gror i den sociala servicens sammanfall och den tilltagande utslagningen –en fjärdedel av den aktiva befolkningen är nu utan arbete.

I själva verket har partiets image noggrant iscensatts och förmedlats av grekiska media. Journalisten Dimitris Psarras visar i sin bok ”Svartbok om Gyllene Gryning. Dokument om en nazistisk grupps historia och aktioner” hur partiets image byggts på myten att partiet ger äldre personer skydd och hjälp.

Storyn som ständigt återges av grekiska media och också vissa utländska media visar sig vara en bluff. Samma sak gäller partiets omtalade utdelning av mat till ”riktiga” grekiska medborgare, som media gottade sig åt under valkampanjen. Det har inget att göra med ett dagligt basarbete. Vissa episodiska matutdelningar har visserligen ägt rum. Men media var grundligt insatta på förhand och mer än välkomna för att visa upp partiets sociala roll. Med kamerorna långt borta existerar denna aktivitet inte.

Välregiserad utdelning av matpaket till ”riktiga” greker.

Dessa enstaka scener har räckt för Gyllene Gryning att i hela landet framstå som partiet som står de små i samhället nära, trots att den stora delen av partiets väljare aldrig närvarat vid sådana aktiviteter, eller ens någonsin mött en partimedlem. Hur går den bluffen hem?

« När det talas om Gyllene Gryning i ett teveprogram är tittarsiffrorna garanterade”, förklarar Dimitris Psarras, som beklagar sina kollegors brist på kritisk hållning. ”För vissa grekiska media är dessutom Gyllene Grynings extrema teorier inte så extrema”, tillägger journalisten.

Han förkastar medias agerande som efter valet tenderat att banalisera partiet. ”Partiets medlemmar filmas numera som kändisar, man skriver om deras privatliv, pratar om deras ’vackra kvinnor’, utan att tala om deras ideologi”. Alltså, en humanisering och normalisering av partiet, en välkänd process för specialister i extremhögerns historia. I somras ägnade tevekanalen Star en hel timme åt Ilias Panayotaros bröllop –parlamentarikern vars glåpord återgavs ovan.

Utöver den mediala appetiten, profiterar Gyllene Gryning på rättvisans tröghet. Det främlingsfientliga våldet förökar sig ostraffat. Hittills är det bara ett fall som gått till domstol. Det handlar om en medlem och två anhängare som anklagas för att i september 2011 ha knivhuggit en afghan.  Men rättegången är långt ifrån att nå ett domslut, den har redan skjutits upp sju gånger.

Det är exakt vad partiet söker, att utmana staten, etablera sin egen ordning och lag, -våldet. Vad kan vara enklare eftersom myndigheterna abdikerat? Ordningsmakten har i flera år tolererat och även sympatiserat med partiets aktioner (se artikeln i The Guardian om nazisternas infiltrering av polisen). Polisen och rättvisan ingår i den offentliga sektorn där sänkta löner och minskad personal är regel. Ingen på officiell nivå demeneterar tesen som påstår att invandrarna är ansvariga för grekernas arbetslöshet och den ökade brottsligheten.

Motståndet mot ny-nazisterna organiserar sig och växer.

En av parlamentarikerna, Panayotis Iliopoulos,  som deltog i angreppet mot de papperslösa försäljarna på torghandeln säger utan omsvep : ”Vi har inte gjort något olagligt eller våldsamt eftersom det är de som är illegala. Man måste inte nödvändigvis vara polis för att kunna utföra kontroller”.

Hur kan Gyllene Gryning åtnjuta en sådan straffrihet? Enligt Tina Stavrinaki, advokat och medlem i den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, har myndigheterna låtit det pågå i så många år att ”det är svårt att ingripa nu, under en kris och där Gyllene Gryning börjat slå rot i samhället. Jag är personligen för att partiet förbjuds, samtidigt som jag vet att det kan spela dem i händerna genom att ikläda sig rollen av offer”. Frågan är kontroversiell i Grekland eftersom landet redan upplevt ett partiförbud i modern tid; förbudet mot kommunistpartiet fram till 1974. Därför anser många att ett förbud skulle bryta med demokratiska principer.

De lagliga ramarna är inte heller till hjälp. Lagen i Grekland är överseende med försvar av nazism, antisemitism och spridande av rashat. För vissa jurister utgör detta garantier för åsiktsfriheten. Under EU:s påtryckningar skulle det grekiska parlamentet i fjol anta nya lagar som gör detta olagligt, men debatten har kört fast i en parlamentarisk kommission. Den enda rättegång som hållits i Grekland i ett sådant fall gällde Costantionos Plévris verk ”Judarna, hela saningen”, vilken var en hyllning till Hitler. Mannen fälldes men friades efter resning 2009.

För att komma förbi alla dessa hinder behövs det en stark politisk gest, ett gemensamt fördömande av Gyllene Grynings agerande. Dagens politiska ledare är långt ifrån att nå upp till det, även om ett litet framsteg gjordes i veckan då en parlamentarisk majoritet upphävde immuniteten för en parlamentariker från Gyllene Gryning som deltog i angreppet på de invandrade gatuförsäljarna.

Landets invandrare utsätts dagligen för rasism och våld.

”Grekland är det enda europeiska landet med ett rasistiskt språkbruk på statlig nivå”, sa advokaten Yoanna Kurtovik härom veckan i en offentlig debatt om det nynazistiska hotet och hänvisade då bland annat till en omfattande repressiv operation som polisen riktade mot invandrare i somras. Det är svårt att se hur regeringen och oppositionen skulle kunna enas om att göra gemensam sak mot Gyllene Gryning. Regeringen underhåller tesen om de två extremerna medan de senare i grunden förblir en motpart i den åtstramningskur som tvingats på landet.

Under tiden kan Gyllene Gryning i lugn fortsätta sin frammarsch. För det första parlamentariska halvåret har närvaron i parlamentet gett partiet 3,2 miljoner euro i form av offentliga subventioner.

Publicerat av A l’Encontre 29 oktober 2012

Översättning till svenska: Benny Åsman

Media: AB,

Bloggare:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När spiltan är tom bits hästarna…

Publicerat av
2

.

.

I två ledare i rad har Aftonbladets Karin Pettersson träffat huvudet på spiken.

 I dag kritiserar hon Erik Ullenhag och Folkpartiet för deras budskap om att de vill ha upp ”integrationsfrågan” på den politiska agendan:

”Om människor är arbetslösa och saknar bostad är det inte ett ”integrationsproblem” utan brist på jobb och bostäder. Lösningen är fler jobb och fler bostäder, inte svammel om kultur. FP:s strategi riskerar tvärtom att skymma en diskussion om frågor som bättre svenskunder­visning och kamp mot diskriminering”.

Hon har naturligtvis rätt. Bostadsbyggandet minskar i Sverige samtidigt som arbetslösheten ökar. Resultatet är givet, sämre förutsättningar för en generös flyktingpolitik. Vilket innebär bättre förutsättningar för Jimmy Åkesson och hans sverigedemokrater. Som det heter i det gamla talesättet, ”När spiltan är tom bits hästarna”. Man kan inte prata bort den materiella verklighet som skapar flyktingmotstånd.

Fredrik Reinfeldt och hans koalitionsregering kan inte ”leverera” jobb och bostäder vilket innebär att de kan prata hur mycket som helst om integration. Fördomar och rasism får ändå ökad näring.

.

.

Karin Petterssons andra solklara träff var i gårdagens ledare:

”För ärligt talat: Svenska väljare tycker alltid att S är bättre än högern på välfärds­frågor. Det kommer de göra nästa gång också. Valet kommer att avgöras av helt andra saker. Ekonomin. Och jobben. Stefan Löfvens strategi hittills verkar vara att undvika konflikt i just dessa frågor. Valet ska vinnas genom att Reinfeldt och Borg denna gång har verkligheten emot sig. Det är en dålig strategi, på flera sätt. För det första för att det är fegt. Politik handlar om idéernas kamp, om intressen som står emot varandra. Socialdemokraterna måste kunna visa hur deras samhällsmodell skiljer sig från Fredrik Reinfeldts. Annars kanske de inte förtjänar att vinna…

… det räcker inte med att peka på andras misslyckanden. S behöver ett eget svar på hur man möter krisen och når full sysselsättning. Ett svar som mycket tydligare än i dag skiljer sig från Fredrik Reinfeldts”.

Hennes egna förslag på hur Löfvén ska svara är dels ”ett massivt kunskapslyft på alla nivåer, från förskola till komvux”, dels att öka ”statens roll i ekonomin och näringspolitiken”. Hon skriver ”att offentliga investeringar krävs för att skapa föresättningar för jobb och förtagande”.

Hon öppnar här dörren på glänt till den politiska terräng där Sverigedemokratern mycket snart skulle irra bort sig och gå vilse. Dessutom borde det vara en självklarhet att alla människor i Sverige ska kunna ha ett jobb. Men kruxet  är att en verkligt stor satsning på infrastruktur och energi liksom en industripolitik, där ”alla är med”, kräver en politisk konfrontation: den kräver att det rika Sverige, att de på den verkliga ”Solsidan” är med och betalar!

Dessvärre kommer inte den räddhågsne Löfvén att ens att våga sticka in tåspetsen innanför den dörr som skulle behöva öppnas. Han som inte ens vill sparka ut riskkapitalisterna och vinstjakten från den gemensamma välfärd vi byggt upp.  Kalla fakta är att det bara skiljer en halv procent av statsbudgeten mellan regeringens politik och socialdemokratins…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: AB1,AB2,DN1

Sista veckan för Obama?

Publicerat av
3

Frågan är berättigad. Ska det ta slut för Barack Obama efter bara fyra år? I dag om en vecka får vi veta svaret. Hoppet om förändring som låg bakom hans seger 2008 har bleknat och republikanerna har repat sig bakom miljardären Mitt Romney. Det första som sticker i ögonen är att det var flera decennier sedan ett amerikanskt presidentval var så klart baserat på hudfärg. Nio tiondelar av de som tänker rösta på Romney är vita och en ännu större del av de svarta som tänker rösta kommer att rösta på Obama.

Men det är till en del ett faktum som döljer mer djupgående skillnader inför valet. Jag skulle säga att en social höger, med amerikanska mått mätt, står mot en hysterisk höger. Det är två partier som historiskt alltid försvarat den amerikanska kapitalismens imperialistiska intressen som står mot varandra men deras väljarbas är helt olika och därmed måste de hålla skilda profiler även om de båda partierna i grunden försvarar samma system.

-Allt du kan göra, kan jag göra bättre.

Vad som därför kommer att bestämma utgången av valet är ekonomiska, sociala och ”moraliska” frågor i det amerikanska samhället. Ett är helt säkert: -det är inte Afghanistan, den arabiska våren, ”hotet” från Iran eller någon annan utrikesfråga som som avgör valet nästa tisdag. De kommer inte ens att ha något inflytande alls för den stora massan av väljare.

När Bill Clinton vann presidentvalet myntade hans kampanj den vinnande repliken -it’s the economy, stupid- i valet 1992 mot Georg Bush den äldre. Striden mellan Obama och Romney kommer också att i stor utsträckning bestämmas av den ekonomiska krisen och hur olika samhällsskikt uppfattar var ansvaret för utvecklingen ligger.

När Barack Obama vann valet 2008 var den ekonomiska krisen redan ett faktum. Bostadsbubblan hade brustit och tiotusentals familjer redan förlorat sina hem. Bankerna och vissa försäkringsbolag stod på ruinens brant. Men den ”riktiga” ekonomin som producerar varor och tjänster hade inte ännu drabbats av nedgången. De hopp om förändring som Obamas kampanj ingett omfattade även stora delar av den så omtalade ”vita medelklassen”, bland vilka Obama fick inte mindre än 43 procent av de lagda rösterna.

Vanliga arbetare ”befolkar” den amerikanska myten om ”medelklassen”.

Finanskraschen upplevdes som en ideologisk katastrof av det republikanska partiet. Den fria marknaden som i sin nyliberala avreglerade form skulle leverera ständig tillväxt och framför allt höga vinster visade sig vara mer krisbenägen än någonsin förr. Många politiska kommentatorer förklarade republikanerna i djup kris och att det skulle ta decennier för partiet att hämta sig. I stället sopade partiet mattan med demokraterna i kongressvalet 2010 och uppträder inför nästa veckas val som en segerrik erövrare. Hur kunde det ske?

En stor del i förklaringen hittar vi i den krispolitik som Obama slog in på omedelbart efter inmarschen i Vita Huset. Det var som upplagt att föra en för amerikansk standard radikal politik till förmån för de väljare som i Obama såg ett hopp om bättre sociala försäkringar, mer trygghet på arbetsmarknaden och höjda löner för de sämst lottade. Det hade också kunnat övertyga den vita ”medelklass” (egentligen vanliga lönearbetare) som gett Obama sin röst att de också hade något att vinna på en upprustning av den offentliga servicen och de sociala skyddsnäten.

I stället valde Obama att till varje pris rädda bankerna från konsekvenserna av deras giriga lånepolitik och spekulation i värdepapper med riskfaktorer som ingen kunde beräkna. I en viss mening kan man se det som ett sätt att betala tillbaka Wall Street för det finansiella stödet till Obamas valkampanj. Goldman Sachs, Citigroup, JP Morgan, UBS och Morgan Stanley var bland de tjugo största bidragsgivarna inför valet 2008 trots att Obama högtidligt proklamerade att ”jag har inte gjort kampanj för att hjälpa Wall Streets högdjur”.

-Hoppa era jävlar. Ursinnet mot höjdarna på Wall Street var djup och äkta.

Valet av ministrar visade också att hoppet om en ny politik var alltför högt ställda. Tunga representanter för Wall Street stegade omedelbart in i administrationens kommandorum. Bushs försvarsminister Robert Gates fick fortsätta ostört.  Höjdaren från Wall Street, Timothy Geithner tog plats som finansminister och Lawrence Summers, som var den finansiella avregleringens arkitekt, utsågs till presidentens ekonomiske rådgivare. Valet av team i Vita Huset visade att presidenten inte hade för avsikt att hålla sitt löfte om förändring, i alla fall inte den förändring som hans folkliga väljarbas såg fram emot.

Till skillnad från den ekonomiska utvecklingen i Europa upplever USA inte ett återfall i negativ tillväxt vilket brukar definieras som en recession om det sträcker sig över minst två kvartal. Finanskrisen i USA följdes av en kraftig recession under andra halvåret 2008 och första kvartalet 2009. Därefter har tillväxten legat över noll igen till skillnad från i Europa där svångremspolitiken skapat en ny och allt djupare recession i en rad länder och nu hotar hela den europeiska kontinenten.

Hushållens skuldsättning i relation till den disponibla inkomsten har minskat något.

Sedan andra kvartalet 2009 har den amerikanska exporten ökat med 40 procent, mest tack vare dollarns fall i förhållande till euron, den japanska yenen och den kinesiska yuanen. Hushållens skuldsättning har också minskat, konsumtionen sakta återhämtat sig och till och med antalet nybyggen har börjat stiga igen. Den enorma injektionen av nytt kapital i ekonomin har haft verkan om än i mindre omfattning än vad som kunde väntas sett till stimulansens omfattning. Dessutom har den nya rovdriften på olja och gas i USA kraftigt sänkt de amerikanska företagens energikostnader.
Ändå är den allmänna uppfattningen bland den arbetande befolkningen att krisen är djup och att inget blivit bättre sedan recessionen 2008-9. ”Jobless recovery” kallas det. Företagen har börjat återhämta sig men anställer inte ny arbetskraft i ett tempo som syns i en minskad arbetslöshet. Närmare tre miljoner arbeten försvann i tillverkningsindustrin mellan 2007 och 2009. Sedan början av 2010 skapar ekonomin i genomsnitt 138 000 nya jobb i månaden, med en ökning av antalet jobb även i tillverkningsindustrin.

Antal anställda i tillverkningsindustrin 2000-2012, i miljoner. En svag uppgång syns sedan slutet av 2009, den första sedan 2000. Totalt försvann 6 miljoner jobb 2000-2009.

Men det är inte mer än vad som behövs för att kompensera för antalet personer i befolkningen som kommer upp i arbetsför ålder. Alltså ligger arbetslösheten kvar på en nivå som den amerikanska arbetarklassen inte upplevt sedan trettitalet, där bland annat var tredje person utan arbete är långtidsarbetslös.

Obama började sitt presidentskap med att ärva en ekonomisk kris som USA inte upplevt sedan det mörka trettitalet. I den amerikanska opinionens ögon var det Wall Street och dess giriga bankirer som bar ansvaret för katastrofen i bostadskraschen och den påföljande recessionen med rekordarbetslöshet. Ursinnet mot finansens höjdare var genuint och Obamas seger speglade detta.

På mindre än tre år har republikanernas chefsideologer lyckats förvrida uppfattningen om orsaken och ansvaret för krisen bort från Wall Street och finansen och lägga det på den statliga administrationen, ”big government” i Washington. Det har kunnat ske tack vare två faktorer, bland andra.

Barack Obamas akututryckning för att rädda bankerna med hundratals miljarder dollar av statens pengar gav den hysteriska högerns ideologer chansen att framställa demokraterna som Wall Streets springpojkar och samtidigt spela ut storfinansens ideologiska trumfkort –den amerikanske småföretagaren. Det är ingen tillfällighet att miljardären Romney talar i parti och minut om den heroiske småföretagaren som bara har en fiende, nämligen den statliga administrationen. Två av landets absolut rikaste personer, bröderna Koch, spenderar miljoner och åter miljoner på att bygga under myten om småföretagaren som skapar jobb, reder sig själv utan federala sjukförsäkringar och fackliga organisationer.

Den hysteriska högerns prat om småföretagandet motsägs av ökningen i % av andelen av inkomsterna som de numera ökända 1% tar hand om. USA ligger naturligtvis i topp tätt följd av Storbritannien.

För det andra går det tyvärr inte att bortse från en faktor som många godtrogna liberaler trodde var borta för gott –rasismen mot färgade amerikaner. Till huvuddelen är det teaparty-rörelsen som i ett envetet medialt trummande framställer Obama som ”socialist”, ja till och med ”kommunist”, inte född i USA, och så vidare. Utan att öppet spela på traditionell rasism blir andemeningen densamma. Parollen ”det är dags att välja en vit till Vita Huset” som syns vid ”tepåsarnas” offentliga möten är det öppna uttrycket för en underliggande rasism som driver den hysteriska högern.

De flesta av oss trodde nog att bottennappet var nått med Georg W. Bush. Men de senaste två åren har visat att det inte var så. Rasism och extrema, oftast religiösa värderingar är på stark frammarsch. Konspirationsteorier och groteskt obskuranta idéer breder ut sig. Det har skett förr i USA:s historia. Den republikanska högern är tillbaka i en ideologisk offensiv som nästan kan jämföras med femtitalets mccarthyism. Då liksom nu uppfattas USA:s internationella hegemoni hotad. Då av Sovjetunionens framväxt som kärnvapennation. Nu som en jätte på ekonomisk glid, hotad av nykomlingar som Kina och Brasilien med flera. Nu liksom då handlar det om en ideologisk offensiv som bara den amerikanska högern har hemligheten till.

Romneys/Ryans program ger uttryck för en naken socialdarwinism. Klarar de svaga i samhället sig inte är det inte statens eller kollektivets roll att stiga in och hjälpa till. Nej, låt dem gå under, det är en naturlig process. Det ska räcka med individuella bidrag till välgörenhet. Lite moral ska ju en mormon med miljoner på banken kosta på sig.

Så inom en vecka får vi svar på bloggens rubrik –är det Obamas sista vecka vid makten? Kastas han ut är han ensamt ansvarig för ett nederlag som framstod som otänkbart för två år sedan.

Media: DN1,DN2,DN3,

Bloggare: Röda Malmö, Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Samarbetet mellan polisen och fascisterna är tydligt.

Publicerat av
Svara

Petros Konstantinou 17 octobre 2012

Här följer en intervju med Petros Konstantinou, kommunalråd för Antarsya (Antikapitalistiska vänsterfronten) i Aten och samordnare i Rörelsen mot Rasism och det fascistiska hotet i Grekland (KEERFA). Intervjun gjordes av Antonio Cuesta för den baskiska dagstidningen Gara.

Petros Konstantinou till vänster på bilden.

*************

Hur ser läget ut efter att fascisterna i Gyllene Gryning tog plats i parlamentet och det ökade antalet rasistiska aggressioner under sommaren? 

Petros Konstantinou : Fördjupningen av den politiska och ekonomiska krisen efter valen i juni har ökat folkets ilska. Koalitionsregeringen lovade att omförhandla krisprogrammet i syfte att underlätta människornas situation. Inte nog med att löftet inte hölls, utan dessutom presenterade regeringen under sommaren en omfattande privatiseringsplan och ett nytt paket av restriktiva åtgärder.

Mobiliseringen mot regeringens åtgärder i Thessaloniki (landets andra stad) samlade över 40 000 personer. Strejken i den offentliga sektorn den 12 september och de tiotusentals personer som demonstrerade i Aten 24 augusti som svar på den antirasistiska och antifascistiska rörelsens appell mot regeringens önskan att behålla invandrare i uppsamlingsläger är flera symptom på den sociala situationens allvar.

Krisen är övermäktig de nyliberala partierna och favoriserar en röst till fascisternas favör. Mot dem står i dag en stark vänster med mycket aktiva fackliga och antifascistiska organisationer, med närvaro på arbetsplatser och på gatorna.

Opinionsundersökningarna verkar visa ett ökat stöd till nynazisterna…

P.K. Det stämmer att medias opinionsundersökningar visar på ett ökat väljarstöd för Gyllene Gryning. Men vi ska ta med i beräkningen att media undviker att kalla dem ”nassar” eller ”fascister”. De framställer GG som vilket parti som helst och frågorna som ställs är inte av typen: ”Stöder du fascisternas angrepp på invandrare?”

Media visar sig mottagliga för Gyllene Grynings provokationer och rasistiska budskap meden de undviker viktiga händelser. Ett exempel: för ett par veckor sedan dog en ung nazist i Sparta efter några dagars sjukhusbehandling efter att ha skadats under manipulering av ett explosivt ämne. Polisen hittade 60 bomber i hans hem, men inga media talade om det. De ansåg det inte vara en händelse av betydelse.

Media flyttar fascisternas attacker och kriminella handlingar långt ner i rubrikerna. De ger partiella eller falska svar och säger att det beror på krisen och det tomrum som staten lämnar efter sig. Men det är inte sant. Staten favoriserar en rasistisk politik, likaväl som en antisocial svångremspolitik mot de arbetande. Staten är verkligen inte ”frånvarande”. Media menar också att när krisprogrammen börjar fungera kommer folks situation att förbättras och fascismen att försvinna. Verkligheten är mer komplicerad –angreppen mot arbetarklassen, inhemsk eller invandrad, kommer från högerpartier och staten. Här finns det inte heller ett ”tomrum”, staten stöder nazisterna och förstör människornas framtid.

Vilken hållning har Gyllene Gryning till den styrande kasten?

P.K. Gyllene Gryning finansieras av företagare och bankirer, eftersom de använder G.G. till att terrorisera invandrade arbetare, speciellt i den tunga industrin och fiskenäringen –eller till att knäcka strejker som i Volos (stor frakthamn. m.anm.) Som milis i de ägandes tjänst erbjuder den affärsägare ”rengöring” av gatorna från fattiga, knarkare och gatuförsäljare och framhäver sig som de enda som kan garantera ordningen.

Kopplingen och samarbetet mellan Gyllene Gryning och polisen är uppenbar och ökänd. När fascistiska gäng angriper ett kvarter syns polisen inte till och aldrig arresteras någon. Polisen tillåter dem att angripa invandrare eftersom majoriteten av invandrarna har sina papper i ordning och då har polisen ingen laglig grund för att ingripa mot invandrare. Många pogromer och fascistiska attacker går till på det viset. Det är så de halvstatliga fascistiska organisationerna och ordningsmakten samarbetar.

Justitieministern Antonis Roupakiotis annonserade nyligen en skärpning av straffet för rasistiskt våld. Vad säger du om det?

P.K. Det tilltagande fördömandet av samarbetet mellan polisen och rasistiska våldsverkare, liksom det ökade trycket från den antifascistiska rörelsen tvingade honom att uttala sig så. Men samtidigt ger han tillstånd till nazisternas demonstrationer och tillåter muskelknuttar från Gyllene Gryning att samlas utanför invandrarlägret i Korintos och organisera patruller runt lägret. Hans deklaration motsägs inte bara av hans regerings rasistiska politik utan också av hans spel under täcket med Gyllene Gryning.

Hur är läget för invandrarna efter dessa ständiga aggressioner?

P.K.  De organiserara sig allt mer och har en beundransvärd kapacitet att försvara sig. Det som skedde den 24 augusti var fantastiskt. Närmare 30 000 invandrare vågade demonstrera på gatorna trots poliskedjor, kontroll av id-papper, och bussar med demonstranter som hindrades ta sig in till Aten…

Det var en formidabel utmaning. En så stor manifestation mot det fascistiska hotet visar att invandrarnas ilska kanaliserats i deras självorganisering. Det kom som en chock för regeringen som inte trodde det kunde ske.

Hur organiserar sig den anti-fascistiska rörelsen?

P.K. Det är sant att innan angreppen leddes av Gyllene Grynings parlamentariker fanns det ingen verklig folklig mobilisering. Men nu har vi på kort tid bildat en decentraliserad mycket aktiv organisation med närvaro i många kvarter och lokaliteter. Det är mycket viktigt. Vi befinner oss i en öppen kamp som jag är övertygad att vi vinner eftersom det finns en stark mobilisering av hela arbetarklassen mot svångremspolitiken och av den antifascistiska rörelsen mot den främlingsfientliga politiken.

Översättningen till svenska är min.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,