Kategoriarkiv: Fackligt

Är det förbjudet att prata om socialism i Sverige?

Publicerat av
4

Ibland får jag en obehaglig, krypande känsla av att det har gått så långt som att det i Sverige har blivit förbjudet att tala om en socialisering av bankerna.

Senast upplevde jag detta när jag lyssnade till ”Politik i fokus” där Mats Knutson diskuterade med Jonas Sjöstedt (SVT Play). En större del av den ovanligt blida utfrågningen handlade om Vänsterpartiets senaste förslag om att Sverige i likhet med elva tunga euroländer ska införa en skatt på finansiella transaktioner på 0.1 procent vars intäkter ska råda bot på vår rekordhöga ungdomsarbetslöshet. Förmodligen inget ont i detta, snarare en del gott. Förslaget, en så kallad Tobinskatt, hamnade hos EU-kommissionen efter ihärdiga krav från högerns Sarkozy och var för hans del ett försök att blidka fransmännens ursinne över hur finanskapitalet fritt får löpa amok i våra samhällen. Riktigt vilka konsekvenser den får är det ingen som vet. Anders Borg för sin del har sagt nej och varnar för bland annat höjda bolån.

Hur som helst handlar transaktionsskatten om en liten plåsterlapps vara eller inte vara och inte om den kirurgi som är nödvändig. Vilket Sjöstedt inte heller påstår: ”Ingen patentlösning, men en del av en lösning på att hitta någon sorts kontroll här”. Vidare hoppas han att ”dom här summorna som nu snurrar runt i finansiell spekulation kan gå in i verkliga investeringar”.

Visst kan man hoppas. Även om det finns lite fog för dessa förhoppningar. Men varför inte sätta yxan till roten? Varför inte föreslå att vi själva ska frånta finansen deras makt över våra bankers och andra institutioners stora kreditflöden?

Jag har inget i sig emot Sjösteds lågmälda stil och att han försöker hitta ett språkbruk som känns hemvant för många människor. Men varför anpassa politiken till de mest blygsamma, oansenliga nästan självutplånande kraven? Varför alltid följa motståndarnas dagordning?  Varför inte se till vad verkligheten kräver? Kravet på en socialisering av bankerna, under en genomlyst och fullständigt demokratisk kontroll, är i dag ingen hägring, ingen ”råkommunism”. Vad jag kan läsa mig till  är detta krav, trots min rädsla för att ha missförstått vad som gäller, fortfarande inte förbjudet att framföra…

Det är bara att se till vad Andreas Cervenka skriver samtidigt med Vänsterpartiets förslag. Cervenka  är en frisk gamäng, en språklig och politisk rabulist som härjar i Svenska Dagbladets spalter, och han hamnar ofta rätt i analys om än inte i slutsats. I sin senaste krönika konstaterar han slagfärdigt ”att lösa eurokrisen har visat sig lika lätt som att spika upp vinbärsgelé på väggen”. Han utvecklar sitt påstående:

”…  Samma sak gäller för ekonomin. De tusen och åter tusen miljarder som gått upp i rök i finanskrisen är resultatet av förväntningar om framtida tillväxt som inte infriats. Skillnaden mellan förhoppningar och verklighet skapar ett gigantiskt slukhål som drar med sig hela länder.

Detta är särskilt uppenbart i Europa. Den bistra sanningen är att tillväxttakten befann sig på ett sluttande plan långt före krisen. De senaste fem åren har problemet blivit akut…

Ekonomin i Europa, mätt som real BNP, befinner sig fortfarande långt under 2008 års nivå. Det enda undantaget är Tyskland. Euroområdets BNP krympte under 2012 och kommer göra det igen 2013 enligt Internationella Valutafonden IMF:s senaste gissning i veckan…

… Här börjar tråkigheterna för Europa. En annan färsk rapport från IMF visar att små- och medelstora företag lidit mest när europeiska banker skruvat åt kranarna efter krisen. Värst är läget i länder som Spanien och Italien, där pengarna behövs som mest. De som får låna gör det till ockerliknande räntor. Det är tyvärr ingen slump. En förklaring är att kapital blivit en bristvara för banker efter finanskrisen. Och eftersom reglerna kräver betydligt större buffert vid lån till riskfyllda småbolag framstår det som smartare för bankerna att istället parkera pengarna i påstått riskfria statspapper i halvbankrutta länder. Bristen på krediter blir som ett strypgrepp på ekonomin. När den får syrebrist blir det ännu mer riskfyllt att låna ut och dessutom försämras lönsamheten i bankerna, vilket skapar desto större anledning att hålla inne med pengarna. Som så ofta i finansvärlden blir det som ser rationellt ut på kort sikt ganska irrationellt i det långa loppet. För detta har Europas beslutsfattare sig själva att skylla…

… Europas mörka och illa dolda hemlighet är att bankerna fortfarande är i uselt skick. Så mycket som en fjärdedel av banksystemet beräknas vara beroende av olika former av statsstöd och ECB-hjälp för sin överlevnad. Denna assistans har ironiskt nog förvärrat problemet eftersom det förskönar läget och minskar trycket på politikerna att agera. ”

Det är verkligen svårt att spika upp svart vinbärsgelé.

Jag gjorde själv en ”faktakoll” och försökte…

Självklart undrar människor varför dessa bedragare år efter år får fortsätta med att ha makten över Europas stora kreditflöden? Vallöften har kommit och gått, i land efter land, om att minska bonusar, aktieutdelningar, spekulation och skatteflykt – samtidigt som finansens råttbon bara blir fler och fler.  För tio år sedan tvingades till och med det svenska majestätet att kritisera försäkringsbolagens girighet i sitt nyårstal till folket. Ändå nöjer sig Vänsterpartiet med att bara ”försöka hitta någon form av kontroll”. Går det inte att spika upp Cervenkas vinbärsgelé med spik hjälper det inte stort med att försöka nubba dit den med ett möbelstift.

Jag ser framförallt två skäl till att Sjöstedt ryggar för att diskutera det som egentligen är en självklarhet:

För det första vill han inte bli trängd med en massa frågor om de misslyckade, byråkratiskt styrda planekonomier som vi fått plågas med, stalinismen och dess ätteläggar, ”den reella socialismen”. Han vill inte associeras med de ”socialistiska partidiktaturer” som vi känner från historien. Det berömda ”systemskiftet” omformas därför till något så litet att det knappt märks. Med det är en taktik och strategi som är dömd att misslyckas. I denna fråga är partiet av historiska skäl redan i brygga och då vinner man ingenting på att lägga sig på rygg. Sjöstedt har som partiledare alla möjligheter att i stället resa sig upp, lämna den egna ringhörnan och gå på offensiven mot motståndarnas hyckleri och skrymteri i demokratifrågan. Själv har han inga ”lik i garderoben” och det är decennier sedan Lars Werner och den gamla ledarstammen i övrigt reste i österled. Bankernas diktatur över politiken är alla väl medvetna om. Det gäller att tala för en politik där valet inte bara står mellan denna och en byråkratisk planekonomi där ett korrupt parti, med dess militär och säkerhetstjänst, fattar alla beslut. Inget vore mer eldfängt än att visa på att visionen om en demokratiskt styrd planhushållning är väl så realistisk.  Den kräver helt visst den djärva samordningen av en återfödd arbetarrörelse i flera av Europas viktigaste stater – och det kan ta sin tid om än med det rasande tempo och den dynamik som är möjlig i vårt nya sekel. Dessutom är det en vision som har betydligt mer lyftkraft än den högerstyrda EU- kommissionens Tobinskatt.

EU-kommissionens förslag om Tobinskatt kommer från Sarkozy och Merkel

Ett försöka att blidka misstron mot bankerna. Men ingen lösning.

För det andra är denna taktik avhängig den egna strategin om en tänkt rödgrön regering. Detta var uppenbart i den andra delen av ”Politik i fokus” där Sjöstedt sammanfattningsvis menade att en rödgrön regering var det önskvärda eftersom denna var den enda tänkbara. Naturligtvis till priset av kompromisser. Han ville inte ge några ultimatum, inte ens när det gäller det viktiga kravet om ett ”Nej till vinst i välfärden”, vilket givetvis kan vara en bra idé om man är beredd att stryka flagg i frågan och i den snart sekelgamla ministersocialismens namn acceptera några politiska trollformler om större kvalitetskrav och begränsade vinstuttag i våra skattefinansierade verksamheter i välfärden.

Sjöstedt har samma mål som tidigare Ohly om att bli en del av en regeringsbildning tillsammans med socialdemokraterna och Miljöpartiet och detta trots att dessa bägge partier har fortsatt att rusa högerut.  I samtalet med Knutson undvek han dessutom nogsamt att karakterisera Miljöpartiet som ett borgerligt parti utan betonade i stället den stora samhörigheten mellan vänsterpartister och miljöpartister. Det var i stället Mats Knutson som fick betona skillnaderna dem emellan, inte minst när det gäller arbetsrätten och friskolorna…

I priset för ”att få vara med” ingår också en nedtonad och sval behandling av sociala och politiska krav som drivs utanför riksdag och kommunhus. För socialdemokratin är det uteslutet att komma överens i regeringsfrågan om Vänsterpartiet alltför tydligt associeras med människor som inte väntar på valen 2014 innan de kräver förändringar. I synnerhet ska man inte kopplas samman med fackliga vänsteraktivister för då sätter gamle metallbasen Stefan Löfvén definitivt stopp till ett regeringssamarbete. Facklig och politisk samverkan kan bara ske med ett parti, nämligen det egna. Punkt slut.

Är det verkligen dags igen?

Förmodligen har Sjöstedt stort stöd för sin linje i partistyrelsen och hos majoriteten av de egna representanterna i landets kommuner. Men ute bland medlemmarna är bilden säkert mer splittrad. Flammans chefredaktör Johan Norberg tolkade förmodligen dessa stämningar väl när han nyligen i en ledare underströk att:

”Men en sak är säker. På en allmänborgerlig plattform utan tillstymmelse till socialdemokratisk politik kan inget vänsterparti delta utan att tappa sig själv fullständigt. Se till exempel på hur vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti i Danmark nu vrider sig i konvulsioner, både internt och i opinionsmätningarna, på grund av sitt regeringsdeltagande i en ”centervänster”-regering, på en i allt väsentligt borgerlig ekonomisk plattform. Se på hur Rifondazione Comunista i Italien störtdök efter att dåvarande populäre ledaren Fausto Bertinotti sålde ut partiets motstånd mot den nyliberala ekonomiska politiken för en talmansposition i parlamentet. Nu för tiden är partiet närmast utraderat ur Italiens politik.”

Den senaste opinionsmätningen från Danmark, 23 april, förskräcker än mer. Där är Helle Thornings regerande socialdemokrater nere för räkning med ett stöd på bara 14.4 procent. Det är den lägsta siffran sedan 1898 när det då unga arbetarpartiet lyckades komma upp till 14.2 procent av rösterna. Thornings samarbetspartner i regeringen och Vänsterpartiets gamla broderparti, Socialistisk Folkeparti har följt med ner i graven och håller på att jordfästas. Enhedslisten, där Socialistiska Partiets kamrater i Fjärde Internationalen verkar tillsammans med många andra idéströmningar vägrade att ställa sig på regeringens allmänborgerliga plattform och är, åtminstone i opinionsmätningarna, bara två procent från att passera socialdemokraterna och bli Danmarks tredje största parti…

Det är bara ett år kvar. I maj 2014 brakar nästa svenska valrörelse i gång för fullt. Det är alltså hög tid för Vänsterpartiet att sätta sig ner och fundera över om det inte är dags för en omprövning av sin egen valtaktik. Det blir allt fler hålgropar i det  underlag där man försöker ta sig fram och eftersom det fortfarande inte är förbjudet att tala om socialism i Sverige finns det definitivt en helt annan färdväg.     

 

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Var det nyliberalismen som begravdes?

Publicerat av
4

Baronessan Thatcher fördes till sin sista vila i det som var en statsbegravning till ”allt utan namnet”. Svept i unionsflaggan och dragen på en ålderdomlig kanonlavett bakom ett sexspann med svarta hästar rullades kistan med hennes döda kropp fram i parad på Londons gator. Parlamentets konservative talman hade valt att salutera den avlidna genom att symboliskt stanna Big Ben för tio minuter. De dova sorgmarscherna spelades av Royal Marine Orchestra med taktfasta trummor klädda i svart sorgflor. Uppför trapporna till St Paul’s Cathedral och dödsmässan bars hennes kista av soldater från landets tre vapenslag flankerade av stor militär hedersvakt iklädd björnskinnsmössor och smällande lackskor. I det forna imperiets försök till kanonisering av den döda ingick också en sista hälsning från en svårt brännskadad veteran från Falklandskriget.

Arrangörerna bakom detta storståtliga sista farväl var många. Den åldrande Järnladyn själv och Labours Tony Blair kom under 1990-talet sista år överens om de stora linjerna, om att hon vid sin begravning skulle ges samma dignitet och pompa som den vilken gällde vid Winston Churchills begravning 1965.  När hennes jordfästning nu iscensattes var det Torypartiet, Engelska kyrkan, Militärens egna paradgeneraler samt BBC:s demonregissörer som satte upp skådespelet. Notan för skattebetalarna summerades till 100 miljoner kronor. Under katedralens vackra valv och framför den dödes kista försökte så premiärminister David Cameron, väl utbildad och tränad i imperiets begravningsliturgi från sina studieår vid Eton och Oxford förmedla budskapet om att ”vi alla blivit thatcherister”.Men lyckades han? Uppfattades den sista hyllningen till Thatcher som en bekräftelse av att hennes politik nu segrat i alla läger? Eller var det i stället nyliberalismens begravning som vi bevittnade? Var begravningen ett insegel på en historisk politisk triumf? Eller var tonerna av Johannes Brahms ”Ett tyskt requiem” under akten i St Paul`s i själva verket den musikaliska bakgrunden till thatcherismens dödsmässa?

Frågor som inte är enkla att besvara eftersom vi som publik står inför ett skådespel där ett korsdrag med uppenbara anakronismer blandas med kaotiska ideologier. I Wikipedia ges en bra förklaring av vad en anakronism är: ”att ett föremål, begrepp eller en händelse placeras i fel tidsepok … till exempel om någon använder en mobiltelefon i en film som utspelar sig under 1800-talet”.

Både för scenerna och koreografin med en de facto statsbegravning är det Thatcher själv som är ”mobiltelefonen”. Hon kanoniseras som vore hon drottning Victorias like. En nationell symbol för ett världsimperium där solen fortfarande aldrig går ner. Samtidigt är även det som högst kan kallas resterna av ett imperium i förfall, både ekonomiskt, socialt, politiskt och nationellt. Världen i övrigt, utanför det gamla öriket, var också minst sagt återhållsam när det gällde kondelanser och närvaro vid hennes bortgång. De internationella ”dignitärer” som orkade ta sig till begravningen var få. Israels Netanyahu undantagen. Mest handlade det om stridbara stötar från det kalla kriget som gjorde sig besväret, exempelvis Henry Kissinger. Vita Huset gjorde tummen ner genom att bara ha gamla statssekreterare från Reagans` era på plats, liksom krigshetsaren, försvarsministern och vicepresidenten Dick Cheney från tiden med Bush. Hoppet om att få Hillary Clinton till St Pauls gick också om intet. Hon tackade nej till Camerons inbjudan, kanske tänkte hon på Thatchers ord om att ”feminismen är ett gift”…

Runt om i världen handlade kondoleanserna om det minimum som den diplomatiska etiketten bjuder. Av naturliga själ – med Falklandskriget i minne – deltog inte heller Argentina med någon representant. En företrädare från den peronistiska oppositionen förklarade i stället att hon varit ”en symbol för aggression, destruktion och död”.  General Guillermo Garin, torterare under Pinochet,   meddelade i stället som tröst till de närmast sörjande att hans arbetsgivare minsann ”hade varit mycket förtjust i henne”.

I Ryssland var hennes död bara en notis. Dagens tyska ledare gjorde inte mer än vad konvenansen kräver och landets media offrade inte mer än ”tvåspaltare” över hennes minne. Där kommer man fortfarande ihåg hennes motstånd mot den tyska återföreningen eftersom denna innebar att den gamla arvfienden ”Fritz” skulle bli starkare (att hon ändå själv valde Brahms tyska Requim till sin egen begravning avgjordes säkert av att denne musikaliska storhet var en from lutheran). I Frankrike var det mer svall i kommentarerna. Thatcher hatade Marseljäsen och ”grodätarna” och återupptog ideologiskt Hundraårskriget med sina närmaste grannar. Förre presidenten Chirac blev en gång avlyssnad när han privat sa att ”Jag vet inte vad den där hemmafrun egentligen är ute efter. Vill hon ha mina ballar på ett fat”?  Hans dito Mitterrand konstaterade för sin del att Thatcher hade ”läppar som Marilyn Monroe och en blick som Caligula”. Nuvarande presidenten Hollande nöjde sig med att lakoniskt konstatera att hon positivt nog en gång sa ja till tunneln under Engelska kanalen. Socialdemokraternas tidning Liberation toppade sin förstasida med rubriken ”Den grymme Liekvinnan” och Jean-Luc Mélenchon från Parti de Gauche underströk att ”hon i helvetet kommer att upptäcka vad hon gjorde med gruvarbetarna”…

”Må hon rosta i frid”, heter det i galghumorn.

Diskrepansen mellan Camerons ambitioner om en uppmärksammad och hyllad statsbegravning där hans Storbritannien klätt sig i det viktorianska imperiets gamla skrud och den krassa verkligheten var uppenbar. Det brittiska hovet lät dessutom informellt meddela att det (och därmed drottning Elisabeth själv) var motståndare till att Thatchers begravning hade getts status av statsbegravning, ”denna skall endast vikas för kungliga regenter”. Järnladyn var ”bara en politiker” och dessutom en som splittrat landet, detta i motsats till monarkin ”som kan ena landet”.  Att drottningen och hennes prins Charles ändå var på plats handlade bara om deras plikt mot etiketten.

I Sverige gav Reinfeldt henne en rätt så reserverad hyllning trots allt som hon en gång betydde för moderaterna. Inte ens Annie Lööf som tidigare förklarat att Thatcher var hennes förebild vågade sig ut med en varm hyllning. Hennes tidigare credo om nyliberalismens alla förtjänster och pratet om att ha ”en så liten stat som möjligt” har lagts djupt ner i en malpåse efter det egna nederlaget i centerrörelsens uppslitande debatt i frågan. Vid Centerpartiets senaste stämma bekände hon sig talande nog som ”en socialliberal”.

Begravningen demonstrerade också Thatchers egen klassresa, både socialt och när det gällde den egna gudstron. Hon växte upp i ett lågkyrkligt metodistiskt hem i östra Midlands, södra England, där John Wesley`s budskap om enkelhet, idogt arbete, sparsamhet, nykterhet och fromhet inte bara var Guds utan också faderns ord och lag. Denne, Alfred Roberts som han hette, var specerihandlare, lekmannapredikant samt konservativ politiker och i den egenskapen borgmästare för småstaden Grantham och kom att influera henne mycket starkt under barn- och ungdomsåren. Om söndagarna var det fyra olika gudstjänster som gällde. Trots att han efterhand blev välbärgad ska han aldrig ha unnat sin egen familj ens en inomhustoalett. En sådan modernitet sågs som slöseri. Thatcher själv gjorde akademisk karriär efter hårt slit och många stipendier (som hon aldrig ville tala om) och arbetade som kemist med de emulsioner som skapat mjukglassen (lite lustigt för en järnlady). Den tro och den etik hon fick med sig hemifrån om ”det egna ansvaret fliten och företagsamheten” spelade säkert en stor roll för hennes senare politiska karriär. Det var lätt att anamma Friedrich Hayeks tilltro till individens roll i ekonomin (tänk bara på pappan) eller Milton Friedmans monetarism där inflationen på ett enkelt sätt förklaras med att penningutbudet ökar (slösaktighet med offentliga medel). Hon växte upp under depressionens 1930-tal men såg i det mindre drabbade Midlands och i familjens speceributiker (det blev till sist två) att den kunde övervinnas med hårt arbete. Butikerna hade öppet dagar som kvällar och alla i familjen fick tidigt springa bakom disken eller på lagren. Monetaristernas prat om att all arbetslöshet är frivillig föll henne därför lätt på läppen. Offentlig sektor och bidrag var dalt och klemade bort folk. Människors fria företagande var välsignat och de fackföreningar som satte sig upp mot företagens ägare helt enkelt ogudaktiga. En av hennes första åtgärder när hon blev premiärminister var att avskaffa den fria skolmjölken vilket gav henne sitt första öknamn, ”Mjölktjuven”. En andra beslutsam åtgärd var att under tre år låta staten lagra kol så att gruvarbetarnas militanta fackförening sedan kunde krossas i en ett år lång konflikt. Ett tredje initiativ var att släppa loss privatiseringen av offentligt ägd egendom, vilken dumpades till lyckliga köpare. Inflationen idiotstoppades också med våldsamt höjda räntor och en stagnerad ekonomi där tre miljoner människor kastades ut i arbetslöshet och armod.

Men hur gick det då med gudligheten? Metodismen var till en del en reaktion mot den gamla brittiska elitens anglikanska kyrka med dess hierarkier, kvardröjande katolska prakt och många rika församlingsmedlemmars girighet, överflöd och överkonsumtion.  Det antiaristokratiska arvet hos Thatcher spelade in i hennes politiska uppgörelser med the Wets (blötdjuren) i det egna partiet. Men som hjälp i sin klassresa arbetade hon samtidigt medvetet bort barndomens dialekt och anammade det som kallas för BBC English. Med åren blev hon också mer förstående för den Engelska kyrkan och fraterniserade med dess biskopar och klerikala nobless. Med fadern och familjen i övrigt blev det i stället en närmast total brytning efter hennes giftermål med den förmögne affärsmannen Denis Thatcher. Pappa Roberts, lekmannapredikanten, kunde aldrig acceptera att hon gift sig med en man som var skild från sin första fru. Han följde med intresse hennes politiska karriär fram till sin död 1970 men umgänget dem emellan var mer eller mindre obefintligt.

I det gamla gruvsamhället Goldthorpe firade befolkningen Thatcher död genom en karneval med hennes kista till ett häxbål…

Om hon som premiärminister tio år senare höll hårt i tyglarna för de offentliga utgifterna och piskade fackföreningsrörelsen så att fradgan rök var tyglarna för företagare och banker desto slappare eller helt frisläppta. 1987 kom det som kallats ”Big Bang” när all världens finansiella aktörer bjöds in till London för att där i fullständig frihet kunna blanda vanlig in- och utlåning med finansiell spekulation.  Margaret Thatcher var inte längre predikantdottern Margaret Roberts utan en hängiven inpiskare av finansiellt slödder till det avreglerade London City, vilket i ett svep blivit en guldgruva för världens finansindustri.  Medel- och överklassen i Storbritannien fick en möjlighet att belåna sina hus som aldrig förr och börshajarna i City blev landets nya förebilder med girighet och frosseri som sina adelsmärken. Pappa Roberts jämrade sig nog i sin grav.

I slutet av 1990-talet blev det i en politisk rockad New Labour som kom att förvalta hennes arv. När en åldrande Thatcher, nu baronessa, fick frågan om vad som varit hennes största bedrift i livet, svarade hon utan att tveka: ”Tony Blair”. Innan hon vandrade in i demensens dunkel kunde hon helt enkelt, som gammal vetenskapare, sakligt konstatera att denne i avgörande stycken hade konverterad till hennes nyliberalism, den som egentligen inte var mer ny än att den var en upprepning av 1920-talets sorglösa och glada dagar för kapitalismen. Arkitekten bakom New Labour, Lord Peter Mandelson var också den som först präglade talesättet om att ”nu är vi alla thatcherister”. Tony Blair tog också efter hennes roll som krigare. ”Jingoismen” eller den aggressiva imperialismen levde vidare. Var hon ideologisk partner till Reagan blev Blair pudel till Bush och medansvarig för det förödande Irakkriget. Här hemma i Sverige hängde socialdemokratin med på resan. Göran Persson skröt med att han varje vecka pratade med ”sin Tony” och Mona Sahlin underströk också att denne var hennes förebild.

På grund av sin sjukdom kunde Thatcher säkert inte 2008 greppa hela innebörden av kollapsen för Lehman Brothers och alla de andra banker som då rycktes med i fallet. Finanskrisen blottade alla bristerna med hennes och Labours politik. När David Cameron från altaret i St Pauls` välsignade hennes gärning som premiärminister var det vacker begravningsretorik men fullständigt ihåligt som politiskt budskap. Kreditbubblorna har spruckit och Storbritanniens offentliga budgetunderskott är rekordstort. Trots att pundet devalverats 20 procent sedan 2008 blev landets underskott i handeln med varor 2012 det största sedan 1948. Alla siffror pekar dessutom mot att ekonomin kommer att redovisa en trippelrecession.

Trots att Tories återvunnit regeringsmakten – eller kanske tack vare det – leder Cameron också ett djupt splittrat parti med hårda fraktionsstrider. Han leder ett parti i kris – och ett land i kris – och av försöket att utnyttja Järnladyns bortgång till en politisk show för den egna hårda åtstramningspolitiken kommer det inte att finnas mycket kvar när sorgfloren lagts på plats i garderoberna. Hans väljarunderlag eroderas som en sandbank mitt i en strid strömfåra. Nyligen fick till och med hans finansminister George Osborne snubbor från IMF:s Christine Lagarde som protesterade mot hans alltför hårda nedskärningar.

På väg in genom himmelens portar. Polisen fick slå ner änglarnas hedersvakt eftersom hon trodde att den var en demonstration…

Allt detta, innebär det inte då att det verkligen är nyliberalismen som gått hädan och begravts för gott? Nej, verkligen inte, vad vi upplever är dess politíska kris. Parlamentarismens pendylklocka är i olag. Dess jämna slag mellan höger- och vänsterregeringar fungerar inte längre därför att det egentligen inte är någon avgörande skillnad när det kommer till ekonomiska program. För när det gäller dessa härskar nyliberalismen helt oinskränkt. Vare sig det gäller Labour i Storbritannien, PASOK i Grekland, PSOE i Grekland, Hollandes Parti Socialiste i Frankrike eller Helle Thornings socialdemokrater i Danmark har dessa partier i regeringsställning visat att de inte har egentliga alternativ när det verkligen gäller att bryta med bankernas och finansens herravälde. Till en del är det extrema högerpartier, i Grekland och Ungern rent fascistiska, som insett ”att klockan är slagen” och varslar oss om att det är bråttom med en fullständig reorganisering av den europeiska arbetarrörelsen.

I Storbritannien är den välkände filmregissören Ken Loach en av dem som insett att tiden hastar. Han tillsammans med många andra har bildat en ny Left Unity Movement vars mål är bygget av ett brett, nytt socialistiskt arbetarparti. Där Tony Blair i dagarna hyllat sin föregångare och politiske mentor Margaret Thatcher, där talade Ken Loach i klartext om hennes tid vid makten och jag låter därför hans ord avsluta mitt ”eftermäle” till baronessan:

”Margaret Thatcher var den mest splittrande och destruktiva premiärministern i modern tid. Massarbetslöshet, fabriks-nedläggningar, förstörda samhällen – det är hennes arv. Hon var en krigare och hennes fiende var den brittiska arbetarklassen. Hennes segrar hjälptes fram av Labours korrupta ledare och även av många fackföreningar. Det är tack vare den politik hon iscensatte som vi har dagens kollaps. Andra premiärministrar har följt i hennes spår, med Tony Blair som den mest framträdande. Hon var positivspelaren, han var apan. Kom ihåg att hon kallade Mandela en terrorist men drack te med torteraren och mördaren Pinochet. Hur ska vi då hedra henne? Hennes begravning ska inte vara statlig utan privatiseras! Lägg ut den på entreprenad och ta sedan det billigaste anbudet. Det skulle ha varit vad hon själv ville…”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Lärarna i Danmark lockoutade – flyr till Enhedslisten från socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti

Publicerat av
1

.

Danmarks lärare har kastats ut från sina skolor i en lockout beslutad av trepartiregeringen där Helle Thornings socialdemokrati är bärande stomme med påbyggnad  av Socialistisk Folkeparti till vänster och borgerliga Det Radikale Venstre till höger. Bakgrunden till konflikten är regeringens attack på lärarna arbetstider genom ett beslut om att försöka minska deras utrymme när det gäller att förbereda lektioner. De ska kort och gott tvingas till att förbereda sig mindre men undervisa mer.

.

A står för socialdemokraterna. B för Det Radikale Venstre och F för Socialistisk Folkeparti. Det danska (Ø) visar på lärarnas stöd för Enhedslisten. Alla nya blankröster kommer troligtvis från främst från det borgerliga Det Radikale Venstre.

Vid senaste valet till den danska riksdagen röstade 74.8 procent av lärarna på något av dessa tre partier. I en opinionsmätning gjord av Danmarks radio  har de i dag kvar sympatier från bara 4.9 procent från dessa. Det  radikala vänsterpartiet Enhedslisten, vilket vägrat att ingå i regeringen, har samtidigt ökat sina sympatier från 9 till 34. 3 procent  om det vore val i dag.

–  Jag tror inte att jag någonsin har sett  ett så markant opinionsresultat. Från ett överväldigande stöd  där tre av fyra skulle rösta på regeringen till att i dag bara ha sympatier från fem procent, säger Jørgen Goul Andersen, professor, valgforskare vid Aalborg Universitet till DR Nyheder.

 

Enhedslistens politiska ordförande i Folketinget, Johanne Schmidt-Nielsen, hälsar alla lärare som vill, välkomna till det egna partiet. Dess ställningstagande i konflikten sammanfattas i ett uttalande från den 12 april:

 

” Finansministeriets og KLs koordinerede angreb på lærernes arbejdstidsregler er et led i en samlet strategi for at forringe løn- og arbejdsvilkår for offentligt ansatte Hvis angrebet på lærerne lykkes, vil det blive fulgt op af nye angreb på andre grupper af offentligt ansatte. Når finansministeren taler om øgede effektiviseringer i den offentlige sektor, mener han i virkeligheden dårligere løn og arbejdsvilkår for de offentligt ansatte. Derfor er det helt oplagt, at alle lønmodtagere og fagforeninger aktivt støtter lærernes kamp.

 

Hvis lærerne påtvinges dårligere arbejdstidsregler, vil det give det dårligst tænkelige udgangspunkt for at skabe en bedre folkeskole. Man kan ikke ensidigt vælte omkostningerne ved en skolereform over på lærerne, ved at tvinge dem til at arbejde mere. Derfor bør forældre og elever støtte lærernes kamp.

 

Finansministeriet har sammen med KL planlagt et regeringsindgreb, hvor arbejdsgivernes krav skal gennemføres. Enhedslisten kræver, at KL og Finansministeriet indleder reelle forhandlinger med lærernes Centralorganisation for at finde en løsning, som lærerne kan acceptere.

 

Enhedslistens folketingsgruppe, afdelinger og medlemmer har allerede kastet sig 100 procent ind i kampen for at støtte lærerne. Denne linje vil vi fastholde hele vejen, indtil lærerne har opnået et for dem tilfredsstillende resultat.”

 

Vedtaget på hovedbestyrelsesmøde i Enhedslisten d. 6. april 2013

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Varför inte höja lönerna?

Publicerat av
2

Av Michel Husson 3 april 2013

Höjda löner förbättrar löntagarnas levnadsstandard och sätter fart på konsumtionen, vilket i sin tur ökar den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Resonemanget har en solid teoretisk grund och den aktuella situationen visar på konkreta motexempel eftersom åtramningen av statsbudgeten och lönerna driver Europa in i en recession. Men det kan vara av värde att titta lite närmare på motargumenten som åtstramningspolitikens förespråkare lyfter fram.

Det första är att företagen sägs ha behov att förbättra sina vinster så att de kan investera på nytt och skapa jobb. Visserligen har företagens vinstmarginaler minskat under krisen, men ändå ganska lite om vi tar hänsyn till företagens utdelning till aktieägarna som åter nått upp till den mycket höga nivån före krisen. Utdelningen på aktierna utgör i dag 13 procent av lönemassan i Frankrike motsvarande 3 miljoner jobb. Man kan inte tvinga en åsna att dricka om den inte är törstig. Det finns dessutom ingen anledning för investeringarna att skjuta i höjden om orderböckerna är i stort sett tomma.

Vinster och investeringar i EU,Japan och USA 1962-2008

Taux de profit = vinstkurvan ; Taux d’accumulation = investeringarna. Utrymmet mellan de två kurvorna motsvarar kapitalet som samlas i den finansiella sfären.

En annan invändning handlar om globaliseringen. Det sägs, att om vi ökar lönerna försämrar det de franska (byt ut mot valfritt land: min.anm) företagens konkurrenskraft som då tappar marknadsandelar och därför avskedar eller flyttar produktionen. Det räcker med att föra upp resonemanget på europeisk nivå för att se det absurda i argumentet. I jakten på konkurrensfördelar kan inte alla länder vinna mot varandra eftersom de viktigaste kunderna är deras grannar. Det är bland annat en av grunderna till recessionen i Europa.

Det sägs också att ökade löner leder till en ökad import i stället för en uppryckning av den inhemska produktionen. Men det argumentet är också tomt om vi tänker oss en samordnad ökning av lönerna inom hela Europa. Kvar finns utbytet med resten av världen, utvecklade såväl som utvecklingsländer. Men vi måste se att Europas internationella handelsutbyte i stort är i balans och att den verkliga nyckelvariabeln inte är lönekostnaderna utan växelkurserna. Och det går inte att kompensera de relativt stora fluktuationerna i växelkurserna med lönesänkningar. Vad som vinns i konkurrenskraft mot omvärlden förloras då mer än väl av den interna recessionen.

Den här korta genomgången visar på hindren för en politik för ökade löner trots att det skulle vara socialt rättvist och effektivt rent ekonomiskt. Första hindret handlar om inkomstfördelningen. En alternativ politik måsta ta tag i frågan därför att en överföring från aktieutdelningen till förmån för lönerna är medlet för att skapa ett nödvändigt manöverutrymme. Vi måste helt enkelt rulla tillbaka överföringen till aktieägarnas fördel som pågått i minst femton år och som är orsaken till den höga arbetslöshet som biter sig fast och i sista hand till recessionen.
Andra hindret är generaliseringen av åtstramningspolitiken i Europa. Varje stimulans av lönerna behöver samordnas på europeisk nivå för att det ska bli effektivt ekonomiskt. Vi måste också se till de djupare orsakerna till lönearbetarnas degraderade levnadsstandard vilket inte går att åtgärda med enbart löneökningar. Situationen på bostadsmarknaden är en huvudfråga. I stället för en kapplöpning utan slut mellan lönen och hyran eller bostadspriserna utgörs en grundlig lösning på problemet av en politik för kontrollerade hyror och en kamp mot bostadsbristen.


En annan faktor är urholkningen av den offentliga servicen och nedvärderingen av de sociala försäkringarna. En omvärdering på det området skulle förbättra lönearbetarnas situation som ett komplement till direkta löneökningar. En ökning av lönerna är därför en rättvis åtgärd som svarar mot trängande behov. Men att sätta en sådan politik i verket kräver ett tydligt brott med kapitalismens kurs som skyddar aktieägarna och medvetet organiserar en konkurrens mellan lönearbetarna på europeisk och internationell nivå.

Översättning: Benny Åsman

 

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Upp som en sol, ned som en pannkaka.

Publicerat av
3

François Hollande känner inte till det gamla svenska ordspråket. Ändå har han lyckats stiga som en sol och falla platt som en pannkaka på kortare tid än någon annan fransk president i modern tid. Ett politiskt konststycke i världsklass.

-Min verkliga motståndare har inget namn, inget ansikte och inget parti. Han ställer aldrig upp i val och kommer följaktligen aldrig att bli vald, och ändå regerar han. Den motståndaren är finansvärlden.

De tuffa orden var François Hollandes då han sparkade igång valkampanjen inför presidentvalet i Parisförorten Bourget den 22 januari 2012 Fler än en i partiets led häpnade och företagarföreningen Medef satte cognacen i halsen.

-Förändring, det är dags. På mötet i Bourget var det bara glada miner.

Elva månader senare är det bara Medef som höjer en skål för Presidenten. Inte ett enda viktigt vallöfte av alla de som avgavs har han hållit. Striden mot ”huvudfienden” finansen slutade med att Hollande visade vacker tass vid Mammons fot.

Aldrig har en president i modern tid sjunkit så snabbt i popularitet. Dagarna efter segervalet sa sig 58 procent ha förtroende för Hollande. Förra veckan sa bara 26 procent samma sak. Det är ett historiskt fartrekord i popularitetsgallup. I arbetarklassen säger 70 procent att de saknar förtroende för Hollandes politik medan 70 procent av hans väljare säger det motsatta. Bara de närmast sörjande behåller tron. Tappet bland de arbetande innebär att de inbrytningar på arbetsplatserna som gjordes under valkampanjen redan gått förlorat. Främste vinnaren på det är Marine Le Pens Nationalfronten.

När Hollande kallade finansen sin främste fiende kunde han nog inte föreställa sig att ett år senare skulle finansskandaler inuti självaste Socialistpartiet skapa både en regimkris och en partikris. OffshoreLeak har ett finger med i spelet. För det visade sig att Hollandes gamle vän och kampanjledare under presidentvalskampanjen, Jean-Jacques Augier, ägde bankkonton i skatteparadiset Brittisk Jungfruöarna. Pinsamt, men inte katastrofalt, eftersom Augier inte har haft någon roll i regeringen. Men bara några dagar innan OffshoreLeaks slog ned som en bomb var det en ännu kraftigare bomb som briserade i fransk politik.

Budgetministern Cahuzac var också ansvarig för kampen mot skattefusk.

Affären Jérome Cahuzac hade redan fått Elyséepalatset att skaka i grunden sedan det visat sig att budgetministern Cahuzac fifflat undan pengar på ett konto i Schweiz sedan 30 år tillbaka. Inte nog med det. När kontots existens avslöjades av webbsajten Mediapart bedyrade Cahuzac på heder och samvete inför Nationalförsamlingen att uppgifterna var rent förtal och Socialistpartiets ministrar talade om förföljelse. Men så exploderade bomben mitt i ansiktet på François Hollande och hans ministrar. Jérome Cahuzac bröt samman under trycket och medgav kontots existens.

Regimkrisen var därmed ett faktum. Definitivt inte lika djup som när general de Gaulle i maj-68 var nära att helt tappa greppet inför protester från miljontals arbetare och studenter. Men tillräckligt djup för att Hollandes kapacitet att fylla sin presidentroll sätts ifråga. När ingen längre respekterar presidenten är det regimkris. Redan i François Hollandes offentliga framträdanden syns krisen till och med på ytan. På varje bild som tagits, i varje framträdande i tv ser det ut som han just bitit i en bittermandel. På presskonferensen efter budgetminister Cahuzacs erkännande höll Hollande krampaktigt i talarstolens kant så att knogarna vitnade. Blicken är stirrig och jagad. Han ger intryck av att vara allt annat än en person som fyller rollen som fransk president, med allt vad det innebär av att stå över partikäbbel, utstråla republikansk dignitet och andra attribut som de Gaulle lät koppla till presidentskapet då den V:e Republiken utropades.

Borta är de glada minerna.

Om regimen är ute i snålblåst så är Socialistpartiet mitt i en orkan. De båda finansaffärerna skakar partiledningen och lokalavdelningar i grunden. I lokalavdelningarna finns inga aktivister längre. ”Det är svårt att gå ut till våra väljare med alla brutna löften”, sammanfattar en ledare i Rhônedalen till dagstidningen Le Monde. Så sant. Brutna vallöften och finansskandaler som visar att Socialistpartiets tal om ärlighet och öppenhet klingar falskt.

Marine Le Pens tal om ”alla etablerade politikers ruttenhet” borde gå hem starkt. Men underligt nog var hon en av de som talade mest lågmält om Cahuzacs konto i Schweiz. Förklaringen kom ett par dagar senare. Hennes far, Jean-Marie Le Pen, öppnade nämligen ett hemligt konto i Schweiz redan 1981. Ännu värre, Nationalfrontens före detta kassör, Jean-Pierre Mouchard, avslöjades av OffshoreLeak som ägare av flera konton i skatteparadis som Kajmanöarna. Inte underligt att Marine, som gärna vill likna sig själv vid en Jean d’Arc som sopar golvet med de korrupta yrkespolitikerna, var så tystlåten. Det brann under skosulorna och nu sitter glorian lite på sned.

Marine Le Pen kunde också hålla sig för skratt.

Men åter till stormen i Socialistpartiet. Partitoppen har alltid bestått av en rad kotterier samlade kring ”oligarker” och ”klanchefer” som Laurent Fabius, Martin Aubry, Strauss-Kahn, Montebourg och andra personligheter. Finansskandalen som exploderar i deras mitt har skapat en outhärdlig stämning i partiets ledning. Alla misstror alla.

-Ingen pratar med någon annan. Alla tittar snett på varandra, säger en anonym rådgivare till presidenten till tidningen Le Monde och fortsätter.

-Man frågar sig om det inte lurar en skojare bakom varje minister.
Inte underligt att Hollande är stirrig. Med en sådan stämning blir både presidentskapet och partiledningen handlingsförlamade.

-Om vi inte snabbt tar kontroll över situationen vet jag inte hur det ska sluta, säger samme anonyme rådgivare till presidenten. Regimkrisen lurar bakom hörnet. I det privata undrar redan vissa partioligarker om Hollande kan stå som kandidat för Socialistpartiet i nästa presidentval 2017.

Men hur har det kunnat gå så snett? François Hollande tappar inte plötsligt förtroendet bland de arbetande och de som entusiastiskt röstade på honom av en slump. Finansskandalerna är bara grädde på moset. Den grundläggande orsaken till att marken under hans fötter ger vika är det klassiska problemet för socialdemokratiska reformister som lovar guld och gröna skogar innan ett val och sedan upptäcker att kapitalägarna inte är med på noterna, att den ena eller andra krisen kräver ”ansvar” för landets ekonomi (kapitalets vinster) och då får löftena stå över.

Raden av löften som Hollande presenterade inför valet fanns uppradade i en kampanjbroschyr med 60 löften. Några av dem har infriats men inte ett enda av någon större betydelse. Det är den förda politiken i sin helhet som de arbetande ser till. Och då ser de en aggressiv åtstramningspolitik i stället för den stimulanspolitik som utlovades.

Inför valet lovade Holland heligt att han dagen efter, om han blev vald, skulle möta Angela Merkel för att lägga till en ”tillväxtparagraf” i den europeiska krispolitiken. ”Utan tillväxt finns det ingen lösning”, sa den gode François och kritiserade öppet den nyliberala åtstramningsdogmen. Sagan som slutade med att det ”bidde en tumme” passar in perfekt. Stimulansen för jobben, löneökningarna för de sämst ställda, bättre sjukvård, högre skatter för de rika och alla andra löften om en radikal stimulanspolitik för att bryta trenden mot en recession ersattes av finansministerns stridsrop att det måste sparas 30 miljarder euro under 2013. Åtstramning i stället för expansion. Trots att alla indikatorer redan visade att Trojkans åtstramningspaket leder rakt in i väggen.

Löftet att öka marginalskatten till 75 procent på inkomster över 1 miljon euro står som en symbol för Hollandes kapitulation inför finansen. Egentligen är det bara ett par tusen personer som har inkomster i den klassen, så rent ekonomiskt spelar det ingen roll för statskassan. Men ändå är det av stort symboliskt värde att ”skatten” på de rika hamnade i sopkorgen.

Man kan ju fråga sig varför Europas regeringsbärande politiker och partier envisas med åtstramningen när alla säger att den leder rakt in i en recession som bland annat ger exakt motsatt effekt på det problem som politiken sägs lösa –de ökande statsskulderna? Trots att de konkreta problemen i EU-länderna inte är identiska förs ändå samma svångremspolitik överallt.

OK, ok, jag ger mig.

När jag skriver att Holland visar vacker tass vid Mammons fot är det inte bara bildspråk. Det förklarar också varför politiken ser ut som den gör. Det är nämligen Mammon som har makten på ”den fria marknaden”. Eller mer konkret, det är storfinansen i banker, försäkringsbolag och fonder som dikterar åtstramningspolitiken och för dessa herrar (för det mesta) spelar det ingen roll om den förda politiken leder till recession. De tiotusentals miljarder dollar som sedan 2007 östs över bankerna visar att de riskerar intet.

Målet för den europeiska åtstramningspolitiken är inte att smälta skuldberget utan att garantera ägare av statsobligationer och bankkapital att de inget ska förlora trots de ”dåliga tiderna”. Det är den nakna verkligheten som François Hollande vikit ner sig inför. Det tog elva månader att ta död på de arbetandes förhoppningar om en alternativ politik till nyliberalismens svångremspolitik. Något av ett rekord.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Publicerat av
12

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Daniel Suhonen – segerrik rebell ?

Publicerat av
3

”Jag känner mig som en vinnare”, förkunnade en stormförtjust Daniel Suhonen direkt efter uppgörelsen med partihögern i den heta frågan om ”välfärdens driftsformer”.  Aftonbladets Eva Franchell menade att rebellen Suhonen för en gångs skull hade blivit ”hela partiets hjälte”. Men var det verkligen han och socialdemokratins vänster som segrade?.

.

Den här bilden från (s)-kongressen säger mer än bra många ord. Sextio procent av Socialdemokratiska partiets medlemmar är över sextio år. Vad göra? Jo, man apar efter amerikanska valkampanjer eller TV-shower genom att sätta in ett skyltfönster bakom Stefan Löfvén med applåderande ungdomar som cheer leaders. Fick SSU:arna verkligen diskutera och  ta ställning till ”linjetalet” innan de gick med på att stå där och frenetiskt klappa händer?

Vad blir det nästa gång? Kanske något mer vågat i själva valrörelsen? Som här med The Red Cheer Leaders från hockeylaget  Tampa Bay Buccaneers.

För att besvara frågan kan det vara bra att ha en startpunkt några år tillbaka i tiden. Nyligen började jag med en försiktig vårstädning bland alla kartonger med papper, häften och böcker från mina år som fackligt och politiskt aktiv metallare vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. En av skrifterna har jag bläddrat i med ett stort mått av nostalgi, sönderläst och tummad som den är av ett otal gamla arbetskamrater. Många sidor är veckade, där finns massvis med hundöron och en del stycken är fläckade av olja eller vanlig smuts. Det är Metallindustriarbetarförbundets ”heliga skrift” eller handbok från Överstyrelsen 1970. Den fick jag överta av min företrädare och jag skulle sedan under tjugo år som ordförande i gruppen för Lastvagnars tunga montering ansvara för att dess stadgar och riktlinjer var riktmärken för styrelsens fackliga arbete. I många debatter eller i vardagens ilskna munhuggning mellan oss socialister och socialdemokraterna på Volvo fanns det där ett stycke som vi älskade och våra motståndare helst ville vara utan.  Det var i den Andra paragrafen och grundtanken där härstammade ända från kongressen 1919. Rakt ut sas att i Metallarbetarförbundets ”uppgifter ingår att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet på produktionens socialisering”.

I dag har några decennier rusat förbi. På Aftonbladets kultursida skriver Jan Scherman om hur rörelsen har gått från folkhemsbygge till att bli ett slags remissorgan till borgerligheten med främsta uppgift att finputsa det marknadsekonomiska samhällsbygget. I dag diskuterar socialdemokratin inte längre den privata produktionens socialisering och makten över kreditmarknaden utan bara de obscena vinstuttag som görs av de riskkapitalister som i sin jakt på profiter sökt sig till den lika liberala som lukrativa skattefinansierade svenska friskolemarknaden.

”Med de här skrivningarna kan vi stå i varenda valstuga och säga det vi tycker, nämligen att vi är emot vinst och girighet, rofferi i de här jäkla bolagen som skor sig”, summerar Suhonen han och de andras uppgörelse med partiledningen. Han är nöjd fast det inte finns ett beslut om nej till vinster i välfärden. Ja, kongressen har inte ens ställt sig bakom LO:s förslag om en maxgräns för vinstuttagen. För hans del handlar det framförallt om ”en ideologisk omsvängning”.  Dessutom betonas att kommunerna ska få ”ett avgörande inflytande”.

Men är det verkligen så?  Dagens Ekos politiske senior Tomas Ramberg har granskat uppgörelsen och dessutom blickat tillbaka några kongresser. Den förra partikongressen 2009 slog fast att ”de folkvalda ska ha rätt att neka nyetableringar”. Enligt Ramberg var lördagens beslut i stora stycken en kopia av de tidigare. ”Redan 2009 ansåg socialdemokraterna att friskolor måste ingå samarbetsavtal med kommunerna för att få starta. Kom de inte överens skulle etableringen skjutas upp”. Till och med formuleringen om att kommunernas åsikt skulle vara ”avgörande” var redan då på plats. Ramberg fortsätter vidare med att: ”På en punkt gick partiet till och med längre 2009 än igår. Då krävde socialdemokraterna att också redan existerande friskolor skulle ingå ett samarbetsavtal för att få fortsätta finnas”. Ramberg har inte behövt gå tillbaka särskilt långt i tiden för att slå Suhonen på fingrarna. Daniel Suhonen är född 1979 och kan inte lastas för att han glömt debatterna på 1970- och 80-talen. Men vad som sas och skrevs 2009 borde han komma ihåg.

Vad är det då som inte fungerat? Jo, främst att Miljöpartiet då som nu vägrar att vara med i båten. Efter valet talar mycket för en minoritetsregering bildad av socialdemokrater och miljöpartister uppbackad av hoppande majoriteter i riksdagen. Partiledningens bjudning till vänstern på (s)-kongressen betyder därför ingenting. Eller som Ibrahim Baylan kommenterat uppgörelsen i sin replik till en måttfullt upprörd Jan Björklund:

”Det här är uppfattningar vi i grund och botten har haft tidigare om kommunalt inflytande. Visst, nu stärker vi de skrivningarna – inget snack om den saken. Men att använda det som ett svepskäl till att inte komma vidare i kommittén är märkligt”, säger Ibrahim Baylan. ”Det här är våra utgångspunkter. Men förhandlingar funkar ju aldrig så att man hugger i sten”.

Stridsropet från s-kongressen är inte ristat i sten…

.

I ett annat inslag från Dagens Eko menade Tomas Ramberg att (s) nu kanske fått ett ”lite annat tonfall” i frågan.

Ja, helt visst när det gällde kongressdebatten. Men när den egentliga valkampanjen kommer i gång kommer tonfallet att vara betydelselöst eftersom partiledningen kommer att göra allt som står i dess makt för att inte behöva ta en endaste ton när det gäller de enskilda vinstintressen som vill sko sig på vår skattefinansierade vård, skola och omsorg…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SR1,AB1,AB2,DN1,GP1,DN2,DN3,SVD1,

Klasskamp i engelsk fotboll

Publicerat av
5

Fotbollen är fortfarande rund även om elitfotbollens arenor har blivit en marknadsplats bland andra marknadsplatser. Dess utövare är moderna gladiatorer och i den mån den där berömda klubbkänslan finns kvar hittar vi den hos fansen inte hos ägarna som allt oftare är stenrika knösar som bara vill dekorera sina liv med en framgångsrik klubb och dess spelare. Silvio Berlusconi pyntade sig ett tag med vår Zlatan när denne spelade för hans Milan. I dag  ägs Ibra i stället av PSG och då Emiren av Quatar  Sheikh Hamad som köpt hela klabbet.

En annan knös är den amerikanske mångmiljardären och riskkapitalisten Ellis Short som äger den traditionsrika brittiska klubben Sunderland AFC. När laget nu hänger på gärsgårn, riskerar att åka ur ligan och förlora miljoner i TV-intäkter, valde han att rekrytera den famöse tränaren Paolo Di Canio till klubben.

.

Kolgruvearbetarnas anrika standar hänger på hedersplats hos Sunderland

.

Men det var som  att kasta in en bomb på hemmaplan, en arena  som är rest på marken av en tidigare kolgruva, Wearmouth Colliery, och som har fått sitt namn Stadium of Light (Ljusets arena) efter den berömda Davy lamp eller gruvlampa som lyst upp de mörka tunnlarna för generationer av gruvarbetare.

Paolo Di Canio har sin bakgrund i en klubb med rakt motsatta anor. Italienska Lazio, som grundades av militära officerskretsar 1900 och som senare blev en klubb för fascistiska svartskjortor. Benito Mussolini var en kär gäst i vimlet på klubblokalens terraser och byggde den arena, Stadio Olimpico, som fortfarande är Lazios hemmaplan. Klubbens fans i modern tid, Ultras, befolkas av högerextrema ofta rent fascistiska våldsverkare som på sina banderoller älskar att skriva bokstäverna SS i klubbnamnet Societa Sportiva Lazio med nazisternas typsnitt. De gapar och buar ut alla färgade spelar och sjunger antisemitiska sånger. Som ung grabb och juniorspelare fostrades Di Canio i denna miljö och sägs ha en tatuering med italienska Dux (Ledare) på sin ena arm. Som vuxen sitter ungdomens ideologiska brännmärken uppenbart kvar och han blev ökänd när han som spelare i Lazio saluterade Ultras med en fascisthälsning.

.

.

Här hälsar Paolo Di Canio sina fans i Ultras med en fascisthälsning.

Benito Mussolini skulle har varit stolt…

.

.

Allt detta har blivit för mycket för klubbens viktigaste supporter, Gruvarbetarförbundets lokala fackförening. Dess standar eller fana hänger på hedersplats när man kommer in i klubbens lokaler men kommer nu att hämtas hem av dess generalsekreterare Dave Hopper som inte skrädde orden när han förklarade varför:

”Jag liksom tusentals andra gruvarbetare har stött Sunderland från barndomen och vi är passionerade när det gäller fotboll. Men det finns principer som är viktigare. Vårt standar är en symbol för Durhams gruvarbetare, för vår långa kamp för arbetarklassens rättigheter. Rättigheter som sopades undan av fascismen i Tyskland, Italien, Spanien och Chile. Vi har en helig förpliktelse inför de miljoner som utplånades av Hitler, Mussolini och Franco att motsätta oss fascism var och i alla sammanhang denna onda tro sticker upp sitt tryne, framförallt under en tid när arbetande människor åter tvingas att betala för kapitalismens kris på samma sätt som i Europa under 1920- och 1930-talen. Tillsättningen av Di Canio är en skam och ett förräderi mot alla dem som kämpade och dog i kampen mot fascismen. Alla måste stå upp och ta avstånd från denna skandal samt begära av Ellis Short och Sunderlands styrelse att de ska ändra sitt beslut.”

.

.

Labours förre ordförande David Miliband, som fungerat som hedersdirektör för Sunderland, har som en effekt av de häftiga reaktionerna hedersamt nog lämnat sitt uppdrag som sin politiska protest. Vi får se hur det hela avlöper. Än är inte sista bollen slagen. Ska marknadskrafterna eller klubbkänslan styra.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Cypern en rysk-tysk kraftmätning

Publicerat av
8

I sista sekunden roddes stödlånet på 10 miljarder euro i land. Cypern har räddats från statsbankrutt, bankerna struktureras om och nu ska allt lösa sig. Det är i alla fall den bild som IMF, Kommissionen och ECB vill ska synas.

Men vad vi verkligen varit vittne till är en kraftmätning mellan olika kapitalgruppers intressen internationellt och inom EU. Ryska kapitalgrupper hamnade i frontalkrock med framför allt tyska intressen. Ryska kapitalgrupper har på kort tid gjort Cypern till en plattform för finansiell aktivitet riktad tillbaka mot Ryssland och inom EU.

Putin och Merkel står inte på god fot efter gårdagens uppgörelse

Ryskt kapital har placerat stora summor på Cypern i syfte att profitera på både de låga skatterna på kapitalinkomster och de höga insättningsräntorna. Av de 68 miljarder som finns insatta i öns bankkonton sägs 20-25 miljarder ägas av ryska kapitalister. Det skulle innebära att Cyperns 250 000 hushåll skulle inneha cirka 40 miljarder i insatta medel. Det verkar inte troligt. En del av dessa miljarder tillhör också de ryska kapitalister därför att många ryska företag är registrerade i landet under oklara former, bakom inhemska bulvaner och falska fasader. Bara det faktum att Cypern är den störste utländske investeraren i Ryssland visar att ryskt kapital är den direkta orsaken till att banksystemet är groteskt stort i förhållande till landets ekonomi.

Uppgörelsen i natt innebär att Cyperns roll som ”bankparadis” är slut för överskådlig framtid. De ryska kapitalägarna som inte redan flyttat sina tillgångar kommer att lida stora förluster, upp till 30-40 % av sina bankinnehav enligt brittisk finanspress. Det är ännu oklart hur Moskva kommer att reagera och vart de ryska kapitalägarna kommer att ta vägen när bankerna på Cypern öppnar sina portar.

Många kommer att förlora sina arbeten i den recession som kommer.

Det finns en aspekt av uppgörelsen mellan Trojkan och Cyperns regering som är rent av subversiv gentemot decennier av nyliberalt prat. Radikala krafter har allt sedan finanskrisens början 2007 sagt att pengarna ska tas där de finns. Det är inte de arbetande som är ansvarig för krisen och de ska inte heller betala räkningen för den –ta pengarna från de som har mest.

Borgerliga politiker och ”ekonomiexperter” har ständigt mött detta med att de rika visserligen är rika men att de är så få att det inte ger något om man ökar skatterna för dem och dessutom använder de sina pengar till investeringar som skapar jobb. Att det senare är en ren lögn det vet vi och det är inte ämnet för den här korta kommentaren.

Men däremot är det mycket intressant och ”revolutionerande” att Trojkan beslutat att ”ta pengarna där de finns”. Att det ingår i en kraftmätning mellan ryskt och framför allt tyskt kapital förminskar inte den principiella aspekten. När nästa ”räddningspaket” ska antas för att lösa ut en italiensk, spansk eller kanske en portugisisk bank kan vi resa kravet att ”ta pengarna där de finns” utan att det behöver framstå som orealistisk plakatpolitik.

Anställda i Laiki Bank protesterar mot uppgörelsen

Uppgörelsen innebär också att president Anastasiadis plan på att tvinga småsparare bidra med 6,7 % av sina kontoinnehav skrotades. Det kan man också applådera som en seger för de arbetandes protester. Det är inte de arbetande som ska betala krisen, speciellt inte en kris som uppstått därför att landets banksystem är groteskt överdimensionerat. Ändå finns det grupper som kommer att hamna i en riktig klämma. Det gäller i första hand de anställda i Laiki Bank. Enligt nattens avtal ska Laiki läggas ned och de över tusen anställda avskedas. De kommer aldrig mer att hitta ett arbete inom finanssektorn på ön. Det största hotet mot de anställda är att deras sparade pengar i bankens pensionsfond helt kan gå upp i rök. I gårdagens demonstration i Nicosia deltog många förtvivlade bland de anställda i Laiki Bank.

Cyperns roll som plattform för ryskt kapitals internationella verksamhet är över. Banksektorn på ön kommer att drastiskt bantas. Rent konkret vad som kommer att ske de närmaste veckorna är en öppen fråga. Ett är dock säkert. En djup recession väntar.

Media: DN1,DN2,AB1,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Chocken på Cypern

Publicerat av
Svara

 Av Michel Husson,

 EU:s påtänkta plan för Cypern vittnar om Europas brutala politik och de europeiska ledarnas förmåga att förvärra den kris som de förväntas sköta. De tvekade inte att ifrågasätta deras respekt för den privata egendomen, i det här fallet åtagandet att garantera insättningar på bank upp till 100 000 euro, i namn av en högre princip: tvinga medborgarna att betala räkningen för krisen.

 I fallet Cypern handlar det om ett litet land, 0,2 % av Europas BNP, men som har behov av en ”hjälp” i form av 15,8 miljarder euro att injicera i bankerna, en summa motsvarande Cyperns årliga BNP. Beloppets storlek förklaras av de enorma bankinnehaven i Cypern, nämligen 150 miljarder euro motsvarande nio gånger öns BNP.

Det visar på den roll av mellanhand som ön spelar för ryska investeringar som tar turen via Cypern för att återinvesteras i Ryssland. Mer än hälften av alla investeringar i fastigheter i Ryssland kommer från Cypern som därmed är den näst största utlandsinvesteraren i Ryssland.

Den ursprungliga planen förutsåg 10 miljarder euro i hjälp under förutsättning att 5,8 miljarder euro togs från bankkonton, fördelade på 2 miljarder från innehav under 100 000 euro och 3,8 miljarder över. Effekterna hade varit katastrofala och utgjort ett enormt tapp i köpkraften. Bara att planen gjordes offentlig räckte till för att utlösa en bankpanik och en kraftmätning mellan Ryssland och EU.

De folkliga protesterna ledde lyckligtvis till att planen avfärdades. Men skadan är redan skedd och konsekvenserna svåra att förutse. En spridningseffekt till Grekland eller kanske Spanien är inte att utesluta eftersom ett ingrepp mot privata bankkonton nu ses som en möjlighet.

Den verkliga frågan är vad skulle ha gjorts? Idén att låta de ryska oligarkerna betala är paradoxalt nog subversiv eftersom det innebär att EU legitimerar ett projekt som går ut på att låta de som profiterat på finanskapitalismen betala krisen och inte folket som på intet sätt är ansvarig för den.

Man hade kunnat dra in samma belopp genom en skatt på 15% (och inte 9,9%) på kontoinnehav över 100 000 euro. Vilket på sikt hade upphävt Cyperns roll som ”bankparadis”. Landet kan vända sig mot andra tillgångar som de nyligen upptäckta olje- och gasreserverna för att delvis sanera sin finansiella situation.

Den senaste tiden har Europas ledare visat upp en obscen optimism då de proklamerar att nu är skuldkrisen under kontroll och glömmer bort priset som betalas för att ”försäkra” finansmarknaderna i form av ruinerade länder, i första hand Grekland.

Den cypriotiska chocken visar att inget är över och att Trojkan är beredd att driva sin brutala politik in i det absurda. Två lärdomar kan dras. Att endast socialt motstånd kan stå upp mot Trojkans våld och att möjligheterna till mobilisering inte försvunnit.

Men de behöver stödja sig på ett radikalt alternativ som kräver att illegitima skulder avskrivs, en beskattning av inkomst av kapital (som nu uppgår till 10% ), en socialisering av bankerna och en solidarisk hållning på europeisk nivå.

Cypern skulle kunna skapa en förebild, inte genom att hoppa av från euron, vilket inget reglerar, utan med åtgärder som påbörjar en brytning, inklusive en direkt penningemisson av centralbanken.

Översättning: Benny Åsman

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,