Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Europa – från recession till depression

Publicerat av
8

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

De etablerades kris.

Publicerat av
4

Det har hållits kommunalval i Belgien. Vanligtvis inget att blogga om för svenska läsare. Men det här valet var mer än ett kommunalval och gör det intressant utöver Belgiens gränser.

Först av allt ska det sägas att valet bekräftar en tendens som vi redan sett i andra länder. Den tröghet som i decennier dominerat i alla parlamentariska val bryts ned under krisens allt hårdare sociala effekter i Europa. Plötsligt faller etablerade partier platt till marken och nya partier med specifika drag vinner röster bland de som inte längre tror på de etablerade partiernas löften om en ljusare framtid om man bara accepterar stora uppoffringar i nuet.

Kommunalvalet här i Belgien bekräftar delvis den utvecklingen, om än med egenheter som vi inte sett i andra länder. Eftersom Belgien är tvåspråkigt och uppdelat i tre stora regioner –Flandern, Vallonien och Bryssel var det skilda frågor som stod i centrum beroende vilken region vi tittar på. Generellt sett visade söndagens val en drift till höger i Flandern och en förstärkning av socialistpartiets ställning i Vallonien.

Bart De Wever tar över posten som borgmästare i Antwerpen och öppnar dörren till en ny konstitutionell kris i Belgien.

Den avgjort viktigaste frågan var hur stor framgång det borgerligt nationalistiska partiet N-VA skulle få i Flandern. Att nationalisten Bart De Wevers N-VA skulle vinna många röster stod klart redan innan valet. Men vad alla intresserade sig för var om N-VA skulle vinna valet i Antwerpen och därmed ta över borgmästarposten. Sagt och gjort. När rösterna i miljonstaden räknats hade N-VA 38 procent och blev därmed det största partiet i staden samtidigt som alliansen mellan socialistpartiet SP.A och kristdemokraterna CD&V led ett stort nederlag med knappa 28 procent. För första gången på 90 år besätter inte socialistpartiet posten som borgmästare.

N-VA och partiledaren Bart De Wever har klart deklarerat att målet är ett självständigt Flandern. Problemet är dock att bara en femtedel av den flamländska befolkningen säger sig vara för en splittring av Belgien och bildandet av en egen stat. Inför valet till det nationella parlamentet 2014 säger därför Bart De Wever att han vill förhandla om starkt ökade befogenheter för regionerna med målet att skapa en ”konfederation”. Frågan som många ställer och som N-VA inte besvarar är vad är skillnaden mellan en ”konfederation” och en egen statsbildning?

Samme Bart De Wever 2010. Från tungviktare till politisk tungviktare.

Valet i Antwerpen bekräftade samtidigt att extremhögerns väljarkår är flyktig. De omtalade halvfascisterna i Vlaams Belang som i flera år siktat in sig på att bli största partiet i Antwerpen krossades i valet och tappade 23 procent, ned från 33 procent till 9 procent av rösterna i Antwerpen.

-Bart De Wever har skördat vad vi sått i decennier, sa en bister Filip Dewinter, historisk chef i Vlaams Belang. I resten av Flandern tappade Vlaams Belang också stora delar av sina väljare och partiets framtid står nu på spel. För det öppet nationalistiska N-VA har lockat till sig majoriteten av Dewinters väljare. Kvar finns bara den hårda kärnan av rasister och sociala extremister. N-VA har uppfattats som en uppstickare, ett anti-etablissemangparti, men inte belastat med Vlaams Belangs öppna utlänningsfientlighet och fascistiska bagage.

Öppen rasism från Vlaams Belang. Said I. våldsman. Utvisning, utan pardon.

Men det är för tidigt att dödförklara Vlaams Belang, för nu ska Bart De Wever ”leverera” som det heter numera. Det kan bli en annan fråga. Det räcker inte med att bara föda sina väljare med nationalism, ”konfederalism”, ökat självstyre och andra politiska formler. Den ekonomiska verkligheten finns där fortfarande och även om Flandern är relativt välmående jämfört med de gamla klassiska stål-och kolsamhällena i Vallonien är arbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och en social misär också närvarande i Flandern. För det har Bart De Wever inget annat att erbjuda än nyliberala recept på skattesänkningar (för de rika naturligtvis), privatiseringar och andra mediciner som redan håller på att döda den sociala välfärden i Europa.

Socialistpartiet och partiledaren Di Rupo. PS, partiet med litet p och tjockt S.

I den vallonska delen av landet utmanades de etablerade elefanterna inte i samma utsträckning som i Flandern. Socialistpartiet förblir starkast i regionen. Partiledaren Elio Di Rupo är populär och säkrade borgmästarposten i staden Mons med över 50 procent av rösterna. I städer dominerad av den traditionella tunga stålindustrin som Liège och Charleroi behåller socialispartiet första platsen i hierarkin. I vissa kommuner helt dominerade av den tunga industrin erhöll socialistpartiet hela 75 procent.

Ändå är det en utmanare av de etablerade partierna som också i Vallonien står för stora rubriker i media. Uppstickaren heter PTB, belgiska arbetarpartiet. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska 70-talsvänstern och ideologiskt står det ännu kvar i den stalinistiskt/maoistiska traditionen, vilket framför allt märks i partiets internationella ställningstagande. Om du vill veta vad PTB tycker om den arabiska revolutionen, Iran, och så vidare räcker det med att läsa den svenska veckotidningen Proletären.

Människorna först. Vi är inga mjölkkossor. PTB:s propaganda har ofta en ”populistisk” ton.

Men på den belgiska politiska scenen har PTB byggt sig ett allt godare renommé i fackliga kretsar och i fattiga kommuner. Det har de bland annat gjort genom att starta ett stort antal egna ”läkarstationer” där fattiga kan få gratis eller billig vård. Partiets krav på sänkt moms på el och gas från 21 procent till 6 procent vinner också röster bland personer med låga inkomster och höga el- och gasavgifter. Detta tillsammans med en ständig kampanj mot etablissemangets politik för de rika har lagt grunden till vad som måste kallas ett genombrott i veckans kommunalval. Inte mindre än 52 PTB-kandidater tar plats i landets kommunala församlingar, 32 i Flandern och 20 i Vallonien/Bryssel. Omsatt i procent gav det PTB mellan 5 procent upp till 22 procent i ett extremfall. I flera större kommuner i båda regionerna hamnar partiet på 10-12 procent. Det är ett genombrott för PTB i den fransktalande delen av landet från att tidigare varit i det närmaste ett flamländskt parti.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nyliberalismens kris i grafik

Publicerat av
3

 Den djupa ekonomiska krisen syns bara bli värre. Inget är mer naturligt. För den ekonomiska åtstramning som alla Europas regeringar gjort till sin kan bara leda rakt in i en social kris som kapitalismen inte sett sedan trettiotalets depressionsår.

Mitt syfte med den här bloggen är att med en grafisk modell visa på sambandet mellan löner, vinster, investeringar, konsumtion, sparande och andra faktorer. Originalet till schemat här under har gjorts av den franske marxisten Michel Husson som jag haft nöjet att lära känna under ett antal ekonomiseminarier i Amsterdam och Bryssel.

Källa: Michel Husson, Les salaires et la crise en Europe. Omarbetad till svenska av mig.

Vad är det vi ser? Jo, ett schema som visar vad som hänt under den nyliberala epoken vad gäller lönernas och vinsternas andel av den samlade produktionen, BNP, och hur fördelningen mellan de två storheterna varit avgörande för alla andra viktiga faktorer i ekonomin, som investeringar, skuldsättning, konsumtion, sparande och spekulation.

Enklaste sättet att visa på sambanden i schemat är helt enkelt att följa pilarna från 1 till 10. Det handlar naturligtvis inte om en monokausal orsak-verkan mellan de olika enheterna i schemat utan mera om ett sätt att grafiskt illustrera krisens grunder och de krafter som verkar.

Sedan början av 80-talet har lönernas andel av BNP kraftigt minskat i nästan samtliga avancerade kapitalistiska ekonomier.

Pil (1) visar att detta samtidigt följts av en stark uppgång i vinsternas andel av samma BNP. Detta är i det närmaste ett automatiskt samband. När löneandelen minskar ökar vinsternas andel. Varför denna utveckling tog fart i början av 80-talet har en rad orsaker. För första gången under efterkrigstiden uppstod en massarbetslöshet som gjorde alla fackliga förhandlingar tuffare. Arbetsköparna kände medvind i ryggen, inte minst för att det samtidigt skedde en politisk svängning som kom att kallas den ’”nyliberala revolutionen”. Stora strejkvågor under 70-talet hade mojnat till mindre dyningar och hela den europeiska arbetarklassen tvingades in i defensivt försvar av vad som uppnåtts utan att kunna se framåt mot nya horisonter.

Kort sagt blev resultatet en gigantisk omfördelning mellan löner och vinster. Den omfördelningen är den materiella grunden till den period av febril finanskapitalism som politikerna släppte lös med den finansiella avregleringen.

Vinster och investeringar i USA/EU och Japan 1962-2008

Taux de profit= vinstandel (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i produktionsmedel (skala till höger)

Financiarisation = del av vinsten som inte investeras i produktionen

Pil (2) i schemat symboliserar detta. De ökade vinsterna skapar ett ”fritt kapital” som i stället för att investeras i nya produktiva anläggningar bildar grunden till finansbubblor som från slutet av 80-talet verkar bli ”norm” för kapitalismens nyliberala epok. Orsaken till detta är inte ”girighet”, ”kortsynthet” eller kvartalskapitalism. Det är i stället en följd av vad pil (3) vill visa. Nämligen att det blir allt svårare för kapitalägarna att hitta attraktiva investeringsobjekt i den produktiva sfären. Överproduktion inom många branscher som exempelvis bilindustrin och för få nya projekt med tillräckligt attraktiva vinsmarginaler gör den avreglerade finansiella sektorn till en ”vinstmaskin”, med obligationer, aktier, derivat och alla andra nya ”mirakelinstrument” i de kapitalägandes tjänst som fyller på det ”fritt flytande” kapitalet.

Löner och konsumtion i EU15 1960-2008 i % av BNP

Masse salariale = lönernas andel av BNP (skala till höger)

Consommation = Konsumtionens andel av BNP (skala till vänster)

Källa: EU-kommissionens databas Ameco

Pil (4) vill visa att den finansiella avregleringen underlättat flykten av kapital bort från produktionen till den finansiella sfären med spekulationsbubbla på spekulationsbubbla som följd. Varpå pil (5) för oss till den orimliga nyliberalismens krav på superprofiter. I den avreglerade finansvärlden ses allt under 15 procents vinstmarginal som ovärdigt för att inte säga futtigt. Att detta är en omöjlighet i längden i en ekonomi som växer med 2-4 procent per år är det ingen som bryr sig om eller ens förstår.
Kraven på ”supervinster” inverkar sedan i sin tur på mängden investeringsobjekt i den reella ekonomin som anses tillräckligt vinstgivande, vilket pil (9) indikerar. Det har också ett direkt inflytande på lönernas utveckling eftersom krav på supervinster inte passar ihop med en god löneutveckling, vilket pil (10) anger.

Om vi går vidare i schemat, via pil (6), så har avregleringen och anhopningen av supervinster i den finansiella sfären skapat ett skikt av extremt rika ”kupongklippare” vars konsumtion delvis uppväger stagnationen i de arbetandes konsumtion orsakad av lönernas minskade andel av de producerade rikedomarna.

Den andra sidan på myntet lägre löneandel indikeras av pil (7). I dag speglar parollen ”vi är 99%” det faktum att fördelningen av inkomsterna blir alltmer ojämlik.

 Om de arbetande hade anpassat sina utgifter till inkomsterna skulle den kapitalistiska överproduktionskrisen ha exploderat för länge sedan. Men i stället har vanan att köpa på kredit gett upphov till en allt större individuell skuldsättning som finansvärlden gjort allt för att underhålla med kreditkort, lån till konsumtion, bostadslån och annan skuldsättning.

Hela schemat ska ses som en självförstärkande process, där exempelvis den stora skuldsättningen i sin tur påskyndar en ytterligare avreglering som öppnar för ständigt nya och alltmer ”raffinerade” finansprodukter, se pil (8).

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Jag hoppas att schemat och texten ovan gjort det lättare att se igenom det kapitalistiska skyltfönstrets nervärdering av lönearbetet och idoliseringen av snabba cash.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare;Röda Malmö,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

David Camerons krispolitik i ruin.

Publicerat av
2

 

Om vi ska tro de som pekar ut existensen av den gemensamma valutan euron som orsaken till den djupa krisen i Europa borde de som har sin egen valuta klara sig mycket bättre.

Gör David Cameron segergesten för tidigt?

David Camerons Storbritannien visar att det är en sanning med moderation. Landet har en egen valuta som devalverats kraftigt de senaste åren. Det har en egen riksbank som gör vad ECB inte gör, nämligen köper statsobligationer till låg ränta vilket underlättar för London att sköta den stora statsskulden. Och regeringen har total kontroll över sin budget utan att Bryssel kan lägga sig i dess omfattning och fördelning.

Så sett till alla dessa ”fördelar” borde den brittiska ekonomin rulla på för full maskin, åtminstone jämfört med euroländerna. I stället har den ekonomiska tillväxten i landet legat långt under genomsnittet i EU och andra regioner. För det som verkligen påverkar utvecklingen är omfattningen av de åtstramningspaket som olika länder antagit. Och där ligger David Camerons svältpolitik i särklass bland alla nyliberala program.

Diagrammet här under visar att tillväxten av BNP sedan finanskrisens start 2008 varit sämre i Storbritannien än i något annat större industriland. I mitten av 2012 låg landets BNP 4,3 % under nivån i januari 2008 medan eurozonen hamnar 1,7 % under 2008 års nivå och USA 2,2 % över nivån 2008.

 

BNP-tillväxt i volym: 1 kv 2008 = bas 100

Förklaring: Etats-Unis = USA; Royaume-Uni = Storbritannien,

Källa: Alternatives Economiques 317 okt. 2012

Detta är en direkt effekt av den extrema åtstramningspolitik som David Cameron tvingat på landet. Eurokonstruktionen har allvarliga konsekvenser för länder inom EU med lägre produktivitetsutveckling än genomsnittet men valutan i sig är inte orsaken till den allt djupare krisen. Det är däremot alla nyliberala regeringars strikta åtstramningspaket. De leder rakt in i en social katastrof och ekonomisk kris av en dimension få nu levande upplevt.

Media:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Var är ”affärsplanen” för Säffle?

Publicerat av
6

.
l budgetdebatten är tonläget högt och gällt.

Men ”klasskampen når inte precis nya höjder”, som det kunde heta förr…

Från många borgerliga och socialdemokratiska kretsar i Europa har Anders Borg fått beröm för sin njugghet och snålhet när det gällt statens utgifter. När Europa nu är inne i en recession har i stället kritiken varit hård för hans återhållsamhet. Absurt nog svänger då Magdalena Andersson kappan mot vinden och anklagar Borg för glädjekalkyler. ”Han riskerar riksdagens beslut om överskottsmål”. Göran Färm och Olle Ludvigsson, EU-parlamentariker i Bryssel drar i Expressen på med full gas med ett fett påstående om att han ”kopierar grekerna”…

.

.

När det hela hamnar på jorden med konkreta siffror visar det sig att (s) vill ”spara” endast futtiga fem miljarder mer än regeringen. Bara drygt en halv procent mer av statsbudgetens utgifter. Sand, spadar och hinkar flyger verkligen i sandlådan. Färms och Ludvigssons greker skulle nog bli stormförtjusta om det räckte med besparingar på en halv procent för att komma på rätt köl.

Hur mycket ska bolagsskatten sänkas? Hur ska RUT och ROT se ut? Debatten handlar främst om hur och med hur mycket man ska hjälpa företagen i förhållande till statsfinansens saldo. I sak skulle socialdemokratin mycket väl kunna sitta med i Alliansregeringen. Dagens Nyheters ledare i dag berömmer exempelvis (s) för dess syn på A-kassan och sommarskola för gymnasieungdomar, liksom insikten om att FAS 3 misslyckats och måste ersättas med lönebidrag till arbetsgivarna. Femtiolappen mer till pensionärerna och hundralappen till barnfamiljerna är naturligtvis justeringar som kan hanteras i vilken flerpartiregering som helst.

Samma dag som Magdalena Andersson presenterar det som verkligen är en skugga av regeringens egen budget låter Volvo AB meddela att man lägger ner i stort sett hela sin verksamhet med busskarosserier i Säffle och därmed lakar ut hela samhället och bygden i stort. Dessutom tappas den svenska fordonsindustrin på ännu mer blod. Minskade skalstorlekar och färre innovationer liksom mer kostnad för logistik följer med. Tidigare i veckan meddelade New Wave Group att man släcker glashyttan i Orrefors för gott. I riksdagen fäktar man vilt om skillnaderna trots att dessa bara rör promille av statens utgifter. Där är blotta ordet ”industripolitik” bannlyst samtidigt som banker och företag bestämmer om vår framtid.

LO:s nyvalde ordförande Karl-Petter Thorwaldsson (han som aldrig haft ett vanligt jobb) har   lagt ut en kommentar till det hela som nog lär gå till historien:

”Igår dråpslag i glasriket, idag över 500 förlorade jobb i Hallstavik och Säffle! Varselvågen fortsätter – det var klokt av Magdalena att spara 5 miljarder till ytterligare satsningar mot arbetslösheten nästa år – de kommer att behövas! Regeringen gör som vanligt ingenting.”

Vad LO gjort eller gör talar han mer lågmält om.

”Det är katastrof. Det fanns inte i min värld. Det var totalt oväntat. Men jag tänker kämpa in i det sista. Vi kommer ta in en löntagarkonsult för att se över det här. Sen får vi utgå därifrån och se hur fortsättningen blir”, säger Lena Storm från IF Metall vid Volvo Bussar i Säffle.

”Är det här bästa beslutet”, undrar Mikalel Sällström ordförande vid Volvo Verkstadsklubb i Göteborg? ”Vi får undersöka det, eventuellt med hjälp av en löntagarkonsult”.

En löntagarkonsult? Eventuellt. Det är på sin höjd det motstånd man kan tänka sig. De fackliga representanternas förvåning över beslutet är dessutom märkligt. Redan när jag jobbade fackligt i IF Metall/AB Volvo för tio år kunde ett barn förutse detta. Påbyggnad av bussar, till skillnad från monteringen av chassin, innehåller extremt många ”mantimmar” och lönekostnaderna blir därefter. Därför har Volvos ledning sedan mer än ett decennium investerat för framtiden i polska Wroclav. Verkstäderna där har fyra gånger så stor kapacitet som de i Säffle. Facket är svagt och lönerna är nerpressade i botten. Visserligen kostar en flytt 100 miljoner. Men på lite sikt är förtjänsten grov. Besparingarna när det gäller logistik är dessutom inte bara stora, utan mycket stora.

En löntagarkonsult kommer naturligtvis bara att tala om att beslutet är bra för Volvos aktieägare. Vad gör man sedan?

I stället för att delta i dispyter om den borgerliga konjunkturpolitiken borde Stefan Löfven i dag ha varit på plats i Säffle och sida vid sida med det lokala facket ha berättat om sin industripolitik och den vision som kunde inspirera till motstånd och mobilisering. Ska bankvärlden och de stora bolagen för alltid bestämma över alla de stora beslut som avgör vår framtid? Finns det ingen ”affärsplan” för Säffle?

.

I media: DN1,

 

Grekisk nazism på marsch

Publicerat av
3

Fuck Anne Frank

Fuck hela Abrahams ras

Davidsstjärnan får mig att spy.

Åh, Auschwitz, jag älskar dig!

Jag ska pissa på Klagomuren.

Ut med judarna! Jag bränner er i Auschwitz…

Orden finns i en sång av den grekiska musikgruppen Pogrom. Bassisten i gruppen är ingen annan än parlamentsledamoten Arthemios Matheopoulos, medlem i nazistpartiet Gyllene Gryning.

Nazister med sin ”fuhrer”

Orden ger kalla kårar, speciellt eftersom de följs av handling. I brist på judar är det i stället invandrare, papperslösa som varje dag misshandlas, får halsen uppskuren i tunnelbanan av aktivister från Gyllene Gryning medan polisen ser åt annat håll.

Inte så konstigt eftersom hälften av poliskåren röstade för Gyllene Gryning i juni, liksom 20,3 procent av landets företagare. Inte nog med det. Tolv procent av de arbetslösa röstade på nazisterna och var fjärde arbetare i låglönejobb.

Gyllene Gryning som presenterats som ett övergående fenomen rotar sig tvärtom i det politiska landskapet. Enligt en gallup från den 7 september säger 12 % att de ska rösta på partiet. Det, på ett parti som inte har något gemensamt med de traditionella nationalistiska och främlingsfientliga partierna som Nationalfronten eller UDC i Schweiz.

Facklor och historiska tecken fascinerar alla nazister.

Till skillnad från dem är det genom att gå till fysiskt angrepp omedelbart som Gyllene Gryning agerar. På det viset möts de med sympati bland folkliga skikt som fått sina liv raserade av den massiva sänkningen i levnadsstandarden EU-EBC-IMF tvingat igenom.

Det är inte de nya åtstramningarna på 11 miljarder euro som arrangerar situationen. I alla fall inte för de miljoner arbetande vars löner och pensioner redan naggats ordentligt. Dock för de franska och tyska banker som innehar halva Greklands statsskuld.

Som alla vet är det ett resultat av att de rika inte betalar skatt. Enligt Der Spiegel utgjorde skatteflykten 2010 inte mindre än 550 miljarder euro, alltså två och en halv gånger mer än landets BNP.

De rika grekerna är noga med att finnas med i listan över rika personer.

Det är ingen hemlighet att en stor del av dessa pengar som stulits från det allmänna frodas i schweiziska banker. För att rädda UBS verksamhet i USA gav i våras den schweiziska regeringen den amerikanska skattemyndigheten namnen på 2 300 amerikanska medborgare med konton i Schweiz.

I dag kräver en petition att regeringen ger namnen på rika greker med konton i Schweiz till den grekiska regeringen och aktivistgrupper för kontroll av statsskulden.

Det måste göras inte bara för att rädda det grekiska folket, men också för att stoppa rörelser som Gyllene Gryning i Grekland och på andra platser.

För nerbränningen av ett romskt läger förra fredagen av en milis från kvarter i norra Marseille borde resa farhågor: det är inte bara för EU som Grekland är ett laboratorietest i naturlig storlek…

Paolo Gilardi

Texten är en ledare i den schweiziska tidningen l’Anticapitaliste 4 sept. 2012. 

Översättningen är min

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Demokrati eller bankokrati?

Publicerat av
4

Den ekonomiska krisen i Europa är nu inne på sitt femte år och den blir bara värre. Regeringschefer och hövdingar i Bryssel, IMF och ECB samlas till toppmöte efter toppmöte utan att det föder ens en mus. Den olösliga motsättningen mellan att tvinga kontinentens arbetande att betala krisen och samtidigt undvika en djup recession skärper motsättningarna inom Europa där skilda kapitalgrupper och regeringar drar åt olika håll i hopp om att undgå konsekvenserna av den katastrofala krispolitik som förs.

Angela Merkel instruerar tyska industriförbundet hur ett ”djupt andetag” tas.

-Vi måste ta ett djupt andetag för att komma över krisen och göra de ansträngningar som ska låta Europa gå ur krisen starkare än när vi gick in i den. Vem sa det? Angela Merkel naturligtvis. En surmulen församling av ledare i det tyska industriförbundet var hennes åhörare. Med den tyska exporten på väg utför verkade inte alla övertygade av kanslerns krisrecept.

Risken är nämligen att Merkels ”djupa andetag” kan sluta med att patienten helt tappar andan och faller omkull stendöd –i en plötslig krisinfarkt.

Den uppenbara fråga som man måste ställa sig är om Europas regeringschefer är helt renons på sunt förnuft? Har de absolut inget lärt av det förra seklets ekonomiska katastrof, den stora depressionen under trettiotalet? Svaret verkar vara: nej det har de inte. Till skillnad från 1929 då regeringschefer och bankirer inte riktigt visste vad som drabbade dem finns det sedan dess hyllmetrar av ekonomiska analyser som visar hur finanskraschen i oktober 1929 omvandlades till en världsomfattande depression med benägen hjälp av regeringschefer och riksbankschefer som dödade alla chanser till återhämtning genom att dra i alla nödbromsar inom räckhåll, -höjda räntor, kreditåtstramning, minskade statliga utgifter och protektionism.

I dag uppträder alla från Merkel och Cameron, till Hollande och Rutte, som om de inget lärt av den stora depressionen och dessutom med en uppnäst överlägsenhet som går utöver allt. När Merkel säger att det ”finns ingen annan väg än uppoffringarnas” då låter hon som ett eko av Herbert Hoover från 1930.

Ändå är det ju så enkelt att deras dövstumma reaktion verkar obegriplig. Den finansiella krisen som startade hösten 2007 slog undan benen på den kreditdrivna konsumtionen i USA, Spanien, Irland och andra länder med följden att hushållens konsumtion stagnerade eller rent av minskade. När finanskrisen på så sätt smög sig in i den ”verkliga” ekonomin ökade arbetslösheten rekordsnabbt och konsumtionen fick sig en ny örfil.

 

Inhemsk efterfrågan i fasta priser. 1995 = 100

Efterfrågan (utom lageruppbyggnad) i Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Frankrike, Eurozonen och Tyskland.

Företagen i sin tur minskar på sina investeringar som svar på den sjunkande konsumtionen. Varför investera i ny produktionskapacitet när det redan råder överproduktion och överkapacitet? Politikernas gåvor till bankerna motiverades med att de skulle börja låna ut pengar till företagen som in sin tur skulle investera i nyproduktion. Så blev det naturligtvis inte eftersom företagsägare i allmänhet kan kalkylera och vet när efterfrågan på deras varor ökar.

Med stagnerande eller lägre konsumtion och företag som inte investerar blir följden naturligtvis att de skatter som staten tar in också minskar. Hushållen och företagen tjänar mindre alltså betalar de mindre i skatt.

Så hoppar trettiotalspolitikerna och ”de finansiella experterna” in och reser det nyliberala baneret med budskapet: -Vi måste snåla oss ur krisen. Hushållen måste sanera sina skulder. I och för sig sant. Företagens produktionskostnader måste minskas med hjälp av arbetsmarknadsreformer. Numera hukar alla arbetande bara ordet reform lämnar en ministers läppar.

Sen kommer det verkliga svärdshugget mot alla möjligheter att stoppa krisen och vända på hjulen som redan snurrar baklänges. Statens ska spara sig ur sina skulder, det är mantrat som vi nu hört i tre år. Sparplanerna följer i tät följd och land efter land går in i nolltillväxt eller negativ ”tillväxt”. Utgifterna för sjukvård, undervisning, pensioner, socialförsäkringar och andra offentliga utgifter ska tvingas ned och enligt marknadsfundamentalisterna ska detta tillsammans med skattesänkningar för de rika och minskade arbetsgivaravgifter sätta fart på de ekonomiska hjulen.

 

De offentliga utgifternas förändring 2010-2011 i % av BNP

Som synes är det bara Slovenien som inte minskat statens utgifter 2010-2011. Alla driver på vansinnesspiralen mot botten.

Det är helt enkelt obegripligt att intelligenta personer i maktställning tror på dessa hjärnfoster. Om alla skär ner i sina utgifter, hushållen, företagen och staten, vem ska då öka sina utgifter? När ett enskilt land tillåts föra en sådan åtstramningspolitik i en annars gynnsam ekonomisk konjunktur då kan det hända att ”arsenikkuren” sparkar igång exporten till andra länder med snabb tillväxt. Men när alla för samma politik samtidigt vem ska då köpa det som produceras? Kina kanske någon svarar. Men det sket sig också. För just nu saktar det kinesiska lokomotivet ner farten vilket bevisar att Kina är mer beroende av konjunkturen i USA och Europa än tvärtom.

Vad till och med ”experter” verkar glömma är att varje utgift i en ekonomi är en inkomst någon annanstans. När staten skär i sina sociala utgifter är det minskade inkomster för bortrationaliserad personal och för statens leverantörer. Ett talande exempel hittar vi i England där yrkesverksamma personer förlorarar 65 miljarder kronor i uteblivna inkomster därför att den dåliga sjukvården tvingar dem att själva ta hand om sjuka och handikappade.

Samma resonemang gäller också hushållen och företagen. Deras utgifter är inkomster för någon annan. När en familj eller ett företag minskar sina utgifter i syfte att minska sina skulder är det rationellt men det leder till en infernalisk spiral ner i massarbetslöshet och fattigdom när alla gör samma sak samtidigt.

 

Hushållens sparkvot i % av inkomsten

Generellt har hushållens sparande ökat sedan krisens början 2007. Det är bara i Grekland som sparandet minskat eftersom krisen är så djup att hushållen i inte längre har något att spara av.

Därför är de europeiska regeringarnas strikta sparplaner en dålig ”affärsplan”. I stället för att minska statsskulden och budgetunderskotten leder det till motsatsen. Den allt djupare recession som Merkel och alla andra marknadsfanatiker skapar minskar i själva verket statens inkomster eftersom skatteunderlaget minskar när hushållen och företagen förlorar inkomster. I stället för att inse det självklara i denna logik säger de ansvariga i Trojkan att åtstramningen inte är tillräckligt smärtsam.

-Var inte så kortsiktiga, sa Spaniens premiärminister Rajoy häromdagen till den arbetande befolkningen. Underförstått, -just nu smärtar det med trettioprocentiga lönesänkningar men det lägger grunden till bättre tider längre fram. Inget kan naturligtvis vara mer felaktigt. Det lägger bara grunden till ytterligare misär. Aktieägarna och börsspekulanterna visade omedelbart vad de tyckte om Rajoys uppmaning att tänka på lång sikt. Börsen i Madrid föll närmare fyra procent innan han knappt hunnit avsluta sitt tal. I börsspekulanternas smak var det för många protesterande människor på gatorna som inte tänkte kortsiktigt.

Trojkan personifierad av Christine Lagarde (IMF), Jean Claude Juncker (ordförande Eurogruppen) och Olli Rehn (Europakommissionen)

-Pinsamma reformer och tuff budgetpolitik är enda sättet att ta Europa ur krisen, sa Angela Merkel inför samma industriföretagare som ovan. Varför? För att få fart på de ekonomiska hjulen? Nej inte alls.

-Marknaden tvivlar på de skuldsatta staternas förmåga att betala tillbaka sina skulder, sa den tyska stålladyn. Här har vi pudelns ”kortsiktiga” kärna. När jag skrev att varje utgift är också en inkomst gäller det även statsskulden. För om staten minskar sina utgifter gäller det inte avbetalningen av statsskulden, vilket är identiskt med inkomster för de som äger de statsobligationer som motsvarar skulden. Statsskulden ska honoreras till sista öret även om det skjuter hela skutan i sank. Finansen håller i taktpinnen och Merkel &Co garanterar att ”vilddjuret” marknaden hålls vid gott humör. Det är inte demokrati för de arbetande. Det är bankokrati för de rika.

Så svaret på frågan om våra makthavare inget har lärt av historien, då speciellt av den stora trettiotalsdepressionen, är att det inte är deras första prioritet att undvika en ny depression. I stället ska finansiella institutioner, privata investeringsbanker, riskfonder och extremt rika individer som tillsammans sitter på nästan alla statsobligationer i cirkulation garanteras att de hålls skadelösa. Priset för att det ska kunna uppfyllas är enorma uppoffringar av den arbetande befolkningen i Europa, speciellt i Portugal, Grekland och Spanien.

Sådan ser Merkels, Camerons, Hollandes, och Trojkans affärsplan ut. Är det någon som tror att Lövens affärsplan är mer långsiktig?

Källa till diagram: Alternative Economique n°316

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kortare arbetstid skapar jobb

Publicerat av
14

 

Kris och stor arbetslöshet har varit på tapeten i åratal. Från socialdemokrater och borgare hör vi ständigt att kortare arbetstid för att skapa fler jobb är ingen framkomlig väg. Ändå visar alla exempel av förkortad arbetstid med bibehållen lön att det leder till skapande av många nya jobb, under förutsättning att företagen inte tillåts att kompensera med mer övertid.

I Frankrike infördes 35-timmars arbetsvecka 1997 under starkt motstånd från arbetsgivarna och de borgerliga politikerna. Varför kan man fråga sig? I diagrammet här under kan vi se vad som skedde med antalet jobb inom tillverkningsindustrin åren som följde på reformen.

Under perioden 1997-2002 skapades 2 miljoner nya jobb. Perioden innan skapades noll nya jobb och i perioderna efter reformen ändras antalet jobb inte märkbart. Talet om att reformen var en flopp faller av sig självt. De jobb som skapades efter reformens genomförande har inte försvunnit. Det visar diagrammet utöver allt tvivel.

Källa: Hussonet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Katterna har blivit hermeliner

Publicerat av
12

Från så gott som alla ekonomer och politiska läger har regeringen och Anders Borg kritiserats för att den, trots att Europas är på väg att malas ner i recession, inte i tid har motverkat detta på hemmaplan genom att öka statens utgifter.

.

Med moderaterna i regeringen fortsätter vi att tappa greppet

– om de gamla och sjuka samt välfärden i stort.

När löven nu virvlar ute och höstbudgeten lagts står det klart att Borg sent omsider valt att öppna plånboken. Om än försiktigt och mest med en rejäl dusör till näringslivet i form av sänkt bolagsskatt. Detta samtidigt som pensionärerna på gamla dar får trösta sig med en ynklig napp i form av en femtiolapp i månaden…

Hur svarar då socialdemokraterna? Ja, egentligen inte alls. Som under så lång tid. ”En svensk tiger”, hette det under Andra världskrigets beredskapsår. ”En socialdemokrat tiger”, heter det med Stefan Löfvén som partiledare. Vi får i sak veta att ”det egna alternativet kommer om två veckor”. Men samtidigt kommer två utspel som ger oss en del förhandsbesked.


.

På Facebook dansar denna underbara teckning av Jan-Erik Ander

runt på massvis med sidor. Under stort jubel.

Häpnadsväckande nog valde partiets ekonomiska taleskvinna, Magdalena Andersson, att i SVT Aktuellt attackera Borg för att han med sin budget ”äventyrar ordning och reda i statens finanser”. Hon slängde i väg ett riktigt bomskott genom att främst sikta in sig på att ”statens överskottsmål på en procent riskerar att bli något mindre nästa år”. Borg, som så länge kritiserats för sin återhållsamhet, kunde elegant kommentera missen genom att säga att så ska konjunkturpolitiken se ut. ”Lite över målet i goda tider, lite under när ekonomin blir sämre”…

Visst, Andersson fick också in ett höftskott mot den sänkta bolagsskatten, ”Man ska inte låna till en vidlyftig sänkning av denna”. Men samtidigt sköt hon också därmed sin egen partiledare i foten. Han har redan sagt sig vara för en sänkning. ”Om än kanske inte lika stor”. När partiets eget budgetförslag blir klart kommer skillnaderna mellan regeringens förslag och de egna alternativen tragiskt nog att som vanligt bara kunna räknas i promille av statsbudgeten.

”Katterna har blivit hermeliner. Det politiska ointresset och likgiltigheten inför regeringsalternativen kan fortsätta att breda ut sig.”

En gång i tiden, i det sekel som var, utkämpades i det socialdemokratiska regeringskansliet en livad strid mellan ”de röda och de vita rosorna”. De ”vita” vann med sin banérförare Kjell Olof Feldt och denne kunde sedan se till att bereda vägen för alla de avregleringar och privatiseringar som vi fått utstå, oavsett färgen på regering. I dag har den vita rosen slokat. Likt oss andra som grånat är den före detta finansministern vissnad och lite skrynklig. Men en del kraft finns kvar och så här på gamla dar varnar han därför i Expressen för den utveckling han själv var barnmorska till. ”S och regeringen är mer lika än någonsin”, hävdar han. ”Stick ut! Säg att utan högre skatter kommer välfärdsstaten inte bevaras”. Trogen sin vita färg från den gamla partifejden föreslår han sedan som lösning ”höjd moms på mat”. Tanken på att beskatta de rika finns inte i den egna vokabulären. Bara ordet ”kapitalbeskattning” skulle nog få de även de vissna blombladen att tappa de rester av svagt vitt som ännu kan skönjas.

.

”Politik är att vara viljelös”

Frågan om hur man ska öka skatten för de rika är lika frånvarande hos socialdemokraternas enmansutredare i skattefrågan. Det är Leif Padgrotsky som samtidigt med regeringens budget visar upp de riktlinjer han vill rita upp för framtiden.  Allt ska egentligen förbli vid vad det är. Palmes motto om att ”Politik är att vilja” har förvandlats till dagens : ”Politik är att vara viljelös”. Visst, han mumlar också något i sitt granna skägg ”om stora skattesänkningar för pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa”. Men sedan rutinmässigt med tillägget ”På sikt”….

”Socialdemokraterna jobbar för att förstärka den agenda som redan finns”. säger partiets dåliga samvete Göran Greider.

Katterna har blivit hermeliner. Det politiska ointresset och likgiltigheten inför regeringsalternativen kan fortsätta att breda ut sig.

För Vänsterpartiet borde det som sker också betyda ett uppbrott från den så länge omhuldade tanken på en ”rödgrön regering med (s), (mp) och (v). Inte så att man slutar att argumentera för ett regeringsskifte. Vi måste naturligtvis göra oss kvitt borgarna. Men politiken för en tänkt ny regering måste alltid hamna i centrum. Jonas Sjöstedt måste ta av sig kavajen, lätta upp slipsknuten och strunta i att alltid vara så välkammad när han diskuterar regeringsfrågan. En regering för Sveriges många löntagare kräver ett uppbrott från dagens underkastelse inför marknadsekonomin. Propagandan för ”Välfärd utan vinst” är en bra början. Men inte mer.

.

Från Sergels torg i måndags. Upptakten till demonstrationen för

Välfärd utan vinst. Foto: Socialistiska läkare.

I kampanjen för ”Välfärd utan vinst” blottläggs dessutom Miljöpartiets borgerliga grundsyn i ekonomiska och sociala frågor.

”Maria Wetterstrand har hävdat att Miljöpartiet ”är ett hem också för liberaler”. I dag är det tydligt att man delar både hus och säng även med moderaterna.”

När Malmös socialdemokrater i veckan röstat för ett förslag om att skicka en motion till kommande partikongress om att ”partiet ska verka för en icke-vinstprincip inom skola, vård och omsorg” firade det egna kommunalrådet Andreas Schönström detta glatt genom att säga adjö till riskkapitalisterna: ”Nu räcker det. Festen är slut. Dags för er att dra”. Ett utrop som ledde till ett ilsket utbrott från Miljöpartiets kommunalråd Nils Karlsson. I hårda ordalag fördömde han tillsammans med moderaternas Anja Sonesson Malmö Arbetarekommuns vilja att bli av med de profitörer som skor sig på välfärden. Maria Wetterstrand har hävdat att Miljöpartiet ”är ett hem också för liberaler”. I dag är det tydligt att man delar både hus och säng även med moderaterna. I en regering som vill bryta med rikskapitalister och marknadsdiktatur där kan det definitivt inte finnas några miljöpartister…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SD,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,SVD4,AB1,DN3,

Är Mitt Romney knäpp?

Publicerat av
3

-Halva befolkningen betalar ingen skatt. De är beroende av staten. Det är inte mitt jobb att bry mig om dessa människor. Jag kan aldrig övertyga dem att de ska ta personligt ansvar för sina liv.  Det är orden som säkerligen fällde Mitt Romney, eller historien om hur den bekymmerslöse miljardären satte krokben för sig själv. Med de orden är antagligen presidentvalet över redan innan det börjat.

I det republikanska lägret råder panik och kaos. Kända ledare av den röda åsnan går i taket. Den neo-konservativa falangens gudfader William Kristol, chefredaktör för Weekly Standard, rasar över Romneys ”arrogans och idioti”.

-Romney verkar inte bara se ned på sina demokratiska motståndare men också på de tiotals miljoner som tänker rösta på honom, skriver Kristol  och sliter i det tunna håret på halvflinten. Han ser skräckvisionen framför sig: -bland de som inte betalar skatt finns alla amerikanska pensionärer där republikanerna alltid har en klar majoritet bakom sig. Hur de kommer att reagera efter Romneys utspel kan redan i sig avgöra valet. Förlorar republikanerna sin majoritet bland +65 då finns det inte en chans att vita män med jobb kan rädda miljardärens kampanj.

Källa: Financial Times 19 sept. 2012

I grafiken ovan ser vi vilka de ”lata skattesmitarna” är som Romney inte tänker bry sig om utifall han blir president. Av de 46,4 procent amerikanska medborgare som inte betalar statlig inkomstskatt är 10,3 procent pensionärer. De som tjänar under 20 000 dollar om året är också befriade från statlig inkomstskatt. De utgör 6,9 procent av ”skattesmitarna” och 28,3 procent också med inkomst under 20 000 dollar per år betalar ingen inkomstskatt men ”payroll tax” som är avgifter som arbetsgivaren drar för socialförsäkring och sjukkassan.

Av de 46,4 procenten som inte betalar skatt är det mindre än en procent som saknar ”ursäkt” för sitt ”skattefiffel”. Det absurda med Romneys tal är att han själv tillhör den 1% som häcklas på gatorna av Occupy Wall Street. Och då talar vi om 1% som tar hand om en stor del av de samlade inkomsterna i landet och som smiter undan all beskattning. För till skillnad från en fattig pensionär som inte betalar skatt placerar de rika 1% sina inkomster i skatteparadisen.

Romneys raljerande över de som inte betalar skatt faller tillbaka på republikanerna. I grafiken ovan kan vi se att andelen av befolkningen som inte betalar statlig inkomstskatt alltid ökat snabbt under republikanskt styre. Källa: The Economist 19 sept.2012

-Vi kan inte ha en president som inte bryr sig om halva befolkningen, sa Obama och spikade igen Romneys kista. Men för att övertyga borde Obama börja bekymra sig lite mindre över bankirernas välmående och mer över de 25 miljoner amerikaner som är arbetslösa eller hänvisade till deltid.

Media: DN1,

Bloggare: Pepprat,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,